Irak på amerikansk mark

Publicerad i Dagens Nyheters söndagsbilaga, den 10 september 2006 – se Chris Maluszynskis bilder här!

På Fort Polk i västra Louisiana finns USA:s största träningsområde för urban krigsföring. Frilansjournalisterna Gunilla Kinn och Chris Maluszynski följde övningarna under två dagar.

Konvojen rullar sakta genom Mosalah: bepansrade, grågröna jeepar, kulspruteförsedda tanks, en beige ambulans med illröda kors.
Fordonen bemannas av kamouflageklädda soldater med maskingevär – tredje brigaden från första kavalleridivisionen på Fort Hood i Texas.
Så snart konvojen kört in i byn stoppas den av en uppretad skara som skanderar: “USA, ut ur Irak! Bort med Bush, bort med Bush!”, på arabiska.
– Back down, back down! Hey, back down! svarar soldaterna uppe på tanksen och försöker få vägen fri.
Några kvinnor sträcker fram vattenflaskor och cigaretter mot de unga amerikanerna. Två bönder passerar i en hästdragen skrinda.
Plötsligt hörs en kraftig smäll. Byborna springer åt alla håll, tjutande av skräck. En vägbomb har exploderat; ett moln av tjock rök dröjer sig kvar.
Snart hörs en serie skarpa skott från ingenstans. Två av amerikanerna segnar ner mot marken. En liten grupp soldater ger sig iväg för att söka efter gerillan som måste ha beskjutit konvojen.
Situationen är kaotisk. Och Texas-soldaterna blir alltmer stressade – några skriker; andra viftar nervöst med sina vapen.
Så övningen är realistisk. För detta är en övning.
“Mosalah” ligger inte i Irak, som soldaterna nästan börjar tro, utan i en tallskog i södra USA. “Byborna” är i själva verket Louisiana-amerikaner som iklädda sjalar, turbaner och fotsida dräkter staterar som irakier – och skotten avfyras med ofarliga lasergevär.
– Soldaterna ska gå igenom sina tuffaste närstrider här, säger överstelöjnant Randy Martin.
– Sweat saves blood. Ju mer de får svettas här, desto enklare får de det i Irak.
Militärbasen Fort Polk är gigantisk: 770 kvadratkilometer, som halva Öland, isolerat belägen i västra Louisiana. Här finns ett av den amerikanska krigsmaktens flaggskepp: Joint Readiness Training Center (JRTC), vars syfte är att förbereda infanterister, kavallerister och specialstyrkor för vad som väntar dem i fält genom realistiska rollspel. Det finns fler liknande platser i USA, till exempel på Fort Irwin i Mojave-öknen i Kalifornien, men detta är den största.
Förutom militärförläggningarna rymmer Fort Polk familjebostäder, skolor, en golfbana, butiker, bensinmackar – och en bangård, där Texas-brigadens egen utrustning rullade in på 256 tågvagnar.
Området där JRTC opererar – större delen av basen – kallas Talatha och rymmer 18 “byar” med hundratals huskulisser. Namn som Mills Creek har på kartan ersatts med Hikadiyah, Sadiq, Suliyah och Takirah. Längs vägarna står utbrända skrotbilar; alla skyltar har både arabisk och latinsk skrift; i byarna finns grönsaksodlingar, marknadsstånd, vallmofält och getter – allt för att skapa ett trovärdigt Talatha.
De senaste tre åren har 28 brigader skickats till JRTC. Simulationerna pågår i minst tre veckor per enhet och går ut på att allt som kan hända soldaterna i Operation Enduring Freedom (kriget i Afghanistan) eller Operation Iraqi Freedom också kan hända här: Vägbomber, självmordsattacker, granatanfall, kidnappningar, skenavrättningar.
Task Force Geronimo, 455 soldater fast stationerade på Fort Polk, spelar “the bad guys”. De känner varenda grästuva i området, och som krypskyttar och jihadister sätter de gästande soldater på prov.
– Vi försöker ge en sann bild av intensiteten i fält. Men för att få till Bagdads trafikkaos skulle vi få hyra in 2 000 chaufförer med bilar! Inte heller kan vi få till den tryckvåg som uppstår vid en riktig vägbomb, säger en av de ansvariga för JRTC, Verne Randall.
– Och även om det kan bli 40 grader här är det än varmare i Irak.
Signalen ljuder. Alla på sina platser! Texas-brigaden har fått veta vilka misstag de begick och får en ny chans.
Nu kommer en lastbil körande på en tvärväg, och en av soldaterna skjuter intensivt mot fordonet. Föraren – från Task Force Geronimo – visar sig mycket riktigt vara beväpnad. Men på den andra genomgången blir det åter underkänt.
– Först skulle de ha gett föraren tecken, kanske skjutit ett varningsskott. De måste blockera vägen. Om fordonet inte stannar då bör de skjuta sönder motorn. Det absolut sista de ska göra är att avlossa ett dödligt skott, förklarar major Irving Cross.
– Men de här killarna är bara tonåringar! De behöver erfarenhet av komplexa situationer. Det är därför de är här.
Gör om, gör rätt! De fyra fälterfarna JRTC-officerare som leder övningen bestämmer att det får bli en tredje omgång.
Nu exploderar en bomb mitt i Mosalah. Kaos utbryter bland de civila. “Yallah! Yallah!” skriker “byborna” och flyr; några samlas kring en man i 70-årsåldern som ligger på marken, vrålande. Hans ena ben är en köttig massa.
Soldaterna ser lite chockade ut – inte skulle det väl bli så realistiskt att folk fick kroppsdelar bortsprängda? Men de får upp mannen på en bår och kånkar iväg honom mot ambulansen. De har order att inte lämna civila skadade i sticket.
Mannens beslöjade fru berättar att hans ben amputerades för åratal sedan. I flera år har makarna extraknäckt på Fort Polk.
– De flesta amerikaner får aldrig en chans att hjälpa våra soldater. Men det får vi genom rollspelen, förklarar Lina Sigler.
– Så det är ett bra arbete! Min man byter av med en annan enbent. Hans läkare gillar inte att han ligger här i skogen med benstumpen i vädret, men inget skulle hålla oss härifrån!
– Alla spelar sina roller utmärkt, berömmer sergeant Joshua Sheraton som styr upp spelet.
