Barack Obama skriver nu in sig i historieböckerna för andra gången. Han hamnade där för evigt, när han som förste svarte amerikan nådde Vita huset. Genom att baxa igenom sin hjärtefråga, att låta sjukförsäkringssystemet omfatta fler, lyckas presidenten med en reform där hans företrädare gått bet i decennier.
Utskickat till Sveriges nyhetsredaktioner genom TT, den 22 mars 2010
Theodore Roosevelt, Harry Truman, John F Kennedy, Richard Nixon och Bill Clinton. Listan över de presidenter som velat införa en bred sjukförsäkringslösning i USA, men misslyckats, är lång och sträcker sig till 1900-talets början.
President Barack Obama kan nu istället sälla sig till Franklin D Roosevelt, som införde socialförsäkringssystemet 1935 och Lyndon B Johnson, som 1965 drev igenom Medicare och Medicaid (vårdgarantier för äldre och handikappade respektive fattiga).
Rimligen drog han en stor suck av lättnad när representanthuset igår till sist röstade igenom förslaget, med 219 röster mot 212. Det senaste året har varit motigt för Obama. Hans ledarskapsförmåga har ifrågasatts. Sjukvårdsfrågan har slukat all kraft, och det egna partiet har splittrats i falanger.
Washingtons förståsigpåare lär nu ägna mer tid åt att analysera vad reformen betyder för det politiska spelet, än för de minst 32 miljoner människor som får tillgång till bättre sjukvård.
För även om Obama, med god hjälp från representanthusets ledande demokrat Nancy Pelosi – som med lock, pock och kohandel fick ihop den nödvändiga majoriteten – kammat hem en viktig seger har sjukvårdsdebatten haft ett högt pris.
Presidenten har helt misslyckats med att få stöd från den republikanska sidan, som nu hoppas kunna exploatera att allmänheten är tveksam till sjukförsäkringspaketet och de osäkerheter som finns vad gäller dess framtida kostnader.
Obama har själv raljerat över hur det hela behandlas som en sporthändelse av kommentatorerna i kabel-TV. Men Vita huset väntas nu sätta snurr på en stor PR-kampanj för att förankra reformen hos vanligt folk – inte minst för att hjälpa de demokrater som är oroliga för att inte bli omvalda till kongressen i höst.
Bland annat lär Obamas stab försöka visa att det blir fler arbetstillfällen, i och med att fler småföretag vågar anställa folk när det blir lättare att ge dem sjukförsäkring. Jobben och ekonomin är nämligen de stora valfrågorna.
Demokraterna kalylerar nog också med att republikanerna gick för långt i att påstå att USA nu tar ett stort steg mot "socialism". Det paket som antagits har nämligen stora likheter med tidigare republikanska förslag.
Presidenten är övertygad om att det komplicerade paket som nu går igenom på sikt sparar pengar, genom att minska belastningen på akutsjukvården. Hur väl det stämmer kan bara framtiden utvisa.
Men även om Barack Obama får igenom sitt viktigaste vallöfte är det uppenbart att han misslyckats med en annan hjärtesak: att få breda uppgörelser över partigränserna.
Debatten om sjukförsäkringar försvinner knappast från agendan – men kan nu lämna plats åt andra minst lika viktiga frågor där USA har problem: budgetunderskottet, arbetslösheten, finanssystemet, immigrationen, utbildningen och infrastrukturen.
Gunilla Kinn
Sjukförsäkring obligatorisk för de flesta amerikaner
Detta innebär sjukförsäkringspaketet, som nu antas och fasas in till och med 2014:
• USA:s befintliga system – med sjukvård genom privata försäkringslösningar – byggs ut.
• 32 miljoner fler amerikaner än idag väntas få tillgång till sjukvård genom försäkringar.
• 23 miljoner ännu oförsäkrade (en tredjedel av dessa är illegala invandrare).
• statliga subventioner på 940 miljarder dollar under tio år ges, för att låginkomsttagare ska kunna teckna försäkringar.
• böter till den som inte tecknar försäkring.
• hårdare regleringar av försäkringsbolagen, som inte får neka sjuka att teckna försäkring till rimliga premier.
• barn ingår i föräldrarnas försäkringar till och med 26 års ålder.
• delstatliga “börser” för försäkringar.
• bättre avdragsmöjligheter till småföretag som ger anställda försäkring.
• skattehöjningar för höginkomsttagare.
Showing posts with label Utrikesnyheter. Show all posts
Showing posts with label Utrikesnyheter. Show all posts
Monday, March 22, 2010
Sunday, April 12, 2009
Hässelby, Haight Ashbury, Highway 29 och Hinseberg
Annika Östberg Deasy satt 28 år i amerikanskt fängelse för två mord hon var delaktig i 1981. I förra veckan flyttades hon till Sverige. Den historien är tämligen välkänd numera, men få känner till svenskans livsöde och hur hon en gång hamnade i USA. SvD har kartlagt Annika Östbergs liv från Furusundsgatan på Gärdet till cellen på Hinsebergs kvinnofängelse.
(Några smärre ändringar – tillägg och förtydliganden – jämfört med den i SvD publicerade versionen. Läs mer här.)
En dimmig natt i början av maj 1981 befann sig två narkomaner på en desperat vansinnesfärd på Highway 29 norr om San Francisco. Hans namn var William “Bob” Eugene Cox, hennes Annika Maria Deasy.
De var inte gifta men levde sedan några månader tillsammans i Stockton, en industristad i norra Kalifornien. Deras förhållande var destruktivt, tillvaron handlade mest om att få tag på pengar till kokain (han) eller heroin (hon); ofta med hjälp av checkar utan täckning. Båda hade varit narkotikaberoende sedan 14 års ålder.
Ingen av dem hade körkort – men flydde i en vit Chevrolet, efter att ha besökt hennes langare. Kanske kunde de ta sig till Kanada. I vilket fall som helst måste de bort, för ett drygt dygn tidigare hade Bob Cox kallblodigt skjutit ihjäl en man i Stockton.
“Hej, det är Ann, vi har varor till dig. Vi har kött. Har du trehundra dollar så levererar vi.”
Ungefär så löd samtalet till Joe Torre, en 58-årig man som Annika Deasy kände och som ville köpa kött billigt till familjens krog. Den 30 april möttes de på uppgjord plats. Men det blev tjafs om betalningen. Torre hade bara hundra dollar. Plötsligt avlossade Bob Cox skott med sin Smith&Wesson-revolver så att mannen dog.
Hon hade aldrig tidigare sett någon bli ihjälskjuten; han hade ett förflutet som våldsbrottsling, soldat och fängelsekund i Turkiet. Chockad och med stark abstinens gick Annika Deasy med på att dra.
Torres stulna kreditkort kom till nytta när de behövde äta; sedlarna de fått räckte till en heroinfix, valium och vodka. Oron och chocken ville ändå inte släppa. Men innan de kunde sticka från Kalifornien ville Annika Deasy ta farväl av sin snart elvaårige son Sven, som då bodde med sin pappa i ett hus i Lake County.
Fast var? Paret hittade inte i mörkret. De började gräla, han körde av vägen och hon försvann in i skogen för att kissa. När Annika kom tillbaka inträffade det som skulle bli helt avgörande för resten av hennes liv.
Chevan hade fått punktering, och en 35-årig polis stannade för att hjälpa till. Han hette Richard Helbush och var på väg hem efter avslutat pass. Men Bob Cox måste ha trott att han var ute efter Torres' rånmördare, för i panik sköt han även Sergeant Helbush – med fyra skott. Nu var han en dubbelmördare – som dessutom tog till polisbilen för att fly, med Annika Deasy vid sin sida.
En vägpatrull hann upp paret, och det utbröt en eldstrid som ledde till ömsesidiga skador. Hon hjälpte honom att ladda om vapnet, även om hon inte riktigt lyckades. Det hela slutade med att Cox&Deasy fördes till häktet i Lakeport.
Och där ändade livet helt och hållet för Bob Cox, som en dag hängde sig med ett lakan i cellen. Annika Deasy fick nu ensam svara för de båda morden.
Hennes småkriminella bakgrund var knappast förmildrande. Hon hade en rad villkorliga domar i bagaget: langning, kontokortsbedrägerier och ett dråp som hon 1974 tagit på sig skulden för, enligt uppgift för att hjälpa en pojkvän.
Det värsta i omgivningens ögon var att en av de ihjälskjutna var en vänlig polis.
Annika Deasy kände en enorm moralisk skuld dels för att ha fixat mötet med Joe Torre i Stockton, dels för att hon sedan velat söka upp sin son – alltså för att hon försatt paret i den situation som ledde till morden. Men någon mördare ansåg hon sig själv inte vara, även om hon knappast försökt stoppa Cox.
– Han var kallblodig, en mördare till naturen. Han verkade veta precis vad han sysslade med. Men hon var delaktig. De flydde ju tillsammans, från mordet på Torre, säger Don Anderson – en av de poliser som kom till platsen och grep paret; idag försvarsadvokat i Lakeport.
– Hon hade kunnat sticka men det gjorde hon inte. Istället hjälpte hon till att distrahera, så att han kunde skjuta. I mina ögon gör det också henne till “cop killer”, polismördare.
Don Anderson berättar att han lång tid efter skottlossningen blev paranoid och extra orolig för sina barn. Han och hans kolleger hånades av vissa Lakeportbor, för att de inte genast skjutit ihjäl polismördarna.
– Värst var det för sheriff Bill Bloomquist. Han tog pikarna om att ha misslyckats hårt, gick ner sig i alkoholism och dog för tio år sedan.
Anderson, Bloomquist... Det finns en hel del amerikaner med svenska rötter i norra Kalifornien. Åklagaren som senare kom att förhandla om påföljden med Annika Deasy hette Steve Hedstrom. Men det svenska arvet är så pass avlägset att Don Anderson inte tänkt på sammanträffandet.
För Deasy själv är ju tvättäkta svenska, i Sverige mest känd med sitt flicknamn Annika Östberg. Ungefär 15 år före pojkvännens avrättningar av Torre och Helbush kom hon med sin mamma till USA och behöll ständigt sitt svenska medborgarskap. Det skulle så småningom komma att rädda henne – även om det dröjde hela 27 år.
Eftersom det rörde sig om två mord, varav ett på en polis, kunde dödsstraff komma ifråga – eller livsstids fängelse utan chans till överklagande. Den advokat Annika Deasy fick rådde henne att ingå en uppgörelse (plea bargain) med åklagaren, vilket ledde till domen “25 år till livstid” för mord.
I augusti 1983 kom hon till California Institution for Women, ett kvinnofängelse i ökenlandskapet öster om Los Angeles. Hennes långa vistelse där och hennes kamp för att få flyttas till en svensk anstalt har skildrats ingående av ett stort antal svenska medier. Men hur kommer det sig att Annika Östberg alls hamnade i Stockton? Det berättas mer sällan. Vägen dit gick via några lyckliga och en lång rad olyckliga omständigheter.
Hon föddes 1954 i Stockholm, växte upp på Gärdet och i Hässelby, och tillbringade somrarna hos släktingar i Söderhamn. När hon var fyra år gammal skildes hennes föräldrar, och några år senare gifte hennes mamma om sig med en välbärgad amerikan. Mor och dotter flyttade till hans hemstad, St Louis i Missouri mitt i den amerikanska mellanvästern.
Men den tystlåtna svenska flickan kände sig udda och oönskad, både hemma hos styvpappan och i skolan. Snart blev det en klyfta mellan Annika och mamma Maj-Britt, som ville vara lojal med sin man och de två småsyskon som snart kom. Den klyftan vidgades ju mer Annika revolterade. När hon inte tilläts träffa sin tio år äldre pojkvän rymde de båda till San Francisco i Kalifornien. Annika var bara ett barn – 13 år, men såg äldre ut och drogs snabbt in i hippiekretsarna i Haight Ashbury.
Detta var 1967, då The Summer of Love bar på löften om en fri och sorglös, kosmisk tillvaro. Annika hittade äntligen en gemenskap, och gav sig hän med flower power, sit-ins, kollektivboende, konserter, rårisgrytor, psykedeliska mönster och droger som LSD och marijuana.
Men redan som 14-åring var hon heroinberoende. Som 15-åring blev hon gravid, och snart tvingades hon prostituera sig för sin försörjning. Mamma Maj-Britt hemma i Missouri fann sig i att hennes man inte lät henne leta upp sin dotter.
Vid den här tiden var Annika Östbergs liv en räcka av upplevelser, men också av mindre lämpliga pojkvänner. För att ge sin lille son en tryggare tillvaro valde hon att gifta sig med en lastbilschaufför och leva Svensson-liv i ett småhusområde i Stockton. Annikas man hette Brian Deasy, och så fick hon sitt amerikanska namn.
I flera år anpassade sig Annika Deasy till det trista hemmafrulivet för Svens skull, men längtade efter det dynamiska San Francisco. När Brian förälskade sig i hennes väninna och begärde skilsmässa rämnade den trista men trygga tillvaron – och när Annika mötte Bob Cox gick det som sagt snabbt utför.
“Någon Eleanor Roosevelt är jag inte – bara en vilsen och rörig narkoman”, säger Annika – med en skådespelerskas röst – i Tom Alandhs filmporträtt av henne.
“Hon var väldig ung, väldigt missledd och extremt intelligent”, säger Susan Jordan, den första av flera försvarsadvokater.
Åklagarna har dock målat en annan bild av Annika Deasy. I det förhör om villkorlig frigivning som hölls 2005 – avslogs – försöker en av dem att få det till att det egentligen var hon som höll i pistolen när Helbush sköts ihjäl (stämmer ej med utredningen).
Det finns helt enkelt många bilder av den idag 55-åriga svenskan. De hänger samman med hur man själv ser på brott och straff, på skuld och försoning. Om hon är ett offer för olyckliga omständigheter eller en förslagen förövare – eller både och – ligger delvis i betraktarens ögon. Men hade Bob Cox inte tagit sitt liv hade efterspelet rimligen blivit helt annorlunda för Annika Deasy.
Richard Helbushs döttrar, som var sju respektive tio år när han dog, vill inte ge intervjuer. Men i det förhör om tidsbestämning av straffet som hölls på California Institution for Women i fjol , i regi av Board of Prison Terms, läste Tara Salizzoni upp ett brev från sin yngre syster Dana McEvoy:
“På grund av dig har jag inte kunnat träffa eller tala med min pappa på 27 år. Jag har begränsade minnen av den tid vi tillbringade med varandra, för jag var så liten när du mördade honom. (– – –) Men jag kommer ihåg hur det var att vara sju år och sitta på en begravningsbyrå med min far i en öppen kista framför mig. Jag minns hur det var att stå vid graven och höra ljudet av gevär och trumpetstötar. Jag tycker inte att någon sjuårig flicka ska behöva ha det som sista minne av sin far.”
På mötet i fjol bestämdes att Annika Deasy behövde mer tid för att få insikt om sina gärningar. Det blev det fjärde avslaget. Nämnden som avgör straffens tidsbestämning ansåg att att hon minimerar sin inblandning och inte visat tillräcklig ånger, trots otaliga ursäkter. Goda vitsord för deltagande i fängelsets alla rehabiliteringsprogram vägde mindre.
Hennes försvarsadvokat – fram till förra veckan – tror att det hade tagit honom minst fem år till att få ut henne från fängelset, om inte den svenska regeringen fått fram en flytt till Sverige och Hinseberg.
– Jag vet inte varför det skedde just nu. Det var förmodligen en blandning av den juridiska processen, politiska påtryckningar och att Kalifornien behöver skära ner på sin fängelsepopulation, säger Ashok Ramani , vars advokatbyrå i San Francisco jobbat gratis med ärendet i fem år.
– Annikas fall är intressant, för det visar verkligen hur man ser på bestraffning och rehabilitering i Kalifornien numera. Det är mycket sällan man ser en fånge som lyckats förändra sitt liv och sin person så genomgripande som hon gjort. Ändå tog det 27 år innan det räckte, för att få flyttas till Sverige. Allt fokus i nämndens bedömning har varit på det förgångna. Det beror mest av allt på att det gäller ett polismord.
Inte bara svenskar utan även flera amerikaner har engagerat sig i Annika Deasys öde. En av dem är Lewis Dolinsky, mångårig journalist på San Francisco Chronicle. Han fick av en slump höra talas om fallet för tio år sedan, och har sedan dess följt och granskat det samt lärt känna Annika. Han har läst alla handlingar, besökt Lakeport och talat med många inblandade – men valt att inte skriva något för att skydda henne. Han har heller inte velat uttala sig offentligt, förrän nu:
-- Jag förringar verkligen inte hennes kriminella förflutna. Men under sin långa tid i fängelset har hon förändrats otroligt mycket. Det är faktiskt ett hjältedåd att ha klarat det.
– Som människor förväntas vi tro på att det är möjligt att sona och gottgöra sina synder. Annika har blivit en ansvarsfull människa, som numera är värd all beundran.
Gunilla Kinn
Källor:
• “Sorgfågel; Annika Östberg berättar om sitt liv” av Lena Katarina Swanberg (Bokförlaget DN 1999)
• “Annika -- ett brott, ett straff, ett liv”, dokumentärfilm av Tom Alandh (SVT 1999): del I och del II
• protokoll från förhör med Board of Parole; California Institution for Women (18 september 2008)
• intervjuer
• tidningstexter
• samtiden.com – Brott och Straff – Annika Deasy, myt och verklighet I och Brott och Straff – Annika Deasy, myt och verklighet II
(Några smärre ändringar – tillägg och förtydliganden – jämfört med den i SvD publicerade versionen. Läs mer här.)
