Matbistånd i Haiti måste ske långsiktigt

Publicerad i nyhetsbrevet "Veckans Eko"/Ekolådan, vecka 5.

Haiti lär behöva hjälp med sin matförsörjning under många år framöver, skriver frilansjournalisten Gunilla Kinn som gjort flera reportageresor i landet.

“När haitier tänker på mat eller matutdelning menar de: ris, bönor, matolja, torkad torsk, sillkonserver, socker... Kanske majsmjöl och mjölkpulver.”
Så skrev den haitisk-amerikanske kulturpersonligheten Richard Morse i Port-au-Prince på nätet (www.twitter.com/ramhaiti) nyligen. Han konstaterade att distributionen av mat och vatten inte varit särskilt samordnad under katastrofens två första veckor.
Nu har hjälpsändningarna kommit igång bättre. Frivilligorganisationer och FN:s World Food Programme (WFP) skickar ut allt från energikex och vattenreningstabletter till ris och bönor, med barnhem och sjukhus som prioriterade mottagare.
Men tre miljoner människor behöver hjälp. Undernäringen i Haiti kan snabbt bli svår. Och matbistånd kommer att behövas länge. WFP har arbetat i landet i 40 år – inte bara med katastrofhjälp utan också med exempelvs daglig skolbespisning av gröt, för att barnen ska orka med undervisningen.
Häromåret figurerade Haiti i nyheterna på grund av hungerkravaller. Många hade inte råd att skaffa föda, på grund av de höga priserna. Landsbygdsbor lägger 60–70 procent av sin inkomst på mat.
Nu har hundratusentals överlevande från jordbävningen tagit sig till släktingar på landsbygden och i mindre städer, där resurserna redan är begränsade.
Den typiske haitiern är faktiskt inte en sluminvånare i Port-au-Prince, utan en småbonde som försöker hanka sig fram. Men lantbruket i det bergiga Haiti är tufft – bland annat för att åkerlapparna sedan länge är magra på grund av erosion, i sin tur en följd av att människor huggit ner det mesta av skogarna för att få bränsle. Så fort det regnar sköljs mer jord bort.
Dalgångarnas risbönder kan heller inte konkurrera med importerat, amerikanskt ris. Och i början av 1980-talet tvångsslaktades hundratusentals friska kreolgrisar, sedan amerikanska myndigheter befarat att den svininfluensa som drabbat en del haitiska djur skulle spridas till USA. Ersättningsgrisarna, som de flesta fattiga i och för sig knappt hade råd att köpa, var av en ras som inte alls klarade klimatet. På så vis förlorade mängder av familjer den “spargris” de haft som buffert för mat eller skol- och sjukvårdskostnader. Sedan dess finns en inbyggd skepsis mot USA hos många.
När återuppbyggnaden till Haiti nu planeras måste det handla inte bara om Port-au-Prince och de andra skadade städerna, utan också om hur livet på landet ska bli drägligt och hur jordbruket ska fungera bättre.
Gunilla Kinn

Mer information
http://www.wfp.org/stories/haiti-10-hunger-facts
http://mercycorps.org
http://www.oxfam.org
http://www.foodforthepoor.org

Radio 32 i Norra Skåne

STOCKHOLM Om jag vore lite mer inspirerad idag skulle jag skriva något långt om hur bloggarnas sätt att förmedla rykten allt tydligare nästlar sig in i den förmodat seriösa utrikes-/nyhetsjournalistiken. Men det blir nog fler tillfällen till det!

Så kort bara: Se hur Norra Skåne – som i sin iver att förmedla ett Avslöjande visserligen anger att ryktena om Fidel Castros död är obekräftade ändå inte kan låta bli vinjetten Extra! Extra! Jag gissar att den där nättexten uppdaterades flera gånger under gårdagskvällen, så den versionen kanske innehåller aningen fler brasklappar än ursprunget. Men själva tilltaget renderade lokaltidningen riksmediernas uppmärksamhet.

Som en kommentator skrev här: Fidel brukar dö en gång per vecka. Miami Herald har en lång och intressant artikel om hur dessa rykten cirkulerar för tredje veckan i rad. Peter och vargen!

/Gunilla

P S Rubriken anspelar på ett uttryck från Haiti – där den mesta nyhetsförmedlingen sker muntligen, som skvaller. Siffran trettiotvå syftar på antalet tänder i en frisk glappkäft.