Annika Östberg Deasy satt 28 år i amerikanskt fängelse för två mord hon var delaktig i 1981. I förra veckan flyttades hon till Sverige. Den historien är tämligen välkänd numera, men få känner till svenskans livsöde och hur hon en gång hamnade i USA. SvD har kartlagt Annika Östbergs liv från Furusundsgatan på Gärdet till cellen på Hinsebergs kvinnofängelse.
(Några smärre ändringar – tillägg och förtydliganden – jämfört med den i SvD publicerade versionen. Läs mer här.)
En dimmig natt i början av maj 1981 befann sig två narkomaner på en desperat vansinnesfärd på Highway 29 norr om San Francisco. Hans namn var William “Bob” Eugene Cox, hennes Annika Maria Deasy.
De var inte gifta men levde sedan några månader tillsammans i Stockton, en industristad i norra Kalifornien. Deras förhållande var destruktivt, tillvaron handlade mest om att få tag på pengar till kokain (han) eller heroin (hon); ofta med hjälp av checkar utan täckning. Båda hade varit narkotikaberoende sedan 14 års ålder.
Ingen av dem hade körkort – men flydde i en vit Chevrolet, efter att ha besökt hennes langare. Kanske kunde de ta sig till Kanada. I vilket fall som helst måste de bort, för ett drygt dygn tidigare hade Bob Cox kallblodigt skjutit ihjäl en man i Stockton.
“Hej, det är Ann, vi har varor till dig. Vi har kött. Har du trehundra dollar så levererar vi.”
Ungefär så löd samtalet till Joe Torre, en 58-årig man som Annika Deasy kände och som ville köpa kött billigt till familjens krog. Den 30 april möttes de på uppgjord plats. Men det blev tjafs om betalningen. Torre hade bara hundra dollar. Plötsligt avlossade Bob Cox skott med sin Smith&Wesson-revolver så att mannen dog.
Hon hade aldrig tidigare sett någon bli ihjälskjuten; han hade ett förflutet som våldsbrottsling, soldat och fängelsekund i Turkiet. Chockad och med stark abstinens gick Annika Deasy med på att dra.
Torres stulna kreditkort kom till nytta när de behövde äta; sedlarna de fått räckte till en heroinfix, valium och vodka. Oron och chocken ville ändå inte släppa. Men innan de kunde sticka från Kalifornien ville Annika Deasy ta farväl av sin snart elvaårige son Sven, som då bodde med sin pappa i ett hus i Lake County.
Fast var? Paret hittade inte i mörkret. De började gräla, han körde av vägen och hon försvann in i skogen för att kissa. När Annika kom tillbaka inträffade det som skulle bli helt avgörande för resten av hennes liv.
Chevan hade fått punktering, och en 35-årig polis stannade för att hjälpa till. Han hette Richard Helbush och var på väg hem efter avslutat pass. Men Bob Cox måste ha trott att han var ute efter Torres' rånmördare, för i panik sköt han även Sergeant Helbush – med fyra skott. Nu var han en dubbelmördare – som dessutom tog till polisbilen för att fly, med Annika Deasy vid sin sida.
En vägpatrull hann upp paret, och det utbröt en eldstrid som ledde till ömsesidiga skador. Hon hjälpte honom att ladda om vapnet, även om hon inte riktigt lyckades. Det hela slutade med att Cox&Deasy fördes till häktet i Lakeport.
Och där ändade livet helt och hållet för Bob Cox, som en dag hängde sig med ett lakan i cellen. Annika Deasy fick nu ensam svara för de båda morden.
Hennes småkriminella bakgrund var knappast förmildrande. Hon hade en rad villkorliga domar i bagaget: langning, kontokortsbedrägerier och ett dråp som hon 1974 tagit på sig skulden för, enligt uppgift för att hjälpa en pojkvän.
Det värsta i omgivningens ögon var att en av de ihjälskjutna var en vänlig polis.
Annika Deasy kände en enorm moralisk skuld dels för att ha fixat mötet med Joe Torre i Stockton, dels för att hon sedan velat söka upp sin son – alltså för att hon försatt paret i den situation som ledde till morden. Men någon mördare ansåg hon sig själv inte vara, även om hon knappast försökt stoppa Cox.
– Han var kallblodig, en mördare till naturen. Han verkade veta precis vad han sysslade med. Men hon var delaktig. De flydde ju tillsammans, från mordet på Torre, säger Don Anderson – en av de poliser som kom till platsen och grep paret; idag försvarsadvokat i Lakeport.
– Hon hade kunnat sticka men det gjorde hon inte. Istället hjälpte hon till att distrahera, så att han kunde skjuta. I mina ögon gör det också henne till “cop killer”, polismördare.
Don Anderson berättar att han lång tid efter skottlossningen blev paranoid och extra orolig för sina barn. Han och hans kolleger hånades av vissa Lakeportbor, för att de inte genast skjutit ihjäl polismördarna.
– Värst var det för sheriff Bill Bloomquist. Han tog pikarna om att ha misslyckats hårt, gick ner sig i alkoholism och dog för tio år sedan.
Anderson, Bloomquist... Det finns en hel del amerikaner med svenska rötter i norra Kalifornien. Åklagaren som senare kom att förhandla om påföljden med Annika Deasy hette Steve Hedstrom. Men det svenska arvet är så pass avlägset att Don Anderson inte tänkt på sammanträffandet.
För Deasy själv är ju tvättäkta svenska, i Sverige mest känd med sitt flicknamn Annika Östberg. Ungefär 15 år före pojkvännens avrättningar av Torre och Helbush kom hon med sin mamma till USA och behöll ständigt sitt svenska medborgarskap. Det skulle så småningom komma att rädda henne – även om det dröjde hela 27 år.
Eftersom det rörde sig om två mord, varav ett på en polis, kunde dödsstraff komma ifråga – eller livsstids fängelse utan chans till överklagande. Den advokat Annika Deasy fick rådde henne att ingå en uppgörelse (plea bargain) med åklagaren, vilket ledde till domen “25 år till livstid” för mord.
I augusti 1983 kom hon till California Institution for Women, ett kvinnofängelse i ökenlandskapet öster om Los Angeles. Hennes långa vistelse där och hennes kamp för att få flyttas till en svensk anstalt har skildrats ingående av ett stort antal svenska medier. Men hur kommer det sig att Annika Östberg alls hamnade i Stockton? Det berättas mer sällan. Vägen dit gick via några lyckliga och en lång rad olyckliga omständigheter.
Hon föddes 1954 i Stockholm, växte upp på Gärdet och i Hässelby, och tillbringade somrarna hos släktingar i Söderhamn. När hon var fyra år gammal skildes hennes föräldrar, och några år senare gifte hennes mamma om sig med en välbärgad amerikan. Mor och dotter flyttade till hans hemstad, St Louis i Missouri mitt i den amerikanska mellanvästern.
Men den tystlåtna svenska flickan kände sig udda och oönskad, både hemma hos styvpappan och i skolan. Snart blev det en klyfta mellan Annika och mamma Maj-Britt, som ville vara lojal med sin man och de två småsyskon som snart kom. Den klyftan vidgades ju mer Annika revolterade. När hon inte tilläts träffa sin tio år äldre pojkvän rymde de båda till San Francisco i Kalifornien. Annika var bara ett barn – 13 år, men såg äldre ut och drogs snabbt in i hippiekretsarna i Haight Ashbury.
Detta var 1967, då The Summer of Love bar på löften om en fri och sorglös, kosmisk tillvaro. Annika hittade äntligen en gemenskap, och gav sig hän med flower power, sit-ins, kollektivboende, konserter, rårisgrytor, psykedeliska mönster och droger som LSD och marijuana.
Men redan som 14-åring var hon heroinberoende. Som 15-åring blev hon gravid, och snart tvingades hon prostituera sig för sin försörjning. Mamma Maj-Britt hemma i Missouri fann sig i att hennes man inte lät henne leta upp sin dotter.
Vid den här tiden var Annika Östbergs liv en räcka av upplevelser, men också av mindre lämpliga pojkvänner. För att ge sin lille son en tryggare tillvaro valde hon att gifta sig med en lastbilschaufför och leva Svensson-liv i ett småhusområde i Stockton. Annikas man hette Brian Deasy, och så fick hon sitt amerikanska namn.
I flera år anpassade sig Annika Deasy till det trista hemmafrulivet för Svens skull, men längtade efter det dynamiska San Francisco. När Brian förälskade sig i hennes väninna och begärde skilsmässa rämnade den trista men trygga tillvaron – och när Annika mötte Bob Cox gick det som sagt snabbt utför.
“Någon Eleanor Roosevelt är jag inte – bara en vilsen och rörig narkoman”, säger Annika – med en skådespelerskas röst – i Tom Alandhs filmporträtt av henne.
“Hon var väldig ung, väldigt missledd och extremt intelligent”, säger Susan Jordan, den första av flera försvarsadvokater.
Åklagarna har dock målat en annan bild av Annika Deasy. I det förhör om villkorlig frigivning som hölls 2005 – avslogs – försöker en av dem att få det till att det egentligen var hon som höll i pistolen när Helbush sköts ihjäl (stämmer ej med utredningen).
Det finns helt enkelt många bilder av den idag 55-åriga svenskan. De hänger samman med hur man själv ser på brott och straff, på skuld och försoning. Om hon är ett offer för olyckliga omständigheter eller en förslagen förövare – eller både och – ligger delvis i betraktarens ögon. Men hade Bob Cox inte tagit sitt liv hade efterspelet rimligen blivit helt annorlunda för Annika Deasy.
Richard Helbushs döttrar, som var sju respektive tio år när han dog, vill inte ge intervjuer. Men i det förhör om tidsbestämning av straffet som hölls på California Institution for Women i fjol , i regi av Board of Prison Terms, läste Tara Salizzoni upp ett brev från sin yngre syster Dana McEvoy:
“På grund av dig har jag inte kunnat träffa eller tala med min pappa på 27 år. Jag har begränsade minnen av den tid vi tillbringade med varandra, för jag var så liten när du mördade honom. (– – –) Men jag kommer ihåg hur det var att vara sju år och sitta på en begravningsbyrå med min far i en öppen kista framför mig. Jag minns hur det var att stå vid graven och höra ljudet av gevär och trumpetstötar. Jag tycker inte att någon sjuårig flicka ska behöva ha det som sista minne av sin far.”
På mötet i fjol bestämdes att Annika Deasy behövde mer tid för att få insikt om sina gärningar. Det blev det fjärde avslaget. Nämnden som avgör straffens tidsbestämning ansåg att att hon minimerar sin inblandning och inte visat tillräcklig ånger, trots otaliga ursäkter. Goda vitsord för deltagande i fängelsets alla rehabiliteringsprogram vägde mindre.
Hennes försvarsadvokat – fram till förra veckan – tror att det hade tagit honom minst fem år till att få ut henne från fängelset, om inte den svenska regeringen fått fram en flytt till Sverige och Hinseberg.
– Jag vet inte varför det skedde just nu. Det var förmodligen en blandning av den juridiska processen, politiska påtryckningar och att Kalifornien behöver skära ner på sin fängelsepopulation, säger Ashok Ramani , vars advokatbyrå i San Francisco jobbat gratis med ärendet i fem år.
– Annikas fall är intressant, för det visar verkligen hur man ser på bestraffning och rehabilitering i Kalifornien numera. Det är mycket sällan man ser en fånge som lyckats förändra sitt liv och sin person så genomgripande som hon gjort. Ändå tog det 27 år innan det räckte, för att få flyttas till Sverige. Allt fokus i nämndens bedömning har varit på det förgångna. Det beror mest av allt på att det gäller ett polismord.
Inte bara svenskar utan även flera amerikaner har engagerat sig i Annika Deasys öde. En av dem är Lewis Dolinsky, mångårig journalist på San Francisco Chronicle. Han fick av en slump höra talas om fallet för tio år sedan, och har sedan dess följt och granskat det samt lärt känna Annika. Han har läst alla handlingar, besökt Lakeport och talat med många inblandade – men valt att inte skriva något för att skydda henne. Han har heller inte velat uttala sig offentligt, förrän nu:
-- Jag förringar verkligen inte hennes kriminella förflutna. Men under sin långa tid i fängelset har hon förändrats otroligt mycket. Det är faktiskt ett hjältedåd att ha klarat det.
– Som människor förväntas vi tro på att det är möjligt att sona och gottgöra sina synder. Annika har blivit en ansvarsfull människa, som numera är värd all beundran.
Gunilla Kinn
Källor:
• “Sorgfågel; Annika Östberg berättar om sitt liv” av Lena Katarina Swanberg (Bokförlaget DN 1999)
• “Annika -- ett brott, ett straff, ett liv”, dokumentärfilm av Tom Alandh (SVT 1999): del I och del II
• protokoll från förhör med Board of Parole; California Institution for Women (18 september 2008)
• intervjuer
• tidningstexter
• samtiden.com – Brott och Straff – Annika Deasy, myt och verklighet I och Brott och Straff – Annika Deasy, myt och verklighet II
Showing posts with label Utrikesfeature. Show all posts
Showing posts with label Utrikesfeature. Show all posts
Sunday, April 12, 2009
Thursday, January 15, 2009
Livsmedelslobbying mot Vita huset
Förväntningarna på USA:s näste president är skyhöga. Bland de grupper som nu hoppas på Barack Obama finns debattörerna för livsmedelskvalitet.
Publicerad i Veckans Eko/Ekolådan, 2/2009
– Kampen för bättre mat är en moralisk fråga! Och något som presidenten faktiskt måste ta tag i, innan det är för sent.
Alice Waters talar som en brinnande aktivist, och det är just vad hon är.
I 37 år har hon drivit Chez Panisse – en Kalifornienkrog som fått världsrykte, och där generationer av kockar och gäster lärt sig uppskatta färska, närodlade råvaror. Men nu har Waters lämnat kastrullerna, för att på heltid ägna sig åt den politiska hetluften några år. Måltavlan: det nya presidentparet.
– Det märks ju att Barack och Michelle Obama bryr sig om vad de och barnen äter! De tycks ha förstått diskussionen om matkvalitet, säger hon bestämt.
Debatten om jordbrukspolitik, livsmedelshantering och kost har, precis som i Sverige, blivit intensiv i USA.
Kockar som Dan Barber (Blue Hill) och Danny Meyer (Union Square Café), författare som Eric Schlosser ("Fast Food Nation") och Michael Pollan ("In Defense of Food") samt nutritionister som Marion Nestle (New York University) sprutar ur sig debattartiklar och böcker. Det finns en hel del lokala initiativ – som när barn får besöka bondgårdar eller odla grönsaker.
Men själva tycker debattörerna inte att de får genomslag, bortom enstaka texter i elitmedier som New York Times. Motkrafterna – snabbmatskedjor; kemi- och livsmedelsindustrin – är starka, och efter decennier av industritillverkad, näringsfattig mat har amerikanerna vant sig vid tomma kalorier.
– Medierna skriver bara när det varit något dramatiskt fall av förgiftning, fnyser Alice Waters.
– Men det är de goda exemplen som behöver lyftas fram!
Hon och andra aktivister har skrivit till herr och fru Obama för att erbjuda sina tjänster som matpolitiska rådgivare.
"Ni har en unik möjlighet att sätta tonen för de förändringar som behöver göras vad gäller de sätt på vilka USA skaffar sin mat. Det rena och hälsosamma med er valrörelse kan gott få en parallell i ren och hälsosam mat på USA:s mest synliga och symboliska adress: Vita huset", stod det i brevet.
Hillary Clinton och Laura Bush har förvisso sett till att representationsmaten varit någorlunda hälsosam, och Vita huset har redan en liten ekologisk köksträdgård. Men Alice Waters menar att matkvalitet måste bli något mer: regeringspolitik. Hittills har det mesta drivits av eldsjälar på gräsrotsnivå.
– Det vore oerhört symboliskt om Vita huset började återupprätta USA:s gastronomiska arv. Bra mat ska inte vara lyx, utan en rättighet.
Barack Obama har ännu inte gett mataktivisterna någon respons. Tyvärr gör nog finanskrisen samt andra oroshärdar att han får svårt att fokusera på amerikanarnas matvanor. Men livsmedelskvalitet skulle kunna bli en av de frågor Michelle Obama tar sig an som First Lady. Hon har en stående inbjudan till Chez Panisse.
Gunilla Kinn
Denna artikel om mat- och jordbrukspolitik, som New York Times publicerade under valrörelsen i höstas, har cirkulerat flitigt bland livsmedelsaktivister i USA:
Publicerad i Veckans Eko/Ekolådan, 2/2009
– Kampen för bättre mat är en moralisk fråga! Och något som presidenten faktiskt måste ta tag i, innan det är för sent.
Alice Waters talar som en brinnande aktivist, och det är just vad hon är.
I 37 år har hon drivit Chez Panisse – en Kalifornienkrog som fått världsrykte, och där generationer av kockar och gäster lärt sig uppskatta färska, närodlade råvaror. Men nu har Waters lämnat kastrullerna, för att på heltid ägna sig åt den politiska hetluften några år. Måltavlan: det nya presidentparet.
– Det märks ju att Barack och Michelle Obama bryr sig om vad de och barnen äter! De tycks ha förstått diskussionen om matkvalitet, säger hon bestämt.
Debatten om jordbrukspolitik, livsmedelshantering och kost har, precis som i Sverige, blivit intensiv i USA.
Kockar som Dan Barber (Blue Hill) och Danny Meyer (Union Square Café), författare som Eric Schlosser ("Fast Food Nation") och Michael Pollan ("In Defense of Food") samt nutritionister som Marion Nestle (New York University) sprutar ur sig debattartiklar och böcker. Det finns en hel del lokala initiativ – som när barn får besöka bondgårdar eller odla grönsaker.
Men själva tycker debattörerna inte att de får genomslag, bortom enstaka texter i elitmedier som New York Times. Motkrafterna – snabbmatskedjor; kemi- och livsmedelsindustrin – är starka, och efter decennier av industritillverkad, näringsfattig mat har amerikanerna vant sig vid tomma kalorier.
– Medierna skriver bara när det varit något dramatiskt fall av förgiftning, fnyser Alice Waters.
– Men det är de goda exemplen som behöver lyftas fram!
Hon och andra aktivister har skrivit till herr och fru Obama för att erbjuda sina tjänster som matpolitiska rådgivare.
"Ni har en unik möjlighet att sätta tonen för de förändringar som behöver göras vad gäller de sätt på vilka USA skaffar sin mat. Det rena och hälsosamma med er valrörelse kan gott få en parallell i ren och hälsosam mat på USA:s mest synliga och symboliska adress: Vita huset", stod det i brevet.
Hillary Clinton och Laura Bush har förvisso sett till att representationsmaten varit någorlunda hälsosam, och Vita huset har redan en liten ekologisk köksträdgård. Men Alice Waters menar att matkvalitet måste bli något mer: regeringspolitik. Hittills har det mesta drivits av eldsjälar på gräsrotsnivå.
– Det vore oerhört symboliskt om Vita huset började återupprätta USA:s gastronomiska arv. Bra mat ska inte vara lyx, utan en rättighet.
Barack Obama har ännu inte gett mataktivisterna någon respons. Tyvärr gör nog finanskrisen samt andra oroshärdar att han får svårt att fokusera på amerikanarnas matvanor. Men livsmedelskvalitet skulle kunna bli en av de frågor Michelle Obama tar sig an som First Lady. Hon har en stående inbjudan till Chez Panisse.
Gunilla Kinn
Denna artikel om mat- och jordbrukspolitik, som New York Times publicerade under valrörelsen i höstas, har cirkulerat flitigt bland livsmedelsaktivister i USA:
Sunday, December 14, 2008
Tiotusentals gräsrötter pratar politik i USA
Linda Prine (på pallen) är läkare men också aktiv i miljörörelsen i New York. Under Barack Obamas kampanj upplät hon sin lägenhet till volontärer som kom dit för att ringa till tveksamma väljare i andra delar av USA tillsammans.
