Förväntningarna på USA:s näste president är skyhöga. Bland de grupper som nu hoppas på Barack Obama finns debattörerna för livsmedelskvalitet.
Publicerad i Veckans Eko/Ekolådan, 2/2009
– Kampen för bättre mat är en moralisk fråga! Och något som presidenten faktiskt måste ta tag i, innan det är för sent.
Alice Waters talar som en brinnande aktivist, och det är just vad hon är.
I 37 år har hon drivit Chez Panisse – en Kalifornienkrog som fått världsrykte, och där generationer av kockar och gäster lärt sig uppskatta färska, närodlade råvaror. Men nu har Waters lämnat kastrullerna, för att på heltid ägna sig åt den politiska hetluften några år. Måltavlan: det nya presidentparet.
– Det märks ju att Barack och Michelle Obama bryr sig om vad de och barnen äter! De tycks ha förstått diskussionen om matkvalitet, säger hon bestämt.
Debatten om jordbrukspolitik, livsmedelshantering och kost har, precis som i Sverige, blivit intensiv i USA.
Kockar som Dan Barber (Blue Hill) och Danny Meyer (Union Square Café), författare som Eric Schlosser ("Fast Food Nation") och Michael Pollan ("In Defense of Food") samt nutritionister som Marion Nestle (New York University) sprutar ur sig debattartiklar och böcker. Det finns en hel del lokala initiativ – som när barn får besöka bondgårdar eller odla grönsaker.
Men själva tycker debattörerna inte att de får genomslag, bortom enstaka texter i elitmedier som New York Times. Motkrafterna – snabbmatskedjor; kemi- och livsmedelsindustrin – är starka, och efter decennier av industritillverkad, näringsfattig mat har amerikanerna vant sig vid tomma kalorier.
– Medierna skriver bara när det varit något dramatiskt fall av förgiftning, fnyser Alice Waters.
– Men det är de goda exemplen som behöver lyftas fram!
Hon och andra aktivister har skrivit till herr och fru Obama för att erbjuda sina tjänster som matpolitiska rådgivare.
"Ni har en unik möjlighet att sätta tonen för de förändringar som behöver göras vad gäller de sätt på vilka USA skaffar sin mat. Det rena och hälsosamma med er valrörelse kan gott få en parallell i ren och hälsosam mat på USA:s mest synliga och symboliska adress: Vita huset", stod det i brevet.
Hillary Clinton och Laura Bush har förvisso sett till att representationsmaten varit någorlunda hälsosam, och Vita huset har redan en liten ekologisk köksträdgård. Men Alice Waters menar att matkvalitet måste bli något mer: regeringspolitik. Hittills har det mesta drivits av eldsjälar på gräsrotsnivå.
– Det vore oerhört symboliskt om Vita huset började återupprätta USA:s gastronomiska arv. Bra mat ska inte vara lyx, utan en rättighet.
Barack Obama har ännu inte gett mataktivisterna någon respons. Tyvärr gör nog finanskrisen samt andra oroshärdar att han får svårt att fokusera på amerikanarnas matvanor. Men livsmedelskvalitet skulle kunna bli en av de frågor Michelle Obama tar sig an som First Lady. Hon har en stående inbjudan till Chez Panisse.
Gunilla Kinn
Denna artikel om mat- och jordbrukspolitik, som New York Times publicerade under valrörelsen i höstas, har cirkulerat flitigt bland livsmedelsaktivister i USA:
Showing posts with label Livsstil. Show all posts
Showing posts with label Livsstil. Show all posts
Thursday, January 15, 2009
Monday, December 08, 2008
På tur med Manhattans Mulle
Publicerad av Veckans Eko/Ekolådan, nummer 50/2008.
Inte nog med att Central Park är New Yorks gröna lunga – det är också ett skafferi fullt av godsaker. Steve Brill leder turer där deltagarna får lära sig leta ätliga rötter, bär och blad mitt på Manhattan.
– Se upp med var ni sätter fötterna så att ni inte kliver i middagen! ropar Steven Brill glatt när ett 30-tal personer sprider sig över en glänta med vild-gräslök.
Han kallar sig för Wild Man, ett varumärke för de vandringar han leder i parker och strövområden i New York med omnejd.
– Det började för mer än 25 år sedan med att jag träffade grekiska kvinnor som plockade blad i en park. De visade mig hur de använde dem i sin matlagning, berättar han, som sedan lärt sig mer och mer om vad som är ätligt i det vilda.
– Det här är kunskaper som vi amerikaner tappat. De botaniker jag träffat vet inte mycket om växternas kulinariska egenskaper. De skulle knappt känna igen ett kök om det så ramlade över dem!
Men den smått excentriske Steve Brill – som är vegan – har plockat och provlagat så mycket svamp, blommor, bär, blad, nötter och rötter att han kunnat ge ut ett riktigt praktverk, The Wild Vegetarian Cookbook (2002).
– Jag skulle tro att en tiondel av den mat min familj äter är sådant vi själva samlat, säger han medan han mumsar på några blad svinmålla.
Under vandringen drar han flera recept på hur man kan använda parkens växter till stuvningar, sallader eller te. Att odla hemma är han däremot inte alls lockad av. Nej, vilt ska det vara – och i Central Park finns så mycket av den varan att de flesta deltagare kan fylla sina medhavda plastpåsar, trots att det nästan är vinter.
Och nog känns det märkligt att vistas mitt i “vildmarken” (nåja, anlagd sådan), med skyskrapor och brusande trafik blott några stenkast bort.
Förutom svinmålla och gräslök hittar vi bland annat löktrav, hasselört, bergsyra, vildapel, nypon, gingkobär och sassafras (används som redning i New Orleans-rätten gumbo). De flesta arter har vi deltagare knappt hört talas om, än mindre ätit. Ett av de märkligaste inslagen på expeditionen är Kentucky-kaffeträdet, vars skidor innehåller stora, bruna frön som kan malas till kaffesurrogat.
– Vid 81:a gatan växer det fantastisk ostronmussling, säger Steve Brill.
– Det finns faktiskt mer att hämta i Central Park än i skogarna i Connecticut och upstate New York – för därute äter rådjuren upp det goda.
En av deltagarna, April som jobbar på en ekologisk lantgård utanför New York City, har varit med på ett dussin av “Vildmannens” vandringar.
– Jag lär mig något nytt varje gång, säger hon.
– Det är viktigt att vi tar tillvara den lilla kunskap som finns om de här växterna. Detta är sådant som egentligen alla borde känna till.
Gunilla Kinn
Recept, fakta och information om vandringarna: www.wildmanstevebrill.com
Inte nog med att Central Park är New Yorks gröna lunga – det är också ett skafferi fullt av godsaker. Steve Brill leder turer där deltagarna får lära sig leta ätliga rötter, bär och blad mitt på Manhattan.
– Se upp med var ni sätter fötterna så att ni inte kliver i middagen! ropar Steven Brill glatt när ett 30-tal personer sprider sig över en glänta med vild-gräslök.
Han kallar sig för Wild Man, ett varumärke för de vandringar han leder i parker och strövområden i New York med omnejd.
– Det började för mer än 25 år sedan med att jag träffade grekiska kvinnor som plockade blad i en park. De visade mig hur de använde dem i sin matlagning, berättar han, som sedan lärt sig mer och mer om vad som är ätligt i det vilda.
– Det här är kunskaper som vi amerikaner tappat. De botaniker jag träffat vet inte mycket om växternas kulinariska egenskaper. De skulle knappt känna igen ett kök om det så ramlade över dem!
Men den smått excentriske Steve Brill – som är vegan – har plockat och provlagat så mycket svamp, blommor, bär, blad, nötter och rötter att han kunnat ge ut ett riktigt praktverk, The Wild Vegetarian Cookbook (2002).
– Jag skulle tro att en tiondel av den mat min familj äter är sådant vi själva samlat, säger han medan han mumsar på några blad svinmålla.
Under vandringen drar han flera recept på hur man kan använda parkens växter till stuvningar, sallader eller te. Att odla hemma är han däremot inte alls lockad av. Nej, vilt ska det vara – och i Central Park finns så mycket av den varan att de flesta deltagare kan fylla sina medhavda plastpåsar, trots att det nästan är vinter.
Och nog känns det märkligt att vistas mitt i “vildmarken” (nåja, anlagd sådan), med skyskrapor och brusande trafik blott några stenkast bort.
Förutom svinmålla och gräslök hittar vi bland annat löktrav, hasselört, bergsyra, vildapel, nypon, gingkobär och sassafras (används som redning i New Orleans-rätten gumbo). De flesta arter har vi deltagare knappt hört talas om, än mindre ätit. Ett av de märkligaste inslagen på expeditionen är Kentucky-kaffeträdet, vars skidor innehåller stora, bruna frön som kan malas till kaffesurrogat.
– Vid 81:a gatan växer det fantastisk ostronmussling, säger Steve Brill.
– Det finns faktiskt mer att hämta i Central Park än i skogarna i Connecticut och upstate New York – för därute äter rådjuren upp det goda.
En av deltagarna, April som jobbar på en ekologisk lantgård utanför New York City, har varit med på ett dussin av “Vildmannens” vandringar.
– Jag lär mig något nytt varje gång, säger hon.
– Det är viktigt att vi tar tillvara den lilla kunskap som finns om de här växterna. Detta är sådant som egentligen alla borde känna till.
Gunilla Kinn
Recept, fakta och information om vandringarna: www.wildmanstevebrill.com
Monday, June 02, 2008
Wednesday, May 21, 2008
Alltmer grönt i glasen
Bara en bråkdel av allt vin på Systemet är ekomärkt. Men försäljningen ökar – och i framtiden får vi kanske även biodynamiska viner i butikshyllorna.
Publicerat i nyhetsbrevet Veckans Eko från Ekolådan, vecka 21/2008.
– När stjärnrestauranger i Frankrike och England satsar på närodlade råvaror vill de också servera ekologiskt eller biodynamiskt framställda viner.
Niklas Andersson importerar sydfranska ekoviner till privatpersoner och vissa Stockholmskrogar, som Mathias Dahlgrens, och driver vinklubben Törstig.
Han tycker att ”vi ligger lite efter i Sverige” med ekoviner – men ser en kundkrets bland yngre, köpstarka som betalar för kvalitet.
Vinintresset omfattar alltfler kvinnor, och går ner i åldrarna. Detta tror Niklas Andersson innebär ökad efterfrågan på miljövänliga viner, av druvor som inte besprutats eller drivits fram med konstgödsel.
– Kvalitetsviner har varit ett gubbintresse. Det har varit gubbar som importerar, recenserar och köper viner. Nu är det annorlunda!
”Gubbar” eller ej – faktum är att just de som köpt exklusiva viner från smågårdar ofta är de som fått prima ekologisk vara, även om de inte efterlyst det. Men producenterna av dyra viner har inte trott att en miljömärkning skulle gynna marknadsföringen, tvärtom. Niklas Andersson säger att ”hans” vinbönder (exempel här) först nyligen insett att de med ekocertifiering kan nå nya kunder.
Systembolaget har en lång rad grönmärkta viner – från Europa, Argentina, Chile, USA, Sydafrika och Australien – i basutbudet. Försäljningen är blygsam, men ökar snabbt. Marknadsandelen är 1,3 procent för vita viner och 3 procent för röda (den större volymen beror på ett populärt lådvin).
– Kunderna efterfrågar mest billiga ekologiska viner. Under 70 kronor, där ser vi det största intresset, säger Lotta Holfve som är kategorichef för viner på Systembolaget.
– Vi skulle gärna bredda sortimentet. Men problemet har hittills varit att det är svårt att få tag på stora kvantiteter.
Niklas Andersson tycker att Systembolaget kunde puffa mer för ekoviner, i sina offertförfrågningar och gentemot kunderna. Han hoppas också att de börjar märka ut biodynamiskt odlade viner.
– Det finns en organisation, Demeter, som certifierar biodynamiska produkter i hela Europa, säger han.
– Systemets billigare ekoviner är gjorda på druvor som inte besprutats. Det är ju bra, men säger inget om hur det går till under skörden och i vineriet. Det känns inte så ekologiskt att man översvavlar och filtrerar sönder vinerna.
