Ingen Emmy till svensk-danska Kronprinsessan

New York, TT Spektra

Nej, det blev inget Emmy-pris till Kronprinsessan. En fransk dramadokumentär tog hem segern i den internationella TV-galan i New York på måndagskvällen.
-Vi var trots allt ett av bara fyra bidrag som nominerades, bland 700 förslag. Det är ändå ganska stort, sade huvudrollsinnehavaren Alexandra Rapaport efteråt.

Nog var det en besviken kvartett kvinnor som mötte den svenska pressen efter festbanketten på ett hotell i Midtown på Manhattan: förutom själva Kronprisessan Rapaport även producenten Anna Croneman, manusförfattaren Sara Heldt och den danska regissören Kathrine Windfeld.
Trots tuff konkurrens hade de haft visst hopp om att ro hem Emmy-statyetten i sin klass – TV-världens Oscar – för berättelsen om hur miljöministern Charlotte Ekeblad försöker sy ihop politisk karriär och privatliv.
Men det blev istället "Nuit Noire, 17 Octobre 1961" (Svart natt) som vann i klassen "TV-filmer/miniserier", en serie om den franska Algerietkrisen.
-Steven Spielberg har i alla fall sett Kronprinsessan, sade de nöjt och visade upp sina nomineringsmedaljer.
-Den här kan man ha när man förhandlar om gage, förklarade Sara Heldt.
Och skandinaviskorna verkade inte alltför nedslagna _ snarare revanschsugna. De tänker återkomma i framtiden med den fristående uppföljaren till Kronprinsessan som spelas in nästa år: Kungamordet, även den skriven av Hanne-Vibeke Holst.
Producenten Anna Croneman lyckades rentav med två nya införsäljningar, en av vardera serien, under själva festen .
-Ja, det betyder jättemycket att vara här, sade hon.
Däremot betonade hon hur svårt det är för en svensk-dansk-finsk samproduktion att klara sig i konkurrensen med de stora elefanterna. Kronprinsessan tävlade mot ett brasilianskt, ett franskt och ett brittiskt bidrag - från bolag med rejäla budgetar och länder med mer gångbara språk.
Anna Croneman hade själv tippat Nuit Noire som segrare.
-Jag visste att den skulle vinna. Det var en väldigt välgjord kvalitetsserie om en okänd del av Frankrikes historia.
Det galaklädda Kronprinsessan-gänget fick göra stilenlig entré på röd matta och inför smattrande kamerablixtar. Evenemanget var späckat av celebra gäster och prisutdelare, såsom skådespelarna Susan Sarandon och Lorenzo Lamas, CNN:s reporter Christiane Amanpour och TV-ankaret Katie Couric. Regissören Steven Spielberg fick specialpriset Founders Award.
Annars väcker Internationella Emmygalan ingen större uppmärksamhet i USA, som sällan importerar utländska TV-produktioner – det gör däremot den amerikanska Emmy-utdelningen, som sker på våren.

Orhan Pamuk smickrad över Nobelpriset

Publicerad av TT Spektra.

