Obama historisk som president - för andra gången

Barack Obama skriver nu in sig i historieböckerna för andra gången. Han hamnade där för evigt, när han som förste svarte amerikan nådde Vita huset. Genom att baxa igenom sin hjärtefråga, att låta sjukförsäkringssystemet omfatta fler, lyckas presidenten med en reform där hans företrädare gått bet i decennier.

Utskickat till Sveriges nyhetsredaktioner genom TT, den 22 mars 2010

Theodore Roosevelt, Harry Truman, John F Kennedy, Richard Nixon och Bill Clinton. Listan över de presidenter som velat införa en bred sjukförsäkringslösning i USA, men misslyckats, är lång och sträcker sig till 1900-talets början.
President Barack Obama kan nu istället sälla sig till Franklin D Roosevelt, som införde socialförsäkringssystemet 1935 och Lyndon B Johnson, som 1965 drev igenom Medicare och Medicaid (vårdgarantier för äldre och handikappade respektive fattiga).
Rimligen drog han en stor suck av lättnad när representanthuset igår till sist röstade igenom förslaget, med 219 röster mot 212. Det senaste året har varit motigt för Obama. Hans ledarskapsförmåga har ifrågasatts. Sjukvårdsfrågan har slukat all kraft, och det egna partiet har splittrats i falanger.

Washingtons förståsigpåare lär nu ägna mer tid åt att analysera vad reformen betyder för det politiska spelet, än för de minst 32 miljoner människor som får tillgång till bättre sjukvård.
För även om Obama, med god hjälp från representanthusets ledande demokrat Nancy Pelosi – som med lock, pock och kohandel fick ihop den nödvändiga majoriteten – kammat hem en viktig seger har sjukvårdsdebatten haft ett högt pris.
Presidenten har helt misslyckats med att få stöd från den republikanska sidan, som nu hoppas kunna exploatera att allmänheten är tveksam till sjukförsäkringspaketet och de osäkerheter som finns vad gäller dess framtida kostnader.
Obama har själv raljerat över hur det hela behandlas som en sporthändelse av kommentatorerna i kabel-TV. Men Vita huset väntas nu sätta snurr på en stor PR-kampanj för att förankra reformen hos vanligt folk – inte minst för att hjälpa de demokrater som är oroliga för att inte bli omvalda till kongressen i höst.
Bland annat lär Obamas stab försöka visa att det blir fler arbetstillfällen, i och med att fler småföretag vågar anställa folk när det blir lättare att ge dem sjukförsäkring. Jobben och ekonomin är nämligen de stora valfrågorna.
Demokraterna kalylerar nog också med att republikanerna gick för långt i att påstå att USA nu tar ett stort steg mot "socialism". Det paket som antagits har nämligen stora likheter med tidigare republikanska förslag.

Presidenten är övertygad om att det komplicerade paket som nu går igenom på sikt sparar pengar, genom att minska belastningen på akutsjukvården. Hur väl det stämmer kan bara framtiden utvisa.
Men även om Barack Obama får igenom sitt viktigaste vallöfte är det uppenbart att han misslyckats med en annan hjärtesak: att få breda uppgörelser över partigränserna.
Debatten om sjukförsäkringar försvinner knappast från agendan – men kan nu lämna plats åt andra minst lika viktiga frågor där USA har problem: budgetunderskottet, arbetslösheten, finanssystemet, immigrationen, utbildningen och infrastrukturen.

Gunilla Kinn


Sjukförsäkring obligatorisk för de flesta amerikaner

Detta innebär sjukförsäkringspaketet, som nu antas och fasas in till och med 2014:

• USA:s befintliga system – med sjukvård genom privata försäkringslösningar – byggs ut.
• 32 miljoner fler amerikaner än idag väntas få tillgång till sjukvård genom försäkringar.
• 23 miljoner ännu oförsäkrade (en tredjedel av dessa är illegala invandrare).
• statliga subventioner på 940 miljarder dollar under tio år ges, för att låginkomsttagare ska kunna teckna försäkringar.
• böter till den som inte tecknar försäkring.
• hårdare regleringar av försäkringsbolagen, som inte får neka sjuka att teckna försäkring till rimliga premier.
• barn ingår i föräldrarnas försäkringar till och med 26 års ålder.
• delstatliga “börser” för försäkringar.
• bättre avdragsmöjligheter till småföretag som ger anställda försäkring.
• skattehöjningar för höginkomsttagare.

Matbistånd i Haiti måste ske långsiktigt

Publicerad i nyhetsbrevet "Veckans Eko"/Ekolådan, vecka 5.

Haiti lär behöva hjälp med sin matförsörjning under många år framöver, skriver frilansjournalisten Gunilla Kinn som gjort flera reportageresor i landet.

“När haitier tänker på mat eller matutdelning menar de: ris, bönor, matolja, torkad torsk, sillkonserver, socker... Kanske majsmjöl och mjölkpulver.”
Så skrev den haitisk-amerikanske kulturpersonligheten Richard Morse i Port-au-Prince på nätet (www.twitter.com/ramhaiti) nyligen. Han konstaterade att distributionen av mat och vatten inte varit särskilt samordnad under katastrofens två första veckor.
Nu har hjälpsändningarna kommit igång bättre. Frivilligorganisationer och FN:s World Food Programme (WFP) skickar ut allt från energikex och vattenreningstabletter till ris och bönor, med barnhem och sjukhus som prioriterade mottagare.
Men tre miljoner människor behöver hjälp. Undernäringen i Haiti kan snabbt bli svår. Och matbistånd kommer att behövas länge. WFP har arbetat i landet i 40 år – inte bara med katastrofhjälp utan också med exempelvs daglig skolbespisning av gröt, för att barnen ska orka med undervisningen.
Häromåret figurerade Haiti i nyheterna på grund av hungerkravaller. Många hade inte råd att skaffa föda, på grund av de höga priserna. Landsbygdsbor lägger 60–70 procent av sin inkomst på mat.
Nu har hundratusentals överlevande från jordbävningen tagit sig till släktingar på landsbygden och i mindre städer, där resurserna redan är begränsade.
Den typiske haitiern är faktiskt inte en sluminvånare i Port-au-Prince, utan en småbonde som försöker hanka sig fram. Men lantbruket i det bergiga Haiti är tufft – bland annat för att åkerlapparna sedan länge är magra på grund av erosion, i sin tur en följd av att människor huggit ner det mesta av skogarna för att få bränsle. Så fort det regnar sköljs mer jord bort.
Dalgångarnas risbönder kan heller inte konkurrera med importerat, amerikanskt ris. Och i början av 1980-talet tvångsslaktades hundratusentals friska kreolgrisar, sedan amerikanska myndigheter befarat att den svininfluensa som drabbat en del haitiska djur skulle spridas till USA. Ersättningsgrisarna, som de flesta fattiga i och för sig knappt hade råd att köpa, var av en ras som inte alls klarade klimatet. På så vis förlorade mängder av familjer den “spargris” de haft som buffert för mat eller skol- och sjukvårdskostnader. Sedan dess finns en inbyggd skepsis mot USA hos många.
När återuppbyggnaden till Haiti nu planeras måste det handla inte bara om Port-au-Prince och de andra skadade städerna, utan också om hur livet på landet ska bli drägligt och hur jordbruket ska fungera bättre.
Gunilla Kinn

Mer information
http://www.wfp.org/stories/haiti-10-hunger-facts
http://mercycorps.org
http://www.oxfam.org
http://www.foodforthepoor.org

Hässelby, Haight Ashbury, Highway 29 och Hinseberg

Annika Östberg Deasy satt 28 år i amerikanskt fängelse för två mord hon var delaktig i 1981. I förra veckan flyttades hon till Sverige. Den historien är tämligen välkänd numera, men få känner till svenskans livsöde och hur hon en gång hamnade i USA. SvD har kartlagt Annika Östbergs liv från Furusundsgatan på Gärdet till cellen på Hinsebergs kvinnofängelse.

(Några smärre ändringar – tillägg och förtydliganden – jämfört med den i SvD publicerade versionen. Läs mer här.)

En dimmig natt i början av maj 1981 befann sig två narkomaner på en desperat vansinnesfärd på Highway 29 norr om San Francisco. Hans namn var William “Bob” Eugene Cox, hennes Annika Maria Deasy.
De var inte gifta men levde sedan några månader tillsammans i Stockton, en industristad i norra Kalifornien. Deras förhållande var destruktivt, tillvaron handlade mest om att få tag på pengar till kokain (han) eller heroin (hon); ofta med hjälp av checkar utan täckning. Båda hade varit narkotikaberoende sedan 14 års ålder.
Ingen av dem hade körkort – men flydde i en vit Chevrolet, efter att ha besökt hennes langare. Kanske kunde de ta sig till Kanada. I vilket fall som helst måste de bort, för ett drygt dygn tidigare hade Bob Cox kallblodigt skjutit ihjäl en man i Stockton.

“Hej, det är Ann, vi har varor till dig. Vi har kött. Har du trehundra dollar så levererar vi.”
Ungefär så löd samtalet till Joe Torre, en 58-årig man som Annika Deasy kände och som ville köpa kött billigt till familjens krog. Den 30 april möttes de på uppgjord plats. Men det blev tjafs om betalningen. Torre hade bara hundra dollar. Plötsligt avlossade Bob Cox skott med sin Smith&Wesson-revolver så att mannen dog.
Hon hade aldrig tidigare sett någon bli ihjälskjuten; han hade ett förflutet som våldsbrottsling, soldat och fängelsekund i Turkiet. Chockad och med stark abstinens gick Annika Deasy med på att dra.
Torres stulna kreditkort kom till nytta när de behövde äta; sedlarna de fått räckte till en heroinfix, valium och vodka. Oron och chocken ville ändå inte släppa. Men innan de kunde sticka från Kalifornien ville Annika Deasy ta farväl av sin snart elvaårige son Sven, som då bodde med sin pappa i ett hus i Lake County.
Fast var? Paret hittade inte i mörkret. De började gräla, han körde av vägen och hon försvann in i skogen för att kissa. När Annika kom tillbaka inträffade det som skulle bli helt avgörande för resten av hennes liv.
Chevan hade fått punktering, och en 35-årig polis stannade för att hjälpa till. Han hette Richard Helbush och var på väg hem efter avslutat pass. Men Bob Cox måste ha trott att han var ute efter Torres' rånmördare, för i panik sköt han även Sergeant Helbush – med fyra skott. Nu var han en dubbelmördare – som dessutom tog till polisbilen för att fly, med Annika Deasy vid sin sida.
En vägpatrull hann upp paret, och det utbröt en eldstrid som ledde till ömsesidiga skador. Hon hjälpte honom att ladda om vapnet, även om hon inte riktigt lyckades. Det hela slutade med att Cox&Deasy fördes till häktet i Lakeport.

Och där ändade livet helt och hållet för Bob Cox, som en dag hängde sig med ett lakan i cellen. Annika Deasy fick nu ensam svara för de båda morden.
Hennes småkriminella bakgrund var knappast förmildrande. Hon hade en rad villkorliga domar i bagaget: langning, kontokortsbedrägerier och ett dråp som hon 1974 tagit på sig skulden för, enligt uppgift för att hjälpa en pojkvän.
Det värsta i omgivningens ögon var att en av de ihjälskjutna var en vänlig polis.
Annika Deasy kände en enorm moralisk skuld dels för att ha fixat mötet med Joe Torre i Stockton, dels för att hon sedan velat söka upp sin son – alltså för att hon försatt paret i den situation som ledde till morden. Men någon mördare ansåg hon sig själv inte vara, även om hon knappast försökt stoppa Cox.
– Han var kallblodig, en mördare till naturen. Han verkade veta precis vad han sysslade med. Men hon var delaktig. De flydde ju tillsammans, från mordet på Torre, säger Don Anderson – en av de poliser som kom till platsen och grep paret; idag försvarsadvokat i Lakeport.
– Hon hade kunnat sticka men det gjorde hon inte. Istället hjälpte hon till att distrahera, så att han kunde skjuta. I mina ögon gör det också henne till “cop killer”, polismördare.
Don Anderson berättar att han lång tid efter skottlossningen blev paranoid och extra orolig för sina barn. Han och hans kolleger hånades av vissa Lakeportbor, för att de inte genast skjutit ihjäl polismördarna.
– Värst var det för sheriff Bill Bloomquist. Han tog pikarna om att ha misslyckats hårt, gick ner sig i alkoholism och dog för tio år sedan.
Anderson, Bloomquist... Det finns en hel del amerikaner med svenska rötter i norra Kalifornien. Åklagaren som senare kom att förhandla om påföljden med Annika Deasy hette Steve Hedstrom. Men det svenska arvet är så pass avlägset att Don Anderson inte tänkt på sammanträffandet.

