Publicerad i nyhetsbrevet "Veckans Eko"/Ekolådan, vecka 5.
Haiti lär behöva hjälp med sin matförsörjning under många år framöver, skriver frilansjournalisten Gunilla Kinn som gjort flera reportageresor i landet.
“När haitier tänker på mat eller matutdelning menar de: ris, bönor, matolja, torkad torsk, sillkonserver, socker... Kanske majsmjöl och mjölkpulver.”
Så skrev den haitisk-amerikanske kulturpersonligheten Richard Morse i Port-au-Prince på nätet (www.twitter.com/ramhaiti) nyligen. Han konstaterade att distributionen av mat och vatten inte varit särskilt samordnad under katastrofens två första veckor.
Nu har hjälpsändningarna kommit igång bättre. Frivilligorganisationer och FN:s World Food Programme (WFP) skickar ut allt från energikex och vattenreningstabletter till ris och bönor, med barnhem och sjukhus som prioriterade mottagare.
Men tre miljoner människor behöver hjälp. Undernäringen i Haiti kan snabbt bli svår. Och matbistånd kommer att behövas länge. WFP har arbetat i landet i 40 år – inte bara med katastrofhjälp utan också med exempelvs daglig skolbespisning av gröt, för att barnen ska orka med undervisningen.
Häromåret figurerade Haiti i nyheterna på grund av hungerkravaller. Många hade inte råd att skaffa föda, på grund av de höga priserna. Landsbygdsbor lägger 60–70 procent av sin inkomst på mat.
Nu har hundratusentals överlevande från jordbävningen tagit sig till släktingar på landsbygden och i mindre städer, där resurserna redan är begränsade.
Den typiske haitiern är faktiskt inte en sluminvånare i Port-au-Prince, utan en småbonde som försöker hanka sig fram. Men lantbruket i det bergiga Haiti är tufft – bland annat för att åkerlapparna sedan länge är magra på grund av erosion, i sin tur en följd av att människor huggit ner det mesta av skogarna för att få bränsle. Så fort det regnar sköljs mer jord bort.
Dalgångarnas risbönder kan heller inte konkurrera med importerat, amerikanskt ris. Och i början av 1980-talet tvångsslaktades hundratusentals friska kreolgrisar, sedan amerikanska myndigheter befarat att den svininfluensa som drabbat en del haitiska djur skulle spridas till USA. Ersättningsgrisarna, som de flesta fattiga i och för sig knappt hade råd att köpa, var av en ras som inte alls klarade klimatet. På så vis förlorade mängder av familjer den “spargris” de haft som buffert för mat eller skol- och sjukvårdskostnader. Sedan dess finns en inbyggd skepsis mot USA hos många.
När återuppbyggnaden till Haiti nu planeras måste det handla inte bara om Port-au-Prince och de andra skadade städerna, utan också om hur livet på landet ska bli drägligt och hur jordbruket ska fungera bättre.
Gunilla Kinn
Mer information
http://www.wfp.org/stories/haiti-10-hunger-facts
http://mercycorps.org
http://www.oxfam.org
http://www.foodforthepoor.org
Showing posts with label Mänskliga rättigheter. Show all posts
Showing posts with label Mänskliga rättigheter. Show all posts
Saturday, February 06, 2010
Monday, June 30, 2008
USA:s högsta domarkår underskattad valfråga
När USA:s näste president tar över 2009 kommer sex av nio ledamöter i Högsta domstolen att vara över 70 år. Hur John McCain eller Barack Obama vill använda sin makt att utnämna eventuella nya domare är en bubblare i valrörelsen.
"Jag vill ha en domarkår med tillräckligt mycket empati och känsla för vad vanliga människor går igenom", har Barack Obama sagt.
"Jag har min egen standard för juridisk duglighet, erfarenhet, filosofi och temperament. Chefsdomare John Roberts och Samuel Alito lever upp till den på alla sätt", sade John McCain i ett tal i våras.
Med andra ord skulle han gärna utse personer i likhet med George Bush, som 2005 nominerade dessa pålitligt konservativa domare – och isåfall skulle HD få en tydlig konservativ majoritet i framtiden.
Det synsätt som McCain hyllar är att lagen ska följas troget. Det liberala, som Obama står för, är att lagen bör tolkas enligt moderna förhållanden, även om det innebär beskyllningar om "domstolsaktivism" – som när Kaliforniens Högsta domstol nyligen tillät homoäktenskap i delstaten.
Ofta 5–4
De senaste decennierna har USA:s högsta domstol fått en alltmer konservativ profil, som ett resultat av att republikanernas dominans i politiken – men ofta väger det lika mellan de två "blocken". Flera viktiga frågor har avgjorts med en utslagsröst. Eftersom de nio domarna sitter på livstid blir varje ny utnämning viktig.
Troligen får den blivande presidenten utse minst en ny domare – kanske rentav tre. John Paul Stevens och Ruth Bader Ginsburg, två av dem som räknas som "liberala", är 88 respektive 75 år och kan mycket väl vilja dra sig tillbaka, liksom David Souter som trots sin relativa ungdom (68) sägs överväga att avgå.
Ifall McCain som president då väljer konservativa ersättare kan det påverka utslaget i en rad viktiga frågor som domstolen kan komma att hantera de närmaste åren – till exempel en ny omgång av "Roe vs Wade" (frågan om rätten till abort) och synen på religionens ställning. Obama skulle, om någon av dessa tre avgår, kunna upprätthålla nuvarande balans.
Ingen stor valfråga
Även om HD:s sammansättning tas upp i tidningsartiklar och av kandidaterna är det inte en av de stora frågorna i valrörelsen. De flesta väljare berörs mer av bensinpriser, kreditkrisen och andra plånboksfrågor. Irak och kriget mot terror diskuteras också mer än domarnomineringar. Men välorganiserade lobbygrupper lär se till att frågan bubblar upp – det kan gälla konservativa kristna som är emot homoäktenskap, eller grupper som vill se se fler kvinnor som domare.
Det spekuleras för övrigt i att en president Obama skulle låta Hillary Clinton bli en av dessa.
Domstolen högst upp i "den dömande makten"
Högsta domstolen som har sitt säte i Washington är en del av domstolsväsendet – den dömande makt, som i USA:s statsskick är tänkt att balansera den exekutiva makten (presidentämbetet) och den lagstiftande dito (kongressen, d v s senaten samt representanthuset).
Den första domstolen inrättades 1789, men det var under 1800-talets första decennier som dess mandat och arbetsmetoder tog form.
De numera nio ledamöterna utses av presidenten och godkänns av senaten. Chefsdomare är John Roberts, som utsågs 2005 av George W Bush.
Liberala och konservativa domare i HD
När man talar om Högsta domstolens medlemmar som "konservativa" eller "liberala" menar man inte främst i politiskt hänseende, utan i synen på grundlagstolkning.
De konservativa domarna framhäver vikten av att hålla sig strikt till lagtexten, medan de som räknas som mer liberala anser att aktuella förhållanden måste få spela in.
"De konservativa": chefsdomaren John Roberts, Samuel Alito, Antonin Scalia och Clarence Thomas.
"De liberala": John Paul Stevens, David Souter, Ruth Bader Ginsburg och Stephen Breyer.
Anthony Kennedy räknas ofta till de konservativa, men har flera gånger använt sin vågmästarroll så att utslaget blivit 5-4. Senast röstade han med de konservativa domarna i frågan om rätten att äga handeldvapen; tidigare i juni med de liberala om Guantánamo-fångarnas rättigheter.
"Jag vill ha en domarkår med tillräckligt mycket empati och känsla för vad vanliga människor går igenom", har Barack Obama sagt.
"Jag har min egen standard för juridisk duglighet, erfarenhet, filosofi och temperament. Chefsdomare John Roberts och Samuel Alito lever upp till den på alla sätt", sade John McCain i ett tal i våras.
Med andra ord skulle han gärna utse personer i likhet med George Bush, som 2005 nominerade dessa pålitligt konservativa domare – och isåfall skulle HD få en tydlig konservativ majoritet i framtiden.
Det synsätt som McCain hyllar är att lagen ska följas troget. Det liberala, som Obama står för, är att lagen bör tolkas enligt moderna förhållanden, även om det innebär beskyllningar om "domstolsaktivism" – som när Kaliforniens Högsta domstol nyligen tillät homoäktenskap i delstaten.
Ofta 5–4
De senaste decennierna har USA:s högsta domstol fått en alltmer konservativ profil, som ett resultat av att republikanernas dominans i politiken – men ofta väger det lika mellan de två "blocken". Flera viktiga frågor har avgjorts med en utslagsröst. Eftersom de nio domarna sitter på livstid blir varje ny utnämning viktig.
Troligen får den blivande presidenten utse minst en ny domare – kanske rentav tre. John Paul Stevens och Ruth Bader Ginsburg, två av dem som räknas som "liberala", är 88 respektive 75 år och kan mycket väl vilja dra sig tillbaka, liksom David Souter som trots sin relativa ungdom (68) sägs överväga att avgå.
Ifall McCain som president då väljer konservativa ersättare kan det påverka utslaget i en rad viktiga frågor som domstolen kan komma att hantera de närmaste åren – till exempel en ny omgång av "Roe vs Wade" (frågan om rätten till abort) och synen på religionens ställning. Obama skulle, om någon av dessa tre avgår, kunna upprätthålla nuvarande balans.
Ingen stor valfråga
Även om HD:s sammansättning tas upp i tidningsartiklar och av kandidaterna är det inte en av de stora frågorna i valrörelsen. De flesta väljare berörs mer av bensinpriser, kreditkrisen och andra plånboksfrågor. Irak och kriget mot terror diskuteras också mer än domarnomineringar. Men välorganiserade lobbygrupper lär se till att frågan bubblar upp – det kan gälla konservativa kristna som är emot homoäktenskap, eller grupper som vill se se fler kvinnor som domare.
Det spekuleras för övrigt i att en president Obama skulle låta Hillary Clinton bli en av dessa.
Domstolen högst upp i "den dömande makten"
Högsta domstolen som har sitt säte i Washington är en del av domstolsväsendet – den dömande makt, som i USA:s statsskick är tänkt att balansera den exekutiva makten (presidentämbetet) och den lagstiftande dito (kongressen, d v s senaten samt representanthuset).
Den första domstolen inrättades 1789, men det var under 1800-talets första decennier som dess mandat och arbetsmetoder tog form.
De numera nio ledamöterna utses av presidenten och godkänns av senaten. Chefsdomare är John Roberts, som utsågs 2005 av George W Bush.
Liberala och konservativa domare i HD
När man talar om Högsta domstolens medlemmar som "konservativa" eller "liberala" menar man inte främst i politiskt hänseende, utan i synen på grundlagstolkning.
De konservativa domarna framhäver vikten av att hålla sig strikt till lagtexten, medan de som räknas som mer liberala anser att aktuella förhållanden måste få spela in.
"De konservativa": chefsdomaren John Roberts, Samuel Alito, Antonin Scalia och Clarence Thomas.
"De liberala": John Paul Stevens, David Souter, Ruth Bader Ginsburg och Stephen Breyer.
Anthony Kennedy räknas ofta till de konservativa, men har flera gånger använt sin vågmästarroll så att utslaget blivit 5-4. Senast röstade han med de konservativa domarna i frågan om rätten att äga handeldvapen; tidigare i juni med de liberala om Guantánamo-fångarnas rättigheter.
Friday, November 30, 2007
Svarta amerikaner väljer Clinton eller Obama
Kampen om USA:s svarta väljare kan bli tuff mellan två av de kandidater som slåss om demokraternas nominering till presidentvalet. Hillary Clinton har haft en betryggande ledning i opinionen – men Barack Obamas valrörelse riktar sig alltmer mot svarta.
"Må herren ge Barack Obama vishet och styrka att ingjuta nytt mod hos människor och sätta deras hjärtan i brand!"
En av Harlems många predikanter eldar upp publiken på Apolloteatern. Drygt tusen personer har betalat 50 dollar var, för att få närvara vid detta första kampanjmöte som senatorn från Illinois håller i stadsdelen. Harlems gospelkör och den kände komikern Chris Rock står på scenen, och publiken är blandad svart och vit medelklass.
Broder Barack
"Vi förväntar oss inte att han ska vara en ny Martin Luther King. Vi accepterar honom för den han är!", säger näste talare som introducerar den demokratiske kandidaten med orden: "Broder Barack Obama - USA:s näste president! Amerika, gör dig redo!"
Under starka applåder går han upp på scenen, den förste svarte amerikan som har en reell chans att nå presidentposten. Obama håller ett långt, engagerat tal, med sitt vanliga budskap om förändring, hopp och förbättringar för vanliga amerikaner. Hillary Clintons namn nämns aldrig, men hon får flera nålstick. Som när han säger att han är "trött på när demokrater beter sig som republikaner".
Senator Clinton och senator Obama
Få andra kandidater lockar USA:s svarta väljare. Hittills har Hillary Clinton haft en rejäl ledning i opinionsmätningarna, medan utmanaren Barack Obama fått mer stöd bland vita än någon svart kandidat i USA kunnat drömma om.
Hans far kom från Kenya, men han har främst vuxit upp med sin vita mor som kom från Kansas. Vissa svarta politiker, som Charles Rangel, hävdar att Barack Obama inte är "tillräckligt svart" och har valt att stödja Hillary Clinton.
–Många afro-amerikaner har ännu inte fattat att de faktiskt har chansen att rösta fram en svart man till presidentposten, suckar Bisi Akiwowo.
Hon volonterar med att registrera väljare till primärvalet, som i New York hålls den 5 februari. I Harlem når de ut bland annat genom hårsalongerna, där många unga kvinnor samlas.
–En del säger att de inte tror att Obama kan vinna mot en republikan. Andra är rädda att han skulle bli skjuten. Och så är ju Bill Clinton väldigt populär, det gynnar Hillary.
–Som svart kvinna känns det fantastiskt att ha dem båda att välja mellan, säger Yvonne Leigh som hoppas på en debatt mellan kandidaterna i Harlem i januari.
Utanför teatern på 125:e gatan säljer några ungdomar t-tröjor, som antyder att de hoppas få se Barack Obama som president. På dem står det: "Svarta huset".
Barack Obama hoppas på fler röster bland svarta
Svarta väljare klagar ofta på att det demokratiska partiet tar deras röster för "givna". Men 90 procent av dem stödjer i regel demokraterna i val.
Ingen av de nu aktuella republikanska kandidaterna anses ha någon särskild fördel gentemot afroamerikaner, medan tre demokrater går hem väl: Hillary Clinton, Barack Obama och John Edwards.
Obama, som enligt flera mätningar nu leder knappt i Iowa, hoppas kunna vinna provvalet där den 3 januari – för att visa svarta amerikaner att han faktiskt är valbar i USA. I exempelvis South Carolina, där svarta är halva väljarkåren och vars primärval hålls några veckor efter Iowas, leder annars Clinton. Han får ett formidabelt kampanjvapen: TV-stjärnan Oprah Winfrey, som för första gången engagerar sig i en valrörelse.
I november 2008 gäller det sedan att få svarta att alls rösta – av olika anledningar är deras valdeltagande lågt.
"Må herren ge Barack Obama vishet och styrka att ingjuta nytt mod hos människor och sätta deras hjärtan i brand!"
En av Harlems många predikanter eldar upp publiken på Apolloteatern. Drygt tusen personer har betalat 50 dollar var, för att få närvara vid detta första kampanjmöte som senatorn från Illinois håller i stadsdelen. Harlems gospelkör och den kände komikern Chris Rock står på scenen, och publiken är blandad svart och vit medelklass.
Broder Barack
"Vi förväntar oss inte att han ska vara en ny Martin Luther King. Vi accepterar honom för den han är!", säger näste talare som introducerar den demokratiske kandidaten med orden: "Broder Barack Obama - USA:s näste president! Amerika, gör dig redo!"
Under starka applåder går han upp på scenen, den förste svarte amerikan som har en reell chans att nå presidentposten. Obama håller ett långt, engagerat tal, med sitt vanliga budskap om förändring, hopp och förbättringar för vanliga amerikaner. Hillary Clintons namn nämns aldrig, men hon får flera nålstick. Som när han säger att han är "trött på när demokrater beter sig som republikaner".
Senator Clinton och senator Obama
Få andra kandidater lockar USA:s svarta väljare. Hittills har Hillary Clinton haft en rejäl ledning i opinionsmätningarna, medan utmanaren Barack Obama fått mer stöd bland vita än någon svart kandidat i USA kunnat drömma om.
Hans far kom från Kenya, men han har främst vuxit upp med sin vita mor som kom från Kansas. Vissa svarta politiker, som Charles Rangel, hävdar att Barack Obama inte är "tillräckligt svart" och har valt att stödja Hillary Clinton.
–Många afro-amerikaner har ännu inte fattat att de faktiskt har chansen att rösta fram en svart man till presidentposten, suckar Bisi Akiwowo.
Hon volonterar med att registrera väljare till primärvalet, som i New York hålls den 5 februari. I Harlem når de ut bland annat genom hårsalongerna, där många unga kvinnor samlas.
–En del säger att de inte tror att Obama kan vinna mot en republikan. Andra är rädda att han skulle bli skjuten. Och så är ju Bill Clinton väldigt populär, det gynnar Hillary.
–Som svart kvinna känns det fantastiskt att ha dem båda att välja mellan, säger Yvonne Leigh som hoppas på en debatt mellan kandidaterna i Harlem i januari.
Utanför teatern på 125:e gatan säljer några ungdomar t-tröjor, som antyder att de hoppas få se Barack Obama som president. På dem står det: "Svarta huset".
Barack Obama hoppas på fler röster bland svarta
Svarta väljare klagar ofta på att det demokratiska partiet tar deras röster för "givna". Men 90 procent av dem stödjer i regel demokraterna i val.
Ingen av de nu aktuella republikanska kandidaterna anses ha någon särskild fördel gentemot afroamerikaner, medan tre demokrater går hem väl: Hillary Clinton, Barack Obama och John Edwards.
Obama, som enligt flera mätningar nu leder knappt i Iowa, hoppas kunna vinna provvalet där den 3 januari – för att visa svarta amerikaner att han faktiskt är valbar i USA. I exempelvis South Carolina, där svarta är halva väljarkåren och vars primärval hålls några veckor efter Iowas, leder annars Clinton. Han får ett formidabelt kampanjvapen: TV-stjärnan Oprah Winfrey, som för första gången engagerar sig i en valrörelse.
I november 2008 gäller det sedan att få svarta att alls rösta – av olika anledningar är deras valdeltagande lågt.
Sunday, July 22, 2007
Spänt läge inför festival i mexikanska Oaxaca
Läget i Oaxaca i södra Mexiko är mycket spänt inför vad som är tänkt att vara årets folkfest: Guelaguetza, en festival som äger rum den 23 och 30 juli.
Fackliga och politiska rörelser som vill se delstatsguvernören avsatt bojkottar evenemanget. De har ordnat sin egen Guelaguetza, och tänker störa den officiella. Den utdragna konflikten från i fjol är långt ifrån löst.
Zócalo, torget i hjärtat av Gamla stan, är fyllt av flanerande stadsbor och turister, med uteserveringar, lummiga träd, musikanter, marknadsstånd och ballongförsäljare. Men idyllen samsas med en annan verklighet.
"Välkommen till Guelaguetza 2007! Endast i Oaxaca finner ni: tårgas, tortyr, fängelser, försvinnanden, olagliga bortföranden och dödande", står det på upphängda flygblad. På engelska och spanska uppmanas turister att avstå från årets Guelaguetza.
I sina stånd på den öppna platsen framför katedralen visar medlemmar i organisationen Appo DVD-filmer från de brutala händelserna förra sommaren. Då attackerade polisstyrkor det tältläger som strejkande från det mexikanska lärarfacket byggt upp på torget för att demonstrera för bättre villkor.
Maktkamp i staden
Lärarstrejken utvidgades snabbt till en bred proteströrelse, ledd av Appo (La Asamblea Popular del Pueblo de Oaxaca; Oaxacas Folkförsamling). Under flera månader belägrade de staden, och krävde delstatsguvernören Ulises Ruiz Ortiz’ avgång. Han kom till makten för två år sedan, efter förmodat valfusk. Men i grunden handlar rörelsens missnöje om de djupa sociala orättvisor som råder i södra Mexiko.
