Avhållsamhetsdebatten i USA

Sex eller inte sex - en frihetskamp

Publicerad i Svenska Dagbladet, Idag-redaktionen.

Made in USA Det sägs att allt brukar börja "over there". Så är det också med den nya prydhetsvågen som vi skrev om i går. Men i USA är förstås debatten mer extrem. Mängder av rörelser, med statliga bidrag, slår inte bara mot sexualiseringen av medierna, utan också mot att unga över huvud taget har sex - innan de gift sig.

			Sexpress Del 2 En serie om när det blir för mycket av det goda. Oskyldighet inne hos unga Del 1: Den pryda vågen rullar in

New York
- Vad säger vi om kyskhetslöften?
- Nej!!! tjuter publiken.
- Vad säger vi om indragna bidrag till kondomer och sexrådgivning i skolorna?
- Neeej!!!
- De talar om frihet, frihet och åter frihet. Vi säger: vad man gör med sin egen kropp är den mest grundläggande friheten av alla.
- Jaaa!!! jublar alla.

Det är ingen slump att Planned Parenthood, USA:s motsvarighet till RFSU, och 25 000 New Yorkbor bestämt sig för att marschera över Brooklyn Bridge just inför republikanernas partikonvent.
De vill visa att det de har slagits och slåss för - familjeplanering, preventivmedel och fri abort - stöds av vanliga amerikaner. Målet är att mobilisera väljarna - och rösta bort en i Planned Parenthoods tycke sexualfientlig regering, som pumpar in pengar i avhållsamhetspredikningar.
- Mitt budskap är enkelt: R-ö-s-t-a! manar den demokratiske utmanarens syster Peggy Kerry från scenen intill stadshuset.

I det liberala New York är de ledande republikanerna - som borgmästaren Bloomberg - pro choice (för fria
aborter) och homoäktenskap. Motdemonstranterna med sina pro life-plakat (mot abort) är få här.
Men på många håll i USA ser det annorlunda ut, och det är där avhållsamhetsrörelsen fått genomslag.
Den startade 1993, underblåstes av böcker som A Return to Modesty (Wendy Shalit, 1999) och företräddes då av ikoner som Britney Spears.
Love Matters, Abstinence Clearinghouse, Friends First, Sex & Young America och Great to Wait heter några av de organisationer som uppmanar tonåringar att vänta med sex tills de gifter sig.

Det finns särskilda diskussionsforum på Internet och sommarläger för dem som avlagt Löftet. Not Me, Not Now säljer basebollträn, nyckelringar och vattenflaskor med en logga på en poppig sajt med pumpande musik.
Först och störst av alla är Southern Baptist Conventions True Love Waits, som hävdar att 2,5-3 miljoner unga amerikaner på deras möten lovat att leva kyskt (www.lifeway.com/tlw).
Avhållsamhet framställs som trendigt, och andan är positiv: Sex är den finaste gudagåva som finns - därför bör den vara reserverad för ens tillkommande.
Men utan att det direkt framförs några domedagsbudskap är synen på samtiden mörk. Könssjukdomar grasserar, enligt rörelserna, bland de unga som bombarderas av sexhets från vuxenvärlden.
- Överallt, i reklam och på film, får man veta hur coolt det är med sex. Jag trodde att man var tvungen att ha det, berättar 17-åriga Nikki Natiello per telefon från Pittsburgh.
När en kompis tog med Nikki till den så kallade The Silver Ring Thing-rörelsen hittade hon en livsstil som passade henne: avhållsamhet.
- De sade att jag förtjänar något bra och det tilltalade mig! Att avstå från sex tycker jag handlar om att uppvärdera sig själv.

Nu är hon med och arrangerar The Silver Ring Things-fester, en korsning av skoldisco och väckelsemöte som framför allt lockar vita medelklasstjejer.
- Vi gör en show med musik, videor och ljuseffekter. Det är hög volym, alla skriker och har kul ihop. Det är fullt av adrenalin!
Showen slutar med vittnesmål från Nikki och andra som avgett löftet. Sedan sätter de som vill (i regel tre av fyra deltagare) på sig en 15 dollarsring med ett bibelord. Den som redan haft sex kan avlägga ett löfte om second virginity, "ett andra jungfruskap". Ringen blir en påminnelse om vad de lovat, och en hjälp för de unga att stå emot eventuella frestelser.
- När jag har en träff med någon som också är med håller vi varandra i hand och känner varandras ringar. Det är en cool upplevelse, säger Nikki Natiello.
För henne, som för många andra i rörelsen, har löftet en religiös dimension; Gud ger dem kraft att hålla på sig.

Showerna följs upp med diskussionskvällar. Tanken är att grupptrycket hjälper dem att vara avhållsamma.
- Tonåringar tar inte skolans sexualundervisning på allvar. De glömmer bort vad de fått höra där, säger Denny Pattyn som grundat The Silver Ring Thing.
- Vårt program har många steg som håller de unga på rätt väg. Kanske har de ändå sex före äktenskapet, men vi tror att varje försening är hälsosam.
Han blir mycket intresserad av att det även i Sverige finns en debatt om ungas sextrötthet - men trots att kyskhetsshowen i somras turnerade i Storbritannien är fokus ändå USA.
Cirka 20 000 bär silverringarna, och fler ska de bli. Under hösten kommer showerna till orter i West Virginia, South Carolina, Pennsylvania ... och Denny Pattyn räknar med att hålla på i minst sju år till.

Budskapet är inte nytt. Det nya är stödet från regeringen.
Bara Silver Ring Thing får 2003 och 2004 cirka 8,5 miljoner kronor i statliga bidrag. Totalt fick program för avhållsamhet i år en dryg miljard kronor, och i sitt senaste tal till nationen föreslog president Bush en fördubbling.
Trenden får även globala konsekvenser: konservativa kongressmän har krävt att en tredjedel av allt bistånd till hivkampanjer i Afrika och Karibien ska reserveras för avhållsamhetsinformation.
- Vi skulle göra detta utan statligt stöd. Men pengarna från regeringen gör att vi kan expandera snabbare, berättar Denny Pattyn.

Det är en kontrarevolution till den sexuella revolutionen. Vissa talar av egen erfarenhet när de säger att det hade varit bättre om den aldrig ägt rum.
- Ja, jag tror faktiskt det. Sexuell frihet gjorde oss inte alls friare, säger Dori Lloyd.
- Jag var ganska promiskuös när jag var i tonåren, i slutet av 70-talet. Jag tror att det var dåligt. Vi blev vana att använda sex som verktyg för att manipulera varandra. Vi blev lurade på den fina upplevelse det är att bara ha fysiskt umgänge med den man gift sig med.

