Fritidsgård för datornördar

Kristina Should Have Known

"In New York"– bi-monthly newsletter of the Swedish-American Chamber of Commerce – 2/2007

How The Ark made me think about Kristina from Duvemåla

By the end of the Swedish final of the Eurovision Song Contest in March, as the flamboyant glam rockers in The Ark once again went on stage and made their victory performance of “The Worrying Kind”, in front of millions of TV watchers, I felt how my eyes slowly filled with tears.

First, I thought it was because I was so happy that a great band that I care for had indeed won the usually slightly cheesy contest.
Not only do I appreciate The Ark's music, energy, and visual appearance. I've also interviewed some of the band members at various stages of their careers - most recently the infamous event when they performed outside of House of Sweden in Washington DC last year.
How could I not share the charming singer Ola Salo's total joy in the Globe arena in Stockholm – after I had seen their show live, in front of a small and enthusiastic crowd of Swedish and American fans next to the Potomac River in October?
Much of the band's success is their ability to make their audience feel it's part of it all as well. And after interviewing Mr Salo about his unfortunate joke on flying airplanes afterwards, I have had a professional reason to follow the band's endeavors as well.

Then I thought I felt so moved, because I had just seen lots of young, clever artists do what they love: sing, play, and perform.
But it's usually talented amateurs in school shows that I really have a soft spot for – not professionals, like the ones in the Eurovision Song Contest (this is the event that gave the world ABBA, in 1974).

All of a sudden, however, I realized my spontaneous tears most of all had an entirely different reason. Maybe surprisingly, the event made me think of Kristina from Duvemåla, the fictional character in Swedish writer Vilhelm Moberg's great epos The Emigrants.

See, I was watching the event not in front of a TV-set a Saturday night in Sweden, like everyone else - but sitting in the pub of the Roger Smith Hotel in Manhattan, together with other New York-based Swedes. The entire show was streamed via the Internet.
I watch Swedish TV clips and listen to direct transmissions from the Swedish radio all the time, so the benefits of modern technology are no news to me. Whether I am at home or traveling the world, I live and breath the effects of the proverbial shrunk globe daily – and so far during my six years in the United States, my parents in Stockholm have never been able to tell any Swedish news as of politics, business, or entertainment I didn't already know of.

Yet, what this means has never hit home as clearly as it did this Saturday afternoon.
I felt so strongly that by watching The Ark win the Eurovision Song Contest, sitting on a bar stool in Manhattan, I could instantly share an experience that would be the next few days' water cooler topic in most of Sweden. (Maybe Americans watching the Super Bowl in Swedish sport bars feel the same.)

So, my sentimental tears actually came when I thought about how very recent it was that Swedes who made it to New York really had to cut off most ties to The Old Country. The subconscious thought of how Kristina from Duvemåla, a woman maybe my age – who supposedly passed Manhattan on her family's passage from Småland to Minnesota in the 1850's – like so many real emigrants had to leave everything behind made me sad.

Thanks to progress in general and technology in particular, I don't have to make the choice Kristina and her peers were forced to. Now it's actually almost possible to live in two countries simultaneously. Even poor immigrants who come into the United States today can keep in touch with their loved ones back in Guatemala or Guinea-Bissau, thanks to the Internet and low telephone rates. My tears were a tribute to Kristina, who was only 150 years from all this.

The members of The Ark happen to be from the very same part of Sweden as Vilhelm Moberg and Kristina – Småland, and more precisely Rottne, Uråsa, Kosta, and Växjö.
Ola Salo was reportedly surprised when he heard that Söraby Skytteförening, the shooting club in his small home community of Rottne, had arranged a large-screen viewing party of the TV contest in their sports centre. Even though New York is like another hometown for The Ark, I guess he would be even more surprised to learn there was a similar party, albeit smaller, on Lexington Avenue in Manhattan.

And I guess we will be there again, when the final contest is transmitted from Helsinki in May – with meatballs tapas in one hand and a glass of prosecco in the other. Now we can have it all.

Gunilla Kinn
is a freelance journalist, based in New York and Stockholm
http://gunillakinn2867.sitewelder.com
gunilla@kinn.se

Eremit på krogen

Publicerad i Gourmet 4/2005.

