För Svensk Bokhandel, 25 april 2008.
Namn: Robert Reid
Ålder: 40
Bosatt i: Prospect Heights/Brooklyn, New York
Familj: fru
Yrke: frilansande reseboksförfattare sedan 2003
Bakgrund: journalistikstudier vid University of Oklahoma, ett år med engelskundervisning i Vietnam, inredningstidning i New York, Lonely Planets kontor i London och Oakland/Kalifornien.
Böcker: 15 Lonely Planet-guider (Vietnam, Burma, Centralamerika, Ryssland, Bulgarien och Rumänien m fl).
Vietnamguide
Blogg
Debatten om Kohnstamms bok
Robert Reids recension
Chris Maluszynskis foton på Robert Reid
När artiklar om den amerikanska reseguidesförfattaren Thomas Kohnstamms bok om hans eskapader som reseskribent började snurra runt i världsmedierna fick Lonely Planets redaktörer skrämselhicka – och resehandboksförfattare fruktade att deras yrke dragits i vanära.
Men uppståndelsen byggde åtminstone delvis på felcitat och missförstånd. Svensk Bokhandel har träffat en kollega till Kohnstamm, som välkomnar debatt kring guideboksproduktionen.
Nog låter det som om resehandboksförfattare har Drömyrket. Att ha en djungelhydda i Venezuela, en cocktailbar i Berlin eller en surfingbräda i Kalifornien som arbetsplats, att ständigt vara på resande fot och uppleva äventyr – och dessutom få betalt för det.
Fast faktainsamlandet på fältet är inte alltid så glamouröst. Enligt nyutkomna ”Do Travel Writers Go to Hell?” (Random House/Tree River Press) av Thomas Kohnstamm får skribenterna vare sig nog med tid eller pengar för att få ihop initierade beskrivningar av de områden de ska täcka. Redan före sin researchresa i Brasilien för Lonely Planet – sedan han sagt upp sig från ett trist Wall Street-jobb – konstaterar Kohnstamm att det skulle vara mer lukrativt att tjäna ihop en reskassa på Starbucks.
Att hans bok dryper av droger, sex och berättelser om hur han håller kostnaderna nere med hjälp av Lonely Planet-visitkort och ecstasytabletter har fått kolleger att betrakta honom som reseskribenten från helvetet.
Hetsiga bloggdebatter bröt ut, och Lonely Planet tvingades snabbgranska Kohnstamms texter sedan internationella nyhetsbyråer påstått att han plagierat material till sina guider.
Många reseskribenter har upprörts över att Thomas Kohnstamm verkar ge en oseriös bild av deras yrke, och har anklagat honom för att vara ute efter personlig PR. Men Robert Reid, som har flera års erfarenhet av att skriva för Lonely Planet och som läst Kohnstamms bok, menar att uppståndelsen bara är bra för branschen.
Svensk Bokhandel mötte Robert Reid på Tea Lounge i New York-stadsdelen Park Slope, ett kafé fullt av skribenter och bärbara datorer.
Ger den här debatten resehandboken dåligt rykte? Tror folk att det är så det går till?
– Jag vet inte det. En massa kompisar som såg rubrikerna om Thomas bok på CNN:s sajt hörde av sig och frågade om det handlade om mig! Det har blivit en underlig story av alltsammans, även seriösa medier har nöjt sig med att skriva av varandra. Visst är boken lite sensationalistisk. Men jag tror inte att en persons erfarenheter från en Brasilienresa kommer att färga av sig på hela branschen. Med tiden kommer folk nog att uppskatta det han skrivit, säger Robert Reid.
– Framför allt hoppas jag att fler talar med oss reseboksförfattare – och att andra förläggare, som hittills varit helt frånvarande i debatten, granskas. Allt fokus har hamnat på Lonely Planet.
Stämmer Thomas Kohnstamms grundläggande kritik? Är det möjligt att göra ett seriöst jobb på de villkor som gäller? (Kohnstamm skriver att Lonely Planet uppskattar veckolönen till 600 dollar – men att det minskar drastiskt om man räknar den verkliga arbetstiden.)
– Samlar man en grupp professionella reseboksskribenter så kommer de inom 15 sekunder att klaga högljutt på hur lite pengar de tjänar, på förlagens orealistiska förväntningar, och på att de inte får behålla upphovsrätten. Ja, det är klagomål som de flesta har. När jag började jobba som redaktionsassistent på Lonely Planets kontor i Oakland i slutet av 90-talet tjänade jag 40 000 dollar om året. Det är mer än jag gjort något år som frilansmedarbetare.
Vad tjänar man då?
– Man får olika mycket betalt för olika typer av böcker, det är omöjligt att säga generellt. Och jag vet att de flesta förlag betalar sämre än Lonely Planet. Jag har inte jobbat för några andra själv – men hör ofta från kolleger att de får skriva för löjligt låga summor. De uppmuntras att ta emot hotell och restaurangmåltider gratis för att klara resandet. Unga och oerfarna skribenter tar gärna sådana uppdrag, och i längden skadar det produkten. Ingen tvekan om det.
Tycker du att ”Do Travel Writers go to Hell?” ger en rättvisande bild av yrket?
– Nja, den är ju väldigt macho… Det finns en annan bok som kom ut i fjol och som jag tycker är mycket intressantare, nämligen ”Smile When You're Lying; Confessions of a Travel Writer” av Chuck Thompson. Den säger egentligen mer om reseskrivande och den är väldigt ärlig – fast den är inte lika dekadent, handlar inte lika mycket om sex och droger, och har alltså inte fått lika mycket uppmärksamhet. Det är inte reseskrivande, utan han skriver snarare om hur man skriver om resor – om hur förljuget det är, om hur mässande man är i många resehandböcker och hur fjantigt man skriver i många resetidningar.
– Och det stör mig lite att Thomas lagt allt krut på att beskriva en enda resa till Brasilien – hans första för Lonely Planet. Han har betydligt mer erfarenhet än vad han skriver om. Den första resan är alltid den svåraste. Man fattar inte hur man ska lägga upp det, hur man ska planera sin vistelse i en stad man kommer till. På ett ställe beskriver han hur han går till fem restauranger på raken. Vilket inte är det smartaste sättet att göra det på, för ens mage klarar inte det! Men det är ett typiskt nybörjarmisstag, jag har själv gjort det.
Hur gör du när du kollar upp restauranger och hotell på fältet?
– Det beror på vilken destination det är. I Vladivostok kanske det finns en dålig kinesisk restaurang, möjligen även en dålig italiensk och så några ryska soppkök. Det är väldigt lätt att gå till alla ställen minst två gånger där. Fast ska man täcka 20 städer i ett land på 30 dagar är det ett hårt jobb att kolla in restauranger! Jag går till alla ställen jag ska skriva om, tar kanske något litet att äta och ser vad andra gäster beställt. Man måste prata med massor av människor man litar på innan man börjar gå runt, så att man inte ödslar måltider på sådant som inte platsar.
Hur mycket kontakt har ni skribenter med era redaktörer?
– Reser man runt under sex månader har man knappast kontakt mer än då och då. Yrket är väldigt fritt, och därför är de rätt noggranna innan de anlitar en skribent. Men de förstår nog inte riktigt vad vi gör. Jag tyckte själv att jag var en skicklig redaktör när jag jobbade på Lonely Planet, men det var först när jag själv började resa som jag fattade hur det funkar på fältet.
Finns det några regler, eller är det upp till skribenten att lägga upp fältarbetet?
– Det finns inga regler. Fast det är förstås viktigt att besöka alla platser man skriver om. Jag bor aldrig på några femstjärniga hotell, det skulle spränga min budget. Men jag kanske sitter i lobbyn eller baren – och jag talar med folk som bor där. Man lär sig massor av att se 25–30 hotellrum i en stad!
Skulle det vara så komprometterande att ta emot en gratis övernattning på ett sådant hotell?
– Det går att debattera, men för egen del tar jag inte emot några freebies. Jag utnyttjar inte mina Lonely Planet-visitkort till vare sig gratisrum eller måltider eller något annat. Men det kanske är för att jag är lat?! Jag kan förstå att andra resenärer tar emot gratis förmåner, men själv vill jag inte göra det. Jag vet inte svaret. Vad tycker du?
Vissa skulle påstå att du borde ta emot hotellrummet för att kunna testa det för läsarnas räkning.
– Men om jag är i Vladivostok i tio dagar och det finns 10–15 tänkbara hotell så tänker jag ändå inte flytta runt och testa en natt på varje! Och det är inte hotellbeskrivningarna som är det mest intressanta. Jag vill visa om det alls är värt att åka de extra fem dagarna med tåg för att komma till Vladivostok. Sådant är mycket viktigare!
Hur har reseboksbranschen förändrats de senaste åren? Enligt brittiska Bookseller har arvoden på 10 000 pund sjunkit till 2 000 på bara några år. Det måste rimligen innebära att kvaliteten försämras.
– I slutet av 90-talet var jag redaktör, jag lade ut uppdrag på skribenter och planerade utgivningen. På den tiden betalade vi rätt bra. Men branschen är inte särskilt vinstgivande. Intäkterna har gått ner – och arvodena. Massor av förlag betalar sämre nu. Och det har skapat bitterhet hos de skribenter som varit med ett tag. Men om det innebär slutet för resehandböckerna återstår att se!
Ni får en klumpsumma nu?
– Ja, och den ska täcka samtliga utgifter för resan. Plus att man måste stå för sin sjukförsäkring själv, som alla frilansar i USA. Förr fick man i regel royalties. Men nu skrivs kontrakten bara för arbetet med en bok – så förlagen kan göra vad som helst med ens text när allt är klart.
Gnäller skribenterna mest med varandra?
– Ja, det är mest internt. Jag hade en period då jag var upprörd över att det är så dåligt betalt. Men till sist bestämde mig för att hitta något annat jag får ut av varje projekt – som mer erfarenhet, som jag kanske kan använda till annat. Det hjälpte. Jag slapp åtminstone känna mig så frustrerad. Men Lonely Planet har höjt arvodena lite grann det senaste året. Det känns som att de försöker.
Får man olika betalt för olika länder?
– Nja, de försöker hålla koll på kostnadsläget, men det fungerar inte i praktiken. Jag skulle inte gärna vilja åka till Sverige för att göra en uppdatering, till exempel, det vore ett rent förlustprojekt. Men man kan klara sig rätt bra i Nicaragua, där det kostar fem dollar att bo och en dollar att äta.
– Det är en utmaning när man får ett uppdrag att försöka klura ut vad det kommer att kosta och om man kan klara det. Det är vanligt att jag föreslår en utflykt att ha med i boken, men inte har tid eller råd att själv testa den – till exempel att åka helikopter för tusen dollar upp till en vulkan med bubblande lava. Det skulle ju spräcka budgeten och tidsramen helt.
Kan du leva på det du skriver?
– Nja, inte riktigt. Det finns inte pengar i det här. Nej, nej, nej! Det skulle inte fungera om inte min fru hade en fast anställning med hyfsad lön.