Dori Lloyd och hennes man Lee, sjukskötare, har fyra barn varav två tonåringar. De bor i Florida och träffades i sin kyrka, en evangelisk församling.
De har kallat sig "två föräldrar som bryr sig" när de vid ett par tillfällen gått ut i skolor och berättat om sin inställning.
- Eleverna blir chockerade när de får höra hur vanligt det är med könssjukdomar och hur lätt de sprids, säger Lee Lloyd.
Paret hävdar att de inte vill pracka på andra sin inställning, bara informera.
- Den sexualundervisning de unga får går ut på att om de använder kondom så blir allt bra.
- Men trots alla kondomer blir ju mängder av tonåringar med barn och får könssjukdomar.
Precis som Denny Pattyn kan Lloyds rabbla fakta om könssjukdomar och graviditeter. Avhållsamhet är det enda bra skyddet, anser de.

Men läkare och sexualupplysare riktar kritik mot att avhållsamhetsivrarna ofta sprider felaktig eller överdriven information, som att kondomer sällan stoppar smitta.
Annan kritik går ut på att budskapet vrider USA tillbaka till 50-talet och kan leda till att par gifter sig i alltför unga år. Det förutsätter onekligen en gammalmodig världsbild, där samboförhållanden och homosexualitet är otänkbart.
Studier har visat att 88 procent av dem som hade avlagt kyskhetslöfte ändå hade sex före äktenskapet. Sexdebuten skjuts upp väsentligt, men när den väl sker är det oftare utan preventivmedel (Bearman/Brückner, American Journal of Sociology 2001:106).

Planned Parenthood och andra organ som verkar för en sund sexualpolitik i USA ser också riskerna med sexhetsen i medierna och tidiga
debuter. Men deras botemedel är balanserad sexualrådgivning - och kondomer - hellre än kyskhet.
Numera måste de dock nämna avhållsamhet som preventivmedel för att få statsbidrag. De varnar för att en generation tonåringar får dåliga kunskaper om hur de ska ta vara på sig, om regeringen fortsätter stödja avhållsamhetssrörelserna.
- När vi är ute berättar vi om abort och preventivmedel, säger Vernika Ross, Kadubel Bonilla och Josefa Jesurum, tre 16-åringar som på fritiden jobbar med Teen Outreach Reproductive Challenge i New York.
Projektets mål är att stärka ungdomars självkänsla genom samtal om sex och samlevnad, särskilt hos tjejer bland minoritetsgrupper i Queens och Brooklyn.
- Avhållsamhet kanske är bra, men det är inte särskilt realistiskt, säger de tre strax innan de går upp på scenen och berättar för demonstranterna om sitt arbete.
- Det som håller på att hända i USA är synnerligen allvarligt, tycker estradpoeten Staceyann Chin, som ofta uppträder i sexualpolitiska sammanhang.
- Hur kan någon lova något om sina känslor i morgon eller om några år? Tonåringar har rätt att få utlopp för sin lusta.

Katjas utbildning gjorde henne "akademiskt lycklig"

Hon kallar det “en MBA-utbildning i internationella relationer”. Katja Salsbäck byggde på sin civilekonomexamen med två års studier i New York.

Det är examensdags på Columbiauniversitetet. Längs med Broadway och Amsterdam Avenue på norra Manhattan vimlar det av studenter i gråblå kåpor och platta mössor med tofs. Campusområdet är fyllt av den där särskilda skolavslutningsstämningen av jubel, vemod och förväntan.
Studenterna från SIPA (School of International and Public Affairs) är de som lär skingras mest av alla. Vare sig de är inriktade på finansiering, energipolitik, kreativt skrivande eller flyktingrätt har Mastersutbildningen på Columbia förberett dem för en karriär med världen som arbetsfält.
- Jag ville ha erfarenheten att ha läst i USA. Här finns mer dynamiska universitetsmiljöer än någon annanstans, säger Katja Salsbäck, 27 år och nybliven MIA, Master of International Affairs.
Hon kom till SIPA med en civilekonomexamen från Handelshögskolan i Stockholm i bagaget: hon tyckte att hon inte riktigt läst färdigt och ville komplettera sin nationalekonomiska skolning.
– På Handels insåg jag att det är svårt att förstå ekonomisk utveckling om man inte har det politiska perspektivet. För att kunna arbeta för tillväxt och fattigdomsbekämpning i utvecklingsländer måste man begripa hur samhällen påverkas av demokratiseringsprocesser och etniska konflikter.
På SIPA:s hemsida upptäckte Katja Salsbäck ”ett fantastiskt utbud” av kurser i ekonomi, statsvetenskap, mänskliga rättigheter och konfliktförebyggande. Hon sökte till vad hon nu beskriver som ”en MBA i internationella relationer” efter studier, praktik och arbete i en rad länder, bland annat på UNDP och Financial Times. I New York hade hon varit en period på den svenska FN-delegationen; examensarbetet på Handels gjorde hon i Bolivia.
Många av SIPA:s studenter har jobbat i flera år och går en Mastersutbildning för att fördjupa sig och få en skjuts i karriären; vissa för att byta karriär. Undervisningen drar nytta av studenternas tidigare erfarenheter, och av det faktum att hälften av dem är utlänningar.
På Katjas första föreläsning sade rektorn att hon förväntade sig att studenterna inte bara satt sig in i kursmaterialet, utan även kunde argumentera för en egen åsikt i seminarierummet.
– Det var bara att köra på, och nu har jag lärt mig det, säger Katja Salsbäck.
– På amerikanska universitet finns ett mer aktivt förhållningssätt till kunskap än i Sverige – individen står i centrum, och det anses självklart att man som student tar ställning till de teorier man konfronteras med.
Trots att utbildningen – som på alla amerikanska privatuniversitet – kostat enorma summor, i Katjas fall finansierad av studielån och stipendier, är hon nöjd.
– Jag var väldigt motiverad när jag kom hit och har känt mig ”akademiskt lycklig”, säger hon. Det har varit inspirerande – både att gå på skolan och att bo här.
New York ger studenterna storstadspuls, men också ett flöde av föredragshållare och närhet till praktikplatser och evenemang. Kanske är det möjligheterna till nätverkande, snarare än kurserna, som får dem att betala terminsavgifter i 15 000-dollarsklassen.
Ett annat dragplåster på amerikanska universitet är kända forskare. Katja Salsbäck har till exempel fått arbeta för Nobelpristagarekonomen Joseph Stiglitz, som på SIPA sysslar med policystudier av utvecklingsländer.
Nu söker Katja arbete i Kosovo – logiskt nog, eftersom hennes kursplan på SIPA var inriktad på politisk utveckling i Östeuropa. Hittills har hon kallats till intervjuer på FN och OSSE (Organisationen för samarbete och säkerhet i Europa) i Pristina.
Den kvantitativa bakgrunden från Handels väcker respekt, men i dessa sammanhang smäller Columbia-utbildningen kanske högre.
– Inom den internationella policyvärlden är MIA en väl ansedd examen som rekryterare känner till – i såväl Pristina som i New York, förklarar Katja Salsbäck.
– I Kosovo har jag dessutom träffat flera “alumni” från SIPA som gett mig tips och råd i jobbsökandet.
GUNILLA KINN

Fotnot: Skribenten studerade själv på SIPA 2000–2002.