En dimmig natt i början av maj 1981 befann sig två narkomaner på en desperat vansinnesfärd på Highway 29 norr om San Francisco. Hans namn var William “Bob” Eugene Cox, hennes Annika Maria Deasy.
De var inte gifta men levde sedan några månader tillsammans i Stockton, en industristad i norra Kalifornien. Deras förhållande var destruktivt, tillvaron handlade mest om att få tag på pengar till kokain (han) eller heroin (hon); ofta med hjälp av checkar utan täckning. Båda hade varit narkotikaberoende sedan 14 års ålder.
Ingen av dem hade körkort – men flydde i en vit Chevrolet, efter att ha besökt hennes langare. Kanske kunde de ta sig till Kanada. I vilket fall som helst måste de bort, för ett drygt dygn tidigare hade Bob Cox kallblodigt skjutit ihjäl en man i Stockton.
“Hej, det är Ann, vi har varor till dig. Vi har kött. Har du trehundra dollar så levererar vi.”
Ungefär så löd samtalet till Joe Torre, en 58-årig man som Annika Deasy kände och som ville köpa kött billigt till familjens krog. Den 30 april möttes de på uppgjord plats. Men det blev tjafs om betalningen. Torre hade bara hundra dollar. Plötsligt avlossade Bob Cox skott med sin Smith&Wesson-revolver så att mannen dog.
Hon hade aldrig tidigare sett någon bli ihjälskjuten; han hade ett förflutet som våldsbrottsling, soldat och fängelsekund i Turkiet. Chockad och med stark abstinens gick Annika Deasy med på att dra.
Torres stulna kreditkort kom till nytta när de behövde äta; sedlarna de fått räckte till en heroinfix, valium och vodka. Oron och chocken ville ändå inte släppa. Men innan de kunde sticka från Kalifornien ville Annika Deasy ta farväl av sin snart elvaårige son Sven, som då bodde med sin pappa i ett hus i Lake County.
Fast var? Paret hittade inte i mörkret. De började gräla, han körde av vägen och hon försvann in i skogen för att kissa. När Annika kom tillbaka inträffade det som skulle bli helt avgörande för resten av hennes liv.
Chevan hade fått punktering, och en 35-årig polis stannade för att hjälpa till. Han hette Richard Helbush och var på väg hem efter avslutat pass. Men Bob Cox måste ha trott att han var ute efter Torres' rånmördare, för i panik sköt han även Sergeant Helbush – med fyra skott. Nu var han en dubbelmördare – som dessutom tog till polisbilen för att fly, med Annika Deasy vid sin sida.
En vägpatrull hann upp paret, och det utbröt en eldstrid som ledde till ömsesidiga skador. Hon hjälpte honom att ladda om vapnet, även om hon inte riktigt lyckades. Det hela slutade med att Cox&Deasy fördes till häktet i Lakeport.
Och där ändade livet helt och hållet för Bob Cox, som en dag hängde sig med ett lakan i cellen. Annika Deasy fick nu ensam svara för de båda morden.
Hennes småkriminella bakgrund var knappast förmildrande. Hon hade en rad villkorliga domar i bagaget: langning, kontokortsbedrägerier och ett dråp som hon 1974 tagit på sig skulden för, enligt uppgift för att hjälpa en pojkvän.
Det värsta i omgivningens ögon var att en av de ihjälskjutna var en vänlig polis.
Annika Deasy kände en enorm moralisk skuld dels för att ha fixat mötet med Joe Torre i Stockton, dels för att hon sedan velat söka upp sin son – alltså för att hon försatt paret i den situation som ledde till morden. Men någon mördare ansåg hon sig själv inte vara, även om hon knappast försökt stoppa Cox.
– Han var kallblodig, en mördare till naturen. Han verkade veta precis vad han sysslade med. Men hon var delaktig. De flydde ju tillsammans, från mordet på Torre, säger Don Anderson – en av de poliser som kom till platsen och grep paret; idag försvarsadvokat i Lakeport.
– Hon hade kunnat sticka men det gjorde hon inte. Istället hjälpte hon till att distrahera, så att han kunde skjuta. I mina ögon gör det också henne till “cop killer”, polismördare.
Don Anderson berättar att han lång tid efter skottlossningen blev paranoid och extra orolig för sina barn. Han och hans kolleger hånades av vissa Lakeportbor, för att de inte genast skjutit ihjäl polismördarna.
– Värst var det för sheriff Bill Bloomquist. Han tog pikarna om att ha misslyckats hårt, gick ner sig i alkoholism och dog för tio år sedan.
Anderson, Bloomquist... Det finns en hel del amerikaner med svenska rötter i norra Kalifornien. Åklagaren som senare kom att förhandla om påföljden med Annika Deasy hette Steve Hedstrom. Men det svenska arvet är så pass avlägset att Don Anderson inte tänkt på sammanträffandet.
För Deasy själv är ju tvättäkta svenska, i Sverige mest känd med sitt flicknamn Annika Östberg. Ungefär 15 år före pojkvännens avrättningar av Torre och Helbush kom hon med sin mamma till USA och behöll ständigt sitt svenska medborgarskap. Det skulle så småningom komma att rädda henne – även om det dröjde hela 27 år.
Eftersom det rörde sig om två mord, varav ett på en polis, kunde dödsstraff komma ifråga – eller livsstids fängelse utan chans till överklagande. Den advokat Annika Deasy fick rådde henne att ingå en uppgörelse (plea bargain) med åklagaren, vilket ledde till domen “25 år till livstid” för mord.
I augusti 1983 kom hon till California Institution for Women, ett kvinnofängelse i ökenlandskapet öster om Los Angeles. Hennes långa vistelse där och hennes kamp för att få flyttas till en svensk anstalt har skildrats ingående av ett stort antal svenska medier. Men hur kommer det sig att Annika Östberg alls hamnade i Stockton? Det berättas mer sällan. Vägen dit gick via några lyckliga och en lång rad olyckliga omständigheter.
Hon föddes 1954 i Stockholm, växte upp på Gärdet och i Hässelby, och tillbringade somrarna hos släktingar i Söderhamn. När hon var fyra år gammal skildes hennes föräldrar, och några år senare gifte hennes mamma om sig med en välbärgad amerikan. Mor och dotter flyttade till hans hemstad, St Louis i Missouri mitt i den amerikanska mellanvästern.
Men den tystlåtna svenska flickan kände sig udda och oönskad, både hemma hos styvpappan och i skolan. Snart blev det en klyfta mellan Annika och mamma Maj-Britt, som ville vara lojal med sin man och de två småsyskon som snart kom. Den klyftan vidgades ju mer Annika revolterade. När hon inte tilläts träffa sin tio år äldre pojkvän rymde de båda till San Francisco i Kalifornien. Annika var bara ett barn – 13 år, men såg äldre ut och drogs snabbt in i hippiekretsarna i Haight Ashbury.
Detta var 1967, då The Summer of Love bar på löften om en fri och sorglös, kosmisk tillvaro. Annika hittade äntligen en gemenskap, och gav sig hän med flower power, sit-ins, kollektivboende, konserter, rårisgrytor, psykedeliska mönster och droger som LSD och marijuana.
Men redan som 14-åring var hon heroinberoende. Som 15-åring blev hon gravid, och snart tvingades hon prostituera sig för sin försörjning. Mamma Maj-Britt hemma i Missouri fann sig i att hennes man inte lät henne leta upp sin dotter.
Vid den här tiden var Annika Östbergs liv en räcka av upplevelser, men också av mindre lämpliga pojkvänner. För att ge sin lille son en tryggare tillvaro valde hon att gifta sig med en lastbilschaufför och leva Svensson-liv i ett småhusområde i Stockton. Annikas man hette Brian Deasy, och så fick hon sitt amerikanska namn.
I flera år anpassade sig Annika Deasy till det trista hemmafrulivet för Svens skull, men längtade efter det dynamiska San Francisco. När Brian förälskade sig i hennes väninna och begärde skilsmässa rämnade den trista men trygga tillvaron – och när Annika mötte Bob Cox gick det som sagt snabbt utför.
“Någon Eleanor Roosevelt är jag inte – bara en vilsen och rörig narkoman”, säger Annika – med en skådespelerskas röst – i Tom Alandhs filmporträtt av henne.
“Hon var väldig ung, väldigt missledd och extremt intelligent”, säger Susan Jordan, den första av flera försvarsadvokater.
Åklagarna har dock målat en annan bild av Annika Deasy. I det förhör om villkorlig frigivning som hölls 2005 – avslogs – försöker en av dem att få det till att det egentligen var hon som höll i pistolen när Helbush sköts ihjäl (stämmer ej med utredningen).
Det finns helt enkelt många bilder av den idag 55-åriga svenskan. De hänger samman med hur man själv ser på brott och straff, på skuld och försoning. Om hon är ett offer för olyckliga omständigheter eller en förslagen förövare – eller både och – ligger delvis i betraktarens ögon. Men hade Bob Cox inte tagit sitt liv hade efterspelet rimligen blivit helt annorlunda för Annika Deasy.
Richard Helbushs döttrar, som var sju respektive tio år när han dog, vill inte ge intervjuer. Men i det förhör om tidsbestämning av straffet som hölls på California Institution for Women i fjol , i regi av Board of Prison Terms, läste Tara Salizzoni upp ett brev från sin yngre syster Dana McEvoy:
“På grund av dig har jag inte kunnat träffa eller tala med min pappa på 27 år. Jag har begränsade minnen av den tid vi tillbringade med varandra, för jag var så liten när du mördade honom. (– – –) Men jag kommer ihåg hur det var att vara sju år och sitta på en begravningsbyrå med min far i en öppen kista framför mig. Jag minns hur det var att stå vid graven och höra ljudet av gevär och trumpetstötar. Jag tycker inte att någon sjuårig flicka ska behöva ha det som sista minne av sin far.”
På mötet i fjol bestämdes att Annika Deasy behövde mer tid för att få insikt om sina gärningar. Det blev det fjärde avslaget. Nämnden som avgör straffens tidsbestämning ansåg att att hon minimerar sin inblandning och inte visat tillräcklig ånger, trots otaliga ursäkter. Goda vitsord för deltagande i fängelsets alla rehabiliteringsprogram vägde mindre.
Hennes försvarsadvokat – fram till förra veckan – tror att det hade tagit honom minst fem år till att få ut henne från fängelset, om inte den svenska regeringen fått fram en flytt till Sverige och Hinseberg.
– Jag vet inte varför det skedde just nu. Det var förmodligen en blandning av den juridiska processen, politiska påtryckningar och att Kalifornien behöver skära ner på sin fängelsepopulation, säger Ashok Ramani , vars advokatbyrå i San Francisco jobbat gratis med ärendet i fem år.
– Annikas fall är intressant, för det visar verkligen hur man ser på bestraffning och rehabilitering i Kalifornien numera. Det är mycket sällan man ser en fånge som lyckats förändra sitt liv och sin person så genomgripande som hon gjort. Ändå tog det 27 år innan det räckte, för att få flyttas till Sverige. Allt fokus i nämndens bedömning har varit på det förgångna. Det beror mest av allt på att det gäller ett polismord.
Inte bara svenskar utan även flera amerikaner har engagerat sig i Annika Deasys öde. En av dem är Lewis Dolinsky, mångårig journalist på San Francisco Chronicle. Han fick av en slump höra talas om fallet för tio år sedan, och har sedan dess följt och granskat det samt lärt känna Annika. Han har läst alla handlingar, besökt Lakeport och talat med många inblandade – men valt att inte skriva något för att skydda henne. Han har heller inte velat uttala sig offentligt, förrän nu:
-- Jag förringar verkligen inte hennes kriminella förflutna. Men under sin långa tid i fängelset har hon förändrats otroligt mycket. Det är faktiskt ett hjältedåd att ha klarat det.
– Som människor förväntas vi tro på att det är möjligt att sona och gottgöra sina synder. Annika har blivit en ansvarsfull människa, som numera är värd all beundran.
Gunilla Kinn
Källor:
• “Sorgfågel; Annika Östberg berättar om sitt liv” av Lena Katarina Swanberg (Bokförlaget DN 1999)
• “Annika -- ett brott, ett straff, ett liv”, dokumentärfilm av Tom Alandh (SVT 1999): del I och del II
• protokoll från förhör med Board of Parole; California Institution for Women (18 september 2008)
• intervjuer
• tidningstexter
• samtiden.com – Brott och Straff – Annika Deasy, myt och verklighet I och Brott och Straff – Annika Deasy, myt och verklighet II
Thursday, January 15, 2009
Livsmedelslobbying mot Vita huset
Förväntningarna på USA:s näste president är skyhöga. Bland de grupper som nu hoppas på Barack Obama finns debattörerna för livsmedelskvalitet.
Publicerad i Veckans Eko/Ekolådan, 2/2009
– Kampen för bättre mat är en moralisk fråga! Och något som presidenten faktiskt måste ta tag i, innan det är för sent.
Alice Waters talar som en brinnande aktivist, och det är just vad hon är.
I 37 år har hon drivit Chez Panisse – en Kalifornienkrog som fått världsrykte, och där generationer av kockar och gäster lärt sig uppskatta färska, närodlade råvaror. Men nu har Waters lämnat kastrullerna, för att på heltid ägna sig åt den politiska hetluften några år. Måltavlan: det nya presidentparet.
– Det märks ju att Barack och Michelle Obama bryr sig om vad de och barnen äter! De tycks ha förstått diskussionen om matkvalitet, säger hon bestämt.
Debatten om jordbrukspolitik, livsmedelshantering och kost har, precis som i Sverige, blivit intensiv i USA.
Kockar som Dan Barber (Blue Hill) och Danny Meyer (Union Square Café), författare som Eric Schlosser ("Fast Food Nation") och Michael Pollan ("In Defense of Food") samt nutritionister som Marion Nestle (New York University) sprutar ur sig debattartiklar och böcker. Det finns en hel del lokala initiativ – som när barn får besöka bondgårdar eller odla grönsaker.
Men själva tycker debattörerna inte att de får genomslag, bortom enstaka texter i elitmedier som New York Times. Motkrafterna – snabbmatskedjor; kemi- och livsmedelsindustrin – är starka, och efter decennier av industritillverkad, näringsfattig mat har amerikanerna vant sig vid tomma kalorier.
– Medierna skriver bara när det varit något dramatiskt fall av förgiftning, fnyser Alice Waters.
– Men det är de goda exemplen som behöver lyftas fram!
Hon och andra aktivister har skrivit till herr och fru Obama för att erbjuda sina tjänster som matpolitiska rådgivare.
"Ni har en unik möjlighet att sätta tonen för de förändringar som behöver göras vad gäller de sätt på vilka USA skaffar sin mat. Det rena och hälsosamma med er valrörelse kan gott få en parallell i ren och hälsosam mat på USA:s mest synliga och symboliska adress: Vita huset", stod det i brevet.
Hillary Clinton och Laura Bush har förvisso sett till att representationsmaten varit någorlunda hälsosam, och Vita huset har redan en liten ekologisk köksträdgård. Men Alice Waters menar att matkvalitet måste bli något mer: regeringspolitik. Hittills har det mesta drivits av eldsjälar på gräsrotsnivå.
– Det vore oerhört symboliskt om Vita huset började återupprätta USA:s gastronomiska arv. Bra mat ska inte vara lyx, utan en rättighet.
Barack Obama har ännu inte gett mataktivisterna någon respons. Tyvärr gör nog finanskrisen samt andra oroshärdar att han får svårt att fokusera på amerikanarnas matvanor. Men livsmedelskvalitet skulle kunna bli en av de frågor Michelle Obama tar sig an som First Lady. Hon har en stående inbjudan till Chez Panisse.
Gunilla Kinn
Denna artikel om mat- och jordbrukspolitik, som New York Times publicerade under valrörelsen i höstas, har cirkulerat flitigt bland livsmedelsaktivister i USA:
Publicerad i Veckans Eko/Ekolådan, 2/2009
– Kampen för bättre mat är en moralisk fråga! Och något som presidenten faktiskt måste ta tag i, innan det är för sent.
Alice Waters talar som en brinnande aktivist, och det är just vad hon är.
I 37 år har hon drivit Chez Panisse – en Kalifornienkrog som fått världsrykte, och där generationer av kockar och gäster lärt sig uppskatta färska, närodlade råvaror. Men nu har Waters lämnat kastrullerna, för att på heltid ägna sig åt den politiska hetluften några år. Måltavlan: det nya presidentparet.
– Det märks ju att Barack och Michelle Obama bryr sig om vad de och barnen äter! De tycks ha förstått diskussionen om matkvalitet, säger hon bestämt.
Debatten om jordbrukspolitik, livsmedelshantering och kost har, precis som i Sverige, blivit intensiv i USA.
Kockar som Dan Barber (Blue Hill) och Danny Meyer (Union Square Café), författare som Eric Schlosser ("Fast Food Nation") och Michael Pollan ("In Defense of Food") samt nutritionister som Marion Nestle (New York University) sprutar ur sig debattartiklar och böcker. Det finns en hel del lokala initiativ – som när barn får besöka bondgårdar eller odla grönsaker.
Men själva tycker debattörerna inte att de får genomslag, bortom enstaka texter i elitmedier som New York Times. Motkrafterna – snabbmatskedjor; kemi- och livsmedelsindustrin – är starka, och efter decennier av industritillverkad, näringsfattig mat har amerikanerna vant sig vid tomma kalorier.