–Jag känner mig mycket hedrad och smickrad! Jag kommer till Stockholm med min dotter för att ta emot priset i december, berättar årets Nobelpristagare i litteratur – den turkiske författaren Orhan Pamuk.
Klockan var strax före sju på morgonen i New York när han fick veta.
–Jag låg och sov när telefonen ringde, före det officiella tillkännagivandet. Det var min agent i London som hade talat med Svenska akademien. Sedan ringde Horace Engdahl. Han läste upp prismotiveringen – och den var väldigt lyhörd, mycket elegant.
Orhan Pamuk är själv elegant, klädd i svart sammetskostym när han lite motvilligt men gentlemannamässigt tar emot reportrar på sin förläggares kontor, på 57:e gatan mitt på Manhattan.
Anledningen till att han befinner sig i New York är att han under hösten ska undervisa i kreativt skrivande på Columbia-universitet, där han också verkade på 1980-talet. Samtidigt skriver han på en kärleksroman.
–Idag är en glädjens dag, en dag att fira. Det är också ett firande av turkisk kultur och litteratur och det turkiska språket, säger en stolt författare.
Han vill ogärna tala i politiska termer, och uppfattar inte att Svenska akademien på något vis påverkats av åtalen mot honom i Turkiet.
–Nej, jag tror inte detta är politiskt. Och idag är inte en dag med politik för mig, utan enbart en dag att fira.
Orhan Pamuk har varit flitigt tippad som pristagare de senaste åren, vilket han naturligtvis varit medveten om.
–Så många har frågat mig, i åratal! Förläggare, vänner, journalister... Nobelpriset har därför inte varit något som jag inte tänkt på, men jag har heller inte gått runt och funderat på det jämt.
På förlaget Alfred A Knopf hade man vid TT:s besök knappt börjat planera hur det hela ska firas, och stämningen var allmänt hektisk.
-Vi tycker naturligtvis det är väldigt roligt, säger förläggaren George Andreou, som också representerar Nobelpristagaren V S Naipaul i USA.
-Orhan Pamuk har varit favorit till priset i så många år att jag trodde det var kört. Därför blev det faktiskt en riktig överraskning för mig idag. Annars har han och jag mest diskuterat flyttkartonger, ler han.
-Men jag vet ingen som är mer förtjänt! Det är roligt att den som belönas är en författare som är mitt i sin gärning, som skriver och som kommer att fortsätta skriva.

Hummer och politik – dukat för strid i Connecticut

Publicerad i Fokus, veck 37?, 25 augusti 2006

Sprickan inom Demokraterna i USA har blivit extra tydlig i delstaten Connecticut, vars senator Joe Lieberman nyligen utmanades och besegrades av nykomlingen Ned Lamont. Det blir Lamont som får representera partiet i höstens kongressval. Den 7 november står hela representanthuset, en tredjedel av senaten samt 36 guvernörsposter på spel i en svårtippad kraftmätning. Nu börjar kampanjandet på allvar – och det är Irakkriget som är såväl Demokraternas som Republikanernas svaga punkt.

Text och foto: Gunilla Kinn

Darien/Connecticut och New York

– Vad får jag för de överblivna hummerpaketen? 80 dollar bjudet... 90 dollar... 100 ... 110 dollar! 110 dollar, den här finfina hummern går till damen därborta. Gott folk, jag har ett paket till. Kom igen och bjud!
En solig sommarkväll minglas det i trädgården utanför en stor villa med havsutsikt i ett av de mest välbärgade områdena i Darien, ett Connecticuts Saltsjöbaden. Här pågår The 21st Annual Darien Democratic Town Committee Lobster Bake – ett hummergille och lokalt partimöte, som illustrerar en av USA:s just nu mest uppmärksammade politiska strider.
– Jag röstade på Ned i primärvalet, Joe Lieberman har varit alldeles för bundis med Bush, säger en av de kvinnor som volonterar i partytältet.
– Nu behövs det nya ansikten i Washington! Men tro mig, det lär bli Lieberman som vinner.
Kampen mellan veteransenatorn Joseph Lieberman – som i 18 år representerat Connecticut i Capitol Hill, och som var Al Gores kandidat till vicepresident-posten 2000 – och utmanaren Ned Lamont röner nationellt intresse. De båda kandidaterna har fått symbolisera demokraternas djupa splittring i främst Irakkrigs-frågan.
Ned Lamont är en politiskt relativt oerfaren entreprenör, som byggt upp en förmögenhet i telekombranschen. Han surnade till för att Joseph Lieberman, som han tidigare donerat pengar till, inte opponerade sig mot hur Irakkriget sköts.
Den kände Lieberman borde ha kunnat räkna med ett enkelt återval. I våras var det en sensation bara att Lamont syntes i opinionsmätningarna. Men hans kampanj fick momentum, och ett massivt stöd av bloggare och krigskritiska vänsterdemokratiska organisationer. Joe Lieberman utmålades som pseudo-republikan och Bush-kramare.
I augusti vann Lamont det primärval som ordnades för att utse vilken Connecticut-demokrat som får kandidera mot den svage republikanen Alan Schlesinger i senatsvalet. Lieberman deklarerade genast att han ställer upp som “oberoende” – och har fått stöd av republikanerna, både lokalt och i Washington. Hittills leder han opinionsmätningarna, så nu är frågan hur väljarströmmarna rör sig mot valdagen den 7 november.