Denna lördagseftermiddag har en grupp Obama-anhängare samlats hos henne för att diskutera vad de vill göra av kampanjtemat "Yes, we can!". Louisa Gilbert, med en bärbar dator i knäet, för protokoll och ser till att deltagarnas synpunkter vidarebefordras till Obamas stab.
New York (TT)
Barack Obamas valkampanj växte till en folkrörelse, som fick miljoner medborgare att engagera sig. Idén är att fortsätta förankra politiken bland dem även efter valet. Tusentals vardagsrum över hela USA blev i helgen arenor för politiska samtal.
– Det här är otroligt – när träffade ni främlingar hemma hos någon och pratade politik senast?
Louisa Gilbert, som är socialarbetare, gör en paus i sina mötesanteckningar och ser ut över den grupp som samlats i Linda Prines vardagsrum, sent på lördagseftermiddagen.
De är ett 15-tal människor, i åldern 35 till dryga 60. De flesta bor på Manhattans Upper West Side, ett av de områden där Obama har extremt högt stöd – men har aldrig förut träffats. Vin, vatten, majschips och druvor skickas runt, och var och en talar om de frågor de engageras mest av.
USA:s energiberoende, kriget i Irak och New Yorks gammalmodiga lokaltrafik blir föremål för livlig debatt – men en allmän sjukvårdsförsäkring för alla amerikaner står högt på de flesta deltagarnas politiska önskelista.
– Frågan om hur sjukvården ska finansieras har varit så dominerad av försäkringsbolagens lobbyister, säger Linda Prine som själv är läkare.
– Jag tror att det måste finnas ett starkt tryck från oss gräsrötter för att det ska bli någon förändring. Människorna runt Obama kollar på bloggar och nätverk som "Läkare för Obama" för att se vad folk talar om.
Nästan alla bidrar aktivt med åsikter och idéer – och Louisa Gilbert skriver ner allt till en rapport till Vita husets tillträdande stab. Detta är bara ett av tusentals liknande möten i helgen.
Folkrörelse
USA:s blivande president framställs ofta som en kändis (av belackarna) eller en Messias-figur (av anhängarna). Medierna har fokuserat på hans unika personliga bakgrund.
Fast Barack Obama försöker utveckla det han arbetade med i 25-årsåldern; att hjälpa människor i Chicagos fattigare stadsdelar att själva organisera sig och påverka. Vilket i sin tur har sin bakgrund hos Saul Alinsky – en legendarisk gräsrotsaktivist i efterkrigstidens Chicago, som inspirerat många ideella organisationer.
"Yes, we can!"-temat i Obamas kampanj visar att det hela är tänkt som en folkrörelse. Men frågan är exakt hur det engagemang som miljoner amerikaner visat kan kanaliseras.
Lokala frågor
Svaret vet ingen än. Men hans stab har talat om att människor som känt att de kunde påverka presidentvalet nu kan gå vidare med lokala frågor.
"Det ligger i Obamas intresse att hålla igång sitt nätverk – för återvalskampanjen 2012, för att få hjälp att styra landet, och för att skapa en långsiktig, strukturell fördel för Demokratiska partiet", enligt Harvardprofessorn David Lazer.
De som samlats i Linda Prines lägenhet är oroliga för att mötet inte ska leda någonvart, men bestämmer sig för att ses igen om några veckor. De tänker kontakta inte bara Obamas stab, utan även sina lokala senatorer, kongressmän och medier.
– Jag är glad att valrörelsen liksom fortsätter, säger Anita Tierny, som befarar att Barack Obama likt så många presidenter hamnar i en bubbla utan verklighetskontakt.
– Men hittills känns det som att han faktiskt bryr sig om vad människor tycker.
Gunilla Kinn/TT
"Brainstorming" för sjukvårdsförsäkringar
"Change is Coming", "förändring på väg", var temat för de tusentals småmöten som Barack Obamas stab initierade i helgen, men som organiserades av frivilliga. Idén är att fortsätta utnyttja kampanjens databas med anhängare.
"Om jag ska försöka få igenom en reformering av sjukförsäkringar i Washington är det oerhört kraftfullt att vi på en e-postlista har tio miljoner människor, som är beredda att vara aktiva och informera sina vänner, grannar och kolleger om frågan", säger Obama i en färsk intervju i magasinet Ebony.
Den komplicerade frågan om sjukvårdsfinansiering står högt på USA:s politiska agenda. Den tillträdande hälso- och sjukvårdsministern Tom Daschle sade i fredags att han uppmuntrade folk att delta i helgens möten för att bidra med idéer, och planerar även att ordna andra former av "brainstorming" för just detta. Hittills har gensvaret varit mycket större än han hade förväntat sig.
Monday, December 08, 2008
På tur med Manhattans Mulle
Publicerad av Veckans Eko/Ekolådan, nummer 50/2008.
Inte nog med att Central Park är New Yorks gröna lunga – det är också ett skafferi fullt av godsaker. Steve Brill leder turer där deltagarna får lära sig leta ätliga rötter, bär och blad mitt på Manhattan.
– Se upp med var ni sätter fötterna så att ni inte kliver i middagen! ropar Steven Brill glatt när ett 30-tal personer sprider sig över en glänta med vild-gräslök.
Han kallar sig för Wild Man, ett varumärke för de vandringar han leder i parker och strövområden i New York med omnejd.
– Det började för mer än 25 år sedan med att jag träffade grekiska kvinnor som plockade blad i en park. De visade mig hur de använde dem i sin matlagning, berättar han, som sedan lärt sig mer och mer om vad som är ätligt i det vilda.
– Det här är kunskaper som vi amerikaner tappat. De botaniker jag träffat vet inte mycket om växternas kulinariska egenskaper. De skulle knappt känna igen ett kök om det så ramlade över dem!
Men den smått excentriske Steve Brill – som är vegan – har plockat och provlagat så mycket svamp, blommor, bär, blad, nötter och rötter att han kunnat ge ut ett riktigt praktverk, The Wild Vegetarian Cookbook (2002).
– Jag skulle tro att en tiondel av den mat min familj äter är sådant vi själva samlat, säger han medan han mumsar på några blad svinmålla.
Under vandringen drar han flera recept på hur man kan använda parkens växter till stuvningar, sallader eller te. Att odla hemma är han däremot inte alls lockad av. Nej, vilt ska det vara – och i Central Park finns så mycket av den varan att de flesta deltagare kan fylla sina medhavda plastpåsar, trots att det nästan är vinter.
Och nog känns det märkligt att vistas mitt i “vildmarken” (nåja, anlagd sådan), med skyskrapor och brusande trafik blott några stenkast bort.
Förutom svinmålla och gräslök hittar vi bland annat löktrav, hasselört, bergsyra, vildapel, nypon, gingkobär och sassafras (används som redning i New Orleans-rätten gumbo). De flesta arter har vi deltagare knappt hört talas om, än mindre ätit. Ett av de märkligaste inslagen på expeditionen är Kentucky-kaffeträdet, vars skidor innehåller stora, bruna frön som kan malas till kaffesurrogat.
– Vid 81:a gatan växer det fantastisk ostronmussling, säger Steve Brill.
– Det finns faktiskt mer att hämta i Central Park än i skogarna i Connecticut och upstate New York – för därute äter rådjuren upp det goda.
En av deltagarna, April som jobbar på en ekologisk lantgård utanför New York City, har varit med på ett dussin av “Vildmannens” vandringar.
– Jag lär mig något nytt varje gång, säger hon.
– Det är viktigt att vi tar tillvara den lilla kunskap som finns om de här växterna. Detta är sådant som egentligen alla borde känna till.
Gunilla Kinn
Recept, fakta och information om vandringarna: www.wildmanstevebrill.com
Inte nog med att Central Park är New Yorks gröna lunga – det är också ett skafferi fullt av godsaker. Steve Brill leder turer där deltagarna får lära sig leta ätliga rötter, bär och blad mitt på Manhattan.
– Se upp med var ni sätter fötterna så att ni inte kliver i middagen! ropar Steven Brill glatt när ett 30-tal personer sprider sig över en glänta med vild-gräslök.
Han kallar sig för Wild Man, ett varumärke för de vandringar han leder i parker och strövområden i New York med omnejd.
– Det började för mer än 25 år sedan med att jag träffade grekiska kvinnor som plockade blad i en park. De visade mig hur de använde dem i sin matlagning, berättar han, som sedan lärt sig mer och mer om vad som är ätligt i det vilda.
– Det här är kunskaper som vi amerikaner tappat. De botaniker jag träffat vet inte mycket om växternas kulinariska egenskaper. De skulle knappt känna igen ett kök om det så ramlade över dem!
Men den smått excentriske Steve Brill – som är vegan – har plockat och provlagat så mycket svamp, blommor, bär, blad, nötter och rötter att han kunnat ge ut ett riktigt praktverk, The Wild Vegetarian Cookbook (2002).
– Jag skulle tro att en tiondel av den mat min familj äter är sådant vi själva samlat, säger han medan han mumsar på några blad svinmålla.
Under vandringen drar han flera recept på hur man kan använda parkens växter till stuvningar, sallader eller te. Att odla hemma är han däremot inte alls lockad av. Nej, vilt ska det vara – och i Central Park finns så mycket av den varan att de flesta deltagare kan fylla sina medhavda plastpåsar, trots att det nästan är vinter.
Och nog känns det märkligt att vistas mitt i “vildmarken” (nåja, anlagd sådan), med skyskrapor och brusande trafik blott några stenkast bort.
Förutom svinmålla och gräslök hittar vi bland annat löktrav, hasselört, bergsyra, vildapel, nypon, gingkobär och sassafras (används som redning i New Orleans-rätten gumbo). De flesta arter har vi deltagare knappt hört talas om, än mindre ätit. Ett av de märkligaste inslagen på expeditionen är Kentucky-kaffeträdet, vars skidor innehåller stora, bruna frön som kan malas till kaffesurrogat.
– Vid 81:a gatan växer det fantastisk ostronmussling, säger Steve Brill.
– Det finns faktiskt mer att hämta i Central Park än i skogarna i Connecticut och upstate New York – för därute äter rådjuren upp det goda.
En av deltagarna, April som jobbar på en ekologisk lantgård utanför New York City, har varit med på ett dussin av “Vildmannens” vandringar.
– Jag lär mig något nytt varje gång, säger hon.
– Det är viktigt att vi tar tillvara den lilla kunskap som finns om de här växterna. Detta är sådant som egentligen alla borde känna till.
Gunilla Kinn
Recept, fakta och information om vandringarna: www.wildmanstevebrill.com
Sunday, November 30, 2008
USA: ödslighet i huskrisens spår
Stockton (TT)
Döda blomrabatter, tomma hus, lappar på dörrarna. I vissa områden i Kaliforniens inland står vartannat hus obebott.
I Stockton har tusentals familjer tvingats lämna sina hem i kreditkrisens spår. Fastighetspriserna har sjunkit med över 40 procent. Vikande skatteunderlag och sociala problem är andra följder av huskrisen.
– För fem år sedan var det tomatodlingar, majs- och vetefält här, säger Dave Harmon och blickar ut över en enorm men rätt tom parkeringsplats vid en köplada där de flesta lokaler är outhyrda.
Han är mäklare och visar runt i Mossdale Landing i närheten av Stockton i Kaliforniens inland – ett av många områden som bebyggts med överkomliga hus till familjer, som inte haft råd att köpa eget närmare kusten.
– Det var inte länge sedan här var fullt av folk varje helg. De körde hit från San Francisco, Oakland och San José för att titta på de hus som växte upp, och låneinstituten hade representanter på plats.
Övergivna hus
Nu känns Mossdale Landing ödsligt. Nära hälften av de nya husen står tomma, med bruna gräsmattor och döda blomrabatter. Skyltar visar att de är till salu eller går att hyra. På många dörrar sitter lappar om att huset tagits i pant.
– En av mina klienter var en ung vietnamesisk läkare, vars familj kom till USA som båtflyktingar på 1970-talet. När han fick jobb på sjukhuset i Stockton köpte han två hus här: ett till sig och sin fru, ett till sina föräldrar. När hans kontrakt inte förnyades i fjol flyttade de åter till Los Angeles, berättar Harmon.
– Det tog ett år att få husen sålda. Under tiden halverades priserna. Han köpte 2006 för 712 000 dollar (5,5 miljoner kronor) per hus, men fick bara ut 330 000 dollar i maj. En hemsk förlust! Men han var lättad över att få lösa sina lån.
Annars händer det att människor som inte klarar räntor och amorteringar bara lämnar sina hus. Enligt mäklarna finns det knappt något stigma längre i att få uselt kreditbetyg eller ha råkat ut för en utmätning – det har blivit så vanligt.
Få grannfamiljer
- Grannarna stack för några månader sedan. Jag har ingen aning om vart. Kanske hyr de nå't i Oakland.
Tvåbarnspappan Maurice Moren är kökschef på en golfklubb och köpte ett stort hus i Mossdale Landing för bara sex månader sedan. Han tröttnade på att det var så stökigt där familjen bodde tidigare.
– För många gangstergäng, usla skolor. Jag trivs med att det står hus tomma här, det blir lugnt och tyst.
Men han har fått köpa en hundvalp åt sjuåriga dottern Paulina för att hon ska ha någon att leka med. Det finns ju knappt några barn på gatan. Och trots att familjen Moren köpt billigt funderar han redan på att flytta.
– Jag är besviken, för de lokala skatterna har blivit mycket högre än jag trodde (8 000 dollar istället för 2 000 om året). Visst lär fler flytta in och dela på kostnaderna. Men frågan är hur många år det tar.
Kaliforniens kommuner har problem med vikande skatteunderlag, vilket leder till nedskärningar i skolor och annan verksamhet.
– De som inte dragit ännu funderar nog på det, eftersom deras lån är större än vad husen är värda. Alla som riskerar arbetslöshet är sårbara, säger Dave Harmon.
Lån utan handpenning
De kreativa finansieringsmodeller som i mitten av 2000-talet kom att komplettera vanliga bolån bär stor skuld i dramat.
– Folk tiggde och bad om sådana lån som de sett i tv-reklamen, säger låneförmedlaren Stephanie Rodriguez.
– Jag förklarade upplägget med stigande räntor och avbetalningar – men det hjälpte inte. De skulle ha sina hus genast, även om de knappt kunde lägga en dollar i handpenning. Många av de låneinstitut som nu tvingats omkull ägdes av de stora bankerna, det var en hel industri!
Även under 90-talets lågkonjunktur togs många småhus i Stockton i pant av bankerna. Dave Harmon visar runt i bostadsområdet Weston Ranch, som drabbades då:
– De utmätta husen köptes av investerare, som hyrde ut dem i väntan på stigande priser. Men hyresgästerna tog sällan hand om husen. Det blev problem med klotter, gäng, droger, brottslighet ... och Weston Ranch fick ett bestående dåligt rykte.
Mäklare, röjningsfirmor och skyltmålare har bråda dagar i Stockton, som kallats "Utmätningarnas huvudstad" i USA.
– Vi har mycket att göra nu. Alla hus som tagits i pant måste säljas förr eller senare, säger Harmon. Han påpekar att bankerna inte accepterar skambud.
– Eftersom priserna fallit har provisionen gått ner, så jag måste sälja tre gånger fler hus än tidigare. Och det är inte så kul att bara ha att göra med banker och investerare. Det är mycket roligare att jobba med människor som letar hus.
Gunilla Kinn/TT
Subprimelån knäckte låntagare
I USA finns flera federala låneprogram för att hjälpa låg- och medelinkomsttagare att köpa hus. Men beloppen är begränsade och räckte inte långt på den överhettade fastighetsmarknaden i delstater som Florida och Kalifornien.
Många låntagare som ville köpa hus – och som inte kunde få vanliga banklån – tog i stället vad som marknadsfördes som "enprocentslån". Dessa hade låg ränta till en början, bara en procent, och beloppen att betala var låga första året. Men en ökad ränta byggde sedan snabbt upp en allt större skuld, som för många blev svår att betala – och extra hopplös när husets marknadsvärde rasade i stället för att fortsätta uppåt.
När oljepriserna steg drastiskt drabbades många extra hårt ekonomiskt, eftersom de ofta tvingades pendla långväga med bil för att komma till sina jobb.
Banker och kreditmäklare tjänade i början stora belopp på de så kallade subprimelånen. Inga nya sådana utfärdas, och befintliga villkor omförhandlas ofta. (TT)
Sjunkande fastighetspriser möjliggör köp
I de enorma ekonomiska räddningspaket som nu förbereds i Washington (och Chicago) ingår stimulans till sunda kreditmarknader och hjälp till dem som riskerar att förlora sina hus, till exempel tillfälligt stopp för utmätningar och pantövertagande ("foreclosure").
Kraftigt sänkta fastighetspriser gör också att ett eget hus nu kan bli verklighet för allt fler, även till konventionella lånevillkor med en handpenning på 10–20 procent (till skillnad från subprimelånen, som knappt krävde någon handpenning alls). I exempelvis The Bay Area i Kalifornien är medianhuspriset nu på samma nivå som 2001: 375 000 dollar – en nedgång med 45 procent jämfört med oktober 2007. Nästan hälften av alla hus som säljs i området har genomgått "foreclosure". (Källa: San Francisco Chronicle)
Döda blomrabatter, tomma hus, lappar på dörrarna. I vissa områden i Kaliforniens inland står vartannat hus obebott.
I Stockton har tusentals familjer tvingats lämna sina hem i kreditkrisens spår. Fastighetspriserna har sjunkit med över 40 procent. Vikande skatteunderlag och sociala problem är andra följder av huskrisen.
– För fem år sedan var det tomatodlingar, majs- och vetefält här, säger Dave Harmon och blickar ut över en enorm men rätt tom parkeringsplats vid en köplada där de flesta lokaler är outhyrda.
Han är mäklare och visar runt i Mossdale Landing i närheten av Stockton i Kaliforniens inland – ett av många områden som bebyggts med överkomliga hus till familjer, som inte haft råd att köpa eget närmare kusten.
– Det var inte länge sedan här var fullt av folk varje helg. De körde hit från San Francisco, Oakland och San José för att titta på de hus som växte upp, och låneinstituten hade representanter på plats.
Övergivna hus
Nu känns Mossdale Landing ödsligt. Nära hälften av de nya husen står tomma, med bruna gräsmattor och döda blomrabatter. Skyltar visar att de är till salu eller går att hyra. På många dörrar sitter lappar om att huset tagits i pant.
– En av mina klienter var en ung vietnamesisk läkare, vars familj kom till USA som båtflyktingar på 1970-talet. När han fick jobb på sjukhuset i Stockton köpte han två hus här: ett till sig och sin fru, ett till sina föräldrar. När hans kontrakt inte förnyades i fjol flyttade de åter till Los Angeles, berättar Harmon.
– Det tog ett år att få husen sålda. Under tiden halverades priserna. Han köpte 2006 för 712 000 dollar (5,5 miljoner kronor) per hus, men fick bara ut 330 000 dollar i maj. En hemsk förlust! Men han var lättad över att få lösa sina lån.
Annars händer det att människor som inte klarar räntor och amorteringar bara lämnar sina hus. Enligt mäklarna finns det knappt något stigma längre i att få uselt kreditbetyg eller ha råkat ut för en utmätning – det har blivit så vanligt.
Få grannfamiljer
- Grannarna stack för några månader sedan. Jag har ingen aning om vart. Kanske hyr de nå't i Oakland.
Tvåbarnspappan Maurice Moren är kökschef på en golfklubb och köpte ett stort hus i Mossdale Landing för bara sex månader sedan. Han tröttnade på att det var så stökigt där familjen bodde tidigare.
– För många gangstergäng, usla skolor. Jag trivs med att det står hus tomma här, det blir lugnt och tyst.
Men han har fått köpa en hundvalp åt sjuåriga dottern Paulina för att hon ska ha någon att leka med. Det finns ju knappt några barn på gatan. Och trots att familjen Moren köpt billigt funderar han redan på att flytta.