För Deasy själv är ju tvättäkta svenska, i Sverige mest känd med sitt flicknamn Annika Östberg. Ungefär 15 år före pojkvännens avrättningar av Torre och Helbush kom hon med sin mamma till USA och behöll ständigt sitt svenska medborgarskap. Det skulle så småningom komma att rädda henne – även om det dröjde hela 27 år.

Eftersom det rörde sig om två mord, varav ett på en polis, kunde dödsstraff komma ifråga – eller livsstids fängelse utan chans till överklagande. Den advokat Annika Deasy fick rådde henne att ingå en uppgörelse (plea bargain) med åklagaren, vilket ledde till domen “25 år till livstid” för mord.

I augusti 1983 kom hon till California Institution for Women, ett kvinnofängelse i ökenlandskapet öster om Los Angeles. Hennes långa vistelse där och hennes kamp för att få flyttas till en svensk anstalt har skildrats ingående av ett stort antal svenska medier. Men hur kommer det sig att Annika Östberg alls hamnade i Stockton? Det berättas mer sällan. Vägen dit gick via några lyckliga och en lång rad olyckliga omständigheter.

Hon föddes 1954 i Stockholm, växte upp på Gärdet och i Hässelby, och tillbringade somrarna hos släktingar i Söderhamn. När hon var fyra år gammal skildes hennes föräldrar, och några år senare gifte hennes mamma om sig med en välbärgad amerikan. Mor och dotter flyttade till hans hemstad, St Louis i Missouri mitt i den amerikanska mellanvästern.
Men den tystlåtna svenska flickan kände sig udda och oönskad, både hemma hos styvpappan och i skolan. Snart blev det en klyfta mellan Annika och mamma Maj-Britt, som ville vara lojal med sin man och de två småsyskon som snart kom. Den klyftan vidgades ju mer Annika revolterade. När hon inte tilläts träffa sin tio år äldre pojkvän rymde de båda till San Francisco i Kalifornien. Annika var bara ett barn – 13 år, men såg äldre ut och drogs snabbt in i hippiekretsarna i Haight Ashbury.

Detta var 1967, då The Summer of Love bar på löften om en fri och sorglös, kosmisk tillvaro. Annika hittade äntligen en gemenskap, och gav sig hän med flower power, sit-ins, kollektivboende, konserter, rårisgrytor, psykedeliska mönster och droger som LSD och marijuana.
Men redan som 14-åring var hon heroinberoende. Som 15-åring blev hon gravid, och snart tvingades hon prostituera sig för sin försörjning. Mamma Maj-Britt hemma i Missouri fann sig i att hennes man inte lät henne leta upp sin dotter.
Vid den här tiden var Annika Östbergs liv en räcka av upplevelser, men också av mindre lämpliga pojkvänner. För att ge sin lille son en tryggare tillvaro valde hon att gifta sig med en lastbilschaufför och leva Svensson-liv i ett småhusområde i Stockton. Annikas man hette Brian Deasy, och så fick hon sitt amerikanska namn.
I flera år anpassade sig Annika Deasy till det trista hemmafrulivet för Svens skull, men längtade efter det dynamiska San Francisco. När Brian förälskade sig i hennes väninna och begärde skilsmässa rämnade den trista men trygga tillvaron – och när Annika mötte Bob Cox gick det som sagt snabbt utför.

“Någon Eleanor Roosevelt är jag inte – bara en vilsen och rörig narkoman”, säger Annika – med en skådespelerskas röst – i Tom Alandhs filmporträtt av henne.
“Hon var väldig ung, väldigt missledd och extremt intelligent”, säger Susan Jordan, den första av flera försvarsadvokater.
Åklagarna har dock målat en annan bild av Annika Deasy. I det förhör om villkorlig frigivning som hölls 2005 – avslogs – försöker en av dem att få det till att det egentligen var hon som höll i pistolen när Helbush sköts ihjäl (stämmer ej med utredningen).
Det finns helt enkelt många bilder av den idag 55-åriga svenskan. De hänger samman med hur man själv ser på brott och straff, på skuld och försoning. Om hon är ett offer för olyckliga omständigheter eller en förslagen förövare – eller både och – ligger delvis i betraktarens ögon. Men hade Bob Cox inte tagit sitt liv hade efterspelet rimligen blivit helt annorlunda för Annika Deasy.

Richard Helbushs döttrar, som var sju respektive tio år när han dog, vill inte ge intervjuer. Men i det förhör om tidsbestämning av straffet som hölls på California Institution for Women i fjol , i regi av Board of Prison Terms, läste Tara Salizzoni upp ett brev från sin yngre syster Dana McEvoy:
“På grund av dig har jag inte kunnat träffa eller tala med min pappa på 27 år. Jag har begränsade minnen av den tid vi tillbringade med varandra, för jag var så liten när du mördade honom. (– – –) Men jag kommer ihåg hur det var att vara sju år och sitta på en begravningsbyrå med min far i en öppen kista framför mig. Jag minns hur det var att stå vid graven och höra ljudet av gevär och trumpetstötar. Jag tycker inte att någon sjuårig flicka ska behöva ha det som sista minne av sin far.”

På mötet i fjol bestämdes att Annika Deasy behövde mer tid för att få insikt om sina gärningar. Det blev det fjärde avslaget. Nämnden som avgör straffens tidsbestämning ansåg att att hon minimerar sin inblandning och inte visat tillräcklig ånger, trots otaliga ursäkter. Goda vitsord för deltagande i fängelsets alla rehabiliteringsprogram vägde mindre.
Hennes försvarsadvokat – fram till förra veckan – tror att det hade tagit honom minst fem år till att få ut henne från fängelset, om inte den svenska regeringen fått fram en flytt till Sverige och Hinseberg.
– Jag vet inte varför det skedde just nu. Det var förmodligen en blandning av den juridiska processen, politiska påtryckningar och att Kalifornien behöver skära ner på sin fängelsepopulation, säger Ashok Ramani , vars advokatbyrå i San Francisco jobbat gratis med ärendet i fem år.
– Annikas fall är intressant, för det visar verkligen hur man ser på bestraffning och rehabilitering i Kalifornien numera. Det är mycket sällan man ser en fånge som lyckats förändra sitt liv och sin person så genomgripande som hon gjort. Ändå tog det 27 år innan det räckte, för att få flyttas till Sverige. Allt fokus i nämndens bedömning har varit på det förgångna. Det beror mest av allt på att det gäller ett polismord.
Inte bara svenskar utan även flera amerikaner har engagerat sig i Annika Deasys öde. En av dem är Lewis Dolinsky, mångårig journalist på San Francisco Chronicle. Han fick av en slump höra talas om fallet för tio år sedan, och har sedan dess följt och granskat det samt lärt känna Annika. Han har läst alla handlingar, besökt Lakeport och talat med många inblandade – men valt att inte skriva något för att skydda henne. Han har heller inte velat uttala sig offentligt, förrän nu:
-- Jag förringar verkligen inte hennes kriminella förflutna. Men under sin långa tid i fängelset har hon förändrats otroligt mycket. Det är faktiskt ett hjältedåd att ha klarat det.
– Som människor förväntas vi tro på att det är möjligt att sona och gottgöra sina synder. Annika har blivit en ansvarsfull människa, som numera är värd all beundran.
Gunilla Kinn

Källor:
• “Sorgfågel; Annika Östberg berättar om sitt liv” av Lena Katarina Swanberg (Bokförlaget DN 1999)
• “Annika -- ett brott, ett straff, ett liv”, dokumentärfilm av Tom Alandh (SVT 1999): del I och del II
• protokoll från förhör med Board of Parole; California Institution for Women (18 september 2008)
• intervjuer
• tidningstexter
• samtiden.com – Brott och Straff – Annika Deasy, myt och verklighet I och Brott och Straff – Annika Deasy, myt och verklighet II

Journalisterna gör inte sitt jobb med Gömda

Piratförlagets spinnande om att allt handlar om vilka ord som borde ha stått på omslaget av "Gömda" tycks ha funkat. Hittills har medierna varit usla på att följa upp alla uppslag och avslöjanden i Monica Antonssons bok "Mia; Sanningen om Gömda", skriver frilansjournalisten Gunilla Kinn.

"Jag är ingen räv", sade Liza Marklund i TV4:s intervju på söndagen. Förvisso inte – men nog har hon ett koppel rävar bakom öronen.

Svaren hon gav gled rejält på sanningen på flera punkter – och konversationen med reportern Anders Pihlblad kom till stor del att handla om hur det känns att vara drevdrabbad.
Förvisso har Liza Marklund varit hårt ansatt. Men få "drev" har dels så länge underblåsts av arrogans från de ifrågasatta (även romanernas "Mia" samt förlagen), dels varit så fokuserade på sakfrågor. Jag har tagit del av det mesta i denna soppa sedan november, och påtagligt har varit den relativa frånvaron av osakliga personpåhopp.

Problemet har snarast varit att många reportrar inte varit tillräckligt initierade för att följa upp svaren kritiskt, samt att begränsad tid och plats inte medger att alla frågetecken rätas ut. Medieutrymme har istället till icke ringa del ägnats texter om "drev" och "avundsjuka", vilket rimligen bara är stickspår – av en lika ohelig som oväntad allians av machomän och radikalfeminister. I kommentarerna märker man direkt vilka som läst böckerna, och vilka som skriver eller uttalar sig ändå.

Den som ändå vill fokusera på häxjakt och näthat bör naturligtvis ta upp att detta i flera månader även drabbat Monica Antonsson.

Dramat innehåller för många aktörer och komplicerade turer för att bli begripligt. Medierna reducerar dessutom allt till "en boxningsmatch" eller "ett bråk" mellan Marklund och Antonsson. Liza Marklund har porträtterats med bilder där hon ser pressad ut och förväntas "be om ursäkt", fastän det människor snarare hoppats på är en förklaring av hur det kunde bli som det blev. Uppenbarligen har hon aldrig räknat med att romanfiguren "Mia" skulle börja leva sitt eget liv efter Gömda och Asyl.

PR-strategin från Piratförlaget på sistone har uppenbart varit att vända sig till de många som inte haft tid och ork att följa alla turer, och att strunta i alla initierade. TV4-intervjun visar tyvärr att spinnet än så länge funkat. Jag ska ge tre exempel:

1. Reportern lät Marklund säga att "Luis" frikändes för mordförsök på Osama Awad – i grunden tycks detta handla om ett svartsjukedrama – utan att sedan nämna att han ju dömdes till ett års fängelse för grov misshandel (genom att han körde på rivalen med bil).

2. Marklund nämnde att kammarrätten slagit fast att "familjen Eriksson" var hotad. Dock nämnde hon inte att målet 1994 inte gällde detta, utan en överklagan av en socialbidragsansökan – som avslogs, och i vilket det slogs fast att skyddsbehovet, enligt den sociala myndighet som utrett saken, kunde tillgodoses i Sverige.
Bilden blir direkt lögnaktig, när det framställs som om uppemot hundra myndighetsrepresentanter ansåg att familjen var så hotad att de måste lämna landet. (Handlingarna från läns- och kammarrätt för en korrekt bild.)

3. Elisabeth Hermon och hennes familj drev ett skyddsboende, Stiftelsen Trossen, som i början av 90-talet hjälpte en mängd hotade kvinnor i södra Stockholm. Det krossades när Liza Marklund och Mia Eriksson i ohelig allians felaktigt utmålade henne som bluff och bedragerska, i en serie stort uppslagna artiklar i Expressen 1992. Trots att Marklund redan 1993, genom ett brev från Åklagarmyndigheten i Huddinge, fick veta att det inte fanns några som helst belägg för bedrägeri bygger hon vidare på det falska temat i både fakta och fiktion – i Asyl 2004 samt i boken och filmen Paradiset.
I TV4-intervjun kom Marklund undan med att vagt utmåla Hermon som en kvinna med personliga problem, istället för att förklara varför hon själv i 16 år hävdat att bluffanklagelserna stämmer. Det hela framstår som synnerligen cyniskt.