– Jag kandiderar till senaten för att vi förtjänar en senator som står up för Connecticut och för våra progressiva värderingar, säger Ned Lamont i sitt "stump speech" på villaverandan i Darien.
– Hellre än att spendera hundratals miljoner dollar om dagen i Irak är det dags för USA att åter fokusera på vad som händer härhemma: att få ordning på vårt sjukvårdssystem, att förbättra våra skolor, att bygga om vår åldrande infrastruktur. Vi kommer att börja vinna i Irak så snart irakierna tar kontroll över sitt eget öde, precis som Amerika åter börjar investera i vår egen framtid.
Jubel och applåder. Mycket längre än så är inte talet. Samma helg har Ned Lamont sagt detsamma på en marknad i Litchfield, en grekisk festival i Danbury, en gayförsamling i New Haven... Han ser nöjd ut vid tanken på att hans kampanj bevakas av svensk press.
– Jag tyckte det var dags att någon sade ifrån om Irakkriget. Det är vansinne att det fått kosta så mycket. De pengarna kan vi gott lägga på hemmaplan, säger han.
– Jag bara säger vad jag tycker, och det är många som tycker som jag.
Så går han runt i trädgården med sin fru, skakar hand och småpratar med partivännerna innan han försvinner vidare.

Det är då själva Lobster Bake börjar. Partifolket kalasar på hummer, musslor , potatis och majs, en New England-klassiker som ångas i enorma grytor.
Detta är samhällsengagemang på gräsrotsnivå i amerikansk tappning, om än ovanligt tjusigt. Auktionen går ut på att få in pengar till alla kampanjer. När förrättaren klubbat klart hummern auktionerar han ut donerade presentkorgar, utflyktspaket, tavlor och broderade åsnor (demokraternas symbol). Lieutenant Governor Keith Sullivan har lovat att äta lunch med högstbjudande i Hartford, där delstatens senat håller hus.
Det ryktas om att Joseph Lieberman ska dyka upp under kvällen. Han har nämligen hållit kampanjmöte i närheten, så vad vore naturligare än att frottera sig med potentiella dollardonatorer i Darien? Men Lieberman kommer aldrig. Här tycks de flesta ha bestämt sig för att stödja Lamont, även om Connecticuts befolkning i stort än tycks föredra sin nuvarande senator.
– Striden mellan Lamont och Lieberman får återverkningar i hela valrörelsen. Den har polariserat demokraterna olyckligt, säger Jesse Larner, författare till en färsk bok om USA:s vänster ("Forgive Us Our Spins; Michael Moore and the Future of the Left").
– Irakkriget är en katastrof. Det fanns flera anledningar att anfalla Irak, men inte de Bush angett. Nu vägrar han att erkänna några som helst misstag. Men blir det genomslag för Lamonts mer isolationistiska linje är det lika illa. Nu när demokraterna sett att den funkade lär fler vilja ta hem amerikanska soldater – och så kommer republikanerna att beskylla demokraterna för att vara mesiga mot terrorister.
Förtroendet för såväl president Bush som kongressens republikaner har länge varit rekordlågt – men demokraterna har knappast lyckats vända detta till sin fördel. Ingen vågar förutspå novembervalen. I fjol såg republikanerna ut att gå mot en promenadseger, i både senat och representanthus. Nu vittrar demokraterna segerchans i det sistnämnda, där omkring 55 republikaner och ett 20-tal demokrater inte kan känna sig säkra på att bli omvalda. Flera tidigare “säkra” valkretsar i exempelvis Pennsylvania följs med spänning av förståsigpåarna.
– Kriget mot terrorismen blir störst och viktigast i valrörelsen, spår Joe Lindsley, ledarskribent på konservativa Weekly Standard.
– Och så naturligtvis immigrations-frågan och gayäktenskapen, som verkligen engagerar många. Men i amerikansk politik vet man aldrig vad som kan poppa upp.