– Men: det är en lyx att få skriva. Att man alls kan få betalt för att skriva, det är ju vad alla drömmer om. Jag måste ändå klura ut ett sätt att få mer pengar. Och jag måste stanna hemma mer, jag reser för mycket nu. För att utvecklas bestämde jag mig i fjol för att skriva en alldeles egen guide till Vietnam. Den tjänar jag inga pengar på eftersom jag lagt ut den på nätet – men det kanske går att utveckla det i framtiden.
Både du och Thomas Kohnstamm har undervisat i konsten att skriva reseskildringar. Vad lär du ut då?
– Jag tror att det viktigaste är att punktera deltagarnas drömmar, att vara ärlig och förklara att jobbet inte handlar om att sitta på en sandstrand. Att vara tydlig med slitgörat med att samla in material, att berätta om "hotelldöden". Men jag vill inte heller få dem att tro att de inte kan göra det! För massor av människor kan skriva sådant här. Förlagen letar alltid efter nya skribenter.
Om villkoren lockar till sig unga, energiska resenärer som vill skriva, är inte det bra?!
– Det beror på. Jag tror att det är lite farligt att inte ha nog med erfarenhet. Ska man skriva om Nicaragua hjälper det att ha varit i Laos! Och det är bättre att ha rest 15 gånger runt världen än att ha varit en gång tidigare i Nicaragua, tror jag. Att ha unga skribenter är ju billigare för branschen, men man förlorar något också.
Är det en livsstil, mer än ett yrke? Blir man beroende?
– Ja. Själv blir jag alldeles utmattad efter varje resa, för det är hårt arbete! Då orkar jag inte ens åka in härifrån till Manhattan, jag är för sliten. Men efter några veckor framstår det som väldigt spännande att att åka till Ryssland eller Burma. Så då skriver man på ett nytt kontrakt.
Och ingen tvingar dig att behålla det här yrket?
– Det stämmer. Jag leker ofta med tanken på att söka anställning på ett riktigt företag – med månadslön och sjukvårdsförsäkring, där jag inte behöver resa så mycket. Men problemet är att jag inte vill låta någon annan uppdatera mina texter. I höst ska jag skriva om min bok om Bulgarien, så jag kan ju inte leta efter jobb just nu. Det blir lite grann av en ond cirkel. Och jag är glad att det är så, för det betyder att jag lyckats.
Vad tror du om guideboksbranschens framtid? Du har ju själv lagt ut hela din Vietnambok på nätet, gratis.
– Nätets snabbhet är oslagbar! Jag har all respekt för community-sajter som TripAdvisor. Och förlagen begriper förstås Internets möjligheter. Sedan BBC köpte Lonely Planet häromåret har online-innehållet förbättrats rejält. Men det krävs en reseboksförfattare för att göra sådana där grejer som att testa 20 museer i Bukarest. Det gör inga amatörresenärer.
Lonely Planet får ofta kritik för att styra turistströmmarna. Är det välförtjänt?
– Förlaget är mycket medvetet om vilken makt det har på lokala ekonomier. Man försöker alltmer uppmuntra läsarna att resa på egen hand på olika sätt. Mitt mål är att få folk att lägga åtminstone två dagar under en tiodagarssemester på att åka dit ingen annan åker. För det blir de två dagar de kommer att minnas mest av resan, och det kommer att hjälpa ekonomin där. Men det finns alltid resenärer som bara vill ha en lista med punkter att följa.
Varför har du valt att resa till Sibirien i juni?
– Mitt jobb är att se hur saker och ting förändras. Ryssland – det är en plats där det händer saker hela tiden. Det är vad som fascinerar mig, och att man kan resa till städer där man får se ruttnande fabriker, gamla Leninstatyer och gator som fortfarande heter Kommunistiska gatan.
Vad får dig att stanna i yrket?
– Det finns inget bättre! Man träffar så många knäppa människor. Det är en riktig lyx, det är det verkligen.
– En gång fick jag välja mellan att skriva om Karibien eller The Great Plains för Lonely Planet. Om man tar alla områden som folk gärna vill besöka i USA och skär bort dem från kartan, så är The Great Plains det som återstår. Men jag gillar så’nt. Jag åkte tiotals mil över slättlandet, och det var fullt av lantbruk och silosar. Till sist var jag tvungen att se hur de såg ut på insidan. Så jag träffade en kille som tog mig upp till toppen på en enorm silo. Jag kunde knappt förstå vad han sade, för han hade en så tjock accent – trots att jag kommer från Oklahoma! Han visade vad som händer med spannmålet – och det var otroligt fascinerande! Jag är inte alls intresserad av spannmål egentligen, men att träffa någon som är så passionerad för det han gör… Jag tyckte det var fantastiskt.
Kom det med i din bok?
– Jag nämnde det i förbifarten. Sådana där små upplevelser går knappt att förklara. Men de är vad jag får ut av att jobba med detta! 95 procent, nä, säg 80 procent av det jag är med om när jag reser hamnar aldrig i böckerna.
– Någon gång hoppas jag få användning för det. Så jag dokumenterar allting jag är med om, och tänker att en vacker dag skriver jag en annan slags böcker.
Gunilla Kinn
Showing posts with label Intervjuer. Show all posts
Showing posts with label Intervjuer. Show all posts
Friday, April 25, 2008
Saturday, September 15, 2007
"Framtiden tillhör historieberättarna"
Intervjun publicerad i tidningen Arbetsmarknaden 8/2007 (med porträttfotografier av Martin Adolfsson)
Just som vi börjat vänja oss vid tanken på att mängder av arbetstillfällen i västerländskt ägda bolag hamnar hos underleverantörer i Asien är det dags att inse att även traditionella tjänstemannayrken berörs av globaliseringen: Inte bara industriarbetare, utan också jurister, läkare och revisorer utsätts för konkurrens och pressade löner.
Den amerikanske författaren Daniel Pink menar att framtidens arbetsmarknad kommer att gynna dem som besitter kreativitet, fantasi, empati, intuition, formsinne och helhetstänkande, eftersom dessa egenskaper inte går att utlokalisera.
Pink slog igenom som uttolkare av samtidsandan i slutet av 90-talet, då han skrev texter om ”Free Agent Nation” – att alltfler människor i USA istället för att jobba som löntagare blir sina egna, och om hur gränsen mellan företagare och anställda luckras upp. Men nu handlar det om hjärnan.
Tre megatrender som börjar på A – förutom utlokaliseringen till Asien även ”automatisering” och ”abundans” – gör enligt Pink nämligen att samhällets efterfrågan förskjuts från vänster till höger hjärnhalvas områden. Hans resonemang om hur vi måste använda hela hjärnan bättre har gjort honom till en efterfrågad föreläsare på skolor, företag, mässor och idékonferenser runtom USA, Europa och Asien.
Under ett samtal på ett av sina ”kontor” i USA:s huvudstad Washington – Starbucks-kedjans kafé i Georgetown – utvecklar han sina tankar om hur hjärnhalvorna hänger ihop med morgondagens arbetsmarknad.
Vad är huvudbudskapet i din bok A Whole New Mind?
– Att framtiden inte längre tillhör människor som styrs bara av vänster hjärnhalva och som resonerar snabbt och logiskt som datorer. För sådant har vi ju datorer till! Vi håller på att lämna informationssamället, som krävde ett rationellt och linjärt tänkande, och går in i vad jag kallar konceptsamhället. Det innnebär att de klarar sig bäst som skapar konstnärliga och känslomässiga värden, som hittar mönster och ser helheter, som kan berätta historier och hitta på saker som folk inte visste att de ville ha. Allt detta är sådant som styrs av höger hjärnhalva. Egenskaper som hör ihop med vänster hjärnhalva är fortfarande nödvändiga – men de räcker inte!
Tre A:n är en röd tråd i din bok – vilka?
– Asien, automatisering och abundans, alltså överflöd. Det här är tre krafter som förändrar samhället och arbetsmarknaden på ett genomgripande sätt – och det går snabbt.
Hur menar du?
– Om vi börjar med Asien är det ju så att kvalificerade arbetsuppgifter som ändå är rutinartade utlokaliseras dit – främst till Kina och Indien, men även till exempelvis Filippinerna och Malaysia.
– ”Outsourcing” handlar inte längre bara om fabriksjobb, och dataprogrammerare i Bangalore är inte de enda indiska akademiker som anlitas av amerikanska företag. Den tekniska utvecklingen gör det så lätt att skicka information runt jordklotet att engelskspråkiga jurister i Indien tagit över en rad rutinuppdrag som tidigare skötts av amerikanska advokater. De upprättar hyreskontrakt och andra juridiska dokument, för en tiondel av vad det skulle kosta i USA. Indiska jourläkare granskar röntgenbilder åt amerikanska sjukhus, och civilekonomer gör finansiella kalkyler. Allt detta berör yrkesgrupper som varit ledande i informationssamhället – de som studerade juridik, teknik och ekonomi för att skaffa sig en framskjuten plats i den västerländska meritokratin, men som nu får konkurrens. I Asien finns miljarder människor som arbetar hårt och gärna, och hundratals miljoner av dem är välutbildade som jobbar till relativt låga löner. Det är bara att acceptera att det är så!
Det var Asien, hur är det med automatiseringen?
– Jo, när samhället industrialiserades så ersattes människans kroppsarbete av maskiner. Det som händer nu är att den vänstra hjärnhalvans specialiteter – det logiska, linjära och rationella – ersätts av datorer. Datorer klarar rutinuppgifter snabbare, bättre och säkrare än vi människor. Det finns rentav datorprogram som kan skriva datorprogram! Därför måste vi satsa på sådant som datorerna inte klarar, till exempel att hitta på helt nya saker.
Och abundans, överflöd?
– Jag tänker på det enorma överflöd som finns av billiga konsumtionsvaror i det västerländska samhället. En amerikansk medelklassfamilj har valmöjligheter och en levnadsstandard som mina mor- och farföräldrar inte ens skulle kunna fantisera om. Och när de flesta redan har vad de behöver så räcker det inte med att erbjuda dem produkter som enbart är funktionella. Det behövs något mer – en vacker form, något som väcker känslor eller berättar en historia.
Vad innebär dessa tre trender för arbetsmarknaden?
– Utmaningen nu är att hitta jobb som kräver kreativitet. Samhället utvecklas hela tiden. Det var inte länge sedan som de flesta jobbade i lantbruket (bondesamhället), sedan i fabrikerna (industrisamhället), därefter i kontorslandskapen (informationssamhället). Nu rör vi oss mot ett friare konceptsamhälle, där människor och företag skapar. Det finns massor av möjligheter för dem som är duktiga på annat än rutinarbete; för dem som kan skapa mening i tillvaron, se helheter och visa empati. Företagen vill anställa personer som inte bara har analysförmåga utan också kan se helheter. Sjuksköterskor och formgivare är exempel på grupper som kommer att vara efterfrågade.
Att amerikanska företag utlokaliserar arbetstillfällen till Asien är en het potatis i USA. Hur ser du på det?