-Lärare som jobbar ute i byskolorna får se skriande fattigdom. Vi måste protestera! Konflikten handlar inte bara om vår lönesättning, säger biologiläraren Javier Hernández Torres, som tillsammans med 70 000 kolleger i delstaten strejkade i flera månader i fjol.
Lärarstrejken upphörde, men inte den brutala kampen mellan Appo med flera grupper å ena sidan, och olika polisstyrkor å den andra. Demonstranterna byggde barrikader av brinnande bussar, och möttes av stridsvagnar, tårgas och batonger. Konflikten varade hela hösten.
Ett antal dödade, sårade och fängslade blev resultatet - och FN:s utsände rapporterade i oktober om allvarliga människorättsövergrepp från regeringssidan. Turismen, bygdens viktigaste inkomstkälla, upphörde helt.
#Få turister
I år har resenärerna börjat hitta tillbaka till Oaxaca - i grunden en drömdestination för alla intresserade av mexikansk-indiansk kulturhistoria, arkeologi, mat, musik och rika hantverkstraditioner.
Guelaguetzan är som midsommarfirandet i Siljansbygden och Medeltidsveckan på Gotland - en rolig sommarhändelse för invånarna, och en magnet för besöksnäringen. Staden Oaxaca började fira festivalen 1932, genom att plocka upp en gammal tradition från indianbyarna.
Men enligt Appo, som innehåller många ur ursprungsbefolkningarna, har det hela blivit ett jippo som mest gynnar kommersiella intressen. Evenemanget är just nu konfliktens stora symbolfråga.
#Politisk festival
Allt bubblade upp igen i juni, efter ettårsdagen av attacken på Zócalo. I måndags blev det en ny konfrontation, mellan kravallutrustade poliser och Appo-aktivister - båda sidor beväpnade med stenar. Polisen splittrade demonstranterna efter att ha langat ut flera tårgasbomber. Samtidigt firade större delen av rörelsen sin egen Guelaguetza som en politisk protest.
-Vårt mål är att få Ulises Ruiz Ortiz att avgå. Han representerar inte folket och har gjort Oaxaca till en auktoritär polisstat, säger advokaten Gilberto Hernández Santiago, som är aktiv i Appos juridiska utskott.
-Ulises påstår att allt är lugnt. Så är inte fallet, några av de våra sitter ännu fängslade. Därför bojkottar vi Guelaguetzan, och planerar en fredlig mobilisering.
Konflikten visar hur svaga Mexikos demokratiska institutioner är. Även om läget i Oaxaca är komplicerat är det helt klart att så gott som alla invånare drabbas ekonomiskt - inte bara rika, som Appo antyder, utan även småföretagare, gatuförsäljare, guider och anställda på hotell, restauranger och språkskolor.
- Vi hoppas att det blir en Guelaguetza på måndag. Vi har knappt några kunder nu, säger Citlalli Adelina Hernández, som lagar empanadas och tostadas i ett gatustånd.
- Situationen är trist för alla, säger Javier Hernández Torres, som tror att en bojkott är nödvändig.
- Det är synd om alla som inte kan försörja sig. Men vi måste göra vad vi kan så att regeringen inte fortsätter förtrycka oss.
Kyrkan, intellektuella och den federala regeringen har försökt medla i konflikten utan att lyckas. Ulises Ruiz Ortiz vägrar avgå, och sympatierna från vanliga Oaxacabor skiftar.
- Alla agerar efter sina intressen, säger Flavio Nuñez, en tjänsteman vars familj hoppas kunna gå på måndagens Guelaguetza.
- Appo har varit bra på sätt och vis - men vi sympatiserar inte med de provokativa metoder en del av dem använder.
Amerikafarare försörjer Oaxaca
Turism och jordbruk är de viktigaste näringarna i södra Mexiko. Här finns få industrier.
Bristen på arbetstillfällen får människor att migrera till norra Mexikos “maquiladoras” (sammansättningsfabriker som levererar kläder och hushållsapparater till den nordamerikanska marknaden) eller att - legalt eller illegalt - ta sig till USA. Var och varannan familj på landsbygden har anhöriga i USA, som skickar hem pengar - en nästan lika viktig inkomstkälla som turismen för delstaten.
Den långvariga politiska konflikten, som strypt inflödet av turistpengar, lär leda till att än fler fattiga oaxacensare tvingas söka lyckan norrut framöver.
Mexikos femte största delstat
Oaxaca som har 3,5 miljoner invånare, är den till ytan femte största av Mexikos 31 delstater och har namn efter sin huvudstad.
Före den spanska erövringen dominerades Oaxaca av indianfolken zapotekerna och miztekerna. Även om en stor del av ursprungsbefolkningen gick under lever deras traditioner och språk kvar starkare i Oaxaca än i andra delar av Mexiko.
Ulises Ruiz Ortiz (född 1958) valdes till delstatsguvernör 2004. Valet har ifrågasätts, och det hör till saken att valfusk länge varit mycket vanligt förekommande i Oaxaca. Ruiz tillhör PRI, det parti som dominerade Mexiko större delen av 1900-talet.
Den federala regeringen ville länge inte lägga sig i konflikten i Oaxaca, utan har hänvisat till att det är upp till delstaten att lösa sina problem. Sedan den amerikanske aktivisten Brad Will sköts till döds i oktober 2006 skickade dock dåvarande presidenten Vicente Fox dit federala polisstyrkor.
Fackliga och politiska rörelser som vill se delstatsguvernören avsatt bojkottar evenemanget. De har ordnat sin egen Guelaguetza, och tänker störa den officiella. Den utdragna konflikten från i fjol är långt ifrån löst.
Zócalo, torget i hjärtat av Gamla stan, är fyllt av flanerande stadsbor och turister, med uteserveringar, lummiga träd, musikanter, marknadsstånd och ballongförsäljare. Men idyllen samsas med en annan verklighet.
"Välkommen till Guelaguetza 2007! Endast i Oaxaca finner ni: tårgas, tortyr, fängelser, försvinnanden, olagliga bortföranden och dödande", står det på upphängda flygblad. På engelska och spanska uppmanas turister att avstå från årets Guelaguetza.
I sina stånd på den öppna platsen framför katedralen visar medlemmar i organisationen Appo DVD-filmer från de brutala händelserna förra sommaren. Då attackerade polisstyrkor det tältläger som strejkande från det mexikanska lärarfacket byggt upp på torget för att demonstrera för bättre villkor.
Maktkamp i staden
Lärarstrejken utvidgades snabbt till en bred proteströrelse, ledd av Appo (La Asamblea Popular del Pueblo de Oaxaca; Oaxacas Folkförsamling). Under flera månader belägrade de staden, och krävde delstatsguvernören Ulises Ruiz Ortiz’ avgång. Han kom till makten för två år sedan, efter förmodat valfusk. Men i grunden handlar rörelsens missnöje om de djupa sociala orättvisor som råder i södra Mexiko.
-Lärare som jobbar ute i byskolorna får se skriande fattigdom. Vi måste protestera! Konflikten handlar inte bara om vår lönesättning, säger biologiläraren Javier Hernández Torres, som tillsammans med 70 000 kolleger i delstaten strejkade i flera månader i fjol.
Lärarstrejken upphörde, men inte den brutala kampen mellan Appo med flera grupper å ena sidan, och olika polisstyrkor å den andra. Demonstranterna byggde barrikader av brinnande bussar, och möttes av stridsvagnar, tårgas och batonger. Konflikten varade hela hösten.
Ett antal dödade, sårade och fängslade blev resultatet - och FN:s utsände rapporterade i oktober om allvarliga människorättsövergrepp från regeringssidan. Turismen, bygdens viktigaste inkomstkälla, upphörde helt.
#Få turister
I år har resenärerna börjat hitta tillbaka till Oaxaca - i grunden en drömdestination för alla intresserade av mexikansk-indiansk kulturhistoria, arkeologi, mat, musik och rika hantverkstraditioner.
Guelaguetzan är som midsommarfirandet i Siljansbygden och Medeltidsveckan på Gotland - en rolig sommarhändelse för invånarna, och en magnet för besöksnäringen. Staden Oaxaca började fira festivalen 1932, genom att plocka upp en gammal tradition från indianbyarna.
Men enligt Appo, som innehåller många ur ursprungsbefolkningarna, har det hela blivit ett jippo som mest gynnar kommersiella intressen. Evenemanget är just nu konfliktens stora symbolfråga.
#Politisk festival
Allt bubblade upp igen i juni, efter ettårsdagen av attacken på Zócalo. I måndags blev det en ny konfrontation, mellan kravallutrustade poliser och Appo-aktivister - båda sidor beväpnade med stenar. Polisen splittrade demonstranterna efter att ha langat ut flera tårgasbomber. Samtidigt firade större delen av rörelsen sin egen Guelaguetza som en politisk protest.
-Vårt mål är att få Ulises Ruiz Ortiz att avgå. Han representerar inte folket och har gjort Oaxaca till en auktoritär polisstat, säger advokaten Gilberto Hernández Santiago, som är aktiv i Appos juridiska utskott.
-Ulises påstår att allt är lugnt. Så är inte fallet, några av de våra sitter ännu fängslade. Därför bojkottar vi Guelaguetzan, och planerar en fredlig mobilisering.
Konflikten visar hur svaga Mexikos demokratiska institutioner är. Även om läget i Oaxaca är komplicerat är det helt klart att så gott som alla invånare drabbas ekonomiskt - inte bara rika, som Appo antyder, utan även småföretagare, gatuförsäljare, guider och anställda på hotell, restauranger och språkskolor.
- Vi hoppas att det blir en Guelaguetza på måndag. Vi har knappt några kunder nu, säger Citlalli Adelina Hernández, som lagar empanadas och tostadas i ett gatustånd.
- Situationen är trist för alla, säger Javier Hernández Torres, som tror att en bojkott är nödvändig.
- Det är synd om alla som inte kan försörja sig. Men vi måste göra vad vi kan så att regeringen inte fortsätter förtrycka oss.
Kyrkan, intellektuella och den federala regeringen har försökt medla i konflikten utan att lyckas. Ulises Ruiz Ortiz vägrar avgå, och sympatierna från vanliga Oaxacabor skiftar.
- Alla agerar efter sina intressen, säger Flavio Nuñez, en tjänsteman vars familj hoppas kunna gå på måndagens Guelaguetza.
- Appo har varit bra på sätt och vis - men vi sympatiserar inte med de provokativa metoder en del av dem använder.
Amerikafarare försörjer Oaxaca
Turism och jordbruk är de viktigaste näringarna i södra Mexiko. Här finns få industrier.
Bristen på arbetstillfällen får människor att migrera till norra Mexikos “maquiladoras” (sammansättningsfabriker som levererar kläder och hushållsapparater till den nordamerikanska marknaden) eller att - legalt eller illegalt - ta sig till USA. Var och varannan familj på landsbygden har anhöriga i USA, som skickar hem pengar - en nästan lika viktig inkomstkälla som turismen för delstaten.
Den långvariga politiska konflikten, som strypt inflödet av turistpengar, lär leda till att än fler fattiga oaxacensare tvingas söka lyckan norrut framöver.
Mexikos femte största delstat
Oaxaca som har 3,5 miljoner invånare, är den till ytan femte största av Mexikos 31 delstater och har namn efter sin huvudstad.
Före den spanska erövringen dominerades Oaxaca av indianfolken zapotekerna och miztekerna. Även om en stor del av ursprungsbefolkningen gick under lever deras traditioner och språk kvar starkare i Oaxaca än i andra delar av Mexiko.
Ulises Ruiz Ortiz (född 1958) valdes till delstatsguvernör 2004. Valet har ifrågasätts, och det hör till saken att valfusk länge varit mycket vanligt förekommande i Oaxaca. Ruiz tillhör PRI, det parti som dominerade Mexiko större delen av 1900-talet.
Den federala regeringen ville länge inte lägga sig i konflikten i Oaxaca, utan har hänvisat till att det är upp till delstaten att lösa sina problem. Sedan den amerikanske aktivisten Brad Will sköts till döds i oktober 2006 skickade dock dåvarande presidenten Vicente Fox dit federala polisstyrkor.
Saturday, June 09, 2007
FN i Fokus
Sex sidor om FN i detta nummer av Fokus: 
En marskväll i New York står Jean-Marie Guéhenno än en gång framför de 15 brokiga flaggorna utanför FN:s säkerhetsråds sal för att tala om läget i Darfur. Men än en gång tvingas han komma med en icke-nyhet:
– Vi har en lång väg att gå, därför att det finns grundläggande missförstånd om vilka förväntningar Sudans regering har och vad den erbjuds, rabblar han matt.
Jean-Marie Guéhenno är biträdande generalsekreterare och chef för FN:s fredsbevarande styrkor (DPKO), utan tvekan en av FN-systemets mest respekterade tjänstemän. En vanlig dag på jobbet försöker han få Sudans president Omar Hassan Al Bashir att gå med på att Förenta Nationerna och Afrikanska Unionen (AU) ska få skicka fler soldater till Darfur-provinsen i västra Sudan, en styrka som ska skydda civilbefolkningen från våld.
Diskussionerna har länge gått ut på att få Sudan att acceptera att de 7 000 AU-soldater som nu finns på plats i en övervakningsmission ska bli 3 000 fler, sedan mer än dubbelt så många. Parallellt pågår det politiska förhandlingsspåret, där Jan Eliasson och AU:s Salim Ahmed Salim samtalar med såväl regeringen som med alla möjliga rebellstyrkor inom och utom Sudan.
Men Khartoum har lyckats dra förhandlingarna i långbänk och vägrar ta emot fler ljusblå hjälmar. Jean-Marie Guéhenno svarar, som så många gånger förut, de församlade journalisterna:
–Vi ser ett fortsatt lidande, vi anser att det är viktigt med både fredsbevarande trupper och en politisk process. Situationen är oacceptabel...
Frustrationen skiner igenom både hos Guéhenno och hos reportrarna, som inte längre vet hur de ska variera sina texter om Sudan.
De senaste årens händelser i Darfur visar hur svårt det är att förverkliga idealen i FN-stadgan om allas rätt till ett liv i fred, till säkerhet och mänskliga rättigheter.
Både i den diplomatiska kåren, bland politiker och den allmänhet som följer Sudan via medierna finns en stark frustration över att åratal av förhandlingar knappt lett någon vart. Tvärtom kommer förtvivlade rapporter om att hundratusentals människor dödats, att miljoner lever i flyktingläger och att kvinnor våldtas på nätterna när de går ut för att samla ved.
FN:s Råd för mänskliga rättigheter levererade i våras svidande kritik för att Sudans regering inte förmått skydda sin befolkning mot Janjaweed-milisens attacker. Och världssamfundet – som gång på gång, efter andra världskriget, Kambodja, Bosnien och Rwanda, upprepat mantrat: "Aldrig mer!" – tycks ha kollektivt dåligt samvete för att det inte agerade i Darfur redan 2003.
I USA och Kanada finns ett starkt folkligt engagemang för att världen ska lägga sig i konflikten. Samtidigt som Khartoum-regeringen kraftigt försökt tona ned antalet dödade, och framför allt sitt eget ansvar, har vem som helst med satellitbildsprogrammet Google Earth installerat i sin dator kunnat se bilder på byar som bränts ner av rebellgrupper. Såväl högerkristna som vänsterradikala fredsaktivister demonstrerar på bred front i Nordamerika – på gator, i spalterna, på nätet och gentemot sina kongressledamöter. När Jan Eliasson är i New York för att rapportera om sina Sudanresor får han vara med i tv på bästa sändningstid.
Jan Eliassons budskap är att det nu finns en liten, liten öppning för en politisk lösning, och vädjar om mer tid för förhandlingar – vilket stöds av såväl Ban Ki-moon som Carl Bildt. Men USA, som tillsammans med Storbritannien länge propagerat för FN-sanktioner och har tröttnat på allt samtalande, skärpte nyligen sina egna sanktioner – och ökade därmed trycket på FN att nå resultat.
Enligt FN-stadgan har säkerhetsrådet rätt att på egen hand besluta om insatser när den internationella säkerheten hotas – vilket den gör i fallet Darfur, eftersom även Sudans grannländer destabiliseras av flyktingströmmar. Men Kina, som hämtar en stor del av sin olja från Sudan och månar om att hålla sig väl med Khartoum, hotar med sin vetorätt.
– Darfur är en inrikesfråga, förklarar ambassadör Wang Guangya bestämt under ett samtal i den vackra delegatsloungen i FN:s högkvarter, fjärran klanstrider och de vedervärdiga förhållandena i flyktinglägren.
– ”Skyldigheten att skydda” ankommer på Sudans regering. Om det förekommit brott mot mänskligheten eller ej är en bedömningsfråga, säger han.
Just begreppet "skyldigheten att skydda" är centralt i frågan om Darfur.
Folkmordet i Rwanda 1994 ledde till att denna princip formulerades – av kanadensiska akademiker och människorättsaktivister – och sedan antogs av FN:s samtliga medlemsstater vid toppmötet 2005. Bakgrunden var just känslan av "Aldrig mer!".
Varje stat har att skydda sina medborgare. Men fungerar inte det måste det internationella samfundet ta sitt ansvar, är tanken. I en globaliserad värld blir även den moraliska skyldigheten att ingripa mot brott mot mänskligheten gränslös.
Begreppet är dock ännu inte folkrättsligt bindande, utan mest en normerande princip. En rad länder fruktar – trots att de skrivit på – att begreppet riskerar att användas av mäktiga stater, läs USA, som täckmantel för invasioner och interventioner med andra syften än rent humanitära. Bland annat därför har det inte tillämpats som det var tänkt.
Kommentar (11 juni): Skulle jag skriva texten idag skulle jag ta upp något mer om debatten om humanitär intervention under 90-talet, och hur den övergick i begreppet "skyldigheten att skydda". Det är naturligtvis inte bara händelserna i Rwanda som är bakgrunden, utan också och inte minst Kosovokrisen 1999 (med flera kriser).
Den senaste tiden har förhandlingarna om truppförstärkningar till Darfur till sist gett resultat, kanske tack vare att Kina börjat svänga i frågan. Trots allt ligger det inte i Kinas intresse att trilskas om Darfur – med ett nära förestående OS i Peking, och med mängder av kinesiska affärsmän och ingenjörer på plats i Sudan. Går Kina med på säkerhetsrådssanktionerade insatser öppnas nya möjligheter.
En kväll i april, framför de 15 flaggorna, kunde Jean-Marie Guéhenno därför äntligen förklara att Sudan till sist gått med på att ta emot fler soldater – kanske, möjligen, framåt höstkanten. Och i maj kunde Fredrik Reinfeldt och Carl Bildt erbjuda FN deltagande av en svensk ingenjörstrupp i styrkan.
Men än återstår att se vad som blir verklighet. Diplomaterna betonar att det fortfarande är “en svår förhandlingsprocess”; den sudanesiska regeringen har hittills bara gått med på fler AU-soldater, inte den föreslagna hybridstyrkan under FN-ledning.
– Det går inte att underskatta alla hinder för att något ska hända, säger den kanadensiske fredsforskaren Robert Muggah och räknar upp några, förutom de som finns i Peking och Khartoum: Att bygga politisk vilja, att få fram soldater som vill åka till Darfur – eller bara att hitta vatten.
Gunilla Kinn
Ban Ki-moon – general eller sekreterare?
Blott sex dagar in på det nya året löd New York Times ledarsidas dom över Ban Ki-moon: "A Status Quo Secretary General". FN:s nye ansikte utåt fick inte ens en smekvecka innan han dömdes ut.
En rad omständigheter bidrog till att det blev en skakig start. Ban Ki-moon sade redan första dagen på jobbet, den 1 januari, att han stödde Iraks rätt att utmäta dödsstraff för Saddam Hussein - en hållning som är förenlig med folkrätten, men knappast med FN:s linje att verka mot dödsstraff. Människorättsaktivister runtom i världen gick i taket och undrade vem mannen som efterträtt Kofi Annan egentligen var.
Ban Ki-moons pussel med utnämningar till högre tjänster väckte än mer misstro. Det verkade uppenbart att han hade lovat vissa mäktiga länder poster, om de stödde hans kandidatur - och så tycktes han kompensera detta genom att utse andra personer på tveksamma grunder. Som Tanzanias utrikes- och utvecklingsminister Asha-Rose Migiro - som sägs ha blivit lika förvånad som alla andra, när hon utan vare sig intervju eller klockren meritering fick posten som ansvarig för FN:s reformarbete.