– Precis som på riktigt gömmer sig motståndsmännen bland civilbefolkningen här. De som redan varit en vända i Irak tycker träningen är realistisk.
I första hand tränas amerikanska trupper på JRTC; ofta i samarbete med US Air Force (luftvapnet). Men de ansvariga vill gärna ha fler intressenter på plats. Storbritannien, Kanada, Australien och Singapore har deltagit i samövningar, liksom Irakiska irakiska och afghanska militärer, FBI, CIA och Röda korset.
Själva militärbasen grundades 1941. Här tränades många som på 50-talet skickades till Korea. (Eftersom många återvände med koreanska fruar finns en del koreanska restauranger och kyrkor i centralorten Leesville.)
1993 flyttades JRTC hit från Arkansas. Då, efter Kalla krigets slut, skulle soldaterna förberedas för humanitära katastrofer. De trupper som sändes till Haiti, Somalia, Kosovo och Bosnien tränades på Fort Polk – i “Republiken Cortina”, som det hette då.
Med kriget mot terrorismen blev Cortina “Talatha”. Men verkligheten i Irak har åter ändrat upplägget. Eftersom USA inte längre strider mot en traditionell armé, utan mot en lömsk irakisk motståndsrörelse – som Pentagon länge underskattade – har Fort Polk förändrats genomgripande de senaste två åren, i enlighet med att armén måste lära sig tackla gerillasoldater i stadsmiljö.
– Ju mer erfarenhet vi får från krigsskådeplatserna, desto mer lär vi känna fienden, säger officern Verne Randall.
– Vi finslipar övningarna. Allt är en del av kriget mot terrorn.
Därför finns nu fler “bad guys” och betydligt fler statister än tidigare. Rökmaskiner och hundratals dolda videokameror som spelar in allt.
Men realism är dyrt. Att träna en bridgad på JRTC i tre veckor går på cirka 9 miljoner dollar – bara i rörliga kostnader. Den fasta kostnaden är 117 miljoner dollar om året. Än finns resurserna, men häromåret ryktades det om att Pentagons besparingar skulle drabba Fort Polk.
Så blev det inte. Men osäkerheten är stor om hur det ska bli med USA:s närvaro i Irak. Brigaderna vet sällan när de ska iväg, eller om de alls ska det. Fast även med en större truppneddragning – vilket vissa politiker kräver inför kongressvalen i november – så behöver enheterna i fält bytas ut. Så länge den rotationen består lär JRTC behövas.
– JRTC är unikt, säger mediekoordinatorn Samantha Evans.
– Vi är bra på att träna soldaterna i att använda dödliga vapen. Nu försöker vi bli bättre på att möta civila.
Fort Polks motto är: “Forging the Warrior Spirit”, att forma en krigaranda. Men nu gäller det även att kunna kriga utan vapen. USA:s mål är att vinna den irakiska allmänhetens stöd – deras “hearts and minds” – och minska uppkomsten av fler terrorister. Därför sysslar såväl armén i stort som JRTC alltmer med “kulturell förståelse” – träning i språk och sociala koder.
Till varje fältövning hyr JRTC – genom underleverantören Cubic Corporation – in hundratals arab-amerikaner och irakiska kurder från olika delar av USA som “kulturkonsulter”. Vissa får spela “bybor”. Andra blir “journalister”, som gör nyhetsbrevet Talatha Times eller sänder propaganda i radio och TV. De som har viss utbildning får delta i rollspelen på Engagement University, där officerarna tränas i förhandlingsteknik.
Engagement University är en enkel barack, där fyra rum inretts för att se ut som representativa sällskapsrum i irakiska hem – med soffor, låga bord med framdukade teglas, familjefoton och kamelprydda kuddar. Ibland inreds rummen i “afghansk” stil.
– Officerarna ska få känslan av att komma hem till en schejk. Varje möte på fältet är ett tillfälle att knyta band med lokalbefolkningen, säger kapten Mike Kimball allvarligt.
– Konflikter ska förebyggas, inte trappas upp. Vi försöker skaffa en fingertoppskänsla som vi inte haft hittills. Vi måste lära oss förstå de kulturella skillnaderna. Som att vi i USA definierar oss som individer – medan de i Irak identifierar sig med sin stam, by eller storfamilj.
I en av instruktionspärmarna på Engagement University uttrycks det annorlunda: “För en amerikansk soldat kan kulturen liknas vid ett minfält – farlig mark som måste navigeras med försiktighet”.
Kapten Kimball står i en lokal där alla förhandlingar kan följas via monitorer. Han berättar om ett av fyra scenarion:
– Officern har fått veta att ett annat befäl hade lovat en massa saker: att en brunn skulle borras, att ett antal bybor skulle få jobb och att arméfordonen skulle köras långsammare. Schejken är upprörd för att inget av löftena infriats. Så nu gäller det för den här killen att mildra känslorna och få till en lösning.
I ett annat rum handlar det om att ge kompensation till en skara bröllopsgäster som skadats vid ett amerikanskt anfall, en kuslig parallell till verkligheten (eftersom USA bombade just ett bröllopsfölje i Afghanistan 2002, med mer än 20 dödade och 60 skadade). Förhandlingarna förs på engelska och arabiska med hjälp av tolk, i flera timmar.
– Jag brukar säga till officerarna att de inte får vara för trevliga. De kan bli utnyttjade i Irak, menar en av “kulturkonsulterna” som ska recensera insatserna, Ali Abdallah Ahmed.
Han är född i Irak, bosatt i USA sedan tio år, ingenjör men arbetslös och tar påhuggen vid JRTC så ofta han kan. Som välutbildad med språkkunskaper betalas han med 4 500 dollar per träningsomgång à 24 dagar, fri kost och logi. Ena dagen kan han få spela schejk, den andra inrikesminister, den tredje guvernör. Och en annan gång är han kanske imam eller redaktör på TV-kanalen Al Jazeera.
De drygt 200 män som roterar för dessa uppgifter har bott i USA i flera år och har sina rötter i exempelvis Irak, Jordanien, Sudan och Saudiarabien. Flera är irakiska kurder och tillhör alltså den grupp som var mest positiv till USA:s invasion. Vissa av dem är amerikanska medborgare.