Allt detta hade kunnat undvikas, om Anders Pihlblad bollat intervjufrågor med sin TV4-kollega Annika Widebeck – en av få journalister som genom självständig research och gediget fältarbete i Oxelösund satt sig in i vad denna soppa egentligen handlar om.
Men Widebeck fick inte ens veta att någon reporter skulle skickas till Marbella, än mindre dela med sig av sin kunskap. Det är anmärkningsvärt!

Den mediekonsument som försökte förstå det hela genom att se på SVT:s Debatt i torsdags blev knappast klokare. "Mias" förre fästman Osama Awad, i Gömda känd som "Mannen med de svarta ögonen", skulle få komma till tals. Men programmakarna hade uppenbarligen inte talat tillräckligt med honom i förväg, och i direktsändning förstod han inte alls den underliga frågan om att han skulle ha "piskat på" sin fästmö.
Dessutom förväntades han bemöta anklagelser om att han skulle ha deltagit i fruktansvärda händelser i Libanon, trots att han då inte ens varit i landet. Han har aldrig kunnat ta del av hur vidrigt han och hans vänner beskrivs av sitt ex Mia i Gömda, eftersom han knappt kan läsa svenska. SVT Debatt borde ha gjort ett mycket bättre jobb med att förbereda detta - men visade varken tittarna eller Osama Awad respekt med de handikappande språkproblemen.

Kanske var det därför tittarna inte heller fick veta att Osama Awad inte fått träffa sin äldsta dotter på 20 år. Vi som läst Monica Antonssons bok, och vi är inte särskilt många, ser att en av tragedierna i hela denna härva är att Mias andra barn "Emma", idag 22 år, först tycks ha vuxit upp i tron att hennes styvpappa var hennes far, sedan (från 15 års ålder) i vanföreställningen att hennes riktiga pappa är en våldtäktsman, psykopat, krigsförbrytare och mördare. Det vill säga, den "politiska sanning" eller "Mias sanning", som står att läsa i Gömda.
Liza Marklunds roll i skapelsen och upprätthållandet av Mias familjemyt – en del av hennes politiska projekt – är ännu oklar och kan gott belysas.

Mias äldste son Micke, som till skillnad från halvsyskonen inte vuxit upp med sin mamma och styvfar i Chile och USA utan med pappa och styvmor i Oxelösund, har tvingats leva i skuggan av sin mammas alla böcker sedan 1995.
Men när hans historia nu äntligen börjar komma fram bidrar medierna till att fortsätta förringa hans existens. I Debatt satt Micke intill Osama Awad (som hon så sent som i augusti i lanseringsintervjuer påstod fortfarande hotar hennes familj). Han syntes alltså på första parkett i TV - men Debatt-gästerna hade instruerats att inte ens nämna hans närvaro. Jag antar att det skulle ha komplicerat dramaturgin för mycket.
När Aftonbladet så skrev om Micke valde tidningen att maskera hans namn och ansikte. Men Mickes föräldrar var aldrig gifta. Eftersom han och "Mia" ju inte haft samma efternamn så kan hennes identitet rimligen inte spåras, även om medierna låter honom framträda som han vill - med både efternamn (Hjortsberg) och ansikte.
Micke ska ha fått veta att det var "för hans egen skull". Notera att detta är en man på 26 år, som knappast behöver skyddas som ett litet barn av Aftonbladet. Det är även orimligt ifall hans mors – på oklara grunder – skyddade identitet ska styra hans möjligheter att synas i medierna och ge sin bild av sanningen.
Enligt uppgift ville Micke även bemöta sin mammas familjs uppgifter i Expressen i fredags, och ringde tidningen för att få gå i svaromål. Efter övervägande nekade Expressen honom detta.
Om och om igen har Liza Marklund påstått att Monica Antonsson underlåtit att intervjua "Mias" anhöriga och mest förlitar sig på två ex-pojkvänner – men nämner aldrig att sonen Micke är en av huvdpersonerna i "Mia; Sanningen om Gömda". Medierna bör inte bidra till att fortsätta förminska honom!

Stundtals känner sig läsaren av Monica Antonssons bok som rena rama fluktaren in i röriga sociala förhållanden i det tidiga 90-talets Oxelösund. Men skildringen är tänkt som korrigering av Marklunds präktiga men falska medelklassbeskrivning i "Gömda".
Och alla som läst boken – jag har gjort det två gånger – förstår att det ännu finns många stenar att vända på. Antonsson bjuder på många spännande uppslag, och har många gånger sagt att hon gärna ställer sitt material till förfogande – för reportrar som vill fortsätta grävandet och har bättre resurser än vad hon haft.
Uppföljningsmöjligheter finns i såväl Oxelösund som i USA – samt förstås i Stockhom. Journalistskrået – som i denna fråga verkligen utmanats av nätets initierade amatörer - har anledning att jobba på sin trovärdighet, och inte enbart fastna i förvisso viktiga och intressanta diskussioner om genrer och sanning.

Medierna behöver inte jaga vare sig Liza Marklund eller "Mias" familjer. Men de bör på allvar rannsaka hur de och olika politiska aktörer i alla år köpt den bild som presenteras i Gömda - att myndigheterna inte klarar att skydda svenska kvinnor från våldsamma män från Mellanöstern - som både sann och generell.

Vad mer bör göras? Elisabeth Hermon måste få komma till tals mer. På det seminarium som magasinet Neo arrangerade i tisdags (och som jag ledde) talade hon glasklart om hur hopplöst det är för en medieskadad individ att få upprättelse. Hennes story är så bra, att jag trodde att många av de journalister som fanns på plats genast skulle boka tid för intervju om hur hennes liv förstördes av allt som följde på Expressens publiceringar 1992. Men hittills har det inte skett.
Liza Marklund bör uppfylla det löfte hon gav till P1-programmet Medierna i våras och försöka plocka fram de belägg hon påstod sig fortarande ha - på vinden - för att Hermon var en bluffmakerska. Kan hon inte det, bör hon förklara varför hon torgfört detta i 16 år.

Något annat som reportrar gott kunde undersöka ifall det verkligen stämmer är Monica Antonssons uppgifter om att "Mia Eriksson" i skydd av sin sekretess fortfarande får sjukpenning och sjukbidrag utbetalat i Sverige – trots att hon i ett decennium varit bosatt i USA, och rimligen med royalty-pengarna från böckerna på banken.
Den historia som i "Gömda" angetts som "bekräftad i hundratals dokument hos svenska och utländska myndigheter, såsom domar i tingsrätt, hovrätt, länsrätt och kammarrätt, akter hos socialtjänsten i ett flertal kommuner, polisrapporter, journaler på medicinska och kirurgiska kliniker, rättspsykiatriska undersökningar, akter hos Statens invandrarverk, flera försäkringsbolag samt en rad svenska och utländska advokater, regeringsbeslut och dödsattester" har alltså nu reducerats till att vara "Mias sanning", enligt Liza Marklunds framträdande i TV4. Att Piratförlaget ens har mage att tala om nytryck är obegripligt.
För dem som hittills drabbats av dess existens – främst Micke Hjortsberg, "Emma", Elisabeth Hermon och Osama Awad – gör det naturligtvis ingen skillnad hur den rubriceras på omslaget. För dem är Gömda "baserat på en falsk historia" som skadat många personer – och alla som läser Monica Antonssons bok inser detta.

Gunilla Kinn

USA: ödslighet i huskrisens spår

Stockton (TT)

Döda blomrabatter, tomma hus, lappar på dörrarna. I vissa områden i Kaliforniens inland står vartannat hus obebott.
I Stockton har tusentals familjer tvingats lämna sina hem i kreditkrisens spår. Fastighetspriserna har sjunkit med över 40 procent. Vikande skatteunderlag och sociala problem är andra följder av huskrisen.

– För fem år sedan var det tomatodlingar, majs- och vetefält här, säger Dave Harmon och blickar ut över en enorm men rätt tom parkeringsplats vid en köplada där de flesta lokaler är outhyrda.
Han är mäklare och visar runt i Mossdale Landing i närheten av Stockton i Kaliforniens inland – ett av många områden som bebyggts med överkomliga hus till familjer, som inte haft råd att köpa eget närmare kusten.
– Det var inte länge sedan här var fullt av folk varje helg. De körde hit från San Francisco, Oakland och San José för att titta på de hus som växte upp, och låneinstituten hade representanter på plats.

Övergivna hus
Nu känns Mossdale Landing ödsligt. Nära hälften av de nya husen står tomma, med bruna gräsmattor och döda blomrabatter. Skyltar visar att de är till salu eller går att hyra. På många dörrar sitter lappar om att huset tagits i pant.
– En av mina klienter var en ung vietnamesisk läkare, vars familj kom till USA som båtflyktingar på 1970-talet. När han fick jobb på sjukhuset i Stockton köpte han två hus här: ett till sig och sin fru, ett till sina föräldrar. När hans kontrakt inte förnyades i fjol flyttade de åter till Los Angeles, berättar Harmon.
– Det tog ett år att få husen sålda. Under tiden halverades priserna. Han köpte 2006 för 712 000 dollar (5,5 miljoner kronor) per hus, men fick bara ut 330 000 dollar i maj. En hemsk förlust! Men han var lättad över att få lösa sina lån.
Annars händer det att människor som inte klarar räntor och amorteringar bara lämnar sina hus. Enligt mäklarna finns det knappt något stigma längre i att få uselt kreditbetyg eller ha råkat ut för en utmätning – det har blivit så vanligt.

Få grannfamiljer
- Grannarna stack för några månader sedan. Jag har ingen aning om vart. Kanske hyr de nå't i Oakland.
Tvåbarnspappan Maurice Moren är kökschef på en golfklubb och köpte ett stort hus i Mossdale Landing för bara sex månader sedan. Han tröttnade på att det var så stökigt där familjen bodde tidigare.
– För många gangstergäng, usla skolor. Jag trivs med att det står hus tomma här, det blir lugnt och tyst.
Men han har fått köpa en hundvalp åt sjuåriga dottern Paulina för att hon ska ha någon att leka med. Det finns ju knappt några barn på gatan. Och trots att familjen Moren köpt billigt funderar han redan på att flytta.
– Jag är besviken, för de lokala skatterna har blivit mycket högre än jag trodde (8 000 dollar istället för 2 000 om året). Visst lär fler flytta in och dela på kostnaderna. Men frågan är hur många år det tar.
Kaliforniens kommuner har problem med vikande skatteunderlag, vilket leder till nedskärningar i skolor och annan verksamhet.
– De som inte dragit ännu funderar nog på det, eftersom deras lån är större än vad husen är värda. Alla som riskerar arbetslöshet är sårbara, säger Dave Harmon.

Lån utan handpenning
De kreativa finansieringsmodeller som i mitten av 2000-talet kom att komplettera vanliga bolån bär stor skuld i dramat.
– Folk tiggde och bad om sådana lån som de sett i tv-reklamen, säger låneförmedlaren Stephanie Rodriguez.
– Jag förklarade upplägget med stigande räntor och avbetalningar – men det hjälpte inte. De skulle ha sina hus genast, även om de knappt kunde lägga en dollar i handpenning. Många av de låneinstitut som nu tvingats omkull ägdes av de stora bankerna, det var en hel industri!
Även under 90-talets lågkonjunktur togs många småhus i Stockton i pant av bankerna. Dave Harmon visar runt i bostadsområdet Weston Ranch, som drabbades då:
– De utmätta husen köptes av investerare, som hyrde ut dem i väntan på stigande priser. Men hyresgästerna tog sällan hand om husen. Det blev problem med klotter, gäng, droger, brottslighet ... och Weston Ranch fick ett bestående dåligt rykte.
Mäklare, röjningsfirmor och skyltmålare har bråda dagar i Stockton, som kallats "Utmätningarnas huvudstad" i USA.
– Vi har mycket att göra nu. Alla hus som tagits i pant måste säljas förr eller senare, säger Harmon. Han påpekar att bankerna inte accepterar skambud.
– Eftersom priserna fallit har provisionen gått ner, så jag måste sälja tre gånger fler hus än tidigare. Och det är inte så kul att bara ha att göra med banker och investerare. Det är mycket roligare att jobba med människor som letar hus.