Hans eget intresse började när bra viner från favoritdistriktet Languedoc-Roussillon visade sig vara ekologiska eller biodynamiska.
– Att odla biodynamiskt innebär ett helhetstänkande som går längre än att enbart undvika besprutning. Vad som händer efter skörden är lika viktigt, men ej reglerat av ekocertifieringen: att skörda för hand i små korgar, att använda naturjäst istället för odlade jäststammar, att inte kylstabilisera vita viner. Det är mer riskfyllt – men det blir bättre viner, när man inte pillar sönder druvorna.
Enstaka biodynamiska viner finns hos specialbutikerna. Men Niklas Andersson ger hopp, även för dem som inte vill ge 300 kronor per flaska.
– Det är möjligt att producera prisvärda, biodynamiska viner. Särskilt i Languedoc-Roussillon där klimatet är gynnsamt. Det behövs bara större efterfrågan för att vi ska få se fler av dem här hemma.
Gunilla Kinn
Publicerat i nyhetsbrevet Veckans Eko från Ekolådan, vecka 21/2008.
– När stjärnrestauranger i Frankrike och England satsar på närodlade råvaror vill de också servera ekologiskt eller biodynamiskt framställda viner.
Niklas Andersson importerar sydfranska ekoviner till privatpersoner och vissa Stockholmskrogar, som Mathias Dahlgrens, och driver vinklubben Törstig.
Han tycker att ”vi ligger lite efter i Sverige” med ekoviner – men ser en kundkrets bland yngre, köpstarka som betalar för kvalitet.
Vinintresset omfattar alltfler kvinnor, och går ner i åldrarna. Detta tror Niklas Andersson innebär ökad efterfrågan på miljövänliga viner, av druvor som inte besprutats eller drivits fram med konstgödsel.
– Kvalitetsviner har varit ett gubbintresse. Det har varit gubbar som importerar, recenserar och köper viner. Nu är det annorlunda!
”Gubbar” eller ej – faktum är att just de som köpt exklusiva viner från smågårdar ofta är de som fått prima ekologisk vara, även om de inte efterlyst det. Men producenterna av dyra viner har inte trott att en miljömärkning skulle gynna marknadsföringen, tvärtom. Niklas Andersson säger att ”hans” vinbönder (exempel här) först nyligen insett att de med ekocertifiering kan nå nya kunder.
Systembolaget har en lång rad grönmärkta viner – från Europa, Argentina, Chile, USA, Sydafrika och Australien – i basutbudet. Försäljningen är blygsam, men ökar snabbt. Marknadsandelen är 1,3 procent för vita viner och 3 procent för röda (den större volymen beror på ett populärt lådvin).
– Kunderna efterfrågar mest billiga ekologiska viner. Under 70 kronor, där ser vi det största intresset, säger Lotta Holfve som är kategorichef för viner på Systembolaget.
– Vi skulle gärna bredda sortimentet. Men problemet har hittills varit att det är svårt att få tag på stora kvantiteter.
Niklas Andersson tycker att Systembolaget kunde puffa mer för ekoviner, i sina offertförfrågningar och gentemot kunderna. Han hoppas också att de börjar märka ut biodynamiskt odlade viner.
– Det finns en organisation, Demeter, som certifierar biodynamiska produkter i hela Europa, säger han.
– Systemets billigare ekoviner är gjorda på druvor som inte besprutats. Det är ju bra, men säger inget om hur det går till under skörden och i vineriet. Det känns inte så ekologiskt att man översvavlar och filtrerar sönder vinerna.
Hans eget intresse började när bra viner från favoritdistriktet Languedoc-Roussillon visade sig vara ekologiska eller biodynamiska.
– Att odla biodynamiskt innebär ett helhetstänkande som går längre än att enbart undvika besprutning. Vad som händer efter skörden är lika viktigt, men ej reglerat av ekocertifieringen: att skörda för hand i små korgar, att använda naturjäst istället för odlade jäststammar, att inte kylstabilisera vita viner. Det är mer riskfyllt – men det blir bättre viner, när man inte pillar sönder druvorna.
Enstaka biodynamiska viner finns hos specialbutikerna. Men Niklas Andersson ger hopp, även för dem som inte vill ge 300 kronor per flaska.
– Det är möjligt att producera prisvärda, biodynamiska viner. Särskilt i Languedoc-Roussillon där klimatet är gynnsamt. Det behövs bara större efterfrågan för att vi ska få se fler av dem här hemma.
Gunilla Kinn
Friday, April 25, 2008
Resehandböcker: Ett omöjligt uppdrag
För Svensk Bokhandel, 25 april 2008.
Namn: Robert Reid
Ålder: 40
Bosatt i: Prospect Heights/Brooklyn, New York
Familj: fru
Yrke: frilansande reseboksförfattare sedan 2003
Bakgrund: journalistikstudier vid University of Oklahoma, ett år med engelskundervisning i Vietnam, inredningstidning i New York, Lonely Planets kontor i London och Oakland/Kalifornien.
Böcker: 15 Lonely Planet-guider (Vietnam, Burma, Centralamerika, Ryssland, Bulgarien och Rumänien m fl).
Vietnamguide
Blogg
Debatten om Kohnstamms bok
Robert Reids recension
Chris Maluszynskis foton på Robert Reid
När artiklar om den amerikanska reseguidesförfattaren Thomas Kohnstamms bok om hans eskapader som reseskribent började snurra runt i världsmedierna fick Lonely Planets redaktörer skrämselhicka – och resehandboksförfattare fruktade att deras yrke dragits i vanära.
Men uppståndelsen byggde åtminstone delvis på felcitat och missförstånd. Svensk Bokhandel har träffat en kollega till Kohnstamm, som välkomnar debatt kring guideboksproduktionen.
Nog låter det som om resehandboksförfattare har Drömyrket. Att ha en djungelhydda i Venezuela, en cocktailbar i Berlin eller en surfingbräda i Kalifornien som arbetsplats, att ständigt vara på resande fot och uppleva äventyr – och dessutom få betalt för det.
Fast faktainsamlandet på fältet är inte alltid så glamouröst. Enligt nyutkomna ”Do Travel Writers Go to Hell?” (Random House/Tree River Press) av Thomas Kohnstamm får skribenterna vare sig nog med tid eller pengar för att få ihop initierade beskrivningar av de områden de ska täcka. Redan före sin researchresa i Brasilien för Lonely Planet – sedan han sagt upp sig från ett trist Wall Street-jobb – konstaterar Kohnstamm att det skulle vara mer lukrativt att tjäna ihop en reskassa på Starbucks.
Att hans bok dryper av droger, sex och berättelser om hur han håller kostnaderna nere med hjälp av Lonely Planet-visitkort och ecstasytabletter har fått kolleger att betrakta honom som reseskribenten från helvetet.
Hetsiga bloggdebatter bröt ut, och Lonely Planet tvingades snabbgranska Kohnstamms texter sedan internationella nyhetsbyråer påstått att han plagierat material till sina guider.
Många reseskribenter har upprörts över att Thomas Kohnstamm verkar ge en oseriös bild av deras yrke, och har anklagat honom för att vara ute efter personlig PR. Men Robert Reid, som har flera års erfarenhet av att skriva för Lonely Planet och som läst Kohnstamms bok, menar att uppståndelsen bara är bra för branschen.
Svensk Bokhandel mötte Robert Reid på Tea Lounge i New York-stadsdelen Park Slope, ett kafé fullt av skribenter och bärbara datorer.
Ger den här debatten resehandboken dåligt rykte? Tror folk att det är så det går till?
– Jag vet inte det. En massa kompisar som såg rubrikerna om Thomas bok på CNN:s sajt hörde av sig och frågade om det handlade om mig! Det har blivit en underlig story av alltsammans, även seriösa medier har nöjt sig med att skriva av varandra. Visst är boken lite sensationalistisk. Men jag tror inte att en persons erfarenheter från en Brasilienresa kommer att färga av sig på hela branschen. Med tiden kommer folk nog att uppskatta det han skrivit, säger Robert Reid.
– Framför allt hoppas jag att fler talar med oss reseboksförfattare – och att andra förläggare, som hittills varit helt frånvarande i debatten, granskas. Allt fokus har hamnat på Lonely Planet.
Stämmer Thomas Kohnstamms grundläggande kritik? Är det möjligt att göra ett seriöst jobb på de villkor som gäller? (Kohnstamm skriver att Lonely Planet uppskattar veckolönen till 600 dollar – men att det minskar drastiskt om man räknar den verkliga arbetstiden.)
– Samlar man en grupp professionella reseboksskribenter så kommer de inom 15 sekunder att klaga högljutt på hur lite pengar de tjänar, på förlagens orealistiska förväntningar, och på att de inte får behålla upphovsrätten. Ja, det är klagomål som de flesta har. När jag började jobba som redaktionsassistent på Lonely Planets kontor i Oakland i slutet av 90-talet tjänade jag 40 000 dollar om året. Det är mer än jag gjort något år som frilansmedarbetare.
Vad tjänar man då?
– Man får olika mycket betalt för olika typer av böcker, det är omöjligt att säga generellt. Och jag vet att de flesta förlag betalar sämre än Lonely Planet. Jag har inte jobbat för några andra själv – men hör ofta från kolleger att de får skriva för löjligt låga summor. De uppmuntras att ta emot hotell och restaurangmåltider gratis för att klara resandet. Unga och oerfarna skribenter tar gärna sådana uppdrag, och i längden skadar det produkten. Ingen tvekan om det.
Tycker du att ”Do Travel Writers go to Hell?” ger en rättvisande bild av yrket?
– Nja, den är ju väldigt macho… Det finns en annan bok som kom ut i fjol och som jag tycker är mycket intressantare, nämligen ”Smile When You're Lying; Confessions of a Travel Writer” av Chuck Thompson. Den säger egentligen mer om reseskrivande och den är väldigt ärlig – fast den är inte lika dekadent, handlar inte lika mycket om sex och droger, och har alltså inte fått lika mycket uppmärksamhet. Det är inte reseskrivande, utan han skriver snarare om hur man skriver om resor – om hur förljuget det är, om hur mässande man är i många resehandböcker och hur fjantigt man skriver i många resetidningar.
– Och det stör mig lite att Thomas lagt allt krut på att beskriva en enda resa till Brasilien – hans första för Lonely Planet. Han har betydligt mer erfarenhet än vad han skriver om. Den första resan är alltid den svåraste. Man fattar inte hur man ska lägga upp det, hur man ska planera sin vistelse i en stad man kommer till. På ett ställe beskriver han hur han går till fem restauranger på raken. Vilket inte är det smartaste sättet att göra det på, för ens mage klarar inte det! Men det är ett typiskt nybörjarmisstag, jag har själv gjort det.
Hur gör du när du kollar upp restauranger och hotell på fältet?
– Det beror på vilken destination det är. I Vladivostok kanske det finns en dålig kinesisk restaurang, möjligen även en dålig italiensk och så några ryska soppkök. Det är väldigt lätt att gå till alla ställen minst två gånger där. Fast ska man täcka 20 städer i ett land på 30 dagar är det ett hårt jobb att kolla in restauranger! Jag går till alla ställen jag ska skriva om, tar kanske något litet att äta och ser vad andra gäster beställt. Man måste prata med massor av människor man litar på innan man börjar gå runt, så att man inte ödslar måltider på sådant som inte platsar.
Hur mycket kontakt har ni skribenter med era redaktörer?
– Reser man runt under sex månader har man knappast kontakt mer än då och då. Yrket är väldigt fritt, och därför är de rätt noggranna innan de anlitar en skribent. Men de förstår nog inte riktigt vad vi gör. Jag tyckte själv att jag var en skicklig redaktör när jag jobbade på Lonely Planet, men det var först när jag själv började resa som jag fattade hur det funkar på fältet.
Finns det några regler, eller är det upp till skribenten att lägga upp fältarbetet?
– Det finns inga regler. Fast det är förstås viktigt att besöka alla platser man skriver om. Jag bor aldrig på några femstjärniga hotell, det skulle spränga min budget. Men jag kanske sitter i lobbyn eller baren – och jag talar med folk som bor där. Man lär sig massor av att se 25–30 hotellrum i en stad!