Några gör detta för att de vill hjälpa USA i Irak, andra har nog baktanken att få medborgarskap lättare – men för de flesta verkar det helt enkelt vara ett hyfsat välbetalt arbete.
– Jo, det är ett helt OK jobb, både svårt och kul, säger Ali Abdallah Ahmed.
– Jag är glad över att göra detta!
Såväl soldater som de civila i rollspelen ges träning i arabiska. De får listor med drygt 200 ord. Målet är att alla som kommer till Irak ska kunna säga åtminstone något till lokalbefolkningen.
– Hmm ... det går så där. Det är ju inte deras språk, säger Feisal artigt om amerikanarnas försök.
Han är en av dem som hyrs in för att de där folkhoparna som kräver att “USA ska ut ur Irak” ska bli autentiska. Men själv stöder han fortsatt amerikansk närvaro.
– Jag tycker att USA ska stanna i Irak. Annars blir det kaos, säger han.
– Det känns lite fånigt att delta i dessa rollspel. Men om det funkar för soldaterna, så...
Hur stor är risken att något skulle hända dig om du vistades i Irak, om folk där visste att du samarbetat med USA:s krigsmakt?
– 100 procent!
Feisal snittar med fingrarna över halsen för att visa vad som skulle hända.
– Fast jag gör inte detta bara för pengarna – utan för att göra något för min familj i Irak och för USA.
En av Texas-soldaterna berättar hur han tänker om att kanske bli sänd till Irak. Är han rädd för vad som kan hända – dödstalet för amerikanska soldater är nu över 2 600 – röjer han det inte med en min.
– Min upppgift är att skydda människor, inte att spekulera. Jag gör bara vad jag är tillsagd, säger Christopher Gordon, 23.
Han jobbade på ett snabbköp, men skrev in sig i armén i fjol för att bli soldat som farfar.
Handlar det om att sprida fred och demokrati för dig, som Vita huset säger? undrar den brittiske Washingtonkorrespondenten Jonathan Rugman.
– Tja, vad vet jag? Jag gör bara mitt jobb.
Christopher Gordon har fått viss språkträning på JRTC, men minns inte mycket.
– Jag kan tre ord på arabiska, påstår han.
Vilka då?
– Stop! Back! No!
Kan du säga dem på arabiska?
Han tänker efter en stund, länge, men orden tryter.
– Jag minns inte. Det är svårt att minnas allt vi fått lära oss. Jag har varit upp sedan fem i morse.
Det blir långa dagar på Fort Polk. Soldaterna övar många dygn i sträck, upp till åtta, med minimal sömn. Och de civila rollspelarna kan ha pass på över 14 timmar.
– Soldaterna behöver träning. Vi hjälper dem så de kan vinna kriget, säger Lewis Johns.
Själv stred han i Korea och miste en hand. Nu får han sin armstump insmord med rödfärg i de civilas tält. Sminkning och blod bättras på, turbaner och sjalar rättas till, färgampuller och lasersikten sätts på plats.
12 dollar i timmen (cirka 85 kronor) är betalningen – skyhögt i dessa trakter, där timlönen för servicejobb är 6–7 dollar. Och det blir många timmars arbete, de veckor rollspelen varar.
En rekryteringsansvarig hävdar att hälften skulle ställa upp gratis, för grundlagens, presidentens och arméns skull.
– De flesta amerikaner får sällan en chans att hjälpa soldaterna. Men det får vi. Det är en välsignad möjlighet, säger Betty Cordero, en kvinna i 30-årsåldern.
– Soldaterna sätter ju sina liv på spel för vår skull. Det känns bra att ge något tillbaka, säger Cindy, 27 år.
– Vi tränar dem, så att de lär sig skydda sig i Irak.
Efter dagens övningar har de civila samling.
– Vad är det viktigaste? ropar deras samordnare.
– Ett: Soldaterna! svarar alla i talkör.
– Ja, att de kommer hem levande, säger ledaren. Och sedan?
– Två: Att vi spelar våra roller väl! Tre: Säkerhet! Och mer säkerhet! Fyra: Att dricka vatten! Och ännu mer vatten.
“We Support the Troops”, vi stödjer soldaterna, är ett vanligt slagord i områdena kring USA:s militärbaser – och konkret. För de flesta har någon anhörig som riskerat livet i Irak eller Afghanistan.
Men patriotismen hör ihop med utkomstmöjligheten. Tack vare Fort Polk pumpas drygt 1,5 miljarder dollar in i bygden per år och försörjer tiotusentals. Det är därför inte konstigt att stödet för kriget är betydligt starkare här än på andra håll i USA. Att det sjunkit avsevärt verkar Leesville-borna i Mosalah knappt medvetna om.
Vore det inte för militärbasen funnes här inte många arbetstillfällen. Och rollspelen har gett nya möjligheter:
– Jobbet är jättebra för oss pensionärer. Man kommer ut lite och får träffa folk! Vi är som en enda stor familj.
Mike Miesel har har ett långt pass som “Moses” bakom sig när han kör hem till sin familj i Anacoco, ett par mil norrut.
Där väntar hustrun och hennes barnbarn: 7-åriga Pagie, 11-årige Cody, 13-åriga Shawna Bosse – och ett menageri av hästar, hundar och katter. Barnens pappa är soldat på Fort Polk, hemförlovad efter en skottskada i Irak.
Familjen kommer från Michigan i nordöstra USA och konstaterar att de räknas som yankees här i Louisiana. Dottern Charlene är 31 och flyttade hit efter makens år på en militärbas i Tyskland. Nu är de skilda, båda har nya käresta och hon jobbar svart som hästskötare.
– Jag blev soldathustru när jag var 18 och har aldrig haft någon riktig anställning, säger Charlene.
– Jag skulle gärna jobba i rollspelen. Men då hinner jag knappt vara med mina barn. Sade kvinnorna att de gör det för att stödja soldaterna? Hahaha..! Äh, det är klart att det är för pengarnas skull.
– Jag tänker fortsätta så länge jag får, säger hennes styvfar Mike Miesel.
Redan klockan tre på morgonen ska han infinna sig på Fort Polk igen, för ännu ett pass som Moses.
– Ibland är det 28 dagar nonstop, 16 timmar om dagen. I fukt och stekande hetta. Fast vi får ändå åka hem varje dag. De stackars soldaterna måste stanna kvar där ute i skogen. Och sedan ska de till kriget! Att jobba som Moses är det minsta jag kan göra för att hjälpa dem.