Gunilla Kinn/TT



Subprimelån knäckte låntagare

I USA finns flera federala låneprogram för att hjälpa låg- och medelinkomsttagare att köpa hus. Men beloppen är begränsade och räckte inte långt på den överhettade fastighetsmarknaden i delstater som Florida och Kalifornien.
Många låntagare som ville köpa hus – och som inte kunde få vanliga banklån – tog i stället vad som marknadsfördes som "enprocentslån". Dessa hade låg ränta till en början, bara en procent, och beloppen att betala var låga första året. Men en ökad ränta byggde sedan snabbt upp en allt större skuld, som för många blev svår att betala – och extra hopplös när husets marknadsvärde rasade i stället för att fortsätta uppåt.
När oljepriserna steg drastiskt drabbades många extra hårt ekonomiskt, eftersom de ofta tvingades pendla långväga med bil för att komma till sina jobb.
Banker och kreditmäklare tjänade i början stora belopp på de så kallade subprimelånen. Inga nya sådana utfärdas, och befintliga villkor omförhandlas ofta. (TT)


Sjunkande fastighetspriser möjliggör köp
I de enorma ekonomiska räddningspaket som nu förbereds i Washington (och Chicago) ingår stimulans till sunda kreditmarknader och hjälp till dem som riskerar att förlora sina hus, till exempel tillfälligt stopp för utmätningar och pantövertagande ("foreclosure").
Kraftigt sänkta fastighetspriser gör också att ett eget hus nu kan bli verklighet för allt fler, även till konventionella lånevillkor med en handpenning på 10–20 procent (till skillnad från subprimelånen, som knappt krävde någon handpenning alls). I exempelvis The Bay Area i Kalifornien är medianhuspriset nu på samma nivå som 2001: 375 000 dollar – en nedgång med 45 procent jämfört med oktober 2007. Nästan hälften av alla hus som säljs i området har genomgått "foreclosure". (Källa: San Francisco Chronicle)

McCain satsar allt på Pennsylvania

Trots att opinionsundersökningarna visar på en tydlig seger för Barack Obama där chansar John McCain på att vinna Pennsylvania – en stor, viktig delstat för båda kandidaterna.

"Vi blir viktigare för var dag som går", sade Pennsylvania-republikanernas Robert Gleason optimistiskt till lokaltidningen Morning Call. "Vi är den största "blå" delstaten som står på spel".
Pennsylvania i nordöstra USA har två liberala storstäder – Philadelphia i öster; Pittsburgh i väster – med en konservativ landsbygd emellan. Delstaten röstade nätt och jämnt blått – demokratiskt – i valet 2004.

Stor ledning
Men en rad opinionsundersökningar visar att läget inte alls är så jämnt som experterna länge spådde att det skulle bli.
Tvärtom leder Barack Obama nu stort i Pennsylvania, med 12_13 procentenheter över John McCain. Tydligen har Obama lyckats vinna många av de väljare som han i våras talade om som bittra, religiösa och frihandelskritiska vapenälskare.
Opinionsläget är mycket jämnare i Ohio, Virginia, Nevada, Florida, Missouri, Colorado och North Carolina än i Pennsylvania.
Satsar resurser
Ändå är båda partiernas kandidater på plats. I lördags höll Barack Obama fyra mobiliseringsmöten i centrala Philadelphia. Samma dag dök republikanernas Sarah Palin upp på Philadelphia Flyers hockeyrink för att sköta pucknedsläppet.
I söndags kampanjade Bill och Hillary Clinton med Joe Biden i hans födelsestad Scranton – och på tisdagen talar John McCain på ett kvinnocollege i Stor-Philadelphias utkant, där det brukar väga riktigt jämnt. McCains kampanj har 30 kampanjkontor i delstaten och tänker nu öppna 15 till (Obamas har 78).

Kan bli jämnt
Möjligen har båda lägren gjort egna mätningar som visar att valet trots allt blir jämnt – och demokraterna vågar tydligen inte ta en seger för given.
Men John McCain har få alternativ, om han ska ha chans att vinna presidentvalet. Som läget ser ut nu måste han få Pennsylvanias 21 elektorsröster för att kompensera Obamas framfart i andra delstater, särskilt sedan han slutat satsa på arbetslöshetsdrabbade Michigan.

Pennsylvania potential
–Republikanerna ser nog viss potential i Pennsylvania eftersom Obama förlorade primärvalet mot Hillary, säger David Chermol som volontärarbetar för Obama i Philadelphia.
–Nu måste de koncentrera sina resurser. I både Ohio och Pennsylvania finns många konservativa som är mot abort, och ett stort antal främlingsfientliga grupper.
John McCain har lovat sina anhängare att göra allt han kan för att vända opinionsläget – inte minst i den sista TV-sända debatten på onsdag.
Men blott en kandidat har lyckats med en sådan vändning: nämligen Ronald Reagan, mot Jimmy Carter i valet 1980.

USA:s högsta domarkår underskattad valfråga

När USA:s näste president tar över 2009 kommer sex av nio ledamöter i Högsta domstolen att vara över 70 år. Hur John McCain eller Barack Obama vill använda sin makt att utnämna eventuella nya domare är en bubblare i valrörelsen.

"Jag vill ha en domarkår med tillräckligt mycket empati och känsla för vad vanliga människor går igenom", har Barack Obama sagt.
"Jag har min egen standard för juridisk duglighet, erfarenhet, filosofi och temperament. Chefsdomare John Roberts och Samuel Alito lever upp till den på alla sätt", sade John McCain i ett tal i våras.
Med andra ord skulle han gärna utse personer i likhet med George Bush, som 2005 nominerade dessa pålitligt konservativa domare – och isåfall skulle HD få en tydlig konservativ majoritet i framtiden.
Det synsätt som McCain hyllar är att lagen ska följas troget. Det liberala, som Obama står för, är att lagen bör tolkas enligt moderna förhållanden, även om det innebär beskyllningar om "domstolsaktivism" – som när Kaliforniens Högsta domstol nyligen tillät homoäktenskap i delstaten.

Ofta 5–4
De senaste decennierna har USA:s högsta domstol fått en alltmer konservativ profil, som ett resultat av att republikanernas dominans i politiken – men ofta väger det lika mellan de två "blocken". Flera viktiga frågor har avgjorts med en utslagsröst. Eftersom de nio domarna sitter på livstid blir varje ny utnämning viktig.
Troligen får den blivande presidenten utse minst en ny domare – kanske rentav tre. John Paul Stevens och Ruth Bader Ginsburg, två av dem som räknas som "liberala", är 88 respektive 75 år och kan mycket väl vilja dra sig tillbaka, liksom David Souter som trots sin relativa ungdom (68) sägs överväga att avgå.
Ifall McCain som president då väljer konservativa ersättare kan det påverka utslaget i en rad viktiga frågor som domstolen kan komma att hantera de närmaste åren – till exempel en ny omgång av "Roe vs Wade" (frågan om rätten till abort) och synen på religionens ställning. Obama skulle, om någon av dessa tre avgår, kunna upprätthålla nuvarande balans.

Ingen stor valfråga
Även om HD:s sammansättning tas upp i tidningsartiklar och av kandidaterna är det inte en av de stora frågorna i valrörelsen. De flesta väljare berörs mer av bensinpriser, kreditkrisen och andra plånboksfrågor. Irak och kriget mot terror diskuteras också mer än domarnomineringar. Men välorganiserade lobbygrupper lär se till att frågan bubblar upp – det kan gälla konservativa kristna som är emot homoäktenskap, eller grupper som vill se se fler kvinnor som domare.
Det spekuleras för övrigt i att en president Obama skulle låta Hillary Clinton bli en av dessa.


Domstolen högst upp i "den dömande makten"
Högsta domstolen som har sitt säte i Washington är en del av domstolsväsendet – den dömande makt, som i USA:s statsskick är tänkt att balansera den exekutiva makten (presidentämbetet) och den lagstiftande dito (kongressen, d v s senaten samt representanthuset).
Den första domstolen inrättades 1789, men det var under 1800-talets första decennier som dess mandat och arbetsmetoder tog form.
De numera nio ledamöterna utses av presidenten och godkänns av senaten. Chefsdomare är John Roberts, som utsågs 2005 av George W Bush.


Liberala och konservativa domare i HD
När man talar om Högsta domstolens medlemmar som "konservativa" eller "liberala" menar man inte främst i politiskt hänseende, utan i synen på grundlagstolkning.
De konservativa domarna framhäver vikten av att hålla sig strikt till lagtexten, medan de som räknas som mer liberala anser att aktuella förhållanden måste få spela in.
"De konservativa": chefsdomaren John Roberts, Samuel Alito, Antonin Scalia och Clarence Thomas.
"De liberala": John Paul Stevens, David Souter, Ruth Bader Ginsburg och Stephen Breyer.
Anthony Kennedy räknas ofta till de konservativa, men har flera gånger använt sin vågmästarroll så att utslaget blivit 5-4. Senast röstade han med de konservativa domarna i frågan om rätten att äga handeldvapen; tidigare i juni med de liberala om Guantánamo-fångarnas rättigheter.

Republikaner kräver guvernör Spitzers avgång

Utsänt av TT den 11 mars, 22.15.

Under tisdagen ökade pressen på att delstaten New Yorks guvernör Eliot Spitzer skulle kasta in handduken, sedan han medgivit inblandning i en prostitutionshärva. Den republikanska oppositionen tänker tvinga honom, om han inte gör det självmant.

– Jag har bett Spitzer avgå, sade den republikanske minoritetsledaren James Tedisco till TV-kanalen CBS på tisdagsförmiddagen, och förklarade att han annars drar igång en missförtroendeförklaring.
– Vi ger honom 24 till 48 timmar.
Ingen partikamrat från demokraterna gav Eliot Spitzer offentligt stöd – och guvernören själv lät alla sväva i ovisshet. Hela dagen stängde han in sig i sitt hem på Manhattan, med politiska och juridiska rådgivare. Ett 70-tal journalister häckade utanför, medan deras kolleger publicerade smaskiga detaljer ur polisens avlyssningsprotokoll.
New York Times avslöjande om att Spitzer varit stamkund hos en firma med lyxprostituerade slog ner som en bomb i New York. "Kejsaren visade sig vara naken" blev en vanlig rubrik i medierna, med syftning på såväl guvernören som sexfirmans namn, "Emperor's Club".
Sexköpare
Som tuff åklagare satte Eliot Spitzer under åtta år fast en mängd myglande företag och verkade för renhårighet i affärslivet. På Wall Street förekom därför inte så lite skadeglädje, när det visat sig att den – i mångas tycke självgode och hycklande – Spitzer själv inte bara köpt sextjänster, utan även gjort tvivelaktiga banktransaktioner för att dölja det.
Att han som jurist, åklagare och senare politiker haft så hög etisk profil – han har kallat sig "ångvält" mot korruption – och att han själv åtalat många för sexhandel gör fallhöjden större än för andra politiker, som kunnat avfärda sexaffärer som privatlivsfrågor.
Superdelegat
Spitzer är, som sittande guvernör, en av de "superdelegater" som skulle kunna avgöra demokraternas dragkamp om vem som ska bli partiets presidentkandidat i höst – och hans röst är en av dem Hillary Clinton kunnat räkna med. Avgår han kan det få konsekvenser för valmatematiken. Inte heller lär det gynna Clinton att väljarna nu påminns om när hennes man smutsade ner Vita huset genom olika sexaffärer.
Avgår Spitzer får viceguvernören David Paterson rycka in. Han ingår i den klick Harlempolitiker som åtminstone tidigare stött Hillary Clinton. Paterson – som är blind – blir isåfall delstaten New Yorks förste svarte guvernör.
På tisdagen låg Paterson lågt och sade att han inte haft kontakt med Spitzer – och inte heller han visste vad som lär hända.