– Jag är besviken, för de lokala skatterna har blivit mycket högre än jag trodde (8 000 dollar istället för 2 000 om året). Visst lär fler flytta in och dela på kostnaderna. Men frågan är hur många år det tar.
Kaliforniens kommuner har problem med vikande skatteunderlag, vilket leder till nedskärningar i skolor och annan verksamhet.
– De som inte dragit ännu funderar nog på det, eftersom deras lån är större än vad husen är värda. Alla som riskerar arbetslöshet är sårbara, säger Dave Harmon.
Lån utan handpenning
De kreativa finansieringsmodeller som i mitten av 2000-talet kom att komplettera vanliga bolån bär stor skuld i dramat.
– Folk tiggde och bad om sådana lån som de sett i tv-reklamen, säger låneförmedlaren Stephanie Rodriguez.
– Jag förklarade upplägget med stigande räntor och avbetalningar – men det hjälpte inte. De skulle ha sina hus genast, även om de knappt kunde lägga en dollar i handpenning. Många av de låneinstitut som nu tvingats omkull ägdes av de stora bankerna, det var en hel industri!
Även under 90-talets lågkonjunktur togs många småhus i Stockton i pant av bankerna. Dave Harmon visar runt i bostadsområdet Weston Ranch, som drabbades då:
– De utmätta husen köptes av investerare, som hyrde ut dem i väntan på stigande priser. Men hyresgästerna tog sällan hand om husen. Det blev problem med klotter, gäng, droger, brottslighet ... och Weston Ranch fick ett bestående dåligt rykte.
Mäklare, röjningsfirmor och skyltmålare har bråda dagar i Stockton, som kallats "Utmätningarnas huvudstad" i USA.
– Vi har mycket att göra nu. Alla hus som tagits i pant måste säljas förr eller senare, säger Harmon. Han påpekar att bankerna inte accepterar skambud.
– Eftersom priserna fallit har provisionen gått ner, så jag måste sälja tre gånger fler hus än tidigare. Och det är inte så kul att bara ha att göra med banker och investerare. Det är mycket roligare att jobba med människor som letar hus.
Gunilla Kinn/TT
Subprimelån knäckte låntagare
I USA finns flera federala låneprogram för att hjälpa låg- och medelinkomsttagare att köpa hus. Men beloppen är begränsade och räckte inte långt på den överhettade fastighetsmarknaden i delstater som Florida och Kalifornien.
Många låntagare som ville köpa hus – och som inte kunde få vanliga banklån – tog i stället vad som marknadsfördes som "enprocentslån". Dessa hade låg ränta till en början, bara en procent, och beloppen att betala var låga första året. Men en ökad ränta byggde sedan snabbt upp en allt större skuld, som för många blev svår att betala – och extra hopplös när husets marknadsvärde rasade i stället för att fortsätta uppåt.
När oljepriserna steg drastiskt drabbades många extra hårt ekonomiskt, eftersom de ofta tvingades pendla långväga med bil för att komma till sina jobb.
Banker och kreditmäklare tjänade i början stora belopp på de så kallade subprimelånen. Inga nya sådana utfärdas, och befintliga villkor omförhandlas ofta. (TT)
Sjunkande fastighetspriser möjliggör köp
I de enorma ekonomiska räddningspaket som nu förbereds i Washington (och Chicago) ingår stimulans till sunda kreditmarknader och hjälp till dem som riskerar att förlora sina hus, till exempel tillfälligt stopp för utmätningar och pantövertagande ("foreclosure").
Kraftigt sänkta fastighetspriser gör också att ett eget hus nu kan bli verklighet för allt fler, även till konventionella lånevillkor med en handpenning på 10–20 procent (till skillnad från subprimelånen, som knappt krävde någon handpenning alls). I exempelvis The Bay Area i Kalifornien är medianhuspriset nu på samma nivå som 2001: 375 000 dollar – en nedgång med 45 procent jämfört med oktober 2007. Nästan hälften av alla hus som säljs i området har genomgått "foreclosure". (Källa: San Francisco Chronicle)
Monday, June 30, 2008
USA:s högsta domarkår underskattad valfråga
När USA:s näste president tar över 2009 kommer sex av nio ledamöter i Högsta domstolen att vara över 70 år. Hur John McCain eller Barack Obama vill använda sin makt att utnämna eventuella nya domare är en bubblare i valrörelsen.
"Jag vill ha en domarkår med tillräckligt mycket empati och känsla för vad vanliga människor går igenom", har Barack Obama sagt.
"Jag har min egen standard för juridisk duglighet, erfarenhet, filosofi och temperament. Chefsdomare John Roberts och Samuel Alito lever upp till den på alla sätt", sade John McCain i ett tal i våras.
Med andra ord skulle han gärna utse personer i likhet med George Bush, som 2005 nominerade dessa pålitligt konservativa domare – och isåfall skulle HD få en tydlig konservativ majoritet i framtiden.
Det synsätt som McCain hyllar är att lagen ska följas troget. Det liberala, som Obama står för, är att lagen bör tolkas enligt moderna förhållanden, även om det innebär beskyllningar om "domstolsaktivism" – som när Kaliforniens Högsta domstol nyligen tillät homoäktenskap i delstaten.
Ofta 5–4
De senaste decennierna har USA:s högsta domstol fått en alltmer konservativ profil, som ett resultat av att republikanernas dominans i politiken – men ofta väger det lika mellan de två "blocken". Flera viktiga frågor har avgjorts med en utslagsröst. Eftersom de nio domarna sitter på livstid blir varje ny utnämning viktig.
Troligen får den blivande presidenten utse minst en ny domare – kanske rentav tre. John Paul Stevens och Ruth Bader Ginsburg, två av dem som räknas som "liberala", är 88 respektive 75 år och kan mycket väl vilja dra sig tillbaka, liksom David Souter som trots sin relativa ungdom (68) sägs överväga att avgå.
Ifall McCain som president då väljer konservativa ersättare kan det påverka utslaget i en rad viktiga frågor som domstolen kan komma att hantera de närmaste åren – till exempel en ny omgång av "Roe vs Wade" (frågan om rätten till abort) och synen på religionens ställning. Obama skulle, om någon av dessa tre avgår, kunna upprätthålla nuvarande balans.
Ingen stor valfråga
Även om HD:s sammansättning tas upp i tidningsartiklar och av kandidaterna är det inte en av de stora frågorna i valrörelsen. De flesta väljare berörs mer av bensinpriser, kreditkrisen och andra plånboksfrågor. Irak och kriget mot terror diskuteras också mer än domarnomineringar. Men välorganiserade lobbygrupper lär se till att frågan bubblar upp – det kan gälla konservativa kristna som är emot homoäktenskap, eller grupper som vill se se fler kvinnor som domare.
Det spekuleras för övrigt i att en president Obama skulle låta Hillary Clinton bli en av dessa.
Domstolen högst upp i "den dömande makten"
Högsta domstolen som har sitt säte i Washington är en del av domstolsväsendet – den dömande makt, som i USA:s statsskick är tänkt att balansera den exekutiva makten (presidentämbetet) och den lagstiftande dito (kongressen, d v s senaten samt representanthuset).
Den första domstolen inrättades 1789, men det var under 1800-talets första decennier som dess mandat och arbetsmetoder tog form.
De numera nio ledamöterna utses av presidenten och godkänns av senaten. Chefsdomare är John Roberts, som utsågs 2005 av George W Bush.
Liberala och konservativa domare i HD
När man talar om Högsta domstolens medlemmar som "konservativa" eller "liberala" menar man inte främst i politiskt hänseende, utan i synen på grundlagstolkning.
De konservativa domarna framhäver vikten av att hålla sig strikt till lagtexten, medan de som räknas som mer liberala anser att aktuella förhållanden måste få spela in.
"De konservativa": chefsdomaren John Roberts, Samuel Alito, Antonin Scalia och Clarence Thomas.
"De liberala": John Paul Stevens, David Souter, Ruth Bader Ginsburg och Stephen Breyer.
Anthony Kennedy räknas ofta till de konservativa, men har flera gånger använt sin vågmästarroll så att utslaget blivit 5-4. Senast röstade han med de konservativa domarna i frågan om rätten att äga handeldvapen; tidigare i juni med de liberala om Guantánamo-fångarnas rättigheter.
"Jag vill ha en domarkår med tillräckligt mycket empati och känsla för vad vanliga människor går igenom", har Barack Obama sagt.
"Jag har min egen standard för juridisk duglighet, erfarenhet, filosofi och temperament. Chefsdomare John Roberts och Samuel Alito lever upp till den på alla sätt", sade John McCain i ett tal i våras.
Med andra ord skulle han gärna utse personer i likhet med George Bush, som 2005 nominerade dessa pålitligt konservativa domare – och isåfall skulle HD få en tydlig konservativ majoritet i framtiden.
Det synsätt som McCain hyllar är att lagen ska följas troget. Det liberala, som Obama står för, är att lagen bör tolkas enligt moderna förhållanden, även om det innebär beskyllningar om "domstolsaktivism" – som när Kaliforniens Högsta domstol nyligen tillät homoäktenskap i delstaten.
Ofta 5–4
De senaste decennierna har USA:s högsta domstol fått en alltmer konservativ profil, som ett resultat av att republikanernas dominans i politiken – men ofta väger det lika mellan de två "blocken". Flera viktiga frågor har avgjorts med en utslagsröst. Eftersom de nio domarna sitter på livstid blir varje ny utnämning viktig.
Troligen får den blivande presidenten utse minst en ny domare – kanske rentav tre. John Paul Stevens och Ruth Bader Ginsburg, två av dem som räknas som "liberala", är 88 respektive 75 år och kan mycket väl vilja dra sig tillbaka, liksom David Souter som trots sin relativa ungdom (68) sägs överväga att avgå.
Ifall McCain som president då väljer konservativa ersättare kan det påverka utslaget i en rad viktiga frågor som domstolen kan komma att hantera de närmaste åren – till exempel en ny omgång av "Roe vs Wade" (frågan om rätten till abort) och synen på religionens ställning. Obama skulle, om någon av dessa tre avgår, kunna upprätthålla nuvarande balans.
Ingen stor valfråga
Även om HD:s sammansättning tas upp i tidningsartiklar och av kandidaterna är det inte en av de stora frågorna i valrörelsen. De flesta väljare berörs mer av bensinpriser, kreditkrisen och andra plånboksfrågor. Irak och kriget mot terror diskuteras också mer än domarnomineringar. Men välorganiserade lobbygrupper lär se till att frågan bubblar upp – det kan gälla konservativa kristna som är emot homoäktenskap, eller grupper som vill se se fler kvinnor som domare.
Det spekuleras för övrigt i att en president Obama skulle låta Hillary Clinton bli en av dessa.
Domstolen högst upp i "den dömande makten"
Högsta domstolen som har sitt säte i Washington är en del av domstolsväsendet – den dömande makt, som i USA:s statsskick är tänkt att balansera den exekutiva makten (presidentämbetet) och den lagstiftande dito (kongressen, d v s senaten samt representanthuset).
Den första domstolen inrättades 1789, men det var under 1800-talets första decennier som dess mandat och arbetsmetoder tog form.
De numera nio ledamöterna utses av presidenten och godkänns av senaten. Chefsdomare är John Roberts, som utsågs 2005 av George W Bush.
Liberala och konservativa domare i HD
När man talar om Högsta domstolens medlemmar som "konservativa" eller "liberala" menar man inte främst i politiskt hänseende, utan i synen på grundlagstolkning.
De konservativa domarna framhäver vikten av att hålla sig strikt till lagtexten, medan de som räknas som mer liberala anser att aktuella förhållanden måste få spela in.
"De konservativa": chefsdomaren John Roberts, Samuel Alito, Antonin Scalia och Clarence Thomas.
"De liberala": John Paul Stevens, David Souter, Ruth Bader Ginsburg och Stephen Breyer.
Anthony Kennedy räknas ofta till de konservativa, men har flera gånger använt sin vågmästarroll så att utslaget blivit 5-4. Senast röstade han med de konservativa domarna i frågan om rätten att äga handeldvapen; tidigare i juni med de liberala om Guantánamo-fångarnas rättigheter.
Monday, June 02, 2008
Monday, March 24, 2008
Dirty Tour på FN - bilder
FN:s byggnader i New York är lite av en tidsmaskin, som förflyttar sina besökare till 50-talet. Här, på golvet i en av de tre källarvåningarna, har saltvatten från East River trängt in:
På en skylt på FN-skrapans 28:e våning står en larmanvisning som inte har uppdaterats på länge: "Vid nödfall, ring Murray Hill 2-4477". New York övergav denna typ av telefonnummer för decennier sedan.
Kontrollpanelerna för värme- och ventilationssystemet som används i FN-skrapan tuffar på och fungerar fint, trots att de är nästan 60 år gamla.
Eftersom många av leverantörerna på 40- och 50-talet inte längre finns kvar har FN:s egna verkstäder fått tillverka vissa reservdelar.
Leverantören av apparaten nedan, Johnsons i Milwaukee, har bett att få viss utrustning för att visa på sitt företagsmuseum när FN nu byter ut driftssystemet.
Maskineriet i FN:s driftssystem fungerar fint – som dessa reglage av bakelit – men snart byts alltsammans ut mot den allra senaste tekniken.
Monday, March 10, 2008
Karriärdiplomaterna: UD är ett sjunkande skepp
Sverige har numera en rad diplomatiska plattformar och kan bedriva utrikespolitik bilateralt, nordiskt, med EU-länderna eller i andra konstellationer. Men samtidigt utsätts de som ska sköta jobbet för besparingskrav och förändringstryck på hemmaplan. Gunilla Kinn tar tempen på ett UD där missnöjda diplomater oroar sig för sitt yrkes framtid i den svenska statsförvaltningen.
Publicerad i Magasinet NEO 2/2008, med illustrationer av Lotta Sjöberg. (Texten nedan är något längre och aningen annorlunda än den publicerade versionen.)
Ett långt blogginlägg som berättar om bakgrunden till texten finns här. Skriv gärna eventuella kommentarer i anslutning till det.
– Allmänheten hatar UD, medierna hatar UD, finansdepartementet hatar UD. Det finns en stark antipati överallt mot UD!
Det är ännu en sen övertidskväll i ett chefsrum i en av utrikesdepartementets kontorshus på nedre Norrmalm i Stockholm. En av UD:s hårt arbetande whiz kids anar en konspiration – mot hela den svenska diplomatkåren.
– Alla tycker att vi är snobbiga och elitistiska, ingen vet vad vi egentligen gör. Ingen tycks se poängen med diplomati när det finns e-post och telefoner. Helst skulle de säkert se att man lät en robot bemanna UD.
Det romantiska skimret kring diplomatkåren håller på att mattas av, i takt med att UD:s verksamhet naggas i kanten.
Även om UD ansvarar för Sveriges utrikespolitik sysslar så gott som samtliga departement, i synnerhet statsrådsberedningen, med internationella frågor i en eller annan form. Inte minst sedan Sverige blev EU-medlem 1995 får tjänstemän från regeringskansliets samtliga departement samt från myndigheter och verk – som Jordbruksdepartementet, Rikspolisstyrelsen och Fiskeriverket – åka skytteltrafik till Bryssel. Diplomaterna ser hur deras roll som generalister urholkas, i och med allt fler tillresta specialister får representera Sverige i multilaterala förhandlingar.
Så behövs UD överhuvudtaget? Det verkar i förstone rimligt att departementet skulle kunna skäras ner rejält, särskilt som Sveriges utrikespolitik i allt högre utsträckning bedrivs i EU-form.
– Utrikesdepartementet har inte haft monopol på utrikespolitik på länge. Internationaliseringen har pågått i decennier, säger Magnus Jerneck, professor i internationell politik vid Lunds universitet.
– Mängder av komplexa områden som vi traditionellt förknippar med inrikespolitik har ju blivit utrikespolitik, som miljöfrågor och brottsbekämpning. Dessutom pågår en institutionell utveckling, som innebär alltmer av ”toppmötesdiplomati” i världen. Ärendena avgörs av stats- och regeringschefer vid EU-kommissionens eller G8-gruppens sammankomster.
Internationaliseringen av såväl Sverige som andra EU-länder – innebär att respektive utrikesministers betydelse har minskat, till förmån för statsministern och fackministrarna, även om utrikesministrarna ansvarar för EU:s gemensamma utrikespolitik. Ett undantag är kanske den svenska regeringen, där statsminister Fredrik Reinfeldt gärna överlåter åt Carl Bildt att sköta utrikespolitiken.
– Det finns alltid inslag av vad vi forskare kallar ”byråkratisk konkurrens”, som när säkerhetspolitiken hamnar mellan UD, försvarsdepartementet och statsrådsberedningen, säger Magnus Jerneck.
– Men mitt intryck är ändå att den typen av politik fortfarande koordineras bäst av enheter inom UD. Det är omöjligt ha överblick över all information, det kräver UD:s kunskapsspecialisering.
Vad gör då UD, konkret? Med en travestering på ett känt uttryck kan utrikes- och säkerhetspolitik beskrivas som ”one damn thing after another”. Att bedöma kriser och katastrofer varhelst de blommar upp och sköta relationerna med andra stater är verksamhetens kärna.
Utrikesdepartementet följer från Stockholm och fältet – medelst ett hundratal ambassader, konsulat, missioner och delegationer – folkrätt och mänskliga rättigheter, utvecklingssamarbete och humanitära frågor, handelspolitik, handelsfrämjande och konsulära ärenden. Alltsammans sker med ett enormt maskineri av samtal och förhandlingar – en veritabel ”informationsinhämtningskarusell”, som en diplomat kallar det, där varje möte på ministernivå förbereds och följs upp i månadslånga processer.
Hjälp till svenskar i utlandet är ett annat viktigt uppdrag. Men UD skulle nog helst se att svenska folket slutade ta för givet att ambassaderna främst är till för att hjälpa nödställda medborgare i främmande land. I takt med svenskarnas flitiga resande och utlandsboende har dock UD:s konsulära, författningsreglerade verksamhet svällt rejält – med alltifrån utfärdande av pass till fängelsebesök och evakueringar från konfliktzoner.
Utöver regeringen, statsrådsberedningen och UD är utrikesutskottet och EU-nämnden i riksdagen viktiga aktörer för att sätta dagordningen för svensk utrikespolitik. Direkt under UD ligger därtill tio myndigheter, som Sida, Svenska Institutet, Kommerskollegiet, Exportkreditnämnden, Nordiska Afrikainstitutet och Invest in Sweden Agency.
Men fungerar verksamheten på fältet väl? Diplomaterna själva vittnar om att UD är i full färd att nedmontera sin egen kunskapsorganisation, och att deras möjligheter att göra ett bra arbete för Sverige blir alltmer kringskuren. Andra menar att själva idén med en diplomatkår är otidsenlig:
– Svensk diplomati är ganska ålderdomlig. UD-diplomaterna är ofta beroende av direktiv hemifrån. De vågar inte göra något för egen maskin, hävdar Jan Olov Agrell, biståndskonsult och före detta Sida-utsänd med mer än 30 års fälterfarenhet från länder som Indien, Zambia och Vietnam.
– Numera tycks gemensamma EU-ståndpunkter för mänskliga rättigheter och handelspolitik styra allt UD gör. Sida har ett mycket friare mandat inom ramen för utrikespolitiken – med större frihetskrav och risktagande. Vad är vitsen med att ha diplomater på plats, om de inte får ta några initiativ?
Staffan Heimerson, som konfronterats med ett antal UD-sändebud under sina decennier som kringflackande reporter, anser att kåren med undantag för de konsulära uppgifterna spelat ut sin roll:
– Diplomaterna går samma väg som tunnbindare och typografer – deras yrke går oundvikligen ur tiden! Visst finns det komplexa förhållanden där Sverige behöver ha en åsikt – men aldrig i samma utsträckning som förr, påstår han.
– Jag framför min djupaste beklagan att det romantiska och spännande med diplomatyrket försvinner, men så är det! En inte alltför underbegåvad journalist kan i dag hålla sig uppdaterad om vad som händer på alla möjliga platser i världen. Diplomaterna måste dessutom hålla truten tills de är i 55-årsåldern, de har väldigt lite nytta för all sin klyftighet. Det mesta de gör är mumbojumbo. Tiden har sprungit ifrån dem.