Namn: Katja Salsbäck
Ålder: 27
Bor: just nu i Pristina
Familj: pojkvännen Fredrik Wesslau, jobbar på OSSE i Pristina
Utbildning: HHSS 2002 och Columbia SIPA MIA 2004
Gör nu: söker jobb i Kosovo

Katjas fem tips
1. Lägg ner lika mycket tid på att söka stipendier som till skolor. Många avskriver möjligheten att läsa i USA på grund av kostnaderna, men det finns stipendier även till dyra utbildningar.
2. Att varva jobb och studier ger positiva synergieffekter.
3. Var inte rädd att vara ”för gammal”. Vad blir man egentligen för gammal för?
4. Se en MBA-utbildning som en möjlighet att unna dig att läsa något du verkligen är intresserad av.
5. Med din grundexamen i ryggen: utveckla ett specialområde.

Bildtextförslag
Världen ligger öppen för civilekonomen Katja Salsbäck, nyutexaminerad med en amerikansk Master of International Affairs. Förutom svenska och engelska kan hon konversera på franska, tyska, spanska, ryska, polska och hebreiska – snart kanske även på albanska, eftersom hon söker jobb i Kosovo.
– Nu vill jag ha ett arbete där jag kan dra nytta av både min ekonomiska och politiska bakgrund, förklarar Katja. Fälterfarenhet är ett måste för en internationell karriär.

Foto: Anna Persson

Dyra MBA-skolor följer trenderna
• Visserligen har Harvard Business School undervisat i affärsetik sedan 1915. Men de senaste åren har den långa raden av företagsskandaler i USA fått nästan alla amerikanska handelshögskolor att satsa på liknande kurser, vare sig de kallas etik eller ansvarstagande företagande.
Said Business School, ett nytt lärosäte i Kalifornien som samarbetar med Oxford University, fick till exempel häromåret en mångmiljondonation för att bygga upp ett program i så kallat socialt entreprenörskap – med kunskaper moderna ledare antas behöva, vare sig de satsar på att göra karriär inom en organisation eller på att bygga upp en egen verksamhet. En trend inom MBA-utbildningarna har de senaste åren varit att allt fler av deras studenter startar eget.
Ett traditionellt amerikanskt MBA-program är oftast två år, och är tänkt att utbilda generalister som vill klättra i företagsvärlden och nå chefspositioner. Trots det ofta mycket breda upplägget försöker många skolor profilera sig genom att erbjuda specialinriktningar. Man kan till exempel läsa en MBA i “technology management” eller “luxury brand management” – och på Columbia Business School i New York (en systerskola till SIPA, som nämns i texten intill) erbjuds en avancerad kurs i personlig utveckling som komplement efter det obligatoriska basåret med mycket redovisning och finansieringsteori.
En annan trend bland amerikanska MBA-utbildningar är att de internationella samarbetena blir allt fler. I konkurrensen om de bästa studenterna – och inte minst deras pengar – gäller det att visa upp prestigefyllda nätverk med både anrika universitet i Europa och dynamiska handelshögskolor i Asien som studenterna kan studera en period vid.
University of Chicago har till exempel ett campus i Barcelona; Kellogg erbjuder en “executive MBA” i samarbete med tyska WHU Koblenz och Wharton har utbyten med Inseads campus i Frankrike och Singapore. (Något som inte alltid sägs i broschyrerna är att studenterna ändå förväntas betala de amerikanska kursavgifterna.)
De internationella nätverken är naturligtvis också ett sätt att rekrytera toppnamnen bland professorerna. Vissa stjärn-lärare flygs mellan kontinenterna för att hålla gästföreläsningar och kurser – men vad som inte alltid sägs öppet av skolorna är att en hel del undervisning på Mastersnivå sköts av andraårsstudenter och doktorander.
För några år sedan var det vanligt att MBA-studenter fick flera gyllene jobberbjudanden redan i början på sitt andra studieår. De senaste åren har det varit betydligt trögare, och framför allt finansierings- och konsultbolagen snudd på ströp sin rekrytering. Många med MBA-examen har i högre grad sökt sig till andra områden – till exempel bioteknik- och läkemedelsföretag, eller jobb med försäljning och marknadsföring.
GUNILLA KINN

Porträtt av Embaixadora Margareta Winberg

När Margareta Winberg sparkades ur regeringen valde hon att gilla läget – och satsade på att lära sig allt om Brasilien inför det nya jobbet som ambassadör. Allers besökte henne hemma i residenset i huvudstaden Brasilia.