– Medierna skriver bara när det varit något dramatiskt fall av förgiftning, fnyser Alice Waters.
– Men det är de goda exemplen som behöver lyftas fram!
Hon och andra aktivister har skrivit till herr och fru Obama för att erbjuda sina tjänster som matpolitiska rådgivare.
"Ni har en unik möjlighet att sätta tonen för de förändringar som behöver göras vad gäller de sätt på vilka USA skaffar sin mat. Det rena och hälsosamma med er valrörelse kan gott få en parallell i ren och hälsosam mat på USA:s mest synliga och symboliska adress: Vita huset", stod det i brevet.
Hillary Clinton och Laura Bush har förvisso sett till att representationsmaten varit någorlunda hälsosam, och Vita huset har redan en liten ekologisk köksträdgård. Men Alice Waters menar att matkvalitet måste bli något mer: regeringspolitik. Hittills har det mesta drivits av eldsjälar på gräsrotsnivå.
– Det vore oerhört symboliskt om Vita huset började återupprätta USA:s gastronomiska arv. Bra mat ska inte vara lyx, utan en rättighet.
Barack Obama har ännu inte gett mataktivisterna någon respons. Tyvärr gör nog finanskrisen samt andra oroshärdar att han får svårt att fokusera på amerikanarnas matvanor. Men livsmedelskvalitet skulle kunna bli en av de frågor Michelle Obama tar sig an som First Lady. Hon har en stående inbjudan till Chez Panisse.
Gunilla Kinn
Denna artikel om mat- och jordbrukspolitik, som New York Times publicerade under valrörelsen i höstas, har cirkulerat flitigt bland livsmedelsaktivister i USA:
Sunday, November 30, 2008
USA: ödslighet i huskrisens spår
Stockton (TT)
Döda blomrabatter, tomma hus, lappar på dörrarna. I vissa områden i Kaliforniens inland står vartannat hus obebott.
I Stockton har tusentals familjer tvingats lämna sina hem i kreditkrisens spår. Fastighetspriserna har sjunkit med över 40 procent. Vikande skatteunderlag och sociala problem är andra följder av huskrisen.
– För fem år sedan var det tomatodlingar, majs- och vetefält här, säger Dave Harmon och blickar ut över en enorm men rätt tom parkeringsplats vid en köplada där de flesta lokaler är outhyrda.
Han är mäklare och visar runt i Mossdale Landing i närheten av Stockton i Kaliforniens inland – ett av många områden som bebyggts med överkomliga hus till familjer, som inte haft råd att köpa eget närmare kusten.
– Det var inte länge sedan här var fullt av folk varje helg. De körde hit från San Francisco, Oakland och San José för att titta på de hus som växte upp, och låneinstituten hade representanter på plats.
Övergivna hus
Nu känns Mossdale Landing ödsligt. Nära hälften av de nya husen står tomma, med bruna gräsmattor och döda blomrabatter. Skyltar visar att de är till salu eller går att hyra. På många dörrar sitter lappar om att huset tagits i pant.
– En av mina klienter var en ung vietnamesisk läkare, vars familj kom till USA som båtflyktingar på 1970-talet. När han fick jobb på sjukhuset i Stockton köpte han två hus här: ett till sig och sin fru, ett till sina föräldrar. När hans kontrakt inte förnyades i fjol flyttade de åter till Los Angeles, berättar Harmon.
– Det tog ett år att få husen sålda. Under tiden halverades priserna. Han köpte 2006 för 712 000 dollar (5,5 miljoner kronor) per hus, men fick bara ut 330 000 dollar i maj. En hemsk förlust! Men han var lättad över att få lösa sina lån.
Annars händer det att människor som inte klarar räntor och amorteringar bara lämnar sina hus. Enligt mäklarna finns det knappt något stigma längre i att få uselt kreditbetyg eller ha råkat ut för en utmätning – det har blivit så vanligt.
Få grannfamiljer
- Grannarna stack för några månader sedan. Jag har ingen aning om vart. Kanske hyr de nå't i Oakland.
Tvåbarnspappan Maurice Moren är kökschef på en golfklubb och köpte ett stort hus i Mossdale Landing för bara sex månader sedan. Han tröttnade på att det var så stökigt där familjen bodde tidigare.
– För många gangstergäng, usla skolor. Jag trivs med att det står hus tomma här, det blir lugnt och tyst.
Men han har fått köpa en hundvalp åt sjuåriga dottern Paulina för att hon ska ha någon att leka med. Det finns ju knappt några barn på gatan. Och trots att familjen Moren köpt billigt funderar han redan på att flytta.
– Jag är besviken, för de lokala skatterna har blivit mycket högre än jag trodde (8 000 dollar istället för 2 000 om året). Visst lär fler flytta in och dela på kostnaderna. Men frågan är hur många år det tar.
Kaliforniens kommuner har problem med vikande skatteunderlag, vilket leder till nedskärningar i skolor och annan verksamhet.
– De som inte dragit ännu funderar nog på det, eftersom deras lån är större än vad husen är värda. Alla som riskerar arbetslöshet är sårbara, säger Dave Harmon.
Lån utan handpenning
De kreativa finansieringsmodeller som i mitten av 2000-talet kom att komplettera vanliga bolån bär stor skuld i dramat.
– Folk tiggde och bad om sådana lån som de sett i tv-reklamen, säger låneförmedlaren Stephanie Rodriguez.
– Jag förklarade upplägget med stigande räntor och avbetalningar – men det hjälpte inte. De skulle ha sina hus genast, även om de knappt kunde lägga en dollar i handpenning. Många av de låneinstitut som nu tvingats omkull ägdes av de stora bankerna, det var en hel industri!
Även under 90-talets lågkonjunktur togs många småhus i Stockton i pant av bankerna. Dave Harmon visar runt i bostadsområdet Weston Ranch, som drabbades då:
– De utmätta husen köptes av investerare, som hyrde ut dem i väntan på stigande priser. Men hyresgästerna tog sällan hand om husen. Det blev problem med klotter, gäng, droger, brottslighet ... och Weston Ranch fick ett bestående dåligt rykte.
Mäklare, röjningsfirmor och skyltmålare har bråda dagar i Stockton, som kallats "Utmätningarnas huvudstad" i USA.
– Vi har mycket att göra nu. Alla hus som tagits i pant måste säljas förr eller senare, säger Harmon. Han påpekar att bankerna inte accepterar skambud.
– Eftersom priserna fallit har provisionen gått ner, så jag måste sälja tre gånger fler hus än tidigare. Och det är inte så kul att bara ha att göra med banker och investerare. Det är mycket roligare att jobba med människor som letar hus.
Gunilla Kinn/TT
Subprimelån knäckte låntagare
I USA finns flera federala låneprogram för att hjälpa låg- och medelinkomsttagare att köpa hus. Men beloppen är begränsade och räckte inte långt på den överhettade fastighetsmarknaden i delstater som Florida och Kalifornien.
Många låntagare som ville köpa hus – och som inte kunde få vanliga banklån – tog i stället vad som marknadsfördes som "enprocentslån". Dessa hade låg ränta till en början, bara en procent, och beloppen att betala var låga första året. Men en ökad ränta byggde sedan snabbt upp en allt större skuld, som för många blev svår att betala – och extra hopplös när husets marknadsvärde rasade i stället för att fortsätta uppåt.
När oljepriserna steg drastiskt drabbades många extra hårt ekonomiskt, eftersom de ofta tvingades pendla långväga med bil för att komma till sina jobb.
Banker och kreditmäklare tjänade i början stora belopp på de så kallade subprimelånen. Inga nya sådana utfärdas, och befintliga villkor omförhandlas ofta. (TT)
Sjunkande fastighetspriser möjliggör köp
I de enorma ekonomiska räddningspaket som nu förbereds i Washington (och Chicago) ingår stimulans till sunda kreditmarknader och hjälp till dem som riskerar att förlora sina hus, till exempel tillfälligt stopp för utmätningar och pantövertagande ("foreclosure").
Kraftigt sänkta fastighetspriser gör också att ett eget hus nu kan bli verklighet för allt fler, även till konventionella lånevillkor med en handpenning på 10–20 procent (till skillnad från subprimelånen, som knappt krävde någon handpenning alls). I exempelvis The Bay Area i Kalifornien är medianhuspriset nu på samma nivå som 2001: 375 000 dollar – en nedgång med 45 procent jämfört med oktober 2007. Nästan hälften av alla hus som säljs i området har genomgått "foreclosure". (Källa: San Francisco Chronicle)
Döda blomrabatter, tomma hus, lappar på dörrarna. I vissa områden i Kaliforniens inland står vartannat hus obebott.
I Stockton har tusentals familjer tvingats lämna sina hem i kreditkrisens spår. Fastighetspriserna har sjunkit med över 40 procent. Vikande skatteunderlag och sociala problem är andra följder av huskrisen.
– För fem år sedan var det tomatodlingar, majs- och vetefält här, säger Dave Harmon och blickar ut över en enorm men rätt tom parkeringsplats vid en köplada där de flesta lokaler är outhyrda.
Han är mäklare och visar runt i Mossdale Landing i närheten av Stockton i Kaliforniens inland – ett av många områden som bebyggts med överkomliga hus till familjer, som inte haft råd att köpa eget närmare kusten.
– Det var inte länge sedan här var fullt av folk varje helg. De körde hit från San Francisco, Oakland och San José för att titta på de hus som växte upp, och låneinstituten hade representanter på plats.
Övergivna hus
Nu känns Mossdale Landing ödsligt. Nära hälften av de nya husen står tomma, med bruna gräsmattor och döda blomrabatter. Skyltar visar att de är till salu eller går att hyra. På många dörrar sitter lappar om att huset tagits i pant.
– En av mina klienter var en ung vietnamesisk läkare, vars familj kom till USA som båtflyktingar på 1970-talet. När han fick jobb på sjukhuset i Stockton köpte han två hus här: ett till sig och sin fru, ett till sina föräldrar. När hans kontrakt inte förnyades i fjol flyttade de åter till Los Angeles, berättar Harmon.
– Det tog ett år att få husen sålda. Under tiden halverades priserna. Han köpte 2006 för 712 000 dollar (5,5 miljoner kronor) per hus, men fick bara ut 330 000 dollar i maj. En hemsk förlust! Men han var lättad över att få lösa sina lån.
Annars händer det att människor som inte klarar räntor och amorteringar bara lämnar sina hus. Enligt mäklarna finns det knappt något stigma längre i att få uselt kreditbetyg eller ha råkat ut för en utmätning – det har blivit så vanligt.
Få grannfamiljer
- Grannarna stack för några månader sedan. Jag har ingen aning om vart. Kanske hyr de nå't i Oakland.
Tvåbarnspappan Maurice Moren är kökschef på en golfklubb och köpte ett stort hus i Mossdale Landing för bara sex månader sedan. Han tröttnade på att det var så stökigt där familjen bodde tidigare.
– För många gangstergäng, usla skolor. Jag trivs med att det står hus tomma här, det blir lugnt och tyst.
Men han har fått köpa en hundvalp åt sjuåriga dottern Paulina för att hon ska ha någon att leka med. Det finns ju knappt några barn på gatan. Och trots att familjen Moren köpt billigt funderar han redan på att flytta.
– Jag är besviken, för de lokala skatterna har blivit mycket högre än jag trodde (8 000 dollar istället för 2 000 om året). Visst lär fler flytta in och dela på kostnaderna. Men frågan är hur många år det tar.
Kaliforniens kommuner har problem med vikande skatteunderlag, vilket leder till nedskärningar i skolor och annan verksamhet.
– De som inte dragit ännu funderar nog på det, eftersom deras lån är större än vad husen är värda. Alla som riskerar arbetslöshet är sårbara, säger Dave Harmon.
Lån utan handpenning
De kreativa finansieringsmodeller som i mitten av 2000-talet kom att komplettera vanliga bolån bär stor skuld i dramat.
– Folk tiggde och bad om sådana lån som de sett i tv-reklamen, säger låneförmedlaren Stephanie Rodriguez.
– Jag förklarade upplägget med stigande räntor och avbetalningar – men det hjälpte inte. De skulle ha sina hus genast, även om de knappt kunde lägga en dollar i handpenning. Många av de låneinstitut som nu tvingats omkull ägdes av de stora bankerna, det var en hel industri!
Även under 90-talets lågkonjunktur togs många småhus i Stockton i pant av bankerna. Dave Harmon visar runt i bostadsområdet Weston Ranch, som drabbades då:
– De utmätta husen köptes av investerare, som hyrde ut dem i väntan på stigande priser. Men hyresgästerna tog sällan hand om husen. Det blev problem med klotter, gäng, droger, brottslighet ... och Weston Ranch fick ett bestående dåligt rykte.
Mäklare, röjningsfirmor och skyltmålare har bråda dagar i Stockton, som kallats "Utmätningarnas huvudstad" i USA.
– Vi har mycket att göra nu. Alla hus som tagits i pant måste säljas förr eller senare, säger Harmon. Han påpekar att bankerna inte accepterar skambud.
– Eftersom priserna fallit har provisionen gått ner, så jag måste sälja tre gånger fler hus än tidigare. Och det är inte så kul att bara ha att göra med banker och investerare. Det är mycket roligare att jobba med människor som letar hus.
Gunilla Kinn/TT
Subprimelån knäckte låntagare
I USA finns flera federala låneprogram för att hjälpa låg- och medelinkomsttagare att köpa hus. Men beloppen är begränsade och räckte inte långt på den överhettade fastighetsmarknaden i delstater som Florida och Kalifornien.
Många låntagare som ville köpa hus – och som inte kunde få vanliga banklån – tog i stället vad som marknadsfördes som "enprocentslån". Dessa hade låg ränta till en början, bara en procent, och beloppen att betala var låga första året. Men en ökad ränta byggde sedan snabbt upp en allt större skuld, som för många blev svår att betala – och extra hopplös när husets marknadsvärde rasade i stället för att fortsätta uppåt.
När oljepriserna steg drastiskt drabbades många extra hårt ekonomiskt, eftersom de ofta tvingades pendla långväga med bil för att komma till sina jobb.
Banker och kreditmäklare tjänade i början stora belopp på de så kallade subprimelånen. Inga nya sådana utfärdas, och befintliga villkor omförhandlas ofta. (TT)
Sjunkande fastighetspriser möjliggör köp
I de enorma ekonomiska räddningspaket som nu förbereds i Washington (och Chicago) ingår stimulans till sunda kreditmarknader och hjälp till dem som riskerar att förlora sina hus, till exempel tillfälligt stopp för utmätningar och pantövertagande ("foreclosure").
Kraftigt sänkta fastighetspriser gör också att ett eget hus nu kan bli verklighet för allt fler, även till konventionella lånevillkor med en handpenning på 10–20 procent (till skillnad från subprimelånen, som knappt krävde någon handpenning alls). I exempelvis The Bay Area i Kalifornien är medianhuspriset nu på samma nivå som 2001: 375 000 dollar – en nedgång med 45 procent jämfört med oktober 2007. Nästan hälften av alla hus som säljs i området har genomgått "foreclosure". (Källa: San Francisco Chronicle)
Thursday, October 16, 2008
Tuff sista debatt mellan McCain och Obama
New York, TT
Båda presidentkandidaterna var på hugget i den sista TV-debatten i den amerikanska valrörelsen. Särskilt John McCain tog chansen att vara offensiv – men de snabba tittarmätningarna gav ändå Barack Obama segern.
Skattepolitik, skolpeng, sjukvårdsförsäkring, aborträtt, frihandel och energiförsörjning – de båda senatorerna fick redogöra för sin syn på en rad inrikesfrågor i den avslutande debatten.
Det blev en tät och tuff men relativt saklig diskussion, där de ideologiska skillnaderna mellan republikansk och demokratisk politik blev tydliga. McCain vände sig genom TV-kameran direkt till en hantverkare Obama träffade häromdagen i Ohio: "Joe Plumber".
–Senator Obama vill att regeringen ska bestämma vad dina anställda ska ha för sjukförsäkring. Jag vill att du, Joe, ska få göra jobbet.
Sarah Palin har gjort ett stort nummer av att hon som vicepresident vill representera vanligt folk, såsom Joe Sixpack. Denne nye rörmokare lär också synas i medierna framöver, vare sig det handlar om sjukförsäkringar eller lånekrisen.
–Joe, om du nu finns därute – med min politik får du och 95 procent av alla arbetande familjer skattesänkningar, fortsatte Obama.
Negativ valrörelse
Det hettade till ordentligt när debattledaren bad de båda senatorerna förklara det negativa tonläge som valrörelsen urartat i. John McCain menade att Barack Obama bränner en stor del av sin kampanjkassa på missvisande TV-reklam, och att det är relevant att ifrågasätta Obamas kontakter med 60-talsterroristen Bill Ayers och andra tvivelaktiga personer. Obama svarade än en gång att Ayers inte medverkar i hans kampanj, och nämnde istället de framstående individer som faktiskt är hans rådgivare – till exempel den folklige kapitalisten Warren Buffett.
När frihandelsfrågan kom upp betonade Obama att han är för frihandelsavtal, men inte på vilka villkor som helst. McCain talade om hur motståndaren vill höja skatter och begränsa handel som ingen president sedan 30-talet.
Times Mark Halperin gav McCain ett svagt A i betyg, och Obama fick ett B. I CNN:s väljarpanel fick Obama dock stöd av 58 procent av de tillfrågade, mot 31 för McCain.