Det finns få saker diplomaterna är så utleda på som kommentarer à la Heimersons. Jo, det skulle vara myten om att de ständigt går på cocktailpartyn, internt kallat ”kristallkronesyndromet”. Ingen diplomat förnekar att mingel med ett champagneglas i handen på vissa poster kan vara en del av fältarbetet, men påminner också om att det är just jobb – på obetald arbetstid därtill. ”Så roligt är det inte att springa på fyra kvällsmottagningar i veckan”, säger en karriärdiplomat – men möjligheten till ett intressant samtal eller en viktig kontakt gör att de måste.
Att den diplomatiska verksamheten lika väl kan skötas slimmat från Arvfurstens palats håller de inte med om alls. Tvärtom:
– Så länge regeringar har relationer med varandra behöver någon företräda dem. Genom globaliseringen har stater fler frågor att lösa gemensamt än någonsin, eftersom beroendeförhållandena ökar. Därför torde det vara särskilt viktigt med generalister som förmår sätta komplexa internationella skeenden i ett sammanhang, säger en av dem.
I och med External Action Service – ett resultat av Lissabonfördraget som undertecknades i fjol ska en ny utrikesförvaltning, som ska sköta EU:s diplomatiska kontakter på den globala arenan, byggas upp de närmaste åren. Men det minskar inte i sig behovet att ”främja svenska intressen i världen”, UD:s affärsidé.
– Det behövs diplomater som kan värna Sveriges intressen inom ramen för EU:s utrikespolitik. Sakdepartementen deltar visserligen i Bryssel-diskussioner om sina frågor – men det handlar i första hand om en förlängd inrikespolitisk agenda. Det EU gör utanför Europa – som konfliktlösning, handelsrelationer, fredsfrämjande och samarbete i FN – ligger det på svenska diplomaters ansvar att påverka.
– Det talas ofta om att UD:s verksamhet kostar så mycket. Men ingen räknar ut vad det skulle kosta att inte bedriva den! Man biter sig i tummen om man tror att det inte får konsekvenser att skära ner den diplomatiska närvaron, säger en UD-tjänsteman.
Som exempel tar han stålbadet på den danska utrikesförvaltningen, som för några år sedan skar ner sin budget med en fjärdedel. Bland annat stängdes flera beskickningar i Mellanöstern.
– Jag är övertygad om att det bidrog till Muhammedkrisen häromåret. Danskarna hade inte längre fingret på pulsen i muslimska länder. Men när konflikten om rondellhundarna blossade upp i Sverige hade våra diplomater på plats intensiva kontakter med alla möjliga stormuftisar.
Andra exempel där UD-tjänstemän hävdar att deras känselspröt gjort skillnad gäller kriget i Irak 2003, där regeringens ställningstagande baserades på information som svårligen kunnat inhämtas från Stockholm – och FN:s Olja mot mat-program, där svenska diplomater kunde ge en helt annan bild än den som fanns att läsa i exempelvis Wall Street Journal.
Handlar det om länder som Sudan, Afghanistan eller Kosovo, där Sverige har en rad intressen, måste kvalificerad information snabbt fram från specifika källor som odlats på plats under lång tid i New York, Moskva, Genève, Washington eller var frågorna nu ligger. Ofta är ett stort antal beskickningar involverade i de flesta ärenden, inte minst när de bereds för EU-gemensamma hållningar.
Föreställningen att diplomaterna producerar en strid ström av promemorior som ”ingen läser” innan de hamnar i ett dammigt arkiv är stark. Men rapporterna är viktiga redskap för Stockholmsbaserade handläggare och den politiska ledningen. Och ett ärende i en aktuell fråga – som en initierad analys av Kanadas militära insatser i södra Afghanistan – sänds till en lång rad berörda ambassader och andra UD-enheter. En diplomats roll är i hög grad att samla information till och skriva promemorior – och ta del av dussintals varje dag på jobbet.
UD:s karaktär av allt-i-allo-organisation – departement och myndighet i samma byråkratiska kropp, lika stor som alla övriga enheter inom regeringskansliet tillsammans – skapar en rad institutionella problem, som i sin tur lett till att ett enormt budgetunderskott fått rulla från det ena året till det andra.
– Det är klassiskt inom varje lands förvaltning att UD inte går att styra, säger ambassadör Lars Danielsson, som tidigare var statssekreterare på Statsrådsberedningen under Göran Persson.
– Det har påståtts av frustrerade UD-tjänstemän att vi på statsrådsberedningen försökte styra UD. Jag håller inte med! Vi var ju bara 4–5 personer som arbetade med internationella frågor där, vi kunde knappast ta över det som hundratals diplomater arbetar med.
Det statusfyllda, omväxlande diplomatyrket hamnar ständigt i topp på begåvade studenters önskelistor. Varje år söker cirka 2 000 förhoppningsfulla till UD:s ettåriga diplomatprogram, och blott ett 20-tal antas – ofta personer som vill slippa det klämkäcka näringslivet, men ha mer action och politiskt drama än de skulle få genom exempelvis en akademisk karriär.
Det händer att välmeriterade unga lämnar tjänster på advokatbyråer och konsultfirmor med månadslöner i hundratusenkronorsklassen – ”för att få jobba med krig och fred”, som en av dem uttryckte det – för en blygsammare ersättning i utrikesförvaltningen. Ingångslönen för handläggare är i regel 24 000 kronor per månad.
Traditionellt innebär UD-tjänsten sedan nomadliv och en livslång räcka posteringar: Stockholm varvat med orter som Islamabad, Moskva, Mexico City, Genève, Addis Abeba, Buenos Aires, Rom, Canberra, Vilnius, Ottawa, Köpenhamn…
Länge var diplomatyrket en av få kvalificerade möjligheter att komma ut i världen – och även om dagens karriärdiplomater själva knappast älskar UD så tycks de älska sitt arbete. Sammanhållningen i kåren är stark för, som en diplomat med erfarenhet från flera hardship-platser uttrycker det: ”Det är ofta ensamt. Man behöver förståelsen från kolleger som vet hur det är att befinna sig ute i någon provins och lösa problem”.
Men av omvärlden känner sig diplomaterna alltså missförstådda och påhoppade. Efter flera år av kritik i medierna, ständigt övertidsarbete och nedskärningar (100 tjänster ska bort i år) är deras självbild stukad – om än med inslag av självömkan.
– Jag tror att allt är en konspiration från Göran Persson, säger diplomaten som hävdar att alla hatar UD.
Han ler bistert och förklarar hur han och många av hans kolleger anser att övriga regeringskansliet sakta men säkert försöker krossa hans kår.
Trots politiseringen av UD, ofta lett av framträdande socialdemokrater, har det ju varit något av en konservativ bastion – som gärna vårdat sin egenart och aldrig riktigt ingått i det svenska folkhemsbygget.
–Det var väl ideologiskt frestande för Göran Persson att spjälka sönder diplomatkåren, precis som läkarna, lärarna och prästerskapet redan krossats, spekulerar diplomaten.
– Den politiska ledningen har strävat efter att “modernisera” UD – vilket i själva verket inneburit att lägga ner diplomatkåren. Vissa av våra chefer kommer från andra departement och har ingen insikt om fältarbetets villkor utan har placerats på UD som redskap i en genial plan för att luckra upp. Och Carl Bildt har inte gjort något för att reversera den.
Ingen av de åtta diplomater som intervjuats för denna artikel vill citeras med namn, vare sig det gäller anklagelser mot den politiska ledningen, egna bedrifter eller uppgifter som är kända internt. Möjligen är det ryggradslöst – men förmodligen mest av allt typiskt för UD. Dels är diskretion en hederssak i diplomatkulturen, dels finns en uttalad rädsla att vara så frispråkig att man ”hamnar i arkivet”. Men det är tydligt att diplomaterna talar utifrån såväl en gammaldags skråkänsla som en genuin omsorg om diplomatyrkets generalistkärna.
– I Jantelagens Sverige ses eliter som något suspekt, så de försöker göra diplomatyrket till ett alldagligt kneg, säger en av dem.
– Nu har de gjort så att vem som helst på regeringskansliet kan söka tjänster på UD. En gång ville man först sända en ickediplomat som skulle ”främja Sverigebilden” till Moskva – utan att kunna ett ord ryska! Men man kan inte jobba där utan att tala ryska, så ambassaden ifrågasatte placeringen – och fick veta att det övergripande målet inte alls varit att främja Sverigebilden, utan att öka integration av regeringskansliet inom utrikesförvaltningen.
Det finns fler exempel på kulturkrockar. Vissa ambassader befolkas med tjänstemän utan tidigare diplomatisk erfarenhet eller vana att jobba i främmande miljöer. ”Jag ser dem inte som riktiga diplomater”, säger en ambassadör som är den enda på sin beskickning med traditionell UD-bakgrund.
Sammantaget sker en utarmning av le corps diplomatique, hävdar alla dess företrädare Neo talat med. Inte minst genom det som är Utrikesdepartementets allra hetaste samtalsämne just nu: förändringarna av utlandsstationeringsvillkoren.
Internt har frågan bubblat som i en tryckkokare i flera år. Upprörda promemorior med uträkningar och namnunderskrifter skickas mellan kontinenterna.
”Det nya avtalet ger sämre utfall för de flesta personalkategorier på nästan alla orter. […] [Det] gör det oattraktivt att ägna ett yrkesliv åt att bli en skicklig diplomat och gör det därmed svårare att upprätthålla en professionell svensk diplomatkår” står det i en skrivelse från New York-delegationen.
Från den 1 januari gäller nämligen att den flora tillägg som diplomaterna får när de är utsända räknas om och beskattas. Fortfarande gäller fri bostad, fri sjukvård och en rad andra förmåner. Men ett kollektivt ramaskri har uppstått, då många tvingas konstatera att de nu får inkomstsänkningar på – i extrema fall – upp till 22 000 kronor netto. Per månad! Det är en rejäl privatekonomisk försämring, men kanske har det också konsekvenser för svensk utrikespolitik.
Diplomaterna varnar i alla fall för att Sverige nu utan eftertanke går ifrån idén att bygga upp yrkesskicklighet genom många, varierade stationeringar. De menar att det nya avtalet mest tycks utformat för tjänstemän som ska posteras i Bryssel en period eller två, inte för ett helt liv i utrikesdepartementets tjänst på fältet.
– Jag tycker att det är trivsamt att representera Sverige. FN är en diffus och inte enkom positiv organisation. EU är intressant, men det är svårare att säga vad man representerar. De flesta av oss tycker det är roligare att jobba inom den nationella utrikesförvaltningen, säger en av alla diplomater som nu befarar att de mest kvalificerade kollegerna försvinner till någon internationell organisation, vilket i regel är betydligt mer privatekonomiskt lönsamt.
Kvar i svensk tjänst blir framöver mest diplomater med privat förmögenhet och medelmåttor – tror UD-tjänstemännen själva. Ja, en av dem beskriver rentav utrikesdepartementet som "ett sjunkande skepp".
Men ingen annan verkar ta deras varningsord på allvar, utan ser missnöjet som ett uttryck för ovilja till förändring och krasst egenintresse.
Christer Hedvall, förhandlingsdirektör på Statens arbetsgivarverk, gissar att farhågorna om att diplomatkåren lär klamra sig fast i Stockholm för att de inte har råd med fler än enstaka utlandsstationeringar är överdrivna. Professor Magnus Jerneck talar om hur diplomaterna alltid utgjort ”en fattig elit” och att man ska ta missnöjet ”med en nypa salt”. Fredrik Reinfeldt har sagt att han tänker göra ”minsta möjliga” åt det nya avtalet. Medan andra, som socialdemokraternas utrikespolitiska talesman Urban Ahlin, är bekymrade över Sveriges möjlighet att behålla kompetensen i utrikesförvaltningen.
”Kristallkronesyndromet” gör att diplomaternas löner nog måste elimineras helt om någon ska tycka synd om dem. Och vill de ha omvärldens sympatier gör de det inte lätt för sig. För många påverkas bilden av UD av det gnäll över irritationsmomenten på fältet som brukar dyka upp i de årliga stationsrapporterna och sedan leta sig in i pressen: alltför sockrade frukostflingor i Honduras, för många rumäner i poolen i Bukarest, illaluktande indier i New Delhi och brist på golfbanor i Alger. Onekligen undrar man som utomstående varför somliga alls sökt sig till arbete utomlands.
– De som sålt sina själar till UD, de har gjort det av ståndshögfärd, påstår Staffan Heimerson.
– Men oh, vad de är kvicka i skallen! Verkligen the best and the brightest. Fast om det inte finns någon marknad för de där smarta 29-åringarna och 35-åringarna så får de väl ta sin Mats ur skolan och söka jobb som omvärldsanalytiker på Ericsson eller på Världsbanken.
Diplomaterna kontrar:
– Vi på UD vill vara behövda och fortsätta arbeta just för Sverige. Men det innebär inte att vi vill jobba gratis, säger en av dem och varnar för att diplomatyrket som i svunna tider blir förunnat adeln eller andra som har råd – exempelvis fyrtioåringar som kunnat pensionera sig från investeringsbankerna i London.
– Det är inte tunnbindaryrket som går ur tiden – det är bara det att Sverige inte vill ha några tunnor. EU vill ha tunnor, och bildar en ny diplomattjänst. Se där, en europeisk tillväxtbransch.
Publicerad i Magasinet NEO 2/2008, med illustrationer av Lotta Sjöberg. (Texten nedan är något längre och aningen annorlunda än den publicerade versionen.)
Ett långt blogginlägg som berättar om bakgrunden till texten finns här. Skriv gärna eventuella kommentarer i anslutning till det.
– Allmänheten hatar UD, medierna hatar UD, finansdepartementet hatar UD. Det finns en stark antipati överallt mot UD!
Det är ännu en sen övertidskväll i ett chefsrum i en av utrikesdepartementets kontorshus på nedre Norrmalm i Stockholm. En av UD:s hårt arbetande whiz kids anar en konspiration – mot hela den svenska diplomatkåren.
– Alla tycker att vi är snobbiga och elitistiska, ingen vet vad vi egentligen gör. Ingen tycks se poängen med diplomati när det finns e-post och telefoner. Helst skulle de säkert se att man lät en robot bemanna UD.
Det romantiska skimret kring diplomatkåren håller på att mattas av, i takt med att UD:s verksamhet naggas i kanten.
Även om UD ansvarar för Sveriges utrikespolitik sysslar så gott som samtliga departement, i synnerhet statsrådsberedningen, med internationella frågor i en eller annan form. Inte minst sedan Sverige blev EU-medlem 1995 får tjänstemän från regeringskansliets samtliga departement samt från myndigheter och verk – som Jordbruksdepartementet, Rikspolisstyrelsen och Fiskeriverket – åka skytteltrafik till Bryssel. Diplomaterna ser hur deras roll som generalister urholkas, i och med allt fler tillresta specialister får representera Sverige i multilaterala förhandlingar.
Så behövs UD överhuvudtaget? Det verkar i förstone rimligt att departementet skulle kunna skäras ner rejält, särskilt som Sveriges utrikespolitik i allt högre utsträckning bedrivs i EU-form.
– Utrikesdepartementet har inte haft monopol på utrikespolitik på länge. Internationaliseringen har pågått i decennier, säger Magnus Jerneck, professor i internationell politik vid Lunds universitet.
– Mängder av komplexa områden som vi traditionellt förknippar med inrikespolitik har ju blivit utrikespolitik, som miljöfrågor och brottsbekämpning. Dessutom pågår en institutionell utveckling, som innebär alltmer av ”toppmötesdiplomati” i världen. Ärendena avgörs av stats- och regeringschefer vid EU-kommissionens eller G8-gruppens sammankomster.
Internationaliseringen av såväl Sverige som andra EU-länder – innebär att respektive utrikesministers betydelse har minskat, till förmån för statsministern och fackministrarna, även om utrikesministrarna ansvarar för EU:s gemensamma utrikespolitik. Ett undantag är kanske den svenska regeringen, där statsminister Fredrik Reinfeldt gärna överlåter åt Carl Bildt att sköta utrikespolitiken.
– Det finns alltid inslag av vad vi forskare kallar ”byråkratisk konkurrens”, som när säkerhetspolitiken hamnar mellan UD, försvarsdepartementet och statsrådsberedningen, säger Magnus Jerneck.
– Men mitt intryck är ändå att den typen av politik fortfarande koordineras bäst av enheter inom UD. Det är omöjligt ha överblick över all information, det kräver UD:s kunskapsspecialisering.
Vad gör då UD, konkret? Med en travestering på ett känt uttryck kan utrikes- och säkerhetspolitik beskrivas som ”one damn thing after another”. Att bedöma kriser och katastrofer varhelst de blommar upp och sköta relationerna med andra stater är verksamhetens kärna.
Utrikesdepartementet följer från Stockholm och fältet – medelst ett hundratal ambassader, konsulat, missioner och delegationer – folkrätt och mänskliga rättigheter, utvecklingssamarbete och humanitära frågor, handelspolitik, handelsfrämjande och konsulära ärenden. Alltsammans sker med ett enormt maskineri av samtal och förhandlingar – en veritabel ”informationsinhämtningskarusell”, som en diplomat kallar det, där varje möte på ministernivå förbereds och följs upp i månadslånga processer.
Hjälp till svenskar i utlandet är ett annat viktigt uppdrag. Men UD skulle nog helst se att svenska folket slutade ta för givet att ambassaderna främst är till för att hjälpa nödställda medborgare i främmande land. I takt med svenskarnas flitiga resande och utlandsboende har dock UD:s konsulära, författningsreglerade verksamhet svällt rejält – med alltifrån utfärdande av pass till fängelsebesök och evakueringar från konfliktzoner.
Utöver regeringen, statsrådsberedningen och UD är utrikesutskottet och EU-nämnden i riksdagen viktiga aktörer för att sätta dagordningen för svensk utrikespolitik. Direkt under UD ligger därtill tio myndigheter, som Sida, Svenska Institutet, Kommerskollegiet, Exportkreditnämnden, Nordiska Afrikainstitutet och Invest in Sweden Agency.
Men fungerar verksamheten på fältet väl? Diplomaterna själva vittnar om att UD är i full färd att nedmontera sin egen kunskapsorganisation, och att deras möjligheter att göra ett bra arbete för Sverige blir alltmer kringskuren. Andra menar att själva idén med en diplomatkår är otidsenlig:
– Svensk diplomati är ganska ålderdomlig. UD-diplomaterna är ofta beroende av direktiv hemifrån. De vågar inte göra något för egen maskin, hävdar Jan Olov Agrell, biståndskonsult och före detta Sida-utsänd med mer än 30 års fälterfarenhet från länder som Indien, Zambia och Vietnam.
– Numera tycks gemensamma EU-ståndpunkter för mänskliga rättigheter och handelspolitik styra allt UD gör. Sida har ett mycket friare mandat inom ramen för utrikespolitiken – med större frihetskrav och risktagande. Vad är vitsen med att ha diplomater på plats, om de inte får ta några initiativ?
Staffan Heimerson, som konfronterats med ett antal UD-sändebud under sina decennier som kringflackande reporter, anser att kåren med undantag för de konsulära uppgifterna spelat ut sin roll:
– Diplomaterna går samma väg som tunnbindare och typografer – deras yrke går oundvikligen ur tiden! Visst finns det komplexa förhållanden där Sverige behöver ha en åsikt – men aldrig i samma utsträckning som förr, påstår han.
– Jag framför min djupaste beklagan att det romantiska och spännande med diplomatyrket försvinner, men så är det! En inte alltför underbegåvad journalist kan i dag hålla sig uppdaterad om vad som händer på alla möjliga platser i världen. Diplomaterna måste dessutom hålla truten tills de är i 55-årsåldern, de har väldigt lite nytta för all sin klyftighet. Det mesta de gör är mumbojumbo. Tiden har sprungit ifrån dem.
