Fritidsgård för datornördar

FN-skrapan renoveras i fem år

Utgivet av TT som s k helgtext.
Denna bild på FN:s byggnader togs av Andrea Brizzi 1993 och kommer från FN:s fotoarkiv – läs mer här.
Några av mina bilder från The Dirty Tour finns här.

När FN:s huvudkontor invigdes vid East River i New York på 1950-talet blev det snart ett av världens mest kända byggnadsverk.
Men med tiden har lokalerna blivit rejält slitna. I vår börjar de renoveras, av Skanskas amerikanska dotterbolag.

–Titta, vilka skönheter! Jag älskar de här maskinerna! säger driftsteknikern Gene Spiegle nostalgiskt när han visar runt bland de urmodiga värmepannorna, fläktarna och kontrollsystemen i FN-skrapans 28:e och 39:e våningar och de tre källarplanen.
–De bildar en vacker infrastruktur. Men den är på 1950-talsnivå! Maskineriet har fungerat mycket längre än förväntat – fast nu är det hög tid att byta ut allt.
Den som besökt Förenta Nationernas New York-lokaler vet att de är en riktig tidsmaskin, som förflyttar en fem decennier bakåt. Generalförsamlingen, säkerhetsrådets sal, delegaternas möteslokaler, Dag Hammarskjöld-biblioteket – alla är de vackra och värdiga, om än lätt bedagade rum.

The Dirty Tour
Värre är det i kontorskorridorerna och kulvertarna, som de flesta besökare aldrig ser. FN:s anställda sitter trångt och i gammalmodiga lokaler.
De senaste åren har intresserade fått gå en "Dirty Tour" i skrapan – en rundvandring bakom kulisserna, som FN-administrationen ordnat för att visa varför en renovering är angelägen. Särskilt tydligt blir det på de våningar där drift och underhåll sköts.
I källaren, under vattennivå, tränger salt in från East River. Och på en skylt på 28:e våningen står en larmanvisning som inte uppdaterats på länge: "Vid nödfall, ring Murray Hill 2-4477".
–Värmesystemet är från Johnson Controls i Milwaukee, berättar Gene Spiegle och konstaterar att det fungerar utmärkt, trots att det är nästan 60 år gammalt.
–Företaget har bett att få maskinerna när vi byter ut dem, till sitt museum.
Helt stilla har tiden inte stått. Lokalerna fick en ansiktslyftning 1976 – och 2006 installerades ett modernt övervakningssystem, med videokameror och monitorer.

Byggstart i vår
Men snart sätter en omfattande renovering fart: Capital Master Plan. På fem år ska FN:s byggnader uppgraderas till 2000-talet. Trots trångboddheten blir det inga nya ytor, bara ett tillfälligt hus i parken norr om entrén som de anställda evakueras till. Dessutom har FN hyrt lokaler "på sta'n", för att fungera som vanligt.
Sedan i fjol projekteras allt av arkitekter och ingenjörer, och i maj förvandlas området till en byggarbetsplats med uppemot 1 500 arbetare. Skanska är generalentreprenör, med hundratals underleverantörer.
Att det svenska bolaget vann upphandlingen, mot några amerikanska konkurrenter, ansågs positivt på FN som gärna vill ha en multinationell prägel. Att Skanskas dotterbolag i Argentina nyligen varit insyltat i en mutskandal gjorde dock att allt, enligt TT:s källor, granskades noga, eftersom FN vill slippa fler liknande historier för egen del. FN:s eget revisionskontor ska följa Capital Master Plan.

Komplext bygge
–Det är ett mycket komplext projekt, säger Dan Kolakowski som är Skanskas ansvarige chef.
–Vi har ju 192 uppdragsgivare, som alla har synpunkter!
–Det gäller att bli av med all asbest och bly, förklarar Ted Jadermark, projektledare för installationer och en av de ingenjörer Skanska sänt från Sverige.
–Alla system för värme, ventilation och kyla byts ut och blir toppmoderna.
Ombyggnaden finansieras av FN:s medlemsländer, i proportion till deras vanliga avgifter (22 procent av USA).
Budgeten är på cirka 12 miljarder kronor. Det kan verka vanvettigt att lägga så mycket på renovering – för FN saknar knappast viktiga ändamål. Men hur akut behovet är bevisades när brandmyndigheterna i fjol dömde ut byggnaderna på drygt 800 punkter. New Yorks borgmästare Michael Bloomberg ville rentav stoppa skolbarnens studiebesök på FN.