Karriärdiplomaterna: UD är ett sjunkande skepp

Sverige har numera en rad diplomatiska plattformar och kan bedriva utrikespolitik bilateralt, nordiskt, med EU-länderna eller i andra konstellationer. Men samtidigt utsätts de som ska sköta jobbet för besparingskrav och förändringstryck på hemmaplan. Gunilla Kinn tar tempen på ett UD där missnöjda diplomater oroar sig för sitt yrkes framtid i den svenska statsförvaltningen.

Publicerad i Magasinet NEO 2/2008, med illustrationer av Lotta Sjöberg. (Texten nedan är något längre och aningen annorlunda än den publicerade versionen.)

Ett långt blogginlägg som berättar om bakgrunden till texten finns här. Skriv gärna eventuella kommentarer i anslutning till det.


– Allmänheten hatar UD, medierna hatar UD, finansdepartementet hatar UD. Det finns en stark antipati överallt mot UD!
Det är ännu en sen övertidskväll i ett chefsrum i en av utrikesdepartementets kontorshus på nedre Norrmalm i Stockholm. En av UD:s hårt arbetande whiz kids anar en konspiration – mot hela den svenska diplomatkåren.
– Alla tycker att vi är snobbiga och elitistiska, ingen vet vad vi egentligen gör. Ingen tycks se poängen med diplomati när det finns e-post och telefoner. Helst skulle de säkert se att man lät en robot bemanna UD.

Det romantiska skimret kring diplomatkåren håller på att mattas av, i takt med att UD:s verksamhet naggas i kanten.
Även om UD ansvarar för Sveriges utrikespolitik sysslar så gott som samtliga departement, i synnerhet statsrådsberedningen, med internationella frågor i en eller annan form. Inte minst sedan Sverige blev EU-medlem 1995 får tjänstemän från regeringskansliets samtliga departement samt från myndigheter och verk – som Jordbruksdepartementet, Rikspolisstyrelsen och Fiskeriverket – åka skytteltrafik till Bryssel. Diplomaterna ser hur deras roll som generalister urholkas, i och med allt fler tillresta specialister får representera Sverige i multilaterala förhandlingar.

Så behövs UD överhuvudtaget? Det verkar i förstone rimligt att departementet skulle kunna skäras ner rejält, särskilt som Sveriges utrikespolitik i allt högre utsträckning bedrivs i EU-form.
– Utrikesdepartementet har inte haft monopol på utrikespolitik på länge. Internationaliseringen har pågått i decennier, säger Magnus Jerneck, professor i internationell politik vid Lunds universitet.
– Mängder av komplexa områden som vi traditionellt förknippar med inrikespolitik har ju blivit utrikespolitik, som miljöfrågor och brottsbekämpning. Dessutom pågår en institutionell utveckling, som innebär alltmer av ”toppmötesdiplomati” i världen. Ärendena avgörs av stats- och regeringschefer vid EU-kommissionens eller G8-gruppens sammankomster.
Internationaliseringen av såväl Sverige som andra EU-länder – innebär att respektive utrikesministers betydelse har minskat, till förmån för statsministern och fackministrarna, även om utrikesministrarna ansvarar för EU:s gemensamma utrikespolitik. Ett undantag är kanske den svenska regeringen, där statsminister Fredrik Reinfeldt gärna överlåter åt Carl Bildt att sköta utrikespolitiken.
– Det finns alltid inslag av vad vi forskare kallar ”byråkratisk konkurrens”, som när säkerhetspolitiken hamnar mellan UD, försvarsdepartementet och statsrådsberedningen, säger Magnus Jerneck.
– Men mitt intryck är ändå att den typen av politik fortfarande koordineras bäst av enheter inom UD. Det är omöjligt ha överblick över all information, det kräver UD:s kunskapsspecialisering.

Vad gör då UD, konkret? Med en travestering på ett känt uttryck kan utrikes- och säkerhetspolitik beskrivas som ”one damn thing after another”. Att bedöma kriser och katastrofer varhelst de blommar upp och sköta relationerna med andra stater är verksamhetens kärna.
Utrikesdepartementet följer från Stockholm och fältet – medelst ett hundratal ambassader, konsulat, missioner och delegationer – folkrätt och mänskliga rättigheter, utvecklingssamarbete och humanitära frågor, handelspolitik, handelsfrämjande och konsulära ärenden. Alltsammans sker med ett enormt maskineri av samtal och förhandlingar – en veritabel ”informationsinhämtningskarusell”, som en diplomat kallar det, där varje möte på ministernivå förbereds och följs upp i månadslånga processer.
Hjälp till svenskar i utlandet är ett annat viktigt uppdrag. Men UD skulle nog helst se att svenska folket slutade ta för givet att ambassaderna främst är till för att hjälpa nödställda medborgare i främmande land. I takt med svenskarnas flitiga resande och utlandsboende har dock UD:s konsulära, författningsreglerade verksamhet svällt rejält – med alltifrån utfärdande av pass till fängelsebesök och evakueringar från konfliktzoner.
Utöver regeringen, statsrådsberedningen och UD är utrikesutskottet och EU-nämnden i riksdagen viktiga aktörer för att sätta dagordningen för svensk utrikespolitik. Direkt under UD ligger därtill tio myndigheter, som Sida, Svenska Institutet, Kommerskollegiet, Exportkreditnämnden, Nordiska Afrikainstitutet och Invest in Sweden Agency.

Men fungerar verksamheten på fältet väl? Diplomaterna själva vittnar om att UD är i full färd att nedmontera sin egen kunskapsorganisation, och att deras möjligheter att göra ett bra arbete för Sverige blir alltmer kringskuren. Andra menar att själva idén med en diplomatkår är otidsenlig:
– Svensk diplomati är ganska ålderdomlig. UD-diplomaterna är ofta beroende av direktiv hemifrån. De vågar inte göra något för egen maskin, hävdar Jan Olov Agrell, biståndskonsult och före detta Sida-utsänd med mer än 30 års fälterfarenhet från länder som Indien, Zambia och Vietnam.
– Numera tycks gemensamma EU-ståndpunkter för mänskliga rättigheter och handelspolitik styra allt UD gör. Sida har ett mycket friare mandat inom ramen för utrikespolitiken – med större frihetskrav och risktagande. Vad är vitsen med att ha diplomater på plats, om de inte får ta några initiativ?
Staffan Heimerson, som konfronterats med ett antal UD-sändebud under sina decennier som kringflackande reporter, anser att kåren med undantag för de konsulära uppgifterna spelat ut sin roll:
– Diplomaterna går samma väg som tunnbindare och typografer – deras yrke går oundvikligen ur tiden! Visst finns det komplexa förhållanden där Sverige behöver ha en åsikt – men aldrig i samma utsträckning som förr, påstår han.
– Jag framför min djupaste beklagan att det romantiska och spännande med diplomatyrket försvinner, men så är det! En inte alltför underbegåvad journalist kan i dag hålla sig uppdaterad om vad som händer på alla möjliga platser i världen. Diplomaterna måste dessutom hålla truten tills de är i 55-årsåldern, de har väldigt lite nytta för all sin klyftighet. Det mesta de gör är mumbojumbo. Tiden har sprungit ifrån dem.

Det finns få saker diplomaterna är så utleda på som kommentarer à la Heimersons. Jo, det skulle vara myten om att de ständigt går på cocktailpartyn, internt kallat ”kristallkronesyndromet”. Ingen diplomat förnekar att mingel med ett champagneglas i handen på vissa poster kan vara en del av fältarbetet, men påminner också om att det är just jobb – på obetald arbetstid därtill. ”Så roligt är det inte att springa på fyra kvällsmottagningar i veckan”, säger en karriärdiplomat – men möjligheten till ett intressant samtal eller en viktig kontakt gör att de måste.
Att den diplomatiska verksamheten lika väl kan skötas slimmat från Arvfurstens palats håller de inte med om alls. Tvärtom:
– Så länge regeringar har relationer med varandra behöver någon företräda dem. Genom globaliseringen har stater fler frågor att lösa gemensamt än någonsin, eftersom beroendeförhållandena ökar. Därför torde det vara särskilt viktigt med generalister som förmår sätta komplexa internationella skeenden i ett sammanhang, säger en av dem.
I och med External Action Service – ett resultat av Lissabonfördraget som undertecknades i fjol ska en ny utrikesförvaltning, som ska sköta EU:s diplomatiska kontakter på den globala arenan, byggas upp de närmaste åren. Men det minskar inte i sig behovet att ”främja svenska intressen i världen”, UD:s affärsidé.
– Det behövs diplomater som kan värna Sveriges intressen inom ramen för EU:s utrikespolitik. Sakdepartementen deltar visserligen i Bryssel-diskussioner om sina frågor – men det handlar i första hand om en förlängd inrikespolitisk agenda. Det EU gör utanför Europa – som konfliktlösning, handelsrelationer, fredsfrämjande och samarbete i FN – ligger det på svenska diplomaters ansvar att påverka.

– Det talas ofta om att UD:s verksamhet kostar så mycket. Men ingen räknar ut vad det skulle kosta att inte bedriva den! Man biter sig i tummen om man tror att det inte får konsekvenser att skära ner den diplomatiska närvaron, säger en UD-tjänsteman.
Som exempel tar han stålbadet på den danska utrikesförvaltningen, som för några år sedan skar ner sin budget med en fjärdedel. Bland annat stängdes flera beskickningar i Mellanöstern.
– Jag är övertygad om att det bidrog till Muhammedkrisen häromåret. Danskarna hade inte längre fingret på pulsen i muslimska länder. Men när konflikten om rondellhundarna blossade upp i Sverige hade våra diplomater på plats intensiva kontakter med alla möjliga stormuftisar.
Andra exempel där UD-tjänstemän hävdar att deras känselspröt gjort skillnad gäller kriget i Irak 2003, där regeringens ställningstagande baserades på information som svårligen kunnat inhämtas från Stockholm – och FN:s Olja mot mat-program, där svenska diplomater kunde ge en helt annan bild än den som fanns att läsa i exempelvis Wall Street Journal.
Handlar det om länder som Sudan, Afghanistan eller Kosovo, där Sverige har en rad intressen, måste kvalificerad information snabbt fram från specifika källor som odlats på plats under lång tid i New York, Moskva, Genève, Washington eller var frågorna nu ligger. Ofta är ett stort antal beskickningar involverade i de flesta ärenden, inte minst när de bereds för EU-gemensamma hållningar.

Föreställningen att diplomaterna producerar en strid ström av promemorior som ”ingen läser” innan de hamnar i ett dammigt arkiv är stark. Men rapporterna är viktiga redskap för Stockholmsbaserade handläggare och den politiska ledningen. Och ett ärende i en aktuell fråga – som en initierad analys av Kanadas militära insatser i södra Afghanistan – sänds till en lång rad berörda ambassader och andra UD-enheter. En diplomats roll är i hög grad att samla information till och skriva promemorior – och ta del av dussintals varje dag på jobbet.
UD:s karaktär av allt-i-allo-organisation – departement och myndighet i samma byråkratiska kropp, lika stor som alla övriga enheter inom regeringskansliet tillsammans – skapar en rad institutionella problem, som i sin tur lett till att ett enormt budgetunderskott fått rulla från det ena året till det andra.
– Det är klassiskt inom varje lands förvaltning att UD inte går att styra, säger ambassadör Lars Danielsson, som tidigare var statssekreterare på Statsrådsberedningen under Göran Persson.
– Det har påståtts av frustrerade UD-tjänstemän att vi på statsrådsberedningen försökte styra UD. Jag håller inte med! Vi var ju bara 4–5 personer som arbetade med internationella frågor där, vi kunde knappast ta över det som hundratals diplomater arbetar med.

