Porträtt av Embaixadora Margareta Winberg

När Margareta Winberg sparkades ur regeringen valde hon att gilla läget – och satsade på att lära sig allt om Brasilien inför det nya jobbet som ambassadör. Allers besökte henne hemma i residenset i huvudstaden Brasilia.

Nej, det är inte lika intensivt att vara ambassadör som vice statsminister. Ändå har Margareta Winberg haft ett fullspäckat program sedan hon kom till Brasilien i februari, med EU-möten, FN-konferenser, fotoutställningar, seminarier om såväl företagande som kvinnoroller – och möten med människor runtom i det väldiga landet.
– Jag bestämmer mer vad jag kan göra nu. Det finns en stor frihetskänsla i det, säger Margareta Winberg entusiastiskt.
– Jag njuter av att kunna gå på konserter och utställningar när jag vill, sådant som jag sällan hade tid till förut.
Nu sitter hon i en korgstol intill poolen utanför sitt residens – en huslänga med ytterväggar klädda i blå keramik, omgivet av ambassadområdets tjugofemtusen kvadratmeter trädgård med avocado, papaya, bananer och annan tropisk grönska.
Göran Persson har en stående inbjudan till ett dopp i bassängen och en capirinha-drink. Hans besked förra hösten att Margareta Winberg skulle bli ambassadör på andra sidan jordklotet, sett från regeringskansliet i Stockholm där hon i nio år hade varit arbetsmarknads-, jordbruks-, jämställdhets- och vice statsminister, kom olämpligt nog samma dag som äldste sonen Carl Johan skulle doktorera i organisk kemi.
Det tog ett tag innan hon sade offentligt som det var: att hon fått sparken. Ingen utom Göran Persson vet säkert varför, men att hennes kritik mot EU och EMU spelade in är ingen vågad gissning.
Fast det är rent omöjligt att få henne att säga något om Perssons ledarstil – eller om vad hon egentligen tänkte när hon mot sin vilja fick lämna regeringen. Som den diplomat hon nu är kniper hon bokstavligen igen munnen och vägrar uttala sig om statsministern, som ju ännu är hennes högste chef. Däremot talar hon gärna om hur väl hon trivs med sitt nya liv.
– Jag trodde inte det skulle kännas så lätt att lämna den strikta partipolitiken som det faktiskt blev, försäkrar Margareta Winberg.
– Oavsett vad jag tänkte då, så blev det fruktansvärt bra. När jag väl kommit över det var det inte svårt att lämna det livet.
Göran Persson lät henne välja ambassadörspost: i Brasilien, Indien eller Sydafrika. Tanken är att Sverige ska stärka det politiska samarbetet med dessa tre länder – och valet var inte svårt för Margareta Winberg, som hade rest i Brasilien som minister.
– Det är ett land som kommer starkt. Och det är dags att ta ett nytt steg i våra kontakter, nu när här finns en progressiv president.
Brasiliens ledare sedan drygt ett år, Luiz Inácio “Lula” da Silva, har en bakgrund som säkert påminner Margareta Winberg om hennes egen – även om “Lulas” långa klassresa från en barndom i djupaste misär till folkvald president i ett av världens största länder slår hennes egen med råge.
– Han är ju en väldigt annorlunda politiker, och han har ett gott öga till Sverige. Lula är svetsare och har sedan sin tid som facklig ledare kontakter med svenska Metallarbetarförbundet, säger Margareta Winberg som träffat honom flera gånger.
– Här ses Sverige som en bundsförvant för att den europeiska jordbrukspolitiken ska förändras, så att Brasilien kan exportera produkter till Europa. Dessutom finns ju ett stort antal svenska industriföretag som har varit här i många decennier. “Ni har hållit er kvar här, i både goda och dåliga tider”, får jag ofta höra.
Margareta Winberg räknar snabbt upp en rad områden där hon ser förutsättningar för ökat samarbete: miljöfrågor, forskning, bistånd, studentutbyte, turism... För nu ska kontakterna bli mer intensiva.
– Innan jag reste iväg försökte jag träffa så många som möjligt i Sverige som har intresse av Brasilien – från Marcus Wallenberg till olika biståndsorganisationer.
Margareta Winberg talar om fler ambassadörsuppgifter som hon brinner för, små och stora – som hur hon och drottning Silvia ska samarbeta kring stiftelsen World Childhood Foundation (som bland annat driver ett hem för tonårsflickor i Rio de Janeiro), och hur hon skulle vilja locka rika brasilianare på upplevelseturism i Lappland. Hon hoppas hitta en marknad för jämtländsk ost i Brasilien, och för brasilianska hudvårdssalvor med regnskogsextrakt i Sverige.
Hon märker också att hon, som kanske varit en av våra mest folkkära och jordnära politiker, har skapat en nyfikenhet på Brasilien där den kanske inte varit så stark förut. Vore det inte för Margareta Winberg funnes det nog ingen jämt-brasiliansk vänskapsförening – men det gör det nu.
– Den bildades när jag hade utsetts till ambassadör, under en galakväll i Folkets hus i Östersund med en massa artister. Nu undersöker vi om Jämtland kan få en vänregion i Brasilien, säger hon – och berättar att de exempelvis upptäckt en jämte som äger hotell i kuststaden Fortaleza.
Portugisiskan går det sådär med, trots två lektioner i veckan; språket är svårt. Det måste vara hårt för en person som Margareta Winberg, som är så mån om att få kontakt med människor hon möter, att plötsligt inte kunna tala direkt med dem?
– Jag kan inte samtala alls, möjligen tala om vart chauffören ska åka och kommunicera med kökspersonalen, säger hon.