Nej, det är inte lika intensivt att vara ambassadör som vice statsminister. Ändå har Margareta Winberg haft ett fullspäckat program sedan hon kom till Brasilien i februari, med EU-möten, FN-konferenser, fotoutställningar, seminarier om såväl företagande som kvinnoroller – och möten med människor runtom i det väldiga landet.
– Jag bestämmer mer vad jag kan göra nu. Det finns en stor frihetskänsla i det, säger Margareta Winberg entusiastiskt.
– Jag njuter av att kunna gå på konserter och utställningar när jag vill, sådant som jag sällan hade tid till förut.
Nu sitter hon i en korgstol intill poolen utanför sitt residens – en huslänga med ytterväggar klädda i blå keramik, omgivet av ambassadområdets tjugofemtusen kvadratmeter trädgård med avocado, papaya, bananer och annan tropisk grönska.
Göran Persson har en stående inbjudan till ett dopp i bassängen och en capirinha-drink. Hans besked förra hösten att Margareta Winberg skulle bli ambassadör på andra sidan jordklotet, sett från regeringskansliet i Stockholm där hon i nio år hade varit arbetsmarknads-, jordbruks-, jämställdhets- och vice statsminister, kom olämpligt nog samma dag som äldste sonen Carl Johan skulle doktorera i organisk kemi.
Det tog ett tag innan hon sade offentligt som det var: att hon fått sparken. Ingen utom Göran Persson vet säkert varför, men att hennes kritik mot EU och EMU spelade in är ingen vågad gissning.
Fast det är rent omöjligt att få henne att säga något om Perssons ledarstil – eller om vad hon egentligen tänkte när hon mot sin vilja fick lämna regeringen. Som den diplomat hon nu är kniper hon bokstavligen igen munnen och vägrar uttala sig om statsministern, som ju ännu är hennes högste chef. Däremot talar hon gärna om hur väl hon trivs med sitt nya liv.
– Jag trodde inte det skulle kännas så lätt att lämna den strikta partipolitiken som det faktiskt blev, försäkrar Margareta Winberg.
– Oavsett vad jag tänkte då, så blev det fruktansvärt bra. När jag väl kommit över det var det inte svårt att lämna det livet.
Göran Persson lät henne välja ambassadörspost: i Brasilien, Indien eller Sydafrika. Tanken är att Sverige ska stärka det politiska samarbetet med dessa tre länder – och valet var inte svårt för Margareta Winberg, som hade rest i Brasilien som minister.
– Det är ett land som kommer starkt. Och det är dags att ta ett nytt steg i våra kontakter, nu när här finns en progressiv president.
Brasiliens ledare sedan drygt ett år, Luiz Inácio “Lula” da Silva, har en bakgrund som säkert påminner Margareta Winberg om hennes egen – även om “Lulas” långa klassresa från en barndom i djupaste misär till folkvald president i ett av världens största länder slår hennes egen med råge.
– Han är ju en väldigt annorlunda politiker, och han har ett gott öga till Sverige. Lula är svetsare och har sedan sin tid som facklig ledare kontakter med svenska Metallarbetarförbundet, säger Margareta Winberg som träffat honom flera gånger.
– Här ses Sverige som en bundsförvant för att den europeiska jordbrukspolitiken ska förändras, så att Brasilien kan exportera produkter till Europa. Dessutom finns ju ett stort antal svenska industriföretag som har varit här i många decennier. “Ni har hållit er kvar här, i både goda och dåliga tider”, får jag ofta höra.
Margareta Winberg räknar snabbt upp en rad områden där hon ser förutsättningar för ökat samarbete: miljöfrågor, forskning, bistånd, studentutbyte, turism... För nu ska kontakterna bli mer intensiva.
– Innan jag reste iväg försökte jag träffa så många som möjligt i Sverige som har intresse av Brasilien – från Marcus Wallenberg till olika biståndsorganisationer.
Margareta Winberg talar om fler ambassadörsuppgifter som hon brinner för, små och stora – som hur hon och drottning Silvia ska samarbeta kring stiftelsen World Childhood Foundation (som bland annat driver ett hem för tonårsflickor i Rio de Janeiro), och hur hon skulle vilja locka rika brasilianare på upplevelseturism i Lappland. Hon hoppas hitta en marknad för jämtländsk ost i Brasilien, och för brasilianska hudvårdssalvor med regnskogsextrakt i Sverige.
Hon märker också att hon, som kanske varit en av våra mest folkkära och jordnära politiker, har skapat en nyfikenhet på Brasilien där den kanske inte varit så stark förut. Vore det inte för Margareta Winberg funnes det nog ingen jämt-brasiliansk vänskapsförening – men det gör det nu.
– Den bildades när jag hade utsetts till ambassadör, under en galakväll i Folkets hus i Östersund med en massa artister. Nu undersöker vi om Jämtland kan få en vänregion i Brasilien, säger hon – och berättar att de exempelvis upptäckt en jämte som äger hotell i kuststaden Fortaleza.
Portugisiskan går det sådär med, trots två lektioner i veckan; språket är svårt. Det måste vara hårt för en person som Margareta Winberg, som är så mån om att få kontakt med människor hon möter, att plötsligt inte kunna tala direkt med dem?
– Jag kan inte samtala alls, möjligen tala om vart chauffören ska åka och kommunicera med kökspersonalen, säger hon.
– Men här på ambassaden finns en tolk som hjälper mig med alla kontakter.
Hon försöker hitta vägar ut till människor i det brasilianska samhället, fast har hittills bara lyckats besöka “en vanlig familj” någon enstaka gång. Det är svårt att få värdarna att inse att det kan vara intressant med hemma hos-besök i normala bostäder; så har det alltid varit när Margareta Winberg rest runt som toppolitiker.
Men till hennes eget hem i Brasilia kommer en strid ström av vänner på besök från Sverige. Och både barn och barnbarn – Botvid, 3 år – har hälsat på.
– Vi är en tajt familj som umgås mycket, även om det kan vara svårt att få ihop allt eftersom mina barn bor i olika städer – Uppsala, Stockholm och Östersund.
Porträtt av de tre barnen står på den vita flygeln i salongen, där Margareta Winberg slår sig ner och spelar “Jämtländsk brudmarsch” så att ljudet fyller alla sällskapsutrymmen i residenset.
Arkitekten Helge Zimdal, som ritade ambassadsområdet i början av 1970-talet med kringbyggda längor för bostäder och kansli, ville åstadkomma “en intim svensk by med norrländsk brytning” i utkanten av Brasilia – den moderna och märkliga huvudstaden, som hade byggts i rekordfart mitt i regnskogen.
Möblemanget är, som i de flesta av Sveriges ambassadörsboningar runtom i världen, från klassiska Svenskt Tenn och Josef Frank, förstärkt med personliga ägodelar som ambassadör Winberg medfört från hemmet i Nälden i Jämtland – svensk stil med norrländsk brytning även i inredningen, alltså.
Hon bor ensam i residenset. Hennes särbo, förre riksdagsledamoten Jörn Svensson, nöjer sig inte med att vara medföljande diplomat, utan bor kvar i sitt hus i Skåne.
– Eftersom han håller föredrag och skriver artiklar vill han vistas i den politiska miljön i Sverige, förklarar Margareta Winberg.
– Men det är väl perfekt för honom att komma hit till Brasilien då och då! Det är också bra för vårt förhållande med växelspel, och eftersom vi levt så i 20 år vore det konstigt att plötsligt bo ihop.
Margareta Winberg betraktar alltså sin partipolitiska karriär som avslutad, trots att hon blivit föreslagen som ledare för ett eventuellt feministiskt parti. Men visst följer hon vad som händer därhemma i Sverige så gott det går, via Internet och brev från vänner.
Och jämställdhetsdebatten har hon inte lämnat. Kanske är det det kontroversiella förslaget om delad föräldraförsäkring som många minns mest av hennes tid som regeringsledamot, jämte protesterna mot grymma djurtransporter när hon var jordbruksminister.
Hon skulle gärna sprida “svenska” jämställdhetsideal i sitt nya hemland.
– Visst är Brasilien ett machosamhälle – men det betyder inte att man inte ska försöka! Det gäller att uppmuntra dem här som har ett feministiskt perspektiv.
Fast Margareta Winberg huvuduppgift som ambassadör är något helt annat – att sälja SAAB:s JAS 39 Gripen till Brasilien.
I början på 90-talet var hon en av JAS-projektets argaste kritiker. Nu har hon fått provflyga planet – i en flygsimulator i Linköping – och verkar rentav tycka att marknadsföringsuppdraget är roligt.
Flera debattörer i Sverige har reagerat, och tycker det är fel att försöka sälja stridsflygplan för 700–900 miljoner dollar till ett land där en tredjedel av befolkningen hungrar.
– Jag har ingen anledning att ha synpunkter på det. Det är deras demokrati, de som röstar och deras politiker som gör prioriteringar. När vi svenskar nu har ett bra plan vore det konstigt att inte göra allt vi kan för att exportera det, säger hon bestämt.
– När man som politiker inser att man förlorat i en fråga kan man välja att kliva av och fortsätta driva sin ståndpunkt, eller följa den demokratiska processen och vara med och ta hand om resultatet, fortsätter Margareta Winberg – van som hon är att kompromissa och gilla läget.
När hon började engagera sig politiskt var det för att förändra världen. Delvis av vrede och vanmakt för att hennes njursjuke pappa hade dött, blott 56 år gammal, i väntan på vård. Som utsliten arbetare hamnade han långt bak i kön – och det blev uppenbart för Margareta Gustavsson, som hon då hette, att människor hade olika värde.
Efter några år som mellanstadielärare blev hon politiker och hamnade så småningom i riksdagen, sedermera i regeringen. Kanske förändrade hon inte världen, men hon nämner gärna tre områden där hon tycker att hon nått resultat.
– Mmmm... Jag hävdar bestämt att jag satte djurskyddsfrågorna på den europeiska kartan. Och så tycker jag att jag bidragit till att det blivit fler kvinnor i politiken, bland annat genom varvade valsedlar. En annan fråga jag arbetat med är trafficking, kvinnohandel. Där har Sverige stått i fronten, både i EU och i USA.
Hittills har Margareta Winberg varken hunnit med karnevalsfirande eller sambalektioner. Men när hon sitter där vid poolen, eller när hon dagen därpå reser till Amazonas för att följa en svensk stridsbåtsuppvisning, är det lätt att tänka att hennes liv som ambassadör i Brasilien verkar bra mycket roligare än den politiska kohandeln i Bryssel och Stockholm.
– Jo, så är det. Det är roligare att sitta här än i Rosenbad, säger hon – och det är omöjligt att veta om hon verkligen tycker så, eller om hon helt enkelt gillar läget.