@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@

Bildtexter

Midterm Elections 1 [se ovan]
En rad lokala politiker, här guvernörskandidaten Dan Molloy, håller korta så kallade “stump speeches” på Darien-demokraternas årliga hummergille.

Midterm Elections 2
Senatvals-kandidaten Ned Lamont, med sin hustru Annie på sin vänstra sida, talar med partimedlemmar på en "fund raiser", i trädgården hos familjen Hand i det välmående Darien.
Trebarnspappan Lamont är god för 300 miljoner dollar och bor i en villa i Greenwich som lär vara värd 30 miljoner. I valkampanjen har han utmålat sig som en affärsman som "får saker gjorda" och som engagerar sig i samhället – bland annat genom att jobba gratis som lärare i problemskolor.

Midterm Elections 3 [se ovan]
Kampen om de amerikanska väljarnas gunst förs inte minst genom miljontals flaggor, skyltar och klistermärken, som under valrörelserna finns överallt i USA. Demokraten Dan Malloy satsade på att nomineras till guvernörsvalet i Connecticut i november, men blev nyligen utslagen i ett primärval mot en medtävlare – efter att ha bränt nära fyra miljoner dollar i sin kampanj.

Midterm Elections 4 [se bild högst upp]
Partimöte à la New England – Lobster Bake. Dariens demokrater kalasar på varsitt paket med hummer, musslor , potatis och majskolv med smält smör, ångade i enorma grytor och serverade med kylt, vitt vin. Var och en har betalat minst 100 dollar för att komma, och eftersom cateringfirman tar 30 per hummerpaket blir det ett litet överskott till partiet.

Rice

Publicerat i Fokus, augusti 2006

• “Dumpa Condi” löd rubriken till en nätartikel i Insight Magazine, utgiven av konservativa Washington Times i juli.
Enligt texten har inflytelserika politiker satt press på president George Bush för att förmå honom att avsätta Condoleezza Rice som utrikesminister, och låta henne återgå till en mer anonym roll som rådgivare. De antyder att hon agerat inkompetent i sommarens Mellanöstern-kriser, med sina försök till diplomatiskt finlir och vilja att diskutera med Damaskus.
De neo-konservativa hökarna i kretsen kring vicepresident Dick Cheney och försvarsminister Donald Rumsfeld vill se en än mer Israel-vänlig linje, och betydligt hårdare tag mot såväl Iran, Syrien och Hizbollah som Nordkorea. Några av dem, som Newt Gingrich och Richard Perle, har attackerat Condoleezza Rice i uttalanden och artiklar. Plötsligt kallas hon inte längre “Doktor Rice”, utan “Fröken Rice”.
Om angreppen på Condi varit allvarligt menade eller mer testballonger tvistar Washingtons “kremlologer” om. Men strålglansen kring den karismatiska utrikesministern har mattats, i takt med att hon tvingats genomgå det elddop som inte minst kriget i Libanon utgjort. Hon har sett trött och sliten ut, och pressen berättar inte längre den fantastiska storyn om den begåvade svarta flickan från Alabama som blev skridskoprinsessa, konsertpianist, rekordung professor, Bushs förtrogna i säkerhetspolitiska spörsmål, utrikesminister och stilikon. Hennes bakgrund som expert på något som inte finns, Sovjetunionen, framställs som daterad.
Till det kommer att hennes uttalande om kriget som “födslovåndor” för demokratin i Mellanöstern väckt kritik från många håll för att vara naivt eller cyniskt.
Condoleezza Rice är inte den första amerikanska utrikesminister som tvingas brottas med Mellanösterns till synes ändlösa konflikthärdar, knappast heller den sista. Men i kanske än högre grad än sina företrädare, Colin Powell och Madeleine Albright – hon har kontinuerlig kontakt med båda – har hon tvingats medla hårt även på hemmaplan, i den evinnerliga klyftan mellan UD och Pentagon.
Nu tycks hon ha investerat all sin prestige i att få igenom avtalet om vapenstillestånd i Libanon i säkerhetsrådsförhandlingarna i New York. Trots rapporter om en spricka mellan henne och Bush – och att hon blir alltmer marginaliserad i USA:s Mellanöstern-politik – tycks hon ännu ha presidentens öra. Men smekmånaden är över.
Gunilla Kinn

