Basker Blå smörjer kråset

Kolumnen publicerad i något kortat skick i Gourmet 1/2004.

Rwanda, Östtimor, Kosovo och Afghanistan – platser vi förknippar med kris och katastrofer. Men samtidigt som lokalbefolkningen hålls vid liv med bistånd och hjälpsändningar smörjer FN-folket kråset med thaimat.

Location, location, location... Alla krögare vet att det är läget som gör det.
Men Lalita Thongngamkam har gått längre än de flesta. Hennes affärsidé är inte lika enkel som den är genial: att följa Förenta Nationernas humanitära operationer i spåren och langa ut thailändsk mat i världens krishärdar.
När andra restauratörer tänker Sydney, Stureplan och Sunset Boulevard far Lalita Thongngamkam till Somalia och kollar läget.
Där lär hon dock få ha gett upp sina affärsplaner – de enda säkra transportmedlen var helikopter och pansarfordon. Det var i mitten av 90-talet, och själva den somaliska staten hade i princip upphört att existera.
Men i såväl Kambodja som Rwanda, Östtimor, Kosovo och Afghanistan har Lalita Thongngamkam sålt t-shirts och andra souvenirer till horderna av internationell personal – de som flygs in till en krishärd så fort läget bedöms någorlunda säkert.
Varje krig och konflikt har sina profitörer, och rätt snart kom denna företagsamma thailändska på att schysst thaikäk var precis vad FN-byråkrater, hjälparbetare, utvecklingskonsulter och journalister ville ha.
FN-folket har ofta gigantiska löner och lika stora traktamenten, och jobbar så mycket att de knappt hinner göra av med dem. Dessutom är det inte så lätt att bränna pengar på platser som saknar infrastruktur. Men mat måste alla ha, och efter en viss tid i tredje världen är det många västerlänningar som betalar vad som helst för att slippa det lokala köket.
När Lalita Thongngamkam kom till Afghanistan förra året var marknadsläget perfekt. Lagom mycket våld och bombattacker för att hålla de flesta konkurrenter borta, men tillräckligt säkert för att det inte ska råda utegångsförbud på kvällarna. Utegångsförbud är en mardröm för restaurangnäringen var som helst.
Bäst av allt: en rejäl FN-närvaro, och miljoner av inpumpade biståndsdollar i omlopp. I Kabul finns det dessutom ett Schweizägt snabbköp att proviantera på, dit jätteräkor från Dubai och vitt vin från Australien flygs in till den som kan betala.
Lalita Thongngamkams Lai Thai ligger i bostadsområdet Wazir Akbar Khan, en exklusiv talibanförort som nu tagits över av utländska diplomater och hjälparbetare – och diverse krogar av olika slag som ger ordet ”kriskost” en ny innebörd. Jag har inte varit vare sig i Kabul eller på Lai Thai, men gissar att restaurangen fungerar som skvallercentral och en frizon för utarbetat FN-folk som lider av hemlängtan, eller för en stund behöver glömma var de befinner sig någonstans.
Sådana platser finns överallt – som trädgården på Hotel Turismo i Dili, där det serveras söndagsbrunch med apelsinjuice och champagne för 8 dollar och delikata sallader. För bara några år sedan var det indonesiska säkerhetsagenter som höll hov på Hotel Turismo – de senaste åren har det kommit svallvågor av västerländska hjälparbetare, och en vacker dag är det väl dags för turismo på riktigt.
FN-personalen kom till Östtimor 1999 med fara för sina liv. De fick höga löner med hardshiptillägg och rejäla traktamenten. 100 dollar om dagen räcker ganska långt även i Dili, där priserna för det utbud utlänningar vill ha är skyhöga. Timoreserna får hanka sig fram med en genomsnittslön på 100 dollar i halvåret och deltar helt enkelt inte i samma ekonomiska kretslopp.
Jag var i Dili under Östtimors första egna folkomröstning, i augusti 2001. Visst hängde jag på Hotel Turismo och visst drack jag caffè latte på hightech-kaféet mitt i sta’n. Det är sådana som jag som kallas folkmordsjunkies – resenärer som inte har mycket vettigt att bidra med på krigs- och krisdrabbade platser, men ändå tycker det är spännande Att Vara Där.
Och även utan FN-traktamenten att sätta sprutt på hamnar vi liksom ändå på de där thairestaurangerna och barerna. Dyrt jämfört med inhemska ställen – men man skulle ju ändå ha betalat precis lika mycket för samma mat hemmavid...
När FN kom till Pristina i stor skala 1999, sedan hundratusentals kosovoalbaner drivits på flykt och sedan återvänt, tog det inte lång tid innan Lalita Thongngamkam var där också.
Men allra först på plats med thaimat i Pristina var Besnik Vasolli och hans bror. Deras Thai Lunch Restaurant ligger granne med det stora kontoret för UNMIK, FN:s övergångsadministration i den kosovoalbanska enklaven. Pristina är rent ut sagt en riktig håla, men den är fortfarande full av FN-personal, KFOR-styrkor och OSCE-byråkrater.
”Utlänningar tycker det är skumt med albaner som driver thaikrog, men varför inte?” säger Besnik Vasolli glatt och berättar hur han flera gånger flugit upp till Wien där han köpt en gammal folka, fyllt den med allsköns exotiska ingredienser, kört ner till Trieste och tagit färjan till Albanien. Nu när det säkerhetspolitiska läget stabiliserat sig får han citrongräs och kokosmjölk med flygfrakt från Grekland.
Bröderna Vasolli jobbade många år som Gastarbeiter i Österrike men kom hem till Pristina 1999 – ”vi ville vara här, efter allt trubbel”. Nu plockar de kockar från Thailand och serverar jasminte, chicken satay, pad thai och tom ka ghai. En huvudrätt kostar 8–11 euro. Gott är det, i alla fall klart godkänd lunchstandard. Och Besnik Vasollis entreprenöranda stannar inte vid tre filialer i Pristina. Nästa steg är en butik med asiatiska råvaror, matlagningskurser – och en restaurang i Sarajevo.
På Home, mitt i Pristina, skryter krögarna med att de jobbat på Mash och Atlantic Bar&Grill i London. På menyn: balsamkyckling, merguez, pasta, fiskkakor – och vin från Montenegro. Efter krig och bombmattor följer inte bara FN, utan även hemvändande flyktingar som skaffat sig pengar och glamourösa vanor. Vid lunchtid var alla gäster på Home utlänningar, på eftermiddagen hängde där mest coola kosovoalbaner.
I Pristina finns också irländska pubar, dinern Route 66, kinesiskt och turkiskt. Och som kronan på verket KFC på Moder Teresagatan – Kosova Fried Chicken, med karaokekväll varje lördag.
Men efter ett par år av bra business har Lalita Thongngamkam alltså dragit vidare med sin thailändska personal, från Kosovo till Kabul. Nästa Lai Thai-öppning blir kanske i Bagdad.
GUNILLA KINN