Skulle det vara så komprometterande att ta emot en gratis övernattning på ett sådant hotell?
– Det går att debattera, men för egen del tar jag inte emot några freebies. Jag utnyttjar inte mina Lonely Planet-visitkort till vare sig gratisrum eller måltider eller något annat. Men det kanske är för att jag är lat?! Jag kan förstå att andra resenärer tar emot gratis förmåner, men själv vill jag inte göra det. Jag vet inte svaret. Vad tycker du?
Vissa skulle påstå att du borde ta emot hotellrummet för att kunna testa det för läsarnas räkning.
– Men om jag är i Vladivostok i tio dagar och det finns 10–15 tänkbara hotell så tänker jag ändå inte flytta runt och testa en natt på varje! Och det är inte hotellbeskrivningarna som är det mest intressanta. Jag vill visa om det alls är värt att åka de extra fem dagarna med tåg för att komma till Vladivostok. Sådant är mycket viktigare!
Hur har reseboksbranschen förändrats de senaste åren? Enligt brittiska Bookseller har arvoden på 10 000 pund sjunkit till 2 000 på bara några år. Det måste rimligen innebära att kvaliteten försämras.
– I slutet av 90-talet var jag redaktör, jag lade ut uppdrag på skribenter och planerade utgivningen. På den tiden betalade vi rätt bra. Men branschen är inte särskilt vinstgivande. Intäkterna har gått ner – och arvodena. Massor av förlag betalar sämre nu. Och det har skapat bitterhet hos de skribenter som varit med ett tag. Men om det innebär slutet för resehandböckerna återstår att se!
Ni får en klumpsumma nu?
– Ja, och den ska täcka samtliga utgifter för resan. Plus att man måste stå för sin sjukförsäkring själv, som alla frilansar i USA. Förr fick man i regel royalties. Men nu skrivs kontrakten bara för arbetet med en bok – så förlagen kan göra vad som helst med ens text när allt är klart.
Gnäller skribenterna mest med varandra?
– Ja, det är mest internt. Jag hade en period då jag var upprörd över att det är så dåligt betalt. Men till sist bestämde mig för att hitta något annat jag får ut av varje projekt – som mer erfarenhet, som jag kanske kan använda till annat. Det hjälpte. Jag slapp åtminstone känna mig så frustrerad. Men Lonely Planet har höjt arvodena lite grann det senaste året. Det känns som att de försöker.
Får man olika betalt för olika länder?
– Nja, de försöker hålla koll på kostnadsläget, men det fungerar inte i praktiken. Jag skulle inte gärna vilja åka till Sverige för att göra en uppdatering, till exempel, det vore ett rent förlustprojekt. Men man kan klara sig rätt bra i Nicaragua, där det kostar fem dollar att bo och en dollar att äta.
– Det är en utmaning när man får ett uppdrag att försöka klura ut vad det kommer att kosta och om man kan klara det. Det är vanligt att jag föreslår en utflykt att ha med i boken, men inte har tid eller råd att själv testa den – till exempel att åka helikopter för tusen dollar upp till en vulkan med bubblande lava. Det skulle ju spräcka budgeten och tidsramen helt.
Kan du leva på det du skriver?
– Nja, inte riktigt. Det finns inte pengar i det här. Nej, nej, nej! Det skulle inte fungera om inte min fru hade en fast anställning med hyfsad lön.
– Men: det är en lyx att få skriva. Att man alls kan få betalt för att skriva, det är ju vad alla drömmer om. Jag måste ändå klura ut ett sätt att få mer pengar. Och jag måste stanna hemma mer, jag reser för mycket nu. För att utvecklas bestämde jag mig i fjol för att skriva en alldeles egen guide till Vietnam. Den tjänar jag inga pengar på eftersom jag lagt ut den på nätet – men det kanske går att utveckla det i framtiden.
Både du och Thomas Kohnstamm har undervisat i konsten att skriva reseskildringar. Vad lär du ut då?
– Jag tror att det viktigaste är att punktera deltagarnas drömmar, att vara ärlig och förklara att jobbet inte handlar om att sitta på en sandstrand. Att vara tydlig med slitgörat med att samla in material, att berätta om "hotelldöden". Men jag vill inte heller få dem att tro att de inte kan göra det! För massor av människor kan skriva sådant här. Förlagen letar alltid efter nya skribenter.
Om villkoren lockar till sig unga, energiska resenärer som vill skriva, är inte det bra?!
– Det beror på. Jag tror att det är lite farligt att inte ha nog med erfarenhet. Ska man skriva om Nicaragua hjälper det att ha varit i Laos! Och det är bättre att ha rest 15 gånger runt världen än att ha varit en gång tidigare i Nicaragua, tror jag. Att ha unga skribenter är ju billigare för branschen, men man förlorar något också.
Är det en livsstil, mer än ett yrke? Blir man beroende?
– Ja. Själv blir jag alldeles utmattad efter varje resa, för det är hårt arbete! Då orkar jag inte ens åka in härifrån till Manhattan, jag är för sliten. Men efter några veckor framstår det som väldigt spännande att att åka till Ryssland eller Burma. Så då skriver man på ett nytt kontrakt.
Och ingen tvingar dig att behålla det här yrket?
– Det stämmer. Jag leker ofta med tanken på att söka anställning på ett riktigt företag – med månadslön och sjukvårdsförsäkring, där jag inte behöver resa så mycket. Men problemet är att jag inte vill låta någon annan uppdatera mina texter. I höst ska jag skriva om min bok om Bulgarien, så jag kan ju inte leta efter jobb just nu. Det blir lite grann av en ond cirkel. Och jag är glad att det är så, för det betyder att jag lyckats.
Vad tror du om guideboksbranschens framtid? Du har ju själv lagt ut hela din Vietnambok på nätet, gratis.
– Nätets snabbhet är oslagbar! Jag har all respekt för community-sajter som TripAdvisor. Och förlagen begriper förstås Internets möjligheter. Sedan BBC köpte Lonely Planet häromåret har online-innehållet förbättrats rejält. Men det krävs en reseboksförfattare för att göra sådana där grejer som att testa 20 museer i Bukarest. Det gör inga amatörresenärer.
Lonely Planet får ofta kritik för att styra turistströmmarna. Är det välförtjänt?
– Förlaget är mycket medvetet om vilken makt det har på lokala ekonomier. Man försöker alltmer uppmuntra läsarna att resa på egen hand på olika sätt. Mitt mål är att få folk att lägga åtminstone två dagar under en tiodagarssemester på att åka dit ingen annan åker. För det blir de två dagar de kommer att minnas mest av resan, och det kommer att hjälpa ekonomin där. Men det finns alltid resenärer som bara vill ha en lista med punkter att följa.
Varför har du valt att resa till Sibirien i juni?
– Mitt jobb är att se hur saker och ting förändras. Ryssland – det är en plats där det händer saker hela tiden. Det är vad som fascinerar mig, och att man kan resa till städer där man får se ruttnande fabriker, gamla Leninstatyer och gator som fortfarande heter Kommunistiska gatan.
Vad får dig att stanna i yrket?
– Det finns inget bättre! Man träffar så många knäppa människor. Det är en riktig lyx, det är det verkligen.
– En gång fick jag välja mellan att skriva om Karibien eller The Great Plains för Lonely Planet. Om man tar alla områden som folk gärna vill besöka i USA och skär bort dem från kartan, så är The Great Plains det som återstår. Men jag gillar så’nt. Jag åkte tiotals mil över slättlandet, och det var fullt av lantbruk och silosar. Till sist var jag tvungen att se hur de såg ut på insidan. Så jag träffade en kille som tog mig upp till toppen på en enorm silo. Jag kunde knappt förstå vad han sade, för han hade en så tjock accent – trots att jag kommer från Oklahoma! Han visade vad som händer med spannmålet – och det var otroligt fascinerande! Jag är inte alls intresserad av spannmål egentligen, men att träffa någon som är så passionerad för det han gör… Jag tyckte det var fantastiskt.
Kom det med i din bok?
– Jag nämnde det i förbifarten. Sådana där små upplevelser går knappt att förklara. Men de är vad jag får ut av att jobba med detta! 95 procent, nä, säg 80 procent av det jag är med om när jag reser hamnar aldrig i böckerna.
– Någon gång hoppas jag få användning för det. Så jag dokumenterar allting jag är med om, och tänker att en vacker dag skriver jag en annan slags böcker.
Gunilla Kinn
Namn: Robert Reid
Ålder: 40
Bosatt i: Prospect Heights/Brooklyn, New York
Familj: fru
Yrke: frilansande reseboksförfattare sedan 2003
Bakgrund: journalistikstudier vid University of Oklahoma, ett år med engelskundervisning i Vietnam, inredningstidning i New York, Lonely Planets kontor i London och Oakland/Kalifornien.
Böcker: 15 Lonely Planet-guider (Vietnam, Burma, Centralamerika, Ryssland, Bulgarien och Rumänien m fl).
Vietnamguide
Blogg
Debatten om Kohnstamms bok
Robert Reids recension
Chris Maluszynskis foton på Robert Reid
När artiklar om den amerikanska reseguidesförfattaren Thomas Kohnstamms bok om hans eskapader som reseskribent började snurra runt i världsmedierna fick Lonely Planets redaktörer skrämselhicka – och resehandboksförfattare fruktade att deras yrke dragits i vanära.
Men uppståndelsen byggde åtminstone delvis på felcitat och missförstånd. Svensk Bokhandel har träffat en kollega till Kohnstamm, som välkomnar debatt kring guideboksproduktionen.
Nog låter det som om resehandboksförfattare har Drömyrket. Att ha en djungelhydda i Venezuela, en cocktailbar i Berlin eller en surfingbräda i Kalifornien som arbetsplats, att ständigt vara på resande fot och uppleva äventyr – och dessutom få betalt för det.
Fast faktainsamlandet på fältet är inte alltid så glamouröst. Enligt nyutkomna ”Do Travel Writers Go to Hell?” (Random House/Tree River Press) av Thomas Kohnstamm får skribenterna vare sig nog med tid eller pengar för att få ihop initierade beskrivningar av de områden de ska täcka. Redan före sin researchresa i Brasilien för Lonely Planet – sedan han sagt upp sig från ett trist Wall Street-jobb – konstaterar Kohnstamm att det skulle vara mer lukrativt att tjäna ihop en reskassa på Starbucks.
Att hans bok dryper av droger, sex och berättelser om hur han håller kostnaderna nere med hjälp av Lonely Planet-visitkort och ecstasytabletter har fått kolleger att betrakta honom som reseskribenten från helvetet.
Hetsiga bloggdebatter bröt ut, och Lonely Planet tvingades snabbgranska Kohnstamms texter sedan internationella nyhetsbyråer påstått att han plagierat material till sina guider.
Många reseskribenter har upprörts över att Thomas Kohnstamm verkar ge en oseriös bild av deras yrke, och har anklagat honom för att vara ute efter personlig PR. Men Robert Reid, som har flera års erfarenhet av att skriva för Lonely Planet och som läst Kohnstamms bok, menar att uppståndelsen bara är bra för branschen.
Svensk Bokhandel mötte Robert Reid på Tea Lounge i New York-stadsdelen Park Slope, ett kafé fullt av skribenter och bärbara datorer.
Ger den här debatten resehandboken dåligt rykte? Tror folk att det är så det går till?
– Jag vet inte det. En massa kompisar som såg rubrikerna om Thomas bok på CNN:s sajt hörde av sig och frågade om det handlade om mig! Det har blivit en underlig story av alltsammans, även seriösa medier har nöjt sig med att skriva av varandra. Visst är boken lite sensationalistisk. Men jag tror inte att en persons erfarenheter från en Brasilienresa kommer att färga av sig på hela branschen. Med tiden kommer folk nog att uppskatta det han skrivit, säger Robert Reid.
– Framför allt hoppas jag att fler talar med oss reseboksförfattare – och att andra förläggare, som hittills varit helt frånvarande i debatten, granskas. Allt fokus har hamnat på Lonely Planet.
Stämmer Thomas Kohnstamms grundläggande kritik? Är det möjligt att göra ett seriöst jobb på de villkor som gäller? (Kohnstamm skriver att Lonely Planet uppskattar veckolönen till 600 dollar – men att det minskar drastiskt om man räknar den verkliga arbetstiden.)