Båda presidentkandidaterna var på hugget i den sista TV-debatten i den amerikanska valrörelsen. Särskilt John McCain tog chansen att vara offensiv – men de snabba tittarmätningarna gav ändå Barack Obama segern.
Skattepolitik, skolpeng, sjukvårdsförsäkring, aborträtt, frihandel och energiförsörjning – de båda senatorerna fick redogöra för sin syn på en rad inrikesfrågor i den avslutande debatten.
Det blev en tät och tuff men relativt saklig diskussion, där de ideologiska skillnaderna mellan republikansk och demokratisk politik blev tydliga. McCain vände sig genom TV-kameran direkt till en hantverkare Obama träffade häromdagen i Ohio: "Joe Plumber".
–Senator Obama vill att regeringen ska bestämma vad dina anställda ska ha för sjukförsäkring. Jag vill att du, Joe, ska få göra jobbet.
Sarah Palin har gjort ett stort nummer av att hon som vicepresident vill representera vanligt folk, såsom Joe Sixpack. Denne nye rörmokare lär också synas i medierna framöver, vare sig det handlar om sjukförsäkringar eller lånekrisen.
–Joe, om du nu finns därute – med min politik får du och 95 procent av alla arbetande familjer skattesänkningar, fortsatte Obama.
Negativ valrörelse
Det hettade till ordentligt när debattledaren bad de båda senatorerna förklara det negativa tonläge som valrörelsen urartat i. John McCain menade att Barack Obama bränner en stor del av sin kampanjkassa på missvisande TV-reklam, och att det är relevant att ifrågasätta Obamas kontakter med 60-talsterroristen Bill Ayers och andra tvivelaktiga personer. Obama svarade än en gång att Ayers inte medverkar i hans kampanj, och nämnde istället de framstående individer som faktiskt är hans rådgivare – till exempel den folklige kapitalisten Warren Buffett.
När frihandelsfrågan kom upp betonade Obama att han är för frihandelsavtal, men inte på vilka villkor som helst. McCain talade om hur motståndaren vill höja skatter och begränsa handel som ingen president sedan 30-talet.
Times Mark Halperin gav McCain ett svagt A i betyg, och Obama fick ett B. I CNN:s väljarpanel fick Obama dock stöd av 58 procent av de tillfrågade, mot 31 för McCain.
Wednesday, October 15, 2008
McCain satsar allt på Pennsylvania
Trots att opinionsundersökningarna visar på en tydlig seger för Barack Obama där chansar John McCain på att vinna Pennsylvania – en stor, viktig delstat för båda kandidaterna.
"Vi blir viktigare för var dag som går", sade Pennsylvania-republikanernas Robert Gleason optimistiskt till lokaltidningen Morning Call. "Vi är den största "blå" delstaten som står på spel".
Pennsylvania i nordöstra USA har två liberala storstäder – Philadelphia i öster; Pittsburgh i väster – med en konservativ landsbygd emellan. Delstaten röstade nätt och jämnt blått – demokratiskt – i valet 2004.
Stor ledning
Men en rad opinionsundersökningar visar att läget inte alls är så jämnt som experterna länge spådde att det skulle bli.
Tvärtom leder Barack Obama nu stort i Pennsylvania, med 12_13 procentenheter över John McCain. Tydligen har Obama lyckats vinna många av de väljare som han i våras talade om som bittra, religiösa och frihandelskritiska vapenälskare.
Opinionsläget är mycket jämnare i Ohio, Virginia, Nevada, Florida, Missouri, Colorado och North Carolina än i Pennsylvania.
Satsar resurser
Ändå är båda partiernas kandidater på plats. I lördags höll Barack Obama fyra mobiliseringsmöten i centrala Philadelphia. Samma dag dök republikanernas Sarah Palin upp på Philadelphia Flyers hockeyrink för att sköta pucknedsläppet.
I söndags kampanjade Bill och Hillary Clinton med Joe Biden i hans födelsestad Scranton – och på tisdagen talar John McCain på ett kvinnocollege i Stor-Philadelphias utkant, där det brukar väga riktigt jämnt. McCains kampanj har 30 kampanjkontor i delstaten och tänker nu öppna 15 till (Obamas har 78).
Kan bli jämnt
Möjligen har båda lägren gjort egna mätningar som visar att valet trots allt blir jämnt – och demokraterna vågar tydligen inte ta en seger för given.
Men John McCain har få alternativ, om han ska ha chans att vinna presidentvalet. Som läget ser ut nu måste han få Pennsylvanias 21 elektorsröster för att kompensera Obamas framfart i andra delstater, särskilt sedan han slutat satsa på arbetslöshetsdrabbade Michigan.
Pennsylvania potential
–Republikanerna ser nog viss potential i Pennsylvania eftersom Obama förlorade primärvalet mot Hillary, säger David Chermol som volontärarbetar för Obama i Philadelphia.
–Nu måste de koncentrera sina resurser. I både Ohio och Pennsylvania finns många konservativa som är mot abort, och ett stort antal främlingsfientliga grupper.
John McCain har lovat sina anhängare att göra allt han kan för att vända opinionsläget – inte minst i den sista TV-sända debatten på onsdag.
Men blott en kandidat har lyckats med en sådan vändning: nämligen Ronald Reagan, mot Jimmy Carter i valet 1980.
"Vi blir viktigare för var dag som går", sade Pennsylvania-republikanernas Robert Gleason optimistiskt till lokaltidningen Morning Call. "Vi är den största "blå" delstaten som står på spel".
Pennsylvania i nordöstra USA har två liberala storstäder – Philadelphia i öster; Pittsburgh i väster – med en konservativ landsbygd emellan. Delstaten röstade nätt och jämnt blått – demokratiskt – i valet 2004.
Stor ledning
Men en rad opinionsundersökningar visar att läget inte alls är så jämnt som experterna länge spådde att det skulle bli.
Tvärtom leder Barack Obama nu stort i Pennsylvania, med 12_13 procentenheter över John McCain. Tydligen har Obama lyckats vinna många av de väljare som han i våras talade om som bittra, religiösa och frihandelskritiska vapenälskare.
Opinionsläget är mycket jämnare i Ohio, Virginia, Nevada, Florida, Missouri, Colorado och North Carolina än i Pennsylvania.
Satsar resurser
Ändå är båda partiernas kandidater på plats. I lördags höll Barack Obama fyra mobiliseringsmöten i centrala Philadelphia. Samma dag dök republikanernas Sarah Palin upp på Philadelphia Flyers hockeyrink för att sköta pucknedsläppet.
I söndags kampanjade Bill och Hillary Clinton med Joe Biden i hans födelsestad Scranton – och på tisdagen talar John McCain på ett kvinnocollege i Stor-Philadelphias utkant, där det brukar väga riktigt jämnt. McCains kampanj har 30 kampanjkontor i delstaten och tänker nu öppna 15 till (Obamas har 78).
Kan bli jämnt
Möjligen har båda lägren gjort egna mätningar som visar att valet trots allt blir jämnt – och demokraterna vågar tydligen inte ta en seger för given.
Men John McCain har få alternativ, om han ska ha chans att vinna presidentvalet. Som läget ser ut nu måste han få Pennsylvanias 21 elektorsröster för att kompensera Obamas framfart i andra delstater, särskilt sedan han slutat satsa på arbetslöshetsdrabbade Michigan.
Pennsylvania potential
–Republikanerna ser nog viss potential i Pennsylvania eftersom Obama förlorade primärvalet mot Hillary, säger David Chermol som volontärarbetar för Obama i Philadelphia.
–Nu måste de koncentrera sina resurser. I både Ohio och Pennsylvania finns många konservativa som är mot abort, och ett stort antal främlingsfientliga grupper.
John McCain har lovat sina anhängare att göra allt han kan för att vända opinionsläget – inte minst i den sista TV-sända debatten på onsdag.
Men blott en kandidat har lyckats med en sådan vändning: nämligen Ronald Reagan, mot Jimmy Carter i valet 1980.
Thursday, October 02, 2008
Palin och Biden i respektfullt möte
New York, TT
Sarah Palin klarade sig väl igenom sin allra första debatt om nationell politik. Men Joe Biden ansågs ändå ha vunnit en majoritet av väljarnas sympatier, i TV-bolagens snabbundersökningar.
Enligt CBS News mätning ansåg 46 procent av de tillfrågade att Biden var bäst i debatten, medan 21 procent höll på Palin. En tredjedel tyckte att den blev oavgjord.
Mediebilden blir därmed troligen dels att Sarah Palin kommit tillbaka med besked i valrörelsen, dels att väljarna inför valet den 4 november ändå har störst förtroende för de båda demokratiska kandidaterna.
Unik debatt
Irakkriget, sjukvårdsförsäkringar, skatter, klimatet, enkönade äktenskap, vicepresidentrollen och inte minst vem som bär ansvaret för Wall Street- och bolåne-krisen. De båda kandidaterna till att efterträda Dick Cheney som USA:s nästa vicepresident fick ge sin syn på en rad frågor, under den enda TV-debatt som ordnas mellan dem.
Irak skiljefråga
"Det vore en parodi om vi skulle lämna Irak nu", sade republikanen och Alaska-guvernören Sarah Palin. Hon menade att Barack Obamas plan att börja kalla hem trupperna vore att ge upp i kriget mot terror.
Demokraten och Delaware-senatorn Joe Biden försvarade planen att USA ska dra sig ur Irak inom 16 månader, och betonade att terrorism bör bekämpas i Pakistan och Afghanistan – samt att denna fråga är en av många, där kandidaterna skiljer sig åt fundamentalt.
Biden skyllde de dåliga huskrediter som vållat finanskrisen på bristande reglering, medan Palin talade om den girighet på Wall Street som hon och John McCain vill bekämpa.
Stort intresse
Över hela USA ordnades tusentals "debate parties", sammankomster med storbildsskärmar. Intresset har varit stort inte minst eftersom Sarah Palin den senaste tiden hånats och beklagats av både demokrater och konservativa, efter svaga insater i de få intervjuer hon gett.
Men i debatten gav hon ett piggt och offensivt intryck, och de som skadeglatt hoppats på att hon skulle göra bort sig blev besvikna.
Kommentatorer i konservativa Fox News konstaterade att Sarah Palin återupprättat sitt anseende genom att ge Joe Biden en tuff match.
Artig debatt
Biden framstod som den Washington-veteran han är, men lyckades undvika att vara nedlåtande mot sin unga motståndare; Palin använde en folklig outsider-jargong.
Vicepresidentkandidaterna spelar för det mesta mycket liten roll för vem de amerikanska väljarna röstar på, utom möjligen i kandidatens egen hemstat. Sedan Palin dök upp som ett politiskt stjärnskott har experterna spekulerat om ifall denna "sanning" bör omprövas.
Barack Obamas ledning i opinionsmätningarna blir mycket svår att vända för republikanerna – men Sarah Palins debattinsats var tillräckligt bra för att John McCain ännu ska ha en chans.
/Gunilla Kinn
Sarah Palin klarade sig väl igenom sin allra första debatt om nationell politik. Men Joe Biden ansågs ändå ha vunnit en majoritet av väljarnas sympatier, i TV-bolagens snabbundersökningar.
Enligt CBS News mätning ansåg 46 procent av de tillfrågade att Biden var bäst i debatten, medan 21 procent höll på Palin. En tredjedel tyckte att den blev oavgjord.
Mediebilden blir därmed troligen dels att Sarah Palin kommit tillbaka med besked i valrörelsen, dels att väljarna inför valet den 4 november ändå har störst förtroende för de båda demokratiska kandidaterna.
Unik debatt
Irakkriget, sjukvårdsförsäkringar, skatter, klimatet, enkönade äktenskap, vicepresidentrollen och inte minst vem som bär ansvaret för Wall Street- och bolåne-krisen. De båda kandidaterna till att efterträda Dick Cheney som USA:s nästa vicepresident fick ge sin syn på en rad frågor, under den enda TV-debatt som ordnas mellan dem.
Irak skiljefråga
"Det vore en parodi om vi skulle lämna Irak nu", sade republikanen och Alaska-guvernören Sarah Palin. Hon menade att Barack Obamas plan att börja kalla hem trupperna vore att ge upp i kriget mot terror.
Demokraten och Delaware-senatorn Joe Biden försvarade planen att USA ska dra sig ur Irak inom 16 månader, och betonade att terrorism bör bekämpas i Pakistan och Afghanistan – samt att denna fråga är en av många, där kandidaterna skiljer sig åt fundamentalt.
Biden skyllde de dåliga huskrediter som vållat finanskrisen på bristande reglering, medan Palin talade om den girighet på Wall Street som hon och John McCain vill bekämpa.
Stort intresse
Över hela USA ordnades tusentals "debate parties", sammankomster med storbildsskärmar. Intresset har varit stort inte minst eftersom Sarah Palin den senaste tiden hånats och beklagats av både demokrater och konservativa, efter svaga insater i de få intervjuer hon gett.
Men i debatten gav hon ett piggt och offensivt intryck, och de som skadeglatt hoppats på att hon skulle göra bort sig blev besvikna.
Kommentatorer i konservativa Fox News konstaterade att Sarah Palin återupprättat sitt anseende genom att ge Joe Biden en tuff match.
Artig debatt
Biden framstod som den Washington-veteran han är, men lyckades undvika att vara nedlåtande mot sin unga motståndare; Palin använde en folklig outsider-jargong.
Vicepresidentkandidaterna spelar för det mesta mycket liten roll för vem de amerikanska väljarna röstar på, utom möjligen i kandidatens egen hemstat. Sedan Palin dök upp som ett politiskt stjärnskott har experterna spekulerat om ifall denna "sanning" bör omprövas.
Barack Obamas ledning i opinionsmätningarna blir mycket svår att vända för republikanerna – men Sarah Palins debattinsats var tillräckligt bra för att John McCain ännu ska ha en chans.
/Gunilla Kinn
Saturday, September 27, 2008
Debatten början på slutet av USA:s valrörelse
New York, TT
De flesta politiska bedömare i USA tycks ense om att den första TV-sända debatten mellan demokraten Barack Obama och republikanen John McCain blev jämn. Samtidigt som båda stärkte sin ställning hos de egna anhängarna återstår att se hur mittenväljarna reagerade.
"Ifall McCains uppdrag var att i den här debatten visa att han behärskar utrikespolitik och samtidigt sätta sin motståndare på defensiven så lyckades han", skrev TV-bolaget CBS News kommentator. "Och om Obamas mål var att visa att han är redo för den utmaningen, så lyckades han också med det."
Med en dryg månad kvar till presidentvalet var förväntningarna höga inför debatten. Det blev en saklig men tuff diskussion – om allt från finanskrisen till synen på diplomati mot diktaturer.
Irakfrågan skiljer
Tydligast var kontrasten mellan senatorerna i synen på Irakkriget. Barack Obama upprepade att det var feltänkt från början, medan John McCain betonade att den truppförstärkning han initierat i Irak lyckats. Med exempel visade McCain på sin utrikespolitiska gärning, och slog fast att Obama "inte fattar" och "inte har erfarenhet" – medan Obama påminde om McCains fokus på Irak, istället för Afghanistan och Pakistan.
"De löste inte frågorna i debatten, utan belyste dem snarare", skrev Wall Street Journal i en analys av kandidaternas syn på USA:s roll i världen. "Skillnaderna är reella."
Resultat: oavgjort
En hel del förståsigpåare ansåg att John McCain vann debatten på poäng – men att han borde ha fått in en knockout för att utropas till segrare. Särskilt som temat var hans säkra kort: utrikes- och säkerhetspolitik. Därmed blir resultatet oavgjort, eller kanske en halv seger för båda.
Valet anses av många bedömare handla om “för eller emot Obama” som president och överbefälhavare, och han tycks ha fått minst godkänt för presidentmässighet i debatten.
“Om McCain hade varit mer hövlig, och Obama mer stridslysten hade det varit ännu bättre”, skrev Wall Street Journal i en av många kommentarer om stil och framförande.
Obama vann väljare
Och även om McCain fick något bättre betyg av experterna i sak tycks Obama ha gått hem bland väljarna. CNN:s och CBS:s undersökningar gav tydligt, positivt utslag för Obama bland dem som sett debatten – särskilt bland kvinnliga väljare.
Sådana snabbmätningar bör tas med en nypa salt, då demokraterna är överrepresenterade – men om några dagar lär opinionsundersökningar visa effekten bland “independents”, de oberoende vars röster båda kandidaterna hoppas på.
Magasinet Time skrev att debatten var "en stor händelse i valrörelsen – början på slutet. Den behöver smältas och diskuteras i fikarummen och runt köksborden. Men loppet är ännu inte avgjort."
Åter till finanskrisen
Få bedömare blev dock imponerade av kandidaterna under den tredjedel av debatten som gällde USA:s akuta finanskris; knappast heller de tittare som drabbats av arbetslöshet och utmätning, eller inte får sina hus sålda. Båda upprepade gamla standardrepliker om skatter och egna hjärtefrågor. Men ämnet ekonomi är glödhett i USA nu och lär återkomma, inte minst i kommande TV-debatter.
/Gunilla Kinn
De flesta politiska bedömare i USA tycks ense om att den första TV-sända debatten mellan demokraten Barack Obama och republikanen John McCain blev jämn. Samtidigt som båda stärkte sin ställning hos de egna anhängarna återstår att se hur mittenväljarna reagerade.