Det finns få saker diplomaterna är så utleda på som kommentarer à la Heimersons. Jo, det skulle vara myten om att de ständigt går på cocktailpartyn, internt kallat ”kristallkronesyndromet”. Ingen diplomat förnekar att mingel med ett champagneglas i handen på vissa poster kan vara en del av fältarbetet, men påminner också om att det är just jobb – på obetald arbetstid därtill. ”Så roligt är det inte att springa på fyra kvällsmottagningar i veckan”, säger en karriärdiplomat – men möjligheten till ett intressant samtal eller en viktig kontakt gör att de måste.
Att den diplomatiska verksamheten lika väl kan skötas slimmat från Arvfurstens palats håller de inte med om alls. Tvärtom:
– Så länge regeringar har relationer med varandra behöver någon företräda dem. Genom globaliseringen har stater fler frågor att lösa gemensamt än någonsin, eftersom beroendeförhållandena ökar. Därför torde det vara särskilt viktigt med generalister som förmår sätta komplexa internationella skeenden i ett sammanhang, säger en av dem.
I och med External Action Service – ett resultat av Lissabonfördraget som undertecknades i fjol ska en ny utrikesförvaltning, som ska sköta EU:s diplomatiska kontakter på den globala arenan, byggas upp de närmaste åren. Men det minskar inte i sig behovet att ”främja svenska intressen i världen”, UD:s affärsidé.
– Det behövs diplomater som kan värna Sveriges intressen inom ramen för EU:s utrikespolitik. Sakdepartementen deltar visserligen i Bryssel-diskussioner om sina frågor – men det handlar i första hand om en förlängd inrikespolitisk agenda. Det EU gör utanför Europa – som konfliktlösning, handelsrelationer, fredsfrämjande och samarbete i FN – ligger det på svenska diplomaters ansvar att påverka.
– Det talas ofta om att UD:s verksamhet kostar så mycket. Men ingen räknar ut vad det skulle kosta att inte bedriva den! Man biter sig i tummen om man tror att det inte får konsekvenser att skära ner den diplomatiska närvaron, säger en UD-tjänsteman.
Som exempel tar han stålbadet på den danska utrikesförvaltningen, som för några år sedan skar ner sin budget med en fjärdedel. Bland annat stängdes flera beskickningar i Mellanöstern.
– Jag är övertygad om att det bidrog till Muhammedkrisen häromåret. Danskarna hade inte längre fingret på pulsen i muslimska länder. Men när konflikten om rondellhundarna blossade upp i Sverige hade våra diplomater på plats intensiva kontakter med alla möjliga stormuftisar.
Andra exempel där UD-tjänstemän hävdar att deras känselspröt gjort skillnad gäller kriget i Irak 2003, där regeringens ställningstagande baserades på information som svårligen kunnat inhämtas från Stockholm – och FN:s Olja mot mat-program, där svenska diplomater kunde ge en helt annan bild än den som fanns att läsa i exempelvis Wall Street Journal.
Handlar det om länder som Sudan, Afghanistan eller Kosovo, där Sverige har en rad intressen, måste kvalificerad information snabbt fram från specifika källor som odlats på plats under lång tid i New York, Moskva, Genève, Washington eller var frågorna nu ligger. Ofta är ett stort antal beskickningar involverade i de flesta ärenden, inte minst när de bereds för EU-gemensamma hållningar.
Föreställningen att diplomaterna producerar en strid ström av promemorior som ”ingen läser” innan de hamnar i ett dammigt arkiv är stark. Men rapporterna är viktiga redskap för Stockholmsbaserade handläggare och den politiska ledningen. Och ett ärende i en aktuell fråga – som en initierad analys av Kanadas militära insatser i södra Afghanistan – sänds till en lång rad berörda ambassader och andra UD-enheter. En diplomats roll är i hög grad att samla information till och skriva promemorior – och ta del av dussintals varje dag på jobbet.
UD:s karaktär av allt-i-allo-organisation – departement och myndighet i samma byråkratiska kropp, lika stor som alla övriga enheter inom regeringskansliet tillsammans – skapar en rad institutionella problem, som i sin tur lett till att ett enormt budgetunderskott fått rulla från det ena året till det andra.
– Det är klassiskt inom varje lands förvaltning att UD inte går att styra, säger ambassadör Lars Danielsson, som tidigare var statssekreterare på Statsrådsberedningen under Göran Persson.
– Det har påståtts av frustrerade UD-tjänstemän att vi på statsrådsberedningen försökte styra UD. Jag håller inte med! Vi var ju bara 4–5 personer som arbetade med internationella frågor där, vi kunde knappast ta över det som hundratals diplomater arbetar med.
Det statusfyllda, omväxlande diplomatyrket hamnar ständigt i topp på begåvade studenters önskelistor. Varje år söker cirka 2 000 förhoppningsfulla till UD:s ettåriga diplomatprogram, och blott ett 20-tal antas – ofta personer som vill slippa det klämkäcka näringslivet, men ha mer action och politiskt drama än de skulle få genom exempelvis en akademisk karriär.
Det händer att välmeriterade unga lämnar tjänster på advokatbyråer och konsultfirmor med månadslöner i hundratusenkronorsklassen – ”för att få jobba med krig och fred”, som en av dem uttryckte det – för en blygsammare ersättning i utrikesförvaltningen. Ingångslönen för handläggare är i regel 24 000 kronor per månad.
Traditionellt innebär UD-tjänsten sedan nomadliv och en livslång räcka posteringar: Stockholm varvat med orter som Islamabad, Moskva, Mexico City, Genève, Addis Abeba, Buenos Aires, Rom, Canberra, Vilnius, Ottawa, Köpenhamn…
Länge var diplomatyrket en av få kvalificerade möjligheter att komma ut i världen – och även om dagens karriärdiplomater själva knappast älskar UD så tycks de älska sitt arbete. Sammanhållningen i kåren är stark för, som en diplomat med erfarenhet från flera hardship-platser uttrycker det: ”Det är ofta ensamt. Man behöver förståelsen från kolleger som vet hur det är att befinna sig ute i någon provins och lösa problem”.
Men av omvärlden känner sig diplomaterna alltså missförstådda och påhoppade. Efter flera år av kritik i medierna, ständigt övertidsarbete och nedskärningar (100 tjänster ska bort i år) är deras självbild stukad – om än med inslag av självömkan.
– Jag tror att allt är en konspiration från Göran Persson, säger diplomaten som hävdar att alla hatar UD.
Han ler bistert och förklarar hur han och många av hans kolleger anser att övriga regeringskansliet sakta men säkert försöker krossa hans kår.
Trots politiseringen av UD, ofta lett av framträdande socialdemokrater, har det ju varit något av en konservativ bastion – som gärna vårdat sin egenart och aldrig riktigt ingått i det svenska folkhemsbygget.
–Det var väl ideologiskt frestande för Göran Persson att spjälka sönder diplomatkåren, precis som läkarna, lärarna och prästerskapet redan krossats, spekulerar diplomaten.
– Den politiska ledningen har strävat efter att “modernisera” UD – vilket i själva verket inneburit att lägga ner diplomatkåren. Vissa av våra chefer kommer från andra departement och har ingen insikt om fältarbetets villkor utan har placerats på UD som redskap i en genial plan för att luckra upp. Och Carl Bildt har inte gjort något för att reversera den.
Ingen av de åtta diplomater som intervjuats för denna artikel vill citeras med namn, vare sig det gäller anklagelser mot den politiska ledningen, egna bedrifter eller uppgifter som är kända internt. Möjligen är det ryggradslöst – men förmodligen mest av allt typiskt för UD. Dels är diskretion en hederssak i diplomatkulturen, dels finns en uttalad rädsla att vara så frispråkig att man ”hamnar i arkivet”. Men det är tydligt att diplomaterna talar utifrån såväl en gammaldags skråkänsla som en genuin omsorg om diplomatyrkets generalistkärna.
– I Jantelagens Sverige ses eliter som något suspekt, så de försöker göra diplomatyrket till ett alldagligt kneg, säger en av dem.
– Nu har de gjort så att vem som helst på regeringskansliet kan söka tjänster på UD. En gång ville man först sända en ickediplomat som skulle ”främja Sverigebilden” till Moskva – utan att kunna ett ord ryska! Men man kan inte jobba där utan att tala ryska, så ambassaden ifrågasatte placeringen – och fick veta att det övergripande målet inte alls varit att främja Sverigebilden, utan att öka integration av regeringskansliet inom utrikesförvaltningen.
Det finns fler exempel på kulturkrockar. Vissa ambassader befolkas med tjänstemän utan tidigare diplomatisk erfarenhet eller vana att jobba i främmande miljöer. ”Jag ser dem inte som riktiga diplomater”, säger en ambassadör som är den enda på sin beskickning med traditionell UD-bakgrund.
Sammantaget sker en utarmning av le corps diplomatique, hävdar alla dess företrädare Neo talat med. Inte minst genom det som är Utrikesdepartementets allra hetaste samtalsämne just nu: förändringarna av utlandsstationeringsvillkoren.
Internt har frågan bubblat som i en tryckkokare i flera år. Upprörda promemorior med uträkningar och namnunderskrifter skickas mellan kontinenterna.
”Det nya avtalet ger sämre utfall för de flesta personalkategorier på nästan alla orter. […] [Det] gör det oattraktivt att ägna ett yrkesliv åt att bli en skicklig diplomat och gör det därmed svårare att upprätthålla en professionell svensk diplomatkår” står det i en skrivelse från New York-delegationen.
Från den 1 januari gäller nämligen att den flora tillägg som diplomaterna får när de är utsända räknas om och beskattas. Fortfarande gäller fri bostad, fri sjukvård och en rad andra förmåner. Men ett kollektivt ramaskri har uppstått, då många tvingas konstatera att de nu får inkomstsänkningar på – i extrema fall – upp till 22 000 kronor netto. Per månad! Det är en rejäl privatekonomisk försämring, men kanske har det också konsekvenser för svensk utrikespolitik.
Diplomaterna varnar i alla fall för att Sverige nu utan eftertanke går ifrån idén att bygga upp yrkesskicklighet genom många, varierade stationeringar. De menar att det nya avtalet mest tycks utformat för tjänstemän som ska posteras i Bryssel en period eller två, inte för ett helt liv i utrikesdepartementets tjänst på fältet.
– Jag tycker att det är trivsamt att representera Sverige. FN är en diffus och inte enkom positiv organisation. EU är intressant, men det är svårare att säga vad man representerar. De flesta av oss tycker det är roligare att jobba inom den nationella utrikesförvaltningen, säger en av alla diplomater som nu befarar att de mest kvalificerade kollegerna försvinner till någon internationell organisation, vilket i regel är betydligt mer privatekonomiskt lönsamt.
Kvar i svensk tjänst blir framöver mest diplomater med privat förmögenhet och medelmåttor – tror UD-tjänstemännen själva. Ja, en av dem beskriver rentav utrikesdepartementet som "ett sjunkande skepp".
Men ingen annan verkar ta deras varningsord på allvar, utan ser missnöjet som ett uttryck för ovilja till förändring och krasst egenintresse.
Christer Hedvall, förhandlingsdirektör på Statens arbetsgivarverk, gissar att farhågorna om att diplomatkåren lär klamra sig fast i Stockholm för att de inte har råd med fler än enstaka utlandsstationeringar är överdrivna. Professor Magnus Jerneck talar om hur diplomaterna alltid utgjort ”en fattig elit” och att man ska ta missnöjet ”med en nypa salt”. Fredrik Reinfeldt har sagt att han tänker göra ”minsta möjliga” åt det nya avtalet. Medan andra, som socialdemokraternas utrikespolitiska talesman Urban Ahlin, är bekymrade över Sveriges möjlighet att behålla kompetensen i utrikesförvaltningen.
”Kristallkronesyndromet” gör att diplomaternas löner nog måste elimineras helt om någon ska tycka synd om dem. Och vill de ha omvärldens sympatier gör de det inte lätt för sig. För många påverkas bilden av UD av det gnäll över irritationsmomenten på fältet som brukar dyka upp i de årliga stationsrapporterna och sedan leta sig in i pressen: alltför sockrade frukostflingor i Honduras, för många rumäner i poolen i Bukarest, illaluktande indier i New Delhi och brist på golfbanor i Alger. Onekligen undrar man som utomstående varför somliga alls sökt sig till arbete utomlands.
– De som sålt sina själar till UD, de har gjort det av ståndshögfärd, påstår Staffan Heimerson.
– Men oh, vad de är kvicka i skallen! Verkligen the best and the brightest. Fast om det inte finns någon marknad för de där smarta 29-åringarna och 35-åringarna så får de väl ta sin Mats ur skolan och söka jobb som omvärldsanalytiker på Ericsson eller på Världsbanken.
Diplomaterna kontrar:
– Vi på UD vill vara behövda och fortsätta arbeta just för Sverige. Men det innebär inte att vi vill jobba gratis, säger en av dem och varnar för att diplomatyrket som i svunna tider blir förunnat adeln eller andra som har råd – exempelvis fyrtioåringar som kunnat pensionera sig från investeringsbankerna i London.
– Det är inte tunnbindaryrket som går ur tiden – det är bara det att Sverige inte vill ha några tunnor. EU vill ha tunnor, och bildar en ny diplomattjänst. Se där, en europeisk tillväxtbransch.
Friday, November 30, 2007
Svarta amerikaner väljer Clinton eller Obama
Kampen om USA:s svarta väljare kan bli tuff mellan två av de kandidater som slåss om demokraternas nominering till presidentvalet. Hillary Clinton har haft en betryggande ledning i opinionen – men Barack Obamas valrörelse riktar sig alltmer mot svarta.
"Må herren ge Barack Obama vishet och styrka att ingjuta nytt mod hos människor och sätta deras hjärtan i brand!"
En av Harlems många predikanter eldar upp publiken på Apolloteatern. Drygt tusen personer har betalat 50 dollar var, för att få närvara vid detta första kampanjmöte som senatorn från Illinois håller i stadsdelen. Harlems gospelkör och den kände komikern Chris Rock står på scenen, och publiken är blandad svart och vit medelklass.
Broder Barack
"Vi förväntar oss inte att han ska vara en ny Martin Luther King. Vi accepterar honom för den han är!", säger näste talare som introducerar den demokratiske kandidaten med orden: "Broder Barack Obama - USA:s näste president! Amerika, gör dig redo!"
Under starka applåder går han upp på scenen, den förste svarte amerikan som har en reell chans att nå presidentposten. Obama håller ett långt, engagerat tal, med sitt vanliga budskap om förändring, hopp och förbättringar för vanliga amerikaner. Hillary Clintons namn nämns aldrig, men hon får flera nålstick. Som när han säger att han är "trött på när demokrater beter sig som republikaner".
Senator Clinton och senator Obama
Få andra kandidater lockar USA:s svarta väljare. Hittills har Hillary Clinton haft en rejäl ledning i opinionsmätningarna, medan utmanaren Barack Obama fått mer stöd bland vita än någon svart kandidat i USA kunnat drömma om.
Hans far kom från Kenya, men han har främst vuxit upp med sin vita mor som kom från Kansas. Vissa svarta politiker, som Charles Rangel, hävdar att Barack Obama inte är "tillräckligt svart" och har valt att stödja Hillary Clinton.
–Många afro-amerikaner har ännu inte fattat att de faktiskt har chansen att rösta fram en svart man till presidentposten, suckar Bisi Akiwowo.
Hon volonterar med att registrera väljare till primärvalet, som i New York hålls den 5 februari. I Harlem når de ut bland annat genom hårsalongerna, där många unga kvinnor samlas.
–En del säger att de inte tror att Obama kan vinna mot en republikan. Andra är rädda att han skulle bli skjuten. Och så är ju Bill Clinton väldigt populär, det gynnar Hillary.
–Som svart kvinna känns det fantastiskt att ha dem båda att välja mellan, säger Yvonne Leigh som hoppas på en debatt mellan kandidaterna i Harlem i januari.
Utanför teatern på 125:e gatan säljer några ungdomar t-tröjor, som antyder att de hoppas få se Barack Obama som president. På dem står det: "Svarta huset".
Barack Obama hoppas på fler röster bland svarta
Svarta väljare klagar ofta på att det demokratiska partiet tar deras röster för "givna". Men 90 procent av dem stödjer i regel demokraterna i val.
Ingen av de nu aktuella republikanska kandidaterna anses ha någon särskild fördel gentemot afroamerikaner, medan tre demokrater går hem väl: Hillary Clinton, Barack Obama och John Edwards.
Obama, som enligt flera mätningar nu leder knappt i Iowa, hoppas kunna vinna provvalet där den 3 januari – för att visa svarta amerikaner att han faktiskt är valbar i USA. I exempelvis South Carolina, där svarta är halva väljarkåren och vars primärval hålls några veckor efter Iowas, leder annars Clinton. Han får ett formidabelt kampanjvapen: TV-stjärnan Oprah Winfrey, som för första gången engagerar sig i en valrörelse.
I november 2008 gäller det sedan att få svarta att alls rösta – av olika anledningar är deras valdeltagande lågt.
"Må herren ge Barack Obama vishet och styrka att ingjuta nytt mod hos människor och sätta deras hjärtan i brand!"
En av Harlems många predikanter eldar upp publiken på Apolloteatern. Drygt tusen personer har betalat 50 dollar var, för att få närvara vid detta första kampanjmöte som senatorn från Illinois håller i stadsdelen. Harlems gospelkör och den kände komikern Chris Rock står på scenen, och publiken är blandad svart och vit medelklass.
Broder Barack
"Vi förväntar oss inte att han ska vara en ny Martin Luther King. Vi accepterar honom för den han är!", säger näste talare som introducerar den demokratiske kandidaten med orden: "Broder Barack Obama - USA:s näste president! Amerika, gör dig redo!"
Under starka applåder går han upp på scenen, den förste svarte amerikan som har en reell chans att nå presidentposten. Obama håller ett långt, engagerat tal, med sitt vanliga budskap om förändring, hopp och förbättringar för vanliga amerikaner. Hillary Clintons namn nämns aldrig, men hon får flera nålstick. Som när han säger att han är "trött på när demokrater beter sig som republikaner".
Senator Clinton och senator Obama
Få andra kandidater lockar USA:s svarta väljare. Hittills har Hillary Clinton haft en rejäl ledning i opinionsmätningarna, medan utmanaren Barack Obama fått mer stöd bland vita än någon svart kandidat i USA kunnat drömma om.
Hans far kom från Kenya, men han har främst vuxit upp med sin vita mor som kom från Kansas. Vissa svarta politiker, som Charles Rangel, hävdar att Barack Obama inte är "tillräckligt svart" och har valt att stödja Hillary Clinton.
–Många afro-amerikaner har ännu inte fattat att de faktiskt har chansen att rösta fram en svart man till presidentposten, suckar Bisi Akiwowo.
Hon volonterar med att registrera väljare till primärvalet, som i New York hålls den 5 februari. I Harlem når de ut bland annat genom hårsalongerna, där många unga kvinnor samlas.
–En del säger att de inte tror att Obama kan vinna mot en republikan. Andra är rädda att han skulle bli skjuten. Och så är ju Bill Clinton väldigt populär, det gynnar Hillary.
–Som svart kvinna känns det fantastiskt att ha dem båda att välja mellan, säger Yvonne Leigh som hoppas på en debatt mellan kandidaterna i Harlem i januari.
Utanför teatern på 125:e gatan säljer några ungdomar t-tröjor, som antyder att de hoppas få se Barack Obama som president. På dem står det: "Svarta huset".
Barack Obama hoppas på fler röster bland svarta
Svarta väljare klagar ofta på att det demokratiska partiet tar deras röster för "givna". Men 90 procent av dem stödjer i regel demokraterna i val.
Ingen av de nu aktuella republikanska kandidaterna anses ha någon särskild fördel gentemot afroamerikaner, medan tre demokrater går hem väl: Hillary Clinton, Barack Obama och John Edwards.