Bildtexter
09983
– Jag är här för soldaternas skull. Det känns viktigt att de får bra träning, säger Korea-veteranen Lewis Johns, som just fått sin arm insmord med mörkröd, kladdig färg.
Över tusen Louisiana-bor – och drygt 200 arabisktalande amerikaner från olika delar av USA – hyrs in, tränas och kostymeras av Cubic Corporation. Företaget sköter infrastrukturen för Irak-krigssimuleringen på bland annat Fort Polk, på entreprenad för Pentagon.

25900
Pang! En mycket kraftig explosion ljuder över Masalah, en vägbomb har detonerat i en parkerad skrotbil. Den amerikanska konvoj som passerar tvingas ta ställning till nästa steg. Var som helst kan det dölja sig en självmordsbombare.
Syftet med de tre veckor långa övningarna är att de ska vara mycket värre och mer intensiva, än vad soldaterna kan råka ut för i fält. De komplicerade rollspelen utformas av särskilda skribenter med militär- och strategisk erfarenhet, så kallade “intelligence scenario writers”. De uppdateras kontinuerligt med information om vad armén råkar ut för “på riktigt” i Irak, så att de kan ta med det i sina manus.

61610
– Jag älskar att vara med i rollspelen, säger Mike Miesel som kallar sig “Moses” när han spelar irakisk bybo på Fort Polk, här på sin veranda hemma i Anacoco.
– Men det är riktigt hårt arbete. Ibland är det 28 dagar nonstop, 16 timmar om dagen.
Mike Miesel och hans fru flyttade till Louisiana för att kunna bo nära tre av barnbarnen, här Shawna, 13, och Cody, 11.

Tidigare bildtexter
En man ur "den irakiska motståndsrörelsen" har tagits tillfånga i “Takirah”, en stadsliknande samling kulisser – och nu väntar de amerikanska soldaterna på att en tolk ska komma så att de kan fråga ut honom. De irakiska kurder, irakier och andra arab-amerikaner som hyrs in för att delta i rollspelen på Joint Readiness Training Center får inte tala ett ord engelska under övningarna.


– Vårt mål är att skapa mesta möjliga kaos i Talatha, säger en av medlemmarna i Task Force Geronimo, intervjuad av brittiska Channel Fours Washington-korrespondent Jonathan Rugman.
Task Force Geronimo är stationerad på Fort Polk, och dess drygt 450 soldater är särskilt tränade i att agera motståndsmän och terrorister. De ligger i bakhåll, fyrar av vägbomber och kidnappar soldater från de brigader som kommer till JRTC för att få realistisk fältträning.

En grupp "irakiska bybor" – civila amerikaner bosatta i trakten kring Fort Polk och centralorten Leesville – väntar på nästa moment i rollspelen, tillsammans med arab-amerikaner som spelar medlemmar i "den irakiska armén" (i blå skjortor). Alla bär lasersikten, och kan bli "skjutna" av de amerikanska soldaterna.

På Fort Polks Engagement University får de unga officerarna öva sig i förhandlingsteknik och kulturella koder, genom att dricka te med “fejkshejker” i hemliknande miljöer. Samtalen videofilmas, och efteråt får deltagarna veta vad de gjorde för fel och hur de kan förbättras.
De senaste åren har Joint Readiness Training Center betonat språk- och kulturinslagen starkare. Målet är att de amerikanska soldaterna ska bli bättre på att få förtroende hos lokalbefolkningen i Irak.


Konvojen har drabbats av ett bakhåll i byn Mosalah, och nu gäller det för soldaterna att snabbt analysera situationen och luska ut var motståndsmännen döljer sig. Det hela är en realistisk övning under stress och konstant kulsprute-smatter. Målet är att soldaterna ska ha "sin värsta dag" här i Louisiana – inte i Irak.


– Vad är det viktigaste? ropar de civila rollspelarnas samordnare efter dagens övning i Mosalah.
– Soldaterna! svarar alla i talkör, och syftar på att de finns där för att träna de amerikanska brigaderna – så att dessa klarar sig bättre i Irak.
De förhållandevis välavlönade jobben som "irakiskor" är eftertraktade, eftersom det annars finns ont om bra arbetstillfällen i bygden.


En av "de irakiska byborna" har blivit "träffad" av ett skott från ett lasergevär, och hans timanställda gelikar klagar högljutt med några av de arabiska fraser de lärt sig. Efter övningen kan rollspels-ledarna bestämma att mannen är vid liv igen.


Vägbomber detonerar, soldater skadas, och de civila “irakierna” springer skrikande iväg från bygatan där konvojen just dragit fram. Två soldater släpar iväg sina skadade kamrater till ambulansjeepen.

I pausen mellan två moment i rollspelen bättras de civilas "skador" på.

11-årige Cody och 7-åriga Pagie Bosse (bilden) levde sina första år på en militärbas i Tyskland. Nu bor de med sin mamma Charlene i Anacoco, en bit utanför Leesville i västra Louisiana, med morföräldrarna i grannhuset. Pagie och hennes storasyster Shawna (13) tävlar i rodeo och har vunnit flera tävlingar.
Deras pappa är soldat och bor med sin nya flickvän inne på Fort Polk.
– Barnen saknar sin pappa, säger styvmorfar Mike Miesel som är en av drygt tusen statister i rollspelen på Fort Polk.
– Men det är mycket bättre nu när de kan träffa honom, än när han var stationerad i Irak.

Mike Miesels Louisiana-körkort, och hans ID-kort som "irakier". Rollspelsövningarna håller en hög grad av realism, och statisterna uppmanas att "stay in character", att spela sina roller fullt ut medan de pågår.

Svensk polisarbete i Makedonien

Polisens vardag på Balkan: bybröllop och bordellrazzior

Proxima är namnet på EU:s rådgivande polismission i Makedonien. Poliser från hela Europa hjälper den makedonska poliskåren att bli mer professionell.