"Ifall McCains uppdrag var att i den här debatten visa att han behärskar utrikespolitik och samtidigt sätta sin motståndare på defensiven så lyckades han", skrev TV-bolaget CBS News kommentator. "Och om Obamas mål var att visa att han är redo för den utmaningen, så lyckades han också med det."
Med en dryg månad kvar till presidentvalet var förväntningarna höga inför debatten. Det blev en saklig men tuff diskussion – om allt från finanskrisen till synen på diplomati mot diktaturer.
Irakfrågan skiljer
Tydligast var kontrasten mellan senatorerna i synen på Irakkriget. Barack Obama upprepade att det var feltänkt från början, medan John McCain betonade att den truppförstärkning han initierat i Irak lyckats. Med exempel visade McCain på sin utrikespolitiska gärning, och slog fast att Obama "inte fattar" och "inte har erfarenhet" – medan Obama påminde om McCains fokus på Irak, istället för Afghanistan och Pakistan.
"De löste inte frågorna i debatten, utan belyste dem snarare", skrev Wall Street Journal i en analys av kandidaternas syn på USA:s roll i världen. "Skillnaderna är reella."
Resultat: oavgjort
En hel del förståsigpåare ansåg att John McCain vann debatten på poäng – men att han borde ha fått in en knockout för att utropas till segrare. Särskilt som temat var hans säkra kort: utrikes- och säkerhetspolitik. Därmed blir resultatet oavgjort, eller kanske en halv seger för båda.
Valet anses av många bedömare handla om “för eller emot Obama” som president och överbefälhavare, och han tycks ha fått minst godkänt för presidentmässighet i debatten.
“Om McCain hade varit mer hövlig, och Obama mer stridslysten hade det varit ännu bättre”, skrev Wall Street Journal i en av många kommentarer om stil och framförande.
Obama vann väljare
Och även om McCain fick något bättre betyg av experterna i sak tycks Obama ha gått hem bland väljarna. CNN:s och CBS:s undersökningar gav tydligt, positivt utslag för Obama bland dem som sett debatten – särskilt bland kvinnliga väljare.
Sådana snabbmätningar bör tas med en nypa salt, då demokraterna är överrepresenterade – men om några dagar lär opinionsundersökningar visa effekten bland “independents”, de oberoende vars röster båda kandidaterna hoppas på.
Magasinet Time skrev att debatten var "en stor händelse i valrörelsen – början på slutet. Den behöver smältas och diskuteras i fikarummen och runt köksborden. Men loppet är ännu inte avgjort."
Åter till finanskrisen
Få bedömare blev dock imponerade av kandidaterna under den tredjedel av debatten som gällde USA:s akuta finanskris; knappast heller de tittare som drabbats av arbetslöshet och utmätning, eller inte får sina hus sålda. Båda upprepade gamla standardrepliker om skatter och egna hjärtefrågor. Men ämnet ekonomi är glödhett i USA nu och lär återkomma, inte minst i kommande TV-debatter.
/Gunilla Kinn
Tuesday, March 11, 2008
Republikaner kräver guvernör Spitzers avgång
Utsänt av TT den 11 mars, 22.15.
Under tisdagen ökade pressen på att delstaten New Yorks guvernör Eliot Spitzer skulle kasta in handduken, sedan han medgivit inblandning i en prostitutionshärva. Den republikanska oppositionen tänker tvinga honom, om han inte gör det självmant.
– Jag har bett Spitzer avgå, sade den republikanske minoritetsledaren James Tedisco till TV-kanalen CBS på tisdagsförmiddagen, och förklarade att han annars drar igång en missförtroendeförklaring.
– Vi ger honom 24 till 48 timmar.
Ingen partikamrat från demokraterna gav Eliot Spitzer offentligt stöd – och guvernören själv lät alla sväva i ovisshet. Hela dagen stängde han in sig i sitt hem på Manhattan, med politiska och juridiska rådgivare. Ett 70-tal journalister häckade utanför, medan deras kolleger publicerade smaskiga detaljer ur polisens avlyssningsprotokoll.
New York Times avslöjande om att Spitzer varit stamkund hos en firma med lyxprostituerade slog ner som en bomb i New York. "Kejsaren visade sig vara naken" blev en vanlig rubrik i medierna, med syftning på såväl guvernören som sexfirmans namn, "Emperor's Club".
Sexköpare
Som tuff åklagare satte Eliot Spitzer under åtta år fast en mängd myglande företag och verkade för renhårighet i affärslivet. På Wall Street förekom därför inte så lite skadeglädje, när det visat sig att den – i mångas tycke självgode och hycklande – Spitzer själv inte bara köpt sextjänster, utan även gjort tvivelaktiga banktransaktioner för att dölja det.
Att han som jurist, åklagare och senare politiker haft så hög etisk profil – han har kallat sig "ångvält" mot korruption – och att han själv åtalat många för sexhandel gör fallhöjden större än för andra politiker, som kunnat avfärda sexaffärer som privatlivsfrågor.
Superdelegat
Spitzer är, som sittande guvernör, en av de "superdelegater" som skulle kunna avgöra demokraternas dragkamp om vem som ska bli partiets presidentkandidat i höst – och hans röst är en av dem Hillary Clinton kunnat räkna med. Avgår han kan det få konsekvenser för valmatematiken. Inte heller lär det gynna Clinton att väljarna nu påminns om när hennes man smutsade ner Vita huset genom olika sexaffärer.
Avgår Spitzer får viceguvernören David Paterson rycka in. Han ingår i den klick Harlempolitiker som åtminstone tidigare stött Hillary Clinton. Paterson – som är blind – blir isåfall delstaten New Yorks förste svarte guvernör.
På tisdagen låg Paterson lågt och sade att han inte haft kontakt med Spitzer – och inte heller han visste vad som lär hända.
Under tisdagen ökade pressen på att delstaten New Yorks guvernör Eliot Spitzer skulle kasta in handduken, sedan han medgivit inblandning i en prostitutionshärva. Den republikanska oppositionen tänker tvinga honom, om han inte gör det självmant.
– Jag har bett Spitzer avgå, sade den republikanske minoritetsledaren James Tedisco till TV-kanalen CBS på tisdagsförmiddagen, och förklarade att han annars drar igång en missförtroendeförklaring.
– Vi ger honom 24 till 48 timmar.
Ingen partikamrat från demokraterna gav Eliot Spitzer offentligt stöd – och guvernören själv lät alla sväva i ovisshet. Hela dagen stängde han in sig i sitt hem på Manhattan, med politiska och juridiska rådgivare. Ett 70-tal journalister häckade utanför, medan deras kolleger publicerade smaskiga detaljer ur polisens avlyssningsprotokoll.
New York Times avslöjande om att Spitzer varit stamkund hos en firma med lyxprostituerade slog ner som en bomb i New York. "Kejsaren visade sig vara naken" blev en vanlig rubrik i medierna, med syftning på såväl guvernören som sexfirmans namn, "Emperor's Club".
Sexköpare
Som tuff åklagare satte Eliot Spitzer under åtta år fast en mängd myglande företag och verkade för renhårighet i affärslivet. På Wall Street förekom därför inte så lite skadeglädje, när det visat sig att den – i mångas tycke självgode och hycklande – Spitzer själv inte bara köpt sextjänster, utan även gjort tvivelaktiga banktransaktioner för att dölja det.
Att han som jurist, åklagare och senare politiker haft så hög etisk profil – han har kallat sig "ångvält" mot korruption – och att han själv åtalat många för sexhandel gör fallhöjden större än för andra politiker, som kunnat avfärda sexaffärer som privatlivsfrågor.
Superdelegat
Spitzer är, som sittande guvernör, en av de "superdelegater" som skulle kunna avgöra demokraternas dragkamp om vem som ska bli partiets presidentkandidat i höst – och hans röst är en av dem Hillary Clinton kunnat räkna med. Avgår han kan det få konsekvenser för valmatematiken. Inte heller lär det gynna Clinton att väljarna nu påminns om när hennes man smutsade ner Vita huset genom olika sexaffärer.
Avgår Spitzer får viceguvernören David Paterson rycka in. Han ingår i den klick Harlempolitiker som åtminstone tidigare stött Hillary Clinton. Paterson – som är blind – blir isåfall delstaten New Yorks förste svarte guvernör.
På tisdagen låg Paterson lågt och sade att han inte haft kontakt med Spitzer – och inte heller han visste vad som lär hända.
Friday, October 12, 2007
Gore tippas bli Vita husets klimatambassadör
New York (TT)
Att Nobels fredspris i år tilldelas klimataktivisten Al Gore har satt fart på spekulationerna om att den förre vicepresidenten borde ställa upp i 2008 års presidentval.
Al Gore får ständigt frågan – och varje gång förnekar han alla planer på att åter söka jobbet som USA:s president. Han brukar säga att hans mål är att få alla kandidater att tala klimatpolitik.
Och varför skulle han vilja pulsa i New Hampshires snödrivor och kampanja i Iowas bondbygder till vinterns primärval? Efter några år som osynlig förlorare efter valet 2000 tas Gore nu emot som en rockstjärna, och kan få vilken ledare som helst att lyssna till hans budskap om global uppvärmning. Som presidentkandidat skulle hans roll bli mindre fri.
Nätrötter
Men demokratiska gräsrotsgrupper runtom i USA noterar att han inte uteslutit något, och hoppas att de kan övertala honom. Grupperna är små – men många. De finns på Internet, främst sajten Draft Gore ("Värva Gore").
Häromdagen vädjade rörelsen i ett öppet brev i New York Times till Al Gore att ställa upp - för att de anser att det är hans moraliska plikt. Och de använde högstämda ord:
"Herr vicepresident, det finns tid för politiker och det finns tid för hjältar. Amerika och Jorden behöver en hjälte nu. . . Snälla, anta den här utmaningen, annars får du och miljoner människor leva i ovetskap om hur det hade kunnat bli".
Förre presidenten och fredspristagaren Jimmy Carter har ringt Al Gore och tjatat om att han ska ställa upp – så många gånger att Gore bett honom sluta, berättade Carter i en tv-intervju på fredagen.
Mot Irakkriget
Fredspriset dämpade inte anhängarnas entusiasm, tvärtom. Men det är inte Al Gores engagemang för klimatfrågorna som främst väcker förhoppningar – utan en kombination av flera saker.
Där finns en stark känsla av att Gore var den rättmätige segraren i valet 2000, och därför "borde" få chans att avlösa George W Bush i Vita huset. Dessutom handlar det om att Gore tidigt var emot Irakkriget, och där har opinionen hunnit i kapp.
Han uppfattas också som en god ledare, som skulle ha en bättre chans än andra demokratiska kandidater – som Hillary Clinton – att vinna valet. Att han på senare år fått utlopp för sitt miljöengagemang – som medarbetarna bad honom tona ner – har visat att han inte var den tråkige "Al Bore" han utmålades som i valkampanjen 2000.
Ambassadör
Såväl Hillary Clinton som John Edwards kom på fredagen med positiva uttalanden om att Al Gore fått dela Nobels fredspris. Konservativa kommentatorer påminde dock om Gores hyckleri med sitt jetflygande, utmålade honom som utvecklingspessimist och menade att Nobels fredspris nu förlorar i styrka.
Enligt sajten www.politico.com surras det i Washington om att Al Gore snarare än att kandidera till Vita huset skulle kunna bli ett slags resande ambassadör i globala klimatfrågor - i händelse av en demokratisk seger.
Gunilla Kinn/TT
Att Nobels fredspris i år tilldelas klimataktivisten Al Gore har satt fart på spekulationerna om att den förre vicepresidenten borde ställa upp i 2008 års presidentval.
Al Gore får ständigt frågan – och varje gång förnekar han alla planer på att åter söka jobbet som USA:s president. Han brukar säga att hans mål är att få alla kandidater att tala klimatpolitik.
Och varför skulle han vilja pulsa i New Hampshires snödrivor och kampanja i Iowas bondbygder till vinterns primärval? Efter några år som osynlig förlorare efter valet 2000 tas Gore nu emot som en rockstjärna, och kan få vilken ledare som helst att lyssna till hans budskap om global uppvärmning. Som presidentkandidat skulle hans roll bli mindre fri.
Nätrötter
Men demokratiska gräsrotsgrupper runtom i USA noterar att han inte uteslutit något, och hoppas att de kan övertala honom. Grupperna är små – men många. De finns på Internet, främst sajten Draft Gore ("Värva Gore").
Häromdagen vädjade rörelsen i ett öppet brev i New York Times till Al Gore att ställa upp - för att de anser att det är hans moraliska plikt. Och de använde högstämda ord:
"Herr vicepresident, det finns tid för politiker och det finns tid för hjältar. Amerika och Jorden behöver en hjälte nu. . . Snälla, anta den här utmaningen, annars får du och miljoner människor leva i ovetskap om hur det hade kunnat bli".
Förre presidenten och fredspristagaren Jimmy Carter har ringt Al Gore och tjatat om att han ska ställa upp – så många gånger att Gore bett honom sluta, berättade Carter i en tv-intervju på fredagen.
Mot Irakkriget
Fredspriset dämpade inte anhängarnas entusiasm, tvärtom. Men det är inte Al Gores engagemang för klimatfrågorna som främst väcker förhoppningar – utan en kombination av flera saker.
Där finns en stark känsla av att Gore var den rättmätige segraren i valet 2000, och därför "borde" få chans att avlösa George W Bush i Vita huset. Dessutom handlar det om att Gore tidigt var emot Irakkriget, och där har opinionen hunnit i kapp.
Han uppfattas också som en god ledare, som skulle ha en bättre chans än andra demokratiska kandidater – som Hillary Clinton – att vinna valet. Att han på senare år fått utlopp för sitt miljöengagemang – som medarbetarna bad honom tona ner – har visat att han inte var den tråkige "Al Bore" han utmålades som i valkampanjen 2000.
Ambassadör
Såväl Hillary Clinton som John Edwards kom på fredagen med positiva uttalanden om att Al Gore fått dela Nobels fredspris. Konservativa kommentatorer påminde dock om Gores hyckleri med sitt jetflygande, utmålade honom som utvecklingspessimist och menade att Nobels fredspris nu förlorar i styrka.
Enligt sajten www.politico.com surras det i Washington om att Al Gore snarare än att kandidera till Vita huset skulle kunna bli ett slags resande ambassadör i globala klimatfrågor - i händelse av en demokratisk seger.
Gunilla Kinn/TT
Sunday, July 22, 2007
Spänt läge inför festival i mexikanska Oaxaca
Läget i Oaxaca i södra Mexiko är mycket spänt inför vad som är tänkt att vara årets folkfest: Guelaguetza, en festival som äger rum den 23 och 30 juli.
Fackliga och politiska rörelser som vill se delstatsguvernören avsatt bojkottar evenemanget. De har ordnat sin egen Guelaguetza, och tänker störa den officiella. Den utdragna konflikten från i fjol är långt ifrån löst.
Zócalo, torget i hjärtat av Gamla stan, är fyllt av flanerande stadsbor och turister, med uteserveringar, lummiga träd, musikanter, marknadsstånd och ballongförsäljare. Men idyllen samsas med en annan verklighet.
"Välkommen till Guelaguetza 2007! Endast i Oaxaca finner ni: tårgas, tortyr, fängelser, försvinnanden, olagliga bortföranden och dödande", står det på upphängda flygblad. På engelska och spanska uppmanas turister att avstå från årets Guelaguetza.
I sina stånd på den öppna platsen framför katedralen visar medlemmar i organisationen Appo DVD-filmer från de brutala händelserna förra sommaren. Då attackerade polisstyrkor det tältläger som strejkande från det mexikanska lärarfacket byggt upp på torget för att demonstrera för bättre villkor.
Maktkamp i staden
Lärarstrejken utvidgades snabbt till en bred proteströrelse, ledd av Appo (La Asamblea Popular del Pueblo de Oaxaca; Oaxacas Folkförsamling). Under flera månader belägrade de staden, och krävde delstatsguvernören Ulises Ruiz Ortiz’ avgång. Han kom till makten för två år sedan, efter förmodat valfusk. Men i grunden handlar rörelsens missnöje om de djupa sociala orättvisor som råder i södra Mexiko.
-Lärare som jobbar ute i byskolorna får se skriande fattigdom. Vi måste protestera! Konflikten handlar inte bara om vår lönesättning, säger biologiläraren Javier Hernández Torres, som tillsammans med 70 000 kolleger i delstaten strejkade i flera månader i fjol.
Lärarstrejken upphörde, men inte den brutala kampen mellan Appo med flera grupper å ena sidan, och olika polisstyrkor å den andra. Demonstranterna byggde barrikader av brinnande bussar, och möttes av stridsvagnar, tårgas och batonger. Konflikten varade hela hösten.
Ett antal dödade, sårade och fängslade blev resultatet - och FN:s utsände rapporterade i oktober om allvarliga människorättsövergrepp från regeringssidan. Turismen, bygdens viktigaste inkomstkälla, upphörde helt.
#Få turister
I år har resenärerna börjat hitta tillbaka till Oaxaca - i grunden en drömdestination för alla intresserade av mexikansk-indiansk kulturhistoria, arkeologi, mat, musik och rika hantverkstraditioner.
Guelaguetzan är som midsommarfirandet i Siljansbygden och Medeltidsveckan på Gotland - en rolig sommarhändelse för invånarna, och en magnet för besöksnäringen. Staden Oaxaca började fira festivalen 1932, genom att plocka upp en gammal tradition från indianbyarna.