Kulinarisk filantropi

Publicerad i Gourmet 3/2004

Ibland serveras det gåslevercrostini, tonfisktartar och champagne på de mest oväntade ställen.
En afton i fjol smaskade jag och en skara smokingklädda gentlemän på hors d’œuvres på Maitri, mitt i San Francisco, medan vi konverserade om veckans krogupplevelser.
Sedan följde en prima gourmetsupé: sparrissallad med pilgrimsmusslor och tryffelvinägrett, grillad fläskfilé med sötpotatismos och kastanjer – och till sist Napoleonbakelse med citron och jordgubbar. Allt tillagat av kocken James Ormsby från PlumpJack Café, och serverat med delikata viner.
Oväntat, hurså? Jo, Maitri är ingen restaurang, utan ett vårdhem för 15 svårt aidssjuka patienter.
Vi åt i deras lilla matsal, och James Ormsby hade för en kväll tagit Maitris rejäla kök i besittning. Måltiden var hans bidrag till vården, och värden bland oss 20 middagsgäster tackade för maten med en nätt donation om 2 500 dollar.
En lång rad av San Franciscos bästa restauranger – som Slanted Door, Aqua, AsiaSF, Jardinière, Piperade – har bidragit till “Dinner at Maitri”. Syftet är att intressera potentiella donatorer för att skänka massor av pengar – sedan de på plats fått bekanta sig med verksamheten i samband med en god middag. (Arrangemanget äger rum varannan vecka. Patienterna kan sällan delta. Många är för sjuka för att lämna sina sängar; de flesta håller särskild diet.)
“Det är lätt att få kockarna att ställa upp. Restaurangnäringen har det tufft och vissa gör nästan vad som helst för att få ut sitt namn”, säger Maitris Don Spradlin. “Men det handlar också om att krögare är generösa människor som gillar att bjuda på mat för ett gott ändamål.”
I USA är kändiskockarna inte bara krögare, kokboksförfattare, TV-stjärnor och reklampelare, utan även välgörenhetsidkare av rang. En lång rad fenomen – handikappade barn, bröstcancerforskning, byggnadsminnesvård, brandmansänkor i Brooklyn, för att inte tala om valkampanjer – stöds genom att stjärnkockar lagar mat som folk är beredda att betala bra för. Ibland dukas det upp galabanketter där varje kuvert kostar tusentals dollar (eller mer – the sky is really the limit); ibland serveras gourmetmaten som överkomligt prissatta munsbitar på en gatumarknad.
Matfilantropin kan handla om arbetsinsatser från kockarnas sida och (avdragsgilla) donationer från gästernas. Eller helt enkelt ett ömsesidigt pålägg på notan.
Den 29 april hölls det årligen återkommande “Dining Out for Life” över hela USA; 25 % av deltagande restaurangers intäkter gick till aidsforskning. Den 19 oktober är mottot “Stop Hunger by Dining Out”: ett 100-tal New York-krogar donerar avkastning till matsändningar och nutritionsprojekt till människor runtom i världen som drabbas av hunger och undernäring. Och i slutet av oktober är det dags för en klassisk kampanj, som fått en gourmetvariant:
Sedan 50-talet har amerikanska barn genom dörrknackning och Halloweenfrågan “Trick or Treat?” – som annars går ut på att få godis – samlat in 120 miljoner dollar till Unicef. Numera är massvis av restauranger med. De skänker 1 dollar per måltid de serverar med uppmaningen: “Drop the sweets and sit down to gourmet eats”.
En dollar är väl ingenting? Jo, det räcker till att vaccinera ett barn från polio.
Den kock som är affischnamn för Unicefs Gourmet-program är ingen mindre än Marcus Samuelsson, faktiskt en av de ledande restaurangfilantroperna i New York. Han gästspelar ofta på välgörenhetsevenemang av olika slag och är Unicefambassadör för tuberkulosbekämpning. Inte nog med det, Samuelsson är också en av flera kockar engagerade i “Career Through Culinary Arts” – ett projekt som startades av restaurangläraren Richard Grausman och som går ut på att hjälpa tiotusentals tonåringar från USA:s missgynnade minoriteter till en krögarkarriär.
Joan Kroc, Mc Donalds-grundaren Rays änka som dog nyligen, hade testamenterat 1,5 miljarder dollar till Frälsningsarmén – den största donationen direkt från en privatperson någonsin. I jämförelse är gourmetkockarnas insatser små, men många och goda.
I själva verket vet jag inget som illustrerar det tveeggade med USA så väl som landets välgörenhetskultur (“a culture of service”, som president Bush kallade den när han häromåret uppmanade sina undersåtar att ägna minst 4 000 timmar av sina liv åt frivilligarbete). Å ena sidan får den miljoner människor att engagera sig i bra saker; å andra sidan är den godtycklig och ersätter skattefinansierad välfärd.
Det är vidrigt att se hur många fattiga i USA tvingas leva på donerad läsk och skräpmat. Men det går heller inte att undvika att dras med av energin som finns inneboende i den amerikanska matfilantropin.
Jag drog mitt strå till stacken när jag en natt i oktober 2001 slevade ut världens godaste fiskstuvning – courtbouillon lagad och donerad av ett gäng New Orléanskockar – till de hungriga röjningsarbetarna på Ground Zero. Och jag blev så förtjust i gemenskapen på Maitri att jag kom tillbaka dit som tillfällig volontär. Då var det inte gåslevern som lockade, utan möjligheten att prata med patienterna.
GUNILLA KINN

"Lördagsintervju" med Margareta Winberg

I snart tre månader har Margareta Winberg haft sitt nya jobb som Sveriges ambassadör i Brasilien. Hon är själv förvånad över hur bra hon trivs med livet som diplomat, och med att ha lämnat partipolitiken.
TT:s medarbetare Gunilla Kinn träffade Margareta Winberg i residenset i huvudstaden Brasilia.