Gissa om man är en loser om man går ut och äter ensam på Valentindagen i USA. För att inte framstå som en sådan gick jag på lokal först kvällen därpå.
Det var en kvarterskrog av toppkvalitet, “Bouillabaisse 126” i Cobble Hill – vid nästa Brooklyn-besök måste ni testa deras fantastiska bouillabaisse – där det garanterat var fullt av Lady- och Lufsenpar den 14 februari.
Tidigt på aftonen den 15:e fanns gott om plats. Det kändes inte som att jag skulle ruinera restaurangens finanser genom att ta upp ett helt bord allena.
Men trots att jag klev in på egen hand förutsatte servitrisen att det måste lura någon karl i krokarna och frågade “Ett bord för två?” som om det vore en självklarhet. Mitt nekande svar bemöttes med höjda ögonbryn och rynkad panna.
Under våren har jag tvingats inse att det är likadant varje gång: Spice Market i New York, Ivy at the Shore i Los Angeles, Old Ebbitt Grill i Washington – det slår aldrig fel. Hungrig och förväntansfull bemöts jag av antagandet att det finns en bättre hälft (som bara parkerar bilen) eller några kompisar (som nog dyker upp när som helst).
Så när “How many people?” regelmässigt besvaras av hovmästaren själv med “Two?” inser jag att jag som ensamätare är lite fel. Och inte bara i personalens ögon – nej, omvärlden i stort utgår från att det är synd om den som tvingas äta ute ensam.
Fast i själva verket har det ju en rad fördelar att ha enbart sig själv som middagssällskap.
Man kan gå till precis vilken restaurang man känner för, hamburgersylta eller gourmetkrog, utan kompromisser med vegetarianer och snåljåpar. Man kan läsa en bra bok, studera människor, tjuvlyssna på bordsgrannarna eller reflektera över tillvaron – och koncentrera sig på att njuta av maten.
Och man kan slå sig i slang med kyparen – eller bartendern, vilket brukar bli fallet eftersom man som ensamätare tenderar att placeras i baren (vilket innebär att man genast får bord). Eller med någon annan gäst – som en gång i Berkeley när jag fick höra märkliga berättelser om oljebusiness, björnjakter och fiskkrogar i Alaska, av en man som just flugit in från Anchorage.
Ibland blir man – trots de inledande förolämpningsfrågorna om ens osynliga sällskap – lite extra ompysslad av personalen, vare sig det beror på att de ömkar oss ensamätare eller på att de gissar att vi är där som matkritiker.
Dessutom: Man kan äta i sin alldeles egna takt. (Vilket i mitt fall råkar vara väldigt långsamt. Senast jag åt lunch med en väninna – min enstörings-image till trots har jag faktiskt en del kompisar – fick jag ett fruktansvärt tryck över bröstet efteråt, antagligen för att jag försökt komma ikapp hennes tempo och fick slänga i mig maten.)
Och så blir det aldrig tveksamheter om hur man delar upp notan.
Ur restaurangens perspektiv må sologästerna te sig olönsamma – i synnerhet när stora sällskap slåss om borden. Men jag sätter en slant på att den genomsnittlige ensamätaren bestämmer sig snabbare, väljer dyrare rätter, dricker bättre vin och dricksar bättre än restauranggäster i gemen.
Kanske handlar det om att göra dygd av nödvändigheten – men jag har ingenting emot att äta ensam även på lite stiligare ställen, och där alla andra hänger med varandra.
Jag har sällan känt mig särskilt obekväm eller uttittad, när jag väl fått mitt bord – varken i USA, Sverige, Indonesien, Kina, Italien eller någon annanstans där jag varit serie-ensamätare. Jag har, faktiskt, inga erfarenheter som gör att jag förstår varför den amerikanska etikettexperten Charlotte Ford skriver: “However, a woman should think twice before dining alone in a bar, as she may quickly attract unwanted dinner companions.” (“21st Century Etiquette”, 2003).
Men det finns väl skäl till att många hellre tar upp mat på hotellrummet än äter ensamma ute.
En väninna i Stockholm talar om bristen på restauranger med “integritet och förståelse” för ensamätare, och håller sig till snabbmatshak eller enstaka krogar där hon lärt känna personalen och får stammisservice.
En annan Stockholmsbekant – en framgångsrik affärskvinna i sina bästa år, som gärna bränner pengar på mat och dryck – berättar upprörande historier om hur hon och likasinnade väninnor på etablissemang runtom i Europa placeras vid usla små bord, ofta intill toaletten, som för att understryka att de är där på nåder.
Sådant gör naturligtvis tillvaron som sologäst stigmatiserad. Som tur är finns sociala entreprenörer som försöker underlätta den – exempelvis genom kampanjen “Talking Tables”, som försökt uppmuntra brittiska restauranger att inrätta gemensamma bord för hungriga och sällskapssjuka ensamätare. Säg, vore inte det något för nästa Valentindag?!
GUNILLA KINN

Se även Eremit vid köksbordet.