Men enligt Appo, som innehåller många ur ursprungsbefolkningarna, har det hela blivit ett jippo som mest gynnar kommersiella intressen. Evenemanget är just nu konfliktens stora symbolfråga.
#Politisk festival
Allt bubblade upp igen i juni, efter ettårsdagen av attacken på Zócalo. I måndags blev det en ny konfrontation, mellan kravallutrustade poliser och Appo-aktivister - båda sidor beväpnade med stenar. Polisen splittrade demonstranterna efter att ha langat ut flera tårgasbomber. Samtidigt firade större delen av rörelsen sin egen Guelaguetza som en politisk protest.
-Vårt mål är att få Ulises Ruiz Ortiz att avgå. Han representerar inte folket och har gjort Oaxaca till en auktoritär polisstat, säger advokaten Gilberto Hernández Santiago, som är aktiv i Appos juridiska utskott.
-Ulises påstår att allt är lugnt. Så är inte fallet, några av de våra sitter ännu fängslade. Därför bojkottar vi Guelaguetzan, och planerar en fredlig mobilisering.
Konflikten visar hur svaga Mexikos demokratiska institutioner är. Även om läget i Oaxaca är komplicerat är det helt klart att så gott som alla invånare drabbas ekonomiskt - inte bara rika, som Appo antyder, utan även småföretagare, gatuförsäljare, guider och anställda på hotell, restauranger och språkskolor.
- Vi hoppas att det blir en Guelaguetza på måndag. Vi har knappt några kunder nu, säger Citlalli Adelina Hernández, som lagar empanadas och tostadas i ett gatustånd.
- Situationen är trist för alla, säger Javier Hernández Torres, som tror att en bojkott är nödvändig.
- Det är synd om alla som inte kan försörja sig. Men vi måste göra vad vi kan så att regeringen inte fortsätter förtrycka oss.
Kyrkan, intellektuella och den federala regeringen har försökt medla i konflikten utan att lyckas. Ulises Ruiz Ortiz vägrar avgå, och sympatierna från vanliga Oaxacabor skiftar.
- Alla agerar efter sina intressen, säger Flavio Nuñez, en tjänsteman vars familj hoppas kunna gå på måndagens Guelaguetza.
- Appo har varit bra på sätt och vis - men vi sympatiserar inte med de provokativa metoder en del av dem använder.
Amerikafarare försörjer Oaxaca
Turism och jordbruk är de viktigaste näringarna i södra Mexiko. Här finns få industrier.
Bristen på arbetstillfällen får människor att migrera till norra Mexikos “maquiladoras” (sammansättningsfabriker som levererar kläder och hushållsapparater till den nordamerikanska marknaden) eller att - legalt eller illegalt - ta sig till USA. Var och varannan familj på landsbygden har anhöriga i USA, som skickar hem pengar - en nästan lika viktig inkomstkälla som turismen för delstaten.
Den långvariga politiska konflikten, som strypt inflödet av turistpengar, lär leda till att än fler fattiga oaxacensare tvingas söka lyckan norrut framöver.
Mexikos femte största delstat
Oaxaca som har 3,5 miljoner invånare, är den till ytan femte största av Mexikos 31 delstater och har namn efter sin huvudstad.
Före den spanska erövringen dominerades Oaxaca av indianfolken zapotekerna och miztekerna. Även om en stor del av ursprungsbefolkningen gick under lever deras traditioner och språk kvar starkare i Oaxaca än i andra delar av Mexiko.
Ulises Ruiz Ortiz (född 1958) valdes till delstatsguvernör 2004. Valet har ifrågasätts, och det hör till saken att valfusk länge varit mycket vanligt förekommande i Oaxaca. Ruiz tillhör PRI, det parti som dominerade Mexiko större delen av 1900-talet.
Den federala regeringen ville länge inte lägga sig i konflikten i Oaxaca, utan har hänvisat till att det är upp till delstaten att lösa sina problem. Sedan den amerikanske aktivisten Brad Will sköts till döds i oktober 2006 skickade dock dåvarande presidenten Vicente Fox dit federala polisstyrkor.
Fackliga och politiska rörelser som vill se delstatsguvernören avsatt bojkottar evenemanget. De har ordnat sin egen Guelaguetza, och tänker störa den officiella. Den utdragna konflikten från i fjol är långt ifrån löst.
Zócalo, torget i hjärtat av Gamla stan, är fyllt av flanerande stadsbor och turister, med uteserveringar, lummiga träd, musikanter, marknadsstånd och ballongförsäljare. Men idyllen samsas med en annan verklighet.
"Välkommen till Guelaguetza 2007! Endast i Oaxaca finner ni: tårgas, tortyr, fängelser, försvinnanden, olagliga bortföranden och dödande", står det på upphängda flygblad. På engelska och spanska uppmanas turister att avstå från årets Guelaguetza.
I sina stånd på den öppna platsen framför katedralen visar medlemmar i organisationen Appo DVD-filmer från de brutala händelserna förra sommaren. Då attackerade polisstyrkor det tältläger som strejkande från det mexikanska lärarfacket byggt upp på torget för att demonstrera för bättre villkor.
Maktkamp i staden
Lärarstrejken utvidgades snabbt till en bred proteströrelse, ledd av Appo (La Asamblea Popular del Pueblo de Oaxaca; Oaxacas Folkförsamling). Under flera månader belägrade de staden, och krävde delstatsguvernören Ulises Ruiz Ortiz’ avgång. Han kom till makten för två år sedan, efter förmodat valfusk. Men i grunden handlar rörelsens missnöje om de djupa sociala orättvisor som råder i södra Mexiko.
-Lärare som jobbar ute i byskolorna får se skriande fattigdom. Vi måste protestera! Konflikten handlar inte bara om vår lönesättning, säger biologiläraren Javier Hernández Torres, som tillsammans med 70 000 kolleger i delstaten strejkade i flera månader i fjol.
Lärarstrejken upphörde, men inte den brutala kampen mellan Appo med flera grupper å ena sidan, och olika polisstyrkor å den andra. Demonstranterna byggde barrikader av brinnande bussar, och möttes av stridsvagnar, tårgas och batonger. Konflikten varade hela hösten.
Ett antal dödade, sårade och fängslade blev resultatet - och FN:s utsände rapporterade i oktober om allvarliga människorättsövergrepp från regeringssidan. Turismen, bygdens viktigaste inkomstkälla, upphörde helt.
#Få turister
I år har resenärerna börjat hitta tillbaka till Oaxaca - i grunden en drömdestination för alla intresserade av mexikansk-indiansk kulturhistoria, arkeologi, mat, musik och rika hantverkstraditioner.
Guelaguetzan är som midsommarfirandet i Siljansbygden och Medeltidsveckan på Gotland - en rolig sommarhändelse för invånarna, och en magnet för besöksnäringen. Staden Oaxaca började fira festivalen 1932, genom att plocka upp en gammal tradition från indianbyarna.
Men enligt Appo, som innehåller många ur ursprungsbefolkningarna, har det hela blivit ett jippo som mest gynnar kommersiella intressen. Evenemanget är just nu konfliktens stora symbolfråga.
#Politisk festival
Allt bubblade upp igen i juni, efter ettårsdagen av attacken på Zócalo. I måndags blev det en ny konfrontation, mellan kravallutrustade poliser och Appo-aktivister - båda sidor beväpnade med stenar. Polisen splittrade demonstranterna efter att ha langat ut flera tårgasbomber. Samtidigt firade större delen av rörelsen sin egen Guelaguetza som en politisk protest.
-Vårt mål är att få Ulises Ruiz Ortiz att avgå. Han representerar inte folket och har gjort Oaxaca till en auktoritär polisstat, säger advokaten Gilberto Hernández Santiago, som är aktiv i Appos juridiska utskott.
-Ulises påstår att allt är lugnt. Så är inte fallet, några av de våra sitter ännu fängslade. Därför bojkottar vi Guelaguetzan, och planerar en fredlig mobilisering.
Konflikten visar hur svaga Mexikos demokratiska institutioner är. Även om läget i Oaxaca är komplicerat är det helt klart att så gott som alla invånare drabbas ekonomiskt - inte bara rika, som Appo antyder, utan även småföretagare, gatuförsäljare, guider och anställda på hotell, restauranger och språkskolor.
- Vi hoppas att det blir en Guelaguetza på måndag. Vi har knappt några kunder nu, säger Citlalli Adelina Hernández, som lagar empanadas och tostadas i ett gatustånd.
- Situationen är trist för alla, säger Javier Hernández Torres, som tror att en bojkott är nödvändig.
- Det är synd om alla som inte kan försörja sig. Men vi måste göra vad vi kan så att regeringen inte fortsätter förtrycka oss.
Kyrkan, intellektuella och den federala regeringen har försökt medla i konflikten utan att lyckas. Ulises Ruiz Ortiz vägrar avgå, och sympatierna från vanliga Oaxacabor skiftar.
- Alla agerar efter sina intressen, säger Flavio Nuñez, en tjänsteman vars familj hoppas kunna gå på måndagens Guelaguetza.
- Appo har varit bra på sätt och vis - men vi sympatiserar inte med de provokativa metoder en del av dem använder.
Amerikafarare försörjer Oaxaca
Turism och jordbruk är de viktigaste näringarna i södra Mexiko. Här finns få industrier.
Bristen på arbetstillfällen får människor att migrera till norra Mexikos “maquiladoras” (sammansättningsfabriker som levererar kläder och hushållsapparater till den nordamerikanska marknaden) eller att - legalt eller illegalt - ta sig till USA. Var och varannan familj på landsbygden har anhöriga i USA, som skickar hem pengar - en nästan lika viktig inkomstkälla som turismen för delstaten.
Den långvariga politiska konflikten, som strypt inflödet av turistpengar, lär leda till att än fler fattiga oaxacensare tvingas söka lyckan norrut framöver.
Mexikos femte största delstat
Oaxaca som har 3,5 miljoner invånare, är den till ytan femte största av Mexikos 31 delstater och har namn efter sin huvudstad.
Före den spanska erövringen dominerades Oaxaca av indianfolken zapotekerna och miztekerna. Även om en stor del av ursprungsbefolkningen gick under lever deras traditioner och språk kvar starkare i Oaxaca än i andra delar av Mexiko.
Ulises Ruiz Ortiz (född 1958) valdes till delstatsguvernör 2004. Valet har ifrågasätts, och det hör till saken att valfusk länge varit mycket vanligt förekommande i Oaxaca. Ruiz tillhör PRI, det parti som dominerade Mexiko större delen av 1900-talet.
Den federala regeringen ville länge inte lägga sig i konflikten i Oaxaca, utan har hänvisat till att det är upp till delstaten att lösa sina problem. Sedan den amerikanske aktivisten Brad Will sköts till döds i oktober 2006 skickade dock dåvarande presidenten Vicente Fox dit federala polisstyrkor.
Wednesday, June 20, 2007
Stor marknad för köpta diplom i USA
För TT, utskickat den 20 maj 2007.
För tre år sedan visade det sig att hundratals tjänstemän i amerikansk, statlig förvaltning hade "examina" från falska universitet. Trots något ökad kontroll blomstrar marknaden för köpta diplom.
2003 fick Laura Callahan avgå från en chefspost på Departementet för hemlandssäkerhet, sedan det avslöjats att den doktorsexamen hon skrutit med kom från "Hamilton University" _ ett bluffinstitut, som blott krävt en femtimmars brevkurs och en uppsats på några sidor.
Callahan hade även köpt ett kandidat- och ett mastersdiplom från "skolan" (då inrymd i ett nedlagt motell i Wyoming; numera Richardson University i Bahamas).
Masters- eller doktorsexamen är i praktiken ofta krav för vissa höga befattningar i USA. Löneutvecklingen kan bli god för den som har en MBA i bakfickan.
Det finns därför skäl för mindre nogräknade i karriären att ta genvägar till examina, och genom internet hittar brevlådeföretag och oseriösa skolor enklare studenter.
Granskade meriter
USA:s riksrevision, Government Accountability Office (GOA), granskade 2004 meriterna hos anställda på några departement i Washington. Trots att de bara tog stickprov fann de 28 höga chefer och flera hundra anställda med examina från icke ackrediterade universitet.
En var Charles Abell, då biträdande statssekreterare på försvarsdepartementet, som hade en "Masters" från ökända "Columbus University" – som myndigheter i Louisiana tvingat stänga. GOA fann även personer med ansvar för räddningsinsatser vid kärnkraftsolyckor med falska betyg, samt att regeringen bekostat utbildning av tveksam kvalitet för flera anställda. Utredarnas slutsats var att deras resultat var toppen av ett isberg.
Få förlorade jobb
Trots senatsförhör och medieuppmärksamhet var det få utöver Laura Callahan som miste sina jobb. Vissa hade varit i god tro; andra hade – kanske i likhet med arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin, vars MBA-examen gjort frågan aktuell i Sverige – fått sina tjänster på andra meriter.
GOA:s förslag på en statlig databas och skärpt kontroll har heller ej genomförts. Debatten har ändå gjort att arbetsgivare blivit noga med att kräva betyg från skolor som ackrediteras av något av de regionala och nationella organ, som är godkända av Utbildningsdepartementet.
Distance Education and Training Council, som har ackrediterat ett hundratal seriösa skolor med distansundervisning, noterar att det finns gott om skolor med inga eller låga krav på sina "studenter". Marknaden för dessa uppskattas av vissa omsätta 200-500 miljoner dollar.
– Det är tyvärr inte mycket som ändrats efter GAO:s utredning, skriver DETC:s chef Michael Lambert i ett mejl.
– Vissa delstater – som Wyoming, Louisiana och Hawaii – har ändrat sina lagar och kräver ackreditering. Men annars är det "business as usual".
Gunilla Kinn
Fotnot: GOA:s utredning har titeln "Bogus Degrees and Unmet Expectations: Are Taxpayer Dollars Subsidizing Diploma Mills?"
För tre år sedan visade det sig att hundratals tjänstemän i amerikansk, statlig förvaltning hade "examina" från falska universitet. Trots något ökad kontroll blomstrar marknaden för köpta diplom.
2003 fick Laura Callahan avgå från en chefspost på Departementet för hemlandssäkerhet, sedan det avslöjats att den doktorsexamen hon skrutit med kom från "Hamilton University" _ ett bluffinstitut, som blott krävt en femtimmars brevkurs och en uppsats på några sidor.
Callahan hade även köpt ett kandidat- och ett mastersdiplom från "skolan" (då inrymd i ett nedlagt motell i Wyoming; numera Richardson University i Bahamas).
Masters- eller doktorsexamen är i praktiken ofta krav för vissa höga befattningar i USA. Löneutvecklingen kan bli god för den som har en MBA i bakfickan.
Det finns därför skäl för mindre nogräknade i karriären att ta genvägar till examina, och genom internet hittar brevlådeföretag och oseriösa skolor enklare studenter.
Granskade meriter
USA:s riksrevision, Government Accountability Office (GOA), granskade 2004 meriterna hos anställda på några departement i Washington. Trots att de bara tog stickprov fann de 28 höga chefer och flera hundra anställda med examina från icke ackrediterade universitet.
En var Charles Abell, då biträdande statssekreterare på försvarsdepartementet, som hade en "Masters" från ökända "Columbus University" – som myndigheter i Louisiana tvingat stänga. GOA fann även personer med ansvar för räddningsinsatser vid kärnkraftsolyckor med falska betyg, samt att regeringen bekostat utbildning av tveksam kvalitet för flera anställda. Utredarnas slutsats var att deras resultat var toppen av ett isberg.
Få förlorade jobb
Trots senatsförhör och medieuppmärksamhet var det få utöver Laura Callahan som miste sina jobb. Vissa hade varit i god tro; andra hade – kanske i likhet med arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin, vars MBA-examen gjort frågan aktuell i Sverige – fått sina tjänster på andra meriter.
GOA:s förslag på en statlig databas och skärpt kontroll har heller ej genomförts. Debatten har ändå gjort att arbetsgivare blivit noga med att kräva betyg från skolor som ackrediteras av något av de regionala och nationella organ, som är godkända av Utbildningsdepartementet.
Distance Education and Training Council, som har ackrediterat ett hundratal seriösa skolor med distansundervisning, noterar att det finns gott om skolor med inga eller låga krav på sina "studenter". Marknaden för dessa uppskattas av vissa omsätta 200-500 miljoner dollar.
– Det är tyvärr inte mycket som ändrats efter GAO:s utredning, skriver DETC:s chef Michael Lambert i ett mejl.
– Vissa delstater – som Wyoming, Louisiana och Hawaii – har ändrat sina lagar och kräver ackreditering. Men annars är det "business as usual".
Gunilla Kinn
Fotnot: GOA:s utredning har titeln "Bogus Degrees and Unmet Expectations: Are Taxpayer Dollars Subsidizing Diploma Mills?"
Tuesday, May 22, 2007
Bildt till Mellanöstern nästa vecka
Sveriges respektive USA:s utrikesminister, Carl Bildt och Condoleezza Rice, i the Outer Office på amerikanska UD, samtal den 22 maj.
Foto: Gunilla Kinn
Washington (TT)
När utrikesminister Carl Bildt på tisdagen träffade sin amerikanska kollega Condoleezza Rice fick situationen i Mellanöstern stort utrymme. Bildt reser själv till Jerusalem och Ramallah redan i nästa vecka.
– Vi hoppas kunna hjälpa till att förbereda ett mer konkret palestinskt statsbyggande — som en del i fredsprocessen, sade Bildt till svenska journalister efter mötet med Rice, där han betonat vikten av stabilisering i regionen.
