Renässans för brasiliansk samhällsfilm

Publicerades i Arbetaren (2003)

Gunilla Kinn presenterar tre nya brasilianska filmer, som alla ger bilder av livet i de fattigas kåkstäder och antyder ett förnyat intresse för film om samhällsfxrågor.

”På samma sätt som ”9/11” blivit ett symboliskt nummer i världspolitiken har ”174” blivit en viktig symbol i vår samhällsdebatt och medvetande. Det finns ett ”före” och ett ”efter” Ônibus 174.”
Så sade en deltagare i en diskussion om film och politik på kulturcentrat Espaço Capacete i Rio de Janeiro nyligen.
Även om det nog är att överdriva dess betydelse stämmer det att ônibus 174 fått ett genomslag som få dokumentärfilmer. Den har fått flera utmärkelser på inhemska och internationella festivaler, och i Brasilien har hundratusentals människor sett den.
Framgångarna beror förstås på att filmen är välgjord – men den har också lyckats både spegla och skapa ett förnyat samhällsintresse hos sin publik. Detta har den gemensamt med två spelfilmer som blivit verkliga kassasuccéer – förra årets Cidade de Deus (”Guds stad”) och årets Carandiru som båda dragit mångmiljonpublik.
– Brasiliansk film har upplevt en pånyttfödelse sedan mitten av 1990-talet, då man införde skattelättnader för filmproduktion. Det har lett till att massor av filmer i alla möjliga genrer har producerats, berättar Karyn Riegel, curator på Cinema Tropical som arbetar i Rio de Janeiro med filmutbyte mellan USA och Brasilien.
– Samtidigt har medelklassen blivit mer intresserad av landets sociala problematik. Många lockas av att upptäcka ”den andra sidan” av Brasiliens identitet – underklassens miljöer som är fyllda av våld, droger och fattigdom. Även om det bara är på vita duken.
Det senaste året har motsättningarna mellan den undre världen och myndigheterna skärpts i de brasilianska storstäderna. Det talas rentav om ett pågående inbördeskrig, som bland annat lett till att Rio de Janeiro fått stängas av när knarkkungar och gangsterledare genom sprängladdningar på centrala punkter i staden velat demonstrera sin makt.
I vissa av Rios favelor, kåkstäder, är barnens sannolika livslängd jämförbar med den för barn som lever i krigszoner. Favelorna är knytpunkter för drog- och vapenhandel, och kontrolleras av ligor som polisen inte rår på. Samtidigt är merparten av favelornas invånare vanliga människor som kämpar för att få ihop sina liv trots arbetslöshet, fattigdom, rasism och brist på god sjukvård och utbildning.
Medel- och överklassens brasilianare föredrar ofta att vara lyckligt ovetande om livet i favelorna. Men Ônibus 174 blev en ögonöppnare för många.
Filmen berättar historien om 21-årige Sandro do Nascimento – en före detta gatupojke som den 12 juni 2000 höll hela Brasilien på helspänn, sedan han kapat en lokalbuss mitt i Rio de Janeiro och hotade döda passagerarna han höll i gisslan.
Nyhetskonsumenterna kunde följa det flera timmar långa spelet mellan busskaparen och poliserna i direktsändning. Trots att Sandro do Nascimento till sist gav sig slutade dramat tragiskt. En polis vådasköt en ung kvinna bland passagerarna – och Sandro dog av kvävning i polisarresten samma dag.
En livlig och kritisk mediedebatt om polisens inkompetens, bristande psykologi och övervåld följde, och ledde till att flera polischefer fick avgå från sina poster.
Men med Ônibus 174 har regissören Jose Padilha och hans team lyckats gå flera steg längre. De varvar nyhetsbilderna från kapardramat med tillbakablickar och intervjuer som förklarar hur Sandro de Nascimentos liv blev som det blev.
I nyhetsinslagen framstod han enbart som en kokainpåverkad galning. Den fördjupade bilden visar hur Sandro traumatiserades som pojke, när han blev vittne till hur mamman knivhöggs till döds av rånare.
Snart blev Sandro ett av Rios hundratals gatubarn, för vilka kriminalitet är det enda sättet att överleva. Filmen visar hur han under sin tonårstid åkte in och ut på fruktansvärda ungdomsvårdsskolor, och hur det brasilianska samhället inte ger människor som Sandro någon chans att få ordning på sina liv. Till sist framstår en busskapning som enda sättet att få respons.
Få gatubarn överlever det hårda livet på gatan till vuxen ålder – men några av dem är med och berättar i Ônibus 174, liksom socialarbetaren Yvonne Bezerra de Mello som i över 20 års tid arbetat med hundratals gatubarn, inklusive Sandro.