Eremit vid köksbordet

Publicerad i Gourmet 3/2005

En kväll för sisådär tvåtusen år sedan önskade den romerske fältherren och finsmakaren Lucius Licinius Lucullus äta ensam. Trött på att dinera i andras sällskap instruerade han sina kockar att laga till en måltid bara för honom.
Men när rätterna kom på bordet blev han besviken. Kvaliteten var inte lika hög som den brukade; vinet för svalt, karpen för torr och såsen för smaklös.
Munskänken ursäktade sig med att ingen i köket väl tänkt att det skulle vara någon kostlig festmåltid, nu när herrn i huset inte hade middagsgäster.
Luculli svar har blivit bevingat: »Det är när jag är ensam ni bör ta som mest hänsyn till maten. Det är då Lucullus äter med Lucullus.«
Nu verkar Lucullus ha haft en praktfull livsstil som är få förunnad i dag – med tolv matsalar, matbord av silver och sköldpaddsskal, och en förkärlek för rätter som näktergalsleverragu, tryfferade elefantsnablar, påfågelshjärna, asiatiska körsbär och armeniska aprikoser. Hur många kockar han hade vågar man inte ens gissa.
Men hans attityd, att det emellanåt är trevligt att »äta middag med sig själv«, kunde nutidsmänniskan gott anamma.
För trots att antalet enpersonshushåll är världsrekordstort i svenska storstäder är ensammåltiden sorgligt nedvärderad. Ack, hur ofta hör man inte vänner och bekanta tala om hur trist de tycker det är att laga och äta mat allena! Att äta ensam betraktas som ett nödvändigt ont, ett sätt att bli mätt som gärna finge ersättas med intag av näringsrika piller. Alltså blir det smörgåsar, konservburksinnanmäte eller fil-å-flingor framför TV:n, när ingen står till buds som middagsumgänge.
Ätande och social samvaro i glada vänners lag är intimt förknippade. Trots att det fria singellivet glamouriserats i åratal räknar såväl kokböcker som matförpackningar oftast med tvåsamhet och kärnfamiljande, eller att de ensamvarande åtminstone har vett att bjuda hem bekanta på middag. Måltiden som kulturellt fenomen är laddad med värden som gör att det känns helt fel för de flesta att äta solokvist. Singlar, fångade i sin ocean av frihet, spär på mytbildningen och lurar sig själva när de betonar ensamätandets tristess.
Jag har aldrig känt igen mig i att det skulle vara så hemskt att laga mat bara till sig själv. Visserligen lider jag av ett kroniskt, patologiskt betingat behov att ställa till med middagsbjudningar i tid och otid – till exempel när jag kommit på någon fantastisk kombination av gäster som bara måste få träffa varandra. Och visst är få saker så tillfredsställande som att bjuda någon som verkligen uppskattar det på mat.
Men det innebär inte att jag inte också kan lägga ner min själ i att laga något till bara mig. För det är ju just när man slipper ta hänsyn till glupska gäster, gnällande barn eller respektive med ätstörningar som man verkligen kan gå loss i köket.
Att laga mat till sig själv, och att sedan äta den ensam, är i själva verket höjden av njutning. Det är då man kan låta matlagningen ta den tid den tar, lägga upp maten extra vackert, duka fint och mumsa i sin egen takt.
En som förstod detta var den legendariska matskribenten Mary Frances Kennedy Fisher. Det är från hennes The art of eating jag snott berättelsen om Lucullus. Och i essän Dining alone, från amerikanska Gourmet 1948, berättar hon om hur hon – i stället för att växla mellan kex och burksoppa hemma och måltider på krogen – började äta bra mat i sin Hollywoodlägenhet, lagad på ingredienser av högsta kvalitet och med goda viner därtill.
Fisher inleder med att förklara att hon har en misantropisk attityd i det att hon hellre äter med sig själv som enda sällskap än med de flesta hon känner, precis som hon vet få som hon kan tänka sig att be, sova, dansa eller sjunga tillsammans med. Hon har också skrivit att människor är lyckligast till bords när de är »mycket unga, mycket kära, eller mycket ensamma«.
Min väninna K är helt inne på min, Luculli och Fishers linje:
»Att äta ensam är underbart. Det gör mig trygg och lugn och ger mig energi. Jag sitter i köket, vid bordet med full uppsikt över rummet, och radar upp läckerheterna framför mig. Lyssnar gärna på P1, helst kulturnyheter av någon sort, som sällskap. Efter måltiden lägger jag mig på sängen och smälter maten, och känner mig mycket nöjd med min ansträngning att laga något gott och närande.«
Hmm... i K:s fall kan »det goda och närande« bli lättkokta haricots verts med Nobisdressing; lammfärsbiffar, potatisgratäng, ugnsstekta rödbetor och grönsallad. Inte underligt om hon inte vill dela med sig! K berättar om hur skönt hon tycker det är att äta själv, eftersom hon slipper prata, tänka och umgås, och kan koncentrera sig på att njuta av maten med alla sinnen.
Det enda tråkiga med att vara ensam i köket och matbordet är väl att man också blir allena vid diskhon. Det slapp säkert Lucullus.