Det statusfyllda, omväxlande diplomatyrket hamnar ständigt i topp på begåvade studenters önskelistor. Varje år söker cirka 2 000 förhoppningsfulla till UD:s ettåriga diplomatprogram, och blott ett 20-tal antas – ofta personer som vill slippa det klämkäcka näringslivet, men ha mer action och politiskt drama än de skulle få genom exempelvis en akademisk karriär.
Det händer att välmeriterade unga lämnar tjänster på advokatbyråer och konsultfirmor med månadslöner i hundratusenkronorsklassen – ”för att få jobba med krig och fred”, som en av dem uttryckte det – för en blygsammare ersättning i utrikesförvaltningen. Ingångslönen för handläggare är i regel 24 000 kronor per månad.
Traditionellt innebär UD-tjänsten sedan nomadliv och en livslång räcka posteringar: Stockholm varvat med orter som Islamabad, Moskva, Mexico City, Genève, Addis Abeba, Buenos Aires, Rom, Canberra, Vilnius, Ottawa, Köpenhamn…
Länge var diplomatyrket en av få kvalificerade möjligheter att komma ut i världen – och även om dagens karriärdiplomater själva knappast älskar UD så tycks de älska sitt arbete. Sammanhållningen i kåren är stark för, som en diplomat med erfarenhet från flera hardship-platser uttrycker det: ”Det är ofta ensamt. Man behöver förståelsen från kolleger som vet hur det är att befinna sig ute i någon provins och lösa problem”.
Men av omvärlden känner sig diplomaterna alltså missförstådda och påhoppade. Efter flera år av kritik i medierna, ständigt övertidsarbete och nedskärningar (100 tjänster ska bort i år) är deras självbild stukad – om än med inslag av självömkan.
– Jag tror att allt är en konspiration från Göran Persson, säger diplomaten som hävdar att alla hatar UD.
Han ler bistert och förklarar hur han och många av hans kolleger anser att övriga regeringskansliet sakta men säkert försöker krossa hans kår.
Trots politiseringen av UD, ofta lett av framträdande socialdemokrater, har det ju varit något av en konservativ bastion – som gärna vårdat sin egenart och aldrig riktigt ingått i det svenska folkhemsbygget.
–Det var väl ideologiskt frestande för Göran Persson att spjälka sönder diplomatkåren, precis som läkarna, lärarna och prästerskapet redan krossats, spekulerar diplomaten.
– Den politiska ledningen har strävat efter att “modernisera” UD – vilket i själva verket inneburit att lägga ner diplomatkåren. Vissa av våra chefer kommer från andra departement och har ingen insikt om fältarbetets villkor utan har placerats på UD som redskap i en genial plan för att luckra upp. Och Carl Bildt har inte gjort något för att reversera den.

Ingen av de åtta diplomater som intervjuats för denna artikel vill citeras med namn, vare sig det gäller anklagelser mot den politiska ledningen, egna bedrifter eller uppgifter som är kända internt. Möjligen är det ryggradslöst – men förmodligen mest av allt typiskt för UD. Dels är diskretion en hederssak i diplomatkulturen, dels finns en uttalad rädsla att vara så frispråkig att man ”hamnar i arkivet”. Men det är tydligt att diplomaterna talar utifrån såväl en gammaldags skråkänsla som en genuin omsorg om diplomatyrkets generalistkärna.
– I Jantelagens Sverige ses eliter som något suspekt, så de försöker göra diplomatyrket till ett alldagligt kneg, säger en av dem.
– Nu har de gjort så att vem som helst på regeringskansliet kan söka tjänster på UD. En gång ville man först sända en ickediplomat som skulle ”främja Sverigebilden” till Moskva – utan att kunna ett ord ryska! Men man kan inte jobba där utan att tala ryska, så ambassaden ifrågasatte placeringen – och fick veta att det övergripande målet inte alls varit att främja Sverigebilden, utan att öka integration av regeringskansliet inom utrikesförvaltningen.
Det finns fler exempel på kulturkrockar. Vissa ambassader befolkas med tjänstemän utan tidigare diplomatisk erfarenhet eller vana att jobba i främmande miljöer. ”Jag ser dem inte som riktiga diplomater”, säger en ambassadör som är den enda på sin beskickning med traditionell UD-bakgrund.

Sammantaget sker en utarmning av le corps diplomatique, hävdar alla dess företrädare Neo talat med. Inte minst genom det som är Utrikesdepartementets allra hetaste samtalsämne just nu: förändringarna av utlandsstationeringsvillkoren.
Internt har frågan bubblat som i en tryckkokare i flera år. Upprörda promemorior med uträkningar och namnunderskrifter skickas mellan kontinenterna.
”Det nya avtalet ger sämre utfall för de flesta personalkategorier på nästan alla orter. […] [Det] gör det oattraktivt att ägna ett yrkesliv åt att bli en skicklig diplomat och gör det därmed svårare att upprätthålla en professionell svensk diplomatkår” står det i en skrivelse från New York-delegationen.
Från den 1 januari gäller nämligen att den flora tillägg som diplomaterna får när de är utsända räknas om och beskattas. Fortfarande gäller fri bostad, fri sjukvård och en rad andra förmåner. Men ett kollektivt ramaskri har uppstått, då många tvingas konstatera att de nu får inkomstsänkningar på – i extrema fall – upp till 22 000 kronor netto. Per månad! Det är en rejäl privatekonomisk försämring, men kanske har det också konsekvenser för svensk utrikespolitik.
Diplomaterna varnar i alla fall för att Sverige nu utan eftertanke går ifrån idén att bygga upp yrkesskicklighet genom många, varierade stationeringar. De menar att det nya avtalet mest tycks utformat för tjänstemän som ska posteras i Bryssel en period eller två, inte för ett helt liv i utrikesdepartementets tjänst på fältet.
– Jag tycker att det är trivsamt att representera Sverige. FN är en diffus och inte enkom positiv organisation. EU är intressant, men det är svårare att säga vad man representerar. De flesta av oss tycker det är roligare att jobba inom den nationella utrikesförvaltningen, säger en av alla diplomater som nu befarar att de mest kvalificerade kollegerna försvinner till någon internationell organisation, vilket i regel är betydligt mer privatekonomiskt lönsamt.

Kvar i svensk tjänst blir framöver mest diplomater med privat förmögenhet och medelmåttor – tror UD-tjänstemännen själva. Ja, en av dem beskriver rentav utrikesdepartementet som "ett sjunkande skepp".
Men ingen annan verkar ta deras varningsord på allvar, utan ser missnöjet som ett uttryck för ovilja till förändring och krasst egenintresse.
Christer Hedvall, förhandlingsdirektör på Statens arbetsgivarverk, gissar att farhågorna om att diplomatkåren lär klamra sig fast i Stockholm för att de inte har råd med fler än enstaka utlandsstationeringar är överdrivna. Professor Magnus Jerneck talar om hur diplomaterna alltid utgjort ”en fattig elit” och att man ska ta missnöjet ”med en nypa salt”. Fredrik Reinfeldt har sagt att han tänker göra ”minsta möjliga” åt det nya avtalet. Medan andra, som socialdemokraternas utrikespolitiska talesman Urban Ahlin, är bekymrade över Sveriges möjlighet att behålla kompetensen i utrikesförvaltningen.
”Kristallkronesyndromet” gör att diplomaternas löner nog måste elimineras helt om någon ska tycka synd om dem. Och vill de ha omvärldens sympatier gör de det inte lätt för sig. För många påverkas bilden av UD av det gnäll över irritationsmomenten på fältet som brukar dyka upp i de årliga stationsrapporterna och sedan leta sig in i pressen: alltför sockrade frukostflingor i Honduras, för många rumäner i poolen i Bukarest, illaluktande indier i New Delhi och brist på golfbanor i Alger. Onekligen undrar man som utomstående varför somliga alls sökt sig till arbete utomlands.
– De som sålt sina själar till UD, de har gjort det av ståndshögfärd, påstår Staffan Heimerson.
– Men oh, vad de är kvicka i skallen! Verkligen the best and the brightest. Fast om det inte finns någon marknad för de där smarta 29-åringarna och 35-åringarna så får de väl ta sin Mats ur skolan och söka jobb som omvärldsanalytiker på Ericsson eller på Världsbanken.
Diplomaterna kontrar:
– Vi på UD vill vara behövda och fortsätta arbeta just för Sverige. Men det innebär inte att vi vill jobba gratis, säger en av dem och varnar för att diplomatyrket som i svunna tider blir förunnat adeln eller andra som har råd – exempelvis fyrtioåringar som kunnat pensionera sig från investeringsbankerna i London.
– Det är inte tunnbindaryrket som går ur tiden – det är bara det att Sverige inte vill ha några tunnor. EU vill ha tunnor, och bildar en ny diplomattjänst. Se där, en europeisk tillväxtbransch.

"Framtiden tillhör historieberättarna"

Intervjun publicerad i tidningen Arbetsmarknaden 8/2007 (med porträttfotografier av Martin Adolfsson)


Just som vi börjat vänja oss vid tanken på att mängder av arbetstillfällen i västerländskt ägda bolag hamnar hos underleverantörer i Asien är det dags att inse att även traditionella tjänstemannayrken berörs av globaliseringen: Inte bara industriarbetare, utan också jurister, läkare och revisorer utsätts för konkurrens och pressade löner.

Den amerikanske författaren Daniel Pink menar att framtidens arbetsmarknad kommer att gynna dem som besitter kreativitet, fantasi, empati, intuition, formsinne och helhetstänkande, eftersom dessa egenskaper inte går att utlokalisera.

Pink slog igenom som uttolkare av samtidsandan i slutet av 90-talet, då han skrev texter om ”Free Agent Nation” – att alltfler människor i USA istället för att jobba som löntagare blir sina egna, och om hur gränsen mellan företagare och anställda luckras upp. Men nu handlar det om hjärnan.

Tre megatrender som börjar på A – förutom utlokaliseringen till Asien även ”automatisering” och ”abundans” – gör enligt Pink nämligen att samhällets efterfrågan förskjuts från vänster till höger hjärnhalvas områden. Hans resonemang om hur vi måste använda hela hjärnan bättre har gjort honom till en efterfrågad föreläsare på skolor, företag, mässor och idékonferenser runtom USA, Europa och Asien.

Under ett samtal på ett av sina ”kontor” i USA:s huvudstad Washington – Starbucks-kedjans kafé i Georgetown – utvecklar han sina tankar om hur hjärnhalvorna hänger ihop med morgondagens arbetsmarknad.


Vad är huvudbudskapet i din bok A Whole New Mind?

– Att framtiden inte längre tillhör människor som styrs bara av vänster hjärnhalva och som resonerar snabbt och logiskt som datorer. För sådant har vi ju datorer till! Vi håller på att lämna informationssamället, som krävde ett rationellt och linjärt tänkande, och går in i vad jag kallar konceptsamhället. Det innnebär att de klarar sig bäst som skapar konstnärliga och känslomässiga värden, som hittar mönster och ser helheter, som kan berätta historier och hitta på saker som folk inte visste att de ville ha. Allt detta är sådant som styrs av höger hjärnhalva. Egenskaper som hör ihop med vänster hjärnhalva är fortfarande nödvändiga – men de räcker inte!


Tre A:n är en röd tråd i din bok – vilka?

– Asien, automatisering och abundans, alltså överflöd. Det här är tre krafter som förändrar samhället och arbetsmarknaden på ett genomgripande sätt – och det går snabbt.


Hur menar du?

– Om vi börjar med Asien är det ju så att kvalificerade arbetsuppgifter som ändå är rutinartade utlokaliseras dit – främst till Kina och Indien, men även till exempelvis Filippinerna och Malaysia.
– ”Outsourcing” handlar inte längre bara om fabriksjobb, och dataprogrammerare i Bangalore är inte de enda indiska akademiker som anlitas av amerikanska företag. Den tekniska utvecklingen gör det så lätt att skicka information runt jordklotet att engelskspråkiga jurister i Indien tagit över en rad rutinuppdrag som tidigare skötts av amerikanska advokater. De upprättar hyreskontrakt och andra juridiska dokument, för en tiondel av vad det skulle kosta i USA. Indiska jourläkare granskar röntgenbilder åt amerikanska sjukhus, och civilekonomer gör finansiella kalkyler. Allt detta berör yrkesgrupper som varit ledande i informationssamhället – de som studerade juridik, teknik och ekonomi för att skaffa sig en framskjuten plats i den västerländska meritokratin, men som nu får konkurrens. I Asien finns miljarder människor som arbetar hårt och gärna, och hundratals miljoner av dem är välutbildade som jobbar till relativt låga löner. Det är bara att acceptera att det är så!