Obama, som enligt flera mätningar nu leder knappt i Iowa, hoppas kunna vinna provvalet där den 3 januari – för att visa svarta amerikaner att han faktiskt är valbar i USA. I exempelvis South Carolina, där svarta är halva väljarkåren och vars primärval hålls några veckor efter Iowas, leder annars Clinton. Han får ett formidabelt kampanjvapen: TV-stjärnan Oprah Winfrey, som för första gången engagerar sig i en valrörelse.
I november 2008 gäller det sedan att få svarta att alls rösta – av olika anledningar är deras valdeltagande lågt.
Sunday, October 14, 2007
Nordamerikas tobaksbolag säljer "svenskt" snus
Engelska språket har fått ett nytt låneord från svenskan: "snus".
I takt med att allt färre röker cigaretter försöker tobaksbolagen skapa en ny marknad för den traditionellt svenska typen av rökfri tobak. Snus säljs nu på prov i några städer i USA och Kanada.
Publicerad som helgreportage av TT den 14 oktober 2007.
–Mike försöker alltid bjuda på sådant där snus, men vi vägrar prova. En tepåse under överläppen! Nä, det är inte vår grej.
De tre unga försäljarna i en exklusiv tobaksbutik på Manhattan kan inte sluta skratta när de talar om sin kollega Mike, som använder snus av svenskt snitt. De säljer det inte i butiken; däremot står luktsnus och smaksatt tuggtobak i små dosor i ett ställ på disken, som komplement till butikens storsäljande cigarrer.
–Det är naturligt för människor att ha någon form av tobak i munnen – vare sig det är en cigarett, en cigarr, tuggtobak eller snus, påstår James Angiola i en paus i fnissandet.
Själv har han varvat cigaretter och tuggtobak, men slutade med det senare, eftersom det kräver att man använder spottkopp.
– Ja, det är lite äckligt – och vi säljer inte mycket av det. Själv använde jag det bara när jag skulle flyga och inte fick röka, säger han.
Så muttrar han argt över 2003 års rökförbud på restauranger och andra offentliga platser i New York.
–Det är möjligt att efterfrågan på snus blir stor, större ju fler antiröklagar som stiftas i USA. Det handlar om marknadsföring – och ingen tvivlar väl på att tobaksbolagen kan sätta in stora resurser på att sälja tepåsar om de vill.
Fuktiga prillor
Bolag som Philip Morris och R J Reynolds Tobacco har sneglat på tobaksvanorna i Sverige, när de nu börjat tillverka och provsälja fuktigt, pastöriserat snus i USA och Kanada.
Eftersom miljoner amerikaner slutar röka eller skär ner på antalet cigaretter – vare sig det är för att slippa lungcancer, eller för att rökning förbjuds på alltfler platser – försöker tobaksbolagen hitta nya kunder. Ett sätt är att marknadsföra cigaretter i u-länderna; ett annat att uppmuntra amerikaner till snusande. De forskningsrapporter som säger att våtsnus reducerar hälsoriskerna med tobak är välkomna i sammanhanget.
–Våra konsumenter sade att de vill ha ett rökfritt alternativ – men de vill slippa spotta, som de måste göra med tuggtobak. Så vi började titta på de svenska erfarenheterna, säger David Sutton.
Han är talesman för tobaksjätten Philip Morris, använder själv Marlboro Snus regelbundet _ och rabblar snabbt industrins vanliga försäkringar om att de inte vill skapa nya nikotinister, bara hjälpa dem som redan röker. Det låter snudd på som välgörenhet att erbjuda konsumenterna rökfri tobak, samtidigt som det är en del av bolagets "tillväxtstrategi".
Dosor på försök
Än så länge säljs det våta snuset bara på prov, i butiker i Dallas/Fort Worth i Texas och Indianapolis i Indiana (kanadensiska Edmonton är försöksort för ett annat bolag). Där kan kunder som köper cigaretter få en snusdosa på köpet – men det är inte de runda dosorna som är vanliga i Sverige, utan en rektangulär form med portionsförpackade prillor.
–Vi har valt att använda ordet "snus", istället för "snuff", för att visa att det är en ny produkt. Än så länge verkar det som om de som provar blir nöjda.
David Sutton betonar att Philip Morris inte påstår att snus är hälsosammare än cigaretter, att det trycks varningstexter på snusdosorna – och det absolut inte handlar om att locka unga att börja använda tobak.
Sanningsvittne
– Ha, jag vet hur de tänker, säger Jeff Wigand bistert.
– Tobaksbolagen månar om sina vinster. Om det bara handlade om att skaffa rökfria alternativ kunde de väl sälja nikotinplåster! Men deras tillväxt kräver att de får in tusentals nya om dagen som kan bli nikotinberoende.
Jeff Wigand var på 90-talet huvudvittne i den rättsprocess som flera amerikanska delstater vann mot tobaksindustrin. Innan han 1993 fick sparken var han forskningschef för Brown & Williamson i Kentucky, och gjorde sensation när han gick ut och talade offentligt om hur bolagen ljög och hemlighöll fakta om nikotinets hälsovådor. Hans story blev 1999 till Hollywoodfilmen "Insider".
Nu driver Wigand organisationen Smokefree Kids, och besöker skolor för att informera om hur beroendeframkallande nikotin är. Han är konsult åt organisationer och myndigheter som vill reglera rökande, och har varit inblandad i rökförbuden i såväl New York som Italien.
–Jag har redan sett unga med snusdosor i skolorna, även barn i sjuårsåldern. Det är klart att bolagen ser snus som en inkörsport för att få unga att börja använda tobak.
Gunilla Kinn/TT
Delade åsikter om snusets farlighet
Inför EU-inträdet 1995 fick Sverige undantag från det förbud mot snus som av hälsoskäl gäller i unionen. EG/EU grundade i början av 90-talet förbudet på en rapport från Världshälsoorganisationen, WHO, som visade på ett samband mellan snusande och cancer. Denna forskning handlade dock inte om den typ av pastöriserat snus som säljs i Sverige, och senare studier har ifrågasatt sambandet.
Två läger finns i debatten: de som anser att snus trots hälsorisker – som munhålecancer – ändå är ett bättre alternativ till cigarettrökning ("skademinskningsprincipen") och de som anser att snus är farligt nog i sig för att förbjudas.
I USA och Kanada har debatten kring "svenskt" snus knappast hunnit komma igång på allvar, men en rapport från statliga Health Canada rekommenderade 2006 inbitna nikotinister att övergå till snus om de inte kunde sluta röka.
I takt med att allt färre röker cigaretter försöker tobaksbolagen skapa en ny marknad för den traditionellt svenska typen av rökfri tobak. Snus säljs nu på prov i några städer i USA och Kanada.
Publicerad som helgreportage av TT den 14 oktober 2007.
–Mike försöker alltid bjuda på sådant där snus, men vi vägrar prova. En tepåse under överläppen! Nä, det är inte vår grej.
De tre unga försäljarna i en exklusiv tobaksbutik på Manhattan kan inte sluta skratta när de talar om sin kollega Mike, som använder snus av svenskt snitt. De säljer det inte i butiken; däremot står luktsnus och smaksatt tuggtobak i små dosor i ett ställ på disken, som komplement till butikens storsäljande cigarrer.
–Det är naturligt för människor att ha någon form av tobak i munnen – vare sig det är en cigarett, en cigarr, tuggtobak eller snus, påstår James Angiola i en paus i fnissandet.
Själv har han varvat cigaretter och tuggtobak, men slutade med det senare, eftersom det kräver att man använder spottkopp.
– Ja, det är lite äckligt – och vi säljer inte mycket av det. Själv använde jag det bara när jag skulle flyga och inte fick röka, säger han.
Så muttrar han argt över 2003 års rökförbud på restauranger och andra offentliga platser i New York.
–Det är möjligt att efterfrågan på snus blir stor, större ju fler antiröklagar som stiftas i USA. Det handlar om marknadsföring – och ingen tvivlar väl på att tobaksbolagen kan sätta in stora resurser på att sälja tepåsar om de vill.
Fuktiga prillor
Bolag som Philip Morris och R J Reynolds Tobacco har sneglat på tobaksvanorna i Sverige, när de nu börjat tillverka och provsälja fuktigt, pastöriserat snus i USA och Kanada.
Eftersom miljoner amerikaner slutar röka eller skär ner på antalet cigaretter – vare sig det är för att slippa lungcancer, eller för att rökning förbjuds på alltfler platser – försöker tobaksbolagen hitta nya kunder. Ett sätt är att marknadsföra cigaretter i u-länderna; ett annat att uppmuntra amerikaner till snusande. De forskningsrapporter som säger att våtsnus reducerar hälsoriskerna med tobak är välkomna i sammanhanget.
–Våra konsumenter sade att de vill ha ett rökfritt alternativ – men de vill slippa spotta, som de måste göra med tuggtobak. Så vi började titta på de svenska erfarenheterna, säger David Sutton.
Han är talesman för tobaksjätten Philip Morris, använder själv Marlboro Snus regelbundet _ och rabblar snabbt industrins vanliga försäkringar om att de inte vill skapa nya nikotinister, bara hjälpa dem som redan röker. Det låter snudd på som välgörenhet att erbjuda konsumenterna rökfri tobak, samtidigt som det är en del av bolagets "tillväxtstrategi".
Dosor på försök
Än så länge säljs det våta snuset bara på prov, i butiker i Dallas/Fort Worth i Texas och Indianapolis i Indiana (kanadensiska Edmonton är försöksort för ett annat bolag). Där kan kunder som köper cigaretter få en snusdosa på köpet – men det är inte de runda dosorna som är vanliga i Sverige, utan en rektangulär form med portionsförpackade prillor.
–Vi har valt att använda ordet "snus", istället för "snuff", för att visa att det är en ny produkt. Än så länge verkar det som om de som provar blir nöjda.
David Sutton betonar att Philip Morris inte påstår att snus är hälsosammare än cigaretter, att det trycks varningstexter på snusdosorna – och det absolut inte handlar om att locka unga att börja använda tobak.
Sanningsvittne
– Ha, jag vet hur de tänker, säger Jeff Wigand bistert.
– Tobaksbolagen månar om sina vinster. Om det bara handlade om att skaffa rökfria alternativ kunde de väl sälja nikotinplåster! Men deras tillväxt kräver att de får in tusentals nya om dagen som kan bli nikotinberoende.
Jeff Wigand var på 90-talet huvudvittne i den rättsprocess som flera amerikanska delstater vann mot tobaksindustrin. Innan han 1993 fick sparken var han forskningschef för Brown & Williamson i Kentucky, och gjorde sensation när han gick ut och talade offentligt om hur bolagen ljög och hemlighöll fakta om nikotinets hälsovådor. Hans story blev 1999 till Hollywoodfilmen "Insider".
Nu driver Wigand organisationen Smokefree Kids, och besöker skolor för att informera om hur beroendeframkallande nikotin är. Han är konsult åt organisationer och myndigheter som vill reglera rökande, och har varit inblandad i rökförbuden i såväl New York som Italien.
–Jag har redan sett unga med snusdosor i skolorna, även barn i sjuårsåldern. Det är klart att bolagen ser snus som en inkörsport för att få unga att börja använda tobak.
Gunilla Kinn/TT
Delade åsikter om snusets farlighet
Inför EU-inträdet 1995 fick Sverige undantag från det förbud mot snus som av hälsoskäl gäller i unionen. EG/EU grundade i början av 90-talet förbudet på en rapport från Världshälsoorganisationen, WHO, som visade på ett samband mellan snusande och cancer. Denna forskning handlade dock inte om den typ av pastöriserat snus som säljs i Sverige, och senare studier har ifrågasatt sambandet.
Två läger finns i debatten: de som anser att snus trots hälsorisker – som munhålecancer – ändå är ett bättre alternativ till cigarettrökning ("skademinskningsprincipen") och de som anser att snus är farligt nog i sig för att förbjudas.
I USA och Kanada har debatten kring "svenskt" snus knappast hunnit komma igång på allvar, men en rapport från statliga Health Canada rekommenderade 2006 inbitna nikotinister att övergå till snus om de inte kunde sluta röka.
Sunday, September 30, 2007
Nu jagar alla Hillary
New York (TT)
Några månader före vinterns primärval i USA har senator Hillary Clinton en stabil ledning i opinionsmätningarna. Nu lär de demokratiska motkandidaterna bli aggressivare.
- Let's go! ropar Barack Obama när han avslutar sitt tal på Washington Square, klassisk mark för politiska manifestationer.
- Let's go change the world!
Publiken jublar. "Barack rockar", står det på ett plakat. Den karismatiske senatorn från Illinois låter som en predikant och tas emot som en rockstjärna.
- Jag njöt av talet varje minut, säger Lameek Escort entusiastiskt efteråt.
- Baracks tal om förändring är vad vi behöver - en politiker som bryr sig om sjukvård och inte om oljebolag.
TT: Och Hillary Clinton?
- Jag kan tänka mig att rösta på henne också. För rösta ska jag.
Partibyte
De flesta i publiken är i 20- och 30-årsåldern. Men inte alla:
- Jag är udda här - en vit, medelålders kvinna som fyllt 50. Jag har varit republikan sedan jag var 18. Men nu har jag bestämt mig för att engagera mig för Barack!
Molly Sword McDonough har kört från södra New Jersey för att få se sin nye idol. Hon köper en T-tröja med hans porträtt och fyller i en blankett för att donera pengar.
- George Bush fick min röst i valen 2000 och 2004. Jag ville tro på honom, men känner mig lurad.
Inte Hillary
Det är Irakkriget som nu fått Molly Sword McDonough att ta avstånd från Bush. Men det är Obama som fått henne att byta parti.
- Han inspirerar mig! Han känns äkta.
Blir senator Clinton demokraternas kandidat tänker McDonough rösta republikanskt, trots att hon inte brinner för någon av de kandidater som kan bli aktuella. Hon avskyr nämligen såväl Bill som Hillary Clinton.
- Vi som är moderata republikaner eller oberoende och inte gillar Hillary syns inte i primärvalen. Demokraterna tar en stor risk om de nominerar henne.
Rejäl ledning
Men Hillary Clintons ledning över Barack Obama och John Edwards är stor, och mer övertygande än Rudy Giulianis på den republikanska sidan.
- Alla känner igen hennes namn. Hon har bra nätverk för att samla in pengar och skaffa medarbetare, säger statsvetaren Andrew Dowdle på University of Arkansas.
- Normalt har republikanerna tidigt en tydlig ledare, medan det brukar vara mer flytande bland demokraterna. Nu är det omvänt, det är henne alla jagar.
Professor Dowdle tror att om Clinton snubblar skulle det bero på någon bidragsskandal.
- Det är nackdelen med nätverken. Hon uppfattas som det demokratiska etablissemangets kandidat, säger han.
- Hillary Clinton har lyckats väl hittills. Det betyder inte att hon inte kan få problem - men Barack Obamas tid för att komma ikapp rinner ut.
Gunilla Kinn/TT
Fakta:
Hillary har ledartröjan
Andel sympatisörer för respektive parti som i september kunde tänka sig att stödja respektive kandidat:
DEMOKRATERNA
Hillary Clinton 47 procent
Barack Obama 25 procent
John Edwards 11 procent
REPUBLIKANERNA
Rudy Giuliani 30 procent
Fred Thompson 22 procent
John McCain 18 procent
Mitt Romney 7 procent
När opinionsinstituten matchar kandidaterna mot varandra i fiktiva presidentval vinner i regel demokraten. Hillary Clinton skulle till exempel slå Rudy Giuliani - men bara med i snitt fem procentenheter. Barack Obamas marginal gentemot Giuliani är ännu mindre. Ingen republikan förutom Giuliani slår någon demokrat.
Källor: USA Today/Gallup, RealClearPolitics.
Några månader före vinterns primärval i USA har senator Hillary Clinton en stabil ledning i opinionsmätningarna. Nu lär de demokratiska motkandidaterna bli aggressivare.
- Let's go! ropar Barack Obama när han avslutar sitt tal på Washington Square, klassisk mark för politiska manifestationer.
- Let's go change the world!
Publiken jublar. "Barack rockar", står det på ett plakat. Den karismatiske senatorn från Illinois låter som en predikant och tas emot som en rockstjärna.
- Jag njöt av talet varje minut, säger Lameek Escort entusiastiskt efteråt.
- Baracks tal om förändring är vad vi behöver - en politiker som bryr sig om sjukvård och inte om oljebolag.
TT: Och Hillary Clinton?
- Jag kan tänka mig att rösta på henne också. För rösta ska jag.
Partibyte
De flesta i publiken är i 20- och 30-årsåldern. Men inte alla:
- Jag är udda här - en vit, medelålders kvinna som fyllt 50. Jag har varit republikan sedan jag var 18. Men nu har jag bestämt mig för att engagera mig för Barack!
Molly Sword McDonough har kört från södra New Jersey för att få se sin nye idol. Hon köper en T-tröja med hans porträtt och fyller i en blankett för att donera pengar.
- George Bush fick min röst i valen 2000 och 2004. Jag ville tro på honom, men känner mig lurad.
Inte Hillary
Det är Irakkriget som nu fått Molly Sword McDonough att ta avstånd från Bush. Men det är Obama som fått henne att byta parti.
- Han inspirerar mig! Han känns äkta.
Blir senator Clinton demokraternas kandidat tänker McDonough rösta republikanskt, trots att hon inte brinner för någon av de kandidater som kan bli aktuella. Hon avskyr nämligen såväl Bill som Hillary Clinton.
- Vi som är moderata republikaner eller oberoende och inte gillar Hillary syns inte i primärvalen. Demokraterna tar en stor risk om de nominerar henne.
Rejäl ledning
Men Hillary Clintons ledning över Barack Obama och John Edwards är stor, och mer övertygande än Rudy Giulianis på den republikanska sidan.
- Alla känner igen hennes namn. Hon har bra nätverk för att samla in pengar och skaffa medarbetare, säger statsvetaren Andrew Dowdle på University of Arkansas.
- Normalt har republikanerna tidigt en tydlig ledare, medan det brukar vara mer flytande bland demokraterna. Nu är det omvänt, det är henne alla jagar.
Professor Dowdle tror att om Clinton snubblar skulle det bero på någon bidragsskandal.
- Det är nackdelen med nätverken. Hon uppfattas som det demokratiska etablissemangets kandidat, säger han.
- Hillary Clinton har lyckats väl hittills. Det betyder inte att hon inte kan få problem - men Barack Obamas tid för att komma ikapp rinner ut.
Gunilla Kinn/TT
Fakta:
Hillary har ledartröjan
Andel sympatisörer för respektive parti som i september kunde tänka sig att stödja respektive kandidat:
DEMOKRATERNA
Hillary Clinton 47 procent
Barack Obama 25 procent
John Edwards 11 procent
REPUBLIKANERNA
Rudy Giuliani 30 procent
Fred Thompson 22 procent
John McCain 18 procent
Mitt Romney 7 procent
När opinionsinstituten matchar kandidaterna mot varandra i fiktiva presidentval vinner i regel demokraten. Hillary Clinton skulle till exempel slå Rudy Giuliani - men bara med i snitt fem procentenheter. Barack Obamas marginal gentemot Giuliani är ännu mindre. Ingen republikan förutom Giuliani slår någon demokrat.
Källor: USA Today/Gallup, RealClearPolitics.
Sunday, September 02, 2007
Afrika satsar på Internet
Sändes ut (i en ändrad version) av TT.
Det har talats länge om att telekom skulle kunna hjälpa afrikanska länder att utvecklas, och nu börjar det hända saker. I Ghana råder en smärre dotcom-boom, Rwanda försöker ta klivet direkt in i IT-åldern – och flera bolag prospekterar fiberoptiska kablar som ska knyta ihop Afrika med Asien.
-Allt går enormt snabbt nu, säger Estelle Akofio-Sowah som är verksamhetschef på Busy Internet, mitt i Ghanas huvudstad Accra.
Företaget är Västafrikas största IT-centrum, och kontorshotell för Internetleverantörer och mjukvaruutvecklare. Busy Internet försöker utveckla entreprenörskap bland kvinnor, flyktingar och unga – delvis med stöd av Världsbanken.