– Samlar man en grupp professionella reseboksskribenter så kommer de inom 15 sekunder att klaga högljutt på hur lite pengar de tjänar, på förlagens orealistiska förväntningar, och på att de inte får behålla upphovsrätten. Ja, det är klagomål som de flesta har. När jag började jobba som redaktionsassistent på Lonely Planets kontor i Oakland i slutet av 90-talet tjänade jag 40 000 dollar om året. Det är mer än jag gjort något år som frilansmedarbetare.
Vad tjänar man då?
– Man får olika mycket betalt för olika typer av böcker, det är omöjligt att säga generellt. Och jag vet att de flesta förlag betalar sämre än Lonely Planet. Jag har inte jobbat för några andra själv – men hör ofta från kolleger att de får skriva för löjligt låga summor. De uppmuntras att ta emot hotell och restaurangmåltider gratis för att klara resandet. Unga och oerfarna skribenter tar gärna sådana uppdrag, och i längden skadar det produkten. Ingen tvekan om det.
Tycker du att ”Do Travel Writers go to Hell?” ger en rättvisande bild av yrket?
– Nja, den är ju väldigt macho… Det finns en annan bok som kom ut i fjol och som jag tycker är mycket intressantare, nämligen ”Smile When You're Lying; Confessions of a Travel Writer” av Chuck Thompson. Den säger egentligen mer om reseskrivande och den är väldigt ärlig – fast den är inte lika dekadent, handlar inte lika mycket om sex och droger, och har alltså inte fått lika mycket uppmärksamhet. Det är inte reseskrivande, utan han skriver snarare om hur man skriver om resor – om hur förljuget det är, om hur mässande man är i många resehandböcker och hur fjantigt man skriver i många resetidningar.
– Och det stör mig lite att Thomas lagt allt krut på att beskriva en enda resa till Brasilien – hans första för Lonely Planet. Han har betydligt mer erfarenhet än vad han skriver om. Den första resan är alltid den svåraste. Man fattar inte hur man ska lägga upp det, hur man ska planera sin vistelse i en stad man kommer till. På ett ställe beskriver han hur han går till fem restauranger på raken. Vilket inte är det smartaste sättet att göra det på, för ens mage klarar inte det! Men det är ett typiskt nybörjarmisstag, jag har själv gjort det.
Hur gör du när du kollar upp restauranger och hotell på fältet?
– Det beror på vilken destination det är. I Vladivostok kanske det finns en dålig kinesisk restaurang, möjligen även en dålig italiensk och så några ryska soppkök. Det är väldigt lätt att gå till alla ställen minst två gånger där. Fast ska man täcka 20 städer i ett land på 30 dagar är det ett hårt jobb att kolla in restauranger! Jag går till alla ställen jag ska skriva om, tar kanske något litet att äta och ser vad andra gäster beställt. Man måste prata med massor av människor man litar på innan man börjar gå runt, så att man inte ödslar måltider på sådant som inte platsar.
Hur mycket kontakt har ni skribenter med era redaktörer?
– Reser man runt under sex månader har man knappast kontakt mer än då och då. Yrket är väldigt fritt, och därför är de rätt noggranna innan de anlitar en skribent. Men de förstår nog inte riktigt vad vi gör. Jag tyckte själv att jag var en skicklig redaktör när jag jobbade på Lonely Planet, men det var först när jag själv började resa som jag fattade hur det funkar på fältet.
Finns det några regler, eller är det upp till skribenten att lägga upp fältarbetet?
– Det finns inga regler. Fast det är förstås viktigt att besöka alla platser man skriver om. Jag bor aldrig på några femstjärniga hotell, det skulle spränga min budget. Men jag kanske sitter i lobbyn eller baren – och jag talar med folk som bor där. Man lär sig massor av att se 25–30 hotellrum i en stad!
Skulle det vara så komprometterande att ta emot en gratis övernattning på ett sådant hotell?
– Det går att debattera, men för egen del tar jag inte emot några freebies. Jag utnyttjar inte mina Lonely Planet-visitkort till vare sig gratisrum eller måltider eller något annat. Men det kanske är för att jag är lat?! Jag kan förstå att andra resenärer tar emot gratis förmåner, men själv vill jag inte göra det. Jag vet inte svaret. Vad tycker du?
Vissa skulle påstå att du borde ta emot hotellrummet för att kunna testa det för läsarnas räkning.
– Men om jag är i Vladivostok i tio dagar och det finns 10–15 tänkbara hotell så tänker jag ändå inte flytta runt och testa en natt på varje! Och det är inte hotellbeskrivningarna som är det mest intressanta. Jag vill visa om det alls är värt att åka de extra fem dagarna med tåg för att komma till Vladivostok. Sådant är mycket viktigare!
Hur har reseboksbranschen förändrats de senaste åren? Enligt brittiska Bookseller har arvoden på 10 000 pund sjunkit till 2 000 på bara några år. Det måste rimligen innebära att kvaliteten försämras.
– I slutet av 90-talet var jag redaktör, jag lade ut uppdrag på skribenter och planerade utgivningen. På den tiden betalade vi rätt bra. Men branschen är inte särskilt vinstgivande. Intäkterna har gått ner – och arvodena. Massor av förlag betalar sämre nu. Och det har skapat bitterhet hos de skribenter som varit med ett tag. Men om det innebär slutet för resehandböckerna återstår att se!
Ni får en klumpsumma nu?
– Ja, och den ska täcka samtliga utgifter för resan. Plus att man måste stå för sin sjukförsäkring själv, som alla frilansar i USA. Förr fick man i regel royalties. Men nu skrivs kontrakten bara för arbetet med en bok – så förlagen kan göra vad som helst med ens text när allt är klart.
Gnäller skribenterna mest med varandra?
– Ja, det är mest internt. Jag hade en period då jag var upprörd över att det är så dåligt betalt. Men till sist bestämde mig för att hitta något annat jag får ut av varje projekt – som mer erfarenhet, som jag kanske kan använda till annat. Det hjälpte. Jag slapp åtminstone känna mig så frustrerad. Men Lonely Planet har höjt arvodena lite grann det senaste året. Det känns som att de försöker.
Får man olika betalt för olika länder?
– Nja, de försöker hålla koll på kostnadsläget, men det fungerar inte i praktiken. Jag skulle inte gärna vilja åka till Sverige för att göra en uppdatering, till exempel, det vore ett rent förlustprojekt. Men man kan klara sig rätt bra i Nicaragua, där det kostar fem dollar att bo och en dollar att äta.
– Det är en utmaning när man får ett uppdrag att försöka klura ut vad det kommer att kosta och om man kan klara det. Det är vanligt att jag föreslår en utflykt att ha med i boken, men inte har tid eller råd att själv testa den – till exempel att åka helikopter för tusen dollar upp till en vulkan med bubblande lava. Det skulle ju spräcka budgeten och tidsramen helt.
Kan du leva på det du skriver?
– Nja, inte riktigt. Det finns inte pengar i det här. Nej, nej, nej! Det skulle inte fungera om inte min fru hade en fast anställning med hyfsad lön.
– Men: det är en lyx att få skriva. Att man alls kan få betalt för att skriva, det är ju vad alla drömmer om. Jag måste ändå klura ut ett sätt att få mer pengar. Och jag måste stanna hemma mer, jag reser för mycket nu. För att utvecklas bestämde jag mig i fjol för att skriva en alldeles egen guide till Vietnam. Den tjänar jag inga pengar på eftersom jag lagt ut den på nätet – men det kanske går att utveckla det i framtiden.
Både du och Thomas Kohnstamm har undervisat i konsten att skriva reseskildringar. Vad lär du ut då?
– Jag tror att det viktigaste är att punktera deltagarnas drömmar, att vara ärlig och förklara att jobbet inte handlar om att sitta på en sandstrand. Att vara tydlig med slitgörat med att samla in material, att berätta om "hotelldöden". Men jag vill inte heller få dem att tro att de inte kan göra det! För massor av människor kan skriva sådant här. Förlagen letar alltid efter nya skribenter.
Om villkoren lockar till sig unga, energiska resenärer som vill skriva, är inte det bra?!
– Det beror på. Jag tror att det är lite farligt att inte ha nog med erfarenhet. Ska man skriva om Nicaragua hjälper det att ha varit i Laos! Och det är bättre att ha rest 15 gånger runt världen än att ha varit en gång tidigare i Nicaragua, tror jag. Att ha unga skribenter är ju billigare för branschen, men man förlorar något också.
Är det en livsstil, mer än ett yrke? Blir man beroende?
– Ja. Själv blir jag alldeles utmattad efter varje resa, för det är hårt arbete! Då orkar jag inte ens åka in härifrån till Manhattan, jag är för sliten. Men efter några veckor framstår det som väldigt spännande att att åka till Ryssland eller Burma. Så då skriver man på ett nytt kontrakt.
Och ingen tvingar dig att behålla det här yrket?
– Det stämmer. Jag leker ofta med tanken på att söka anställning på ett riktigt företag – med månadslön och sjukvårdsförsäkring, där jag inte behöver resa så mycket. Men problemet är att jag inte vill låta någon annan uppdatera mina texter. I höst ska jag skriva om min bok om Bulgarien, så jag kan ju inte leta efter jobb just nu. Det blir lite grann av en ond cirkel. Och jag är glad att det är så, för det betyder att jag lyckats.
Vad tror du om guideboksbranschens framtid? Du har ju själv lagt ut hela din Vietnambok på nätet, gratis.
– Nätets snabbhet är oslagbar! Jag har all respekt för community-sajter som TripAdvisor. Och förlagen begriper förstås Internets möjligheter. Sedan BBC köpte Lonely Planet häromåret har online-innehållet förbättrats rejält. Men det krävs en reseboksförfattare för att göra sådana där grejer som att testa 20 museer i Bukarest. Det gör inga amatörresenärer.
Lonely Planet får ofta kritik för att styra turistströmmarna. Är det välförtjänt?
– Förlaget är mycket medvetet om vilken makt det har på lokala ekonomier. Man försöker alltmer uppmuntra läsarna att resa på egen hand på olika sätt. Mitt mål är att få folk att lägga åtminstone två dagar under en tiodagarssemester på att åka dit ingen annan åker. För det blir de två dagar de kommer att minnas mest av resan, och det kommer att hjälpa ekonomin där. Men det finns alltid resenärer som bara vill ha en lista med punkter att följa.
Varför har du valt att resa till Sibirien i juni?
– Mitt jobb är att se hur saker och ting förändras. Ryssland – det är en plats där det händer saker hela tiden. Det är vad som fascinerar mig, och att man kan resa till städer där man får se ruttnande fabriker, gamla Leninstatyer och gator som fortfarande heter Kommunistiska gatan.
Vad får dig att stanna i yrket?
– Det finns inget bättre! Man träffar så många knäppa människor. Det är en riktig lyx, det är det verkligen.
– En gång fick jag välja mellan att skriva om Karibien eller The Great Plains för Lonely Planet. Om man tar alla områden som folk gärna vill besöka i USA och skär bort dem från kartan, så är The Great Plains det som återstår. Men jag gillar så’nt. Jag åkte tiotals mil över slättlandet, och det var fullt av lantbruk och silosar. Till sist var jag tvungen att se hur de såg ut på insidan. Så jag träffade en kille som tog mig upp till toppen på en enorm silo. Jag kunde knappt förstå vad han sade, för han hade en så tjock accent – trots att jag kommer från Oklahoma! Han visade vad som händer med spannmålet – och det var otroligt fascinerande! Jag är inte alls intresserad av spannmål egentligen, men att träffa någon som är så passionerad för det han gör… Jag tyckte det var fantastiskt.
Kom det med i din bok?
– Jag nämnde det i förbifarten. Sådana där små upplevelser går knappt att förklara. Men de är vad jag får ut av att jobba med detta! 95 procent, nä, säg 80 procent av det jag är med om när jag reser hamnar aldrig i böckerna.
– Någon gång hoppas jag få användning för det. Så jag dokumenterar allting jag är med om, och tänker att en vacker dag skriver jag en annan slags böcker.