Utrikesministern beklagade att den palestinska samlingsregeringen inte är så effektiv som man skulle kunna önska.
– Men skulle den falla sönder och vi skulle få ett inbördeskrig, ett sammanbrott på den palestinska sidan, skulle det de facto innebära ett sammanbrott för fredsmöjligheten. Det har vi ett gemensamt ansvar att förhindra.
Halvtimmesmöte
Trots att samtalet mellan Carl Bildt och Condoleezza Rice i hennes mottagningsrum knappast varade längre än en halvtimme hann de med en lång rad heta utrikespolitiska frågor, förutom situationen i Mellanöstern: främst Iran, Irak, Kosovo och relationen mellan Ryssland, EU-länderna och USA.
Bildt skulle senare under tisdagen träffa flera andra företrädare för amerikanska utrikesdepartementet, däribland den politiske chefen Nicholas Burns.
– Irak har varit uppe i flera samtal, av lätt insedda skäl, sade Carl Bildt, som sade att han tagit upp att Sverige tagit emot en orimligt stor andel av den irakiska flyktingströmmen.
– Vi har en generös flyktingpolitik, och det ska vi ha! sade utrikesministern – men antydde att han tyckte att USA borde ta emot fler flyktingar från Irak.
– Här i USA förs nu en inrikespolitisk debatt om immigration som kanske gör det omöjligt. Det kan jag beklaga.
Moskva nästa
På fredag — efter att ha mellanlandat i Stockholm, men före besöket i Mellanöstern — reser Carl Bildt till Moskva. Där kommer Kosovo att stå högt på dagordningen. Rysslands roll är särskilt viktig, eftersom frågan om Kosovos framtid snart kommer att avgöras i säkerhetsrådet där Ryssland har vetorätt.
– Det är ett känsligt skede av förhandlingarna. Det gäller att bedriva kreativ diplomati. Ryssarna har starka synpunkter, men det har även amerikanarna och vi i EU.
Carl Bildt hävdade att han märker "en positiv efterklang" av Fredrik Reinfeldts USA-besök i förra veckan, och försvarade statsministerns val att fokusera på klimat och miljö.
– Som utrikesminister har man många andra frågor, sade Bildt.
– Det är ingen tvekan om att de svenska transatlantiska förbindelserna är fler nu. Vi för en mycket intensiv dialog.
Friday, March 09, 2007
Eliasson om Sudan: "En liten öppning"
Jan Eliasson vågar som FN:s sändebud i Sudan inte vara optimistisk om en fredlig lösning av Darfur-frågan. Men efter sitt senaste besök i regionen talar han i alla fall om "en liten öppning" för en politisk lösning.
New York, TT
-Vi flögs med helikopter till en hemlig plats i norra Darfur. Från luften kunde vi se byar som övergivits, en mycket dyster och tragisk syn. Vi landade i en skogsdunge där det inte såg ut att finnas några människor _ men så snart rotorbladen slutat snurra fanns där plötsligt ett hundratal representanter för gerillan. Sedan satt vi i flera timmar och förhandlade: som man brukar i Afrika, under ett träd.
Jan Eliasson talar ofta om att han gillar att vara ute på fältet, om hur viktigt det är för att nå respekt från de inblandade.
Hans uppdrag som FN:s sändebud i Sudan är att få nytt liv i den ganska misslyckade fredsprocessen, tillsammans med Salim Ahmed Salim som representerar Afrikanska Unionen (AU).
FN-rapport
I veckan har Eliasson rapporterat om deras senaste resa inför FN:s säkerhetsråd i New York. Viktigast är att varken den sudanesiska regeringen i Khartoum eller de motståndsrörelser duon Salim/Eliasson mött på fältet ser en upptrappad militär konflikt som någon bra lösning, utan vill sätta igång nya medlingssamtal.
-Vi har med tillfredsställelse noterat att alla säger att de inte vill ha en militär lösning. Då måste rimligen fientligheten trappas ned, och de olika grupperna respektera eld-upphör, säger Jan Eliasson bestämt.
-Detta är inte bara en from förhoppning, utan vi _förväntar_ oss nu att våldsnivån sänks! Efter vårt besök har det i alla fall inte varit några flygplansbeskjutningar...
Diplomati och samtal
[OBS! Dessa stycken har korrigerats jämfört med den version som först sändes ut.]
I New York har Jan Eliasson sökt stöd för sitt upplägg med en politisk process, och tyckt sig få det från länderna i säkerhetsrådet.
Parallellt med hans uppdrag förhandlar chefen för FN:s fredbevarande styrkor, Jean-Marie Guéhenno, med Sudans regering om att AU ska få skicka ytterligare 3 000 soldater till den enorma Darfur-regionen (där nu 7 000 finns).
Humanitär katastrof
Situationen i Darfur är fortsatt kritisk, med en usel säkerhetssituation för både internflyktingar och de hjälporganisationer som finns på plats. Jan Eliasson varnar för att konflikterna mellan olika stridande klaner destabiliserar inte bara Sudan, utan även Tchad där det nu finns mer än 200 000 internflyktingar.
Om två veckor reser Eliasson till Eritrea, vars regering tidigare varit involverad i att medla i Sudan. Samtal ska även föras med regeringarna i Tchad, Libyen och Egypten.
-Problemet är att få tag i ledarna för de olika motståndsgrupperna, säger Jan Eliasson på telefon, strax innan han kliver på planet mot Stockholm.
-I konflikter som denna är det viktigt att FN:s samarbete med regionala organisationer som AU fungerar. För det är i Sudan problemen ska lösas.
New York, TT
-Vi flögs med helikopter till en hemlig plats i norra Darfur. Från luften kunde vi se byar som övergivits, en mycket dyster och tragisk syn. Vi landade i en skogsdunge där det inte såg ut att finnas några människor _ men så snart rotorbladen slutat snurra fanns där plötsligt ett hundratal representanter för gerillan. Sedan satt vi i flera timmar och förhandlade: som man brukar i Afrika, under ett träd.
Jan Eliasson talar ofta om att han gillar att vara ute på fältet, om hur viktigt det är för att nå respekt från de inblandade.
Hans uppdrag som FN:s sändebud i Sudan är att få nytt liv i den ganska misslyckade fredsprocessen, tillsammans med Salim Ahmed Salim som representerar Afrikanska Unionen (AU).
FN-rapport
I veckan har Eliasson rapporterat om deras senaste resa inför FN:s säkerhetsråd i New York. Viktigast är att varken den sudanesiska regeringen i Khartoum eller de motståndsrörelser duon Salim/Eliasson mött på fältet ser en upptrappad militär konflikt som någon bra lösning, utan vill sätta igång nya medlingssamtal.
-Vi har med tillfredsställelse noterat att alla säger att de inte vill ha en militär lösning. Då måste rimligen fientligheten trappas ned, och de olika grupperna respektera eld-upphör, säger Jan Eliasson bestämt.
-Detta är inte bara en from förhoppning, utan vi _förväntar_ oss nu att våldsnivån sänks! Efter vårt besök har det i alla fall inte varit några flygplansbeskjutningar...
Diplomati och samtal
[OBS! Dessa stycken har korrigerats jämfört med den version som först sändes ut.]
I New York har Jan Eliasson sökt stöd för sitt upplägg med en politisk process, och tyckt sig få det från länderna i säkerhetsrådet.
Parallellt med hans uppdrag förhandlar chefen för FN:s fredbevarande styrkor, Jean-Marie Guéhenno, med Sudans regering om att AU ska få skicka ytterligare 3 000 soldater till den enorma Darfur-regionen (där nu 7 000 finns).
Humanitär katastrof
Situationen i Darfur är fortsatt kritisk, med en usel säkerhetssituation för både internflyktingar och de hjälporganisationer som finns på plats. Jan Eliasson varnar för att konflikterna mellan olika stridande klaner destabiliserar inte bara Sudan, utan även Tchad där det nu finns mer än 200 000 internflyktingar.
Om två veckor reser Eliasson till Eritrea, vars regering tidigare varit involverad i att medla i Sudan. Samtal ska även föras med regeringarna i Tchad, Libyen och Egypten.
-Problemet är att få tag i ledarna för de olika motståndsgrupperna, säger Jan Eliasson på telefon, strax innan han kliver på planet mot Stockholm.
-I konflikter som denna är det viktigt att FN:s samarbete med regionala organisationer som AU fungerar. För det är i Sudan problemen ska lösas.
Tuesday, December 19, 2006
Annan kritiseras in i det sista av New York-tidning
New York (TT)
Två svenska folkpensionärer lyftes fram vid Kofi Annans sista presskonferens som generalsekreterare: Jan Eliasson presenterades som FN:s särskilda sändebud i Sudan, och Inga-Britt Ahlenius fick beröm för sitt arbete med FN:s internrevision.
- Under hennes ledarskap gör IOS verkligen sitt bästa. Jag är säker på att allt blir mycket bättre nu, sade Kofi Annan.
IOS står för Internal Oversight Services och är den avdelning som granskar FN:s verksamhet. Ahlenius tog över ledningen för drygt ett år sedan.
Kofi Annans sista år som FN:s generalsekreterare präglades av utredningen av korruptionen i Olja mot mat-programmet, som i främst amerikanska medier har lyfts fram som tecken på att FN inte fungerar som det ska. En rad inblandade länder, företag och ledare har pekats ut - men utredningen ledde till en rad reformer av FN:s rutiner, samt indirekt till att Inga-Britt Ahlenius anställdes.
Även på detta sista pressmöte ställde vissa reportrar kritiska frågor om Olja mot mat-härvan.
På tisdagen publicerade dessutom den FN-kritiska tidningen New York Sun en lång artikel med uppgifter om att Kofi Annan innan han blev generalsekreterare bodde i en lägenhet på Roosevelt Island. Det är ett bostadsområde med subventionerade hyror avsett för New Yorks låg- och medelinkomsttagare, där även många FN-anställda bor.
Skribenten, som tidigare rapporterat mycket om Olja mot mat-programmet, anklagar Annan för hyckleri. Hon har räknat ut att han och hans hustru bodde billigt i många år, jämfört med stadens marknadshyror, sedan Kofi Annan som FN-tjänsteman först flyttade dit 1978.
Tidningen skriver: "Frågan är relevant, för Kofi Annan, vars fru kommer från en av Sveriges mest välbärgade familjer, har tillbringat åratal med att tala om för amerikaner att de som lyckats i samhället har plikter mot dem som inte gjort det".
Lägenheten togs över av brodern Kobina Annan, som är Ghanas ambassadör i Marocko men tycks använda den för övernattning i New York samt låter sin son bo där, enligt New York Sun.
– Jag har inte kontrakt på lägenheten och kan inte kommentera mer än så, sade Kofi Annan på presskonferensen.
Gunilla Kinn/TT
Två svenska folkpensionärer lyftes fram vid Kofi Annans sista presskonferens som generalsekreterare: Jan Eliasson presenterades som FN:s särskilda sändebud i Sudan, och Inga-Britt Ahlenius fick beröm för sitt arbete med FN:s internrevision.
- Under hennes ledarskap gör IOS verkligen sitt bästa. Jag är säker på att allt blir mycket bättre nu, sade Kofi Annan.
IOS står för Internal Oversight Services och är den avdelning som granskar FN:s verksamhet. Ahlenius tog över ledningen för drygt ett år sedan.
Kofi Annans sista år som FN:s generalsekreterare präglades av utredningen av korruptionen i Olja mot mat-programmet, som i främst amerikanska medier har lyfts fram som tecken på att FN inte fungerar som det ska. En rad inblandade länder, företag och ledare har pekats ut - men utredningen ledde till en rad reformer av FN:s rutiner, samt indirekt till att Inga-Britt Ahlenius anställdes.
Även på detta sista pressmöte ställde vissa reportrar kritiska frågor om Olja mot mat-härvan.
På tisdagen publicerade dessutom den FN-kritiska tidningen New York Sun en lång artikel med uppgifter om att Kofi Annan innan han blev generalsekreterare bodde i en lägenhet på Roosevelt Island. Det är ett bostadsområde med subventionerade hyror avsett för New Yorks låg- och medelinkomsttagare, där även många FN-anställda bor.
Skribenten, som tidigare rapporterat mycket om Olja mot mat-programmet, anklagar Annan för hyckleri. Hon har räknat ut att han och hans hustru bodde billigt i många år, jämfört med stadens marknadshyror, sedan Kofi Annan som FN-tjänsteman först flyttade dit 1978.
Tidningen skriver: "Frågan är relevant, för Kofi Annan, vars fru kommer från en av Sveriges mest välbärgade familjer, har tillbringat åratal med att tala om för amerikaner att de som lyckats i samhället har plikter mot dem som inte gjort det".
Lägenheten togs över av brodern Kobina Annan, som är Ghanas ambassadör i Marocko men tycks använda den för övernattning i New York samt låter sin son bo där, enligt New York Sun.
– Jag har inte kontrakt på lägenheten och kan inte kommentera mer än så, sade Kofi Annan på presskonferensen.
Gunilla Kinn/TT
Wednesday, October 25, 2006
Stor risk för nytt strul i amerikanska val
Washington (TT)
Vid förra presidentvalet stod en armé av jurister beredda att flyga till vilken plats som helst i USA där valresultatet kunde bli lika jämnt som i Florida 2000. I år lär de vara redo igen.
- Det kan mycket väl bli en repris av det strul vi såg för sex år sedan. Blir läget jämnt någonstans lär båda partierna ta till alla medel för att hitta fel, säger statsvetaren Jamie McKown på College of the Atlantic i Maine.
Mycket står på spel i de många valen i USA den 7 november. Demokraterna hoppas få den majoritet i kongressen som republikanerna nu har i båda kamrarna. Blir det jämnt kan det dröja innan resultatet är klart.
- Senatsvalen i Ohio, New Jersey, Montana, Tennessee, Missouri, Virginia och Rhode Island kan bli riktigt jämna, spår professor McKown.
Från Florida 2000 minns vi gammalmodiga hålkort och maskiner med krånglande spakar. Fler problem när amerikanerna röstar: långa köer som folk inte hinner stå i, vallokaler som stänger för tidigt, svårtolkade vallängder, okunniga volontärer, id-strul och andra bristande rutiner.
- Har man ett så decentraliserat system i ett stort land som USA blir det så här. Det är ju inte bara olika rutiner mellan delstaterna, utan även mellan de olika distrikten, förklarar Sören Holmberg, professor i statsvetenskap och nu på besök i USA.
- Enda lösningen vore att införa ett enda system över hela landet — och det vill de ju inte...
Nya valregler
Fiaskot i Florida ledde till en reform, "Help America Vote Act", som får genomslag i årets val men som av många valforskare anses vara en halvmesyr.
I många delstater används i år första gången elektroniska röstningsapparater där väljaren klickar på en skärm. Olyckskorparna kraxar att systemet bäddar för manipulation, om maskinerna inte ger en pappersutskrift.
- Datorer får alltid skulden — men valresultat är svårkontrollerade även med röstkort av papper, påpekar Jamie McKown.
Metoder som medvetet hindrar vissa att rösta förekommer också. TT har sett ett falskt flygblad som 2004 spreds i ett område där svarta bor — och där det påstods att valdagen flyttats framåt en dag, för dem som tänkt stödja demokraterna. Vem som sprider sådana flygblad är svårt att spåra.
Utpressning
Nyligen avslöjades att en kampanjarbetare för en republikansk kandidat i Orange County i Kalifornien skickat brev till 14 000 invandrarväljare. Det påstods felaktigt på spanska att de saknar rösträtt och riskerar utvisning om de ändå röstar.
- Usch! Även på 1800-talet var det nykomlingarna som drabbades av hot och falska fakta, säger Jamie McKown.
Han berättar om hur såväl demokrater som republikaner i USA:s historia försökt hindra dem på "den andra sidan" att rösta, vare sig det varit svarta, irländska katoliker eller tyska protestanter.
- Vårt valsystem är känsligt för manipulationer. Men det handlar knappast om centralstyrda konspirationer.
Att valmaskinstillverkaren Diebold levererat såväl utrustningen i den delstat som avgjorde segern för George Bush 2004, Ohio, som pengapåsar till republikanerna har dock väckt starka konspirationsmisstankar hos aktivister och bloggare. Men demokratiska partiet avstod från att utreda valfusk i Ohio — den gången.
Medborgargranskning av valprocessen, med kritik mot Diebold: http://www.blackboxvoting.orgTuesday, October 24, 2006
Spel på hög nivå tröttar ut FN-diplomaterna
Washington/New York (TT)
Små chokladbitar i blå silkespåsar märkta Venezuela, och mjuka dockor i traditionell guatemalansk stil att ha under kudden för att sova bort bekymmer — sådana sofistikerade diplomatiska smörjmedel har delats ut i FN:s högkvarter.
På onsdagen börjar åter omröstningarna om vilket land som ska efterträda Argentina i säkerhetsrådet.
Den sydamerikanska gruppen har inte kunnat enas om en kandidat, och varken Guatemala eller Venezuela har lyckats få de två tredjedelar av rösterna som krävs.
Vid det här laget suckar de flesta FN-diplomater över turerna.
- Läget är låst. Ingenting tyder på att något av länderna tänker ge sig, säger förstesekreteraren Jerzy Makarowski på Sveriges FN-delegation.
- Nu har vi suttit där i 35 omgångar — och ser hur resultatet pendlar hela tiden. Det är ganska tröttsamt och irriterande.