Text och foto: Gunilla Kinn

Publicerad i Rikspolisstyrelsens tidning Svensk Polis 2004.

• Polisiärt arbete går sällan ut på att bevaka bybröllop. Och det är inte ofta en polis är posterad på en så svindlande vacker plats som Pelle Nilsson är denna sommarsöndag.
Utsikten från Galatjnik sträcker sig flera mil, ner i dalen och bort mot bergen, i isolerade bygder där människor länge försörjde sig som fåraherdar.
– Jag känner mig privilegierad som fått åka till Makedonien, säger Pelle Nilsson, som bär Rikspolisstyrelsens internationella uniform med vapen och svensk flagga, och en keps mot den gassande solen.
– Det är kul att jobba med poliser från andra länder, och man får lite vidgade vyer att ta med sig hem.
Bröllopet i Galatjnik har blivit jippo. En helg varje år fylls den lilla byn av ringdansare och musikanter i traditionella dräkter, och av tusentals besökare. I år är dessutom premiärministern gäst, så polispådraget är stort.
– Vi är här för att se hur den lokala polisen organiserar detta. Jag tycker de sköter det bra, säger Pelle Nilsson, som sedan i januari är stationerad i Gostivar.
Till vardags är han gränspolis på Landvetters flygplats. Men vid det här laget kan han skoja om att han blivit “Balkanexpert” – Proxima är hans tredje utlandsuppdrag, efter Bosnien och Kosovo.
– Balkan är sig likt, men Makedonien känns mer internationellt än de andra platser jag varit på, säger Pelle Nilsson.
– Det har varit ganska lugnt varje gång jag varit nere.
EU:s polisinsats Proxima startade i december 2003 och har cirka 200 anställda. 180 är poliser från framför allt EU-länderna, posterade i huvudstaden Skopje och i de orter där spänningarna mellan makedonier och albaner varit som störst: som Tetovo, Kumanovo, Gostivar och Ohrid.
– Proxima är skräddarsytt för Makedoniens behov, säger Bart D’Hooge, missionens belgiske chef.
– Avsikten är att hjälpa myndigheterna att bygga upp polisinstitutioner med europeisk standard, förklarar han.
– Vi är inte beväpnade och gör inte själva insatser. Proximapoliserna ska utbilda och handleda de makedoniska kollegerna.
Det övergripande målet är stabilitet och respekt för mänskliga rättigheter i sydöstra Europa. Gränskontroll, spaningsarbete och underrättelsetjänst – men även närpoliser som ska göra människor trygga i det dagliga livet i byar och bostadsområden, prioriteras.
Och behoven är enorma. Makedoniens poliskår måste reformeras i grunden. Det största problemet i samhället i stort är den djupt rotade korruptionen. Många medborgare misstror myndigheterna och saknar förtroende för polisen. Ett annat dilemma är det dåliga samarbetet mellan rättsliga instanser.
– Egentligen borde det internationella samfundet engageras i hela rättskedjan, så att både polis, domstol och åklagare reformeras. Att förändra attityder går i rätt riktning – men oerhört långsamt, säger Hans Fritzheimer som är planeringschef på Proximas huvudkontor.
Annars är han stabschef på polismyndigheten i Västernorrland, och har tidigare varit utsänd till samarbetsprojekt i Archangelsk.
– Att “jaga bovar” är samma sak överallt, men det är speciellt att jobba i Makedonien, säger Hans Fritzheimer och talar om hur en klankultur genomsyrar samhället.
– Här finns en rå kriminalitet, som underblåser människors rädsla och som ofta politiseras. Man måste nog vara här i flera år för att förstå. Kanske borde vi poliser kompletteras på fältet av fler etnologer, kriminologer och statsvetare.
Makedonien – som var den sydligaste delen av Jugoslavien – är strategiskt beläget för smuggling av droger (marijuana och heroin), vapen och kvinnor.
Längs landsvägen från Galatjnik till Skopje pekar Hans Fritzheimer ut flera lokaler där polisen gjort razzior för att avslöja bordeller med sexslavar från Bulgarien och Moldavien. Men ofta har någon polis läckt, så att razzian inte ger resultat. Under hösten arbetar Proxima mot trafficking, bland annat genom att visa filmen Lilja 4-ever.
– När man ser alla fina fyrvåningshus i byarna inser man att det finns sidoinkomster som är ohyggligt mycket större än de officiella, säger Hans Fritzheimer.
Eftersom den organiserade brottsligheten på Balkan förgrenar sig till övriga Europa vore det logiskt om Proximapolisernas erfarenheter utnyttjas efter avslutat uppdrag. Fast så fungerar det sällan, enligt Pelle Nilsson som ju varit ute förr.
– När jag jobbade i Kosovo stoppade vi en svenskregistrerad bil, och det anmälde vi hem. Det var ingen som brydde sig, berättar han.
– Vid varje hemkomst säger någon från Rikspolisstyrelsen att våra “vidgade vyer” ska tas tillvara. Men det blir precis tvärtom. Ingenting händer.
Pelle Nilsson säger att inga chefer någonsin frågat hur han mått när han kommit hem, och att kollegerna mest verkar avundsjuka.
– “Har du varit ute och tjänat pengar nu igen?”, säger de. Och visst spelar lönen roll, om man ska vara ärlig.
Ersättningen för utlandsuppdrag är ett lönetillägg om 25 procent. Dessutom tillkommer traktamente, 100 dollar per dag, för att ersätta dubbelt boende.
– Det är viktigt med hög lön ur rekryteringssynpunkt, säger Hans Fritzheimer.
– Att man kan lägga undan lite pengar, kanske till en semesterresa, kan vara tungan på vågen för att folk ska bestämma sig.
Lars Inderberg är ordnings- och trafikpolis i Göteborg och hade hoppats få ta sig an den stökiga Skopjetrafiken. Men nu sitter han i det rum dit all inkommande radiotrafik kommer: Proximas ledningscentral.
– Det är en upplevelse att jobba med kolleger från hela Europa, att träna engelskan och bli av med sina fördomar, säger han.
– Jag önskar att alla finge chansen. Men förr eller senare hamnar man i en svacka där man längtar efter familjen.
Hustru, tre barn och en pudel väntar hemma i Alingsås. Med blott två fria hemresor under den årslånga tjänstgöringen dröjer det länge mellan mötena.
– Det är lite rysk roulette vad gäller förhållanden vid utlandsuppdrag, så är det. Hela familjen kämpar på varsitt håll.
Än är det oklart om Proximas mandat förlängs eller ej. Det pågår en dragkamp mellan olika EU-organ i Bryssel om hur uppdraget bäst sköts. Men undersökningar visar att en majoritet makedonier har förtroende för Proxima, och det makedonska polisväsendet lär ta tid på sig för att bli rättssäkert.
– Det här går inte på ett eller fem år, säger Pelle Nilsson.
– Det kommer att ta generationer.