Gunilla Kinn
Monday, March 10, 2008
Just nu i Japan
Återvinning, sopsortering och energieffektivitet är miljöområden där Japan håller sig väl framme. Men landet har haft svårt att klara Kyoto-kraven – och ekologisk mat är relativt dyr. Ekolådan har besökt Tokyo.
Publicerad i Ekolådans nyhetsbrev Veckans eko, 11/2008
– Alltfler japaner intresserar sig för ekologi, berättar skribenten Tamiko Hayashi som specialiserat sig på gröna frågor.
– Numera publicerar även modemagasinen miljöartiklar. Det har blivit inne med yoga och att cykla. Men ännu har bara en liten del av folket en medvetet hållbar livsstil.
Precis som i andra trendorienterade storstäder finns i Tokyo ett rikt utbud av butiker som säljer giftfria frukter och grönsaker, rättvisemärkt kaffe samt ekologiska viner och dito sake och shochu.
Tamiko Hayashi berättar om Ginza-restaurangen Dorobushi som serverar ekologisk mat, och om gården Pica några timmars resa från Tokyo, som odlar biodynamiskt och tar emot besökare. Flera företag levererar hem till kunderna.
Intresset för ekologisk mat ¬– yuuki shokuhin – har ökat efter flera livsmedelsskandaler. Som när spenat från Kina var kraftigt besprutad, eller när mjölk från ett inhemskt mejeri gjorde hundratals konsumenter sjuka.
Reglerna för vilka livsmedel som får kallas ekologiska är strikta, och än så länge har få gårdar låtit certifiera sig. Efterfrågan är större än utbudet.
– Det är rätt dyrt med ekologisk mat, säger Tamiko Hayashi.
– Men i stadsdelen där jag bor, Ayoama, finns en nedlagd skola med lotter där vi odlar tomater och aubergine.
I Japan bor 127 miljoner människor, på en yta mindre än Sveriges. Befolkningstätheten har lett till en rad miljöstrategier.
– Japan har en helhetssyn på sopsortering och återvinning som är intressant för Sverige, säger Izumi Tanaka som är miljöingenjör på ITPS’ (svenska Institutet för tillväxtpolitiska studier) Tokyo-kontor.
Att landet har brist på energikällor och är beroende av import har gjort att Japan alltsedan oljekrisens 70-tal effektiviserat sin energianvändning. Man förbrukar mindre energi än såväl EU som USA, Ryssland och Kina för att uppnå motsvarande välstånd.
Men bara några få procent är från förnyelsebara källor; det mesta är olja, kärnkraft och kol.
– Regeringen bedömer att sol- och vindkraft inte räcker långt för Japans energibehov, säger Izumi Tanaka.
Men den har stiftat en rad miljölagar, ger skatteavdrag för miljöbilar och vill stimulera miljöteknikföretag. För att konkurrera med Kina och Indien vill Japan bli en grön supermakt, och har en femtedel av världens ”clean tech”-industri (tvåa efter USA). Bensinsnåla bilar och bränsleceller är framgångsrika exportprodukter.
Trots höga ambitioner har Japan dock haft svårt att leva upp till åtagandena i Kyoto-protokollet från 1997. Som i alla andra länder har man sett en motsättning mellan miljö och ekonomisk tillväxt – och även om Japan har supermodern, spårbunden kollektivtrafik står flyg och bilar för stora koldioxidutsläpp.
Gunilla Kinn
Publicerad i Ekolådans nyhetsbrev Veckans eko, 11/2008
– Alltfler japaner intresserar sig för ekologi, berättar skribenten Tamiko Hayashi som specialiserat sig på gröna frågor.
– Numera publicerar även modemagasinen miljöartiklar. Det har blivit inne med yoga och att cykla. Men ännu har bara en liten del av folket en medvetet hållbar livsstil.
Precis som i andra trendorienterade storstäder finns i Tokyo ett rikt utbud av butiker som säljer giftfria frukter och grönsaker, rättvisemärkt kaffe samt ekologiska viner och dito sake och shochu.
Tamiko Hayashi berättar om Ginza-restaurangen Dorobushi som serverar ekologisk mat, och om gården Pica några timmars resa från Tokyo, som odlar biodynamiskt och tar emot besökare. Flera företag levererar hem till kunderna.
Intresset för ekologisk mat ¬– yuuki shokuhin – har ökat efter flera livsmedelsskandaler. Som när spenat från Kina var kraftigt besprutad, eller när mjölk från ett inhemskt mejeri gjorde hundratals konsumenter sjuka.
Reglerna för vilka livsmedel som får kallas ekologiska är strikta, och än så länge har få gårdar låtit certifiera sig. Efterfrågan är större än utbudet.
– Det är rätt dyrt med ekologisk mat, säger Tamiko Hayashi.
– Men i stadsdelen där jag bor, Ayoama, finns en nedlagd skola med lotter där vi odlar tomater och aubergine.
I Japan bor 127 miljoner människor, på en yta mindre än Sveriges. Befolkningstätheten har lett till en rad miljöstrategier.
– Japan har en helhetssyn på sopsortering och återvinning som är intressant för Sverige, säger Izumi Tanaka som är miljöingenjör på ITPS’ (svenska Institutet för tillväxtpolitiska studier) Tokyo-kontor.
Att landet har brist på energikällor och är beroende av import har gjort att Japan alltsedan oljekrisens 70-tal effektiviserat sin energianvändning. Man förbrukar mindre energi än såväl EU som USA, Ryssland och Kina för att uppnå motsvarande välstånd.
Men bara några få procent är från förnyelsebara källor; det mesta är olja, kärnkraft och kol.
– Regeringen bedömer att sol- och vindkraft inte räcker långt för Japans energibehov, säger Izumi Tanaka.
Men den har stiftat en rad miljölagar, ger skatteavdrag för miljöbilar och vill stimulera miljöteknikföretag. För att konkurrera med Kina och Indien vill Japan bli en grön supermakt, och har en femtedel av världens ”clean tech”-industri (tvåa efter USA). Bensinsnåla bilar och bränsleceller är framgångsrika exportprodukter.
Trots höga ambitioner har Japan dock haft svårt att leva upp till åtagandena i Kyoto-protokollet från 1997. Som i alla andra länder har man sett en motsättning mellan miljö och ekonomisk tillväxt – och även om Japan har supermodern, spårbunden kollektivtrafik står flyg och bilar för stora koldioxidutsläpp.
Gunilla Kinn
Sunday, October 14, 2007
Nordamerikas tobaksbolag säljer "svenskt" snus
Engelska språket har fått ett nytt låneord från svenskan: "snus".
I takt med att allt färre röker cigaretter försöker tobaksbolagen skapa en ny marknad för den traditionellt svenska typen av rökfri tobak. Snus säljs nu på prov i några städer i USA och Kanada.
Publicerad som helgreportage av TT den 14 oktober 2007.
–Mike försöker alltid bjuda på sådant där snus, men vi vägrar prova. En tepåse under överläppen! Nä, det är inte vår grej.
De tre unga försäljarna i en exklusiv tobaksbutik på Manhattan kan inte sluta skratta när de talar om sin kollega Mike, som använder snus av svenskt snitt. De säljer det inte i butiken; däremot står luktsnus och smaksatt tuggtobak i små dosor i ett ställ på disken, som komplement till butikens storsäljande cigarrer.
–Det är naturligt för människor att ha någon form av tobak i munnen – vare sig det är en cigarett, en cigarr, tuggtobak eller snus, påstår James Angiola i en paus i fnissandet.
Själv har han varvat cigaretter och tuggtobak, men slutade med det senare, eftersom det kräver att man använder spottkopp.
– Ja, det är lite äckligt – och vi säljer inte mycket av det. Själv använde jag det bara när jag skulle flyga och inte fick röka, säger han.
Så muttrar han argt över 2003 års rökförbud på restauranger och andra offentliga platser i New York.
–Det är möjligt att efterfrågan på snus blir stor, större ju fler antiröklagar som stiftas i USA. Det handlar om marknadsföring – och ingen tvivlar väl på att tobaksbolagen kan sätta in stora resurser på att sälja tepåsar om de vill.
Fuktiga prillor
Bolag som Philip Morris och R J Reynolds Tobacco har sneglat på tobaksvanorna i Sverige, när de nu börjat tillverka och provsälja fuktigt, pastöriserat snus i USA och Kanada.
Eftersom miljoner amerikaner slutar röka eller skär ner på antalet cigaretter – vare sig det är för att slippa lungcancer, eller för att rökning förbjuds på alltfler platser – försöker tobaksbolagen hitta nya kunder. Ett sätt är att marknadsföra cigaretter i u-länderna; ett annat att uppmuntra amerikaner till snusande. De forskningsrapporter som säger att våtsnus reducerar hälsoriskerna med tobak är välkomna i sammanhanget.
–Våra konsumenter sade att de vill ha ett rökfritt alternativ – men de vill slippa spotta, som de måste göra med tuggtobak. Så vi började titta på de svenska erfarenheterna, säger David Sutton.
Han är talesman för tobaksjätten Philip Morris, använder själv Marlboro Snus regelbundet _ och rabblar snabbt industrins vanliga försäkringar om att de inte vill skapa nya nikotinister, bara hjälpa dem som redan röker. Det låter snudd på som välgörenhet att erbjuda konsumenterna rökfri tobak, samtidigt som det är en del av bolagets "tillväxtstrategi".
Dosor på försök
Än så länge säljs det våta snuset bara på prov, i butiker i Dallas/Fort Worth i Texas och Indianapolis i Indiana (kanadensiska Edmonton är försöksort för ett annat bolag). Där kan kunder som köper cigaretter få en snusdosa på köpet – men det är inte de runda dosorna som är vanliga i Sverige, utan en rektangulär form med portionsförpackade prillor.
–Vi har valt att använda ordet "snus", istället för "snuff", för att visa att det är en ny produkt. Än så länge verkar det som om de som provar blir nöjda.
David Sutton betonar att Philip Morris inte påstår att snus är hälsosammare än cigaretter, att det trycks varningstexter på snusdosorna – och det absolut inte handlar om att locka unga att börja använda tobak.
Sanningsvittne
– Ha, jag vet hur de tänker, säger Jeff Wigand bistert.
– Tobaksbolagen månar om sina vinster. Om det bara handlade om att skaffa rökfria alternativ kunde de väl sälja nikotinplåster! Men deras tillväxt kräver att de får in tusentals nya om dagen som kan bli nikotinberoende.
Jeff Wigand var på 90-talet huvudvittne i den rättsprocess som flera amerikanska delstater vann mot tobaksindustrin. Innan han 1993 fick sparken var han forskningschef för Brown & Williamson i Kentucky, och gjorde sensation när han gick ut och talade offentligt om hur bolagen ljög och hemlighöll fakta om nikotinets hälsovådor. Hans story blev 1999 till Hollywoodfilmen "Insider".
Nu driver Wigand organisationen Smokefree Kids, och besöker skolor för att informera om hur beroendeframkallande nikotin är. Han är konsult åt organisationer och myndigheter som vill reglera rökande, och har varit inblandad i rökförbuden i såväl New York som Italien.
–Jag har redan sett unga med snusdosor i skolorna, även barn i sjuårsåldern. Det är klart att bolagen ser snus som en inkörsport för att få unga att börja använda tobak.
Gunilla Kinn/TT
Delade åsikter om snusets farlighet
Inför EU-inträdet 1995 fick Sverige undantag från det förbud mot snus som av hälsoskäl gäller i unionen. EG/EU grundade i början av 90-talet förbudet på en rapport från Världshälsoorganisationen, WHO, som visade på ett samband mellan snusande och cancer. Denna forskning handlade dock inte om den typ av pastöriserat snus som säljs i Sverige, och senare studier har ifrågasatt sambandet.
Två läger finns i debatten: de som anser att snus trots hälsorisker – som munhålecancer – ändå är ett bättre alternativ till cigarettrökning ("skademinskningsprincipen") och de som anser att snus är farligt nog i sig för att förbjudas.
I USA och Kanada har debatten kring "svenskt" snus knappast hunnit komma igång på allvar, men en rapport från statliga Health Canada rekommenderade 2006 inbitna nikotinister att övergå till snus om de inte kunde sluta röka.