– Tja, det är som det är! Eller, det är väl bra, för det är så ekonomin fungerar. Visst är det tråkigt för dem som förlorar sina arbeten, men utlokalisering innebär ju också att det frigörs kreativitet som kan satsas på annat. Sedan industrialiseringen satte fart i början av 1800-talet har människor ständigt fruktat att det inte ska bli några arbeten kvar. Men det kommer ju också nya jobb – vem hade för några decennier sedan kunnat förutspå att vi idag skulle ha ekoturism, massageterapeuter och mobiltelefonformgivare? Nä, jag köper inte att jobben håller på att ta slut. Servicesektorn har stått för en formidabel utveckling, och jag tror de flesta missbedömer människors förmåga att efterfråga nya tjänster och nya livsstilar som kan tänkas växa fram. Se på hur den japanska tillverkningsindustrin delvis flyttat till Kina – och Japans främsta exportvara har blivit populärkultur!
I Free Agent Nation talade du om en revolution…
– Ja, Karl Marx sade att revolutionen skulle komma när arbetarna tagit makten över produktionsmedlen. Och det har faktiskt hänt nu. För vad behöver man för produktionsmedel idag? Marx menade naturligtvis stora fabriker, som arbetarna skulle ta över från kapitalisterna. Men han har ändå fått rätt, sent omsider, för nu är det ”arbetarens” egen hjärna som är produktionsmedlet. Därutöver räcker det långt med en telefon och en dator med Internetuppkoppling. Och detta leder till att företag får svårt att locka kvalificerad arbetskraft – för begåvade personer behöver inte längre stora företag för att klara sig.
Hur kommer det sig att du intresserat dig för förändringar på arbetsmarknaden?
– För 20 år sedan bodde jag en tid i Indien – så sedan dess har jag lagt märke till hur jobb utlokaliseras dit, och de processer det leder till. Nu är de förändringarna mycket mer genomgripande än de var då.
– När jag gjorde intervjuerna till min bok om hur alltfler blir frilansande egenföretagare (”Free Agent Nation”) för några år sedan upptäckte jag dessutom att många av de mest intressanta personerna jag mötte hade en konstnärlig bakgrund. Jag började fundera över vad det var som fick dem att blomstra, och insåg att en examen från en konstskola verkar vara väl så användbar som från en handelshögskola. En MFA (Master of Fine Arts) är helt enkelt ”det nya MBA” (Master of Business Administration)!
Kan du ge något exempel på hur ”konceptsamhället” ser ut?
– Ja, titta på kaféet där vi sitter nu! Jag antar att Starbucks har ett mycket sofistikerat system för att distribuera kaffe, mjölk, bakverk och allting annat de säljer till alla sina tusentals filialer över hela världen. Men grejen är att alla kedjor har effektiva distributionssystem nuförtiden! Det räcker inte. Man måste ge världen något mer. Och i Starbucks fall har de uppenbarligen lyckats skapa kafémiljöer som folk vill sitta i och träffas på. Dessutom har de ju börjat sälja musik från sitt eget skivbolag. Vem hade för 15 år sedan kunnat förutse att medelklassen skulle vilja lägga fyra dollar på att köpa smaksatt caffè latte i en pappmugg? Vad gjorde alla dessa människor som sitter här på eftermiddagarna tidigare? Det måste vara människor med väl utvecklade högra hjärnhalvor som tänkt ut allt detta.
Men det kan väl inte enbart handla om höger hjärnhalva?
– Nej, det är nog så att de företag som lyckas bäst är de som kombinerar vänster och höger hjärnhalvors egenskaper i sina ledningsprocesser. Stora bolag blir alltmer medvetna om detta, exempelvis General Motors och Procter & Gamble letar allt oftare efter anställda som har ett utpräglat kreativt och intuitivt tänkande.
Hur klarar västvärldens lönetagare omställningen till en globaliserad arbetsmarknad?
– Mitt intryck är att länder som Sverige och Danmark klarat anpassningen mycket bättre än USA. Ni har en helt annan nivå av tillfredsställelse bland befolkningen, medan vi amerikaner bara vill kunna konsumera mer och mer – utan att bli mer nöjda med tillvaron. Här finns en stark nostalgi inför tillverkningsindustrin – och USA är fortfarande det land som tillverkar mest i världen. Det är bara det att vi klarar produktionen med färre människor nuförtiden.
– Om man tittar på vad folk faktiskt gör på jobbet, så handlar det inte längre om traditionellt industriarbete. Människor sköter avancerade, robotstyrda tillverkningsprocesser, och är alltså snarare en del av informationssamhället. Rutinartade fabriksjobb finns ju knappt längre.
Hur tycker du att frågan hanteras i den amerikanska samhällsdebatten?
– Det politiska systemet främjar den där nostalgin kring industrialismen, tycker jag. Men det har att göra med hur politiken fungerar i USA, och med det stora inflytande som fack och företag har på hur kandidaterna väljs och finansierar sina valrörelser. Republikanerna talar bara om skattesänkningar; demokraterna bara om att ”stoppa globaliseringen”. Det blir en smal och förvanskad diskussion om många frågor. De allra flesta amerikaner är ju till exempel inte med i facket. Men facket piskar upp en stämning av att det är hemskt att alla jobb hamnar i Kina – medan det också är en utveckling som gör att många amerikaner har råd att köpa varor som är importerade.
Men vad borde politikerna då säga till sina väljare?
– Att en lagom mängd dynamik är bra! Samtidigt tycker jag att det är viktigt att det finns trygghetssystem för människor, här i USA där 47 miljoner människor, under kortare eller längre perioder, saknar sjukförsäkring finns det knappt. I Europa tror jag generellt det är tvärtom – det finns trygghet, men kanske inte tillräckligt mycket dynamik för att folk ska våga satsa på nya idéer. Fast det verkar som om de skandinaviska länderna löst det där ganska väl, ni har såväl ett samhällsklimat som gynnar innovationer som ett rejält skyddsnät. I USA är systemet uppbyggt så att vi är beredda att lämna människor bakom oss i utvecklingen, vilket jag tycker är fel. Samtidigt är konkurslagstiftningen här utformad så att den som misslyckats med att driva företag får en ny chans att försöka.
Hur skiljer sig människors reaktioner på dina teser runtom världen?
– Jag får mycket mindre kritik än jag hade förväntat. Ofta föreläser jag för företagsfolk, och de vill mest av allt ha snabba, konkreta tips på vad de kan göra för att förbättra sin konkurrenskraft och utveckla sin högra hjärnhalva – sådana som finns i min bok. ”Tala om hur vi ska göra!” säger de. Men det komiska tycker jag är att jag fått så likartade reaktioner i olika länder! I våras vistades jag i Japan i två månader, och när jag talade om hur det moderna samhället utvecklas mot en mer högerhjärnestyrd tillvaro sade många: ”Wow, det här är goda nyheter för Japan! Vi är ju duktiga på formgivning och har en lång, andlig tradition.” När jag kom till Danmark sade de: ”Men detta är ju jättebra för oss! Vi danskar har en lång tradition av att formge produkter och skapa mening.” I Indien och Korea har de sagt samma sak: ”Det här är fantastiska nyheter! Vi som…”.
– Det är bara i USA som många uppfattar det som att utvecklingen jag beskriver kommer att missgynna dem. Och förresten tror jag att Kina är ganska styrt av vänster hjärnhalva. Det kan inte vara lätt att tänka kreativt när det inte finns någon yttrandefrihet.
Vad skiljer detta paradigmskifte från tidigare skiften, som när industrisamhället gled över i informationssamhälle?
– Redan de som är i min ålder, det vill säga drygt 40 år, och som inte känner sig särskilt gamla, tvingas dessvärre anpassa sig till en verklighet som förändras väldigt, väldigt snabbt. Förr tog det kanske en hel generation medan arbetsmarknaden förändrades i grunden. En fabriksarbetare kunde uppmana sina barn att studera vidare på college, men själv jobba vidare inom sitt yrke till pensionen. Nu måste var och en vara beredd på att ändra yrkesbana många gånger under sin karriär. Det skapar naturligtvis en stark känsla av vilsenhet hos många, även hos dem som tog sina examina och kom ut på arbetsmarknaden ganska nyligen. Många även i 30- och 40-årsåldern tvingas konstatera att: ”Wow! Spelreglerna i min bransch har ändrats i grunden på bara några år!”
Hur ska man som individ hantera detta?
– Det gäller att ställa grundläggande frågor om vad man verkligen vill göra av sitt liv och vad man är duktig på. För tycker man om det man gör vill man också utvecklas och lära sig mer, på så vis blir arbetet mindre och mindre rutinartat. Och det går förresten att öva upp sin förmåga att tänka kreativt på mängder av sätt.
Lågavlönade jobb på snabbmatsrestauranger, är det inte vad som blir kvar när andra jobb utlokaliseras?
– Det är sant, det är sådana ”McJobs” i servicesektorn som står för en stor del av de tillgängliga arbetstillfällena i USA. Och de passar såklart delvis in på mina resonemang om att service och empati blir viktigare.
– Men servicesektorn automatiseras också hårt. Tänk på incheckningen på en flygplats – i och med att passagerarna kan checka in själva med hjälp av en terminal får personalen möjlighet att ägna sig åt mer sofistikerade sysslor och att lösa problem som uppstår. Även så kallade McJobs får högre kvalitet och teknikinnehåll, och blir mer och mer avancerade.
– Men många servicejobb kan vara svåra att försörja sig på. Här tror jag det är nödvändigt med robusta skyddsnät och minimilöner man kan klara sig på.
Vilken av trenderna är starkast?
– Automatisering är ett mycket större hot än utlokaliseringen till Asien, även om det är det som får uppmärksamhet i medierna. Människor tenderar att underskatta datoriseringens effekter. Här i USA blir många vansinniga över att indier och kineser ”tar deras jobb”, men ingen säger något om att det finns bankomater överallt numera – trots att det rimligen innebär att det blir färre bankanställda.’
Har du något ytterligare exempel?
– Ja, ett tydligt exempel är TurboTax – en programvara som hjälper folk att göra sina skattedeklarationer i datorn. Det kostar bara från 40 dollar och uppåt att köpa, och miljoner amerikaner använder det. Självklart leder det programmet till färre uppdrag för alla deklarationsrådgivare och konsulter – men när det var deklarationstider senast talades det mest om hur indiska konsulter tog över en del uppdrag.
Vad ger du för råd till dina barn inför framtiden?
– Mina föräldrar uppmanade mig att studera juridik, vilket jag gjorde och inte tyckte var särskilt kul. Men jag försöker inte få mina barn att gå konst- och designskolor! Nej, det enda jag säger till dem är att de inte ska göra saker bara för att behaga andra, utan för att det känns meningsfullt för dem själva. Men om något av mina barn skulle vilja bli revisor skulle jag absolut inte försöka motverka det.
Hur tycker du att skolorna anpassat sig till hur samhället och arbetsmarknaden utvecklas?