Amerikansk arkitekt
Sedan det 1995 stod klart att en renovering var nödvändig har allt stötts och blötts i utredningar och planer, med många förseningar. I somras utsågs en ny huvudarkitekt – amerikanske Michael Adlerstein, med titeln biträdande generalsekreterare (på bilden ovan med en modell). Han har gedigen erfarenhet, med renoveringar av Taj Mahal i Indien och Frihetsgudinnan på meritlistan. Han har även varit ansvarig för historiska platser i USA – som slagfältet i Gettysburg – och för New Yorks botaniska trädgård.
–Som student fördjupade jag mig i FN-byggnadernas arkitektur. Jag har alltid gillat den internationella modernism som de är ett så fint exempel på – och Le Corbusier är en av mina arkitekthjältar, säger Michael Adlerstein.
–Vi ska renovera lokalerna så att de blir så moderna, säkra och miljövänliga det går. Elräkningen blir 40 procent lägre! Men ingen kommer att se skillnad utifrån när allt är klart. Tanken är att bevara FN-skrapan som den arkitektoniska ikon den är.

/Gunilla Kinn


Trängsel i FN-skrapan
• Ligger på internationellt, ej amerikanskt, territorium.
• Projektets budget: 12 miljarder kronor
• Tidsram: 2007–2013.
• Sex byggnader hör till FN:s byggnadskomplex i New York. De tre viktigaste: sekretariatet i den 38 våningar höga skyskrapan; generalförsamlingens mötessal samt konferensbyggnaden. (Dessutom finns Unicef, UNDP och andra FN-organ i närheten. De hyr in sig i olika kontorsfastigheter.)
• Uppfördes 1949-52, för 70 medlemsstater och 700 möten per år. Nu är 192 länder medlemmar i FN, och det hålls fler än 8 000 möten årligen. (Staterna hyr egna lokaler på sta'n för sina FN-beskickningar.)
• FN-interiörerna hade huvudrollen i Sydney Pollacks actionfilm "Tolken" (2005), där Nicole Kidman spelade FN-anställd och Sean Penn agent.

Detta fotografi togs den 1 april 1947 och föreställer de arkitekter som ritade FN:s New York-byggnader.


















Längst till vänster står den svenske representanten i den internationella gruppen, Sven Markelius, och intill honom (med glasögon) Le Corbusier. Oscar Niemeyer står mitt i, mannen med svart slips.
Länder som var representerade förutom Sverige, Frankrike och Brasilien: Kina, Sovjetunionen, Australien, USA, Jugoslavien, Grekland och Polen. Mer information om bilden här.

En dag med konst i Richistan/The Hamptons

Publicerat i Civilekonomen, september 2007

Redan i den chartrade bussen mot The Hamptons konverserades det om årgångschampagne – och när vi hunnit halvvägs ut på Long Island serverades lyxiga lunchlådor med cous cous-sallad, från chica snabbköpet Dean&DeLuca.
Det var en solig lördag i juli. Vi var på väg till ett exklusivt besök hemma hos två lyckade konstsamlarpar i yngre medelåldern, the Daneks och the Tighes, representerade i Guggenheim-museets inköpskommittéer, som lovat att visa sina verk för oss medlemmar i Young Collectors Council. Utflykten var ett av museets alla evenemang för att knyta upp morgondagens mecenater.

Konkurrensen om New Yorks konstintresserade, någorlunda välbärgade i 20-, 30- och 40-årsåldern – vars tid är mer av en bristvara än deras pengar – är nämligen stenhård. Inget större museum med självaktning nöjer sig med en simpel vänförening, utan har dessutom en arena för de yngre som bör framstå som The Place to Be.
Museum of Modern Art har sina Junior Associates, Metropolitan Museum of Art samlar unga medlemmar i The Apollo Circle, och på Whitney Museum of American Art heter det Whitney Contemporaries. Tillsammans med Young Collectors Council blir det väl ett par tusen personer totalt.
Mingeltillställningar med Moët&Chandon och snittar, Yves Saint Laurent-sponsrade galamiddagar, specialvisningar, ateljébesök och gemensamma resor till konstbiennalerna i Venedig och Sao Paolo är några av museernas glamourösa metoder för att stärka lojalitetsbanden med sina unga hang arounds. Guggenheim ordnar rentav klubbkvällar med disc jockeys i sin berömda spiralformade rotunda, för att flirta med det uppväxande släktet donatorer.