I takt med att allt färre röker cigaretter försöker tobaksbolagen skapa en ny marknad för den traditionellt svenska typen av rökfri tobak. Snus säljs nu på prov i några städer i USA och Kanada.
Publicerad som helgreportage av TT den 14 oktober 2007.
–Mike försöker alltid bjuda på sådant där snus, men vi vägrar prova. En tepåse under överläppen! Nä, det är inte vår grej.
De tre unga försäljarna i en exklusiv tobaksbutik på Manhattan kan inte sluta skratta när de talar om sin kollega Mike, som använder snus av svenskt snitt. De säljer det inte i butiken; däremot står luktsnus och smaksatt tuggtobak i små dosor i ett ställ på disken, som komplement till butikens storsäljande cigarrer.
–Det är naturligt för människor att ha någon form av tobak i munnen – vare sig det är en cigarett, en cigarr, tuggtobak eller snus, påstår James Angiola i en paus i fnissandet.
Själv har han varvat cigaretter och tuggtobak, men slutade med det senare, eftersom det kräver att man använder spottkopp.
– Ja, det är lite äckligt – och vi säljer inte mycket av det. Själv använde jag det bara när jag skulle flyga och inte fick röka, säger han.
Så muttrar han argt över 2003 års rökförbud på restauranger och andra offentliga platser i New York.
–Det är möjligt att efterfrågan på snus blir stor, större ju fler antiröklagar som stiftas i USA. Det handlar om marknadsföring – och ingen tvivlar väl på att tobaksbolagen kan sätta in stora resurser på att sälja tepåsar om de vill.
Fuktiga prillor
Bolag som Philip Morris och R J Reynolds Tobacco har sneglat på tobaksvanorna i Sverige, när de nu börjat tillverka och provsälja fuktigt, pastöriserat snus i USA och Kanada.
Eftersom miljoner amerikaner slutar röka eller skär ner på antalet cigaretter – vare sig det är för att slippa lungcancer, eller för att rökning förbjuds på alltfler platser – försöker tobaksbolagen hitta nya kunder. Ett sätt är att marknadsföra cigaretter i u-länderna; ett annat att uppmuntra amerikaner till snusande. De forskningsrapporter som säger att våtsnus reducerar hälsoriskerna med tobak är välkomna i sammanhanget.
–Våra konsumenter sade att de vill ha ett rökfritt alternativ – men de vill slippa spotta, som de måste göra med tuggtobak. Så vi började titta på de svenska erfarenheterna, säger David Sutton.
Han är talesman för tobaksjätten Philip Morris, använder själv Marlboro Snus regelbundet _ och rabblar snabbt industrins vanliga försäkringar om att de inte vill skapa nya nikotinister, bara hjälpa dem som redan röker. Det låter snudd på som välgörenhet att erbjuda konsumenterna rökfri tobak, samtidigt som det är en del av bolagets "tillväxtstrategi".
Dosor på försök
Än så länge säljs det våta snuset bara på prov, i butiker i Dallas/Fort Worth i Texas och Indianapolis i Indiana (kanadensiska Edmonton är försöksort för ett annat bolag). Där kan kunder som köper cigaretter få en snusdosa på köpet – men det är inte de runda dosorna som är vanliga i Sverige, utan en rektangulär form med portionsförpackade prillor.
–Vi har valt att använda ordet "snus", istället för "snuff", för att visa att det är en ny produkt. Än så länge verkar det som om de som provar blir nöjda.
David Sutton betonar att Philip Morris inte påstår att snus är hälsosammare än cigaretter, att det trycks varningstexter på snusdosorna – och det absolut inte handlar om att locka unga att börja använda tobak.
Sanningsvittne
– Ha, jag vet hur de tänker, säger Jeff Wigand bistert.
– Tobaksbolagen månar om sina vinster. Om det bara handlade om att skaffa rökfria alternativ kunde de väl sälja nikotinplåster! Men deras tillväxt kräver att de får in tusentals nya om dagen som kan bli nikotinberoende.
Jeff Wigand var på 90-talet huvudvittne i den rättsprocess som flera amerikanska delstater vann mot tobaksindustrin. Innan han 1993 fick sparken var han forskningschef för Brown & Williamson i Kentucky, och gjorde sensation när han gick ut och talade offentligt om hur bolagen ljög och hemlighöll fakta om nikotinets hälsovådor. Hans story blev 1999 till Hollywoodfilmen "Insider".
Nu driver Wigand organisationen Smokefree Kids, och besöker skolor för att informera om hur beroendeframkallande nikotin är. Han är konsult åt organisationer och myndigheter som vill reglera rökande, och har varit inblandad i rökförbuden i såväl New York som Italien.
–Jag har redan sett unga med snusdosor i skolorna, även barn i sjuårsåldern. Det är klart att bolagen ser snus som en inkörsport för att få unga att börja använda tobak.
Gunilla Kinn/TT
Delade åsikter om snusets farlighet
Inför EU-inträdet 1995 fick Sverige undantag från det förbud mot snus som av hälsoskäl gäller i unionen. EG/EU grundade i början av 90-talet förbudet på en rapport från Världshälsoorganisationen, WHO, som visade på ett samband mellan snusande och cancer. Denna forskning handlade dock inte om den typ av pastöriserat snus som säljs i Sverige, och senare studier har ifrågasatt sambandet.
Två läger finns i debatten: de som anser att snus trots hälsorisker – som munhålecancer – ändå är ett bättre alternativ till cigarettrökning ("skademinskningsprincipen") och de som anser att snus är farligt nog i sig för att förbjudas.
I USA och Kanada har debatten kring "svenskt" snus knappast hunnit komma igång på allvar, men en rapport från statliga Health Canada rekommenderade 2006 inbitna nikotinister att övergå till snus om de inte kunde sluta röka.
Saturday, September 15, 2007
"Framtiden tillhör historieberättarna"
Intervjun publicerad i tidningen Arbetsmarknaden 8/2007 (med porträttfotografier av Martin Adolfsson)
Just som vi börjat vänja oss vid tanken på att mängder av arbetstillfällen i västerländskt ägda bolag hamnar hos underleverantörer i Asien är det dags att inse att även traditionella tjänstemannayrken berörs av globaliseringen: Inte bara industriarbetare, utan också jurister, läkare och revisorer utsätts för konkurrens och pressade löner.
Den amerikanske författaren Daniel Pink menar att framtidens arbetsmarknad kommer att gynna dem som besitter kreativitet, fantasi, empati, intuition, formsinne och helhetstänkande, eftersom dessa egenskaper inte går att utlokalisera.
Pink slog igenom som uttolkare av samtidsandan i slutet av 90-talet, då han skrev texter om ”Free Agent Nation” – att alltfler människor i USA istället för att jobba som löntagare blir sina egna, och om hur gränsen mellan företagare och anställda luckras upp. Men nu handlar det om hjärnan.
Tre megatrender som börjar på A – förutom utlokaliseringen till Asien även ”automatisering” och ”abundans” – gör enligt Pink nämligen att samhällets efterfrågan förskjuts från vänster till höger hjärnhalvas områden. Hans resonemang om hur vi måste använda hela hjärnan bättre har gjort honom till en efterfrågad föreläsare på skolor, företag, mässor och idékonferenser runtom USA, Europa och Asien.
Under ett samtal på ett av sina ”kontor” i USA:s huvudstad Washington – Starbucks-kedjans kafé i Georgetown – utvecklar han sina tankar om hur hjärnhalvorna hänger ihop med morgondagens arbetsmarknad.
Vad är huvudbudskapet i din bok A Whole New Mind?
– Att framtiden inte längre tillhör människor som styrs bara av vänster hjärnhalva och som resonerar snabbt och logiskt som datorer. För sådant har vi ju datorer till! Vi håller på att lämna informationssamället, som krävde ett rationellt och linjärt tänkande, och går in i vad jag kallar konceptsamhället. Det innnebär att de klarar sig bäst som skapar konstnärliga och känslomässiga värden, som hittar mönster och ser helheter, som kan berätta historier och hitta på saker som folk inte visste att de ville ha. Allt detta är sådant som styrs av höger hjärnhalva. Egenskaper som hör ihop med vänster hjärnhalva är fortfarande nödvändiga – men de räcker inte!
Tre A:n är en röd tråd i din bok – vilka?
– Asien, automatisering och abundans, alltså överflöd. Det här är tre krafter som förändrar samhället och arbetsmarknaden på ett genomgripande sätt – och det går snabbt.
Hur menar du?
– Om vi börjar med Asien är det ju så att kvalificerade arbetsuppgifter som ändå är rutinartade utlokaliseras dit – främst till Kina och Indien, men även till exempelvis Filippinerna och Malaysia.
– ”Outsourcing” handlar inte längre bara om fabriksjobb, och dataprogrammerare i Bangalore är inte de enda indiska akademiker som anlitas av amerikanska företag. Den tekniska utvecklingen gör det så lätt att skicka information runt jordklotet att engelskspråkiga jurister i Indien tagit över en rad rutinuppdrag som tidigare skötts av amerikanska advokater. De upprättar hyreskontrakt och andra juridiska dokument, för en tiondel av vad det skulle kosta i USA. Indiska jourläkare granskar röntgenbilder åt amerikanska sjukhus, och civilekonomer gör finansiella kalkyler. Allt detta berör yrkesgrupper som varit ledande i informationssamhället – de som studerade juridik, teknik och ekonomi för att skaffa sig en framskjuten plats i den västerländska meritokratin, men som nu får konkurrens. I Asien finns miljarder människor som arbetar hårt och gärna, och hundratals miljoner av dem är välutbildade som jobbar till relativt låga löner. Det är bara att acceptera att det är så!
Det var Asien, hur är det med automatiseringen?
– Jo, när samhället industrialiserades så ersattes människans kroppsarbete av maskiner. Det som händer nu är att den vänstra hjärnhalvans specialiteter – det logiska, linjära och rationella – ersätts av datorer. Datorer klarar rutinuppgifter snabbare, bättre och säkrare än vi människor. Det finns rentav datorprogram som kan skriva datorprogram! Därför måste vi satsa på sådant som datorerna inte klarar, till exempel att hitta på helt nya saker.
Och abundans, överflöd?
– Jag tänker på det enorma överflöd som finns av billiga konsumtionsvaror i det västerländska samhället. En amerikansk medelklassfamilj har valmöjligheter och en levnadsstandard som mina mor- och farföräldrar inte ens skulle kunna fantisera om. Och när de flesta redan har vad de behöver så räcker det inte med att erbjuda dem produkter som enbart är funktionella. Det behövs något mer – en vacker form, något som väcker känslor eller berättar en historia.
Vad innebär dessa tre trender för arbetsmarknaden?
– Utmaningen nu är att hitta jobb som kräver kreativitet. Samhället utvecklas hela tiden. Det var inte länge sedan som de flesta jobbade i lantbruket (bondesamhället), sedan i fabrikerna (industrisamhället), därefter i kontorslandskapen (informationssamhället). Nu rör vi oss mot ett friare konceptsamhälle, där människor och företag skapar. Det finns massor av möjligheter för dem som är duktiga på annat än rutinarbete; för dem som kan skapa mening i tillvaron, se helheter och visa empati. Företagen vill anställa personer som inte bara har analysförmåga utan också kan se helheter. Sjuksköterskor och formgivare är exempel på grupper som kommer att vara efterfrågade.
Att amerikanska företag utlokaliserar arbetstillfällen till Asien är en het potatis i USA. Hur ser du på det?
– Tja, det är som det är! Eller, det är väl bra, för det är så ekonomin fungerar. Visst är det tråkigt för dem som förlorar sina arbeten, men utlokalisering innebär ju också att det frigörs kreativitet som kan satsas på annat. Sedan industrialiseringen satte fart i början av 1800-talet har människor ständigt fruktat att det inte ska bli några arbeten kvar. Men det kommer ju också nya jobb – vem hade för några decennier sedan kunnat förutspå att vi idag skulle ha ekoturism, massageterapeuter och mobiltelefonformgivare? Nä, jag köper inte att jobben håller på att ta slut. Servicesektorn har stått för en formidabel utveckling, och jag tror de flesta missbedömer människors förmåga att efterfråga nya tjänster och nya livsstilar som kan tänkas växa fram. Se på hur den japanska tillverkningsindustrin delvis flyttat till Kina – och Japans främsta exportvara har blivit populärkultur!