FAKTA
Fram tills i fjol fanns fredsbevarande militär i Makedonien. Den kom 2001, då landet stod på randen till inbördeskrig mellan armén och albanska gerillagrupper.
Sedan EU, Organisationen för samarbete och säkerhet i Europa, Nato och enskilda länder pressat parterna skrev de under Ohridavtalet, en fredsuppgörelse som nu genomförs steg för steg. Inte minst Anna Lindh drev, som EU-representant, att Balkans framtid ligger i fredlig samexistens och samarbete med EU – inte etniska konflikter. Risken för kriser anses nu så låg att militären kallats hem, och i år sökte Makedonien medlemskap i EU (dock ej aktuellt på länge).
Med Ohridavtalet stärktes albanernas minoritetsskydd. De är 25 procent av Makedoniens två miljoner invånare och känner sig ofta behandlade som andra klassens medborgare.
För poliskårens del har det inneburit att man rekryterat hundratals albaner. Förr fanns få albanska poliser.
Men misstron mellan makedonier och albaner är djup. När kommungränserna nu – enligt Ohridavtalet – ritas om så att vissa städer blir tvåspråkiga tycker många makedonier att kompromissandet går för långt. Det har lett till protester och enstaka upplopp.
Medelinkomsten är cirka 100 euro i månaden (för poliser 250, för polischefer 300), och den officiella arbetslösheten drygt 35 procent. Det finns alltså grogrund för missnöje. Vid lokalvalen i oktober sätts Makedoniens politiska mognad på prov.

Bildtexter
– Det man tar med sig hem från ett utlandsuppdrag är gemenskapen, säger Pelle Nilsson, som arbetar för EU:s polismission Proxima i den makedonska staden Gostivar och för dagen är posterad i byn Galatjnik.

– Driften att komma ut är att lära känna en ny kultur, i ett område som hela tiden finns med i nyhetssändningarna – Balkan, säger Hans Fritzheimer som är planeringschef på Proximas huvudkontor i Skopje.

– Det har varit fantastiskt roligt att få pröva på internationellt arbete, säger Lars Inderberg, trafikpolis från Alingsås som normalt jobbar i Göteborg och till och med januari sitter på Proximas ledningscentral.

Studenterna som ändrade historien

Publicerad i Studentliv, våren 2001

Från Himmelska fridens torg i Peking till Belgrads gator har studenter stått i främsta ledet, tagit stryk och till och med dött för ideal som frihet och demokrati.
Inledningsartikel:
• Det var de serbiska studenterna som till sist fick Slobodan Milosevic att kliva bort från makten. Protesterna började på Belgrads institutioner och campus och slutade på stadens gator och torg när hundratusentals människor firade oppositionens valseger förra året.

Även i Teheran, Lagos, Djakarta, Rangoon, Peking och många andra städer runtom i världen har studenter de senaste åren gått i första ledet med krav på demokrati och ekonomisk rättvisa. I länder där det finns få partier, fackförbund och andra organisationer, och där politikerna sällan utgår från vad medborgarna tycker, kan universitetsstudenter spela en viktig roll som opinionsbildare. Ungdomligt engagemang och risktagande, och en förhållandevis hög status i samhället är viktiga för studentrörelsernas framgång.

Idéhistorikern Crister Skoglund liknar studenter vid seismografer, som tidigt känner av vad som håller på att hända i samhället.

GUNILLA KINN


Serbien 2000: Studenter demonstrerar mot Milosevic
– Vi var ute på gatan dygnet runt i slutet av september och början av oktober, berättar Vesna Petkovic. När det stod klart att valresultatet skulle respekteras blev det en enorm urladdning. Hela Belgrad förvandlades till ett enda stort raveparty – folk dansade, ordnade konserter, tutade i sina bilar, sjöng, kramade om varandra… ja, gjorde allt utom att studera, kanske! Jag tror vi var de lyckligaste människorna i Europa.
Det var inte Nato, EU eller de internationella sanktionerna som fick bort Slobodan Milosevic från makten. Det var de serbiska studenterna.
Efter lokalvalen 1996 var det de som protesterade mest högljutt mot att resultaten inte respekterades. 1998 grundade studenter vid Belgrads universitet Otpor, som betyder ”motstånd”. Anledningen var missnöje med hur regeringen kontrollerade den högre utbildningen genom att tillsätta lojala rektorer, men även korruptionen och vanstyret i landet. Protesterna ledde till att myndigheterna förbjöd folksamlingar och vissa föreläsningar.
– Vi kallades för terrorister för att vi var ett hot mot regeringen, säger Vesna Petkovic, 25, som studerar språk och är en av Otpors många företrädare. Men vi kämpade ju bara för att få leva ett normalt liv.
Otpor blev en ny maktfaktor i serbisk politik, där oppositionen länge var oförmögen att samarbeta och ofta korrumperad. Motståndet, ”otpor”, spred sig som en löpeld över Serbien – själva räknar de med 100 000 aktiva. Kärnan var studenter men alla som ville fick vara med. Milosevics regering anklagade dem för att vara terrorister, fascister och Natoinfiltratrörer. Polisen grep hundratals Otporaktiva – att bära rörelsens symbol, en knuten näve, kunde räcka för att bli utpekad som terrorist.
Men kampen mot Milosevic har knappast förts med verkliga knytnävar. Otpor och mindre grupper som skart och ReAnimacija har i stället använt sakliga samtal, konst, kultur, fester, humor och happenings för att väcka människors medvetande. Som när man skramlade ihop pengar till presidentens avgångspension, eller delade ut ransoneringskuponger för ”revolution” och ”orgasm”.
– Många i Serbien hade blivit apatiska efter tio år av krig, propaganda och ständig varubrist. De orkade inte längre bry sig om politik, och inte minst unga tyckte det var meningslöst att rösta. Därför startade vi ReAnimacija [återupplivande, återskapad rörelse] förra året. Vi ordnade föreläsningar, fester och utställningar i Belgrad. Vi ville få folk medvetna igen – få dem att börja tänka, drömma och hoppas, berättar Vesna-Mila Colic, 23, och Jelena Masnikosic, 25, som studerar arkitektur.
– Vi studenter slåss för vår egen framtid, men också för andra som inte har möjlighet att göra det. Hela förra året kände vi att det var vår kamp. Vi studenter fick folkets respekt och alla kände att det var dags, att det var liksom den sista striden.
Frågan är vad som händer nu, i ett förhoppningsvis demokratiskt Serbien – studentorganisationers öde tycks vara att självdö när väl målet är uppnått. Otpors företrädare talar om att ”ta igen alla förlorade år”. Organisationen ska bli mindre men mer aktiv.
– Före den 5 oktober behövdes massvis av folk på gatorna: människor som kunde demonstrera, sätta upp affischer och argumentera. Nu behöver vi bli färre. Vad som krävs i Serbien i dag är experter, förklarar Vukasin Petrovic, som var med och startade Otpor.
– Vi ville ha bort Milosevic, och det lyckades. Utöver det hade vi hade inget politiskt program, och kommer antagligen aldrig att ha, säger Miljana Jovanovic allvarligt. Nu vill Otpor att de unga ska engagera sig i sin utbildning och slutföra sina studier. Under kommunismen tänkte ingen på de unga, det måste vi göra nu.