Brasilia (TT)
– Det har blivit mycket bättre än jag trodde. Arbetet är spännande, klimatet perfekt och bostaden överdådig. Jag trodde inte det skulle kännas så lätt att lämna partipolitiken.
Det råder ingen tvekan om att Margareta Winberg trivs på nya jobbet. Hon tillträdde den 8 februari och har redan hunnit med många resor inom sitt väldiga bevakningsområde.
På måndagen inleder ambassadören ett tredagarsbesök i Amazonas, dit hon reser med representanter för svensk försvarsindustri och för att träffa regnskogsinvånare.
– Jag försöker hitta ut i det brasilianska samhället och inte bara träffa andra diplomater, säger hon. Men arbetet är långt ifrån så intensivt som att vara minister.
När Göran Persson inte gav Margareta Winberg fortsatt förtroende som vice statsminister fick hon välja ambassadörspost i Brasilien, Indien eller Sydafrika. Gemensamt för länderna är att Sverige ska satsa på närmare samarbete med dem.
Winberg kände väl till Brasilien efter flera besök. Och hon fascineras påtagligt av den nye presidenten, som ju gjort en än mer hisnande klassresa än hon själv: Luiz Inácio Lula da Silva.
– Det var det politiska skedet här som lockade mig, säger Margareta Winberg. Brasilien kommer starkt nu. Det ska bli spännande att se hur Lula klarar sig, och att iaktta omvälvningen av utrikespolitiken.
Sedan länge finns gott om svensk industri i framför allt Sao Paolo, och Margareta Winberg förbereder insatser för att öka handelsutbytet mellan Sverige och Brasilien. Forskning och utveckling av spetsteknik och bekämpning av slavhandel (trafficking) är andra områden där ökat samarbete kan vara aktuellt.
Men huvuduppgiften är att sälja Saabs JAS 39 Gripen. Lula har dock skjutit upp ett eventuellt inköpsbeslut.
– Den taktiken förstår jag väl. Man kan som nyvald inte börja med ett så stort investeringsbeslut, säger Margareta Winberg.
– Men jag sysslar mycket med att försöka sälja JAS. Så fort det finns tillfälle berättar vi att svenska regeringen köpt planet, och om vårt samarbete med Sydafrika. Vi har hört att vi ligger bra till.
Betraktar du din politiska karriär som avslutad?
– Mitt liv som partipolitiker är avslutat. Däremot kan jag vara opinionsbildare och ta ställning i frågor som inte är strikt partibundna. Som feminismen.
Margareta Winberg kniper diplomatiskt ihop munnen vid frågor om Göran Perssons ledarstil och vem hon vill se som hans efterträdare. Men det är knappast en överraskning att hon skulle förorda en kvinna:
– Jag uttalar mig inte om personer. Men det vore oerhört intressant att se vad som skulle hända med en kvinnlig ledning i Sverige – som har nått så långt vad gäller jämställdhet, men inte riktigt ända fram.
Den politiska gärning som Margareta Winberg kanske förknippas mest med är den feministiska analys hon använde i jämställdhetspolitiken, med kontroversiella förslag som delad föräldraförsäkring.
Vore det inte odemokratiskt att införa något som en överväldigande majoritet av svenska folket är emot?
– Jag menar att i vissa frågor måste beslutsfattarna gå före opinionen. Skulle vi ha inväntat folkopinionen vad gäller homosexuellas rättigheter hade vi fått vänta väldigt länge. Istället får man titta på vad partiprogrammet säger om vilket samhälle vi vill ha. Och min analys säger mig att delad föräldraförsäkring är en nyckel till ett jämställt samhälle.
Gunilla Kinn, TT

Basker Blå smörjer kråset

Kolumnen publicerad i något kortat skick i Gourmet 1/2004.

Rwanda, Östtimor, Kosovo och Afghanistan – platser vi förknippar med kris och katastrofer. Men samtidigt som lokalbefolkningen hålls vid liv med bistånd och hjälpsändningar smörjer FN-folket kråset med thaimat.