– Här i USA går det tyvärr i fel riktning, i och med att man betonar skriftliga tester och utvärderingar mer och mer. Det är helt fel, för då uppmuntrar man lärdomar som går att mäta – och inte nyfikenhet, kreativitet och andra kvalitativa egenskaper som jag tror blir viktigare. Det är en utveckling som har mer att göra med utbildningspolitikernas regelverk än ungarnas framtid.
– Lärare och rektorer förstår vad det här handlar om, de som dagligen vistas i klassrummen. Det finns ett glapp mellan vad som händer där och vad skolpolitikerna tror är viktigt. Om jag fick bestämma skulle man låta bli att skära ner på undervisningen i bild, musik och drama i skolorna – det är ämnen som utvecklar just sådana sidor som kommer att behövas på framtidens arbetsmarknad.
Du säger ofta att en konstexamen (MFA) är ”den nya handelshögskoleexamen” (MBA). Men konstnärer har knappast en enkel arbetsmarknad?
– Nej, och jag tror att det kommer att vara svårt att klara sig för den som vill vara fri konstnär, tyvärr. Det är egentligen tillämpad konst jag menar. Ett exempel på hur arbetsmarknaden suger upp kreativa studenter är en designskola i Florida, som har utbildningsprogram i bland annat formgivning, datoranimering och digital konst. Ett företag som utvecklar spel anställde större delen av deras avgångsklass i elektronisk konst – 22 studenter på ett bräde! Även traditionella storbolag som General Motors och Procter & Gamble letar nu efter kreativa personer som kan hitta på nya produkter.
Vad har du för råd till arbetsvägledare och andra som ska ge råd om framtidens arbetsmarknad?
– Det gäller att hitta individens styrka och motivation för en skräddarsydd utbildningsväg.
Passar du själv in på din beskrivning av framtidens arbetstagare?
– Haha, nej, jag är själv väldigt styrd av min vänsterhjärna, och försöker anpassa mig till en värld i förändring så gott det går!
Hur då?
– Jag gick exempelvis en kurs i hur man tecknar med hjälp av sin högra hjärnhalva. Det var en omvälvande erfarenhet, och det förändrade mitt sätt att se på världen. Alla kan öva upp sin kreativitet, sin empati och sin förmåga att se former och helheter.
Ska man ha roligt på jobbet?
– Absolut! Lust och arbete hör ihop, det vet alla som har så kallade kreativa jobb. Se bara på hur Google låter sina anställda i Kalifornien göra vad de vill en femtedel av arbetstiden, för att de blir mer kreativa och motiverade då. Men det kräver en helt annan syn på arbetsledning än i en traditionell företagshierarki…
– Det är klart att rutinuppgifter inte alltid kan vara kul, men sådana jobb håller ändå på att försvinna österut eller till datorerna. De flesta är nog vana vid att tänka på arbetet som ett nödvändigt ont, en transportsträcka till pensioneringen – men en del av de förändringar jag talar om kommer att leda till att jobb handlar mindre om att enbart försörja sig och mer om personlig tillfredsställelse.
Gunilla Kinn
Dan Pink – fakta
Yrke: Frilansskribent, föreläsare och uttolkare av tidsandan (och vad som i USA kallas ”public intellectual”).
Bor: i ett tegelhus i ett villaområde i Washington DC.
Familj: Gift, har tre barn (4, 8 och 11 år) som går i spansk- och engelskspråkig skola.
Utbildning: Fil kand (Bachelor of Arts) i lingvistik samt juristexamen från Yale.
Bakgrund: Talskrivare åt den förre vicepresidenten Al Gore 1995–1997; redaktör på Wired och skribent för andra tidningar (New York Times, Fast Company, Harvard Business Review m fl). Har aldrig jobbat som jurist (”den stora poängen med juristutbildningen var att jag träffade min fru där”).
Fritidsintressen: ”Ehhh, jag har inga särskilda – det tror jag är typiskt för oss fria agenter, som har vårt jobb som livsstil”.
Böcker: ”Free Agent Nation: The Future of Working for Yourself” (2002; begreppet ”fri agent” myntade Pink i en artikel i magasinet Fast Company 1997)
”A Whole New Mind: Why Right-Brainers Will Rule the Future” (2006)
Nästa bok: kommer i april och är en roman tecknad i den japanska manga-traditionen, om hur man gör karriär i företagsvärlden: ”The Adventure of Johnny Bunko: the Last Career Guide You'll Ever Need''.
Hemsida/blogg: http://www.danpink.com
Just som vi börjat vänja oss vid tanken på att mängder av arbetstillfällen i västerländskt ägda bolag hamnar hos underleverantörer i Asien är det dags att inse att även traditionella tjänstemannayrken berörs av globaliseringen: Inte bara industriarbetare, utan också jurister, läkare och revisorer utsätts för konkurrens och pressade löner.Den amerikanske författaren Daniel Pink menar att framtidens arbetsmarknad kommer att gynna dem som besitter kreativitet, fantasi, empati, intuition, formsinne och helhetstänkande, eftersom dessa egenskaper inte går att utlokalisera.
Pink slog igenom som uttolkare av samtidsandan i slutet av 90-talet, då han skrev texter om ”Free Agent Nation” – att alltfler människor i USA istället för att jobba som löntagare blir sina egna, och om hur gränsen mellan företagare och anställda luckras upp. Men nu handlar det om hjärnan.
Tre megatrender som börjar på A – förutom utlokaliseringen till Asien även ”automatisering” och ”abundans” – gör enligt Pink nämligen att samhällets efterfrågan förskjuts från vänster till höger hjärnhalvas områden. Hans resonemang om hur vi måste använda hela hjärnan bättre har gjort honom till en efterfrågad föreläsare på skolor, företag, mässor och idékonferenser runtom USA, Europa och Asien.
Under ett samtal på ett av sina ”kontor” i USA:s huvudstad Washington – Starbucks-kedjans kafé i Georgetown – utvecklar han sina tankar om hur hjärnhalvorna hänger ihop med morgondagens arbetsmarknad.
Vad är huvudbudskapet i din bok A Whole New Mind?
– Att framtiden inte längre tillhör människor som styrs bara av vänster hjärnhalva och som resonerar snabbt och logiskt som datorer. För sådant har vi ju datorer till! Vi håller på att lämna informationssamället, som krävde ett rationellt och linjärt tänkande, och går in i vad jag kallar konceptsamhället. Det innnebär att de klarar sig bäst som skapar konstnärliga och känslomässiga värden, som hittar mönster och ser helheter, som kan berätta historier och hitta på saker som folk inte visste att de ville ha. Allt detta är sådant som styrs av höger hjärnhalva. Egenskaper som hör ihop med vänster hjärnhalva är fortfarande nödvändiga – men de räcker inte!
Tre A:n är en röd tråd i din bok – vilka?
– Asien, automatisering och abundans, alltså överflöd. Det här är tre krafter som förändrar samhället och arbetsmarknaden på ett genomgripande sätt – och det går snabbt.
Hur menar du?
– Om vi börjar med Asien är det ju så att kvalificerade arbetsuppgifter som ändå är rutinartade utlokaliseras dit – främst till Kina och Indien, men även till exempelvis Filippinerna och Malaysia.
– ”Outsourcing” handlar inte längre bara om fabriksjobb, och dataprogrammerare i Bangalore är inte de enda indiska akademiker som anlitas av amerikanska företag. Den tekniska utvecklingen gör det så lätt att skicka information runt jordklotet att engelskspråkiga jurister i Indien tagit över en rad rutinuppdrag som tidigare skötts av amerikanska advokater. De upprättar hyreskontrakt och andra juridiska dokument, för en tiondel av vad det skulle kosta i USA. Indiska jourläkare granskar röntgenbilder åt amerikanska sjukhus, och civilekonomer gör finansiella kalkyler. Allt detta berör yrkesgrupper som varit ledande i informationssamhället – de som studerade juridik, teknik och ekonomi för att skaffa sig en framskjuten plats i den västerländska meritokratin, men som nu får konkurrens. I Asien finns miljarder människor som arbetar hårt och gärna, och hundratals miljoner av dem är välutbildade som jobbar till relativt låga löner. Det är bara att acceptera att det är så!
Det var Asien, hur är det med automatiseringen?
– Jo, när samhället industrialiserades så ersattes människans kroppsarbete av maskiner. Det som händer nu är att den vänstra hjärnhalvans specialiteter – det logiska, linjära och rationella – ersätts av datorer. Datorer klarar rutinuppgifter snabbare, bättre och säkrare än vi människor. Det finns rentav datorprogram som kan skriva datorprogram! Därför måste vi satsa på sådant som datorerna inte klarar, till exempel att hitta på helt nya saker.
Och abundans, överflöd?
– Jag tänker på det enorma överflöd som finns av billiga konsumtionsvaror i det västerländska samhället. En amerikansk medelklassfamilj har valmöjligheter och en levnadsstandard som mina mor- och farföräldrar inte ens skulle kunna fantisera om. Och när de flesta redan har vad de behöver så räcker det inte med att erbjuda dem produkter som enbart är funktionella. Det behövs något mer – en vacker form, något som väcker känslor eller berättar en historia.
Vad innebär dessa tre trender för arbetsmarknaden?
– Utmaningen nu är att hitta jobb som kräver kreativitet. Samhället utvecklas hela tiden. Det var inte länge sedan som de flesta jobbade i lantbruket (bondesamhället), sedan i fabrikerna (industrisamhället), därefter i kontorslandskapen (informationssamhället). Nu rör vi oss mot ett friare konceptsamhälle, där människor och företag skapar. Det finns massor av möjligheter för dem som är duktiga på annat än rutinarbete; för dem som kan skapa mening i tillvaron, se helheter och visa empati. Företagen vill anställa personer som inte bara har analysförmåga utan också kan se helheter. Sjuksköterskor och formgivare är exempel på grupper som kommer att vara efterfrågade.
Att amerikanska företag utlokaliserar arbetstillfällen till Asien är en het potatis i USA. Hur ser du på det?
– Tja, det är som det är! Eller, det är väl bra, för det är så ekonomin fungerar. Visst är det tråkigt för dem som förlorar sina arbeten, men utlokalisering innebär ju också att det frigörs kreativitet som kan satsas på annat. Sedan industrialiseringen satte fart i början av 1800-talet har människor ständigt fruktat att det inte ska bli några arbeten kvar. Men det kommer ju också nya jobb – vem hade för några decennier sedan kunnat förutspå att vi idag skulle ha ekoturism, massageterapeuter och mobiltelefonformgivare? Nä, jag köper inte att jobben håller på att ta slut. Servicesektorn har stått för en formidabel utveckling, och jag tror de flesta missbedömer människors förmåga att efterfråga nya tjänster och nya livsstilar som kan tänkas växa fram. Se på hur den japanska tillverkningsindustrin delvis flyttat till Kina – och Japans främsta exportvara har blivit populärkultur!