Kina 1989: Massakern på Himmelska fridens torg
Pekings universitet (Beida), söndagen den 4 juni 2000: inte minsta tecken på att det är elvaårsdagen av massakern på Himmelska fridens torg syns till, trots att det är en av världens mest uppmärksammade politiska händelser.
Det är inte särskilt konstigt. De kinesiska myndigheterna stoppar alla tendenser till minnesstunder och protester – och studenterna verkar mer intresserade av att lyckas med studier och karriär än av att förändra det politiska systemet. På Beida finns gott om anslag om engelskkurser och begagnade datorer, knappast om vad som hände 1989.
– Unga idag är inte så politiska av sig. Men vi som var med på Torget – och det var så gott som alla studenter i staden då – glömmer det aldrig, säger Shen Qi som studerade konst i Peking men flyttade till Europa kort därefter, liksom många andra i samma generation.
Massakern på Himmelska fridens torg gav den kinesiska demokratirörelsen en knäck den inte hämtat sig från ännu.
– Vi är några från den tiden som träffas i min lägenhet och diskuterar ibland, säger Shen Qi. Mer blir det inte. Men kanske samlas framtidens studenter och gör uppror på sitt eget vis – kanske med hjälp av Internet.

Iran 1999: Studentrörelser leder protester mot regimen
I juli 1999 lyckades iranska studenter nästan få regeringen på fall efter sina protester, men slogs tillbaka av konservativa krafter. Gruppernas ledare fängslades eller avrättades, men studentrörelsen kan ännu verka öppet.
– Universiteten är viktiga som samlingspunkter för alla som vill demokratisera Iran, säger den iranskamerikanske journalisten Afshin Malavi som bevakade studentupproren i Teheran för Washington Post. Studenterna är missnöjda med att landets ekonomi är usel trots olja och gas, och med den höga arbetslösheten. Nyutexaminerade köar utanför ambassaderna för att få visum till väst där jobben finns. Så var det inte före revolutionen 1979.
– Studentrörelserna menar att islam och demokrati är förenliga och vill reformera det religiösa styret – sekulära grupper skulle inte tolereras. Den viktigaste, Daftar-e-Takhim-Vahdat, betonar en politisk demokratisering med fri press och mötesfrihet. Andra studenter arbetar för ökad social frihet – som kvinnliga studenter som inte vill bära slöja, berättar Afshin Malavi. Halva befolkningen är under 21 år, så värderingarna hos dagens unga kommer att dominera fullkomligt. Och de handlar om att Iran måste få ökad politisk och ekonomisk frihet och integreras med världen.

Nigeria 1999: Demokratiska val efter studentkamp
Sowore Omoyele var bara 18 när han engagerade sig i Kommittén för skydd av mänsklig värdighet vid universitetet i Lagos. Militären styrde landet och grep studenter, kyrkoledare och andra som verkade för mänskliga rättigheter. Två gånger blev han avstängd från sina studier, åtta gånger fängslades han för uppvigling.
– Vi studenter var föregångare för protesterna mot det korrupta styret i Nigeria, säger Sowore Omoyele. Det är klart att studenter reagerar när deras framtid står på spel – och de är i regel smarta och idealistiska nog att göra något vettigt av sitt engagemang. Det var absolut inte bara en liten minoritet som ville ha en politisk förändring, som regimen påstod.
1999 hölls demokratiska val, som dock ledde till fortsatt militärstyre. Enligt Amnesty har politiska fångar frigivits i Nigeria sedan dess, men det förekommer uppgifter om att enskilda studenter arresteras. Sowore Omoyele hävdar att ganska lite förändrats i landet. Själv lever han i usa, där han för flera år sedan fick politisk asyl efter att ha torterats i fängelset under den gamla regimen.
Med två års försening klarade han dessförinnan sin examen i geografi.
– Jag har många vänner som aldrig kunde ta någon universitetsexamen, för att de hamnade i fängelse. Eller så blev de skjutna till döds.

Burma 1988: Militären massakrerar demonstranter
Klockan åtta på morgonen den 8 augusti 1988 marscherade skolelever, studenter och arbetare genom Rangoons gator för att kräva ett slut på 26 års diktatur. Militären svarade med att öppna maskingevärseld mot de fredliga demonstranterna.
Tusentals människor, varav många inte ens hade gått ut högstadiet, dog. Andra sattes i fängelse. Många studenter flydde till andra länder – som Da Do Wa, som arbetar med mänskliga rättigheter och miljöfrågor i Thailand.
– Jag har aldrig kunnat återvända till mitt hemland, berättar Da Do Wa. Studentrörelser i Burma tvingas arbeta underjordiskt. Och de bästa studenterna hamnar i militärens högskolor.
Det blev nya gatuprotester 1996 och 1998. Men nu tycks regimen ha kväst studentrörelsen – dels genom att hålla universiteten stängda av och till i flera år, dels genom att sprida ut institutionerna geografiskt och stuva om i alla utbildningar. Trots vissa tecken på politisk liberalisering är Burma en av världens hårdaste militärdiktaturer.