Syftet är att få medlemmarna att skänka pengar till inköp åt respektive museums samlingar. Vänjer man dem vid att ge små belopp nu kan det bli större i framtiden, när de hunnit bli äldre och riktigt täta. Min stolsgranne på bussen berättade om hur hon jobbar på Guggenheim med att snärja förmögna, som kan bidra till att museets drift kan hållas rullande. "Rika privatpersoner som skänker medel kontinuerligt är mycket viktigare för oss än företagssponsorer”, sade hon glatt. Sådan avdragsgill filantropi är som bekant vad som håller det amerikanska kulturlivet igång.

Själv gick jag med i Young Collectors Council mest av ren nyfikenhet på hur det kan gå till i New Yorks grädda. Hemma hos paren i South och East Hampton den där julilördagen kände jag mig som en voyeuristisk katt bland hermelinerna. Äntligen skulle jag få besöka det mytomspunna Richistan – det av dollarmångmiljonärer bebodda rike, som journalisten Robert Frank nyligen beskrivit i en initierad inifrånskildring.
The Hamptons är centrala orter i Richistan – något av Manhattan-bornas Dalarö eller Torekov på steroider – och the Daneks och the Tighes residens gick inte av för hackor:
Enorma villor för helgbruk i topplägen nära havet, pooler och tennisbana, personal inhyrd för att servera oss gäster iste på terrassen, Reuters-skärmar på rad i arbetsrummet – och väggarna fullhängda med verk av Damien Hirst, Anesh Kapoor, Richard Prince och andra samtidskonstens fixstjärnor. Genom att tjuvlyssna på en konversation och jämföra med priserna hos en fastighetsmäklare insåg jag att strandvillan vi gästade har ett marknadsvärde på sisådär 20 miljoner – dollar.

Vad konsten kan ha varit värd vågar jag inte ens tänka på. Men uppenbarligen var den inköpt med goda ögon för konst och kassaflödet från framgångsrik hedgefondsförvaltning i skön förening.
Konst och kapital har alltid gått hand i hand. Det är nog inte så mycket ärvda “old money” som friska pengar från hedgefonder, medieföretag, advokatfirmor och reklambyråer som pumpas in i samtida konstnärsskap och samlingar – de egna såväl som museernas. Som rika genom alla tider försöker New Englands finanslejon skaffa sig kulturell status. Många av Richistans invånare har lyckats med det just genom samtidskonsten.

Femhundra surt förvärvade dollar per år kostar det mig att få tillträde till svanstippen av samlarskaran – tala om att försöka köpa sig status.

Gunilla Kinn

Terrordåden sänkte inte New Yorks fastighetspriser

New York (TT)

Huspriserna i USA:s mest attraktiva områden får de svenska att förblekna. På nedre Manhattan kan man boka en andel i ett lyxigt nybygge för 29 miljoner — dollar.

Höga inkomster krävs även för normala bostäder och experter varnar för en "bubbla", även om tecken på avkylning kan anas.

"En juvel i hjärtat av Manhattans mest åtråvärda stadsdelar: Tribeca, Soho och Greenwich Village. Dagsljus, europeisk lyx och modernt boende. Överdådiga detaljer, skräddarsydda för dig."

"Det goda livet är här. Centrum av universum. Och utanför ditt fönster: stadsvyer och utsikter mot Hudson-floden som får dig att tappa andan."

Annonserna är fulla av "mäklarspråk" och lockande bilder på tjusiga våningar med stora fönster. Skyskrapor i stål och glas växer upp i områden där det tidigare knappt funnits bostäder — som i lagerlokalernas och galleriernas Chelsea, där det redan säljs andelslägenheter som står klara först om två år.

I Harlem har det sålts nybyggda lägenheter för över en miljon dollar. En tvårummare i New Jersey, med utsikt mot Frihetsgudinnan, kan kosta över 700 000 dollar i insats (cirka 5,5 miljoner kronor). Stämningen efter terrordåden 2001, då det talades om att många skulle vilja lämna New York-området för gott, är långt borta.