Inte blev det bättre av att Ban Ki-moon misslyckades med att förklara hur han tänkte, och ibland dröjde flera dagar med att förtydliga vissa uttalanden.
Den klumpiga starten krävde försoningssamtal, inte minst med utvecklingsländerna i G77-gruppen. Ban Ki-moon är inte lika kommunikativ och karismatisk som Kofi Annan, men har själv sagt att han står för en "koreansk" ledarstil: lågmäld och konsensus-orienterad; dialog hellre än konfrontation.
Generalsekreteraren för Förenta Nationerna har inte mycket formell makt - däremot möjlighet att utöva vad statsvetare kallar "soft power", exempelvis genom att bilda opinion genom medierna eller medla bakom kulisserna.
Men FN-systemet är svårnavigerat, även för mycket erfarna diplomater. Maktspelet är överraskande starkt. Jan Eliasson talar om "FN:s bysantinska korridorer", i vars irrgångar den som kommer från den bilaterala världen lätt går vilse. Ban Ki-moon - som visserligen tjänstgjort på Sydkoreas FN-beskickning i New York, men som kommer från jobbet som sitt lands utrikesminister - har gissningsvis drabbats av kulturchock.
Trots att de flesta FN-delegater ännu tycks ha en ganska vag bild av den nye generalsekreteraren verkar han ändå ha ridit ut stormen från i vintras. Under våren har han rest flitigt, främst i Afrika och Mellanöstern, för att göra sig känd och själv lära känna FN-frågorna på fältet.
Ban Ki-moon har gjort klart att han vill prioritera klimatdebatten, fattigdomsbekämpning och hälsovård - typiska "soft power"-frågor. Men risken är stor att hans dagliga arbete snarare kommer att handla om nya och gamla utrikespolitiska kriser, om svåra förhandlingar med bångstyriga diktaturer och kaxiga supermakter.
Att Kofi Annan gick bet på att i grunden reformera FN:s organisation och beslutsformer (se separat artikel) avskräcker säkert efterträdaren från en alltför ambitiös agenda på det området, trots att hans valkampanj i fjol handlade just om att göra FN effektivare.
Till allt annat kommer den eviga balansgången till värdlandet USA - ofta komplicerad för Annan, som i FN-kritiska kretsar uppfattades som "anti-amerikansk". Det är ingen hemlighet att USA i Ban Ki-moon hoppas få en skicklig administratör snarare än en karismatisk superdiplomat – men det återstår att se om för att se den blide sydkoreanen mest av allt blir general eller sekreterare.
Inte bara Ban Ki-moon – här är FN:s viktigaste makthavare
1. Won Soo-Kim är generalsekreterarens högra hand och, liksom ytterligare några i det inre kabinettet, handplockad från UD i Seoul. Med en gedigen diplomatisk bakgrund ska han som biträdande generalsekreterare hjälpa Ban Ki-moon navigera den svårstyrda FN-skutan.
2. Zalmay Khalilzad är USA:s nye FN-ambassadör. Sunnimuslim, född i Afghanistan, utbildad i USA och Libanon, förankrad i det neokonservativa lägret i Washington och med färska ambassadörsposter i Kabul och Bagdad i bagaget tycks han vara en av George W Bushs mer klockrena utnämningar. För många i FN-skrapan är vem som helst bättre än företrädaren John Bolton, och hittills har Khalilzad imponerat med sin mer diplomatiska stil.
3. Kina spelar en mer aktiv roll i världspolitiken än tidigare, inte minst som handelspartner och biståndsgivare. Men just därför har ambassadör Wang Guangya varit Khartoum-regimens pålitlige bundsförvant i säkerhetsrådet, där Kina hittills blockerat alla förslag om resolutioner mot Sudan med hänvisning till den nationella suveräniteten.
Iran, Zimbabwe, Nordkorea, Burma och Eritrea är andra oroshärdar, där Kina satt sig på tvären. Rysslands Vitalij Tjurkin har motsvarande makt att hota med sitt lands veto i avgörande frågor – och gör det särskilt gärna när det gäller Iran.
4. Ban Ki-moon har strategiskt nog utsett några medarbetare från "P5", de permanenta säkerhetsrådsmedlemmarna – som den amerikanske karriärdiplomaten B Lynn Pascoe, biträdande generalsekreterare för politiska frågor. Men det är inte okomplicerat att ha en amerikan på posten, eftersom Mellanöstern ofta står på avdelningens agenda.
5. Munir Akram är Pakistans ambassadör och ordförande i G77 - den grupp av numera 130 länder som representerar vad som i internationella sammanhang etiketteras "syd". G77 var exempelvis pådrivande för FN:s millenniemål.
Gruppen – mer enad och kaxig än någonsin – lyckas ofta driva västdiplomater till vansinne genom att blockera förslag och misstänkliggöra de gamla kolonialmakterna samt, framför allt, USA.
Sverige och FN – business as usual?
I fjol hade svenska UD snudd på en filial inne i FN-skrapan i New York, tack vare Jan Eliassons dubbla roller som utrikesminister och generalförsamlingens ordförande. Regeringen var starkt involverad i hans uppgift: att försöka driva igenom ett antal reformer. Även om förhandlingarna blev tuffa framstod det hela som en triumf för traditionell svensk, socialdemokratisk, FN-vänlig politik.
Det senaste arbetsåret har varit mer av en mellanperiod för generalförsamlingen. Och först i maj syntes de i sammanhanget tyngsta svenska ministrarna till i New York. Då besökte Fredrik Reinfeldt, Carl Bildt och Gunilla Carlsson – för första gången som stats-, utrikes- respektive biståndsminister – FN. Alla bedyrade de att den svenska FN-politiken fortsätter som förut, ja, rentav mer aktivt och involverat än någonsin, lovade de, med pådrivanden för fler reformer.
Carlssons fokus på ökad kontroll av vart biståndspengarna tar vägen rimmar väl med strävandena inom FN:s organisation; Reinfeldts vurm för miljö- och klimatfrågor stämmer väl med Ban Ki-moons agenda – och Bildt, ja, han trivs naturligtvis som fisken i vattnet i en miljö där snudd på alla utrikespolitiska frågor i världen behandlas på en och samma gång.
"Diplomati som konfliktlösningsinstrument är back in business" förklarade Carl Bildt efter sina FN-möten för Fokus, med en parafras på sin amerikanska kollega Condoleezza Rice – men lade för säkerhets skull till att "Vi har en rätt aktiv utrikespolitik inte bara här".
Svenska FN-förbundets ordförande Alexander Gabelic – tillika riksdagsledamot (s) – tycker dock att det återstår att se hur den nya regeringen egentligen ser på FN.
– Det har inte utkristalliserat sig något tydligt engagemang, tycker han.
– Reformprocessen som Jan Eliasson drev var väldigt spännande - som det efter det fantastiska året känns angeläget att förvalta.
Några stora förändringar i svensk FN-politik är nog inte att vänta, med det viktiga undantag som påvisats av folkrättsjuristen Mark Klamberg – att Carl Bildts syn på Irakkriget 2003 som förenligt med folkrätten antyder en ompositionering, jämfört med den tidigare regeringen. Kontinuiteten förstärks annars av att det ju just är Jan Eliasson som med den borgerliga regeringens stöd för hans medlarroll i Sudan är den svensk som har en av de tyngsta FN-posterna just nu.
FN:s ödesfrågor
1. Maktkamper
De senaste åren har klimatet i FN-skrapan varit hätskt – med starka spänningar mellan de 130 utvecklingsländerna i G77-gruppen, där även Kina finns med, och västvärlden.
G77 har helt lyckats blockera vissa reformer av FN – som att rensa upp bland de många “mandat” som i decennier lagrats hos generalförsamlingen. Dessutom har G77-länderna reagerat över att säkerhetsrådets 15 medlemmar tar upp frågor som de tycker hör hemma i generalförsamlingen, där ju alla 192 medlemsstater finns representerade. Ett exempel var när säkerhetsrådet i fjol diskuterade de fall av korruption och sexuellt utnyttjande som förekommit i FN:s fredsbevarande trupper. Många aktörer har försökt medla och minska motsättningarna, så gott det går. Men ingenting talar egentligen för att konflikterna blir färre inom överskådlig framtid.
2. Förhållandet till USA
Relationen mellan USA och FN har varit usel de senaste åren, inte enbart på grund av Irak. Turerna i “olja för mat”-härvan gav FN – och Kofi Annan – en usel image i amerikansk press. Republikanska politiker har uppfattat sig som de enda i världen som alls sätter press på FN att reformera sig. Inte hjälpte det mycket när Vita huset skickade den kontroversielle och FN-kritiske John Bolton som sin ambassadör. Under hans tid i New York blev förhandlingsklimatet ofta fientligt, ibland helt i onödan.
Men starkt anti-amerikanska stämningar har knappast gjort saken bättre. Mindre länder har gärna gått samman och gett USA en känga när de kunnat – ibland bara för sakens skull. Amerikanska och icke-amerikanska FN-entusiaster hoppas nu på en nytändning, symboliserad av USA:s nye FN-ambassadör Zalmay Khalilzad.
3. Korruptionen
Det är ingen hemlighet att det funnits en “korruptionskultur” på sina håll i FN-systemet, främst på fältnivå där insynen, granskningen och uppföljningen varit bristfällig. Pengar har missbrukats, slösats bort eller hamnat i fel fickor. Om än inte till den höga grad en del kritiker velat få det till. Och FN:s operativa verksamhet, som fredsbevarande insatser, sker ofta under exceptionella omständigheter, i laglösa områden där det saknas fungerande infrastruktur med bankkonton och el – ett läge som öppnar för bedragare.
Det är en förklaring, men inget försvar för att systemet på sina håll är ruttet. Inga-Britt Ahlenius försöker styra upp rutinerna, som chef för OIOS (Förenta nationernas interna revisions- och utredningskontor). Hittills har hennes byrå bland annat hittat flagranta fall av korruption i Unmik, FN:s Kosovo-organisation – men OIOS har för lite resurser för att egentligen klara sitt uppdrag. Frågan är vem som ska betala för fler vakthundar – detta utreds för närvarande.
4. Reformering av organisationen
FN:s struktur bygger på maktförhållandena i världen som de såg ut 1945. Då verkade det rimligt att segrarna i andra världskriget skulle få vara permanenta medlemmar med vetorätt i säkerhetsrådet. I dag ter det sig orimligt att länder som Indien, Brasilien, Japan och Tyskland inte är det (tycker i alla fall de själva).
Hot om att ta till vetot används framför allt av Kina och Ryssland. Mängder av förslag på hur vetorätten skulle kunna begränsas och rådet reformeras har presenteras presenterats. Kofi Annan lade fram en ambitiös reformagenda 2005. Men resultatet av det som hittills genomförts är svagt. Varken Rådet för mänskliga rättigheter eller den Fredsbyggande kommissionen fungerar exempelvis ännu som det var tänkt, när Jan Eliassons stab förhandlade fram dem.
Fotonot: Artiklarna bygger på samtal och intervjuer med ett 20-tal diplomater, politiker och statsvetare, däribland: FN-ambassadör Wang Guangya (Kina), Anders Lidén (Sverige), Sichan Siv (f d Ecosoc/USA), Jan Eliasson, Gunilla Carlsson, Fredrik Reinfeldt, Carl Bildt, Suzanne DiMaggio (amerikanska FN-förbundet), Carne Ross (Independent Diplomat), Robert Muggah (Small Arms Survey, Genève) samt Norges biståndsminister Erik Solheim och ett antal svenska UD-diplomater.
Varför gör inte FN något i Sudan? Darfur-frågan visar tydligt på världssamfundets begränsningar – trots att FN:s medlemsländer åtagit sig en “skyldighet att skydda” lidande människor handlar det multilaterala samarbetet i slutändan om realpolitik.
En marskväll i New York står Jean-Marie Guéhenno än en gång framför de 15 brokiga flaggorna utanför FN:s säkerhetsråds sal för att tala om läget i Darfur. Men än en gång tvingas han komma med en icke-nyhet:
– Vi har en lång väg att gå, därför att det finns grundläggande missförstånd om vilka förväntningar Sudans regering har och vad den erbjuds, rabblar han matt.
Jean-Marie Guéhenno är biträdande generalsekreterare och chef för FN:s fredsbevarande styrkor (DPKO), utan tvekan en av FN-systemets mest respekterade tjänstemän. En vanlig dag på jobbet försöker han få Sudans president Omar Hassan Al Bashir att gå med på att Förenta Nationerna och Afrikanska Unionen (AU) ska få skicka fler soldater till Darfur-provinsen i västra Sudan, en styrka som ska skydda civilbefolkningen från våld.
Diskussionerna har länge gått ut på att få Sudan att acceptera att de 7 000 AU-soldater som nu finns på plats i en övervakningsmission ska bli 3 000 fler, sedan mer än dubbelt så många. Parallellt pågår det politiska förhandlingsspåret, där Jan Eliasson och AU:s Salim Ahmed Salim samtalar med såväl regeringen som med alla möjliga rebellstyrkor inom och utom Sudan.
Men Khartoum har lyckats dra förhandlingarna i långbänk och vägrar ta emot fler ljusblå hjälmar. Jean-Marie Guéhenno svarar, som så många gånger förut, de församlade journalisterna:
–Vi ser ett fortsatt lidande, vi anser att det är viktigt med både fredsbevarande trupper och en politisk process. Situationen är oacceptabel...
Frustrationen skiner igenom både hos Guéhenno och hos reportrarna, som inte längre vet hur de ska variera sina texter om Sudan.
De senaste årens händelser i Darfur visar hur svårt det är att förverkliga idealen i FN-stadgan om allas rätt till ett liv i fred, till säkerhet och mänskliga rättigheter.
Både i den diplomatiska kåren, bland politiker och den allmänhet som följer Sudan via medierna finns en stark frustration över att åratal av förhandlingar knappt lett någon vart. Tvärtom kommer förtvivlade rapporter om att hundratusentals människor dödats, att miljoner lever i flyktingläger och att kvinnor våldtas på nätterna när de går ut för att samla ved.
FN:s Råd för mänskliga rättigheter levererade i våras svidande kritik för att Sudans regering inte förmått skydda sin befolkning mot Janjaweed-milisens attacker. Och världssamfundet – som gång på gång, efter andra världskriget, Kambodja, Bosnien och Rwanda, upprepat mantrat: "Aldrig mer!" – tycks ha kollektivt dåligt samvete för att det inte agerade i Darfur redan 2003.
I USA och Kanada finns ett starkt folkligt engagemang för att världen ska lägga sig i konflikten. Samtidigt som Khartoum-regeringen kraftigt försökt tona ned antalet dödade, och framför allt sitt eget ansvar, har vem som helst med satellitbildsprogrammet Google Earth installerat i sin dator kunnat se bilder på byar som bränts ner av rebellgrupper. Såväl högerkristna som vänsterradikala fredsaktivister demonstrerar på bred front i Nordamerika – på gator, i spalterna, på nätet och gentemot sina kongressledamöter. När Jan Eliasson är i New York för att rapportera om sina Sudanresor får han vara med i tv på bästa sändningstid.
Jan Eliassons budskap är att det nu finns en liten, liten öppning för en politisk lösning, och vädjar om mer tid för förhandlingar – vilket stöds av såväl Ban Ki-moon som Carl Bildt. Men USA, som tillsammans med Storbritannien länge propagerat för FN-sanktioner och har tröttnat på allt samtalande, skärpte nyligen sina egna sanktioner – och ökade därmed trycket på FN att nå resultat.
Enligt FN-stadgan har säkerhetsrådet rätt att på egen hand besluta om insatser när den internationella säkerheten hotas – vilket den gör i fallet Darfur, eftersom även Sudans grannländer destabiliseras av flyktingströmmar. Men Kina, som hämtar en stor del av sin olja från Sudan och månar om att hålla sig väl med Khartoum, hotar med sin vetorätt.
– Darfur är en inrikesfråga, förklarar ambassadör Wang Guangya bestämt under ett samtal i den vackra delegatsloungen i FN:s högkvarter, fjärran klanstrider och de vedervärdiga förhållandena i flyktinglägren.
– ”Skyldigheten att skydda” ankommer på Sudans regering. Om det förekommit brott mot mänskligheten eller ej är en bedömningsfråga, säger han.
Just begreppet "skyldigheten att skydda" är centralt i frågan om Darfur.
Folkmordet i Rwanda 1994 ledde till att denna princip formulerades – av kanadensiska akademiker och människorättsaktivister – och sedan antogs av FN:s samtliga medlemsstater vid toppmötet 2005. Bakgrunden var just känslan av "Aldrig mer!".
Varje stat har att skydda sina medborgare. Men fungerar inte det måste det internationella samfundet ta sitt ansvar, är tanken. I en globaliserad värld blir även den moraliska skyldigheten att ingripa mot brott mot mänskligheten gränslös.
Begreppet är dock ännu inte folkrättsligt bindande, utan mest en normerande princip. En rad länder fruktar – trots att de skrivit på – att begreppet riskerar att användas av mäktiga stater, läs USA, som täckmantel för invasioner och interventioner med andra syften än rent humanitära. Bland annat därför har det inte tillämpats som det var tänkt.
Kommentar (11 juni): Skulle jag skriva texten idag skulle jag ta upp något mer om debatten om humanitär intervention under 90-talet, och hur den övergick i begreppet "skyldigheten att skydda". Det är naturligtvis inte bara händelserna i Rwanda som är bakgrunden, utan också och inte minst Kosovokrisen 1999 (med flera kriser).
Den senaste tiden har förhandlingarna om truppförstärkningar till Darfur till sist gett resultat, kanske tack vare att Kina börjat svänga i frågan. Trots allt ligger det inte i Kinas intresse att trilskas om Darfur – med ett nära förestående OS i Peking, och med mängder av kinesiska affärsmän och ingenjörer på plats i Sudan. Går Kina med på säkerhetsrådssanktionerade insatser öppnas nya möjligheter.
En kväll i april, framför de 15 flaggorna, kunde Jean-Marie Guéhenno därför äntligen förklara att Sudan till sist gått med på att ta emot fler soldater – kanske, möjligen, framåt höstkanten. Och i maj kunde Fredrik Reinfeldt och Carl Bildt erbjuda FN deltagande av en svensk ingenjörstrupp i styrkan.
Men än återstår att se vad som blir verklighet. Diplomaterna betonar att det fortfarande är “en svår förhandlingsprocess”; den sudanesiska regeringen har hittills bara gått med på fler AU-soldater, inte den föreslagna hybridstyrkan under FN-ledning.
– Det går inte att underskatta alla hinder för att något ska hända, säger den kanadensiske fredsforskaren Robert Muggah och räknar upp några, förutom de som finns i Peking och Khartoum: Att bygga politisk vilja, att få fram soldater som vill åka till Darfur – eller bara att hitta vatten.
Gunilla Kinn
Ban Ki-moon – general eller sekreterare?
Blott sex dagar in på det nya året löd New York Times ledarsidas dom över Ban Ki-moon: "A Status Quo Secretary General". FN:s nye ansikte utåt fick inte ens en smekvecka innan han dömdes ut.
En rad omständigheter bidrog till att det blev en skakig start. Ban Ki-moon sade redan första dagen på jobbet, den 1 januari, att han stödde Iraks rätt att utmäta dödsstraff för Saddam Hussein - en hållning som är förenlig med folkrätten, men knappast med FN:s linje att verka mot dödsstraff. Människorättsaktivister runtom i världen gick i taket och undrade vem mannen som efterträtt Kofi Annan egentligen var.
Ban Ki-moons pussel med utnämningar till högre tjänster väckte än mer misstro. Det verkade uppenbart att han hade lovat vissa mäktiga länder poster, om de stödde hans kandidatur - och så tycktes han kompensera detta genom att utse andra personer på tveksamma grunder. Som Tanzanias utrikes- och utvecklingsminister Asha-Rose Migiro - som sägs ha blivit lika förvånad som alla andra, när hon utan vare sig intervju eller klockren meritering fick posten som ansvarig för FN:s reformarbete.
Inte blev det bättre av att Ban Ki-moon misslyckades med att förklara hur han tänkte, och ibland dröjde flera dagar med att förtydliga vissa uttalanden.