I Free Agent Nation talade du om en revolution…
– Ja, Karl Marx sade att revolutionen skulle komma när arbetarna tagit makten över produktionsmedlen. Och det har faktiskt hänt nu. För vad behöver man för produktionsmedel idag? Marx menade naturligtvis stora fabriker, som arbetarna skulle ta över från kapitalisterna. Men han har ändå fått rätt, sent omsider, för nu är det ”arbetarens” egen hjärna som är produktionsmedlet. Därutöver räcker det långt med en telefon och en dator med Internetuppkoppling. Och detta leder till att företag får svårt att locka kvalificerad arbetskraft – för begåvade personer behöver inte längre stora företag för att klara sig.
Hur kommer det sig att du intresserat dig för förändringar på arbetsmarknaden?
– För 20 år sedan bodde jag en tid i Indien – så sedan dess har jag lagt märke till hur jobb utlokaliseras dit, och de processer det leder till. Nu är de förändringarna mycket mer genomgripande än de var då.
– När jag gjorde intervjuerna till min bok om hur alltfler blir frilansande egenföretagare (”Free Agent Nation”) för några år sedan upptäckte jag dessutom att många av de mest intressanta personerna jag mötte hade en konstnärlig bakgrund. Jag började fundera över vad det var som fick dem att blomstra, och insåg att en examen från en konstskola verkar vara väl så användbar som från en handelshögskola. En MFA (Master of Fine Arts) är helt enkelt ”det nya MBA” (Master of Business Administration)!
Kan du ge något exempel på hur ”konceptsamhället” ser ut?
– Ja, titta på kaféet där vi sitter nu! Jag antar att Starbucks har ett mycket sofistikerat system för att distribuera kaffe, mjölk, bakverk och allting annat de säljer till alla sina tusentals filialer över hela världen. Men grejen är att alla kedjor har effektiva distributionssystem nuförtiden! Det räcker inte. Man måste ge världen något mer. Och i Starbucks fall har de uppenbarligen lyckats skapa kafémiljöer som folk vill sitta i och träffas på. Dessutom har de ju börjat sälja musik från sitt eget skivbolag. Vem hade för 15 år sedan kunnat förutse att medelklassen skulle vilja lägga fyra dollar på att köpa smaksatt caffè latte i en pappmugg? Vad gjorde alla dessa människor som sitter här på eftermiddagarna tidigare? Det måste vara människor med väl utvecklade högra hjärnhalvor som tänkt ut allt detta.
Men det kan väl inte enbart handla om höger hjärnhalva?
– Nej, det är nog så att de företag som lyckas bäst är de som kombinerar vänster och höger hjärnhalvors egenskaper i sina ledningsprocesser. Stora bolag blir alltmer medvetna om detta, exempelvis General Motors och Procter & Gamble letar allt oftare efter anställda som har ett utpräglat kreativt och intuitivt tänkande.
Hur klarar västvärldens lönetagare omställningen till en globaliserad arbetsmarknad?
– Mitt intryck är att länder som Sverige och Danmark klarat anpassningen mycket bättre än USA. Ni har en helt annan nivå av tillfredsställelse bland befolkningen, medan vi amerikaner bara vill kunna konsumera mer och mer – utan att bli mer nöjda med tillvaron. Här finns en stark nostalgi inför tillverkningsindustrin – och USA är fortfarande det land som tillverkar mest i världen. Det är bara det att vi klarar produktionen med färre människor nuförtiden.
– Om man tittar på vad folk faktiskt gör på jobbet, så handlar det inte längre om traditionellt industriarbete. Människor sköter avancerade, robotstyrda tillverkningsprocesser, och är alltså snarare en del av informationssamhället. Rutinartade fabriksjobb finns ju knappt längre.
Hur tycker du att frågan hanteras i den amerikanska samhällsdebatten?
– Det politiska systemet främjar den där nostalgin kring industrialismen, tycker jag. Men det har att göra med hur politiken fungerar i USA, och med det stora inflytande som fack och företag har på hur kandidaterna väljs och finansierar sina valrörelser. Republikanerna talar bara om skattesänkningar; demokraterna bara om att ”stoppa globaliseringen”. Det blir en smal och förvanskad diskussion om många frågor. De allra flesta amerikaner är ju till exempel inte med i facket. Men facket piskar upp en stämning av att det är hemskt att alla jobb hamnar i Kina – medan det också är en utveckling som gör att många amerikaner har råd att köpa varor som är importerade.
Men vad borde politikerna då säga till sina väljare?
– Att en lagom mängd dynamik är bra! Samtidigt tycker jag att det är viktigt att det finns trygghetssystem för människor, här i USA där 47 miljoner människor, under kortare eller längre perioder, saknar sjukförsäkring finns det knappt. I Europa tror jag generellt det är tvärtom – det finns trygghet, men kanske inte tillräckligt mycket dynamik för att folk ska våga satsa på nya idéer. Fast det verkar som om de skandinaviska länderna löst det där ganska väl, ni har såväl ett samhällsklimat som gynnar innovationer som ett rejält skyddsnät. I USA är systemet uppbyggt så att vi är beredda att lämna människor bakom oss i utvecklingen, vilket jag tycker är fel. Samtidigt är konkurslagstiftningen här utformad så att den som misslyckats med att driva företag får en ny chans att försöka.
Hur skiljer sig människors reaktioner på dina teser runtom världen?
– Jag får mycket mindre kritik än jag hade förväntat. Ofta föreläser jag för företagsfolk, och de vill mest av allt ha snabba, konkreta tips på vad de kan göra för att förbättra sin konkurrenskraft och utveckla sin högra hjärnhalva – sådana som finns i min bok. ”Tala om hur vi ska göra!” säger de. Men det komiska tycker jag är att jag fått så likartade reaktioner i olika länder! I våras vistades jag i Japan i två månader, och när jag talade om hur det moderna samhället utvecklas mot en mer högerhjärnestyrd tillvaro sade många: ”Wow, det här är goda nyheter för Japan! Vi är ju duktiga på formgivning och har en lång, andlig tradition.” När jag kom till Danmark sade de: ”Men detta är ju jättebra för oss! Vi danskar har en lång tradition av att formge produkter och skapa mening.” I Indien och Korea har de sagt samma sak: ”Det här är fantastiska nyheter! Vi som…”.
– Det är bara i USA som många uppfattar det som att utvecklingen jag beskriver kommer att missgynna dem. Och förresten tror jag att Kina är ganska styrt av vänster hjärnhalva. Det kan inte vara lätt att tänka kreativt när det inte finns någon yttrandefrihet.
Vad skiljer detta paradigmskifte från tidigare skiften, som när industrisamhället gled över i informationssamhälle?
– Redan de som är i min ålder, det vill säga drygt 40 år, och som inte känner sig särskilt gamla, tvingas dessvärre anpassa sig till en verklighet som förändras väldigt, väldigt snabbt. Förr tog det kanske en hel generation medan arbetsmarknaden förändrades i grunden. En fabriksarbetare kunde uppmana sina barn att studera vidare på college, men själv jobba vidare inom sitt yrke till pensionen. Nu måste var och en vara beredd på att ändra yrkesbana många gånger under sin karriär. Det skapar naturligtvis en stark känsla av vilsenhet hos många, även hos dem som tog sina examina och kom ut på arbetsmarknaden ganska nyligen. Många även i 30- och 40-årsåldern tvingas konstatera att: ”Wow! Spelreglerna i min bransch har ändrats i grunden på bara några år!”
Hur ska man som individ hantera detta?
– Det gäller att ställa grundläggande frågor om vad man verkligen vill göra av sitt liv och vad man är duktig på. För tycker man om det man gör vill man också utvecklas och lära sig mer, på så vis blir arbetet mindre och mindre rutinartat. Och det går förresten att öva upp sin förmåga att tänka kreativt på mängder av sätt.
Lågavlönade jobb på snabbmatsrestauranger, är det inte vad som blir kvar när andra jobb utlokaliseras?
– Det är sant, det är sådana ”McJobs” i servicesektorn som står för en stor del av de tillgängliga arbetstillfällena i USA. Och de passar såklart delvis in på mina resonemang om att service och empati blir viktigare.
– Men servicesektorn automatiseras också hårt. Tänk på incheckningen på en flygplats – i och med att passagerarna kan checka in själva med hjälp av en terminal får personalen möjlighet att ägna sig åt mer sofistikerade sysslor och att lösa problem som uppstår. Även så kallade McJobs får högre kvalitet och teknikinnehåll, och blir mer och mer avancerade.
– Men många servicejobb kan vara svåra att försörja sig på. Här tror jag det är nödvändigt med robusta skyddsnät och minimilöner man kan klara sig på.
Vilken av trenderna är starkast?
– Automatisering är ett mycket större hot än utlokaliseringen till Asien, även om det är det som får uppmärksamhet i medierna. Människor tenderar att underskatta datoriseringens effekter. Här i USA blir många vansinniga över att indier och kineser ”tar deras jobb”, men ingen säger något om att det finns bankomater överallt numera – trots att det rimligen innebär att det blir färre bankanställda.’
Har du något ytterligare exempel?
– Ja, ett tydligt exempel är TurboTax – en programvara som hjälper folk att göra sina skattedeklarationer i datorn. Det kostar bara från 40 dollar och uppåt att köpa, och miljoner amerikaner använder det. Självklart leder det programmet till färre uppdrag för alla deklarationsrådgivare och konsulter – men när det var deklarationstider senast talades det mest om hur indiska konsulter tog över en del uppdrag.
Vad ger du för råd till dina barn inför framtiden?
– Mina föräldrar uppmanade mig att studera juridik, vilket jag gjorde och inte tyckte var särskilt kul. Men jag försöker inte få mina barn att gå konst- och designskolor! Nej, det enda jag säger till dem är att de inte ska göra saker bara för att behaga andra, utan för att det känns meningsfullt för dem själva. Men om något av mina barn skulle vilja bli revisor skulle jag absolut inte försöka motverka det.
Hur tycker du att skolorna anpassat sig till hur samhället och arbetsmarknaden utvecklas?
– Här i USA går det tyvärr i fel riktning, i och med att man betonar skriftliga tester och utvärderingar mer och mer. Det är helt fel, för då uppmuntrar man lärdomar som går att mäta – och inte nyfikenhet, kreativitet och andra kvalitativa egenskaper som jag tror blir viktigare. Det är en utveckling som har mer att göra med utbildningspolitikernas regelverk än ungarnas framtid.
– Lärare och rektorer förstår vad det här handlar om, de som dagligen vistas i klassrummen. Det finns ett glapp mellan vad som händer där och vad skolpolitikerna tror är viktigt. Om jag fick bestämma skulle man låta bli att skära ner på undervisningen i bild, musik och drama i skolorna – det är ämnen som utvecklar just sådana sidor som kommer att behövas på framtidens arbetsmarknad.
Du säger ofta att en konstexamen (MFA) är ”den nya handelshögskoleexamen” (MBA). Men konstnärer har knappast en enkel arbetsmarknad?