I Ghana har ytterst få råd med dator hemma. Men på dygnetruntöppna Busy Internet finns hundra terminaler, att hyra per halvtimme. Framför var skärm sitter någon och jobbar - med affärsplaner, meritförteckningar eller visumansökningar.
-Det är lite grann här i Accra som med Internetboomen i väst på 90-talet, samma energi och entreprenörsanda, tror Estelle Akofio-Sowah.
Dålig infrastruktur
Men nätverket ligger ofta nere även på Busy Internet. Eviga strömavbrott är bara ett av många hinder för att utveckla telekommunikationer i Afrika, världens minst uppkopplade kontinent. Blott var tjugonde afrikan har tillgång till Internet, flest i Sydafrika och vissa nordafrikanska länder.
I flera år har IT-entusiaster och utvecklingsekonomer talat om att afrikanska länder måste satsa på Internet för att hänga med i den globala ekonomin. Såväl FN som Världsbanken har varit involverade i flera projekt, som syftat till att göra information på nätet tillgängligt även i avlägsna byar.
Vissa politiker och gräsrotsorganisationer har dock ifrågasatt satsningarna. Varför ska pengar gå till datorer, i länder som plågas av aids och svält _ och där kvinnornas dagliga problem att hitta rent vatten knappast löses genom att söka på Internet?
Datorer för barn
Men nätpionjären Nicholas Negroponte, som länge verkat för att en billig dator ska spridas till skolbarn i u-länder, brukar bemöta sådan kritik med att datorer idag hör till grundläggande utbildning som alla har rätt till, och att det inte får vara en motsättning mellan datorer och aidsmedicin eller vatten. De XO-1 datorer som hans grupp "One Laptop per Child" utvecklar testas nu i flera länder.
Rwanda har i flera år satsat på att gå direkt från jordbruks- till informationsekonomi. Med hjälp av bolaget Terracom skulle exempelvis 300 skolor ha fått Internet i fjol. Projektet har blivit dyrt och råkat ut för många bakslag, delvis på grund av brist på el och infrastruktur i byarna, men fortsätter. Och Kenya, Burundi och Madagaskar beviljades i våras stora lån av Världsbanken för att satsa på bredband.
Fiberoptik
Flera teknikföretag tävlar om att lägga fiberoptiska kablar i Indiska oceanen. Konsortiet Seacom beställde nyligen ett nätverk med 1 300 mil kablar, som 2009 ska förbinda Sydafrika, Madagaskar, Mozambique, Tanzania och Kenya med Indien, Mellanöstern och Europa.
"Systemet kommer att ge en infrastruktur för tillväxt i IT- och kommunikationsbranscherna, särskilt för underleverantörer åt affärsföretag, teletjänstcentraler, läkemedelsforskning samt utbildningsnätverk", sade Seacoms VD Brian Herlihy i ett pressmeddelande.
Sådan fiberoptik finns redan längs Afrikas västra kust, draget från Portugal, och har utmanat de dyra telefonnät som drivs av gamla korrumperade statsmonopol i de olika länderna. Men kostnaderna är fortfarande höga och näten inte tillräckliga.
-Med bättre telekommunikationer skulle vi kunna sälja tjänster för att ta inkommande samtal. Nu är kvaliteten så dålig att vi bara vågar satsa på att själva ringa, säger Kwame Bonsu på teletjänstföretaget Rising Data i Accra, vars unga anställda ringer säljsamtal till kunder i USA.
Rising Data försöker ta marknadsdelar från konkurrenter i Indien och Filippinerna, genom att ha lägre kostnader och en tidszon närmare USA. Firman föddes ur entreprenörsmiljön på Busy Internet; ett annat är Soft som utvecklar mjukvara för afrikanska företags behov:
-Ghana får aldrig ett Volvo som exporterar bilar. Men jag tror att det finns en stor potential för e-handel, säger programmeraren Hermann Chinery-Hesse som jobbar med att utveckla ett pålitligt betalsystem så att exempelvis en hantverkare i en by i Ghana kan sälja trummor till Europa.
-Handel gör människor rika, men vi i Afrika behöver tillträde till marknaderna. Det kan vi få genom Internet.
Gunilla Kinn
"En kommunikationsrevolution pågår i Afrika"
-Kommunikationsrevolutionen sveper nu över Afrika, säger Mats Karlsson, Världsbankens chef för fem västafrikanska länder.
-Här i Ghana ökade mobiltelefonpenetrationen från 4 till 24% på fem år, och det fortsätter. Flera tusentals IT-jobb har skapats i Accra, och i Sierra Leone användes IT nyligen för att rapportera valresultat snabbt. Det händer att byar ber om en telefonmast innan de ber om en skola. IT-kaféer växer upp överallt.
Mats Karlsson anser att investeringar för att de i Afrika än så länge mycket dyra bredbandsuppkopplingarna är värda sina investeringar, om det görs riktigt.
-Detta fungerar, om det är den privata sektorn som driver på, säger han.
-När jag började arbeta med utvecklingsfrågor på 80-talet fanns en enda faxapparat och en statlig tidning i Tanzania. Revolutionen som pågår nu ger makt åt människor, och så småningom mer jämlikhet i kunnande.
Billig dator för barn testas i flera länder
Den ideella Boston-organisationen One Laptop Per Child, som startades 2005 av Nicholas Negroponte, testar nu sin XO-1 dator i flera länder.
Förhoppningen är att så många regeringar ska beställa den att kostnaden blir omkring 100 dollar, cirka 700 kronor, per styck (nu omkring 175 dollar).
Datorn testas av skolelever i Nigeria, Argentina, Nepal och Mexiko. Andra stater som uttryckt intresse är Sydafrika, Brasilien, Libyen, Rwanda, Thailand och Uruguay.
Utvecklingskostnaderna hålls nere genom att gratis-operativsystemet Linux använts. Projektet har kritiserats flitigt – dels av utvecklingsorganisationer som ifrågasätter prioriteringen i fattiga länder; dels av exempelvis Bill Gates, som tycker att mobiltelefoni är en mer användbar teknik i Afrika. Negroponte hoppas dock att hans vision snart ska innebära att all världens barn får en möjlighet att uttrycka, utbilda och utveckla sig.
Det har talats länge om att telekom skulle kunna hjälpa afrikanska länder att utvecklas, och nu börjar det hända saker. I Ghana råder en smärre dotcom-boom, Rwanda försöker ta klivet direkt in i IT-åldern – och flera bolag prospekterar fiberoptiska kablar som ska knyta ihop Afrika med Asien.
-Allt går enormt snabbt nu, säger Estelle Akofio-Sowah som är verksamhetschef på Busy Internet, mitt i Ghanas huvudstad Accra.
Företaget är Västafrikas största IT-centrum, och kontorshotell för Internetleverantörer och mjukvaruutvecklare. Busy Internet försöker utveckla entreprenörskap bland kvinnor, flyktingar och unga – delvis med stöd av Världsbanken.
I Ghana har ytterst få råd med dator hemma. Men på dygnetruntöppna Busy Internet finns hundra terminaler, att hyra per halvtimme. Framför var skärm sitter någon och jobbar - med affärsplaner, meritförteckningar eller visumansökningar.
-Det är lite grann här i Accra som med Internetboomen i väst på 90-talet, samma energi och entreprenörsanda, tror Estelle Akofio-Sowah.
Dålig infrastruktur
Men nätverket ligger ofta nere även på Busy Internet. Eviga strömavbrott är bara ett av många hinder för att utveckla telekommunikationer i Afrika, världens minst uppkopplade kontinent. Blott var tjugonde afrikan har tillgång till Internet, flest i Sydafrika och vissa nordafrikanska länder.
I flera år har IT-entusiaster och utvecklingsekonomer talat om att afrikanska länder måste satsa på Internet för att hänga med i den globala ekonomin. Såväl FN som Världsbanken har varit involverade i flera projekt, som syftat till att göra information på nätet tillgängligt även i avlägsna byar.
Vissa politiker och gräsrotsorganisationer har dock ifrågasatt satsningarna. Varför ska pengar gå till datorer, i länder som plågas av aids och svält _ och där kvinnornas dagliga problem att hitta rent vatten knappast löses genom att söka på Internet?
Datorer för barn
Men nätpionjären Nicholas Negroponte, som länge verkat för att en billig dator ska spridas till skolbarn i u-länder, brukar bemöta sådan kritik med att datorer idag hör till grundläggande utbildning som alla har rätt till, och att det inte får vara en motsättning mellan datorer och aidsmedicin eller vatten. De XO-1 datorer som hans grupp "One Laptop per Child" utvecklar testas nu i flera länder.
Rwanda har i flera år satsat på att gå direkt från jordbruks- till informationsekonomi. Med hjälp av bolaget Terracom skulle exempelvis 300 skolor ha fått Internet i fjol. Projektet har blivit dyrt och råkat ut för många bakslag, delvis på grund av brist på el och infrastruktur i byarna, men fortsätter. Och Kenya, Burundi och Madagaskar beviljades i våras stora lån av Världsbanken för att satsa på bredband.
Fiberoptik
Flera teknikföretag tävlar om att lägga fiberoptiska kablar i Indiska oceanen. Konsortiet Seacom beställde nyligen ett nätverk med 1 300 mil kablar, som 2009 ska förbinda Sydafrika, Madagaskar, Mozambique, Tanzania och Kenya med Indien, Mellanöstern och Europa.
"Systemet kommer att ge en infrastruktur för tillväxt i IT- och kommunikationsbranscherna, särskilt för underleverantörer åt affärsföretag, teletjänstcentraler, läkemedelsforskning samt utbildningsnätverk", sade Seacoms VD Brian Herlihy i ett pressmeddelande.
Sådan fiberoptik finns redan längs Afrikas västra kust, draget från Portugal, och har utmanat de dyra telefonnät som drivs av gamla korrumperade statsmonopol i de olika länderna. Men kostnaderna är fortfarande höga och näten inte tillräckliga.
-Med bättre telekommunikationer skulle vi kunna sälja tjänster för att ta inkommande samtal. Nu är kvaliteten så dålig att vi bara vågar satsa på att själva ringa, säger Kwame Bonsu på teletjänstföretaget Rising Data i Accra, vars unga anställda ringer säljsamtal till kunder i USA.
Rising Data försöker ta marknadsdelar från konkurrenter i Indien och Filippinerna, genom att ha lägre kostnader och en tidszon närmare USA. Firman föddes ur entreprenörsmiljön på Busy Internet; ett annat är Soft som utvecklar mjukvara för afrikanska företags behov:
-Ghana får aldrig ett Volvo som exporterar bilar. Men jag tror att det finns en stor potential för e-handel, säger programmeraren Hermann Chinery-Hesse som jobbar med att utveckla ett pålitligt betalsystem så att exempelvis en hantverkare i en by i Ghana kan sälja trummor till Europa.
-Handel gör människor rika, men vi i Afrika behöver tillträde till marknaderna. Det kan vi få genom Internet.
Gunilla Kinn
"En kommunikationsrevolution pågår i Afrika"
-Kommunikationsrevolutionen sveper nu över Afrika, säger Mats Karlsson, Världsbankens chef för fem västafrikanska länder.
-Här i Ghana ökade mobiltelefonpenetrationen från 4 till 24% på fem år, och det fortsätter. Flera tusentals IT-jobb har skapats i Accra, och i Sierra Leone användes IT nyligen för att rapportera valresultat snabbt. Det händer att byar ber om en telefonmast innan de ber om en skola. IT-kaféer växer upp överallt.
Mats Karlsson anser att investeringar för att de i Afrika än så länge mycket dyra bredbandsuppkopplingarna är värda sina investeringar, om det görs riktigt.
-Detta fungerar, om det är den privata sektorn som driver på, säger han.
-När jag började arbeta med utvecklingsfrågor på 80-talet fanns en enda faxapparat och en statlig tidning i Tanzania. Revolutionen som pågår nu ger makt åt människor, och så småningom mer jämlikhet i kunnande.
Billig dator för barn testas i flera länder
Den ideella Boston-organisationen One Laptop Per Child, som startades 2005 av Nicholas Negroponte, testar nu sin XO-1 dator i flera länder.
Förhoppningen är att så många regeringar ska beställa den att kostnaden blir omkring 100 dollar, cirka 700 kronor, per styck (nu omkring 175 dollar).
Datorn testas av skolelever i Nigeria, Argentina, Nepal och Mexiko. Andra stater som uttryckt intresse är Sydafrika, Brasilien, Libyen, Rwanda, Thailand och Uruguay.
Utvecklingskostnaderna hålls nere genom att gratis-operativsystemet Linux använts. Projektet har kritiserats flitigt – dels av utvecklingsorganisationer som ifrågasätter prioriteringen i fattiga länder; dels av exempelvis Bill Gates, som tycker att mobiltelefoni är en mer användbar teknik i Afrika. Negroponte hoppas dock att hans vision snart ska innebära att all världens barn får en möjlighet att uttrycka, utbilda och utveckla sig.
Friday, August 24, 2007
Radio 32 i Norra Skåne
STOCKHOLM Om jag vore lite mer inspirerad idag skulle jag skriva något långt om hur bloggarnas sätt att förmedla rykten allt tydligare nästlar sig in i den förmodat seriösa utrikes-/nyhetsjournalistiken. Men det blir nog fler tillfällen till det!
Så kort bara: Se hur Norra Skåne – som i sin iver att förmedla ett Avslöjande visserligen anger att ryktena om Fidel Castros död är obekräftade ändå inte kan låta bli vinjetten Extra! Extra! Jag gissar att den där nättexten uppdaterades flera gånger under gårdagskvällen, så den versionen kanske innehåller aningen fler brasklappar än ursprunget. Men själva tilltaget renderade lokaltidningen riksmediernas uppmärksamhet.
Som en kommentator skrev här: Fidel brukar dö en gång per vecka. Miami Herald har en lång och intressant artikel om hur dessa rykten cirkulerar för tredje veckan i rad. Peter och vargen!
/Gunilla
P S Rubriken anspelar på ett uttryck från Haiti – där den mesta nyhetsförmedlingen sker muntligen, som skvaller. Siffran trettiotvå syftar på antalet tänder i en frisk glappkäft.
Så kort bara: Se hur Norra Skåne – som i sin iver att förmedla ett Avslöjande visserligen anger att ryktena om Fidel Castros död är obekräftade ändå inte kan låta bli vinjetten Extra! Extra! Jag gissar att den där nättexten uppdaterades flera gånger under gårdagskvällen, så den versionen kanske innehåller aningen fler brasklappar än ursprunget. Men själva tilltaget renderade lokaltidningen riksmediernas uppmärksamhet.
Som en kommentator skrev här: Fidel brukar dö en gång per vecka. Miami Herald har en lång och intressant artikel om hur dessa rykten cirkulerar för tredje veckan i rad. Peter och vargen!
/Gunilla
P S Rubriken anspelar på ett uttryck från Haiti – där den mesta nyhetsförmedlingen sker muntligen, som skvaller. Siffran trettiotvå syftar på antalet tänder i en frisk glappkäft.
Sunday, August 19, 2007
Svarta småföretag tvingas bort från Harlem
Den här texten handlar om företagen i mina kvarter i New York, ställen som jag går förbi varje dag. Utskickad av TT.
Sedan många år pågår en snabb omvandling av Harlem på norra Manhattan. Fastigheterna i den länge så nedgångna stadsdelen lockar till sig investerare - men de vill ha högre avkastning än de kan få, från de företagare som i åratal sålt soulskivor och "soul food" till harlemiterna.
-Vi fick veta att vi måste flytta först häromveckan. Bolaget som köpt upp husen i kvarteret vill riva och bygga nytt och stort. Då platsar inte vi.
Janet McLoyd och hennes familj driver House of Seafood, ett matställe där de serverar nyfriterad fisk, kyckling och pommes frites för en billig penning. Kön av hungriga Harlembor fyller den enkla lokalen.
-I elva år har vi haft stället. Vi har lagt ned massor av pengar på att göra i ordning övervåningen och har stora lån. Allt var i dåligt skick när vi tog över, säger Janet McLoyd.
-Den förre ägaren brydde sig om Harlem. Han skulle aldrig ha vräkt oss. Nu när han dött har hans döttrar sålt fastigheterna. Det nya bolaget vill väl ha hit någon kedja – men de har inte ens velat träffa oss för att diskutera saken.
House of Seafoods lokaler ligger nära ett av Harlems bästa affärslägen, vid korsningen av 125:e gatan och den 8:e avenyn, Frederick Douglass Boulevard. Egentligen har det bara varit en tidsfråga innan någon fastighetsägare kom åt tomten med de blott två våningar låga, slitna tegelhusen.
Ett stenkast därifrån ligger basketstjärnan Magic Johnsons bio- och affärslokaler, som sedan de byggdes i slutet av 90-talet ofta får symbolisera utvecklingen i Harlem. På 125:e gatan finns numera gott om kedjebutiker som H&M, Old Navy, Duane Reade och Starbucks och – till skillnad mot hur det var under de svåra åren – såväl bankkontor som snabbköp.
-När pappa kom hit 1946 var han den ende svarte företagaren i området, säger Denise Benjamin driver familjeföretaget Bobb'y Happy House, strax intill House of Seafood.
-Måste vi flytta får vi nog aldrig tag på lokaler i Harlem igen.
Ofta sitter Bobby Robinson själv, nu i 90-årsåldern, i butiken och delar med sig av gamla minnen från tiden som musikproducent med flera av de jazz- och soulstjärnor som uppträtt på Apollo Theater i grannkvarteret.
Hans butik är legendarisk, men troligen inte särskilt lönsam. Det är inte bara hyreskontrakten som spökar – utan även den piratkopierade musik som säljs på Harlems trottoarer, och de filer som laddas ner via Internet.
-Musik hör inte till livets nödtorft som folk vill betala för. Förr fanns det ett dussin skivbutiker här. Nu är det bara jag och Bobby, säger Shikhulu Shange, som drivit Harlem's Record Shack sedan han kom till New York från Sydafrika 1962.
Det är en kyrka, United House of Prayer for All People, som sagt upp hans kontrakt.
-Jag har sett hur småkillar och tjejer som hängde i gäng på gatan växa upp och hur Harlem blivit en säkrare stadsdel. Nu vill de kasta ut oss som stått ut under de tuffa åren. Mig har de i och för sig försökt vräka många gånger – men folk här i Harlem har alltid protesterat och sett till att jag får vara kvar. Nu vet jag inte hur det blir.
Lånekrisen i USA har bara slagit marginellt mot fastighetsmarknaden i New York City. I Harlem finns gott om exploateringsmöjligheter för såväl bostadshus som kommersiella lokaler. Kedjorna har inneburit att Harlemborna fått välkomna arbetstillfällen, och ett utbud av varor de inte hade tillgång till förr – men också en likriktning, och att traditionella Harlembutiker trängts ut.
Bobby's Happy House, House of Seafood, Harlem's Record Shack och några andra företag som nu sagts upp representerar alla den svarta Harlemkulturen. De litar inte på de löften de hört på omvägar i medierna, där fastighetsägarna säger att de ska hjälpa företagarna att hitta nya lokaler. Istället är de bittra över att "125th Street Business Improvement District", som ska stimulera näringslivet i Harlem, varit inblandade i vissa av försäljningarna.
-Vi är inte många harlemiter som driver företag, säger Janet Mcloyd och talar rentav om "etnisk rensning".
-Det är trist att de sparkar ut oss som gör detta till en alldeles speciell stadsdel.
Sedan många år pågår en snabb omvandling av Harlem på norra Manhattan. Fastigheterna i den länge så nedgångna stadsdelen lockar till sig investerare - men de vill ha högre avkastning än de kan få, från de företagare som i åratal sålt soulskivor och "soul food" till harlemiterna.
-Vi fick veta att vi måste flytta först häromveckan. Bolaget som köpt upp husen i kvarteret vill riva och bygga nytt och stort. Då platsar inte vi.