Den klumpiga starten krävde försoningssamtal, inte minst med utvecklingsländerna i G77-gruppen. Ban Ki-moon är inte lika kommunikativ och karismatisk som Kofi Annan, men har själv sagt att han står för en "koreansk" ledarstil: lågmäld och konsensus-orienterad; dialog hellre än konfrontation.
Generalsekreteraren för Förenta Nationerna har inte mycket formell makt - däremot möjlighet att utöva vad statsvetare kallar "soft power", exempelvis genom att bilda opinion genom medierna eller medla bakom kulisserna.
Men FN-systemet är svårnavigerat, även för mycket erfarna diplomater. Maktspelet är överraskande starkt. Jan Eliasson talar om "FN:s bysantinska korridorer", i vars irrgångar den som kommer från den bilaterala världen lätt går vilse. Ban Ki-moon - som visserligen tjänstgjort på Sydkoreas FN-beskickning i New York, men som kommer från jobbet som sitt lands utrikesminister - har gissningsvis drabbats av kulturchock.
Trots att de flesta FN-delegater ännu tycks ha en ganska vag bild av den nye generalsekreteraren verkar han ändå ha ridit ut stormen från i vintras. Under våren har han rest flitigt, främst i Afrika och Mellanöstern, för att göra sig känd och själv lära känna FN-frågorna på fältet.
Ban Ki-moon har gjort klart att han vill prioritera klimatdebatten, fattigdomsbekämpning och hälsovård - typiska "soft power"-frågor. Men risken är stor att hans dagliga arbete snarare kommer att handla om nya och gamla utrikespolitiska kriser, om svåra förhandlingar med bångstyriga diktaturer och kaxiga supermakter.
Att Kofi Annan gick bet på att i grunden reformera FN:s organisation och beslutsformer (se separat artikel) avskräcker säkert efterträdaren från en alltför ambitiös agenda på det området, trots att hans valkampanj i fjol handlade just om att göra FN effektivare.
Till allt annat kommer den eviga balansgången till värdlandet USA - ofta komplicerad för Annan, som i FN-kritiska kretsar uppfattades som "anti-amerikansk". Det är ingen hemlighet att USA i Ban Ki-moon hoppas få en skicklig administratör snarare än en karismatisk superdiplomat – men det återstår att se om för att se den blide sydkoreanen mest av allt blir general eller sekreterare.
Inte bara Ban Ki-moon – här är FN:s viktigaste makthavare
1. Won Soo-Kim är generalsekreterarens högra hand och, liksom ytterligare några i det inre kabinettet, handplockad från UD i Seoul. Med en gedigen diplomatisk bakgrund ska han som biträdande generalsekreterare hjälpa Ban Ki-moon navigera den svårstyrda FN-skutan.
2. Zalmay Khalilzad är USA:s nye FN-ambassadör. Sunnimuslim, född i Afghanistan, utbildad i USA och Libanon, förankrad i det neokonservativa lägret i Washington och med färska ambassadörsposter i Kabul och Bagdad i bagaget tycks han vara en av George W Bushs mer klockrena utnämningar. För många i FN-skrapan är vem som helst bättre än företrädaren John Bolton, och hittills har Khalilzad imponerat med sin mer diplomatiska stil.
3. Kina spelar en mer aktiv roll i världspolitiken än tidigare, inte minst som handelspartner och biståndsgivare. Men just därför har ambassadör Wang Guangya varit Khartoum-regimens pålitlige bundsförvant i säkerhetsrådet, där Kina hittills blockerat alla förslag om resolutioner mot Sudan med hänvisning till den nationella suveräniteten.
Iran, Zimbabwe, Nordkorea, Burma och Eritrea är andra oroshärdar, där Kina satt sig på tvären. Rysslands Vitalij Tjurkin har motsvarande makt att hota med sitt lands veto i avgörande frågor – och gör det särskilt gärna när det gäller Iran.
4. Ban Ki-moon har strategiskt nog utsett några medarbetare från "P5", de permanenta säkerhetsrådsmedlemmarna – som den amerikanske karriärdiplomaten B Lynn Pascoe, biträdande generalsekreterare för politiska frågor. Men det är inte okomplicerat att ha en amerikan på posten, eftersom Mellanöstern ofta står på avdelningens agenda.
5. Munir Akram är Pakistans ambassadör och ordförande i G77 - den grupp av numera 130 länder som representerar vad som i internationella sammanhang etiketteras "syd". G77 var exempelvis pådrivande för FN:s millenniemål.
Gruppen – mer enad och kaxig än någonsin – lyckas ofta driva västdiplomater till vansinne genom att blockera förslag och misstänkliggöra de gamla kolonialmakterna samt, framför allt, USA.
Sverige och FN – business as usual?
I fjol hade svenska UD snudd på en filial inne i FN-skrapan i New York, tack vare Jan Eliassons dubbla roller som utrikesminister och generalförsamlingens ordförande. Regeringen var starkt involverad i hans uppgift: att försöka driva igenom ett antal reformer. Även om förhandlingarna blev tuffa framstod det hela som en triumf för traditionell svensk, socialdemokratisk, FN-vänlig politik.
Det senaste arbetsåret har varit mer av en mellanperiod för generalförsamlingen. Och först i maj syntes de i sammanhanget tyngsta svenska ministrarna till i New York. Då besökte Fredrik Reinfeldt, Carl Bildt och Gunilla Carlsson – för första gången som stats-, utrikes- respektive biståndsminister – FN. Alla bedyrade de att den svenska FN-politiken fortsätter som förut, ja, rentav mer aktivt och involverat än någonsin, lovade de, med pådrivanden för fler reformer.
Carlssons fokus på ökad kontroll av vart biståndspengarna tar vägen rimmar väl med strävandena inom FN:s organisation; Reinfeldts vurm för miljö- och klimatfrågor stämmer väl med Ban Ki-moons agenda – och Bildt, ja, han trivs naturligtvis som fisken i vattnet i en miljö där snudd på alla utrikespolitiska frågor i världen behandlas på en och samma gång.
"Diplomati som konfliktlösningsinstrument är back in business" förklarade Carl Bildt efter sina FN-möten för Fokus, med en parafras på sin amerikanska kollega Condoleezza Rice – men lade för säkerhets skull till att "Vi har en rätt aktiv utrikespolitik inte bara här".
Svenska FN-förbundets ordförande Alexander Gabelic – tillika riksdagsledamot (s) – tycker dock att det återstår att se hur den nya regeringen egentligen ser på FN.
– Det har inte utkristalliserat sig något tydligt engagemang, tycker han.
– Reformprocessen som Jan Eliasson drev var väldigt spännande - som det efter det fantastiska året känns angeläget att förvalta.
Några stora förändringar i svensk FN-politik är nog inte att vänta, med det viktiga undantag som påvisats av folkrättsjuristen Mark Klamberg – att Carl Bildts syn på Irakkriget 2003 som förenligt med folkrätten antyder en ompositionering, jämfört med den tidigare regeringen. Kontinuiteten förstärks annars av att det ju just är Jan Eliasson som med den borgerliga regeringens stöd för hans medlarroll i Sudan är den svensk som har en av de tyngsta FN-posterna just nu.
FN:s ödesfrågor
1. Maktkamper
De senaste åren har klimatet i FN-skrapan varit hätskt – med starka spänningar mellan de 130 utvecklingsländerna i G77-gruppen, där även Kina finns med, och västvärlden.
G77 har helt lyckats blockera vissa reformer av FN – som att rensa upp bland de många “mandat” som i decennier lagrats hos generalförsamlingen. Dessutom har G77-länderna reagerat över att säkerhetsrådets 15 medlemmar tar upp frågor som de tycker hör hemma i generalförsamlingen, där ju alla 192 medlemsstater finns representerade. Ett exempel var när säkerhetsrådet i fjol diskuterade de fall av korruption och sexuellt utnyttjande som förekommit i FN:s fredsbevarande trupper. Många aktörer har försökt medla och minska motsättningarna, så gott det går. Men ingenting talar egentligen för att konflikterna blir färre inom överskådlig framtid.
2. Förhållandet till USA
Relationen mellan USA och FN har varit usel de senaste åren, inte enbart på grund av Irak. Turerna i “olja för mat”-härvan gav FN – och Kofi Annan – en usel image i amerikansk press. Republikanska politiker har uppfattat sig som de enda i världen som alls sätter press på FN att reformera sig. Inte hjälpte det mycket när Vita huset skickade den kontroversielle och FN-kritiske John Bolton som sin ambassadör. Under hans tid i New York blev förhandlingsklimatet ofta fientligt, ibland helt i onödan.
Men starkt anti-amerikanska stämningar har knappast gjort saken bättre. Mindre länder har gärna gått samman och gett USA en känga när de kunnat – ibland bara för sakens skull. Amerikanska och icke-amerikanska FN-entusiaster hoppas nu på en nytändning, symboliserad av USA:s nye FN-ambassadör Zalmay Khalilzad.
3. Korruptionen
Det är ingen hemlighet att det funnits en “korruptionskultur” på sina håll i FN-systemet, främst på fältnivå där insynen, granskningen och uppföljningen varit bristfällig. Pengar har missbrukats, slösats bort eller hamnat i fel fickor. Om än inte till den höga grad en del kritiker velat få det till. Och FN:s operativa verksamhet, som fredsbevarande insatser, sker ofta under exceptionella omständigheter, i laglösa områden där det saknas fungerande infrastruktur med bankkonton och el – ett läge som öppnar för bedragare.
Det är en förklaring, men inget försvar för att systemet på sina håll är ruttet. Inga-Britt Ahlenius försöker styra upp rutinerna, som chef för OIOS (Förenta nationernas interna revisions- och utredningskontor). Hittills har hennes byrå bland annat hittat flagranta fall av korruption i Unmik, FN:s Kosovo-organisation – men OIOS har för lite resurser för att egentligen klara sitt uppdrag. Frågan är vem som ska betala för fler vakthundar – detta utreds för närvarande.
4. Reformering av organisationen
FN:s struktur bygger på maktförhållandena i världen som de såg ut 1945. Då verkade det rimligt att segrarna i andra världskriget skulle få vara permanenta medlemmar med vetorätt i säkerhetsrådet. I dag ter det sig orimligt att länder som Indien, Brasilien, Japan och Tyskland inte är det (tycker i alla fall de själva).
Hot om att ta till vetot används framför allt av Kina och Ryssland. Mängder av förslag på hur vetorätten skulle kunna begränsas och rådet reformeras har presenteras presenterats. Kofi Annan lade fram en ambitiös reformagenda 2005. Men resultatet av det som hittills genomförts är svagt. Varken Rådet för mänskliga rättigheter eller den Fredsbyggande kommissionen fungerar exempelvis ännu som det var tänkt, när Jan Eliassons stab förhandlade fram dem.
Fotonot: Artiklarna bygger på samtal och intervjuer med ett 20-tal diplomater, politiker och statsvetare, däribland: FN-ambassadör Wang Guangya (Kina), Anders Lidén (Sverige), Sichan Siv (f d Ecosoc/USA), Jan Eliasson, Gunilla Carlsson, Fredrik Reinfeldt, Carl Bildt, Suzanne DiMaggio (amerikanska FN-förbundet), Carne Ross (Independent Diplomat), Robert Muggah (Small Arms Survey, Genève) samt Norges biståndsminister Erik Solheim och ett antal svenska UD-diplomater.
Friday, March 30, 2007
Ny FN-konvention stärker handikappades rätt
-En enorm händelse för människor som jag, sade rullstolsburne Thomas Schindlmayr från FN:s avdelning för ekonomiska och sociala frågor vid en presskonferens på torsdagen.
-Konventionen innebär ett stort steg från en samhällssyn där personer med funktionshinder är några man tycker synd om och ger allmosor till. Den visar att handikappade har rätt till samma möjligheter som alla andra.
-Jag tycker att detta är bland det största som hänt i FN-sammanhang sedan barnkonventionen 1989, säger äldre- och folkhälsominister Maria Larsson (kd), som representerar Sverige vid fredagens ceremoniella undertecknande i generalförsamlingen.
650 miljoner människor, en tiondel av jordens befolkning, räknas som funktionshindrade. Arbetet med att stärka deras rättigheter har pågått inom FN-systemet sedan 1980-talet. Då utarbetades "standardregler" för handikappade, som komplement till FN:s grundläggande konventioner om mänskliga rättigheter. Men efter hand har det vuxit fram krav på en särskild konvention, vilket ger mer tyngd åt frågorna.
Konventionstexten talar nu om hur de stater som skriver under är skyldiga att – medelst lagstiftning och praktisk politik – förverkliga mänskliga rättigheter för funktionshindrade och se till att de inte diskrimineras, samt att handikapporganisationer ska få delta i beslutsprocesserna.
-Det är ett tufft och omfattande dokument, kommenterar Maria Larsson.
-Konventionen flyttar fram positionerna för alla funktionshindrade – men betyder allra mest i länder där de inte haft rättigheter och diskriminerats i arbetsliv och utbildning.
Tillströmningen av stater som skriver på från start är oväntat stor. Ett 70-tal stater väntas underteckna konventionen, och ett 40-tal det tilläggsprotokoll som låter en internationell expertkommitté utreda missförhållanden och ta emot klagomål från individer som anser att deras rättigheter kränkts.
Bland undertecknarna finns såväl västländer som Sverige, Danmark, Finland och Storbritannien, som många utvecklingsländer – exempelvis Kina, Brasilien, Indonesien, Jemen, Algeriet, Sudan, Sri Lanka och Jordanien.
-Jag måste tolka det som att dessa stater har en uppriktig vilja att, efter egna resurser, hitta instrument för att stärka handikappades rättigheter, säger Maria Larsson.
Konventionen antogs av FN:s generalförsamling i december, efter att ha förhandlats av medlemsländerna i några år. Handikapporganisationer i hela världen har deltagit i arbetet, som gått rekordsnabbt delvis tack vare Internet. Processen visar den stora roll som ideella organisationer sedan några år spelar för att påverka FN:s arbete.
Konventionen träder i kraft så snart den även ratificerats av 20 länder, det vill säga antagits av de nationella parlamenten. Jamaica blir först redan under fredagen.
För Sveriges del måste svensk lagstiftning först anpassas till konventionstexten. Maria Larsson räknar med att en proposition kan bli klar först 2008.
Gunilla Kinn/TT
Konventionstexten finns här.
Mer information om konventionen finns här.
Wednesday, March 28, 2007
PR-byråer bildar opinion i Kosovofrågan
Innan frågan om Kosovos framtid hamnar i FN:s säkerhetsråd har den diskuterats i regeringar, parlament, tankesmedjor och mediespalter. PR- och lobbyfirmor gör vad de kan för att få rätt snurr på världspolitiska kontroverser.
"Talibanerna igår, Kosovo imorgon? Vill Amerika verkligen ha en ny skurkstat – denna gång i Europa? Säg NEJ till självständighet för Kosovo!"
Så löd rubriken i en annons i Roll Call – en nyhetstidning för kongressen i Washington – i juni 2006. Texten liknar kosovoalbanerna vid afghanska talibaner, och uppmanar USA att inte bidra till "att göra Kosovo till en självständig islamisk stat".
Som avsändare angavs "American Council for Kosovo". Men i det finstilta stod att annonsen och hemsidan www.savekosovo.org utformats av lobbyingfirman Venable och Global Strategic Communication Group.
–Jag önskar att vi haft råd att annonsera i 20 tidningar – så provocerade som USA:s albanskamerikaner blev, säger den proserbiske lobbyisten James Jatras.
–Tack vare deras arga reaktioner fick vårt budskap mer genomslag.
Capitol Hill-lobbying
Jatras har ett förflutet som utrikespolitisk strateg på konservativa tankesmedjor samt för republikanerna i senaten, jobbade tills nyligen för Venable och nu för advokatfirman Squire Sanders.
–Vår uppdragsgivare är Serbiska nationella rådet för Kosovo och Metohija. Serbiska staten anlitar en annan lobbygrupp, säger han.
Annonser, mediekontakter, e-post, debattinlägg och samtal med nyckelpersoner i Washington (kongressens utrikespolitiker), Bryssel (Europaparlamentet och EU-kommissionen) och Moskva (politiker och företrädare för ryskortodoxa kyrkan) är Jatras metoder.
Han hoppas på ett ryskt veto mot Ahtisaari-planen i säkerhetsrådet – och lobbar för att EU och USA inte ska erkänna Kosovo, om kosovoalbanerna sedan ändå utropar självständighet.
–Vi försöker få ut budskapet att Kosovo inte får bli självständigt, bara för att de hotar med våld annars, säger James Jatras.
–Vi har jobbat i uppförsbacke. Den albanska lobbyn har varit så stark i USA. Men vad det nu beror på märker vi att politiker i Bryssel och Washington börjar förstå vilka problem det blir om Kosovo får lämna Serbien.
Medelstora stater lobbar
PR- och lobbyfirmor jobbar ofta med kontroversiella, internationella politiska frågor. Saudiarabien, Israel och Turkiet hör till dem som sägs lägga mest krut på denna typ av "diplomati".
Kosovos intressen företräds i USA av Albanian American Civic League, med cirka 10 000 medlemmar.
–Att demonstrera utanför FN ger inget. Kampen om opinionen förs i medierna, säger Shirley Cloyes.
Hennes man Joe DioGuardi, före detta kongresspolitiker med italiensk-albanska rötter, startade AACL 1989. Hon anser att Ahtisaari-planen inte fungerar, och att den serbiska minoriteten får alltför stora rättigheter.
–Den proserbiska propagandan är hemsk och spelar på den rädsla för islamsk terrorism som finns i USA, säger hon och betonar hur sekulärt Kosovo är.
–Albanerna har underskattat vikten av PR. I fjol bestämde vi i AACL oss för att satsa ett tag. Men det är svårt att få in debattartiklar, intresset för frågan är begränsat.
PR som PR
–Mitt mål är att få in Kosovo i medierna, säger Juda Engelmayer, AACL:s PR-konsult på 5W i New York.
-Jag har kontakt med reportrar i USA och Europa som kan Balkan väl. De är inte så många, men 10-15 reportrar talar jag med hela tiden. Jag tipsar om vad som är på gång och hjälper dem hitta information.
Förutom AACL har 5W mobiltelefoner och mineralvatten bland "sina" varumärken.
-Vårt jobb är att göra bra PR. Vem kunden är spelar ingen roll.
"Talibanerna igår, Kosovo imorgon? Vill Amerika verkligen ha en ny skurkstat – denna gång i Europa? Säg NEJ till självständighet för Kosovo!"
Så löd rubriken i en annons i Roll Call – en nyhetstidning för kongressen i Washington – i juni 2006. Texten liknar kosovoalbanerna vid afghanska talibaner, och uppmanar USA att inte bidra till "att göra Kosovo till en självständig islamisk stat".
Som avsändare angavs "American Council for Kosovo". Men i det finstilta stod att annonsen och hemsidan www.savekosovo.org utformats av lobbyingfirman Venable och Global Strategic Communication Group.
–Jag önskar att vi haft råd att annonsera i 20 tidningar – så provocerade som USA:s albanskamerikaner blev, säger den proserbiske lobbyisten James Jatras.
–Tack vare deras arga reaktioner fick vårt budskap mer genomslag.
Capitol Hill-lobbying
Jatras har ett förflutet som utrikespolitisk strateg på konservativa tankesmedjor samt för republikanerna i senaten, jobbade tills nyligen för Venable och nu för advokatfirman Squire Sanders.
–Vår uppdragsgivare är Serbiska nationella rådet för Kosovo och Metohija. Serbiska staten anlitar en annan lobbygrupp, säger han.
Annonser, mediekontakter, e-post, debattinlägg och samtal med nyckelpersoner i Washington (kongressens utrikespolitiker), Bryssel (Europaparlamentet och EU-kommissionen) och Moskva (politiker och företrädare för ryskortodoxa kyrkan) är Jatras metoder.
Han hoppas på ett ryskt veto mot Ahtisaari-planen i säkerhetsrådet – och lobbar för att EU och USA inte ska erkänna Kosovo, om kosovoalbanerna sedan ändå utropar självständighet.
–Vi försöker få ut budskapet att Kosovo inte får bli självständigt, bara för att de hotar med våld annars, säger James Jatras.