Se även Eremit på krogen!

Askesen kan vänta: att vara fattiggourmet

Publicerad i Gourmet n:r 5 2004

Spendera pengar på ett besök hos tandhygienisten eller lätta på lädret för en helkväll på krogen, det är frågan. Den fattiga gourmeten står knappast som en åsna mellan två hötappar vid valet.
Gunilla Kinn vet precis hur de sista slantarna ska investeras.

Aldrig har jag ett så stort behov av skaldjurspaté, färsk sparris och chokladpraliner, som när kronofogden hotar att sätta mig på gäldstugan.
Ju fler hyresinbetalningar, påminnelseavier, kreditkortsräkningar, betalningsanmärkningar och obehagliga mail om underliga skulder som staplas i mina brevlådor, desto större blir mitt sug efter delikatesser.
Det är när de obetalda räkningarna hopats i en jobbig bunt som jag köper getost, jordgubbar och chardonnayvin för kvarvarande kronor.
Det är då – när jag snarast borde bygga upp ett basförråd med blodpudding och havregryn, för att spara till tandläkare och sjukvårdsförsäkring – som jag är allra mest benägen att hänga på barer och bistroer.
Det är när jag är som mest övertygad om att lömska indrivare väntar runt hörnet för att korpa åt sig mina sista surt förvärvade slantar som jag tycker att det isåfall är lika bra att bränna dem på lyxiga laxsalladsluncher – en glamourös version av tröstätande.
Visst, det är ett klassiskt beteende. Inte minst bland oss frilansjournalister – som alltid levt ur hand i mun, alltid hamnar på krogen så fort det dyker upp en liten utbetalning, och som gärna romantiserar möjligheten att åtminstone skriva ihop nå’t artikelutkast på baksidan av notan.
Det är givetvis också ett klart fall av irrationell verklighetsflykt.
“Det är patologiskt!” säger min kompis Nina, doktorand i antropologi, glatt och avslöjar hur hon brukar lösa dilemmat: Genom att stjäla dyrbara ostar ur sin mammas kylskåp och ta med hem, för att upprätthålla sin lyxkonsumtion även när kassan är skral.
Jag har många bekanta i samma situation. Min konstnärsväninna K, exempelvis. Hur pank hon än är, så nog fyller hon kylskåpet med godsaker:
“Idag var jag på NK Livs och handlade en massa lammfärs och fetaost – och när jag skulle betala fattades det 50 öre! Jag fick plocka bort kassen för att ha råd, men jag fick minsann med mig alla varorna,” berättar hon stolt.
Så talar en äkta fattiggourmet med borgerliga vanor.
Liksom jag har K aldrig ett korvöre i fast inkomst, och kanske är det just därför vi håller på som vi gör.
“Det är för att man inte orkar se framåt,” förklarar K. “Jag måste må bra i nuet och unna mig det goda, annars orkar jag inte överleva. Jag har knappt några möbler i min lägenhet, men bra råvaror finns alltid hemma.”
Min vän Mark, servitör till yrket, har en teori om fenomenet. Den går ut på att vi alla är medelklassungar som inte bara försöker bibehålla den levnadsstandard vi växte upp med, utan helst överträffa den med råge.
Vi vägrar inse att vi egentligen inte alls har råd.
Mark själv hade en avundsvärd uppväxt. Hans föräldrar drev en elegant kvarterskrog i Boston.
Nu gör de allt för att hålla familjens gourmetfasad uppe – trots att de tvingades stänga sin restaurang för länge sedan. Pappan hankar sig fram genom inhopp som lärarvikarie, men trollar fram fantastiska måltider med ypperliga ingredienser när man kommer på besök.
När Mark gick på college ute på vischan fick hans New York-kompisar skicka cheddarost och exklusiva korvar från gourmetsnabbköpet Dean & Deluca med post, för att han skulle stå ut med tentor och inlämningsuppgifter. De senaste åren har han varit arbetslös och kroniskt pank, men ändå på något sätt lyckats hitta pengar till fina viner och goda ostar.
Toby Ten Eyck, lektor i sociologi på Michigan State University, har gjort fältstudier om kräsna Louisianabors (cajun-)matinköp. Han påstår att det handlar om image, när man konsumerar över sin förmåga.
“Man kanske inte har råd med Nike-skor för 100 dollar, men man kan unna sig att köpa frukostflingor av ett lite finare märke än det allra billigaste”, resonerar han. “På så sätt kan man imponera på grannar och bekanta.”
Fast jag tror att det snarare handlar om självbild, att imponera på sig själv.
Det gäller att upprätthålla sin värdighet, mitt i all finansiell misär. Paradoxalt nog är det just lyxkonsumtion man kan unna sig, när kassaflödet är som mest katastrofalt. En bit getost, en kartong hallon eller en skiva rostbiffsfilé kostar kanske 30 kronor vardera, medan min sjukförsäkring går på många tusenlappar.
För att inte tala om hyran.
Så räkningarna får betalas när det blir bättre tider (med lite tur trillar det kanske in pengar någonstansifrån nästa vecka). En portion crème caramel behövs nu.
Men är det något vi fattiggourmeter är bra på så är det att hitta prisvärd lyx, och att dryga ut krogbesöken så att det blir mycket häng för liten peng.
Det är heller inte precis synd om oss, om vi tvingas överleva på delikatesser som rårakor, toskansk bönsoppa, rostad palsternacka eller annan fattiggourmetmat. Och kanske ett eller annat ostron.
Men vi vägrar äta nudlar, leverlåda och ketchupsmörgåsar.
När vi faller från ruinens brant vill vi göra det med stil.