Spekulationsbyggen

- Jag undrar hur marknaden ska kunna svälja alla dessa "condominiums" (andelsrätter), säger fastighetskonsulten Paul Purcell, och talar om en "condo craze":

- I Miami, Fort Lauderdale och andra kuststäder i Florida växer husen upp som svampar ur jorden. Det är likadant här i New York, där 25 000 lägenheter ska säljas på kort tid. Det är svårt att se hur de ska få köpare till alla.

I Chicago — USA:s tredje stad, som haft betydligt lägre priser än New York och Los Angeles — pågår också en byggnadsboom av andelslägenheter och ateljévåningar.

Paul Purcell tror dock inte att det handlar om någon fastighetsbubbla.

- Jag tror att priserna nu normaliseras. Det är inte en bubbla som spricker, men det pyser långsamt ut lite luft, säger han.

- Priserna ökar, men inte lika snabbt som i fjol och förfjol.

Bostadslån

De senaste åren har ekonomer såsom förre centralbankschefen Alan Greenspan varnat för att fastigheterna i USA är kraftigt övervärderade. När aktiemarknaden störtdök investerade amerikanerna i fastigheter, och på grund av de allt lägre räntorna blev det möjligt att belåna hus upp över taknockarna. Detta har lett till skyhöga priser.

I många städer sysslar spekulanter med "flipping": att köpa ett hus och låta det stå tomt och möjligen renovera det, tills det går att sälja med stor vinst efter några år. Fenomenet har lett till ökad bostadsbrist.

Eftersom huspriserna blivit omåttligt höga i Los Angeles och San José-området har många flyttat till det inre av Kalifornien och grannstaterna. En konsekvens är att Las Vegas och Arizona har fått stigande priser. På samma sätt har städer i östra USA, som Philadelphia, Allentown och Albany, fångat upp dem som inte längre har råd med New York och dess förstäder.

Svårbedömt

- Det är jättesvårt att veta om det är dags att köpa något nu eller om man ska vänta, säger Karen Rester som letar över halva Brooklyn efter ett eget hus, men även på landet norr om New York City och i Florida.

- Alla spekulerar, alla försöker tjäna pengar på sitt boende. Jag borde ha köpt något för ett par år sedan — men det gjorde jag inte.

Ekonomen Michael Hudson kallar i tidningen Harper's amerikanerna för "skuldslavar". Han menar att bankerna och skattesystemet uppmuntrat folk att belåna hus och ta amorteringsfria lån, så att många riskerar att hamna i en skuldfälla om räntorna stiger och priserna sjunker.

Och även om fastighetsmarknaden visar tecken på att lugna ner sig — med ökande räntor och färre snabba försäljningar — är läget fortfarande osäkert.

- Jag hoppas att priserna sjunker nu, säger Karen Rester.

- Det måste de göra. Nu känns det som att vi alla färdas på ett stort moln som kan upplösas när som helst.

Gunilla Kinn/TT

TT-lör-usafastighetsprislyx

Både hus och priser strävar mot himlen

New York (TT)

Ett antal världsberömda arkitekter har ritat synnerligen lyxiga bostadsbyggnader i New York, som lär sticka ut till och med på Manhattan när de är klara. Ett exempel är Santiago Calatravas hus-skulptur på 80 South Street med tio kuber på varandra, pris: 29 miljoner dollar styck. Ett annat är Jean Nouvels glittrande torn i Soho på södra Manhattan, där en takvåning går lös på 13 miljoner dollar.

Den nyligen avlidne arkitekten Philip Johnsons klassiska Glass House från 1949 var förlaga för hans sista projekt, som nu byggs upp på Spring Street i Soho. 65 procent av lägenheterna i det huset (treor och fyror) har sålts, och priserna går från 1,6 till 10,5 miljoner dollar.

Nyligen såldes en våning för inte mindre än 45 miljoner dollar (360 miljoner kronor) i det nybyggda Time Warner Center till en brittisk finansman — men så var den också 1 200 kvadratmater stor. Och trots att ingången vetter mot 59:e gatan fick köparen för de pengarna den stiliga adressen "One Central Park".