– Nej, och jag tror att det kommer att vara svårt att klara sig för den som vill vara fri konstnär, tyvärr. Det är egentligen tillämpad konst jag menar. Ett exempel på hur arbetsmarknaden suger upp kreativa studenter är en designskola i Florida, som har utbildningsprogram i bland annat formgivning, datoranimering och digital konst. Ett företag som utvecklar spel anställde större delen av deras avgångsklass i elektronisk konst – 22 studenter på ett bräde! Även traditionella storbolag som General Motors och Procter & Gamble letar nu efter kreativa personer som kan hitta på nya produkter.
Vad har du för råd till arbetsvägledare och andra som ska ge råd om framtidens arbetsmarknad?
– Det gäller att hitta individens styrka och motivation för en skräddarsydd utbildningsväg.
Passar du själv in på din beskrivning av framtidens arbetstagare?
– Haha, nej, jag är själv väldigt styrd av min vänsterhjärna, och försöker anpassa mig till en värld i förändring så gott det går!
Hur då?
– Jag gick exempelvis en kurs i hur man tecknar med hjälp av sin högra hjärnhalva. Det var en omvälvande erfarenhet, och det förändrade mitt sätt att se på världen. Alla kan öva upp sin kreativitet, sin empati och sin förmåga att se former och helheter.
Ska man ha roligt på jobbet?
– Absolut! Lust och arbete hör ihop, det vet alla som har så kallade kreativa jobb. Se bara på hur Google låter sina anställda i Kalifornien göra vad de vill en femtedel av arbetstiden, för att de blir mer kreativa och motiverade då. Men det kräver en helt annan syn på arbetsledning än i en traditionell företagshierarki…
– Det är klart att rutinuppgifter inte alltid kan vara kul, men sådana jobb håller ändå på att försvinna österut eller till datorerna. De flesta är nog vana vid att tänka på arbetet som ett nödvändigt ont, en transportsträcka till pensioneringen – men en del av de förändringar jag talar om kommer att leda till att jobb handlar mindre om att enbart försörja sig och mer om personlig tillfredsställelse.
Gunilla Kinn
Fotnot: Daniel Pinks bok ”A Whole New Mind” kommer att ges ut på svenska under våren 2008 av förlaget Litteraturhuset. Bokens svenska titel blir: »Ett helt nytt sätt att se – från informationsålder till konceptålder«.
@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@Dan Pink – fakta
Yrke: Frilansskribent, föreläsare och uttolkare av tidsandan (och vad som i USA kallas ”public intellectual”).
Bor: i ett tegelhus i ett villaområde i Washington DC.
Familj: Gift, har tre barn (4, 8 och 11 år) som går i spansk- och engelskspråkig skola.
Utbildning: Fil kand (Bachelor of Arts) i lingvistik samt juristexamen från Yale.
Bakgrund: Talskrivare åt den förre vicepresidenten Al Gore 1995–1997; redaktör på Wired och skribent för andra tidningar (New York Times, Fast Company, Harvard Business Review m fl). Har aldrig jobbat som jurist (”den stora poängen med juristutbildningen var att jag träffade min fru där”).
Fritidsintressen: ”Ehhh, jag har inga särskilda – det tror jag är typiskt för oss fria agenter, som har vårt jobb som livsstil”.
Böcker: ”Free Agent Nation: The Future of Working for Yourself” (2002; begreppet ”fri agent” myntade Pink i en artikel i magasinet Fast Company 1997)
”A Whole New Mind: Why Right-Brainers Will Rule the Future” (2006)
Nästa bok: kommer i april och är en roman tecknad i den japanska manga-traditionen, om hur man gör karriär i företagsvärlden: ”The Adventure of Johnny Bunko: the Last Career Guide You'll Ever Need''.
Hemsida/blogg: http://www.danpink.com
Friday, July 16, 2004
Porträtt av Embaixadora Margareta Winberg
När Margareta Winberg sparkades ur regeringen valde hon att gilla läget – och satsade på att lära sig allt om Brasilien inför det nya jobbet som ambassadör. Allers besökte henne hemma i residenset i huvudstaden Brasilia.
Nej, det är inte lika intensivt att vara ambassadör som vice statsminister. Ändå har Margareta Winberg haft ett fullspäckat program sedan hon kom till Brasilien i februari, med EU-möten, FN-konferenser, fotoutställningar, seminarier om såväl företagande som kvinnoroller – och möten med människor runtom i det väldiga landet.
– Jag bestämmer mer vad jag kan göra nu. Det finns en stor frihetskänsla i det, säger Margareta Winberg entusiastiskt.
– Jag njuter av att kunna gå på konserter och utställningar när jag vill, sådant som jag sällan hade tid till förut.
Nu sitter hon i en korgstol intill poolen utanför sitt residens – en huslänga med ytterväggar klädda i blå keramik, omgivet av ambassadområdets tjugofemtusen kvadratmeter trädgård med avocado, papaya, bananer och annan tropisk grönska.
Göran Persson har en stående inbjudan till ett dopp i bassängen och en capirinha-drink. Hans besked förra hösten att Margareta Winberg skulle bli ambassadör på andra sidan jordklotet, sett från regeringskansliet i Stockholm där hon i nio år hade varit arbetsmarknads-, jordbruks-, jämställdhets- och vice statsminister, kom olämpligt nog samma dag som äldste sonen Carl Johan skulle doktorera i organisk kemi.
Det tog ett tag innan hon sade offentligt som det var: att hon fått sparken. Ingen utom Göran Persson vet säkert varför, men att hennes kritik mot EU och EMU spelade in är ingen vågad gissning.
Fast det är rent omöjligt att få henne att säga något om Perssons ledarstil – eller om vad hon egentligen tänkte när hon mot sin vilja fick lämna regeringen. Som den diplomat hon nu är kniper hon bokstavligen igen munnen och vägrar uttala sig om statsministern, som ju ännu är hennes högste chef. Däremot talar hon gärna om hur väl hon trivs med sitt nya liv.
– Jag trodde inte det skulle kännas så lätt att lämna den strikta partipolitiken som det faktiskt blev, försäkrar Margareta Winberg.
– Oavsett vad jag tänkte då, så blev det fruktansvärt bra. När jag väl kommit över det var det inte svårt att lämna det livet.
Göran Persson lät henne välja ambassadörspost: i Brasilien, Indien eller Sydafrika. Tanken är att Sverige ska stärka det politiska samarbetet med dessa tre länder – och valet var inte svårt för Margareta Winberg, som hade rest i Brasilien som minister.
– Det är ett land som kommer starkt. Och det är dags att ta ett nytt steg i våra kontakter, nu när här finns en progressiv president.
Brasiliens ledare sedan drygt ett år, Luiz Inácio “Lula” da Silva, har en bakgrund som säkert påminner Margareta Winberg om hennes egen – även om “Lulas” långa klassresa från en barndom i djupaste misär till folkvald president i ett av världens största länder slår hennes egen med råge.
– Han är ju en väldigt annorlunda politiker, och han har ett gott öga till Sverige. Lula är svetsare och har sedan sin tid som facklig ledare kontakter med svenska Metallarbetarförbundet, säger Margareta Winberg som träffat honom flera gånger.
– Här ses Sverige som en bundsförvant för att den europeiska jordbrukspolitiken ska förändras, så att Brasilien kan exportera produkter till Europa. Dessutom finns ju ett stort antal svenska industriföretag som har varit här i många decennier. “Ni har hållit er kvar här, i både goda och dåliga tider”, får jag ofta höra.
Margareta Winberg räknar snabbt upp en rad områden där hon ser förutsättningar för ökat samarbete: miljöfrågor, forskning, bistånd, studentutbyte, turism... För nu ska kontakterna bli mer intensiva.
– Innan jag reste iväg försökte jag träffa så många som möjligt i Sverige som har intresse av Brasilien – från Marcus Wallenberg till olika biståndsorganisationer.
Margareta Winberg talar om fler ambassadörsuppgifter som hon brinner för, små och stora – som hur hon och drottning Silvia ska samarbeta kring stiftelsen World Childhood Foundation (som bland annat driver ett hem för tonårsflickor i Rio de Janeiro), och hur hon skulle vilja locka rika brasilianare på upplevelseturism i Lappland. Hon hoppas hitta en marknad för jämtländsk ost i Brasilien, och för brasilianska hudvårdssalvor med regnskogsextrakt i Sverige.
Hon märker också att hon, som kanske varit en av våra mest folkkära och jordnära politiker, har skapat en nyfikenhet på Brasilien där den kanske inte varit så stark förut. Vore det inte för Margareta Winberg funnes det nog ingen jämt-brasiliansk vänskapsförening – men det gör det nu.
– Den bildades när jag hade utsetts till ambassadör, under en galakväll i Folkets hus i Östersund med en massa artister. Nu undersöker vi om Jämtland kan få en vänregion i Brasilien, säger hon – och berättar att de exempelvis upptäckt en jämte som äger hotell i kuststaden Fortaleza.
Portugisiskan går det sådär med, trots två lektioner i veckan; språket är svårt. Det måste vara hårt för en person som Margareta Winberg, som är så mån om att få kontakt med människor hon möter, att plötsligt inte kunna tala direkt med dem?
– Jag kan inte samtala alls, möjligen tala om vart chauffören ska åka och kommunicera med kökspersonalen, säger hon.
– Men här på ambassaden finns en tolk som hjälper mig med alla kontakter.
Hon försöker hitta vägar ut till människor i det brasilianska samhället, fast har hittills bara lyckats besöka “en vanlig familj” någon enstaka gång. Det är svårt att få värdarna att inse att det kan vara intressant med hemma hos-besök i normala bostäder; så har det alltid varit när Margareta Winberg rest runt som toppolitiker.
Men till hennes eget hem i Brasilia kommer en strid ström av vänner på besök från Sverige. Och både barn och barnbarn – Botvid, 3 år – har hälsat på.
– Vi är en tajt familj som umgås mycket, även om det kan vara svårt att få ihop allt eftersom mina barn bor i olika städer – Uppsala, Stockholm och Östersund.
Porträtt av de tre barnen står på den vita flygeln i salongen, där Margareta Winberg slår sig ner och spelar “Jämtländsk brudmarsch” så att ljudet fyller alla sällskapsutrymmen i residenset.
Arkitekten Helge Zimdal, som ritade ambassadsområdet i början av 1970-talet med kringbyggda längor för bostäder och kansli, ville åstadkomma “en intim svensk by med norrländsk brytning” i utkanten av Brasilia – den moderna och märkliga huvudstaden, som hade byggts i rekordfart mitt i regnskogen.
Möblemanget är, som i de flesta av Sveriges ambassadörsboningar runtom i världen, från klassiska Svenskt Tenn och Josef Frank, förstärkt med personliga ägodelar som ambassadör Winberg medfört från hemmet i Nälden i Jämtland – svensk stil med norrländsk brytning även i inredningen, alltså.
Hon bor ensam i residenset. Hennes särbo, förre riksdagsledamoten Jörn Svensson, nöjer sig inte med att vara medföljande diplomat, utan bor kvar i sitt hus i Skåne.
– Eftersom han håller föredrag och skriver artiklar vill han vistas i den politiska miljön i Sverige, förklarar Margareta Winberg.