Location, location, location... Alla krögare vet att det är läget som gör det.
Men Lalita Thongngamkam har gått längre än de flesta. Hennes affärsidé är inte lika enkel som den är genial: att följa Förenta Nationernas humanitära operationer i spåren och langa ut thailändsk mat i världens krishärdar.
När andra restauratörer tänker Sydney, Stureplan och Sunset Boulevard far Lalita Thongngamkam till Somalia och kollar läget.
Där lär hon dock få ha gett upp sina affärsplaner – de enda säkra transportmedlen var helikopter och pansarfordon. Det var i mitten av 90-talet, och själva den somaliska staten hade i princip upphört att existera.
Men i såväl Kambodja som Rwanda, Östtimor, Kosovo och Afghanistan har Lalita Thongngamkam sålt t-shirts och andra souvenirer till horderna av internationell personal – de som flygs in till en krishärd så fort läget bedöms någorlunda säkert.
Varje krig och konflikt har sina profitörer, och rätt snart kom denna företagsamma thailändska på att schysst thaikäk var precis vad FN-byråkrater, hjälparbetare, utvecklingskonsulter och journalister ville ha.
FN-folket har ofta gigantiska löner och lika stora traktamenten, och jobbar så mycket att de knappt hinner göra av med dem. Dessutom är det inte så lätt att bränna pengar på platser som saknar infrastruktur. Men mat måste alla ha, och efter en viss tid i tredje världen är det många västerlänningar som betalar vad som helst för att slippa det lokala köket.
När Lalita Thongngamkam kom till Afghanistan förra året var marknadsläget perfekt. Lagom mycket våld och bombattacker för att hålla de flesta konkurrenter borta, men tillräckligt säkert för att det inte ska råda utegångsförbud på kvällarna. Utegångsförbud är en mardröm för restaurangnäringen var som helst.
Bäst av allt: en rejäl FN-närvaro, och miljoner av inpumpade biståndsdollar i omlopp. I Kabul finns det dessutom ett Schweizägt snabbköp att proviantera på, dit jätteräkor från Dubai och vitt vin från Australien flygs in till den som kan betala.
Lalita Thongngamkams Lai Thai ligger i bostadsområdet Wazir Akbar Khan, en exklusiv talibanförort som nu tagits över av utländska diplomater och hjälparbetare – och diverse krogar av olika slag som ger ordet ”kriskost” en ny innebörd. Jag har inte varit vare sig i Kabul eller på Lai Thai, men gissar att restaurangen fungerar som skvallercentral och en frizon för utarbetat FN-folk som lider av hemlängtan, eller för en stund behöver glömma var de befinner sig någonstans.
Sådana platser finns överallt – som trädgården på Hotel Turismo i Dili, där det serveras söndagsbrunch med apelsinjuice och champagne för 8 dollar och delikata sallader. För bara några år sedan var det indonesiska säkerhetsagenter som höll hov på Hotel Turismo – de senaste åren har det kommit svallvågor av västerländska hjälparbetare, och en vacker dag är det väl dags för turismo på riktigt.
FN-personalen kom till Östtimor 1999 med fara för sina liv. De fick höga löner med hardshiptillägg och rejäla traktamenten. 100 dollar om dagen räcker ganska långt även i Dili, där priserna för det utbud utlänningar vill ha är skyhöga. Timoreserna får hanka sig fram med en genomsnittslön på 100 dollar i halvåret och deltar helt enkelt inte i samma ekonomiska kretslopp.
Jag var i Dili under Östtimors första egna folkomröstning, i augusti 2001. Visst hängde jag på Hotel Turismo och visst drack jag caffè latte på hightech-kaféet mitt i sta’n. Det är sådana som jag som kallas folkmordsjunkies – resenärer som inte har mycket vettigt att bidra med på krigs- och krisdrabbade platser, men ändå tycker det är spännande Att Vara Där.
Och även utan FN-traktamenten att sätta sprutt på hamnar vi liksom ändå på de där thairestaurangerna och barerna. Dyrt jämfört med inhemska ställen – men man skulle ju ändå ha betalat precis lika mycket för samma mat hemmavid...
När FN kom till Pristina i stor skala 1999, sedan hundratusentals kosovoalbaner drivits på flykt och sedan återvänt, tog det inte lång tid innan Lalita Thongngamkam var där också.
Men allra först på plats med thaimat i Pristina var Besnik Vasolli och hans bror. Deras Thai Lunch Restaurant ligger granne med det stora kontoret för UNMIK, FN:s övergångsadministration i den kosovoalbanska enklaven. Pristina är rent ut sagt en riktig håla, men den är fortfarande full av FN-personal, KFOR-styrkor och OSCE-byråkrater.
”Utlänningar tycker det är skumt med albaner som driver thaikrog, men varför inte?” säger Besnik Vasolli glatt och berättar hur han flera gånger flugit upp till Wien där han köpt en gammal folka, fyllt den med allsköns exotiska ingredienser, kört ner till Trieste och tagit färjan till Albanien. Nu när det säkerhetspolitiska läget stabiliserat sig får han citrongräs och kokosmjölk med flygfrakt från Grekland.
Bröderna Vasolli jobbade många år som Gastarbeiter i Österrike men kom hem till Pristina 1999 – ”vi ville vara här, efter allt trubbel”. Nu plockar de kockar från Thailand och serverar jasminte, chicken satay, pad thai och tom ka ghai. En huvudrätt kostar 8–11 euro. Gott är det, i alla fall klart godkänd lunchstandard. Och Besnik Vasollis entreprenöranda stannar inte vid tre filialer i Pristina. Nästa steg är en butik med asiatiska råvaror, matlagningskurser – och en restaurang i Sarajevo.
På Home, mitt i Pristina, skryter krögarna med att de jobbat på Mash och Atlantic Bar&Grill i London. På menyn: balsamkyckling, merguez, pasta, fiskkakor – och vin från Montenegro. Efter krig och bombmattor följer inte bara FN, utan även hemvändande flyktingar som skaffat sig pengar och glamourösa vanor. Vid lunchtid var alla gäster på Home utlänningar, på eftermiddagen hängde där mest coola kosovoalbaner.
I Pristina finns också irländska pubar, dinern Route 66, kinesiskt och turkiskt. Och som kronan på verket KFC på Moder Teresagatan – Kosova Fried Chicken, med karaokekväll varje lördag.
Men efter ett par år av bra business har Lalita Thongngamkam alltså dragit vidare med sin thailändska personal, från Kosovo till Kabul. Nästa Lai Thai-öppning blir kanske i Bagdad.
GUNILLA KINN

Renässans för brasiliansk samhällsfilm

Publicerades i Arbetaren (2003)

Gunilla Kinn presenterar tre nya brasilianska filmer, som alla ger bilder av livet i de fattigas kåkstäder och antyder ett förnyat intresse för film om samhällsfxrågor.