USA 1999: Protester mot orättvis världshandel
Plötsligt fylldes tv-rutorna av gatudemonstranter i Seattle, Washington och Prag: av unga som protesterade mot vad de uppfattade som orättvisa villkor i världshandeln. Protesterna växte och ledde till kampanjer mot Världsbanken, wto, Internationella valutafonden, McDonald’s och andra aktörer.
Men rörelsen föddes inte på gatorna, utan på universitetscampus runtom i usa. Det började med demonstrationer mot barnarbete. Studenterna krävde att deras universitet skulle sluta handla med företag med oetiska tillverkningsmetoder. Tibet är en annan fråga som engagerat många.
– De senaste åren har det bildats små fickor av aktivism här och där. Det har blivit trendigt att engagera sig i sociala frågor som rättvis handel, och Internet gör det lätt för grupper över hela landet att hålla samman. Vi är få på varje campus, men de som är med är desto mer aktiva, säger Jeremy Woodrum på Free Burma Coalition i Washington.
– I Seattle var många unga fackföreningsaktiva med. Men de som fick saker att hända och tog fysiska risker var definitivt studenter.



Studenter – seismografer som känner av förändringar

Studenter har förändrat samhällsstrukturen på ett avgörande sätt i många länder i Östeuropa, Asien, Latinamerika och Afrika de senaste decennierna. Ibland har studenters mod fått diktatorer på fall (till exempel i Indonesien 1998), men ofta har protesterna slagits ner.
– Många utvecklingsländer stänger universiteten och skickar hem studenterna när det blir oroligheter. Framför allt försöker de se till så att studenterna inte får kontakt med massmedier. Detta är ett råd som CIA gav under de amerikanska studentupproren på 60-talet och som regimerna i tredje världen använder i dag, säger idéhistorikern Crister Skoglund på Södertörns högskola som forskar om studentrörelser.
I tredje världen är studenter ofta bättre organiserade och mer vältaliga än många andra grupper. Vanligast är att de påverkar indirekt genom att rikta strålkastarljuset mot sociala och politiska problem. Får de härskare på fall beror det oftast på att regimen redan hade dålig legitimitet.
– Studenter är som seismografer som tidigt känner av förändringar i samhällsklimatet, säger Crister Skoglund. En viktig faktor är att det inte finns gamla grupperingar i studentvärlden. Studenterna byts ju ut efter några år. Det gör att studentrörelser är med sin tid och plockar upp nya idéer snabbt.
Ibland handlar protesterna om förändringar i utbildningen, undervisningsavgifter eller dåliga bostäder, ibland om krav på demokratiska reformer i hela samhället. Rörelserna är ofta oppositionella till sin natur, och kan höra hemma både till vänster och höger.
Och även om studenter ofta kämpat för ökad demokrati finns också många exempel på studentprotester med odemokratisk eller starkt nationalistisk prägel.
Den amerikanske sociologen Philip Altbach nämner i ”Student Political Activism; An International Reference Handbook” hur tyska studenter på 1930-talet tidigt stödde Adolf Hitler.
I bland annat Nigeria och Iran finns i dag studentgrupperingar som förespråkar ökad religiös fundamentalism, även om de är i minoritet.
Men den klassiska motsättningen är kanske hur studenter anser sig tala för de breda folklagren, fastän de själva tillhör en relativt privilegierad grupp.
Många forskare anser att problemet med demokratirörelsen i Kina varit just att de intellektuella hittills knappast strävat efter att förankra sina idéer hos bönder och arbetare, den stora majoriteten av landets befolkning. Det finns en aversion mot ”obildade människor” som har djupa rötter i Kina, men Crister Skoglund tar upp en allmän motsvarighet i motsatt riktning.
– Bland ”folket”, icke-studenterna, finns ofta en aversion mot intellektuella. Man litar inte riktigt på studenterna, å andra sidan är det bra om studenterna kan tala för ”folkets sak”.
– De tillhör en elit som makthavarna har svårt att slå ner – studenterna är ju inte sällan sittande eliters egna barn, säger Crister Skoglund.
Efter examen tar många studenter plats i de nya eliterna. Många av ledarna i de länder i Afrika och Asien som blev självständiga under efterkrigstiden hade exempelvis sitt ursprung i studentrörelsen.
Kanske kan alla som varit aktiva i Otpor och de andra grupperingarna bibehålla sin anda av ansvarstagande uppkäftighet, även i ett demokratiskt Serbien – men studentrörelser som sådana blir sällan långlivade.
– Studenter är bra på att prata, men sämre på att fullfölja något. De har varken makt eller pengar, men kan lyckas skapa opinioner. Blir det något gjort beror det på att andra grupper tagit över, säger Crister Skoglund och ger ett exempel:
– Studenterna i medborgarrättsrörelsen i USA fick många med sig i sina sit-ins, men det var för att kyrkor och andra grupper kom med i rörelsen som det blev bestående förändringar i samhället.


En bok om studentaktivism
Student Political Activism; An International Reference Handbook. Red. Philip G Altbach. Greenwood Press, 1989. Innehåller texter om studentprotester i ett 30-tal länder över hela världen (Sverige, USA, Kina, Filippinerna, Zambia etc).

Sajter om studentaktivism
• www.hrw.org/advocacy/academic
Human Rights Watch’s program ”Academic Freedom”, om hur studenter, forskare och universitetsanställda i världen kontrolleras och förtrycks.
• www.amnesty.se Allmänt om samvetsfångar och personer som förföljs för sitt politiska engagemang.
• www.otpor.net Allt om de serbiska studenternas rörelse.
• wicip.org/fbc/uw.htm och www.enviroweb.org/fcg/sdb/ Konkret om hur amerikanska studenter gått till väga för att påverka företag med verksamhet i Burma.