–Vi har jobbat i uppförsbacke. Den albanska lobbyn har varit så stark i USA. Men vad det nu beror på märker vi att politiker i Bryssel och Washington börjar förstå vilka problem det blir om Kosovo får lämna Serbien.
Medelstora stater lobbar
PR- och lobbyfirmor jobbar ofta med kontroversiella, internationella politiska frågor. Saudiarabien, Israel och Turkiet hör till dem som sägs lägga mest krut på denna typ av "diplomati".
Kosovos intressen företräds i USA av Albanian American Civic League, med cirka 10 000 medlemmar.
–Att demonstrera utanför FN ger inget. Kampen om opinionen förs i medierna, säger Shirley Cloyes.
Hennes man Joe DioGuardi, före detta kongresspolitiker med italiensk-albanska rötter, startade AACL 1989. Hon anser att Ahtisaari-planen inte fungerar, och att den serbiska minoriteten får alltför stora rättigheter.
–Den proserbiska propagandan är hemsk och spelar på den rädsla för islamsk terrorism som finns i USA, säger hon och betonar hur sekulärt Kosovo är.
–Albanerna har underskattat vikten av PR. I fjol bestämde vi i AACL oss för att satsa ett tag. Men det är svårt att få in debattartiklar, intresset för frågan är begränsat.
PR som PR
–Mitt mål är att få in Kosovo i medierna, säger Juda Engelmayer, AACL:s PR-konsult på 5W i New York.
-Jag har kontakt med reportrar i USA och Europa som kan Balkan väl. De är inte så många, men 10-15 reportrar talar jag med hela tiden. Jag tipsar om vad som är på gång och hjälper dem hitta information.
Förutom AACL har 5W mobiltelefoner och mineralvatten bland "sina" varumärken.
-Vårt jobb är att göra bra PR. Vem kunden är spelar ingen roll.
Friday, March 09, 2007
Eliasson om Sudan: "En liten öppning"
Jan Eliasson vågar som FN:s sändebud i Sudan inte vara optimistisk om en fredlig lösning av Darfur-frågan. Men efter sitt senaste besök i regionen talar han i alla fall om "en liten öppning" för en politisk lösning.
New York, TT
-Vi flögs med helikopter till en hemlig plats i norra Darfur. Från luften kunde vi se byar som övergivits, en mycket dyster och tragisk syn. Vi landade i en skogsdunge där det inte såg ut att finnas några människor _ men så snart rotorbladen slutat snurra fanns där plötsligt ett hundratal representanter för gerillan. Sedan satt vi i flera timmar och förhandlade: som man brukar i Afrika, under ett träd.
Jan Eliasson talar ofta om att han gillar att vara ute på fältet, om hur viktigt det är för att nå respekt från de inblandade.
Hans uppdrag som FN:s sändebud i Sudan är att få nytt liv i den ganska misslyckade fredsprocessen, tillsammans med Salim Ahmed Salim som representerar Afrikanska Unionen (AU).
FN-rapport
I veckan har Eliasson rapporterat om deras senaste resa inför FN:s säkerhetsråd i New York. Viktigast är att varken den sudanesiska regeringen i Khartoum eller de motståndsrörelser duon Salim/Eliasson mött på fältet ser en upptrappad militär konflikt som någon bra lösning, utan vill sätta igång nya medlingssamtal.
-Vi har med tillfredsställelse noterat att alla säger att de inte vill ha en militär lösning. Då måste rimligen fientligheten trappas ned, och de olika grupperna respektera eld-upphör, säger Jan Eliasson bestämt.
-Detta är inte bara en from förhoppning, utan vi _förväntar_ oss nu att våldsnivån sänks! Efter vårt besök har det i alla fall inte varit några flygplansbeskjutningar...
Diplomati och samtal
[OBS! Dessa stycken har korrigerats jämfört med den version som först sändes ut.]
I New York har Jan Eliasson sökt stöd för sitt upplägg med en politisk process, och tyckt sig få det från länderna i säkerhetsrådet.
Parallellt med hans uppdrag förhandlar chefen för FN:s fredbevarande styrkor, Jean-Marie Guéhenno, med Sudans regering om att AU ska få skicka ytterligare 3 000 soldater till den enorma Darfur-regionen (där nu 7 000 finns).
Humanitär katastrof
Situationen i Darfur är fortsatt kritisk, med en usel säkerhetssituation för både internflyktingar och de hjälporganisationer som finns på plats. Jan Eliasson varnar för att konflikterna mellan olika stridande klaner destabiliserar inte bara Sudan, utan även Tchad där det nu finns mer än 200 000 internflyktingar.
Om två veckor reser Eliasson till Eritrea, vars regering tidigare varit involverad i att medla i Sudan. Samtal ska även föras med regeringarna i Tchad, Libyen och Egypten.
-Problemet är att få tag i ledarna för de olika motståndsgrupperna, säger Jan Eliasson på telefon, strax innan han kliver på planet mot Stockholm.
-I konflikter som denna är det viktigt att FN:s samarbete med regionala organisationer som AU fungerar. För det är i Sudan problemen ska lösas.
New York, TT
-Vi flögs med helikopter till en hemlig plats i norra Darfur. Från luften kunde vi se byar som övergivits, en mycket dyster och tragisk syn. Vi landade i en skogsdunge där det inte såg ut att finnas några människor _ men så snart rotorbladen slutat snurra fanns där plötsligt ett hundratal representanter för gerillan. Sedan satt vi i flera timmar och förhandlade: som man brukar i Afrika, under ett träd.
Jan Eliasson talar ofta om att han gillar att vara ute på fältet, om hur viktigt det är för att nå respekt från de inblandade.
Hans uppdrag som FN:s sändebud i Sudan är att få nytt liv i den ganska misslyckade fredsprocessen, tillsammans med Salim Ahmed Salim som representerar Afrikanska Unionen (AU).
FN-rapport
I veckan har Eliasson rapporterat om deras senaste resa inför FN:s säkerhetsråd i New York. Viktigast är att varken den sudanesiska regeringen i Khartoum eller de motståndsrörelser duon Salim/Eliasson mött på fältet ser en upptrappad militär konflikt som någon bra lösning, utan vill sätta igång nya medlingssamtal.
-Vi har med tillfredsställelse noterat att alla säger att de inte vill ha en militär lösning. Då måste rimligen fientligheten trappas ned, och de olika grupperna respektera eld-upphör, säger Jan Eliasson bestämt.
-Detta är inte bara en from förhoppning, utan vi _förväntar_ oss nu att våldsnivån sänks! Efter vårt besök har det i alla fall inte varit några flygplansbeskjutningar...
Diplomati och samtal
[OBS! Dessa stycken har korrigerats jämfört med den version som först sändes ut.]
I New York har Jan Eliasson sökt stöd för sitt upplägg med en politisk process, och tyckt sig få det från länderna i säkerhetsrådet.
Parallellt med hans uppdrag förhandlar chefen för FN:s fredbevarande styrkor, Jean-Marie Guéhenno, med Sudans regering om att AU ska få skicka ytterligare 3 000 soldater till den enorma Darfur-regionen (där nu 7 000 finns).
Humanitär katastrof
Situationen i Darfur är fortsatt kritisk, med en usel säkerhetssituation för både internflyktingar och de hjälporganisationer som finns på plats. Jan Eliasson varnar för att konflikterna mellan olika stridande klaner destabiliserar inte bara Sudan, utan även Tchad där det nu finns mer än 200 000 internflyktingar.
Om två veckor reser Eliasson till Eritrea, vars regering tidigare varit involverad i att medla i Sudan. Samtal ska även föras med regeringarna i Tchad, Libyen och Egypten.
-Problemet är att få tag i ledarna för de olika motståndsgrupperna, säger Jan Eliasson på telefon, strax innan han kliver på planet mot Stockholm.
-I konflikter som denna är det viktigt att FN:s samarbete med regionala organisationer som AU fungerar. För det är i Sudan problemen ska lösas.
Sunday, July 23, 2006
Abu Ghurayb-chef lägger ansvaret på hög nivå
New York (TT)
– Jag är övertygad om att tortyr av terrormisstänkta förekommer i amerikanska fångläger, säger före detta generalen Janis Karpinski till TT.
– Det finns inga skäl att tro att den har upphört.
Janis Karpinski var som reservofficer chef över 17 USA-kontrollerade fängelser i Irak 2003 — inklusive det ökända Abu Ghurayb-fängelset. Det var då fångar där förödmjukades av vakterna genom att tvingas onanera eller ha sex med medfångar inför kamera.
Men ända sedan övergreppen utreddes har hon förnekat att hon kände till dem. I boken One Woman's Army som kom i fjol hävdar Karpinski att hon — som efter en lång militärkarriär degraderades för bristande ledarskap — offrades som syndabock.
– Jag blev lika chockad som alla andra när jag såg bilderna på nakna fångar i koppel, säger hon.
– Övergreppen skedde i en del av fängelset som den militära underrättelsetjänsten tagit total kontroll över. De talade inte om för mig vad de lät de unga soldaterna göra. För de visste att jag aldrig hade accepterat det.
Pekar ut Rumsfeld
53-åriga Janis Karpinski vägrar tro att hennes soldater skulle ha tagit initiativet. Under den rättegång som ledde till att några av dem nu är i fängelse tilläts hon inte vittna, och hon har inte fått ta kontakt med dem sedan de alla flyttades från Irak.
I stället pekar hon ut flera av USA:s högsta politiker och militärer. Karpinski hävdar att hon sett anvisningar underskrivna av försvarsminister Donald Rumsfeld, som påbjöd metoder som att inte låta fångarna äta eller sova före förhör, och att använda hundar för att förödmjuka dem. Detta förnekas av Rumsfelds stab.
Den militär hon ser som huvudansvarig är general Geoffrey Miller, som förde befäl i Guantanamo innan han kom till Abu Ghurayb.
Avslöjandet om att amerikanska soldater kan ha gjort sig skyldiga till en massaker av civila i Haditha i Irak tycker hon är ännu ett bevis för att ledningen godkänt vad som helst i kriget mot terror.
– Under mina år i det militära har det varit en självklarhet att respektera Genève-konventionen. Idéerna om att den inte behövde följas tycks ha kommit från CIA.
MR-debattör
Trots att Janis Karpinski inte längre har insyn i krigföringen är hon, efter att ha börjat ta aktiv del i debatten om mänskliga rättigheter, övertygad om att tortyr förekommer än i dag i Guantanamo och andra fångläger.
TT: Har du belägg för att påstå detta?
– Finns det några skäl att tro att det INTE händer? Nej, jag har inga belägg. Men jag hade inte heller trott på det som förekom på Abu Ghurayb-fängelset, och vi har ju alla sett bilderna. Vi kan i alla fall vara säkra på att några kameror inte släpps i närheten av fångar längre.
Karpinski tror inte att de fångar som nu finns på Guantanamo kan åtalas.
– Jag vet ju hur det var i Irak. Bevisen mot våra fångar var i 95 procent av fallen inte bara svaga utan obefintliga, hävdar hon.
– En amerikansk soldat kunde ha klottrat på en lapp att en gripen irakier ägde en AK-47:a. Sådana bevis håller knappast i domstol. Ibland kunde soldaterna ta till fånga personer som anmälts av en avundsjuk granne för att de ägde en traktor eller generator.
TT: Men nu säger ju USA att Genève-konventionen gäller.
– Det är skamligt att de har väntat så länge. Jag tycker det verkar som om Bush-regeringen ändrat politik för att den inte längre hade något val.
Abu Ghurayb-chef lägger ansvaret på hög nivå
Utsänd av TT den 23 juli 2006.
- Jag är övertygad om att tortyr av terrormisstänkta förekommer i amerikanska fångläger, säger före detta generalen Janis Karpinski till TT.
- Jag är övertygad om att tortyr av terrormisstänkta förekommer i amerikanska fångläger, säger före detta generalen Janis Karpinski till TT.
- Det finns inga skäl att tro att den har upphört.
Janis Karpinski var som reservofficer chef över 17 USA-kontrollerade fängelser i Irak 2003 — inklusive det ökända Abu Ghurayb-fängelset. Det var då fångar där förödmjukades av vakterna genom att tvingas onanera eller ha sex med medfångar inför kamera.
Men ända sedan övergreppen utreddes har hon förnekat att hon kände till dem. I boken One Woman's Army som kom i fjol hävdar Karpinski att hon — som efter en lång militärkarriär degraderades för bristande ledarskap — offrades som syndabock.
- Jag blev lika chockad som alla andra när jag såg bilderna på nakna fångar i koppel, säger hon.
- Övergreppen skedde i en del av fängelset som den militära underrättelsetjänsten tagit total kontroll över. De talade inte om för mig vad de lät de unga soldaterna göra. För de visste att jag aldrig hade accepterat det.
Pekar ut Rumsfeld
53-åriga Janis Karpinski vägrar tro att hennes soldater skulle ha tagit initiativet. Under den rättegång som ledde till att några av dem nu är i fängelse tilläts hon inte vittna, och hon har inte fått ta kontakt med dem sedan de alla flyttades från Irak.
I stället pekar hon ut flera av USA:s högsta politiker och militärer. Karpinski hävdar att hon sett anvisningar underskrivna av försvarsminister Donald Rumsfeld, som påbjöd metoder som att inte låta fångarna äta eller sova före förhör, och att använda hundar för att förödmjuka dem. Detta förnekas av Rumsfelds stab.
Den militär hon ser som huvudansvarig är general Geoffrey Miller, som förde befäl i Guantanamo innan han kom till Abu Ghurayb.
Avslöjandet om att amerikanska soldater kan ha gjort sig skyldiga till en massaker av civila i Haditha i Irak tycker hon är ännu ett bevis för att ledningen godkänt vad som helst i kriget mot terror.
- Under mina år i det militära har det varit en självklarhet att respektera Genève-konventionen. Idéerna om att den inte behövde följas tycks ha kommit från CIA.
MR-debattör
Trots att Janis Karpinski inte längre har insyn i krigföringen är hon, efter att ha börjat ta aktiv del i debatten om mänskliga rättigheter, övertygad om att tortyr förekommer än i dag i Guantanamo och andra fångläger.
TT: Har du belägg för att påstå detta?
– Finns det några skäl att tro att det INTE händer? Nej, jag har inga belägg. Men jag hade inte heller trott på det som förekom på Abu Ghurayb-fängelset, och vi har ju alla sett bilderna. Vi kan i alla fall vara säkra på att några kameror inte släpps i närheten av fångar längre.
Karpinski tror inte att de fångar som nu finns på Guantanamo kan åtalas.
– Jag vet ju hur det var i Irak. Bevisen mot våra fångar var i 95 procent av fallen inte bara svaga utan obefintliga, hävdar hon.
– En amerikansk soldat kunde ha klottrat på en lapp att en gripen irakier ägde en AK-47:a. Sådana bevis håller knappast i domstol. Ibland kunde soldaterna ta till fånga personer som anmälts av en avundsjuk granne för att de ägde en traktor eller generator.
TT: Men nu säger ju USA att Genève-konventionen gäller.
– Det är skamligt att de har väntat så länge. Jag tycker det verkar som om Bush-regeringen ändrat politik för att den inte längre hade något val.
Wednesday, May 03, 2006
Klimatförändringarna påverkar livet på Grönland
Publicerad i Miljöaktuellt, majnumret 2006.
Livsvillkoren för Arktis fyra miljoner invånare förändras i grunden när temperaturen stiger så att isen sakta smälter.
Grönlänningar som lever av säljakt och fiske vittnar om hur vädret och isläget blivit omöjligt att förutse – och att de har fått svårare att försörja sig. Deras tusenåriga kultur riskerar att försvinna.
Miljöaktuellt har besökt Ilulissat på den grönländska västkusten.
– Förr kunde vi fråga de äldre om hur vädret skulle bli dagen därpå. De kunde ofta svara bara genom att se på molnen. Men det är omöjligt nu, säger Ole Thorleifsen.
Det är en vanlig förmiddag i småbåtshamnen i Ilulissat, Grönlands tredje största samhälle med några tusen invånare. Måsarna kretsar kraxande över bryggorna. Fiskarna lossar morgonens fångst, reder ut sina nät och sköter om dieselmotorerna. De pratar med varandra om så’nt fiskare alltid pratat om: var stimmen går till, de senaste försäljningspriserna, dagens skvaller i Ilulissat.
Men det stora samtalsämnet är väder och vind, och varför klimatet blivit så konstigt.
– Självklart diskuterar vi klimatförändringarna. Det är ju vädret som bestämmer vår existens!
Ole Thorleifsen är entreprenör och hör till den yngre generationen grönlänningar. Han både fiskar och jagar säl – men har också studerat flera år i Danmark, jobbar som lokalpolitiker, sänder radio och har planer på att starta såväl hundslädsturer för turister som en fiskförädlingsindustri.
– De senaste tio åren har förändringarna varit stora. När jag började som fiskare körde vi hundsläde över Ilulissat-fjordens isar under vinterhalvåret. Nu får vi gå ut med båtarna nästan året om, och använder hundarna mest på inlandsisen.
Fiskarna berättar att de perioder då isen vare sig bär eller brister, så att varken hundspann eller båt fungerar när de ska jaga eller fiska, blivit betydligt längre. Det är svårare att planera färderna – och vanligare att männen råkar ramla i det kalla vattnet, eftersom isen är tunnare och tinar snabbare än förr.
– Det går mycket långsammare att köra på inlandsisen, eftersom det blivit mindre snö. Färder som brukade ta två eller tre dagar tar nu fyra, suckar Nils Gundel.
Han har 19 draghundar som han ibland tvingas utfordra med dyr importerad hundmat, istället för det allmer sällsynta sälköttet.
– Nu kommer späckhuggarna in närmare land och tar sälarna, eftersom det finns så lite is i fjorden. Så det blir färre sälar för oss att fånga.
Nils Gundel kör ut ur hamnen med sin snurra, mot Ilulissat-fjorden där det ena spektakulära isberget efter det andra pumpas ut från världens snabbaste glaciär.
– Förr blåste det inte så mycket som det gör nu, men det var betydligt kallare. Havet har knappt frusit till ordentligt på vintrarna de senaste fem, sex åren.
Den väderbitne fiskaren pekar ut mot ön Qeqertarsuaq en bit ut.
– Dit brukade vi köra med hundspannen utan problem när isen låg. Men det har inte varit möjligt på tio år.
En rad larmrapporter har visat att isen i Arktis, områdena norr om polcirkeln, på många håll tycks smälta snabbare än vad klimatforskarna förväntat. Temperaturförändringarna är upp till tre gånger snabbare på Grönland än det globala medelvärdet.
– Arktis är som en barometer. Det som händer här det närmaste decenniet ger en bild av vad som kan ske på resten av planeten de kommande 30 åren, säger den amerikanske klimatforskaren Bob Corell, som besöker Ilulissat för att sprida nya rön till besökande politiker.
Han var ordförande för Arktiska rådets omfattande utredning Arctic Climate Impact Assessment. Rådet är ett mellanstatligt samarbete, där alla länder med arktiska områden ingår: Sverige, Danmark, Norge, Finland, Island, Ryssland, Kanada och USA.
Rapporten kom 2004, bygger på intervjuer med tusentals människor som lever i Arktis och hundratals forskares studier. Den citeras flitigt i debatten om klimatförändringar.
– Att stora delar av Arktis värms upp är ett faktum. Här är det isfritt nu. Det var det inte för tio år sedan, säger Robert Corell och ser ut över Ilulissat-fjorden.
– Och de små sjöar av smältvatten som nu finns uppe på inlandsisen existerade inte när jag började resa hit för 25 år sedan, eller ens för tio år sedan.
Av flera anledningar angår detta även människor som inte lever i Arktis. Som att smältvattnet från glaciärerna bidrar till höjda havsvattennivåer. Låglänta öar och kusttrakter i andra delar av världen riskerar att översvämmas. Ö-stater som Tuvalu, med en snitthöjd på bara ett par meter, riskerar att helt försvinna, liksom stora delar av Bangladesh.
Skulle den grönländska inlandsisen smälta helt och hållet skulle jordens havsnivåer stiga med sex–sju meter. Men konsekvenserna är enorma även vid lägre nivåer: exempelvis lever minst 100 miljoner människor i världen på nivåer som ligger under en meter över havsytan.