”På samma sätt som ”9/11” blivit ett symboliskt nummer i världspolitiken har ”174” blivit en viktig symbol i vår samhällsdebatt och medvetande. Det finns ett ”före” och ett ”efter” Ônibus 174.”
Så sade en deltagare i en diskussion om film och politik på kulturcentrat Espaço Capacete i Rio de Janeiro nyligen.
Även om det nog är att överdriva dess betydelse stämmer det att ônibus 174 fått ett genomslag som få dokumentärfilmer. Den har fått flera utmärkelser på inhemska och internationella festivaler, och i Brasilien har hundratusentals människor sett den.
Framgångarna beror förstås på att filmen är välgjord – men den har också lyckats både spegla och skapa ett förnyat samhällsintresse hos sin publik. Detta har den gemensamt med två spelfilmer som blivit verkliga kassasuccéer – förra årets Cidade de Deus (”Guds stad”) och årets Carandiru som båda dragit mångmiljonpublik.
– Brasiliansk film har upplevt en pånyttfödelse sedan mitten av 1990-talet, då man införde skattelättnader för filmproduktion. Det har lett till att massor av filmer i alla möjliga genrer har producerats, berättar Karyn Riegel, curator på Cinema Tropical som arbetar i Rio de Janeiro med filmutbyte mellan USA och Brasilien.
– Samtidigt har medelklassen blivit mer intresserad av landets sociala problematik. Många lockas av att upptäcka ”den andra sidan” av Brasiliens identitet – underklassens miljöer som är fyllda av våld, droger och fattigdom. Även om det bara är på vita duken.
Det senaste året har motsättningarna mellan den undre världen och myndigheterna skärpts i de brasilianska storstäderna. Det talas rentav om ett pågående inbördeskrig, som bland annat lett till att Rio de Janeiro fått stängas av när knarkkungar och gangsterledare genom sprängladdningar på centrala punkter i staden velat demonstrera sin makt.
I vissa av Rios favelor, kåkstäder, är barnens sannolika livslängd jämförbar med den för barn som lever i krigszoner. Favelorna är knytpunkter för drog- och vapenhandel, och kontrolleras av ligor som polisen inte rår på. Samtidigt är merparten av favelornas invånare vanliga människor som kämpar för att få ihop sina liv trots arbetslöshet, fattigdom, rasism och brist på god sjukvård och utbildning.
Medel- och överklassens brasilianare föredrar ofta att vara lyckligt ovetande om livet i favelorna. Men Ônibus 174 blev en ögonöppnare för många.
Filmen berättar historien om 21-årige Sandro do Nascimento – en före detta gatupojke som den 12 juni 2000 höll hela Brasilien på helspänn, sedan han kapat en lokalbuss mitt i Rio de Janeiro och hotade döda passagerarna han höll i gisslan.
Nyhetskonsumenterna kunde följa det flera timmar långa spelet mellan busskaparen och poliserna i direktsändning. Trots att Sandro do Nascimento till sist gav sig slutade dramat tragiskt. En polis vådasköt en ung kvinna bland passagerarna – och Sandro dog av kvävning i polisarresten samma dag.
En livlig och kritisk mediedebatt om polisens inkompetens, bristande psykologi och övervåld följde, och ledde till att flera polischefer fick avgå från sina poster.
Men med Ônibus 174 har regissören Jose Padilha och hans team lyckats gå flera steg längre. De varvar nyhetsbilderna från kapardramat med tillbakablickar och intervjuer som förklarar hur Sandro de Nascimentos liv blev som det blev.
I nyhetsinslagen framstod han enbart som en kokainpåverkad galning. Den fördjupade bilden visar hur Sandro traumatiserades som pojke, när han blev vittne till hur mamman knivhöggs till döds av rånare.
Snart blev Sandro ett av Rios hundratals gatubarn, för vilka kriminalitet är det enda sättet att överleva. Filmen visar hur han under sin tonårstid åkte in och ut på fruktansvärda ungdomsvårdsskolor, och hur det brasilianska samhället inte ger människor som Sandro någon chans att få ordning på sina liv. Till sist framstår en busskapning som enda sättet att få respons.
Få gatubarn överlever det hårda livet på gatan till vuxen ålder – men några av dem är med och berättar i Ônibus 174, liksom socialarbetaren Yvonne Bezerra de Mello som i över 20 års tid arbetat med hundratals gatubarn, inklusive Sandro.
– Hade polisen tillkallat Yvonne hade hon säkert kunnat tala med honom så att det hade blivit en odramatisk utgång, menar Felipe Lacerda, filmens andreregissör. Men ingen i polisstyrkan på plats verkade tänka på sådant som medling och samtal.
– Vi spårade även upp Sandros moster. Det visade sig att hon hade försökt få vårdnaden om honom, men bara fått sporadisk kontakt genom anstalterna.
Sammantaget lyckas filmen genom ett effektivt bild- och berättarspråk ge förståelse för hur en till synes oförklarlig dramatisk TV-händelse var ett symptom på mycket djupgående problem i det brasilianska samhället.
Filmen Carandiru, som var årets brasilianska bidrag på filmfestivalen i Cannes, ger en färgstark skildring av livet på Detençao Carandiru. Det var ett överbelastat fängelse för tusentals interner i Sao Paolo som sprängdes i luften i fjol, sedan de humanitära missförhållandena blivit alltför uppenbara. 1992 gjorde fångarna uppror mot ledningen, vilket ledde till en brutal militärpolismassaker med 111 dödade.
Några av fängelsets personligheter och deras bakgrund i kåkstäder och tung kriminalitet skildrades i en bok av dess aidsläkare, Drauzio Varella. Boken blev en bästsäljare 1999 – och när filmen som bygger på den hade premiär i april fick den omedelbart flera miljoner brasilianare till biosalongerna.
Carandiru (som presenteras utförligt av Bobo Karlsson i QX, 5 juni 2003) är regisserad av Hector Babenco, i Sverige kanske mest känd för Spindelkvinnans kyss. I Brasilien förknippas han även med filmerna Pixote och Lúcio Flávio som också handlar om människor på samhällets baksida. Han valde att spela in den nya filmen på plats i fängelset innan det sprängdes, med tusentals Carandirufångar som aktörer och statister. Resultatet är en dramatisk och gripande film som är svår att värja sig mot.
Även skådespelarna i Cidade de Deus, Guds stad, är hämtade ur den miljö filmen handlar om, det hårda livet i Rios favelor. Regissörerna Fernando Meirelles och Katja Lund jobbade med 110 ungdomar i en teaterworkshop under ett halvår innan de började filma.
”Guds stad” är namnet på en kåkstad i norra Rio de Janeiro, långt ifrån tjusiga Copacabana och Ipanema. Men ”Favelan som Gud glömde” vore ett riktigare namn. Från att ha varit en myndighetsanlagd förstad för migranter blir området under 70-talet då filmen utspelar sig en av Rios värsta favelor. Även om själva området är filmens verkliga ”huvudperson” får vi följa två pojkar under deras uppväxt – den ene till gangsterledare och kokainlangare, den andre till pressfotograf.
Fernando Meirelles har sagt att han med filmen velat vända sig till en medelklasspublik för att visa dem att Brasilien riskerar att bli som Colombia, om favelans tonåringar inte får alternativ till kokain- och vapenhandel. Hans berättarteknik – där allt går i ett rasande tempo, och där skottlossningarna, avrättningarna och droguppgörelserna avlöser varandra till ackompanjemang av smittande samba – är hämtad från hans bakgrund som reklamfilmsregissör, och har fått kritik för att den snarast glamoriserar favelalivet.
Men Cidade de Deus, som tävlade om årets Oscar för bästa utländska film, har också kritiserats i Riomedierna för att visa en en-dimensionell bild av favelan. Även om den bygger på verkliga händelser (och en bok av författaren Paulo Lins) menar många som jobbar med sociala projekt i kåkstäderna att den inte är bra för favelainvånarnas självuppfattning. För oss andra är ”Guds stad” i alla fall både en visuell explosion och ett knytnävsslag i magen.
– Trots att dessa tre filmer alla handlar om urkänsliga teman blev de populära för att regissörerna lyckats använda en kreativ stil som är mycket brasiliansk, säger den svensk-brasilianska konstnären Isabel Löfgren.
– Kanske kan filmerna få människor att reagera och göra något för att överbrygga klyftorna i samhället. Det tar säkert en eller två generationer innan detta ”något” tar kollektiv form, men debatten har i alla fall börjat.
Samtliga filmer har spritts till biografer världen över. Man kan bara hoppas att de får svensk distribution, dyker upp på Stockholms Filmfestival eller på annat sätt når en svensk publik.
GUNILLA KINN