– Men det är väl perfekt för honom att komma hit till Brasilien då och då! Det är också bra för vårt förhållande med växelspel, och eftersom vi levt så i 20 år vore det konstigt att plötsligt bo ihop.
Margareta Winberg betraktar alltså sin partipolitiska karriär som avslutad, trots att hon blivit föreslagen som ledare för ett eventuellt feministiskt parti. Men visst följer hon vad som händer därhemma i Sverige så gott det går, via Internet och brev från vänner.
Och jämställdhetsdebatten har hon inte lämnat. Kanske är det det kontroversiella förslaget om delad föräldraförsäkring som många minns mest av hennes tid som regeringsledamot, jämte protesterna mot grymma djurtransporter när hon var jordbruksminister.
Hon skulle gärna sprida “svenska” jämställdhetsideal i sitt nya hemland.
– Visst är Brasilien ett machosamhälle – men det betyder inte att man inte ska försöka! Det gäller att uppmuntra dem här som har ett feministiskt perspektiv.
Fast Margareta Winberg huvuduppgift som ambassadör är något helt annat – att sälja SAAB:s JAS 39 Gripen till Brasilien.
I början på 90-talet var hon en av JAS-projektets argaste kritiker. Nu har hon fått provflyga planet – i en flygsimulator i Linköping – och verkar rentav tycka att marknadsföringsuppdraget är roligt.
Flera debattörer i Sverige har reagerat, och tycker det är fel att försöka sälja stridsflygplan för 700–900 miljoner dollar till ett land där en tredjedel av befolkningen hungrar.
– Jag har ingen anledning att ha synpunkter på det. Det är deras demokrati, de som röstar och deras politiker som gör prioriteringar. När vi svenskar nu har ett bra plan vore det konstigt att inte göra allt vi kan för att exportera det, säger hon bestämt.
– När man som politiker inser att man förlorat i en fråga kan man välja att kliva av och fortsätta driva sin ståndpunkt, eller följa den demokratiska processen och vara med och ta hand om resultatet, fortsätter Margareta Winberg – van som hon är att kompromissa och gilla läget.
När hon började engagera sig politiskt var det för att förändra världen. Delvis av vrede och vanmakt för att hennes njursjuke pappa hade dött, blott 56 år gammal, i väntan på vård. Som utsliten arbetare hamnade han långt bak i kön – och det blev uppenbart för Margareta Gustavsson, som hon då hette, att människor hade olika värde.
Efter några år som mellanstadielärare blev hon politiker och hamnade så småningom i riksdagen, sedermera i regeringen. Kanske förändrade hon inte världen, men hon nämner gärna tre områden där hon tycker att hon nått resultat.
– Mmmm... Jag hävdar bestämt att jag satte djurskyddsfrågorna på den europeiska kartan. Och så tycker jag att jag bidragit till att det blivit fler kvinnor i politiken, bland annat genom varvade valsedlar. En annan fråga jag arbetat med är trafficking, kvinnohandel. Där har Sverige stått i fronten, både i EU och i USA.
Hittills har Margareta Winberg varken hunnit med karnevalsfirande eller sambalektioner. Men när hon sitter där vid poolen, eller när hon dagen därpå reser till Amazonas för att följa en svensk stridsbåtsuppvisning, är det lätt att tänka att hennes liv som ambassadör i Brasilien verkar bra mycket roligare än den politiska kohandeln i Bryssel och Stockholm.
– Jo, så är det. Det är roligare att sitta här än i Rosenbad, säger hon – och det är omöjligt att veta om hon verkligen tycker så, eller om hon helt enkelt gillar läget.
Nej, det är inte lika intensivt att vara ambassadör som vice statsminister. Ändå har Margareta Winberg haft ett fullspäckat program sedan hon kom till Brasilien i februari, med EU-möten, FN-konferenser, fotoutställningar, seminarier om såväl företagande som kvinnoroller – och möten med människor runtom i det väldiga landet.
– Jag bestämmer mer vad jag kan göra nu. Det finns en stor frihetskänsla i det, säger Margareta Winberg entusiastiskt.
– Jag njuter av att kunna gå på konserter och utställningar när jag vill, sådant som jag sällan hade tid till förut.
Nu sitter hon i en korgstol intill poolen utanför sitt residens – en huslänga med ytterväggar klädda i blå keramik, omgivet av ambassadområdets tjugofemtusen kvadratmeter trädgård med avocado, papaya, bananer och annan tropisk grönska.
Göran Persson har en stående inbjudan till ett dopp i bassängen och en capirinha-drink. Hans besked förra hösten att Margareta Winberg skulle bli ambassadör på andra sidan jordklotet, sett från regeringskansliet i Stockholm där hon i nio år hade varit arbetsmarknads-, jordbruks-, jämställdhets- och vice statsminister, kom olämpligt nog samma dag som äldste sonen Carl Johan skulle doktorera i organisk kemi.
Det tog ett tag innan hon sade offentligt som det var: att hon fått sparken. Ingen utom Göran Persson vet säkert varför, men att hennes kritik mot EU och EMU spelade in är ingen vågad gissning.
Fast det är rent omöjligt att få henne att säga något om Perssons ledarstil – eller om vad hon egentligen tänkte när hon mot sin vilja fick lämna regeringen. Som den diplomat hon nu är kniper hon bokstavligen igen munnen och vägrar uttala sig om statsministern, som ju ännu är hennes högste chef. Däremot talar hon gärna om hur väl hon trivs med sitt nya liv.
– Jag trodde inte det skulle kännas så lätt att lämna den strikta partipolitiken som det faktiskt blev, försäkrar Margareta Winberg.
– Oavsett vad jag tänkte då, så blev det fruktansvärt bra. När jag väl kommit över det var det inte svårt att lämna det livet.
Göran Persson lät henne välja ambassadörspost: i Brasilien, Indien eller Sydafrika. Tanken är att Sverige ska stärka det politiska samarbetet med dessa tre länder – och valet var inte svårt för Margareta Winberg, som hade rest i Brasilien som minister.
– Det är ett land som kommer starkt. Och det är dags att ta ett nytt steg i våra kontakter, nu när här finns en progressiv president.
Brasiliens ledare sedan drygt ett år, Luiz Inácio “Lula” da Silva, har en bakgrund som säkert påminner Margareta Winberg om hennes egen – även om “Lulas” långa klassresa från en barndom i djupaste misär till folkvald president i ett av världens största länder slår hennes egen med råge.
– Han är ju en väldigt annorlunda politiker, och han har ett gott öga till Sverige. Lula är svetsare och har sedan sin tid som facklig ledare kontakter med svenska Metallarbetarförbundet, säger Margareta Winberg som träffat honom flera gånger.
– Här ses Sverige som en bundsförvant för att den europeiska jordbrukspolitiken ska förändras, så att Brasilien kan exportera produkter till Europa. Dessutom finns ju ett stort antal svenska industriföretag som har varit här i många decennier. “Ni har hållit er kvar här, i både goda och dåliga tider”, får jag ofta höra.
Margareta Winberg räknar snabbt upp en rad områden där hon ser förutsättningar för ökat samarbete: miljöfrågor, forskning, bistånd, studentutbyte, turism... För nu ska kontakterna bli mer intensiva.
– Innan jag reste iväg försökte jag träffa så många som möjligt i Sverige som har intresse av Brasilien – från Marcus Wallenberg till olika biståndsorganisationer.
Margareta Winberg talar om fler ambassadörsuppgifter som hon brinner för, små och stora – som hur hon och drottning Silvia ska samarbeta kring stiftelsen World Childhood Foundation (som bland annat driver ett hem för tonårsflickor i Rio de Janeiro), och hur hon skulle vilja locka rika brasilianare på upplevelseturism i Lappland. Hon hoppas hitta en marknad för jämtländsk ost i Brasilien, och för brasilianska hudvårdssalvor med regnskogsextrakt i Sverige.
Hon märker också att hon, som kanske varit en av våra mest folkkära och jordnära politiker, har skapat en nyfikenhet på Brasilien där den kanske inte varit så stark förut. Vore det inte för Margareta Winberg funnes det nog ingen jämt-brasiliansk vänskapsförening – men det gör det nu.
– Den bildades när jag hade utsetts till ambassadör, under en galakväll i Folkets hus i Östersund med en massa artister. Nu undersöker vi om Jämtland kan få en vänregion i Brasilien, säger hon – och berättar att de exempelvis upptäckt en jämte som äger hotell i kuststaden Fortaleza.
Portugisiskan går det sådär med, trots två lektioner i veckan; språket är svårt. Det måste vara hårt för en person som Margareta Winberg, som är så mån om att få kontakt med människor hon möter, att plötsligt inte kunna tala direkt med dem?
– Jag kan inte samtala alls, möjligen tala om vart chauffören ska åka och kommunicera med kökspersonalen, säger hon.
– Men här på ambassaden finns en tolk som hjälper mig med alla kontakter.
Hon försöker hitta vägar ut till människor i det brasilianska samhället, fast har hittills bara lyckats besöka “en vanlig familj” någon enstaka gång. Det är svårt att få värdarna att inse att det kan vara intressant med hemma hos-besök i normala bostäder; så har det alltid varit när Margareta Winberg rest runt som toppolitiker.
Men till hennes eget hem i Brasilia kommer en strid ström av vänner på besök från Sverige. Och både barn och barnbarn – Botvid, 3 år – har hälsat på.
– Vi är en tajt familj som umgås mycket, även om det kan vara svårt att få ihop allt eftersom mina barn bor i olika städer – Uppsala, Stockholm och Östersund.
Porträtt av de tre barnen står på den vita flygeln i salongen, där Margareta Winberg slår sig ner och spelar “Jämtländsk brudmarsch” så att ljudet fyller alla sällskapsutrymmen i residenset.
Arkitekten Helge Zimdal, som ritade ambassadsområdet i början av 1970-talet med kringbyggda längor för bostäder och kansli, ville åstadkomma “en intim svensk by med norrländsk brytning” i utkanten av Brasilia – den moderna och märkliga huvudstaden, som hade byggts i rekordfart mitt i regnskogen.
Möblemanget är, som i de flesta av Sveriges ambassadörsboningar runtom i världen, från klassiska Svenskt Tenn och Josef Frank, förstärkt med personliga ägodelar som ambassadör Winberg medfört från hemmet i Nälden i Jämtland – svensk stil med norrländsk brytning även i inredningen, alltså.
Hon bor ensam i residenset. Hennes särbo, förre riksdagsledamoten Jörn Svensson, nöjer sig inte med att vara medföljande diplomat, utan bor kvar i sitt hus i Skåne.
– Eftersom han håller föredrag och skriver artiklar vill han vistas i den politiska miljön i Sverige, förklarar Margareta Winberg.
– Men det är väl perfekt för honom att komma hit till Brasilien då och då! Det är också bra för vårt förhållande med växelspel, och eftersom vi levt så i 20 år vore det konstigt att plötsligt bo ihop.