I Free Agent Nation talade du om en revolution…
– Ja, Karl Marx sade att revolutionen skulle komma när arbetarna tagit makten över produktionsmedlen. Och det har faktiskt hänt nu. För vad behöver man för produktionsmedel idag? Marx menade naturligtvis stora fabriker, som arbetarna skulle ta över från kapitalisterna. Men han har ändå fått rätt, sent omsider, för nu är det ”arbetarens” egen hjärna som är produktionsmedlet. Därutöver räcker det långt med en telefon och en dator med Internetuppkoppling. Och detta leder till att företag får svårt att locka kvalificerad arbetskraft – för begåvade personer behöver inte längre stora företag för att klara sig.
Hur kommer det sig att du intresserat dig för förändringar på arbetsmarknaden?
– För 20 år sedan bodde jag en tid i Indien – så sedan dess har jag lagt märke till hur jobb utlokaliseras dit, och de processer det leder till. Nu är de förändringarna mycket mer genomgripande än de var då.
– När jag gjorde intervjuerna till min bok om hur alltfler blir frilansande egenföretagare (”Free Agent Nation”) för några år sedan upptäckte jag dessutom att många av de mest intressanta personerna jag mötte hade en konstnärlig bakgrund. Jag började fundera över vad det var som fick dem att blomstra, och insåg att en examen från en konstskola verkar vara väl så användbar som från en handelshögskola. En MFA (Master of Fine Arts) är helt enkelt ”det nya MBA” (Master of Business Administration)!
Kan du ge något exempel på hur ”konceptsamhället” ser ut?
– Ja, titta på kaféet där vi sitter nu! Jag antar att Starbucks har ett mycket sofistikerat system för att distribuera kaffe, mjölk, bakverk och allting annat de säljer till alla sina tusentals filialer över hela världen. Men grejen är att alla kedjor har effektiva distributionssystem nuförtiden! Det räcker inte. Man måste ge världen något mer. Och i Starbucks fall har de uppenbarligen lyckats skapa kafémiljöer som folk vill sitta i och träffas på. Dessutom har de ju börjat sälja musik från sitt eget skivbolag. Vem hade för 15 år sedan kunnat förutse att medelklassen skulle vilja lägga fyra dollar på att köpa smaksatt caffè latte i en pappmugg? Vad gjorde alla dessa människor som sitter här på eftermiddagarna tidigare? Det måste vara människor med väl utvecklade högra hjärnhalvor som tänkt ut allt detta.
Men det kan väl inte enbart handla om höger hjärnhalva?
– Nej, det är nog så att de företag som lyckas bäst är de som kombinerar vänster och höger hjärnhalvors egenskaper i sina ledningsprocesser. Stora bolag blir alltmer medvetna om detta, exempelvis General Motors och Procter & Gamble letar allt oftare efter anställda som har ett utpräglat kreativt och intuitivt tänkande.
Hur klarar västvärldens lönetagare omställningen till en globaliserad arbetsmarknad?
– Mitt intryck är att länder som Sverige och Danmark klarat anpassningen mycket bättre än USA. Ni har en helt annan nivå av tillfredsställelse bland befolkningen, medan vi amerikaner bara vill kunna konsumera mer och mer – utan att bli mer nöjda med tillvaron. Här finns en stark nostalgi inför tillverkningsindustrin – och USA är fortfarande det land som tillverkar mest i världen. Det är bara det att vi klarar produktionen med färre människor nuförtiden.
– Om man tittar på vad folk faktiskt gör på jobbet, så handlar det inte längre om traditionellt industriarbete. Människor sköter avancerade, robotstyrda tillverkningsprocesser, och är alltså snarare en del av informationssamhället. Rutinartade fabriksjobb finns ju knappt längre.
Hur tycker du att frågan hanteras i den amerikanska samhällsdebatten?
– Det politiska systemet främjar den där nostalgin kring industrialismen, tycker jag. Men det har att göra med hur politiken fungerar i USA, och med det stora inflytande som fack och företag har på hur kandidaterna väljs och finansierar sina valrörelser. Republikanerna talar bara om skattesänkningar; demokraterna bara om att ”stoppa globaliseringen”. Det blir en smal och förvanskad diskussion om många frågor. De allra flesta amerikaner är ju till exempel inte med i facket. Men facket piskar upp en stämning av att det är hemskt att alla jobb hamnar i Kina – medan det också är en utveckling som gör att många amerikaner har råd att köpa varor som är importerade.
Men vad borde politikerna då säga till sina väljare?
– Att en lagom mängd dynamik är bra! Samtidigt tycker jag att det är viktigt att det finns trygghetssystem för människor, här i USA där 47 miljoner människor, under kortare eller längre perioder, saknar sjukförsäkring finns det knappt. I Europa tror jag generellt det är tvärtom – det finns trygghet, men kanske inte tillräckligt mycket dynamik för att folk ska våga satsa på nya idéer. Fast det verkar som om de skandinaviska länderna löst det där ganska väl, ni har såväl ett samhällsklimat som gynnar innovationer som ett rejält skyddsnät. I USA är systemet uppbyggt så att vi är beredda att lämna människor bakom oss i utvecklingen, vilket jag tycker är fel. Samtidigt är konkurslagstiftningen här utformad så att den som misslyckats med att driva företag får en ny chans att försöka.
Hur skiljer sig människors reaktioner på dina teser runtom världen?
– Jag får mycket mindre kritik än jag hade förväntat. Ofta föreläser jag för företagsfolk, och de vill mest av allt ha snabba, konkreta tips på vad de kan göra för att förbättra sin konkurrenskraft och utveckla sin högra hjärnhalva – sådana som finns i min bok. ”Tala om hur vi ska göra!” säger de. Men det komiska tycker jag är att jag fått så likartade reaktioner i olika länder! I våras vistades jag i Japan i två månader, och när jag talade om hur det moderna samhället utvecklas mot en mer högerhjärnestyrd tillvaro sade många: ”Wow, det här är goda nyheter för Japan! Vi är ju duktiga på formgivning och har en lång, andlig tradition.” När jag kom till Danmark sade de: ”Men detta är ju jättebra för oss! Vi danskar har en lång tradition av att formge produkter och skapa mening.” I Indien och Korea har de sagt samma sak: ”Det här är fantastiska nyheter! Vi som…”.
– Det är bara i USA som många uppfattar det som att utvecklingen jag beskriver kommer att missgynna dem. Och förresten tror jag att Kina är ganska styrt av vänster hjärnhalva. Det kan inte vara lätt att tänka kreativt när det inte finns någon yttrandefrihet.
Vad skiljer detta paradigmskifte från tidigare skiften, som när industrisamhället gled över i informationssamhälle?
– Redan de som är i min ålder, det vill säga drygt 40 år, och som inte känner sig särskilt gamla, tvingas dessvärre anpassa sig till en verklighet som förändras väldigt, väldigt snabbt. Förr tog det kanske en hel generation medan arbetsmarknaden förändrades i grunden. En fabriksarbetare kunde uppmana sina barn att studera vidare på college, men själv jobba vidare inom sitt yrke till pensionen. Nu måste var och en vara beredd på att ändra yrkesbana många gånger under sin karriär. Det skapar naturligtvis en stark känsla av vilsenhet hos många, även hos dem som tog sina examina och kom ut på arbetsmarknaden ganska nyligen. Många även i 30- och 40-årsåldern tvingas konstatera att: ”Wow! Spelreglerna i min bransch har ändrats i grunden på bara några år!”
Hur ska man som individ hantera detta?
– Det gäller att ställa grundläggande frågor om vad man verkligen vill göra av sitt liv och vad man är duktig på. För tycker man om det man gör vill man också utvecklas och lära sig mer, på så vis blir arbetet mindre och mindre rutinartat. Och det går förresten att öva upp sin förmåga att tänka kreativt på mängder av sätt.
Lågavlönade jobb på snabbmatsrestauranger, är det inte vad som blir kvar när andra jobb utlokaliseras?
– Det är sant, det är sådana ”McJobs” i servicesektorn som står för en stor del av de tillgängliga arbetstillfällena i USA. Och de passar såklart delvis in på mina resonemang om att service och empati blir viktigare.
– Men servicesektorn automatiseras också hårt. Tänk på incheckningen på en flygplats – i och med att passagerarna kan checka in själva med hjälp av en terminal får personalen möjlighet att ägna sig åt mer sofistikerade sysslor och att lösa problem som uppstår. Även så kallade McJobs får högre kvalitet och teknikinnehåll, och blir mer och mer avancerade.
– Men många servicejobb kan vara svåra att försörja sig på. Här tror jag det är nödvändigt med robusta skyddsnät och minimilöner man kan klara sig på.
Vilken av trenderna är starkast?
– Automatisering är ett mycket större hot än utlokaliseringen till Asien, även om det är det som får uppmärksamhet i medierna. Människor tenderar att underskatta datoriseringens effekter. Här i USA blir många vansinniga över att indier och kineser ”tar deras jobb”, men ingen säger något om att det finns bankomater överallt numera – trots att det rimligen innebär att det blir färre bankanställda.’
Har du något ytterligare exempel?
– Ja, ett tydligt exempel är TurboTax – en programvara som hjälper folk att göra sina skattedeklarationer i datorn. Det kostar bara från 40 dollar och uppåt att köpa, och miljoner amerikaner använder det. Självklart leder det programmet till färre uppdrag för alla deklarationsrådgivare och konsulter – men när det var deklarationstider senast talades det mest om hur indiska konsulter tog över en del uppdrag.
Vad ger du för råd till dina barn inför framtiden?
– Mina föräldrar uppmanade mig att studera juridik, vilket jag gjorde och inte tyckte var särskilt kul. Men jag försöker inte få mina barn att gå konst- och designskolor! Nej, det enda jag säger till dem är att de inte ska göra saker bara för att behaga andra, utan för att det känns meningsfullt för dem själva. Men om något av mina barn skulle vilja bli revisor skulle jag absolut inte försöka motverka det.
Hur tycker du att skolorna anpassat sig till hur samhället och arbetsmarknaden utvecklas?
– Här i USA går det tyvärr i fel riktning, i och med att man betonar skriftliga tester och utvärderingar mer och mer. Det är helt fel, för då uppmuntrar man lärdomar som går att mäta – och inte nyfikenhet, kreativitet och andra kvalitativa egenskaper som jag tror blir viktigare. Det är en utveckling som har mer att göra med utbildningspolitikernas regelverk än ungarnas framtid.
– Lärare och rektorer förstår vad det här handlar om, de som dagligen vistas i klassrummen. Det finns ett glapp mellan vad som händer där och vad skolpolitikerna tror är viktigt. Om jag fick bestämma skulle man låta bli att skära ner på undervisningen i bild, musik och drama i skolorna – det är ämnen som utvecklar just sådana sidor som kommer att behövas på framtidens arbetsmarknad.
Du säger ofta att en konstexamen (MFA) är ”den nya handelshögskoleexamen” (MBA). Men konstnärer har knappast en enkel arbetsmarknad?
– Nej, och jag tror att det kommer att vara svårt att klara sig för den som vill vara fri konstnär, tyvärr. Det är egentligen tillämpad konst jag menar. Ett exempel på hur arbetsmarknaden suger upp kreativa studenter är en designskola i Florida, som har utbildningsprogram i bland annat formgivning, datoranimering och digital konst. Ett företag som utvecklar spel anställde större delen av deras avgångsklass i elektronisk konst – 22 studenter på ett bräde! Även traditionella storbolag som General Motors och Procter & Gamble letar nu efter kreativa personer som kan hitta på nya produkter.
Vad har du för råd till arbetsvägledare och andra som ska ge råd om framtidens arbetsmarknad?
– Det gäller att hitta individens styrka och motivation för en skräddarsydd utbildningsväg.
Passar du själv in på din beskrivning av framtidens arbetstagare?
– Haha, nej, jag är själv väldigt styrd av min vänsterhjärna, och försöker anpassa mig till en värld i förändring så gott det går!
Hur då?
– Jag gick exempelvis en kurs i hur man tecknar med hjälp av sin högra hjärnhalva. Det var en omvälvande erfarenhet, och det förändrade mitt sätt att se på världen. Alla kan öva upp sin kreativitet, sin empati och sin förmåga att se former och helheter.