Kellermans Rocky gör entré i USA

Publicerad i Göteborgsposten/Gränslöst, 29 november 2005

Efter sitt segertåg i Sverige och delar av Europa är det nu dags för hiphop-hunden Rocky att försöka slå sig in på den amerikanska serie-marknaden.
Frilansjournalisten Gunilla Kinn har träffat tecknaren Martin Kellerman i New York.

För åtta år sedan for Martin Kellerman, alias Rocky, till Manhattan för att komma undan sitt miserabla liv i Stockholm. Han hamnade i en minst lika trist tillvaro på en kompis’ soffa i Harlem – pank, dumpad och arbetslös.
Men lyckan vände. Kellerman har etablerat sig som en av Sveriges mest framgångsrika serietecknare och är nu tillbaka i New York för att lansera den första boken om Rocky på engelska. Den här gången bor han “downtown”, på tjusiga Soho Grand Hotel.
– Jag har väldigt lågt ställda förväntningar på hur det ska gå i USA, påstår han.
– Jag vet inte hur Rocky fungerar när den översätts. Men jag hoppas att boken säljer tillräckligt mycket för att den andra delen också ska ges ut.

Istället för vit hiphoppare på Södermalm, Stockholm hade Rocky i USA kunnat bli en vit hiphoppare i Cleveland, Ohio.
– Det hade varit grymt! Cleveland verkar vara lite som Stockholm: en deprimerande stad som är svinkall på vintern men OK på sommaren.
Martin Kellerman ler förtjust vid tanken på Rocky som amerikan. (För de norska läsarna är han norrman, och hänger på Oslos barer och kaféer.) Nu fick förläggaren och översättaren Kim Thompson fria händer, och valde att låta Rocky förbli stockholmare.
Men, som han antyder i efterordet till “Rocky Volume 1: the Big Payback”, är stripparna så fulla av kulturella fenomen som Seinfeld, hip hop, Rambo, Bill Clinton och Gudfadern att det mesta gått att hålla intakt. Om än i amerikansk språkdräkt.
Med några små undantag för att göra allt begripligt. Som att det är “Midwesterners”, inte Gävlebor, som blev insnöade i ovädret 1998, och att Rockys kompis Mange får heta Manny. Bara ett fåtal originalstrippar har strukits – som den som anspelade på den svenska hiphop-scenen. Men Hultsfredsfestivalen, Stockholmsförorter och lokala TV-kändisar finns kvar.
– Ja, det är konstigt att nästan allt gått att behålla. Men det har nog varit ett styvt jobb att översätta Rocky, säger Martin Kellerman eftertänksamt medan han stolt visar fram ett exemplar av det häftade albumet, rykande färskt från tryckeriet i Texas.
– Jag är fortfarande inte helt säker på att det inte hade varit bättre att göra om det helt.

Historien om hur antihjälten Rocky kom till är väl känd, men tål att upprepas: Martin Kellerman var 24 år och hade fått sparken från sitt jobb som skämttecknare på en porrtidning. I samma veva gjorde hans flickvän slut och sparkade ut honom ur lägenheten.
Som ren terapi började han teckna episoder ur sitt loser-liv: en räcka av lördagsragg, baksmällor, kaféhäng och ständig brist på pengar. Kellermans kompisar fick finna sig i att bli seriefigurer – och när Rocky hamnade i Metro blev denna storstadsfabel snart något det talades om i Stockholm. Vissa tyckte Rocky var odrägligt grabbig; andra att serien var 90-talets svar på den eviga frågan om generationsromaner.
Sedan 1998 har det blivit nio Rockyböcker i totalt 300 000 exemplar, strippar i alla möjliga tidningar (som DN, Café, Metallarbetaren och en rad landsortstidningar) och länder (förutom Norge och Sverige: Finland, Danmark, Island, Italien, Spanien, Slovenien och Schweiz), kalendrar, en teaterpjäs och ett magasin.