– Men här på ambassaden finns en tolk som hjälper mig med alla kontakter.
Hon försöker hitta vägar ut till människor i det brasilianska samhället, fast har hittills bara lyckats besöka “en vanlig familj” någon enstaka gång. Det är svårt att få värdarna att inse att det kan vara intressant med hemma hos-besök i normala bostäder; så har det alltid varit när Margareta Winberg rest runt som toppolitiker.
Men till hennes eget hem i Brasilia kommer en strid ström av vänner på besök från Sverige. Och både barn och barnbarn – Botvid, 3 år – har hälsat på.
– Vi är en tajt familj som umgås mycket, även om det kan vara svårt att få ihop allt eftersom mina barn bor i olika städer – Uppsala, Stockholm och Östersund.
Porträtt av de tre barnen står på den vita flygeln i salongen, där Margareta Winberg slår sig ner och spelar “Jämtländsk brudmarsch” så att ljudet fyller alla sällskapsutrymmen i residenset.
Arkitekten Helge Zimdal, som ritade ambassadsområdet i början av 1970-talet med kringbyggda längor för bostäder och kansli, ville åstadkomma “en intim svensk by med norrländsk brytning” i utkanten av Brasilia – den moderna och märkliga huvudstaden, som hade byggts i rekordfart mitt i regnskogen.
Möblemanget är, som i de flesta av Sveriges ambassadörsboningar runtom i världen, från klassiska Svenskt Tenn och Josef Frank, förstärkt med personliga ägodelar som ambassadör Winberg medfört från hemmet i Nälden i Jämtland – svensk stil med norrländsk brytning även i inredningen, alltså.
Hon bor ensam i residenset. Hennes särbo, förre riksdagsledamoten Jörn Svensson, nöjer sig inte med att vara medföljande diplomat, utan bor kvar i sitt hus i Skåne.
– Eftersom han håller föredrag och skriver artiklar vill han vistas i den politiska miljön i Sverige, förklarar Margareta Winberg.
– Men det är väl perfekt för honom att komma hit till Brasilien då och då! Det är också bra för vårt förhållande med växelspel, och eftersom vi levt så i 20 år vore det konstigt att plötsligt bo ihop.
Margareta Winberg betraktar alltså sin partipolitiska karriär som avslutad, trots att hon blivit föreslagen som ledare för ett eventuellt feministiskt parti. Men visst följer hon vad som händer därhemma i Sverige så gott det går, via Internet och brev från vänner.
Och jämställdhetsdebatten har hon inte lämnat. Kanske är det det kontroversiella förslaget om delad föräldraförsäkring som många minns mest av hennes tid som regeringsledamot, jämte protesterna mot grymma djurtransporter när hon var jordbruksminister.
Hon skulle gärna sprida “svenska” jämställdhetsideal i sitt nya hemland.
– Visst är Brasilien ett machosamhälle – men det betyder inte att man inte ska försöka! Det gäller att uppmuntra dem här som har ett feministiskt perspektiv.
Fast Margareta Winberg huvuduppgift som ambassadör är något helt annat – att sälja SAAB:s JAS 39 Gripen till Brasilien.
I början på 90-talet var hon en av JAS-projektets argaste kritiker. Nu har hon fått provflyga planet – i en flygsimulator i Linköping – och verkar rentav tycka att marknadsföringsuppdraget är roligt.
Flera debattörer i Sverige har reagerat, och tycker det är fel att försöka sälja stridsflygplan för 700–900 miljoner dollar till ett land där en tredjedel av befolkningen hungrar.
– Jag har ingen anledning att ha synpunkter på det. Det är deras demokrati, de som röstar och deras politiker som gör prioriteringar. När vi svenskar nu har ett bra plan vore det konstigt att inte göra allt vi kan för att exportera det, säger hon bestämt.
– När man som politiker inser att man förlorat i en fråga kan man välja att kliva av och fortsätta driva sin ståndpunkt, eller följa den demokratiska processen och vara med och ta hand om resultatet, fortsätter Margareta Winberg – van som hon är att kompromissa och gilla läget.
När hon började engagera sig politiskt var det för att förändra världen. Delvis av vrede och vanmakt för att hennes njursjuke pappa hade dött, blott 56 år gammal, i väntan på vård. Som utsliten arbetare hamnade han långt bak i kön – och det blev uppenbart för Margareta Gustavsson, som hon då hette, att människor hade olika värde.
Efter några år som mellanstadielärare blev hon politiker och hamnade så småningom i riksdagen, sedermera i regeringen. Kanske förändrade hon inte världen, men hon nämner gärna tre områden där hon tycker att hon nått resultat.
– Mmmm... Jag hävdar bestämt att jag satte djurskyddsfrågorna på den europeiska kartan. Och så tycker jag att jag bidragit till att det blivit fler kvinnor i politiken, bland annat genom varvade valsedlar. En annan fråga jag arbetat med är trafficking, kvinnohandel. Där har Sverige stått i fronten, både i EU och i USA.
Hittills har Margareta Winberg varken hunnit med karnevalsfirande eller sambalektioner. Men när hon sitter där vid poolen, eller när hon dagen därpå reser till Amazonas för att följa en svensk stridsbåtsuppvisning, är det lätt att tänka att hennes liv som ambassadör i Brasilien verkar bra mycket roligare än den politiska kohandeln i Bryssel och Stockholm.
– Jo, så är det. Det är roligare att sitta här än i Rosenbad, säger hon – och det är omöjligt att veta om hon verkligen tycker så, eller om hon helt enkelt gillar läget.