– Hade polisen tillkallat Yvonne hade hon säkert kunnat tala med honom så att det hade blivit en odramatisk utgång, menar Felipe Lacerda, filmens andreregissör. Men ingen i polisstyrkan på plats verkade tänka på sådant som medling och samtal.
– Vi spårade även upp Sandros moster. Det visade sig att hon hade försökt få vårdnaden om honom, men bara fått sporadisk kontakt genom anstalterna.
Sammantaget lyckas filmen genom ett effektivt bild- och berättarspråk ge förståelse för hur en till synes oförklarlig dramatisk TV-händelse var ett symptom på mycket djupgående problem i det brasilianska samhället.
Filmen Carandiru, som var årets brasilianska bidrag på filmfestivalen i Cannes, ger en färgstark skildring av livet på Detençao Carandiru. Det var ett överbelastat fängelse för tusentals interner i Sao Paolo som sprängdes i luften i fjol, sedan de humanitära missförhållandena blivit alltför uppenbara. 1992 gjorde fångarna uppror mot ledningen, vilket ledde till en brutal militärpolismassaker med 111 dödade.
Några av fängelsets personligheter och deras bakgrund i kåkstäder och tung kriminalitet skildrades i en bok av dess aidsläkare, Drauzio Varella. Boken blev en bästsäljare 1999 – och när filmen som bygger på den hade premiär i april fick den omedelbart flera miljoner brasilianare till biosalongerna.
Carandiru (som presenteras utförligt av Bobo Karlsson i QX, 5 juni 2003) är regisserad av Hector Babenco, i Sverige kanske mest känd för Spindelkvinnans kyss. I Brasilien förknippas han även med filmerna Pixote och Lúcio Flávio som också handlar om människor på samhällets baksida. Han valde att spela in den nya filmen på plats i fängelset innan det sprängdes, med tusentals Carandirufångar som aktörer och statister. Resultatet är en dramatisk och gripande film som är svår att värja sig mot.
Även skådespelarna i Cidade de Deus, Guds stad, är hämtade ur den miljö filmen handlar om, det hårda livet i Rios favelor. Regissörerna Fernando Meirelles och Katja Lund jobbade med 110 ungdomar i en teaterworkshop under ett halvår innan de började filma.
”Guds stad” är namnet på en kåkstad i norra Rio de Janeiro, långt ifrån tjusiga Copacabana och Ipanema. Men ”Favelan som Gud glömde” vore ett riktigare namn. Från att ha varit en myndighetsanlagd förstad för migranter blir området under 70-talet då filmen utspelar sig en av Rios värsta favelor. Även om själva området är filmens verkliga ”huvudperson” får vi följa två pojkar under deras uppväxt – den ene till gangsterledare och kokainlangare, den andre till pressfotograf.
Fernando Meirelles har sagt att han med filmen velat vända sig till en medelklasspublik för att visa dem att Brasilien riskerar att bli som Colombia, om favelans tonåringar inte får alternativ till kokain- och vapenhandel. Hans berättarteknik – där allt går i ett rasande tempo, och där skottlossningarna, avrättningarna och droguppgörelserna avlöser varandra till ackompanjemang av smittande samba – är hämtad från hans bakgrund som reklamfilmsregissör, och har fått kritik för att den snarast glamoriserar favelalivet.
Men Cidade de Deus, som tävlade om årets Oscar för bästa utländska film, har också kritiserats i Riomedierna för att visa en en-dimensionell bild av favelan. Även om den bygger på verkliga händelser (och en bok av författaren Paulo Lins) menar många som jobbar med sociala projekt i kåkstäderna att den inte är bra för favelainvånarnas självuppfattning. För oss andra är ”Guds stad” i alla fall både en visuell explosion och ett knytnävsslag i magen.
– Trots att dessa tre filmer alla handlar om urkänsliga teman blev de populära för att regissörerna lyckats använda en kreativ stil som är mycket brasiliansk, säger den svensk-brasilianska konstnären Isabel Löfgren.
– Kanske kan filmerna få människor att reagera och göra något för att överbrygga klyftorna i samhället. Det tar säkert en eller två generationer innan detta ”något” tar kollektiv form, men debatten har i alla fall börjat.
Samtliga filmer har spritts till biografer världen över. Man kan bara hoppas att de får svensk distribution, dyker upp på Stockholms Filmfestival eller på annat sätt når en svensk publik.
GUNILLA KINN