Det var Asien, hur är det med automatiseringen?

– Jo, när samhället industrialiserades så ersattes människans kroppsarbete av maskiner. Det som händer nu är att den vänstra hjärnhalvans specialiteter – det logiska, linjära och rationella – ersätts av datorer. Datorer klarar rutinuppgifter snabbare, bättre och säkrare än vi människor. Det finns rentav datorprogram som kan skriva datorprogram! Därför måste vi satsa på sådant som datorerna inte klarar, till exempel att hitta på helt nya saker.


Och abundans, överflöd?

– Jag tänker på det enorma överflöd som finns av billiga konsumtionsvaror i det västerländska samhället. En amerikansk medelklassfamilj har valmöjligheter och en levnadsstandard som mina mor- och farföräldrar inte ens skulle kunna fantisera om. Och när de flesta redan har vad de behöver så räcker det inte med att erbjuda dem produkter som enbart är funktionella. Det behövs något mer – en vacker form, något som väcker känslor eller berättar en historia.


Vad innebär dessa tre trender för arbetsmarknaden?

– Utmaningen nu är att hitta jobb som kräver kreativitet. Samhället utvecklas hela tiden. Det var inte länge sedan som de flesta jobbade i lantbruket (bondesamhället), sedan i fabrikerna (industrisamhället), därefter i kontorslandskapen (informationssamhället). Nu rör vi oss mot ett friare konceptsamhälle, där människor och företag skapar. Det finns massor av möjligheter för dem som är duktiga på annat än rutinarbete; för dem som kan skapa mening i tillvaron, se helheter och visa empati. Företagen vill anställa personer som inte bara har analysförmåga utan också kan se helheter. Sjuksköterskor och formgivare är exempel på grupper som kommer att vara efterfrågade.


Att amerikanska företag utlokaliserar arbetstillfällen till Asien är en het potatis i USA. Hur ser du på det?

– Tja, det är som det är! Eller, det är väl bra, för det är så ekonomin fungerar. Visst är det tråkigt för dem som förlorar sina arbeten, men utlokalisering innebär ju också att det frigörs kreativitet som kan satsas på annat. Sedan industrialiseringen satte fart i början av 1800-talet har människor ständigt fruktat att det inte ska bli några arbeten kvar. Men det kommer ju också nya jobb – vem hade för några decennier sedan kunnat förutspå att vi idag skulle ha ekoturism, massageterapeuter och mobiltelefonformgivare? Nä, jag köper inte att jobben håller på att ta slut. Servicesektorn har stått för en formidabel utveckling, och jag tror de flesta missbedömer människors förmåga att efterfråga nya tjänster och nya livsstilar som kan tänkas växa fram. Se på hur den japanska tillverkningsindustrin delvis flyttat till Kina – och Japans främsta exportvara har blivit populärkultur!


I Free Agent Nation talade du om en revolution…

– Ja, Karl Marx sade att revolutionen skulle komma när arbetarna tagit makten över produktionsmedlen. Och det har faktiskt hänt nu. För vad behöver man för produktionsmedel idag? Marx menade naturligtvis stora fabriker, som arbetarna skulle ta över från kapitalisterna. Men han har ändå fått rätt, sent omsider, för nu är det ”arbetarens” egen hjärna som är produktionsmedlet. Därutöver räcker det långt med en telefon och en dator med Internetuppkoppling. Och detta leder till att företag får svårt att locka kvalificerad arbetskraft – för begåvade personer behöver inte längre stora företag för att klara sig.


Hur kommer det sig att du intresserat dig för förändringar på arbetsmarknaden?

– För 20 år sedan bodde jag en tid i Indien – så sedan dess har jag lagt märke till hur jobb utlokaliseras dit, och de processer det leder till. Nu är de förändringarna mycket mer genomgripande än de var då.

– När jag gjorde intervjuerna till min bok om hur alltfler blir frilansande egenföretagare (”Free Agent Nation”) för några år sedan upptäckte jag dessutom att många av de mest intressanta personerna jag mötte hade en konstnärlig bakgrund. Jag började fundera över vad det var som fick dem att blomstra, och insåg att en examen från en konstskola verkar vara väl så användbar som från en handelshögskola. En MFA (Master of Fine Arts) är helt enkelt ”det nya MBA” (Master of Business Administration)!


Kan du ge något exempel på hur ”konceptsamhället” ser ut?

– Ja, titta på kaféet där vi sitter nu! Jag antar att Starbucks har ett mycket sofistikerat system för att distribuera kaffe, mjölk, bakverk och allting annat de säljer till alla sina tusentals filialer över hela världen. Men grejen är att alla kedjor har effektiva distributionssystem nuförtiden! Det räcker inte. Man måste ge världen något mer. Och i Starbucks fall har de uppenbarligen lyckats skapa kafémiljöer som folk vill sitta i och träffas på. Dessutom har de ju börjat sälja musik från sitt eget skivbolag. Vem hade för 15 år sedan kunnat förutse att medelklassen skulle vilja lägga fyra dollar på att köpa smaksatt caffè latte i en pappmugg? Vad gjorde alla dessa människor som sitter här på eftermiddagarna tidigare? Det måste vara människor med väl utvecklade högra hjärnhalvor som tänkt ut allt detta.


Men det kan väl inte enbart handla om höger hjärnhalva?

– Nej, det är nog så att de företag som lyckas bäst är de som kombinerar vänster och höger hjärnhalvors egenskaper i sina ledningsprocesser. Stora bolag blir alltmer medvetna om detta, exempelvis General Motors och Procter & Gamble letar allt oftare efter anställda som har ett utpräglat kreativt och intuitivt tänkande.


Hur klarar västvärldens lönetagare omställningen till en globaliserad arbetsmarknad?

– Mitt intryck är att länder som Sverige och Danmark klarat anpassningen mycket bättre än USA. Ni har en helt annan nivå av tillfredsställelse bland befolkningen, medan vi amerikaner bara vill kunna konsumera mer och mer – utan att bli mer nöjda med tillvaron. Här finns en stark nostalgi inför tillverkningsindustrin – och USA är fortfarande det land som tillverkar mest i världen. Det är bara det att vi klarar produktionen med färre människor nuförtiden.

– Om man tittar på vad folk faktiskt gör på jobbet, så handlar det inte längre om traditionellt industriarbete. Människor sköter avancerade, robotstyrda tillverkningsprocesser, och är alltså snarare en del av informationssamhället. Rutinartade fabriksjobb finns ju knappt längre.



Hur tycker du att frågan hanteras i den amerikanska samhällsdebatten?

– Det politiska systemet främjar den där nostalgin kring industrialismen, tycker jag. Men det har att göra med hur politiken fungerar i USA, och med det stora inflytande som fack och företag har på hur kandidaterna väljs och finansierar sina valrörelser. Republikanerna talar bara om skattesänkningar; demokraterna bara om att ”stoppa globaliseringen”. Det blir en smal och förvanskad diskussion om många frågor. De allra flesta amerikaner är ju till exempel inte med i facket. Men facket piskar upp en stämning av att det är hemskt att alla jobb hamnar i Kina – medan det också är en utveckling som gör att många amerikaner har råd att köpa varor som är importerade.


Men vad borde politikerna då säga till sina väljare?

– Att en lagom mängd dynamik är bra! Samtidigt tycker jag att det är viktigt att det finns trygghetssystem för människor, här i USA där 47 miljoner människor, under kortare eller längre perioder, saknar sjukförsäkring finns det knappt. I Europa tror jag generellt det är tvärtom – det finns trygghet, men kanske inte tillräckligt mycket dynamik för att folk ska våga satsa på nya idéer. Fast det verkar som om de skandinaviska länderna löst det där ganska väl, ni har såväl ett samhällsklimat som gynnar innovationer som ett rejält skyddsnät. I USA är systemet uppbyggt så att vi är beredda att lämna människor bakom oss i utvecklingen, vilket jag tycker är fel. Samtidigt är konkurslagstiftningen här utformad så att den som misslyckats med att driva företag får en ny chans att försöka.


Hur skiljer sig människors reaktioner på dina teser runtom världen?

– Jag får mycket mindre kritik än jag hade förväntat. Ofta föreläser jag för företagsfolk, och de vill mest av allt ha snabba, konkreta tips på vad de kan göra för att förbättra sin konkurrenskraft och utveckla sin högra hjärnhalva – sådana som finns i min bok. ”Tala om hur vi ska göra!” säger de. Men det komiska tycker jag är att jag fått så likartade reaktioner i olika länder! I våras vistades jag i Japan i två månader, och när jag talade om hur det moderna samhället utvecklas mot en mer högerhjärnestyrd tillvaro sade många: ”Wow, det här är goda nyheter för Japan! Vi är ju duktiga på formgivning och har en lång, andlig tradition.” När jag kom till Danmark sade de: ”Men detta är ju jättebra för oss! Vi danskar har en lång tradition av att formge produkter och skapa mening.” I Indien och Korea har de sagt samma sak: ”Det här är fantastiska nyheter! Vi som…”.

– Det är bara i USA som många uppfattar det som att utvecklingen jag beskriver kommer att missgynna dem. Och förresten tror jag att Kina är ganska styrt av vänster hjärnhalva. Det kan inte vara lätt att tänka kreativt när det inte finns någon yttrandefrihet.


Vad skiljer detta paradigmskifte från tidigare skiften, som när industrisamhället gled över i informationssamhälle?

– Redan de som är i min ålder, det vill säga drygt 40 år, och som inte känner sig särskilt gamla, tvingas dessvärre anpassa sig till en verklighet som förändras väldigt, väldigt snabbt. Förr tog det kanske en hel generation medan arbetsmarknaden förändrades i grunden. En fabriksarbetare kunde uppmana sina barn att studera vidare på college, men själv jobba vidare inom sitt yrke till pensionen. Nu måste var och en vara beredd på att ändra yrkesbana många gånger under sin karriär. Det skapar naturligtvis en stark känsla av vilsenhet hos många, även hos dem som tog sina examina och kom ut på arbetsmarknaden ganska nyligen. Många även i 30- och 40-årsåldern tvingas konstatera att: ”Wow! Spelreglerna i min bransch har ändrats i grunden på bara några år!”


Hur ska man som individ hantera detta?

– Det gäller att ställa grundläggande frågor om vad man verkligen vill göra av sitt liv och vad man är duktig på. För tycker man om det man gör vill man också utvecklas och lära sig mer, på så vis blir arbetet mindre och mindre rutinartat. Och det går förresten att öva upp sin förmåga att tänka kreativt på mängder av sätt.


Lågavlönade jobb på snabbmatsrestauranger, är det inte vad som blir kvar när andra jobb utlokaliseras?

– Det är sant, det är sådana ”McJobs” i servicesektorn som står för en stor del av de tillgängliga arbetstillfällena i USA. Och de passar såklart delvis in på mina resonemang om att service och empati blir viktigare.

– Men servicesektorn automatiseras också hårt. Tänk på incheckningen på en flygplats – i och med att passagerarna kan checka in själva med hjälp av en terminal får personalen möjlighet att ägna sig åt mer sofistikerade sysslor och att lösa problem som uppstår. Även så kallade McJobs får högre kvalitet och teknikinnehåll, och blir mer och mer avancerade.
– Men många servicejobb kan vara svåra att försörja sig på. Här tror jag det är nödvändigt med robusta skyddsnät och minimilöner man kan klara sig på.


Vilken av trenderna är starkast?

– Automatisering är ett mycket större hot än utlokaliseringen till Asien, även om det är det som får uppmärksamhet i medierna. Människor tenderar att underskatta datoriseringens effekter. Här i USA blir många vansinniga över att indier och kineser ”tar deras jobb”, men ingen säger något om att det finns bankomater överallt numera – trots att det rimligen innebär att det blir färre bankanställda.’


Har du något ytterligare exempel?

– Ja, ett tydligt exempel är TurboTax – en programvara som hjälper folk att göra sina skattedeklarationer i datorn. Det kostar bara från 40 dollar och uppåt att köpa, och miljoner amerikaner använder det. Självklart leder det programmet till färre uppdrag för alla deklarationsrådgivare och konsulter – men när det var deklarationstider senast talades det mest om hur indiska konsulter tog över en del uppdrag.