För inuiter och andra folkgrupper i Arktis är utvecklingen förödande. I tusentals år har de utvecklat en livsstil anpassad till isen och snön, i ett klimat på gränsen av vad människor klarar. Med en allt snabbare uppvärmning hotas de rester som finns kvar av traditionell fångstkultur. Även om Grönland i många avseenden är ett modernt samhälle bygger grönlänningarnas nationella identitet på uråldriga traditioner kring jakt och fiske – liksom de andra inuiternas, i Alaska, Kanada och Ryssland.
Cirka 10 000 människor, en femtedel av Grönlands befolkning, bor i små självhushållande byar. De som inte längre kan leva på jakt och fiske tvingas flytta in till de större samhällena: Nuuk, Sisimut och Ilulissat. De blir “miljöflyktingar”, ofta utan möjlighet att försörja sig annat än genom socialbidrag. Decenniers erfarenhet visar att det är sådana inflyttare, som förlorat sin kultur och identitet, som blir socialt utslagna och ofta alkoholiserade.
– Vi inuiter kan inte gå till snabbköpet och handla mat bara för att vi inte kan jaga säl till middagsmat, förklarade Sheila Watt-Cloutier på FN:s klimatkonferens i Montreal i december.
– Var skulle folk få pengar till det? Där vi bor finns det inga andra försörjningsmöjligheter!
Sheila Watt-Cloutier kommer från norra Kanada och är ordförande för en samarbetsorganisation för världens inuiter. I december anmälde den USA till Mellanstatliga amerikanska kommissionen för mänskliga rättigheter, en del av OAS (Amerikanska staters organisation).
Anmälan gällde “övergrepp” (violations) på mänskliga rättigheter, som resultat av klimatförändringar. Organisationen anser att USA är ansvarig för dem, på grund av landets stora användning av växthuseffekt-drivande utsläpp som snabbar på uppvärmningen.
– Vår kultur går inte att skilja från vår fysiska omgivning. När isen smälter undermineras hela vår existens. Vi anser att USA ska ställas till ansvar för detta, för enligt en rad internationella konventioner och deklarationer som Washington skrivit under är USA skyldigt att skydda våra grundläggande rättigheter till egendom, hälsa, liv och försörjning.
OAS-kommissionen för mänskliga rättigheter utreder för närvarande ärendet, men den är tandlös och utdömer inga straff.
– Jag är medveten om att vi kanske inte får USA fällt, säger Sheila Watt-Cloutier.
– Men jag vill göra vad som står i min makt för att uppmärksamma att inuiternas uråldriga kultur håller på att försvinna.
– Mänskliga rättigheter kommer in alltmer i miljödebatten, kommenterar Bob Corell.
– Alla människor måste ha rätt att få bevara sin kultur, även om den inte är så high tech.
Bland de grönländska fiskarna och jägarna växer det fram en allt starkare medvetenhet om att de ändrade väderförhållandena de märkt av har att göra med hur människor i de industrialiserade länderna lever.
– Alla vet nog inte hur vi här uppe drabbas om snö och is smälter, funderar Ole Thorleifsen.
Fiskargubbarna på bryggan tycker det är skönt att han sköter snacket, så slipper de försöka svara på frågorna på danska. Men de nickar instämmande när han förhoppningsfullt fortsätter:
– Om tio, femton år önskar jag att vi har det gamla, riktiga vädret tillbaka igen. Vi hoppas att USA och andra länder trappar ner på sina utsläpp, om det är det som de konstiga klimatförändringarna beror på.
Text och foto: Gunilla Kinn
Fotnot: Gunilla Kinn är frilansjournalist. Hon var med på Greenpeaces fartyg Arctic Sunrise som betalande passagerare, under en del av deras Grönlandsexpedition Project Thin Ice 2005.
Några exempel på effekter av stigande temperaturer i Arktis:
• Permafrosten (tjälen) släpper, vilket gett svåra sättningsskador på byggnader i Sibirien och Alaska.
• Arktis’ isbjörnar får svårare att hitta föda – färre isflak gör det svårare att komma åt de sälar som de lever av
• Flora och fauna förändras. Sälar, valrossar och vissa fågelarter minskar i antal.
• Farleden norr om Europa och Sibirien kan bli navigeringsbar 3–6 månader om året istället för som nu 20–30 dagar. Detta får (handels)politiska konsekvenser, eftersom rutten är 45 % kortare för transporter mellan Europa och Asien än via Suez-kanalen.
– Om dessa förändringar är positiva eller negativa beror på, kommenterar klimatforskaren Bob Corell.
– Är man ryss bosatt i Murmansk tycker man nog att det är toppen att farleden dit blir isfri längre perioder. Men är man inuit beroende av isbjörnsfångst är det en katastrof.
Mer information:
Arctic Climate Impact Assessment, http://www.acia.uaf.edu
Bildtexter
Grönland 1
Både fiskare och säljägare har fått det svårare att klara sig de senaste åren. Bilden är från fiske-hamnen i Grönlands lilla “huvudstad” Nuuk (Godthåb på danska) dit alltfler grönlänningar flyttar.
Grönland 2 och 3
På Brättet, marknaden i Nuuks hamn, säljs bland annat sälkött och lax.
Grönland 4
...och i rummet intill styckas de nyfångade sälarna.
Grönland 5
En fiskebåt stävar ut i Diskobukten, utanför Ilulissat.
Grönland 6
Inloppet till Ilulissats hamn och Diskobukten, med glaciärens utlopp (Ilulissatfjorden) i bakgrunden.
Grönland 7 och 8
Fiskarna i Ilulissat hamn är eniga: De kan inte förutspå vädret längre.
Grönland 9 och 10
Nils Gundel
Grönland 11
– Vi kan inte längre räkna med vädret, säger Ole Thorleifsen.
Grönland 12
Fiskare i Ilulissat, tyvärr utan känt namn.
Grönland 13
– Kamikerna, de traditionella sälskinnsstövlarna, som vi grönländskor kan sy ser inte ut som de ska längre. Skinnet har blivit gulare de senaste åren, säger Hansigne Rasmussen, fiskarhustru i Ilulissat och visar på en docka hur kamikerna ser ut.
Grönland 14
Ilulissat har ett “miljonprograms”-område i miniatyr, där fiskeredskapen hänger på tork.
Grönland 15
Solnedgång vid Ilulissat-fjorden. Turismen till Alaska och Grönland lär ha ökat på grund av de ökande temperaturerna – folk vill se glaciärerna innan de försvinner... Dessa isberg finns sedan några år med på Unescos världsarvslista.
Grönland 16 och 17
Glaciär vid Petershavn, norr om Ilulissat. Här kalvar inlandsisen, som täcker drygt 80 procent av Grönlands yta, stora isblock.
Grönland 18
En av ett halvdussin små smältvattenssjöar uppe på inlandsisen.
Grönland 19
En av de “tunnlar” som smältvattnet tar sig fram genom. Enligt vissa forskare fungerar det som “glidmedel” för glaciärer som börjat röra sig snabbare.
Grönland 20
Bob Corell, en av världens främsta experter på klimatförändringar i Arktis.
Grönland 21
Glaciologen Jason Box från Ohio State University, här med en besättningsmedlem från Greenpeace, samlar in vattenprover till sin forskning om smältvatten, som bland annat handlar om hur glaciärerna rör sig snabbare på grund av höjda temperaturer.
Livsvillkoren för Arktis fyra miljoner invånare förändras i grunden när temperaturen stiger så att isen sakta smälter.
Grönlänningar som lever av säljakt och fiske vittnar om hur vädret och isläget blivit omöjligt att förutse – och att de har fått svårare att försörja sig. Deras tusenåriga kultur riskerar att försvinna.
Miljöaktuellt har besökt Ilulissat på den grönländska västkusten.
– Förr kunde vi fråga de äldre om hur vädret skulle bli dagen därpå. De kunde ofta svara bara genom att se på molnen. Men det är omöjligt nu, säger Ole Thorleifsen.
Det är en vanlig förmiddag i småbåtshamnen i Ilulissat, Grönlands tredje största samhälle med några tusen invånare. Måsarna kretsar kraxande över bryggorna. Fiskarna lossar morgonens fångst, reder ut sina nät och sköter om dieselmotorerna. De pratar med varandra om så’nt fiskare alltid pratat om: var stimmen går till, de senaste försäljningspriserna, dagens skvaller i Ilulissat.
Men det stora samtalsämnet är väder och vind, och varför klimatet blivit så konstigt.
– Självklart diskuterar vi klimatförändringarna. Det är ju vädret som bestämmer vår existens!
Ole Thorleifsen är entreprenör och hör till den yngre generationen grönlänningar. Han både fiskar och jagar säl – men har också studerat flera år i Danmark, jobbar som lokalpolitiker, sänder radio och har planer på att starta såväl hundslädsturer för turister som en fiskförädlingsindustri.
– De senaste tio åren har förändringarna varit stora. När jag började som fiskare körde vi hundsläde över Ilulissat-fjordens isar under vinterhalvåret. Nu får vi gå ut med båtarna nästan året om, och använder hundarna mest på inlandsisen.
Fiskarna berättar att de perioder då isen vare sig bär eller brister, så att varken hundspann eller båt fungerar när de ska jaga eller fiska, blivit betydligt längre. Det är svårare att planera färderna – och vanligare att männen råkar ramla i det kalla vattnet, eftersom isen är tunnare och tinar snabbare än förr.
– Det går mycket långsammare att köra på inlandsisen, eftersom det blivit mindre snö. Färder som brukade ta två eller tre dagar tar nu fyra, suckar Nils Gundel.
Han har 19 draghundar som han ibland tvingas utfordra med dyr importerad hundmat, istället för det allmer sällsynta sälköttet.
– Nu kommer späckhuggarna in närmare land och tar sälarna, eftersom det finns så lite is i fjorden. Så det blir färre sälar för oss att fånga.
Nils Gundel kör ut ur hamnen med sin snurra, mot Ilulissat-fjorden där det ena spektakulära isberget efter det andra pumpas ut från världens snabbaste glaciär.
– Förr blåste det inte så mycket som det gör nu, men det var betydligt kallare. Havet har knappt frusit till ordentligt på vintrarna de senaste fem, sex åren.
Den väderbitne fiskaren pekar ut mot ön Qeqertarsuaq en bit ut.
– Dit brukade vi köra med hundspannen utan problem när isen låg. Men det har inte varit möjligt på tio år.
En rad larmrapporter har visat att isen i Arktis, områdena norr om polcirkeln, på många håll tycks smälta snabbare än vad klimatforskarna förväntat. Temperaturförändringarna är upp till tre gånger snabbare på Grönland än det globala medelvärdet.
– Arktis är som en barometer. Det som händer här det närmaste decenniet ger en bild av vad som kan ske på resten av planeten de kommande 30 åren, säger den amerikanske klimatforskaren Bob Corell, som besöker Ilulissat för att sprida nya rön till besökande politiker.
Han var ordförande för Arktiska rådets omfattande utredning Arctic Climate Impact Assessment. Rådet är ett mellanstatligt samarbete, där alla länder med arktiska områden ingår: Sverige, Danmark, Norge, Finland, Island, Ryssland, Kanada och USA.
Rapporten kom 2004, bygger på intervjuer med tusentals människor som lever i Arktis och hundratals forskares studier. Den citeras flitigt i debatten om klimatförändringar.
– Att stora delar av Arktis värms upp är ett faktum. Här är det isfritt nu. Det var det inte för tio år sedan, säger Robert Corell och ser ut över Ilulissat-fjorden.
– Och de små sjöar av smältvatten som nu finns uppe på inlandsisen existerade inte när jag började resa hit för 25 år sedan, eller ens för tio år sedan.
Av flera anledningar angår detta även människor som inte lever i Arktis. Som att smältvattnet från glaciärerna bidrar till höjda havsvattennivåer. Låglänta öar och kusttrakter i andra delar av världen riskerar att översvämmas. Ö-stater som Tuvalu, med en snitthöjd på bara ett par meter, riskerar att helt försvinna, liksom stora delar av Bangladesh.
Skulle den grönländska inlandsisen smälta helt och hållet skulle jordens havsnivåer stiga med sex–sju meter. Men konsekvenserna är enorma även vid lägre nivåer: exempelvis lever minst 100 miljoner människor i världen på nivåer som ligger under en meter över havsytan.
För inuiter och andra folkgrupper i Arktis är utvecklingen förödande. I tusentals år har de utvecklat en livsstil anpassad till isen och snön, i ett klimat på gränsen av vad människor klarar. Med en allt snabbare uppvärmning hotas de rester som finns kvar av traditionell fångstkultur. Även om Grönland i många avseenden är ett modernt samhälle bygger grönlänningarnas nationella identitet på uråldriga traditioner kring jakt och fiske – liksom de andra inuiternas, i Alaska, Kanada och Ryssland.
Cirka 10 000 människor, en femtedel av Grönlands befolkning, bor i små självhushållande byar. De som inte längre kan leva på jakt och fiske tvingas flytta in till de större samhällena: Nuuk, Sisimut och Ilulissat. De blir “miljöflyktingar”, ofta utan möjlighet att försörja sig annat än genom socialbidrag. Decenniers erfarenhet visar att det är sådana inflyttare, som förlorat sin kultur och identitet, som blir socialt utslagna och ofta alkoholiserade.
– Vi inuiter kan inte gå till snabbköpet och handla mat bara för att vi inte kan jaga säl till middagsmat, förklarade Sheila Watt-Cloutier på FN:s klimatkonferens i Montreal i december.
– Var skulle folk få pengar till det? Där vi bor finns det inga andra försörjningsmöjligheter!
Sheila Watt-Cloutier kommer från norra Kanada och är ordförande för en samarbetsorganisation för världens inuiter. I december anmälde den USA till Mellanstatliga amerikanska kommissionen för mänskliga rättigheter, en del av OAS (Amerikanska staters organisation).
Anmälan gällde “övergrepp” (violations) på mänskliga rättigheter, som resultat av klimatförändringar. Organisationen anser att USA är ansvarig för dem, på grund av landets stora användning av växthuseffekt-drivande utsläpp som snabbar på uppvärmningen.
– Vår kultur går inte att skilja från vår fysiska omgivning. När isen smälter undermineras hela vår existens. Vi anser att USA ska ställas till ansvar för detta, för enligt en rad internationella konventioner och deklarationer som Washington skrivit under är USA skyldigt att skydda våra grundläggande rättigheter till egendom, hälsa, liv och försörjning.
OAS-kommissionen för mänskliga rättigheter utreder för närvarande ärendet, men den är tandlös och utdömer inga straff.
– Jag är medveten om att vi kanske inte får USA fällt, säger Sheila Watt-Cloutier.
– Men jag vill göra vad som står i min makt för att uppmärksamma att inuiternas uråldriga kultur håller på att försvinna.
– Mänskliga rättigheter kommer in alltmer i miljödebatten, kommenterar Bob Corell.
– Alla människor måste ha rätt att få bevara sin kultur, även om den inte är så high tech.
Bland de grönländska fiskarna och jägarna växer det fram en allt starkare medvetenhet om att de ändrade väderförhållandena de märkt av har att göra med hur människor i de industrialiserade länderna lever.
– Alla vet nog inte hur vi här uppe drabbas om snö och is smälter, funderar Ole Thorleifsen.
Fiskargubbarna på bryggan tycker det är skönt att han sköter snacket, så slipper de försöka svara på frågorna på danska. Men de nickar instämmande när han förhoppningsfullt fortsätter:
– Om tio, femton år önskar jag att vi har det gamla, riktiga vädret tillbaka igen. Vi hoppas att USA och andra länder trappar ner på sina utsläpp, om det är det som de konstiga klimatförändringarna beror på.
Text och foto: Gunilla Kinn
Fotnot: Gunilla Kinn är frilansjournalist. Hon var med på Greenpeaces fartyg Arctic Sunrise som betalande passagerare, under en del av deras Grönlandsexpedition Project Thin Ice 2005.
Några exempel på effekter av stigande temperaturer i Arktis:
• Permafrosten (tjälen) släpper, vilket gett svåra sättningsskador på byggnader i Sibirien och Alaska.
• Arktis’ isbjörnar får svårare att hitta föda – färre isflak gör det svårare att komma åt de sälar som de lever av
• Flora och fauna förändras. Sälar, valrossar och vissa fågelarter minskar i antal.
• Farleden norr om Europa och Sibirien kan bli navigeringsbar 3–6 månader om året istället för som nu 20–30 dagar. Detta får (handels)politiska konsekvenser, eftersom rutten är 45 % kortare för transporter mellan Europa och Asien än via Suez-kanalen.
– Om dessa förändringar är positiva eller negativa beror på, kommenterar klimatforskaren Bob Corell.
– Är man ryss bosatt i Murmansk tycker man nog att det är toppen att farleden dit blir isfri längre perioder. Men är man inuit beroende av isbjörnsfångst är det en katastrof.
Mer information:
Arctic Climate Impact Assessment, http://www.acia.uaf.edu
Bildtexter
Grönland 1
Både fiskare och säljägare har fått det svårare att klara sig de senaste åren. Bilden är från fiske-hamnen i Grönlands lilla “huvudstad” Nuuk (Godthåb på danska) dit alltfler grönlänningar flyttar.
Grönland 2 och 3
På Brättet, marknaden i Nuuks hamn, säljs bland annat sälkött och lax.
Grönland 4
...och i rummet intill styckas de nyfångade sälarna.
Grönland 5
En fiskebåt stävar ut i Diskobukten, utanför Ilulissat.
Grönland 6
Inloppet till Ilulissats hamn och Diskobukten, med glaciärens utlopp (Ilulissatfjorden) i bakgrunden.
Grönland 7 och 8
Fiskarna i Ilulissat hamn är eniga: De kan inte förutspå vädret längre.
Grönland 9 och 10
Nils Gundel
Grönland 11
– Vi kan inte längre räkna med vädret, säger Ole Thorleifsen.
Grönland 12
Fiskare i Ilulissat, tyvärr utan känt namn.
Grönland 13
– Kamikerna, de traditionella sälskinnsstövlarna, som vi grönländskor kan sy ser inte ut som de ska längre. Skinnet har blivit gulare de senaste åren, säger Hansigne Rasmussen, fiskarhustru i Ilulissat och visar på en docka hur kamikerna ser ut.
Grönland 14
Ilulissat har ett “miljonprograms”-område i miniatyr, där fiskeredskapen hänger på tork.
Grönland 15
Solnedgång vid Ilulissat-fjorden. Turismen till Alaska och Grönland lär ha ökat på grund av de ökande temperaturerna – folk vill se glaciärerna innan de försvinner... Dessa isberg finns sedan några år med på Unescos världsarvslista.
Grönland 16 och 17
Glaciär vid Petershavn, norr om Ilulissat. Här kalvar inlandsisen, som täcker drygt 80 procent av Grönlands yta, stora isblock.
Grönland 18
En av ett halvdussin små smältvattenssjöar uppe på inlandsisen.
Grönland 19
En av de “tunnlar” som smältvattnet tar sig fram genom. Enligt vissa forskare fungerar det som “glidmedel” för glaciärer som börjat röra sig snabbare.
Grönland 20
Bob Corell, en av världens främsta experter på klimatförändringar i Arktis.
Grönland 21
Glaciologen Jason Box från Ohio State University, här med en besättningsmedlem från Greenpeace, samlar in vattenprover till sin forskning om smältvatten, som bland annat handlar om hur glaciärerna rör sig snabbare på grund av höjda temperaturer.
Friday, October 14, 2005
Amerikansk kontroll över IT tvistefråga
New York (TT)
Vem ska ha makten över internet? Flera länder ifrågasätter USA:s roll för nätets tekniska struktur. Men USA pekar på risken för att odemokratiska regimer tar över – och att poängen med nätet är bristen på politisk kontroll.
–Vi måste ha en plattform där världens ledare kan uttrycka sina tankar om internet. Om de har intrycket att internet domineras av en nation, och att det inte tillhör alla nationer, kan resultatet bli att nätet faller isär.
Så sade EU:s IT-kommissionär Viviane Reding apropå ett färskt EU-förslag inför FN-toppmötet i Tunis i november, om hur informationstekniken påverkar samhället.
Kina, Ryssland, Saudiarabien och Brasilien är några av de länder som under förberedelserna till mötet varit kritiska mot USA:s dominerande roll för internet.