Basker Blå smörjer kråset

Kolumnen publicerad i något kortat skick i Gourmet 1/2004.

Rwanda, Östtimor, Kosovo och Afghanistan – platser vi förknippar med kris och katastrofer. Men samtidigt som lokalbefolkningen hålls vid liv med bistånd och hjälpsändningar smörjer FN-folket kråset med thaimat.

Location, location, location... Alla krögare vet att det är läget som gör det.
Men Lalita Thongngamkam har gått längre än de flesta. Hennes affärsidé är inte lika enkel som den är genial: att följa Förenta Nationernas humanitära operationer i spåren och langa ut thailändsk mat i världens krishärdar.
När andra restauratörer tänker Sydney, Stureplan och Sunset Boulevard far Lalita Thongngamkam till Somalia och kollar läget.
Där lär hon dock få ha gett upp sina affärsplaner – de enda säkra transportmedlen var helikopter och pansarfordon. Det var i mitten av 90-talet, och själva den somaliska staten hade i princip upphört att existera.
Men i såväl Kambodja som Rwanda, Östtimor, Kosovo och Afghanistan har Lalita Thongngamkam sålt t-shirts och andra souvenirer till horderna av internationell personal – de som flygs in till en krishärd så fort läget bedöms någorlunda säkert.
Varje krig och konflikt har sina profitörer, och rätt snart kom denna företagsamma thailändska på att schysst thaikäk var precis vad FN-byråkrater, hjälparbetare, utvecklingskonsulter och journalister ville ha.
FN-folket har ofta gigantiska löner och lika stora traktamenten, och jobbar så mycket att de knappt hinner göra av med dem. Dessutom är det inte så lätt att bränna pengar på platser som saknar infrastruktur. Men mat måste alla ha, och efter en viss tid i tredje världen är det många västerlänningar som betalar vad som helst för att slippa det lokala köket.
När Lalita Thongngamkam kom till Afghanistan förra året var marknadsläget perfekt. Lagom mycket våld och bombattacker för att hålla de flesta konkurrenter borta, men tillräckligt säkert för att det inte ska råda utegångsförbud på kvällarna. Utegångsförbud är en mardröm för restaurangnäringen var som helst.
Bäst av allt: en rejäl FN-närvaro, och miljoner av inpumpade biståndsdollar i omlopp. I Kabul finns det dessutom ett Schweizägt snabbköp att proviantera på, dit jätteräkor från Dubai och vitt vin från Australien flygs in till den som kan betala.
Lalita Thongngamkams Lai Thai ligger i bostadsområdet Wazir Akbar Khan, en exklusiv talibanförort som nu tagits över av utländska diplomater och hjälparbetare – och diverse krogar av olika slag som ger ordet ”kriskost” en ny innebörd. Jag har inte varit vare sig i Kabul eller på Lai Thai, men gissar att restaurangen fungerar som skvallercentral och en frizon för utarbetat FN-folk som lider av hemlängtan, eller för en stund behöver glömma var de befinner sig någonstans.
Sådana platser finns överallt – som trädgården på Hotel Turismo i Dili, där det serveras söndagsbrunch med apelsinjuice och champagne för 8 dollar och delikata sallader. För bara några år sedan var det indonesiska säkerhetsagenter som höll hov på Hotel Turismo – de senaste åren har det kommit svallvågor av västerländska hjälparbetare, och en vacker dag är det väl dags för turismo på riktigt.