Janet McLoyd och hennes familj driver House of Seafood, ett matställe där de serverar nyfriterad fisk, kyckling och pommes frites för en billig penning. Kön av hungriga Harlembor fyller den enkla lokalen.
-I elva år har vi haft stället. Vi har lagt ned massor av pengar på att göra i ordning övervåningen och har stora lån. Allt var i dåligt skick när vi tog över, säger Janet McLoyd.
-Den förre ägaren brydde sig om Harlem. Han skulle aldrig ha vräkt oss. Nu när han dött har hans döttrar sålt fastigheterna. Det nya bolaget vill väl ha hit någon kedja – men de har inte ens velat träffa oss för att diskutera saken.
House of Seafoods lokaler ligger nära ett av Harlems bästa affärslägen, vid korsningen av 125:e gatan och den 8:e avenyn, Frederick Douglass Boulevard. Egentligen har det bara varit en tidsfråga innan någon fastighetsägare kom åt tomten med de blott två våningar låga, slitna tegelhusen.
Ett stenkast därifrån ligger basketstjärnan Magic Johnsons bio- och affärslokaler, som sedan de byggdes i slutet av 90-talet ofta får symbolisera utvecklingen i Harlem. På 125:e gatan finns numera gott om kedjebutiker som H&M, Old Navy, Duane Reade och Starbucks och – till skillnad mot hur det var under de svåra åren – såväl bankkontor som snabbköp.
-När pappa kom hit 1946 var han den ende svarte företagaren i området, säger Denise Benjamin driver familjeföretaget Bobb'y Happy House, strax intill House of Seafood.
-Måste vi flytta får vi nog aldrig tag på lokaler i Harlem igen.
Ofta sitter Bobby Robinson själv, nu i 90-årsåldern, i butiken och delar med sig av gamla minnen från tiden som musikproducent med flera av de jazz- och soulstjärnor som uppträtt på Apollo Theater i grannkvarteret.
Hans butik är legendarisk, men troligen inte särskilt lönsam. Det är inte bara hyreskontrakten som spökar – utan även den piratkopierade musik som säljs på Harlems trottoarer, och de filer som laddas ner via Internet.
-Musik hör inte till livets nödtorft som folk vill betala för. Förr fanns det ett dussin skivbutiker här. Nu är det bara jag och Bobby, säger Shikhulu Shange, som drivit Harlem's Record Shack sedan han kom till New York från Sydafrika 1962.
Det är en kyrka, United House of Prayer for All People, som sagt upp hans kontrakt.
-Jag har sett hur småkillar och tjejer som hängde i gäng på gatan växa upp och hur Harlem blivit en säkrare stadsdel. Nu vill de kasta ut oss som stått ut under de tuffa åren. Mig har de i och för sig försökt vräka många gånger – men folk här i Harlem har alltid protesterat och sett till att jag får vara kvar. Nu vet jag inte hur det blir.
Lånekrisen i USA har bara slagit marginellt mot fastighetsmarknaden i New York City. I Harlem finns gott om exploateringsmöjligheter för såväl bostadshus som kommersiella lokaler. Kedjorna har inneburit att Harlemborna fått välkomna arbetstillfällen, och ett utbud av varor de inte hade tillgång till förr – men också en likriktning, och att traditionella Harlembutiker trängts ut.
Bobby's Happy House, House of Seafood, Harlem's Record Shack och några andra företag som nu sagts upp representerar alla den svarta Harlemkulturen. De litar inte på de löften de hört på omvägar i medierna, där fastighetsägarna säger att de ska hjälpa företagarna att hitta nya lokaler. Istället är de bittra över att "125th Street Business Improvement District", som ska stimulera näringslivet i Harlem, varit inblandade i vissa av försäljningarna.
-Vi är inte många harlemiter som driver företag, säger Janet Mcloyd och talar rentav om "etnisk rensning".
-Det är trist att de sparkar ut oss som gör detta till en alldeles speciell stadsdel.
Saturday, March 17, 2007
Intensivare valkampanjer i USA
New York (TT)
Amerikanska förståsigpåare har döpt det till "Super Duper Tuesday". Redan tisdagen den 5 februari 2008 kan det avgöras vilka två kandidater som står mot varandra i nästa års presidentval i USA.
- Nu är Kalifornien viktigt igen i presidentnomineringarna — och vi kommer att få den respekt som Kalifornien förtjänar!
Delstatens guvernör Arnold Schwarzenegger jublade, när han i torsdags förklarade att nästa års primärval tidigarelagts med flera månader.
I stället för att hålla val i juni, då det redan brukar stå klart vilka som blir respektive partis kandidat, blir datumet nästa år den 5 februari. Vilka som kammar hem Kaliforniens delegatsröster blir viktigt.
Tidigare val
Men nu ska ett 20-tal delstater, motsvarande två tredjedelar av USA:s befolkning, tidigarelägga sina primärval — eller överväger det. Ju fler som ändrar datum, desto mer lär valrörelsens spelregler skrivas om.
- Mediernas roll blir mycket större, säger statsvetarprofessorn Andrew Smith, valforskare på University of New Hampshire.
- Kampanjperioden blir intensivare. Kandidaterna måste på kort tid pumpa in så mycket pengar de kan i tv-reklam i de stora delstaterna, i stället för att vare ute och träffa människor. Det är illa för både väljare och politiker.
Amerikanska val styrs av komplicerade regler. Processen sker på olika vis i olika delstater, och skiljer sig mellan partierna.
Men i flera decennier har två små delstater haft en unik roll: New Hampshire med sina primärval och Iowa med sina provval. Eftersom de är först ut i januari får den som vinner där ett försprång.
Demokraten John Edwards har därför, enligt webbplatsen www.iowapolitics.com, besökt Iowa 17 gånger sedan valet 2004, liksom republikanen Mitt Romney. Deras taktik är att försöka ta hem Iowa, för att sedan kunna slå ut mer allmänt kända kandidater som Hillary Clinton och Rudy Giuliani.
Lokala möten
New Hampshire- och Iowa-väljarna är bortskämda med flitig uppvaktning. Många tar sin roll på allvar, och går på så många valmöten och debatter de orkar för att få en egen uppfattning om politikerna.
Dessa små delstater — med en anglosaxisk befolkning, som inte är representativ för USA — har alltså haft ett oproportionerligt stort inflytande. Men även kandidater utan en enorm kassakista har fått synas, genom det småskaliga kampanjandet där.
Om andra kandidater sedan vinner de följande primärvalen uppstår viss spänning och dynamik. Men håller de stora — som Kalifornien, Florida, New York, New Jersey och Texas — sina val redan den 5 februari kan det hända att någon kandidat lyckas säkra sin nominering ovanligt tidigt. (George Bush, Al Gore och John Kerry hade säkrat sina respektive nomineringar 2000 och 2004 i mitten av mars.)
- Paradoxalt nog ökar Iowas och New Hampshires betydelse, eftersom de har val så kort tid före "superdupertisdagen". Fast folk där får inte som vanligt träffa och granska politikerna, spår Andrew Smith.
- Det blir inget demokratiskt samtal. För kandidaterna kommer att vara upptagna av att hamna i de stora delstaternas medier.
Valstrategier
Nu styr flera av kandidaterna kosan till Kalifornien och dess många mediemarknader, inte bara för att tigga donationer utan för att nå ut till väljare.
Hillary Clinton och Rudy Giuliani anses allmänt gynnas av det tidigarelagda primärvalet, eftersom de redan är väl kända av väljarna och har enorma kampanjkassor. De republikanska väljarna i delstaten är relativt moderata — vilket lär gynna Giuliani gentemot mer konservativa kandidater, som kanske skulle gå hem bättre i exempelvis Iowa.
Alla kampanjstrateger lär nu avvakta hur det blir med de andra stora delstaterna. Sedan får var och en försöka klura ut var de ska fokusera, och vilka väljargrupper som blir enklast att vinna.
Dyrt kampanja
Men New Hampshire är inte berett att förlora sin roll i valrörelsen, och kan enligt regelverk och rykten lägga sitt val redan i december.
I vilket fall som helst kommer varje seriös kandidat att bränna enorma summor på att försöka förverkliga drömmen om att bli USA:s nästa president. Totalt krävs 75—100 miljoner dollar bara för primärvalsrörelsen. Och minsta groda, som vevas om och om igen på tv och internet, kan fälla en kampanj.
Professor Smith beklagar att medierna blivit så viktiga i amerikansk politik.
- Tyvärr är alla politiker livrädda för att slinta med tungan framför kamerorna. Därför blir det minimal tid för pressträffar — och noga inövade tal, där de upprepar samma korta repliker.
Gunilla Kinn/TT
Fakta: De ledande kandidaterna
Många kandidater ställer upp i de amerikanska prov- och primärvalen, inklusive relativt okända politiker som vill pröva sin lycka. Valet i november 2008 blir det första på drygt ett halvt sekel utan att en sittande president eller vice-president ställer upp.
Trots att kampanjandet redan är i full gång kan det hända att fler politiker tillkännager att de ska kandidera framöver — främst beroende på om de tror att de kan samla ihop tillräckligt mycket pengar.
Dessa tre kandidater från respektive parti har klarat sig bäst i opinionsmätningarna — hittills:
Demokraterna
Hillary Clinton
Barack Obama
John Edwards
Republikanerna
Rudy Giuliani
John McCain
Mitt Romney
Kommentar (20 mars): Jag valde att inte gå in på hur stort opinionsstödet för de olika kandidaterna är. Det kräver mycket research och problematisering, och får bli en annan artikel.
Dessutom valde jag att inte nämna att Al Gore och Newt Gingrich i det här sammanhanget, trots att de hävdar sig väl jämfört med några av de nämnda kandidaterna. Detta eftersom ingen av dem annonserat någon kandidatur (ännu).
Amerikanska förståsigpåare har döpt det till "Super Duper Tuesday". Redan tisdagen den 5 februari 2008 kan det avgöras vilka två kandidater som står mot varandra i nästa års presidentval i USA.
- Nu är Kalifornien viktigt igen i presidentnomineringarna — och vi kommer att få den respekt som Kalifornien förtjänar!
Delstatens guvernör Arnold Schwarzenegger jublade, när han i torsdags förklarade att nästa års primärval tidigarelagts med flera månader.
I stället för att hålla val i juni, då det redan brukar stå klart vilka som blir respektive partis kandidat, blir datumet nästa år den 5 februari. Vilka som kammar hem Kaliforniens delegatsröster blir viktigt.
Tidigare val
Men nu ska ett 20-tal delstater, motsvarande två tredjedelar av USA:s befolkning, tidigarelägga sina primärval — eller överväger det. Ju fler som ändrar datum, desto mer lär valrörelsens spelregler skrivas om.
- Mediernas roll blir mycket större, säger statsvetarprofessorn Andrew Smith, valforskare på University of New Hampshire.
- Kampanjperioden blir intensivare. Kandidaterna måste på kort tid pumpa in så mycket pengar de kan i tv-reklam i de stora delstaterna, i stället för att vare ute och träffa människor. Det är illa för både väljare och politiker.
Amerikanska val styrs av komplicerade regler. Processen sker på olika vis i olika delstater, och skiljer sig mellan partierna.
Men i flera decennier har två små delstater haft en unik roll: New Hampshire med sina primärval och Iowa med sina provval. Eftersom de är först ut i januari får den som vinner där ett försprång.
Demokraten John Edwards har därför, enligt webbplatsen www.iowapolitics.com, besökt Iowa 17 gånger sedan valet 2004, liksom republikanen Mitt Romney. Deras taktik är att försöka ta hem Iowa, för att sedan kunna slå ut mer allmänt kända kandidater som Hillary Clinton och Rudy Giuliani.
Lokala möten
New Hampshire- och Iowa-väljarna är bortskämda med flitig uppvaktning. Många tar sin roll på allvar, och går på så många valmöten och debatter de orkar för att få en egen uppfattning om politikerna.
Dessa små delstater — med en anglosaxisk befolkning, som inte är representativ för USA — har alltså haft ett oproportionerligt stort inflytande. Men även kandidater utan en enorm kassakista har fått synas, genom det småskaliga kampanjandet där.
Om andra kandidater sedan vinner de följande primärvalen uppstår viss spänning och dynamik. Men håller de stora — som Kalifornien, Florida, New York, New Jersey och Texas — sina val redan den 5 februari kan det hända att någon kandidat lyckas säkra sin nominering ovanligt tidigt. (George Bush, Al Gore och John Kerry hade säkrat sina respektive nomineringar 2000 och 2004 i mitten av mars.)
- Paradoxalt nog ökar Iowas och New Hampshires betydelse, eftersom de har val så kort tid före "superdupertisdagen". Fast folk där får inte som vanligt träffa och granska politikerna, spår Andrew Smith.
- Det blir inget demokratiskt samtal. För kandidaterna kommer att vara upptagna av att hamna i de stora delstaternas medier.
Valstrategier
Nu styr flera av kandidaterna kosan till Kalifornien och dess många mediemarknader, inte bara för att tigga donationer utan för att nå ut till väljare.
Hillary Clinton och Rudy Giuliani anses allmänt gynnas av det tidigarelagda primärvalet, eftersom de redan är väl kända av väljarna och har enorma kampanjkassor. De republikanska väljarna i delstaten är relativt moderata — vilket lär gynna Giuliani gentemot mer konservativa kandidater, som kanske skulle gå hem bättre i exempelvis Iowa.
Alla kampanjstrateger lär nu avvakta hur det blir med de andra stora delstaterna. Sedan får var och en försöka klura ut var de ska fokusera, och vilka väljargrupper som blir enklast att vinna.
Dyrt kampanja
Men New Hampshire är inte berett att förlora sin roll i valrörelsen, och kan enligt regelverk och rykten lägga sitt val redan i december.
I vilket fall som helst kommer varje seriös kandidat att bränna enorma summor på att försöka förverkliga drömmen om att bli USA:s nästa president. Totalt krävs 75—100 miljoner dollar bara för primärvalsrörelsen. Och minsta groda, som vevas om och om igen på tv och internet, kan fälla en kampanj.
Professor Smith beklagar att medierna blivit så viktiga i amerikansk politik.
- Tyvärr är alla politiker livrädda för att slinta med tungan framför kamerorna. Därför blir det minimal tid för pressträffar — och noga inövade tal, där de upprepar samma korta repliker.
Gunilla Kinn/TT
Fakta: De ledande kandidaterna
Många kandidater ställer upp i de amerikanska prov- och primärvalen, inklusive relativt okända politiker som vill pröva sin lycka. Valet i november 2008 blir det första på drygt ett halvt sekel utan att en sittande president eller vice-president ställer upp.
Trots att kampanjandet redan är i full gång kan det hända att fler politiker tillkännager att de ska kandidera framöver — främst beroende på om de tror att de kan samla ihop tillräckligt mycket pengar.
Dessa tre kandidater från respektive parti har klarat sig bäst i opinionsmätningarna — hittills:
Demokraterna
Hillary Clinton
Barack Obama
John Edwards
Republikanerna
Rudy Giuliani
John McCain
Mitt Romney
Kommentar (20 mars): Jag valde att inte gå in på hur stort opinionsstödet för de olika kandidaterna är. Det kräver mycket research och problematisering, och får bli en annan artikel.
Dessutom valde jag att inte nämna att Al Gore och Newt Gingrich i det här sammanhanget, trots att de hävdar sig väl jämfört med några av de nämnda kandidaterna. Detta eftersom ingen av dem annonserat någon kandidatur (ännu).
Thursday, November 23, 2006
Bakslag för hälsosam mattrend i USA
Utskickad som så kallad "helgtext" genom TT sommaren 2005.Detta är en Monster Thickburger: Två köttskivor, fyra baconstrimlor, tre ostskivor och gott om majonnäs – på smörat bröd. 1 420 kalorier och 120 gram fett.
Hardee’s omsättning ökade markant när kedjan satsade på monsterburgare i fjol. Andra snabbmatsföretag har infört rätter som Enormous Omelet Sandwich och Ultimate Colossal Burger på menyerna.
Trots all kritik, böcker och filmer – som Super-Size Me och Fast Food Nation (Snabbmatslandet) – håller den friterade kycklingen och jättehamburgarna ställningen i USA.
Vissa kedjor har slutat informera om matens näringsinnehåll, eftersom kunderna inte efterfrågar det. De som minskade på portionerna har ökat dem igen. Nyttiga alternativ, som grillad kyckling och sallader – delvis ett svar på kritiken – säljer knappt. Populärast är fortfarande hamburgare och pommes frites.
Stenålders-instinkt
-Amerikaner har ledsnat på alla krångliga dieter, säger konsulten Steven Witherly som skriver en bok om varför snabbmaten lockar: “Why People Like Junk Food; Food Pleasure Explained”.
–Det är omöjligt att göra något åt vårt beroende av fett, socker och salt när sådan mat finns överallt.
-Våra kroppar är programmerade sedan stenåldern att vilja lagra socker och fett. Hjärnan fattar inte att maten numera alltid finns tillgänglig. Så länge vi inte ändrar beteende ökar problemen med fetma, menar psykiatrikern Anthony Burlay.
-Hur och vad man äter är en stor del av en människas identitet, säger bantningsrådgivaren Robert Ferguson.
-Det sociala trycket att äta är väldigt starkt i USA, som på bio där alla sitter med popcorn. Även om det finns sallad på hamburgerrestaurangerna kan mina klienter inte gå dit, för de kan inte stå emot lukten av pommes frites.
Barnen måltavlor
Nationella kampanjer ska få allmänheten att ändra vanor. Ett exempel är Vi kan! (We Can! Ways to Enhance Children’s Activity & Nutrition) som drivs av institut som forskar kring cancer, diabetes och hjärtsjukdomar. Målet är att leda in barnen på den smala vägen.
-Barnprogrammen på TV innehåller reklam för godis, snacks och sötad mat. Marknadsföringen är väldigt listig. Barnen nås av reklambudskap i datorspel och mobiltelefoner. Vissa företag betalar för att få ensamrätt på läskförsäljning i skolorna, säger dietisten Melinda Hemmelgarn.
-Fetma och fattigdom går hand i hand. Det är de som inte har råd med bra mat som drabbas mest.
-Vi kan inte begära att snabbmatsföretagen slutar sälja snabbmat. Det är regeringens politik som måste ändras, hävdar juristen Michele Simon som granskar livsmedelsregleringar.
-Så länge majs subventioneras och blir till billig föda för biffkorna uppmuntras snabbmatsindustrin.
“Individens val”
Alla som citerats hittills är vad Dan Mindus kallar “matpoliser” som “vill bestämma vad andra ska äta”. Han är analytiker på Center for Consumer Freedom – som bekostas av livsmedelsbranschen och saknar trovärdighet bland kostexperter.
-Matpoliserna vill förbjuda reklam och införa fettskatter för alla, trots att det är få som är gravt överviktiga, säger han.
–De som talar om fetma som en landsplåga överdriver, för att sälja bantningsmedel eller för att stämma snabbmatskedjor. Majoriteten som får höra att de är överviktiga oroar sig i onödan, säger Dan Mindus.
–Visst väger många för mycket. Men att lägga om vanor måste vara individens val. Regeringen kan inte få oss att äta mer grönsaker och motionera.
Parallell hälsokosttrend
–Oerhört många ifrågasätter trots allt sina matvanor. Intresset för hälsokost och ekologiskt odlad mat ökar också markant, säger skribenten Anna Lappé.
Ett exempel är de marknader där odlare säljer direkt till konsumenterna, “farmers markets”. I slutet av 70-talet fanns ett hundratal i USA; nu är det flera tusen.
Ett annat är odlingslotter, där skolelever från välbeställda och mer fattiga områden tillsammans odlar bra råvaror – även i nedslitna storstadsområden i New York och Boston.
-Tiotusentals amerikanska familjer stödjer jordbrukare genom att köpa andelar som ger dem rätt till leveranser direkt från gården, säger Anna Lappé.
–Det finns många sätt att skaffa tillgång på nyttig mat. Men det kräver kunskap som inte alla har.
Subscribe to:
Posts (Atom)