Och nu är det alltså dags för USA. Förlaget presenterar rentav Martin Kellerman som “the Jane Austen (or perhaps the 50 Cent) of turn-of-the-millennium twenty-something pan-European slackers”.
Själv skriver han hellre in sig i den tradition med dialogdrivna dagboks-serier som etablerats av amerikanska tecknare som Peter Bagge, Robert Crumb och Joe Matt.
– Ja, så gott som alla som ritar självbiografiskt är inspirerade av dem. Min produktion är jättestor jämfört med deras – så nu hoppas jag ta över deras fans, säger Martin Kellerman kaxigt på bästa hip hop-manér.
Peter Bagge är såväl idol som direkt inspirationskälla, så man kan ana att det känns bra att förlaget Fantagraphics fått honom att kommentera Rocky i baksidestexten (“välskriven, vältecknad, väldigt rolig och lätt att känna igen sig i”).

Egentligen är det den tyska marknaden som lockar. I USA räknas en upplaga på 3 000 seriealbum som hög. Och att få in Rocky i amerikanska dagstidningar skulle aldrig gå; enligt Martin Kellerman är det ingen idé att försöka. Orsaken är språket, med “goddammit” och “fuckin’” i var och varannan mening.
– Det är faktiskt roligare att teckna Rocky nu än det var förut. Då var det kul med framgången och all uppmärksamhet, förklarar han.
– Men nu gillar jag själva jobbet, ritandet. Jag kommer nog att hålla på med Rocky hela livet. Och ju sämre jag mår, desto roligare blir serien.
GUNILLA KINN

"USA borde visa världen sin inspirerande röra"

Publicerad i Svenska Dagbladets kulturdel, april 2003.

New York, SvD

När den amerikanska diplomaten Helena Finn var stationerad i Turkiet var det Frankrikes ambassad, inte USA:s, som sponsrade en festival med amerikansk jazzmusik i Ankara.
– Det är stor skada att vi skurit ner på kulturell diplomati, sade hon med emfas under en konferens i New York om betydelsen av internationella kulturutbyten, Arts&Minds.
– Under 90-talet stängdes våra bibliotek och kulturcentra i Belgrad, Ankara och Islamabad – platser där människor kunde ta del av amerikansk press och litteratur. Istället för att spara borde USA satsa mer på att skicka ut och ta emot forskare, studenter, konstnärer och andra kulturutövare.
Konferensens budskap var entydigt: personliga kontakter och kulturutbyten vore klokare som långsiktig strategi för att förebygga krig, terrorhot och misstro än missiler och M16-gevär.
USA har sedan andra världskriget ägnat sig åt kulturpolitik i diplomatins tjänst, inte minst under kalla kriget. Men det senaste decenniet har de statsstödda utbytesprogrammen skurits ned med en tredjedel, och panelens Mellanösternexperter vittnade om hur svårt det blivit för arabiska och persiska kolleger att få visum till USA.
Publiken skruvade generat på sig när Hollywoodregissören John Romano talade om att det inte är konstigt att många människor fått en banal bild av USA, när serier som Baretta och Baywatch är vad som finns tillgängligt i TV-apparaterna.
– Våra kvalitetsproduktioner kostar för mycket för fattiga länder. Vi borde ordna en dygnetruntkanal med bra filmer som visar den komplexa och inspirerande röra som USA är.
”En social röra”, det är essensen av amerikansk frihet, menade John Romano – och provocerade fram en publikreaktion om att gränsen till ”kulturimperialism” är hårfin.
Helena Finn medgav att kulturdiplomati i amerikansk tappning ofta handlat om ”great story-telling”.
– Nu behöver vi bli bättre på att lyssna på andras berättelser.
GUNILLA KINN