FN-personalen kom till Östtimor 1999 med fara för sina liv. De fick höga löner med hardshiptillägg och rejäla traktamenten. 100 dollar om dagen räcker ganska långt även i Dili, där priserna för det utbud utlänningar vill ha är skyhöga. Timoreserna får hanka sig fram med en genomsnittslön på 100 dollar i halvåret och deltar helt enkelt inte i samma ekonomiska kretslopp.
Jag var i Dili under Östtimors första egna folkomröstning, i augusti 2001. Visst hängde jag på Hotel Turismo och visst drack jag caffè latte på hightech-kaféet mitt i sta’n. Det är sådana som jag som kallas folkmordsjunkies – resenärer som inte har mycket vettigt att bidra med på krigs- och krisdrabbade platser, men ändå tycker det är spännande Att Vara Där.
Och även utan FN-traktamenten att sätta sprutt på hamnar vi liksom ändå på de där thairestaurangerna och barerna. Dyrt jämfört med inhemska ställen – men man skulle ju ändå ha betalat precis lika mycket för samma mat hemmavid...
När FN kom till Pristina i stor skala 1999, sedan hundratusentals kosovoalbaner drivits på flykt och sedan återvänt, tog det inte lång tid innan Lalita Thongngamkam var där också.
Men allra först på plats med thaimat i Pristina var Besnik Vasolli och hans bror. Deras Thai Lunch Restaurant ligger granne med det stora kontoret för UNMIK, FN:s övergångsadministration i den kosovoalbanska enklaven. Pristina är rent ut sagt en riktig håla, men den är fortfarande full av FN-personal, KFOR-styrkor och OSCE-byråkrater.
”Utlänningar tycker det är skumt med albaner som driver thaikrog, men varför inte?” säger Besnik Vasolli glatt och berättar hur han flera gånger flugit upp till Wien där han köpt en gammal folka, fyllt den med allsköns exotiska ingredienser, kört ner till Trieste och tagit färjan till Albanien. Nu när det säkerhetspolitiska läget stabiliserat sig får han citrongräs och kokosmjölk med flygfrakt från Grekland.
Bröderna Vasolli jobbade många år som Gastarbeiter i Österrike men kom hem till Pristina 1999 – ”vi ville vara här, efter allt trubbel”. Nu plockar de kockar från Thailand och serverar jasminte, chicken satay, pad thai och tom ka ghai. En huvudrätt kostar 8–11 euro. Gott är det, i alla fall klart godkänd lunchstandard. Och Besnik Vasollis entreprenöranda stannar inte vid tre filialer i Pristina. Nästa steg är en butik med asiatiska råvaror, matlagningskurser – och en restaurang i Sarajevo.
På Home, mitt i Pristina, skryter krögarna med att de jobbat på Mash och Atlantic Bar&Grill i London. På menyn: balsamkyckling, merguez, pasta, fiskkakor – och vin från Montenegro. Efter krig och bombmattor följer inte bara FN, utan även hemvändande flyktingar som skaffat sig pengar och glamourösa vanor. Vid lunchtid var alla gäster på Home utlänningar, på eftermiddagen hängde där mest coola kosovoalbaner.
I Pristina finns också irländska pubar, dinern Route 66, kinesiskt och turkiskt. Och som kronan på verket KFC på Moder Teresagatan – Kosova Fried Chicken, med karaokekväll varje lördag.
Men efter ett par år av bra business har Lalita Thongngamkam alltså dragit vidare med sin thailändska personal, från Kosovo till Kabul. Nästa Lai Thai-öppning blir kanske i Bagdad.
GUNILLA KINN