Vad ger du för råd till dina barn inför framtiden?

– Mina föräldrar uppmanade mig att studera juridik, vilket jag gjorde och inte tyckte var särskilt kul. Men jag försöker inte få mina barn att gå konst- och designskolor! Nej, det enda jag säger till dem är att de inte ska göra saker bara för att behaga andra, utan för att det känns meningsfullt för dem själva. Men om något av mina barn skulle vilja bli revisor skulle jag absolut inte försöka motverka det.


Hur tycker du att skolorna anpassat sig till hur samhället och arbetsmarknaden utvecklas?

– Här i USA går det tyvärr i fel riktning, i och med att man betonar skriftliga tester och utvärderingar mer och mer. Det är helt fel, för då uppmuntrar man lärdomar som går att mäta – och inte nyfikenhet, kreativitet och andra kvalitativa egenskaper som jag tror blir viktigare. Det är en utveckling som har mer att göra med utbildningspolitikernas regelverk än ungarnas framtid.
– Lärare och rektorer förstår vad det här handlar om, de som dagligen vistas i klassrummen. Det finns ett glapp mellan vad som händer där och vad skolpolitikerna tror är viktigt. Om jag fick bestämma skulle man låta bli att skära ner på undervisningen i bild, musik och drama i skolorna – det är ämnen som utvecklar just sådana sidor som kommer att behövas på framtidens arbetsmarknad.


Du säger ofta att en konstexamen (MFA) är ”den nya handelshögskoleexamen” (MBA). Men konstnärer har knappast en enkel arbetsmarknad?

– Nej, och jag tror att det kommer att vara svårt att klara sig för den som vill vara fri konstnär, tyvärr. Det är egentligen tillämpad konst jag menar. Ett exempel på hur arbetsmarknaden suger upp kreativa studenter är en designskola i Florida, som har utbildningsprogram i bland annat formgivning, datoranimering och digital konst. Ett företag som utvecklar spel anställde större delen av deras avgångsklass i elektronisk konst – 22 studenter på ett bräde! Även traditionella storbolag som General Motors och Procter & Gamble letar nu efter kreativa personer som kan hitta på nya produkter.


Vad har du för råd till arbetsvägledare och andra som ska ge råd om framtidens arbetsmarknad?

– Det gäller att hitta individens styrka och motivation för en skräddarsydd utbildningsväg.


Passar du själv in på din beskrivning av framtidens arbetstagare?

– Haha, nej, jag är själv väldigt styrd av min vänsterhjärna, och försöker anpassa mig till en värld i förändring så gott det går!


Hur då?

– Jag gick exempelvis en kurs i hur man tecknar med hjälp av sin högra hjärnhalva. Det var en omvälvande erfarenhet, och det förändrade mitt sätt att se på världen. Alla kan öva upp sin kreativitet, sin empati och sin förmåga att se former och helheter.


Ska man ha roligt på jobbet?

– Absolut! Lust och arbete hör ihop, det vet alla som har så kallade kreativa jobb. Se bara på hur Google låter sina anställda i Kalifornien göra vad de vill en femtedel av arbetstiden, för att de blir mer kreativa och motiverade då. Men det kräver en helt annan syn på arbetsledning än i en traditionell företagshierarki…

– Det är klart att rutinuppgifter inte alltid kan vara kul, men sådana jobb håller ändå på att försvinna österut eller till datorerna. De flesta är nog vana vid att tänka på arbetet som ett nödvändigt ont, en transportsträcka till pensioneringen – men en del av de förändringar jag talar om kommer att leda till att jobb handlar mindre om att enbart försörja sig och mer om personlig tillfredsställelse.

Gunilla Kinn

Fotnot: Daniel Pinks bok ”A Whole New Mind” kommer att ges ut på svenska under våren 2008 av förlaget Litteraturhuset. Bokens svenska titel blir: »Ett helt nytt sätt att se – från informationsålder till konceptålder«.

@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@

Dan Pink – fakta

Yrke: Frilansskribent, föreläsare och uttolkare av tidsandan (och vad som i USA kallas ”public intellectual”).

Bor: i ett tegelhus i ett villaområde i Washington DC.

Familj: Gift, har tre barn (4, 8 och 11 år) som går i spansk- och engelskspråkig skola.

Utbildning: Fil kand (Bachelor of Arts) i lingvistik samt juristexamen från Yale.

Bakgrund: Talskrivare åt den förre vicepresidenten Al Gore 1995–1997; redaktör på Wired och skribent för andra tidningar (New York Times, Fast Company, Harvard Business Review m fl). Har aldrig jobbat som jurist (”den stora poängen med juristutbildningen var att jag träffade min fru där”).

Fritidsintressen: ”Ehhh, jag har inga särskilda – det tror jag är typiskt för oss fria agenter, som har vårt jobb som livsstil”.

Böcker: ”Free Agent Nation: The Future of Working for Yourself” (2002; begreppet ”fri agent” myntade Pink i en artikel i magasinet Fast Company 1997)

”A Whole New Mind: Why Right-Brainers Will Rule the Future” (2006)

Nästa bok: kommer i april och är en roman tecknad i den japanska manga-traditionen, om hur man gör karriär i företagsvärlden: ”The Adventure of Johnny Bunko: the Last Career Guide You'll Ever Need''.

Hemsida/blogg: http://www.danpink.com

Afrika satsar på Internet

Sändes ut (i en ändrad version) av TT.

Det har talats länge om att telekom skulle kunna hjälpa afrikanska länder att utvecklas, och nu börjar det hända saker. I Ghana råder en smärre dotcom-boom, Rwanda försöker ta klivet direkt in i IT-åldern – och flera bolag prospekterar fiberoptiska kablar som ska knyta ihop Afrika med Asien.

-Allt går enormt snabbt nu, säger Estelle Akofio-Sowah som är verksamhetschef på Busy Internet, mitt i Ghanas huvudstad Accra.
Företaget är Västafrikas största IT-centrum, och kontorshotell för Internetleverantörer och mjukvaruutvecklare. Busy Internet försöker utveckla entreprenörskap bland kvinnor, flyktingar och unga – delvis med stöd av Världsbanken.
I Ghana har ytterst få råd med dator hemma. Men på dygnetruntöppna Busy Internet finns hundra terminaler, att hyra per halvtimme. Framför var skärm sitter någon och jobbar - med affärsplaner, meritförteckningar eller visumansökningar.
-Det är lite grann här i Accra som med Internetboomen i väst på 90-talet, samma energi och entreprenörsanda, tror Estelle Akofio-Sowah.

Dålig infrastruktur
Men nätverket ligger ofta nere även på Busy Internet. Eviga strömavbrott är bara ett av många hinder för att utveckla telekommunikationer i Afrika, världens minst uppkopplade kontinent. Blott var tjugonde afrikan har tillgång till Internet, flest i Sydafrika och vissa nordafrikanska länder.
I flera år har IT-entusiaster och utvecklingsekonomer talat om att afrikanska länder måste satsa på Internet för att hänga med i den globala ekonomin. Såväl FN som Världsbanken har varit involverade i flera projekt, som syftat till att göra information på nätet tillgängligt även i avlägsna byar.
Vissa politiker och gräsrotsorganisationer har dock ifrågasatt satsningarna. Varför ska pengar gå till datorer, i länder som plågas av aids och svält _ och där kvinnornas dagliga problem att hitta rent vatten knappast löses genom att söka på Internet?

Datorer för barn
Men nätpionjären Nicholas Negroponte, som länge verkat för att en billig dator ska spridas till skolbarn i u-länder, brukar bemöta sådan kritik med att datorer idag hör till grundläggande utbildning som alla har rätt till, och att det inte får vara en motsättning mellan datorer och aidsmedicin eller vatten. De XO-1 datorer som hans grupp "One Laptop per Child" utvecklar testas nu i flera länder.
Rwanda har i flera år satsat på att gå direkt från jordbruks- till informationsekonomi. Med hjälp av bolaget Terracom skulle exempelvis 300 skolor ha fått Internet i fjol. Projektet har blivit dyrt och råkat ut för många bakslag, delvis på grund av brist på el och infrastruktur i byarna, men fortsätter. Och Kenya, Burundi och Madagaskar beviljades i våras stora lån av Världsbanken för att satsa på bredband.

Fiberoptik
Flera teknikföretag tävlar om att lägga fiberoptiska kablar i Indiska oceanen. Konsortiet Seacom beställde nyligen ett nätverk med 1 300 mil kablar, som 2009 ska förbinda Sydafrika, Madagaskar, Mozambique, Tanzania och Kenya med Indien, Mellanöstern och Europa.
"Systemet kommer att ge en infrastruktur för tillväxt i IT- och kommunikationsbranscherna, särskilt för underleverantörer åt affärsföretag, teletjänstcentraler, läkemedelsforskning samt utbildningsnätverk", sade Seacoms VD Brian Herlihy i ett pressmeddelande.
Sådan fiberoptik finns redan längs Afrikas västra kust, draget från Portugal, och har utmanat de dyra telefonnät som drivs av gamla korrumperade statsmonopol i de olika länderna. Men kostnaderna är fortfarande höga och näten inte tillräckliga.
-Med bättre telekommunikationer skulle vi kunna sälja tjänster för att ta inkommande samtal. Nu är kvaliteten så dålig att vi bara vågar satsa på att själva ringa, säger Kwame Bonsu på teletjänstföretaget Rising Data i Accra, vars unga anställda ringer säljsamtal till kunder i USA.
Rising Data försöker ta marknadsdelar från konkurrenter i Indien och Filippinerna, genom att ha lägre kostnader och en tidszon närmare USA. Firman föddes ur entreprenörsmiljön på Busy Internet; ett annat är Soft som utvecklar mjukvara för afrikanska företags behov:
-Ghana får aldrig ett Volvo som exporterar bilar. Men jag tror att det finns en stor potential för e-handel, säger programmeraren Hermann Chinery-Hesse som jobbar med att utveckla ett pålitligt betalsystem så att exempelvis en hantverkare i en by i Ghana kan sälja trummor till Europa.
-Handel gör människor rika, men vi i Afrika behöver tillträde till marknaderna. Det kan vi få genom Internet.
Gunilla Kinn


"En kommunikationsrevolution pågår i Afrika"
-Kommunikationsrevolutionen sveper nu över Afrika, säger Mats Karlsson, Världsbankens chef för fem västafrikanska länder.
-Här i Ghana ökade mobiltelefonpenetrationen från 4 till 24% på fem år, och det fortsätter. Flera tusentals IT-jobb har skapats i Accra, och i Sierra Leone användes IT nyligen för att rapportera valresultat snabbt. Det händer att byar ber om en telefonmast innan de ber om en skola. IT-kaféer växer upp överallt.
Mats Karlsson anser att investeringar för att de i Afrika än så länge mycket dyra bredbandsuppkopplingarna är värda sina investeringar, om det görs riktigt.
-Detta fungerar, om det är den privata sektorn som driver på, säger han.
-När jag började arbeta med utvecklingsfrågor på 80-talet fanns en enda faxapparat och en statlig tidning i Tanzania. Revolutionen som pågår nu ger makt åt människor, och så småningom mer jämlikhet i kunnande.


Billig dator för barn testas i flera länder
Den ideella Boston-organisationen One Laptop Per Child, som startades 2005 av Nicholas Negroponte, testar nu sin XO-1 dator i flera länder.
Förhoppningen är att så många regeringar ska beställa den att kostnaden blir omkring 100 dollar, cirka 700 kronor, per styck (nu omkring 175 dollar).
Datorn testas av skolelever i Nigeria, Argentina, Nepal och Mexiko. Andra stater som uttryckt intresse är Sydafrika, Brasilien, Libyen, Rwanda, Thailand och Uruguay.
Utvecklingskostnaderna hålls nere genom att gratis-operativsystemet Linux använts. Projektet har kritiserats flitigt – dels av utvecklingsorganisationer som ifrågasätter prioriteringen i fattiga länder; dels av exempelvis Bill Gates, som tycker att mobiltelefoni är en mer användbar teknik i Afrika. Negroponte hoppas dock att hans vision snart ska innebära att all världens barn får en möjlighet att uttrycka, utbilda och utveckla sig.