Teknikerstyrt
Av datorhistoriska skäl är det den ideella organisationen Icann som sköter nätets tekniska struktur, som standarden för IP-adresser och toppdomännamn. Icann är baserat i Kalifornien och är en amerikansk organisation med rådgivare från hela världen. USA vill fortsätta sköta detta, även sedan Icanns nuvarande avtal med regeringen går ut 2006.
EU, som först stödde USA:s linje, föreslog nyligen ett mellanstatligt kontrollorgan, som avspeglar att internet i dag är globalt.
Förslaget fick genast stöd av länder som Iran och Kina - och i USA oroar man sig nu för att odemokratiska stater, som försökt hindra sina egna medborgares nätanvändande, vill kontrollera internet.
Sverige tillhör de länder inom EU som förordar försiktiga förändringar.
–Det kan röra sig bland annat om konkurrensfrågor, frågor kring den personliga integriteten, tryck- och yttrandefrihet, immaterialrätt och frågor av principiell natur, säger infrastrukturminister Ulrica Messing.
Föga kontroll
–Det geniala med internet är att det utvecklats av individer, i företag och forskarmiljöer, säger USA:s IT-ambassadör David Gross till TT.
–Att den politiska inblandningen varit minimal är en förutsättning för att internet blivit så framgångsrikt för demokratisk och ekonomisk utveckling. När nu Kina, Kuba och länder i Mellanöstern vill öka insynen handlar det om att minska den politiska friheten. Vi är förvånade över att EU inte insåg vilka länder som skulle stödja förslaget.
Carl Bildt skrev i en debattartikel i International Herald Tribune i tisdags att skepsis mot USA:s dominans i andra frågor kanske öppnat vägen för idén om mellanstatlig internetkontroll. Han menar att hela dynamiken med internet är i fara om EU inte ändrar hållning vid Tunismötet.
Afrika och IT
USA har stöd av IT-branschen, samt i stort Kanada, Japan, Argentina och länder i Afrika.
–De afrikanska länder vi har kontakt med ser denna diskussion som en återvändsväg, säger David Gross.
–De tycker, liksom vi, att toppmötet borde fokusera på hur fler kan få tillgång till IT för medicinsk behandling, utbildning, kommunikation och handel.
Byline: Gunilla Kinn/TT
Vem ska ha makten över internet? Flera länder ifrågasätter USA:s roll för nätets tekniska struktur. Men USA pekar på risken för att odemokratiska regimer tar över – och att poängen med nätet är bristen på politisk kontroll.
–Vi måste ha en plattform där världens ledare kan uttrycka sina tankar om internet. Om de har intrycket att internet domineras av en nation, och att det inte tillhör alla nationer, kan resultatet bli att nätet faller isär.
Så sade EU:s IT-kommissionär Viviane Reding apropå ett färskt EU-förslag inför FN-toppmötet i Tunis i november, om hur informationstekniken påverkar samhället.
Kina, Ryssland, Saudiarabien och Brasilien är några av de länder som under förberedelserna till mötet varit kritiska mot USA:s dominerande roll för internet.
Teknikerstyrt
Av datorhistoriska skäl är det den ideella organisationen Icann som sköter nätets tekniska struktur, som standarden för IP-adresser och toppdomännamn. Icann är baserat i Kalifornien och är en amerikansk organisation med rådgivare från hela världen. USA vill fortsätta sköta detta, även sedan Icanns nuvarande avtal med regeringen går ut 2006.
EU, som först stödde USA:s linje, föreslog nyligen ett mellanstatligt kontrollorgan, som avspeglar att internet i dag är globalt.
Förslaget fick genast stöd av länder som Iran och Kina - och i USA oroar man sig nu för att odemokratiska stater, som försökt hindra sina egna medborgares nätanvändande, vill kontrollera internet.
Sverige tillhör de länder inom EU som förordar försiktiga förändringar.
–Det kan röra sig bland annat om konkurrensfrågor, frågor kring den personliga integriteten, tryck- och yttrandefrihet, immaterialrätt och frågor av principiell natur, säger infrastrukturminister Ulrica Messing.
Föga kontroll
–Det geniala med internet är att det utvecklats av individer, i företag och forskarmiljöer, säger USA:s IT-ambassadör David Gross till TT.
–Att den politiska inblandningen varit minimal är en förutsättning för att internet blivit så framgångsrikt för demokratisk och ekonomisk utveckling. När nu Kina, Kuba och länder i Mellanöstern vill öka insynen handlar det om att minska den politiska friheten. Vi är förvånade över att EU inte insåg vilka länder som skulle stödja förslaget.
Carl Bildt skrev i en debattartikel i International Herald Tribune i tisdags att skepsis mot USA:s dominans i andra frågor kanske öppnat vägen för idén om mellanstatlig internetkontroll. Han menar att hela dynamiken med internet är i fara om EU inte ändrar hållning vid Tunismötet.
Afrika och IT
USA har stöd av IT-branschen, samt i stort Kanada, Japan, Argentina och länder i Afrika.
–De afrikanska länder vi har kontakt med ser denna diskussion som en återvändsväg, säger David Gross.
–De tycker, liksom vi, att toppmötet borde fokusera på hur fler kan få tillgång till IT för medicinsk behandling, utbildning, kommunikation och handel.
Byline: Gunilla Kinn/TT
Monday, May 02, 2005
"De ansvariga för Abu Ghurayb går fria"
New York (TT)
Meniga Lynndie England förklarade sig på måndagen skyldig till flera av de brott hon åtalats för. I utbyte stryker åklagarna två åtalspunkter. Militärdomstolen i Texas kan ändå döma henne till elva års fängelse.
En rad amerikanska soldater har bestraffats för sin inblandning i övergreppen mot irakiska fångar i Abu Ghurayb-fängelset utanför Bagdad. Men flera människorättsorganisationer är kritiska mot att ingen på hög nivå hålls ansvarig.
– Det är rätt att Lynndie England får stå till svars för det hon deltog i. Men det var knappast hon som skapade det system som gjorde övergreppen möjliga. Sådana beslut fattades högre upp, av personer som tycks undgå alla former av bestraffning, säger Reed Brody, folkrättsjurist på Human Rights Watch.
Han presenterade nyligen en rapport om hur förhållandena på Abu Ghurayb-fängelset bara var "toppen på ett isberg".
- Vi har rapporter, vittnesmål och FBI-dokument som visar att fångar i såväl Afghanistan som i Guantanamo förnedrats sexuellt eller tvingats sitta i sin egen avföring. Omfattningen visar att det måste ha funnits en systematik.
Order från Rumsfeld
– Donald Rumsfeld gav redan hösten 2002 direktiv om hårda förhörstekniker i Guantanamolägret, säger Avi Cover på Human Rights First, en annan mr-grupp.
– Dessa metoder spreds sedan till Afghanistan och Irak.
Flera människorättsorganisationer, även Amnesty International och American Civil Liberties Union, har krävt att USA ska tillsätta en kommission som utreder vilken roll försvarsminister Donald Rumsfeld, före detta CIA-chefen George Tenet och vissa amerikanska befälhavare spelat. Men kraven har inte fått gehör.
– Bushregeringen har lyckats förhala frågan. Det är tragiskt, men jag tror att det fungerar här, säger Reed Brody, som figurerat flera gånger i internationella medier men knappt alls i amerikanska.
– Jag tror att allmänheten i USA har svårt att förstå hur illa det ser ut i omvärlden att det begåtts systematisk förnedring och tortyr som en del av amerikansk säkerhetspolitik. Detta slår tillbaka när olika diktaturer avfärdar UD:s kritik mot deras rättsövergrepp.
Pentagon förebygger
USA:s försvarsmakt har gjort flera egna utredningar. En rad åtgärder ska förebygga övergrepp, genom att öka tillsynen av fångväktare och att se till att Röda korsets rapporter snabbare blir kända högt upp i beslutshierarkierna.
Men linjen är alltså att det är enskilda — i de flesta fall outbildade unga från landsbygden, som Lynndie England — som varit "rötägg".
– Herregud, alla på Abu Ghurayb visste vad kidsen höll på med hösten 2003, säger reportern Seymour Hersh, vars artiklar i New Yorker i fjol nystade upp historien, till TT.
– Ingen gjorde något för att stoppa dem på flera månader, innan utredningen blev offentlig. Och nu har de lyckats kväva hela historien.
Monday, August 25, 2003
MR-frågor på jemenitiska
Sommaren 2003 bodde jag i Sana'a, Jemens huvudstad. Detta är en av mina texter därifrån, ett reportage om mänskliga rättigheter som publicerades med text och bild i Amnesty Press.
Jemen har en spirande ”människorättskultur”
Som många andra länder har Jemen tagit ”kriget mot terrorismen” som förevändning för tortyr och arresteringar. Samtidigt har regeringen nyligen tillsatt en minister för mänskliga rättigheter. Amnesty Press har intervjuat henne.
– När vissa personer säger offentligt att det är deras mål att döda människor, då måste vi agera och häkta dem för att förebygga terrorangrepp. Men även terrormisstänkta ska få sina rättigheter tillgodosedda.
Det är den jemenitiska ministern för mänskliga rättigheter som talar. Hennes namn är Amat Al Aleem Alsoswa och hon tillträdde sin post i juni.
Vid sidan av Marocko är Jemen den enda arabstat med ett ministerium för mänskliga rättigheter. MR-kommittéer och en biträdande MR-minister fanns förut – men med Alsoswa i regeringen säger sig president Saleh vilja stärka arbetet med mänskliga rättigheter.
Innan hon blev minister var Amat Al Aleem Alsoswa ambassadör i Holland (sidoackrediterad i Sverige). Hennes gedigna meriter omfattar många internationella regeringsuppdrag om Jemens utveckling. När hon tar emot på sitt ministerium svarar hon snabbt och säkert på alla frågor.
– Alla rättigheter är lika viktiga. Men jag vill särskilt nämna att situationen i fängelserna måste förbättras, säger hon.
Ett annat hjärteämne är kvinnofrågorna. I Jemen är kvinnornas ställning betydligt starkare i lagboken än i det traditionella samhället. Amat Al Aleem Alsoswa vill förändra attityder inom hemmen och stamstrukturerna, så att de kvinnor som vill får utbildning och ökad frihet.
– Jag skulle också vilja införa en institution liknande era ombudsmän. I vår egen islamska traditition finns begreppet al mohtassib. Jag skulle vilja att allmänheten kan vända sig till en mohtassib med klagomål – en person som kan företräda medborgarna, granska myndigheterna och begära rättelser.
Det begås en lång rad övergrepp mot grundläggande rättigheter av jemenitiska myndigheter, även sådana som är förbjudna i landets lagstiftning.
Såväl tortyr som godtyckliga arresteringar och husrannsakningar förekommer, liksom att människor ”försvinner”. Regeringens politiska motståndare är ofta måltavlor. Flera journalister som skriver i oppositionens tidningar har villkorliga domar hängande över sig – ett effektivt sätt att censurera kritiska röster.
Det händer sällan att rättsövergrepp utreds. Och vill Amat Al Aleem Alsoswa ta itu med situationen i Jemens fängelser finns mycket att göra.
– Där finns ingen hälsovård. Häktestiderna är ofta längre än strafftiden för ett visst brott, säger juristen Khalid Al-Ansi, ordförande i människorättsgruppen Hood.
– Häktade och fångar får ofta inte ta kontakt med någon advokat. Ibland får familjen ingen information om att någon har satts i fängelse; polisen förnekar all kännedom om personen.
De senaste två åren har situationen förvärrats. Nu hänvisar regeringen till ”kriget mot terrorismen”. Hösten 2001 kom en våg av massarresteringar, deportering av utlänningar och tortyr. Enligt pressuppgifter har hundratals personer suttit eller sitter häktade i Jemen – misstänkta som talibankrigare eller för medlemskap i terrorgrupper som Al Qaida.
Jemen har samarbetat med USA som utbildat landets terroristbekämpare. Men relationen är känslig. Jemen har förgäves krävt det 80-tal jemeniter som sitter i förvar på Kuba utlämnade. USA har dock fått påverka rättegången mot dem som åtalas för bombdådet mot sprängaren USS Cole utanför Jemens kust år 2000.
Men Amat Al Aleem Alsoswa hävdar att hon lyckas ta upp ”sina” frågor utan att bli överkörd av de andra ministrarna, och att de arresteringar som sker inte alls är godtyckliga.
– Både i pressen och i parlamentet är det en livlig debatt om rättsväsendet. Regeringen är påpassad. Myndigheterna måste ta många steg före arrestering av misstänkta. Ibland blir det fel, men det kritiserar vi hårt internt.
Att upphöra med tortyr ”står på dagordningen”, säger Amat Al Aleem Alsoswa, men förklarar att Jemen inte vill hyckla med lagar som är ”omöjliga att efterleva”. Och de avrättningar som förekommer (2001 minst 76) kallar hon ”en del av islamsk rättstradition”, en sista utväg för riktigt grymma brott.
– Frågan är snarare hur Jemen ska agera för att sådana brott inte ska begås. Nu söker vi samarbete med jurister och andra med synpunkter på hur vi bör arbeta.
Även om ministeriet är ett steg i rätt riktning lider det svår brist på juridisk kompetens. Amat Al Aleem Alsoswa själv är inte jurist (hon studerade masskommunikation i Kairo och Washington på 80-talet). Jemenitiska jurister är utbildade i sharia-lagstiftning - inte mänskliga rättigheter i internationell mening.
– Hon är bara minister på papperet! utbrister Khalid Al-Ansi på Hood.
– Departementet är en fin fasad för att Jemen ska få mer bistånd. Visst är Alsoswa en kraftfull person, men hon har ju inga resurser. Regeringen tar alla chanser att förtrycka mänskliga rättigheter så länge den inte utsätts för tryck utifrån.
Hood är en förkortning av ett arabiskt namn, fritt översatt Riksorganisationen för försvar av fri- och rättigheter – ett nätverk med ett 40-tal jurister, journalister, intellektuella och politiker. I Jemen är det civila samhället annars svagt; de ideella MR-organisationerna få.
– Det finns ingen medvetenhet om rättigheter här, vare sig bland beslutsfattare eller hos allmänheten. Människor vet i regel inte att de har några.
Men enligt Khalid Al-Ansi växer sig en jemenitisk ”människorättskultur” allt starkare. Det finns rentav en grupp i parlamentet som engagerar sig i MR-frågor, och som nyligen lade fram en rapport om de långa häktestiderna.
– Regeringen skyller på USA när den spärrar in terroristmisstänkta utan bevis, säger han. Men det är ett svepskäl för att undanröja oppositionen och sätta skräck i folk – typiskt för ett u-land som Jemen.
Men minister Alsoswa menar att det är fel att bara ta upp landets tillkortakommanden.
– Det är lätt att kritisera Jemen, eftersom vi är så svaga ekonomiskt. Vad som bekymrar mig är hur jemeniter behandlas på andra håll, säger hon bestämt. Araber och muslimer möts av så mycket fördomar och särbehandling från myndigheter och medborgare i väst – i just de stater som anklagar oss för att inte leva upp till våra åtaganden om mänskliga rättigheter.
Jemenfakta
Politik: Republiken Jemen bildades när Nord- och Sydjemen enades 1990. President Ali Abdullah Saleh är folkvald och Jemen har många demokratiska drag, som kvinnlig rösträtt. Men röstmygel förekommer, och det är en liten, korrumperad elit som har makten. Regeringen utmanas dock av mäktiga stammar som kontrollerar många områden i framför allt nordvästra Jemen.
Ekonomi: ett av världens fattigaste länder, 148:e plats i UNDP Development Report 2003. Medelinkomst: $350/år (2001).
Befolkning: 20 miljoner, de flesta boende i små byar
Huvudstad: Sana’a, 1 miljon inv
Språk: arabiska
Statsreligion: islam
Bildtexter
– Jemen har stora problem med att efterleva grundläggande civila och politiska rättigheter, säger juristen Khalid Al-Ansi, ordförande för nätverket HOOD.
– Vi protesterar mot tortyr, godtyckliga och illegala arresteringar, situationen i fängelserna, och för pressfrihet. Korruptionen i domstolsväsendet är ett allvarlig, liksom myglet med rösterna i de allmänna valen.
– Eftersom Jemen varit scen för flera katastrofala terrordåd känner vi av dilemmat med att bekämpa terroristattacker starkare än många andra stater, säger landets nya, karismatiska MR-minister, Amat Al Alim Alsoswa.
– Vi lyckas inte alltid i våra ambitioner att värna de mänskliga rättigheterna – men det är det många länder som inte gör.
Text och foto: Gunilla Kinn
Jemen har en spirande ”människorättskultur”
Som många andra länder har Jemen tagit ”kriget mot terrorismen” som förevändning för tortyr och arresteringar. Samtidigt har regeringen nyligen tillsatt en minister för mänskliga rättigheter. Amnesty Press har intervjuat henne.
– När vissa personer säger offentligt att det är deras mål att döda människor, då måste vi agera och häkta dem för att förebygga terrorangrepp. Men även terrormisstänkta ska få sina rättigheter tillgodosedda.
Det är den jemenitiska ministern för mänskliga rättigheter som talar. Hennes namn är Amat Al Aleem Alsoswa och hon tillträdde sin post i juni.
Vid sidan av Marocko är Jemen den enda arabstat med ett ministerium för mänskliga rättigheter. MR-kommittéer och en biträdande MR-minister fanns förut – men med Alsoswa i regeringen säger sig president Saleh vilja stärka arbetet med mänskliga rättigheter.
Innan hon blev minister var Amat Al Aleem Alsoswa ambassadör i Holland (sidoackrediterad i Sverige). Hennes gedigna meriter omfattar många internationella regeringsuppdrag om Jemens utveckling. När hon tar emot på sitt ministerium svarar hon snabbt och säkert på alla frågor.
– Alla rättigheter är lika viktiga. Men jag vill särskilt nämna att situationen i fängelserna måste förbättras, säger hon.
Ett annat hjärteämne är kvinnofrågorna. I Jemen är kvinnornas ställning betydligt starkare i lagboken än i det traditionella samhället. Amat Al Aleem Alsoswa vill förändra attityder inom hemmen och stamstrukturerna, så att de kvinnor som vill får utbildning och ökad frihet.
– Jag skulle också vilja införa en institution liknande era ombudsmän. I vår egen islamska traditition finns begreppet al mohtassib. Jag skulle vilja att allmänheten kan vända sig till en mohtassib med klagomål – en person som kan företräda medborgarna, granska myndigheterna och begära rättelser.
Det begås en lång rad övergrepp mot grundläggande rättigheter av jemenitiska myndigheter, även sådana som är förbjudna i landets lagstiftning.
Såväl tortyr som godtyckliga arresteringar och husrannsakningar förekommer, liksom att människor ”försvinner”. Regeringens politiska motståndare är ofta måltavlor. Flera journalister som skriver i oppositionens tidningar har villkorliga domar hängande över sig – ett effektivt sätt att censurera kritiska röster.
Det händer sällan att rättsövergrepp utreds. Och vill Amat Al Aleem Alsoswa ta itu med situationen i Jemens fängelser finns mycket att göra.
– Där finns ingen hälsovård. Häktestiderna är ofta längre än strafftiden för ett visst brott, säger juristen Khalid Al-Ansi, ordförande i människorättsgruppen Hood.
– Häktade och fångar får ofta inte ta kontakt med någon advokat. Ibland får familjen ingen information om att någon har satts i fängelse; polisen förnekar all kännedom om personen.
De senaste två åren har situationen förvärrats. Nu hänvisar regeringen till ”kriget mot terrorismen”. Hösten 2001 kom en våg av massarresteringar, deportering av utlänningar och tortyr. Enligt pressuppgifter har hundratals personer suttit eller sitter häktade i Jemen – misstänkta som talibankrigare eller för medlemskap i terrorgrupper som Al Qaida.
Jemen har samarbetat med USA som utbildat landets terroristbekämpare. Men relationen är känslig. Jemen har förgäves krävt det 80-tal jemeniter som sitter i förvar på Kuba utlämnade. USA har dock fått påverka rättegången mot dem som åtalas för bombdådet mot sprängaren USS Cole utanför Jemens kust år 2000.
Men Amat Al Aleem Alsoswa hävdar att hon lyckas ta upp ”sina” frågor utan att bli överkörd av de andra ministrarna, och att de arresteringar som sker inte alls är godtyckliga.