Margareta Winberg betraktar alltså sin partipolitiska karriär som avslutad, trots att hon blivit föreslagen som ledare för ett eventuellt feministiskt parti. Men visst följer hon vad som händer därhemma i Sverige så gott det går, via Internet och brev från vänner.
Och jämställdhetsdebatten har hon inte lämnat. Kanske är det det kontroversiella förslaget om delad föräldraförsäkring som många minns mest av hennes tid som regeringsledamot, jämte protesterna mot grymma djurtransporter när hon var jordbruksminister.
Hon skulle gärna sprida “svenska” jämställdhetsideal i sitt nya hemland.
– Visst är Brasilien ett machosamhälle – men det betyder inte att man inte ska försöka! Det gäller att uppmuntra dem här som har ett feministiskt perspektiv.
Fast Margareta Winberg huvuduppgift som ambassadör är något helt annat – att sälja SAAB:s JAS 39 Gripen till Brasilien.
I början på 90-talet var hon en av JAS-projektets argaste kritiker. Nu har hon fått provflyga planet – i en flygsimulator i Linköping – och verkar rentav tycka att marknadsföringsuppdraget är roligt.
Flera debattörer i Sverige har reagerat, och tycker det är fel att försöka sälja stridsflygplan för 700–900 miljoner dollar till ett land där en tredjedel av befolkningen hungrar.
– Jag har ingen anledning att ha synpunkter på det. Det är deras demokrati, de som röstar och deras politiker som gör prioriteringar. När vi svenskar nu har ett bra plan vore det konstigt att inte göra allt vi kan för att exportera det, säger hon bestämt.
– När man som politiker inser att man förlorat i en fråga kan man välja att kliva av och fortsätta driva sin ståndpunkt, eller följa den demokratiska processen och vara med och ta hand om resultatet, fortsätter Margareta Winberg – van som hon är att kompromissa och gilla läget.
När hon började engagera sig politiskt var det för att förändra världen. Delvis av vrede och vanmakt för att hennes njursjuke pappa hade dött, blott 56 år gammal, i väntan på vård. Som utsliten arbetare hamnade han långt bak i kön – och det blev uppenbart för Margareta Gustavsson, som hon då hette, att människor hade olika värde.
Efter några år som mellanstadielärare blev hon politiker och hamnade så småningom i riksdagen, sedermera i regeringen. Kanske förändrade hon inte världen, men hon nämner gärna tre områden där hon tycker att hon nått resultat.
– Mmmm... Jag hävdar bestämt att jag satte djurskyddsfrågorna på den europeiska kartan. Och så tycker jag att jag bidragit till att det blivit fler kvinnor i politiken, bland annat genom varvade valsedlar. En annan fråga jag arbetat med är trafficking, kvinnohandel. Där har Sverige stått i fronten, både i EU och i USA.
Hittills har Margareta Winberg varken hunnit med karnevalsfirande eller sambalektioner. Men när hon sitter där vid poolen, eller när hon dagen därpå reser till Amazonas för att följa en svensk stridsbåtsuppvisning, är det lätt att tänka att hennes liv som ambassadör i Brasilien verkar bra mycket roligare än den politiska kohandeln i Bryssel och Stockholm.
– Jo, så är det. Det är roligare att sitta här än i Rosenbad, säger hon – och det är omöjligt att veta om hon verkligen tycker så, eller om hon helt enkelt gillar läget.
Sunday, May 16, 2004
"Lördagsintervju" med Margareta Winberg
I snart tre månader har Margareta Winberg haft sitt nya jobb som Sveriges ambassadör i Brasilien. Hon är själv förvånad över hur bra hon trivs med livet som diplomat, och med att ha lämnat partipolitiken.
TT:s medarbetare Gunilla Kinn träffade Margareta Winberg i residenset i huvudstaden Brasilia.
Brasilia (TT)
– Det har blivit mycket bättre än jag trodde. Arbetet är spännande, klimatet perfekt och bostaden överdådig. Jag trodde inte det skulle kännas så lätt att lämna partipolitiken.
Det råder ingen tvekan om att Margareta Winberg trivs på nya jobbet. Hon tillträdde den 8 februari och har redan hunnit med många resor inom sitt väldiga bevakningsområde.
På måndagen inleder ambassadören ett tredagarsbesök i Amazonas, dit hon reser med representanter för svensk försvarsindustri och för att träffa regnskogsinvånare.
– Jag försöker hitta ut i det brasilianska samhället och inte bara träffa andra diplomater, säger hon. Men arbetet är långt ifrån så intensivt som att vara minister.
När Göran Persson inte gav Margareta Winberg fortsatt förtroende som vice statsminister fick hon välja ambassadörspost i Brasilien, Indien eller Sydafrika. Gemensamt för länderna är att Sverige ska satsa på närmare samarbete med dem.
Winberg kände väl till Brasilien efter flera besök. Och hon fascineras påtagligt av den nye presidenten, som ju gjort en än mer hisnande klassresa än hon själv: Luiz Inácio Lula da Silva.
– Det var det politiska skedet här som lockade mig, säger Margareta Winberg. Brasilien kommer starkt nu. Det ska bli spännande att se hur Lula klarar sig, och att iaktta omvälvningen av utrikespolitiken.
Sedan länge finns gott om svensk industri i framför allt Sao Paolo, och Margareta Winberg förbereder insatser för att öka handelsutbytet mellan Sverige och Brasilien. Forskning och utveckling av spetsteknik och bekämpning av slavhandel (trafficking) är andra områden där ökat samarbete kan vara aktuellt.
Men huvuduppgiften är att sälja Saabs JAS 39 Gripen. Lula har dock skjutit upp ett eventuellt inköpsbeslut.
– Den taktiken förstår jag väl. Man kan som nyvald inte börja med ett så stort investeringsbeslut, säger Margareta Winberg.
– Men jag sysslar mycket med att försöka sälja JAS. Så fort det finns tillfälle berättar vi att svenska regeringen köpt planet, och om vårt samarbete med Sydafrika. Vi har hört att vi ligger bra till.
Betraktar du din politiska karriär som avslutad?
– Mitt liv som partipolitiker är avslutat. Däremot kan jag vara opinionsbildare och ta ställning i frågor som inte är strikt partibundna. Som feminismen.
Margareta Winberg kniper diplomatiskt ihop munnen vid frågor om Göran Perssons ledarstil och vem hon vill se som hans efterträdare. Men det är knappast en överraskning att hon skulle förorda en kvinna:
– Jag uttalar mig inte om personer. Men det vore oerhört intressant att se vad som skulle hända med en kvinnlig ledning i Sverige – som har nått så långt vad gäller jämställdhet, men inte riktigt ända fram.
Den politiska gärning som Margareta Winberg kanske förknippas mest med är den feministiska analys hon använde i jämställdhetspolitiken, med kontroversiella förslag som delad föräldraförsäkring.
Vore det inte odemokratiskt att införa något som en överväldigande majoritet av svenska folket är emot?
– Jag menar att i vissa frågor måste beslutsfattarna gå före opinionen. Skulle vi ha inväntat folkopinionen vad gäller homosexuellas rättigheter hade vi fått vänta väldigt länge. Istället får man titta på vad partiprogrammet säger om vilket samhälle vi vill ha. Och min analys säger mig att delad föräldraförsäkring är en nyckel till ett jämställt samhälle.
Gunilla Kinn, TT
TT:s medarbetare Gunilla Kinn träffade Margareta Winberg i residenset i huvudstaden Brasilia.
Brasilia (TT)
– Det har blivit mycket bättre än jag trodde. Arbetet är spännande, klimatet perfekt och bostaden överdådig. Jag trodde inte det skulle kännas så lätt att lämna partipolitiken.
Det råder ingen tvekan om att Margareta Winberg trivs på nya jobbet. Hon tillträdde den 8 februari och har redan hunnit med många resor inom sitt väldiga bevakningsområde.
På måndagen inleder ambassadören ett tredagarsbesök i Amazonas, dit hon reser med representanter för svensk försvarsindustri och för att träffa regnskogsinvånare.
– Jag försöker hitta ut i det brasilianska samhället och inte bara träffa andra diplomater, säger hon. Men arbetet är långt ifrån så intensivt som att vara minister.
När Göran Persson inte gav Margareta Winberg fortsatt förtroende som vice statsminister fick hon välja ambassadörspost i Brasilien, Indien eller Sydafrika. Gemensamt för länderna är att Sverige ska satsa på närmare samarbete med dem.
Winberg kände väl till Brasilien efter flera besök. Och hon fascineras påtagligt av den nye presidenten, som ju gjort en än mer hisnande klassresa än hon själv: Luiz Inácio Lula da Silva.
– Det var det politiska skedet här som lockade mig, säger Margareta Winberg. Brasilien kommer starkt nu. Det ska bli spännande att se hur Lula klarar sig, och att iaktta omvälvningen av utrikespolitiken.
Sedan länge finns gott om svensk industri i framför allt Sao Paolo, och Margareta Winberg förbereder insatser för att öka handelsutbytet mellan Sverige och Brasilien. Forskning och utveckling av spetsteknik och bekämpning av slavhandel (trafficking) är andra områden där ökat samarbete kan vara aktuellt.
Men huvuduppgiften är att sälja Saabs JAS 39 Gripen. Lula har dock skjutit upp ett eventuellt inköpsbeslut.
– Den taktiken förstår jag väl. Man kan som nyvald inte börja med ett så stort investeringsbeslut, säger Margareta Winberg.
– Men jag sysslar mycket med att försöka sälja JAS. Så fort det finns tillfälle berättar vi att svenska regeringen köpt planet, och om vårt samarbete med Sydafrika. Vi har hört att vi ligger bra till.
Betraktar du din politiska karriär som avslutad?
– Mitt liv som partipolitiker är avslutat. Däremot kan jag vara opinionsbildare och ta ställning i frågor som inte är strikt partibundna. Som feminismen.
Margareta Winberg kniper diplomatiskt ihop munnen vid frågor om Göran Perssons ledarstil och vem hon vill se som hans efterträdare. Men det är knappast en överraskning att hon skulle förorda en kvinna:
– Jag uttalar mig inte om personer. Men det vore oerhört intressant att se vad som skulle hända med en kvinnlig ledning i Sverige – som har nått så långt vad gäller jämställdhet, men inte riktigt ända fram.
Den politiska gärning som Margareta Winberg kanske förknippas mest med är den feministiska analys hon använde i jämställdhetspolitiken, med kontroversiella förslag som delad föräldraförsäkring.
Vore det inte odemokratiskt att införa något som en överväldigande majoritet av svenska folket är emot?
– Jag menar att i vissa frågor måste beslutsfattarna gå före opinionen. Skulle vi ha inväntat folkopinionen vad gäller homosexuellas rättigheter hade vi fått vänta väldigt länge. Istället får man titta på vad partiprogrammet säger om vilket samhälle vi vill ha. Och min analys säger mig att delad föräldraförsäkring är en nyckel till ett jämställt samhälle.
Gunilla Kinn, TT
Subscribe to:
Posts (Atom)