Sverige lär rösta på Guatemala men har annars valt att betrakta spelet utifrån. Omröstningen är sluten, så det är omöjligt att veta hur och varför sympatierna skiftar — för röstetalen varierar.
Chávez tar chansen
Men Guatemala brukar få drygt 100 röster — främst från länder i Europa och Asien — och Venezuela cirka 75. För att vinna krävs det 128.
I det läget borde Venezuela kanske överväga att dra sig ur. Landet har redan suttit fyra gånger i rådet; Guatemala har aldrig gjort det.
Men president Hugo Chávez tar chansen att synas på världspolitikens scen så länge han kan. Hans giftdrypande, USA-kritiska tal i FN nyligen gav honom stöd bland många fattiga småländer, som tycker det är uppfriskande att någon ger supermakten en känga. Även Kina, Ryssland och Brasilien har gett Venezuela sitt stöd.
Andra befarar att Venezuelas retorik skulle polarisera och sabotera säkerhetsrådets arbete, där känsliga frågor som Nordkorea och Iran står på dagordningen — och Bush bävar för att dessa länder får in sin kompis Chávez i rådet.
Det hela har fått karaktären av kalla kriget i 2000-talstappning, för eller emot USA.
Choklad och olja
- Vi kämpar inte mot Guatemala, utan mot USA, förklarar en diplomat på Venezuelas ambassad som TT träffar i Washington.
- Venezuela kommer att vara oberoende och verka för fred. Vi fortsätter kämpa för att vinna.
Venezuela anklagar USA för att pressa stater att rösta på Guatemala, och USA antyder att Venezuela köper röster inte bara med choklad utan även med olja. Klart är att Hugo Chávez kampanjat världen runt för sin sak i månader, även genom förmånliga oljekontrakt.
Frågan är uppenbart viktig för USA. De flesta FN-delegationer skickar nu yngre diplomater till omröstningarna — men USA:s ambassadör John Bolton sitter själv med hela tiden, och förklarar för alla som vill lyssna att resultaten visar att Venezuela knappast lär vinna.
Hur spelet ska sluta avgörs i Caracas respektive Guatemala. Men det hela kan pågå ett bra tag till — 1979 blev det 155 omröstningar mellan Kuba och Colombia utan att någondera vann. Då fick Mexiko platsen; nu talas det om Uruguay, Costa Rica eller Dominikanska republiken.
- Men finns det någon kompromisskandidat vet vi det inte, säger en luttrad FN-diplomat.
- Det kan bli vilken utgång som helst.
Monday, October 09, 2006
Sydkorean enhälligt vald av FN:s säkerhetsråd
New York (TT)
FN:s åttonde generalsekreterare heter Ban Ki-Moon. Sydkoreas utrikesminister fick en intensiv arbetsdag när säkerhetsrådet på måndagen nominerade honom som efterträdare till Kofi Annan.
- Det är ett smått opassande sammanträffande att vi samma dag väljer en generalsekreterare från Sydkorea samtidigt som vi i säkerhetsrådet diskuterar Nordkoreas kärnvapensprängning, sade USA:s FN-ambassadör John Bolton.
- Det visar vilka framsteg Sydkorea gjort sedan andra världskriget, samtidigt som Nordkorea gått bakåt.
Säkerhetsrådet föreslår alltså sydkoreanen Ban Ki-Moon, 62 år, till posten som FN:s främste företrädare. Senare denna vecka väntas generalförsamlingen rösta fram honom formellt. Vid årsskiftet får han då efterträda Kofi Annan, som går i pension efter tio år med det han kallat "världens svåraste jobb".
Koreansk kris
Ban Ki-Moon får många konflikthärdar på sitt bord. Framtiden får utvisa om det, vad gäller krisen med Nordkoreas kärnvapen, är en för- eller nackdel att han är sydkorean. Andra brännande aktuella FN-frågor är Iran och Mellanöstern, samt det pågående folkmordet i Sudan. Dessutom gäller det att reformera FN:s egen organisation, ett arbete Annan påbörjat.
Själv säger Ban Ki-Moon i en kommentar att han är hedrad över nomineringen. Han beskriver sig som en medlare, som kan vara tuff när det krävs. "Jag kanske ser mjuk ut utanpå, men jag har inre styrka när det är nödvändigt", har han också sagt.
Karriärdiplomat
I drygt två år har Ban varit Sydkoreas utrikesminister, efter en lång karriär som diplomat. Han var en av de första kandidaterna till FN-posten, vilket förståsigpåare länge påstod skulle slå tillbaka - men alla 15 medlemmar i rådet röstade för honom på måndagen. Övriga kandidater drog sig tillbaka efter provvalen, när det stod klart att de inte hade samma stöd.
- Ban Ki-Moon har fört en framgångsrik kampanj. Men det var överraskande att valet gick så snabbt, säger Sveriges FN-ambassadör Anders Lidén.
- Jag har hört många positiva saker om honom, från olika läger. Ban Ki-Moon kan FN-frågorna och har lång diplomatisk erfarenhet. Nu gäller det att han kan visa moraliskt ledarskap och agera självständigt.
Gunilla Kinn
FN:s åttonde generalsekreterare heter Ban Ki-Moon. Sydkoreas utrikesminister fick en intensiv arbetsdag när säkerhetsrådet på måndagen nominerade honom som efterträdare till Kofi Annan.
- Det är ett smått opassande sammanträffande att vi samma dag väljer en generalsekreterare från Sydkorea samtidigt som vi i säkerhetsrådet diskuterar Nordkoreas kärnvapensprängning, sade USA:s FN-ambassadör John Bolton.
- Det visar vilka framsteg Sydkorea gjort sedan andra världskriget, samtidigt som Nordkorea gått bakåt.
Säkerhetsrådet föreslår alltså sydkoreanen Ban Ki-Moon, 62 år, till posten som FN:s främste företrädare. Senare denna vecka väntas generalförsamlingen rösta fram honom formellt. Vid årsskiftet får han då efterträda Kofi Annan, som går i pension efter tio år med det han kallat "världens svåraste jobb".
Koreansk kris
Ban Ki-Moon får många konflikthärdar på sitt bord. Framtiden får utvisa om det, vad gäller krisen med Nordkoreas kärnvapen, är en för- eller nackdel att han är sydkorean. Andra brännande aktuella FN-frågor är Iran och Mellanöstern, samt det pågående folkmordet i Sudan. Dessutom gäller det att reformera FN:s egen organisation, ett arbete Annan påbörjat.
Själv säger Ban Ki-Moon i en kommentar att han är hedrad över nomineringen. Han beskriver sig som en medlare, som kan vara tuff när det krävs. "Jag kanske ser mjuk ut utanpå, men jag har inre styrka när det är nödvändigt", har han också sagt.
Karriärdiplomat
I drygt två år har Ban varit Sydkoreas utrikesminister, efter en lång karriär som diplomat. Han var en av de första kandidaterna till FN-posten, vilket förståsigpåare länge påstod skulle slå tillbaka - men alla 15 medlemmar i rådet röstade för honom på måndagen. Övriga kandidater drog sig tillbaka efter provvalen, när det stod klart att de inte hade samma stöd.
- Ban Ki-Moon har fört en framgångsrik kampanj. Men det var överraskande att valet gick så snabbt, säger Sveriges FN-ambassadör Anders Lidén.
- Jag har hört många positiva saker om honom, från olika läger. Ban Ki-Moon kan FN-frågorna och har lång diplomatisk erfarenhet. Nu gäller det att han kan visa moraliskt ledarskap och agera självständigt.
Gunilla Kinn
Tuesday, September 12, 2006
Nu är Jan Eliasson enbart utrikesminister
Texten utskickad i något redigerad version av TT den 12 september.
-Från och med nu har jag bara ett enda jobb, på söndag vet jag om jag har något jobb över huvud taget!
Jan Eliasson har haft en New York-vecka med många tack- och avskedsföreställningar. Efter sitt år som ordförande för FN:s generalförsamling hyllas han av många, men får kritik från USA för bristande ledarskap.
-Roligast det här året har varit att driva igenom rådet för mänskliga rättigheter och en strategi mot terrorism – att det gick igenom, trots alla olyckskorpar som kraxade att det aldrig skulle gå!
Jan Eliasson tar emot TT minuter innan en limousine kör honom till flyplatsen. Resterna av en tårta från avskedskalaset med medarbetarna står på bordet. Några timmar tidigare höll han sitt sista tal inför generalförsamlingen – om vikten av att alla länder arbetar tillsammans mot terror och miljöhot.
-Jag är stolt över att Sverige fått leda diplomatin i FN. Trots den turbulens som råder i världspolitiken har generalförsamlingen lyckats få igenom viktiga reformer.
Förutom MR-rådet och antiterrorplanen handlar det främst om fredsbyggnadskommissionen – och om skyldigheten att skydda människor mot folkmord och krigsförbrytelser. Den har alla länder röstat fram, även Sudan.
TT: Många läsare undrar nog varför FN då inte gör något åt folkmordet i Darfur-provinsen, trots alla gånger världssamfundet sagt "aldrig mer"?
-Jag är lika frustrerad som läsarna! Vi befinner oss i en krisartad situation, även om Darfur inte varit på min dagordning utan säkerhetsrådets. Allt faller på att Sudans regering vägrar släppa in internationella styrkor. Även Sverige måste vara berett att hjälpa till i Sudan, men då kan det handla om att utkämpa ett långvarigt krig.
Ingrepp av Gud
Eliasson menar att förväntningarna på FN är orimligt höga, och att andra organisationer som Världsbanken måste bidra mer. Detta ska ske genom fredsbyggnadskommissionen som snart börjar fungera, med Sierra Leone och Burundi som första fall.
-Men både FN och EU kan spela en mycket viktigare roll i Irak och Mellanöstern än nu.
Eliasson har haft långa arbetsdagar, periodvis upp till 14 timmar per dag.
-Jobbigt, ja, men jag klagar inte! Detta är mitt liv. Det är fantastiskt att få vara med och påverka.
-Såvitt jag kan bedöma har Eliasson skött sin uppgift extremt väl, säger FN-veteranen sir Brian Urquhart, medarbetare till Dag Hammarskjöld på 1950-talet.
-Särskilt människorättsrådet var ett framsteg. Att reformera FN:s säkerhetsråd har inte varit möjligt, men där tror jag att det enda som går vore ett ingripande av Gud.
Jan Eliasson är en favorit i FN-korridorerna. Många beklagar att han inte lär komma ifråga för posten som generalsekreterare (det anses vara en asiats tur). Alla FN-korrespondenter TT talat med prisar hans integritet, kunskap, brobyggande samt förmåga att skapa samförstånd och "goda vibrationer".
Relationen till USA har däremot ofta varit känslig under året _ och en mycket centralt placerad källa på den amerikanska FN-missionen kritiserar Eliasson rejält:
-Han var i stort sett frånvarande det sista halvåret. FN led av brist på ledarskap, i en tid då vi behöver reformer. Sverige behöver en utrikesminister som gör sitt jobb på heltid.
Jan Eliasson, som dimpt ner i den svenska valrörelsen, säger själv:
-Nu ser jag fram emot att ha ett enda jobb, och det är som utrikesminister.
/Gunilla Kinn
-Från och med nu har jag bara ett enda jobb, på söndag vet jag om jag har något jobb över huvud taget!
Jan Eliasson har haft en New York-vecka med många tack- och avskedsföreställningar. Efter sitt år som ordförande för FN:s generalförsamling hyllas han av många, men får kritik från USA för bristande ledarskap.
-Roligast det här året har varit att driva igenom rådet för mänskliga rättigheter och en strategi mot terrorism – att det gick igenom, trots alla olyckskorpar som kraxade att det aldrig skulle gå!
Jan Eliasson tar emot TT minuter innan en limousine kör honom till flyplatsen. Resterna av en tårta från avskedskalaset med medarbetarna står på bordet. Några timmar tidigare höll han sitt sista tal inför generalförsamlingen – om vikten av att alla länder arbetar tillsammans mot terror och miljöhot.
-Jag är stolt över att Sverige fått leda diplomatin i FN. Trots den turbulens som råder i världspolitiken har generalförsamlingen lyckats få igenom viktiga reformer.
Förutom MR-rådet och antiterrorplanen handlar det främst om fredsbyggnadskommissionen – och om skyldigheten att skydda människor mot folkmord och krigsförbrytelser. Den har alla länder röstat fram, även Sudan.
TT: Många läsare undrar nog varför FN då inte gör något åt folkmordet i Darfur-provinsen, trots alla gånger världssamfundet sagt "aldrig mer"?
-Jag är lika frustrerad som läsarna! Vi befinner oss i en krisartad situation, även om Darfur inte varit på min dagordning utan säkerhetsrådets. Allt faller på att Sudans regering vägrar släppa in internationella styrkor. Även Sverige måste vara berett att hjälpa till i Sudan, men då kan det handla om att utkämpa ett långvarigt krig.
Ingrepp av Gud
Eliasson menar att förväntningarna på FN är orimligt höga, och att andra organisationer som Världsbanken måste bidra mer. Detta ska ske genom fredsbyggnadskommissionen som snart börjar fungera, med Sierra Leone och Burundi som första fall.
-Men både FN och EU kan spela en mycket viktigare roll i Irak och Mellanöstern än nu.
Eliasson har haft långa arbetsdagar, periodvis upp till 14 timmar per dag.
-Jobbigt, ja, men jag klagar inte! Detta är mitt liv. Det är fantastiskt att få vara med och påverka.
-Såvitt jag kan bedöma har Eliasson skött sin uppgift extremt väl, säger FN-veteranen sir Brian Urquhart, medarbetare till Dag Hammarskjöld på 1950-talet.
-Särskilt människorättsrådet var ett framsteg. Att reformera FN:s säkerhetsråd har inte varit möjligt, men där tror jag att det enda som går vore ett ingripande av Gud.
Jan Eliasson är en favorit i FN-korridorerna. Många beklagar att han inte lär komma ifråga för posten som generalsekreterare (det anses vara en asiats tur). Alla FN-korrespondenter TT talat med prisar hans integritet, kunskap, brobyggande samt förmåga att skapa samförstånd och "goda vibrationer".
Relationen till USA har däremot ofta varit känslig under året _ och en mycket centralt placerad källa på den amerikanska FN-missionen kritiserar Eliasson rejält:
-Han var i stort sett frånvarande det sista halvåret. FN led av brist på ledarskap, i en tid då vi behöver reformer. Sverige behöver en utrikesminister som gör sitt jobb på heltid.
Jan Eliasson, som dimpt ner i den svenska valrörelsen, säger själv:
-Nu ser jag fram emot att ha ett enda jobb, och det är som utrikesminister.
/Gunilla Kinn
Monday, September 11, 2006
Amerikanarna hedrade sina terroroffer
New York (TT)
Hela måndagen hölls i USA minnesstunder för dem som dog i terrorattentaten för fem år sedan. President George Bush besökte samtliga platser: nedre Manhattan i New York, Shanksville i Pennsylvania och Pentagon i Washington.
Kring Ground Zero i New York — den enorma betonggrop, omgärdad av baracker och höga stängsel, där World Trade Center-skraporna tidigare stod — vajade flera stjärnbanér, den amerikanska flaggan, på halv stång.
Hela förmiddagen läste anhöriga upp namnen på de 2 749 som dog under en finstämd ceremoni, där förre borgmästaren Rudy Giuliani och nuvarande Mike Bloomberg närvarade. Jazztrumpetaren Wynton Marsalis och flera violinister spelade, och det hölls fyra tysta minuter: för varje plan som flög in i skyskraporna, för varje skrapa som störtade.
Blommor och fotografier
Stängslen kring Ground Zero pryds nu av stora konstnärliga bilder, och många anhöriga hade satt upp blommor och fotografier på nära och kära som dog för fem år sedan. Tusentals människor rörde sig i området under minnesdagen: anhöriga, brandmän som själva jobbade med röjningsarbetet, soldatveteraner, grupper av krigsmotståndare som envist hävdar att Bush-regeringen var inblandad i attentaten, turister och vanliga New York-bor på väg till jobbet.
- Det både värmer och upprör att vara här, sade en brandsoldat vid namn Phil, som iförd sina arbetskläder tittade ut mot den plats där han under nio månader — från klockan tolv den 11 september 2001 — röjde bland byggnadsrester och förkolnade kroppsdelar.
- Jag känner mig både lycklig och sorgsen över att vara här i dag.
- De senaste månaderna har jag lärt mig massor om vad som egentligen hände, sade Betsy Metz som beskrev sig själv som "en vanlig fyrabarnsmamma från New Jersey". Hon har tagit del av alla alternativa, mer eller mindre trovärdiga, teorier som florerar på internet om vad attentaten kan ha berott på.
"Betalar ett pris"
- Jag tycker inte att medierna granskar vad regeringen egentligen visste. Det stör mig.
Andra var mindre kritiska mot regeringen, och dess koppling mellan World Trade Center-attentaten och Irakkriget.
- När man slåss för frihet betalar man ett pris, sade Koreaveteranen Ron James, som sytt upp en gul-svart flagga som minne för terrorns offer.
- De soldater som nu slåss i Irak ska inte behöva komma hem och få höra att deras insats varit förgäves.
Livet i New York har trots allt gått vidare. Befolkningen har bara ökat de senaste fem åren. Även om många små och stora företag lämnat nedre Manhattan är området kring Ground Zero sedan flera år fullt av boende.
Subscribe to:
Posts (Atom)