– Både i pressen och i parlamentet är det en livlig debatt om rättsväsendet. Regeringen är påpassad. Myndigheterna måste ta många steg före arrestering av misstänkta. Ibland blir det fel, men det kritiserar vi hårt internt.
Att upphöra med tortyr ”står på dagordningen”, säger Amat Al Aleem Alsoswa, men förklarar att Jemen inte vill hyckla med lagar som är ”omöjliga att efterleva”. Och de avrättningar som förekommer (2001 minst 76) kallar hon ”en del av islamsk rättstradition”, en sista utväg för riktigt grymma brott.
– Frågan är snarare hur Jemen ska agera för att sådana brott inte ska begås. Nu söker vi samarbete med jurister och andra med synpunkter på hur vi bör arbeta.
Även om ministeriet är ett steg i rätt riktning lider det svår brist på juridisk kompetens. Amat Al Aleem Alsoswa själv är inte jurist (hon studerade masskommunikation i Kairo och Washington på 80-talet). Jemenitiska jurister är utbildade i sharia-lagstiftning - inte mänskliga rättigheter i internationell mening.
– Hon är bara minister på papperet! utbrister Khalid Al-Ansi på Hood.
– Departementet är en fin fasad för att Jemen ska få mer bistånd. Visst är Alsoswa en kraftfull person, men hon har ju inga resurser. Regeringen tar alla chanser att förtrycka mänskliga rättigheter så länge den inte utsätts för tryck utifrån.
Hood är en förkortning av ett arabiskt namn, fritt översatt Riksorganisationen för försvar av fri- och rättigheter – ett nätverk med ett 40-tal jurister, journalister, intellektuella och politiker. I Jemen är det civila samhället annars svagt; de ideella MR-organisationerna få.
– Det finns ingen medvetenhet om rättigheter här, vare sig bland beslutsfattare eller hos allmänheten. Människor vet i regel inte att de har några.
Men enligt Khalid Al-Ansi växer sig en jemenitisk ”människorättskultur” allt starkare. Det finns rentav en grupp i parlamentet som engagerar sig i MR-frågor, och som nyligen lade fram en rapport om de långa häktestiderna.
– Regeringen skyller på USA när den spärrar in terroristmisstänkta utan bevis, säger han. Men det är ett svepskäl för att undanröja oppositionen och sätta skräck i folk – typiskt för ett u-land som Jemen.
Men minister Alsoswa menar att det är fel att bara ta upp landets tillkortakommanden.
– Det är lätt att kritisera Jemen, eftersom vi är så svaga ekonomiskt. Vad som bekymrar mig är hur jemeniter behandlas på andra håll, säger hon bestämt. Araber och muslimer möts av så mycket fördomar och särbehandling från myndigheter och medborgare i väst – i just de stater som anklagar oss för att inte leva upp till våra åtaganden om mänskliga rättigheter.
Jemenfakta
Politik: Republiken Jemen bildades när Nord- och Sydjemen enades 1990. President Ali Abdullah Saleh är folkvald och Jemen har många demokratiska drag, som kvinnlig rösträtt. Men röstmygel förekommer, och det är en liten, korrumperad elit som har makten. Regeringen utmanas dock av mäktiga stammar som kontrollerar många områden i framför allt nordvästra Jemen.
Ekonomi: ett av världens fattigaste länder, 148:e plats i UNDP Development Report 2003. Medelinkomst: $350/år (2001).
Befolkning: 20 miljoner, de flesta boende i små byar
Huvudstad: Sana’a, 1 miljon inv
Språk: arabiska
Statsreligion: islam
Bildtexter
– Jemen har stora problem med att efterleva grundläggande civila och politiska rättigheter, säger juristen Khalid Al-Ansi, ordförande för nätverket HOOD.
– Vi protesterar mot tortyr, godtyckliga och illegala arresteringar, situationen i fängelserna, och för pressfrihet. Korruptionen i domstolsväsendet är ett allvarlig, liksom myglet med rösterna i de allmänna valen.
– Eftersom Jemen varit scen för flera katastrofala terrordåd känner vi av dilemmat med att bekämpa terroristattacker starkare än många andra stater, säger landets nya, karismatiska MR-minister, Amat Al Alim Alsoswa.
– Vi lyckas inte alltid i våra ambitioner att värna de mänskliga rättigheterna – men det är det många länder som inte gör.
Text och foto: Gunilla Kinn
Thursday, February 07, 2002
"Rättssäkerhet i fara"
Ur Amnesty Press 1/2002
2002-02-07
”Rättssäkerhet i fara”:
I kampen mot terrorismen riskeras individens frihet
Hemliga militärdomstolar, fängslande av utlännningar utan rättegång och fångar i burar på militärbasen Guantánamo: Det är några av USA:s metoder i kampen mot terrorismen.
Åtgärderna har fått hård kritik från mänskliga rättighetsorganisationer som anser att individens rättigheter måste tillvaratas.
Händelserna den 11 september har lett till säkerhetsåtgärder som fått medborgarrättsgrupper att varna för att USA fått ett drag av polisstat. En speciallag, Patriot Act, har givit myndigheterna möjligheter att spana på förmodade terrorister och det har gjort att tusentals män från Mellanöstern fått FBI:s ögon på sig.
– Det är en svår balansgång. I början var alla så chockade. Den naturliga reaktionen var att nya attacker måste förhindras till varje pris. Rikets säkerhet gick före individens frihet, säger Tom Malinowski på Human Rights Watch (HRW) i Washington. Med tiden har inställningen blivit att både rikets säkerhet och individens frihet måste tas till vara.
Regeringens hållning är att ”den mest fundamentala civila rättigheten nu är skydd från terrorister som vill döda oss”. I oktober klubbade en bred kongressmajoritet igenom The USA Patriot Act (Uniting and Strengthening America by Providing Appropriate Tools Required to Intercept and Obstruct Terrorism).
Lagen ger myndigheterna möjlighet att häkta personer som misstänks för förberedelse till terrorism eller samröre med terrorister i sju dygn (mot normala två), utan att de anklagas för något direkt brott. Människor som befinner sig i USA utan giltigt visum har suttit häktade i flera månader. Flera av dem som myndigheterna intresserat sig för har haft indirekt koppling till de 19 terrorister som begick attentaten, till exempel för att de gått samma flygskola – men dessa är en liten minoritet.
Det är oklart hur många som totalt hållits häktade med stöd av Patriot Act.
– Justitiedepartementet säger att det är färre än tusen, fast inte hur många. Det har varit omöjligt att få fram information, säger Elisa Massimino på Lawyers Committee of Human Rights i Washington. Det finns fruktansvärda inslag i den nya hållningen, som att samtal mellan advokater och deras klienter får avlyssnas. Och att FBI förhört tusentals arab-amerikaner för att samla information bidrar knappast till att bygga upp deras förtroende för det amerikanska samhället.
– Jag tror att människor med ”arabiskt” utseende fortfarande drabbas av attacker från folk på gatan, säger New York-studenten Samar Mussa Al-Bulushi, uppvuxen i Bahrain och USA. Det är bara det att vi inte hör talas så mycket om det längre. De amerikanska medierna har lierat sig med regeringen och ger allmänheten en ganska endimensionell bild av terrorismens orsaker. Det finns fortfarande muslimska kvinnor som inte vågar bruka sin slöja.
Inskränkningen av grundläggande rättigheter berör inte bara illegala invandrare och arab-amerikaner. Alla medborgares integritet inskränks i och med att polisen och FBI har rätt att kartlägga datoranvändande och telefonsamtal hos vem som helst utan domstolstillstånd, om det antas ge relevant information. Och i och med att Internet sammanbinder människor i chatrum och servrar kan vem som helst länkas till terrormisstänkta och hamna i registren.
Det finns heller ingenting som hindrar att FBI använder sina nya befogenheter för att spana på andra än terrorister, till exempel miljö- och djurrättsaktivister.
– Eftersom det är så svårt att hitta rätt avvägning mellan terroristspaning å ena sidan och respekt för människors integritet å den andra måste det till mer debatt om de här frågorna. Vi vill att de hamnar högre på den amerikanska dagordningen, säger Elisa Massimino. Vi är också rädda för att det blir omöjligt för människor som kommer som flyktingar från vissa länder att få asyl här.
Cirka 300 000 människor anses befinna sig i USA utan giltigt visum, trots att de fått order om att lämna landet. De flesta av dem kommer från Latinamerika – men nu prioriteras arrestering, registrering och utvisning av visumlösa från länder som anses hysa terrorister, som Saudiarabien, Egypten och Pakistan. Bedömningsgrunden är alltså vilket ursprung en människa har, snarare än huruvida individen ifråga betett sig misstänkt.
En särskild byrå under ”Vita Husets kontor för hemlandets säkerhet” ska få ansvaret för att stärka bevakningen av USA:s långa gränser. Under vinter-OS i februari kommer uppemot 250 miljoner dollar att satsas på förebyggande säkerhetsåtgärder och 5 000 soldater samt ett okänt antal FBI-representanter skickas till Salt Lake City.
Under hösten uppstod en mediedebatt om tortyr som en lämplig förhörsmetod. Den klingade snabbt av. Fast människorättsorganisationerna har kämpat i motvind i patriotismens USA, där kritik mot Patriot Act uppfattats som försvar av potentiella terrorister.
– Men god rättssäkerhet är inte en lyx för den tilltalade utan vad vårt samhällssystem vilar på, säger Elisa Massimino. Omvärlden måste ha förtroende för hur vi tillämpar lagarna.
Regeringens planer på att inrätta militärdomstolar för utlänningar som gripits – personer i al-Qaidas nätverk och talibaner som tillfångatagits i Afghanistan – blev kontroversiella, kanske för att kongressen inte tillfrågats.
Militärtribunalerna kan hållas i hemlighet och kräver en lägre bevisföring än rättegångar i civila, federala domstolar, som anses gå för långsamt och leda till att bevismaterial måste offentliggöras. Men människorättsorganisationerna påpekar att det gått utmärkt att föra tidigare terroristrättegångar öppet och applåderar att målet mot ”den 20:e flygplanskaparen” Zacarias Moussaoui togs upp i en domstol i Virginia.
”Den amerikanske talibanen” John Walker är ett specialfall. Han har rätt till amerikansk rättegång eftersom han är USA-medborgare, och kommer att åtalas för förräderi mot sitt land.
– Vi förespråkar federala domstolar, men accepterar militära domstolar för stridande parter och al- Qaida-medlemmar som tillfångatagits utanför USA, säger Tom Malinowski. Det amerikanska systemet med militärprocesser är starkt och en bra modell. Troligen kommer oberoende observatörer att få närvara för att minska risken för godtyckliga domar.
Men regeringen sänder dubbla signaler. Å ena sidan säger försvarsdepartementet att Genèvekonventionens regler om humanitär behandling av krigsfångar följs. Å andra sidan har president George W Bush och försvarsminister Donald Rumsfeld förklarat att de drygt 450 personer – legosoldater som värvats av talibanerna – som tillfångatagits ses som ”illegala kombatanter” och därför inte förtjänar folkrättslig status som krigsfångar. Bland annat skulle de inte kunna överklaga sina domar och inte välja sina ombud. Människorättsorganisationer som HRW och Amnesty International har också kritiserat hur fångarna behandlades när de iförda huvor fördes i flygplan från Kandahar i Afghanistan till de trånga öppna cellerna på militärbasen Guantánamo på Kuba.
Alternativet till militära tribunaler eller federala domstolar vore en internationell tribunal à la ex- Jugoslavien och Rwanda.
– Sådana ad hoc-domstolar är jättebra och ger universell legitimitet – men de är mycket dyra. Och en sådan domstol skulle säkert vilja titta på hur USA agerat i sin krigsföring, till exempel om det var proportionerligt att bomba civila mål som byar. USA lär aldrig gå med på den lösningen, säger John Cerone, folkrättsjurist på War Crimes Research Office i Washington. Men USA måste göra allt för att vinna internationell legitimitet, inte minst i arabvärlden, så vi får se hur det blir med militärtribunalerna.
– En annan sak man måste ta itu med och som hittills knappt diskuterats någonstans är de krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten som begåtts i Afghanistan de senaste decennierna, säger Elisa Massimino. Det är något som varken den nya afghanska övergångsregeringen eller de andra aktörerna har intresse av att ta upp, men som är nödvändigt att ta itu med för att civilsamhället i Afghanistan ska kunna byggas upp igen.
Text: Gunilla Kinn
2002-02-07
”Rättssäkerhet i fara”:
I kampen mot terrorismen riskeras individens frihet
Hemliga militärdomstolar, fängslande av utlännningar utan rättegång och fångar i burar på militärbasen Guantánamo: Det är några av USA:s metoder i kampen mot terrorismen.
Åtgärderna har fått hård kritik från mänskliga rättighetsorganisationer som anser att individens rättigheter måste tillvaratas.
Händelserna den 11 september har lett till säkerhetsåtgärder som fått medborgarrättsgrupper att varna för att USA fått ett drag av polisstat. En speciallag, Patriot Act, har givit myndigheterna möjligheter att spana på förmodade terrorister och det har gjort att tusentals män från Mellanöstern fått FBI:s ögon på sig.
– Det är en svår balansgång. I början var alla så chockade. Den naturliga reaktionen var att nya attacker måste förhindras till varje pris. Rikets säkerhet gick före individens frihet, säger Tom Malinowski på Human Rights Watch (HRW) i Washington. Med tiden har inställningen blivit att både rikets säkerhet och individens frihet måste tas till vara.
Regeringens hållning är att ”den mest fundamentala civila rättigheten nu är skydd från terrorister som vill döda oss”. I oktober klubbade en bred kongressmajoritet igenom The USA Patriot Act (Uniting and Strengthening America by Providing Appropriate Tools Required to Intercept and Obstruct Terrorism).
Lagen ger myndigheterna möjlighet att häkta personer som misstänks för förberedelse till terrorism eller samröre med terrorister i sju dygn (mot normala två), utan att de anklagas för något direkt brott. Människor som befinner sig i USA utan giltigt visum har suttit häktade i flera månader. Flera av dem som myndigheterna intresserat sig för har haft indirekt koppling till de 19 terrorister som begick attentaten, till exempel för att de gått samma flygskola – men dessa är en liten minoritet.
Det är oklart hur många som totalt hållits häktade med stöd av Patriot Act.
– Justitiedepartementet säger att det är färre än tusen, fast inte hur många. Det har varit omöjligt att få fram information, säger Elisa Massimino på Lawyers Committee of Human Rights i Washington. Det finns fruktansvärda inslag i den nya hållningen, som att samtal mellan advokater och deras klienter får avlyssnas. Och att FBI förhört tusentals arab-amerikaner för att samla information bidrar knappast till att bygga upp deras förtroende för det amerikanska samhället.
– Jag tror att människor med ”arabiskt” utseende fortfarande drabbas av attacker från folk på gatan, säger New York-studenten Samar Mussa Al-Bulushi, uppvuxen i Bahrain och USA. Det är bara det att vi inte hör talas så mycket om det längre. De amerikanska medierna har lierat sig med regeringen och ger allmänheten en ganska endimensionell bild av terrorismens orsaker. Det finns fortfarande muslimska kvinnor som inte vågar bruka sin slöja.
Inskränkningen av grundläggande rättigheter berör inte bara illegala invandrare och arab-amerikaner. Alla medborgares integritet inskränks i och med att polisen och FBI har rätt att kartlägga datoranvändande och telefonsamtal hos vem som helst utan domstolstillstånd, om det antas ge relevant information. Och i och med att Internet sammanbinder människor i chatrum och servrar kan vem som helst länkas till terrormisstänkta och hamna i registren.
Det finns heller ingenting som hindrar att FBI använder sina nya befogenheter för att spana på andra än terrorister, till exempel miljö- och djurrättsaktivister.
– Eftersom det är så svårt att hitta rätt avvägning mellan terroristspaning å ena sidan och respekt för människors integritet å den andra måste det till mer debatt om de här frågorna. Vi vill att de hamnar högre på den amerikanska dagordningen, säger Elisa Massimino. Vi är också rädda för att det blir omöjligt för människor som kommer som flyktingar från vissa länder att få asyl här.
Cirka 300 000 människor anses befinna sig i USA utan giltigt visum, trots att de fått order om att lämna landet. De flesta av dem kommer från Latinamerika – men nu prioriteras arrestering, registrering och utvisning av visumlösa från länder som anses hysa terrorister, som Saudiarabien, Egypten och Pakistan. Bedömningsgrunden är alltså vilket ursprung en människa har, snarare än huruvida individen ifråga betett sig misstänkt.
En särskild byrå under ”Vita Husets kontor för hemlandets säkerhet” ska få ansvaret för att stärka bevakningen av USA:s långa gränser. Under vinter-OS i februari kommer uppemot 250 miljoner dollar att satsas på förebyggande säkerhetsåtgärder och 5 000 soldater samt ett okänt antal FBI-representanter skickas till Salt Lake City.
Under hösten uppstod en mediedebatt om tortyr som en lämplig förhörsmetod. Den klingade snabbt av. Fast människorättsorganisationerna har kämpat i motvind i patriotismens USA, där kritik mot Patriot Act uppfattats som försvar av potentiella terrorister.
– Men god rättssäkerhet är inte en lyx för den tilltalade utan vad vårt samhällssystem vilar på, säger Elisa Massimino. Omvärlden måste ha förtroende för hur vi tillämpar lagarna.
Regeringens planer på att inrätta militärdomstolar för utlänningar som gripits – personer i al-Qaidas nätverk och talibaner som tillfångatagits i Afghanistan – blev kontroversiella, kanske för att kongressen inte tillfrågats.
Militärtribunalerna kan hållas i hemlighet och kräver en lägre bevisföring än rättegångar i civila, federala domstolar, som anses gå för långsamt och leda till att bevismaterial måste offentliggöras. Men människorättsorganisationerna påpekar att det gått utmärkt att föra tidigare terroristrättegångar öppet och applåderar att målet mot ”den 20:e flygplanskaparen” Zacarias Moussaoui togs upp i en domstol i Virginia.
”Den amerikanske talibanen” John Walker är ett specialfall. Han har rätt till amerikansk rättegång eftersom han är USA-medborgare, och kommer att åtalas för förräderi mot sitt land.
– Vi förespråkar federala domstolar, men accepterar militära domstolar för stridande parter och al- Qaida-medlemmar som tillfångatagits utanför USA, säger Tom Malinowski. Det amerikanska systemet med militärprocesser är starkt och en bra modell. Troligen kommer oberoende observatörer att få närvara för att minska risken för godtyckliga domar.
Men regeringen sänder dubbla signaler. Å ena sidan säger försvarsdepartementet att Genèvekonventionens regler om humanitär behandling av krigsfångar följs. Å andra sidan har president George W Bush och försvarsminister Donald Rumsfeld förklarat att de drygt 450 personer – legosoldater som värvats av talibanerna – som tillfångatagits ses som ”illegala kombatanter” och därför inte förtjänar folkrättslig status som krigsfångar. Bland annat skulle de inte kunna överklaga sina domar och inte välja sina ombud. Människorättsorganisationer som HRW och Amnesty International har också kritiserat hur fångarna behandlades när de iförda huvor fördes i flygplan från Kandahar i Afghanistan till de trånga öppna cellerna på militärbasen Guantánamo på Kuba.
Alternativet till militära tribunaler eller federala domstolar vore en internationell tribunal à la ex- Jugoslavien och Rwanda.
– Sådana ad hoc-domstolar är jättebra och ger universell legitimitet – men de är mycket dyra. Och en sådan domstol skulle säkert vilja titta på hur USA agerat i sin krigsföring, till exempel om det var proportionerligt att bomba civila mål som byar. USA lär aldrig gå med på den lösningen, säger John Cerone, folkrättsjurist på War Crimes Research Office i Washington. Men USA måste göra allt för att vinna internationell legitimitet, inte minst i arabvärlden, så vi får se hur det blir med militärtribunalerna.
– En annan sak man måste ta itu med och som hittills knappt diskuterats någonstans är de krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten som begåtts i Afghanistan de senaste decennierna, säger Elisa Massimino. Det är något som varken den nya afghanska övergångsregeringen eller de andra aktörerna har intresse av att ta upp, men som är nödvändigt att ta itu med för att civilsamhället i Afghanistan ska kunna byggas upp igen.
Text: Gunilla Kinn
Subscribe to:
Posts (Atom)