Ska man ha roligt på jobbet?
– Absolut! Lust och arbete hör ihop, det vet alla som har så kallade kreativa jobb. Se bara på hur Google låter sina anställda i Kalifornien göra vad de vill en femtedel av arbetstiden, för att de blir mer kreativa och motiverade då. Men det kräver en helt annan syn på arbetsledning än i en traditionell företagshierarki…
– Det är klart att rutinuppgifter inte alltid kan vara kul, men sådana jobb håller ändå på att försvinna österut eller till datorerna. De flesta är nog vana vid att tänka på arbetet som ett nödvändigt ont, en transportsträcka till pensioneringen – men en del av de förändringar jag talar om kommer att leda till att jobb handlar mindre om att enbart försörja sig och mer om personlig tillfredsställelse.
Gunilla Kinn
Dan Pink – fakta
Yrke: Frilansskribent, föreläsare och uttolkare av tidsandan (och vad som i USA kallas ”public intellectual”).
Bor: i ett tegelhus i ett villaområde i Washington DC.
Familj: Gift, har tre barn (4, 8 och 11 år) som går i spansk- och engelskspråkig skola.
Utbildning: Fil kand (Bachelor of Arts) i lingvistik samt juristexamen från Yale.
Bakgrund: Talskrivare åt den förre vicepresidenten Al Gore 1995–1997; redaktör på Wired och skribent för andra tidningar (New York Times, Fast Company, Harvard Business Review m fl). Har aldrig jobbat som jurist (”den stora poängen med juristutbildningen var att jag träffade min fru där”).
Fritidsintressen: ”Ehhh, jag har inga särskilda – det tror jag är typiskt för oss fria agenter, som har vårt jobb som livsstil”.
Böcker: ”Free Agent Nation: The Future of Working for Yourself” (2002; begreppet ”fri agent” myntade Pink i en artikel i magasinet Fast Company 1997)
”A Whole New Mind: Why Right-Brainers Will Rule the Future” (2006)
Nästa bok: kommer i april och är en roman tecknad i den japanska manga-traditionen, om hur man gör karriär i företagsvärlden: ”The Adventure of Johnny Bunko: the Last Career Guide You'll Ever Need''.
Hemsida/blogg: http://www.danpink.com
Just som vi börjat vänja oss vid tanken på att mängder av arbetstillfällen i västerländskt ägda bolag hamnar hos underleverantörer i Asien är det dags att inse att även traditionella tjänstemannayrken berörs av globaliseringen: Inte bara industriarbetare, utan också jurister, läkare och revisorer utsätts för konkurrens och pressade löner.Den amerikanske författaren Daniel Pink menar att framtidens arbetsmarknad kommer att gynna dem som besitter kreativitet, fantasi, empati, intuition, formsinne och helhetstänkande, eftersom dessa egenskaper inte går att utlokalisera.
Pink slog igenom som uttolkare av samtidsandan i slutet av 90-talet, då han skrev texter om ”Free Agent Nation” – att alltfler människor i USA istället för att jobba som löntagare blir sina egna, och om hur gränsen mellan företagare och anställda luckras upp. Men nu handlar det om hjärnan.
Tre megatrender som börjar på A – förutom utlokaliseringen till Asien även ”automatisering” och ”abundans” – gör enligt Pink nämligen att samhällets efterfrågan förskjuts från vänster till höger hjärnhalvas områden. Hans resonemang om hur vi måste använda hela hjärnan bättre har gjort honom till en efterfrågad föreläsare på skolor, företag, mässor och idékonferenser runtom USA, Europa och Asien.
Under ett samtal på ett av sina ”kontor” i USA:s huvudstad Washington – Starbucks-kedjans kafé i Georgetown – utvecklar han sina tankar om hur hjärnhalvorna hänger ihop med morgondagens arbetsmarknad.
Vad är huvudbudskapet i din bok A Whole New Mind?
– Att framtiden inte längre tillhör människor som styrs bara av vänster hjärnhalva och som resonerar snabbt och logiskt som datorer. För sådant har vi ju datorer till! Vi håller på att lämna informationssamället, som krävde ett rationellt och linjärt tänkande, och går in i vad jag kallar konceptsamhället. Det innnebär att de klarar sig bäst som skapar konstnärliga och känslomässiga värden, som hittar mönster och ser helheter, som kan berätta historier och hitta på saker som folk inte visste att de ville ha. Allt detta är sådant som styrs av höger hjärnhalva. Egenskaper som hör ihop med vänster hjärnhalva är fortfarande nödvändiga – men de räcker inte!
Tre A:n är en röd tråd i din bok – vilka?
– Asien, automatisering och abundans, alltså överflöd. Det här är tre krafter som förändrar samhället och arbetsmarknaden på ett genomgripande sätt – och det går snabbt.
Hur menar du?
– Om vi börjar med Asien är det ju så att kvalificerade arbetsuppgifter som ändå är rutinartade utlokaliseras dit – främst till Kina och Indien, men även till exempelvis Filippinerna och Malaysia.
– ”Outsourcing” handlar inte längre bara om fabriksjobb, och dataprogrammerare i Bangalore är inte de enda indiska akademiker som anlitas av amerikanska företag. Den tekniska utvecklingen gör det så lätt att skicka information runt jordklotet att engelskspråkiga jurister i Indien tagit över en rad rutinuppdrag som tidigare skötts av amerikanska advokater. De upprättar hyreskontrakt och andra juridiska dokument, för en tiondel av vad det skulle kosta i USA. Indiska jourläkare granskar röntgenbilder åt amerikanska sjukhus, och civilekonomer gör finansiella kalkyler. Allt detta berör yrkesgrupper som varit ledande i informationssamhället – de som studerade juridik, teknik och ekonomi för att skaffa sig en framskjuten plats i den västerländska meritokratin, men som nu får konkurrens. I Asien finns miljarder människor som arbetar hårt och gärna, och hundratals miljoner av dem är välutbildade som jobbar till relativt låga löner. Det är bara att acceptera att det är så!
Det var Asien, hur är det med automatiseringen?
– Jo, när samhället industrialiserades så ersattes människans kroppsarbete av maskiner. Det som händer nu är att den vänstra hjärnhalvans specialiteter – det logiska, linjära och rationella – ersätts av datorer. Datorer klarar rutinuppgifter snabbare, bättre och säkrare än vi människor. Det finns rentav datorprogram som kan skriva datorprogram! Därför måste vi satsa på sådant som datorerna inte klarar, till exempel att hitta på helt nya saker.
Och abundans, överflöd?
– Jag tänker på det enorma överflöd som finns av billiga konsumtionsvaror i det västerländska samhället. En amerikansk medelklassfamilj har valmöjligheter och en levnadsstandard som mina mor- och farföräldrar inte ens skulle kunna fantisera om. Och när de flesta redan har vad de behöver så räcker det inte med att erbjuda dem produkter som enbart är funktionella. Det behövs något mer – en vacker form, något som väcker känslor eller berättar en historia.
Vad innebär dessa tre trender för arbetsmarknaden?
– Utmaningen nu är att hitta jobb som kräver kreativitet. Samhället utvecklas hela tiden. Det var inte länge sedan som de flesta jobbade i lantbruket (bondesamhället), sedan i fabrikerna (industrisamhället), därefter i kontorslandskapen (informationssamhället). Nu rör vi oss mot ett friare konceptsamhälle, där människor och företag skapar. Det finns massor av möjligheter för dem som är duktiga på annat än rutinarbete; för dem som kan skapa mening i tillvaron, se helheter och visa empati. Företagen vill anställa personer som inte bara har analysförmåga utan också kan se helheter. Sjuksköterskor och formgivare är exempel på grupper som kommer att vara efterfrågade.
Att amerikanska företag utlokaliserar arbetstillfällen till Asien är en het potatis i USA. Hur ser du på det?
– Tja, det är som det är! Eller, det är väl bra, för det är så ekonomin fungerar. Visst är det tråkigt för dem som förlorar sina arbeten, men utlokalisering innebär ju också att det frigörs kreativitet som kan satsas på annat. Sedan industrialiseringen satte fart i början av 1800-talet har människor ständigt fruktat att det inte ska bli några arbeten kvar. Men det kommer ju också nya jobb – vem hade för några decennier sedan kunnat förutspå att vi idag skulle ha ekoturism, massageterapeuter och mobiltelefonformgivare? Nä, jag köper inte att jobben håller på att ta slut. Servicesektorn har stått för en formidabel utveckling, och jag tror de flesta missbedömer människors förmåga att efterfråga nya tjänster och nya livsstilar som kan tänkas växa fram. Se på hur den japanska tillverkningsindustrin delvis flyttat till Kina – och Japans främsta exportvara har blivit populärkultur!
I Free Agent Nation talade du om en revolution…
– Ja, Karl Marx sade att revolutionen skulle komma när arbetarna tagit makten över produktionsmedlen. Och det har faktiskt hänt nu. För vad behöver man för produktionsmedel idag? Marx menade naturligtvis stora fabriker, som arbetarna skulle ta över från kapitalisterna. Men han har ändå fått rätt, sent omsider, för nu är det ”arbetarens” egen hjärna som är produktionsmedlet. Därutöver räcker det långt med en telefon och en dator med Internetuppkoppling. Och detta leder till att företag får svårt att locka kvalificerad arbetskraft – för begåvade personer behöver inte längre stora företag för att klara sig.
Hur kommer det sig att du intresserat dig för förändringar på arbetsmarknaden?
– För 20 år sedan bodde jag en tid i Indien – så sedan dess har jag lagt märke till hur jobb utlokaliseras dit, och de processer det leder till. Nu är de förändringarna mycket mer genomgripande än de var då.
– När jag gjorde intervjuerna till min bok om hur alltfler blir frilansande egenföretagare (”Free Agent Nation”) för några år sedan upptäckte jag dessutom att många av de mest intressanta personerna jag mötte hade en konstnärlig bakgrund. Jag började fundera över vad det var som fick dem att blomstra, och insåg att en examen från en konstskola verkar vara väl så användbar som från en handelshögskola. En MFA (Master of Fine Arts) är helt enkelt ”det nya MBA” (Master of Business Administration)!
Kan du ge något exempel på hur ”konceptsamhället” ser ut?
– Ja, titta på kaféet där vi sitter nu! Jag antar att Starbucks har ett mycket sofistikerat system för att distribuera kaffe, mjölk, bakverk och allting annat de säljer till alla sina tusentals filialer över hela världen. Men grejen är att alla kedjor har effektiva distributionssystem nuförtiden! Det räcker inte. Man måste ge världen något mer. Och i Starbucks fall har de uppenbarligen lyckats skapa kafémiljöer som folk vill sitta i och träffas på. Dessutom har de ju börjat sälja musik från sitt eget skivbolag. Vem hade för 15 år sedan kunnat förutse att medelklassen skulle vilja lägga fyra dollar på att köpa smaksatt caffè latte i en pappmugg? Vad gjorde alla dessa människor som sitter här på eftermiddagarna tidigare? Det måste vara människor med väl utvecklade högra hjärnhalvor som tänkt ut allt detta.
Men det kan väl inte enbart handla om höger hjärnhalva?
– Nej, det är nog så att de företag som lyckas bäst är de som kombinerar vänster och höger hjärnhalvors egenskaper i sina ledningsprocesser. Stora bolag blir alltmer medvetna om detta, exempelvis General Motors och Procter & Gamble letar allt oftare efter anställda som har ett utpräglat kreativt och intuitivt tänkande.
Hur klarar västvärldens lönetagare omställningen till en globaliserad arbetsmarknad?
– Mitt intryck är att länder som Sverige och Danmark klarat anpassningen mycket bättre än USA. Ni har en helt annan nivå av tillfredsställelse bland befolkningen, medan vi amerikaner bara vill kunna konsumera mer och mer – utan att bli mer nöjda med tillvaron. Här finns en stark nostalgi inför tillverkningsindustrin – och USA är fortfarande det land som tillverkar mest i världen. Det är bara det att vi klarar produktionen med färre människor nuförtiden.
– Om man tittar på vad folk faktiskt gör på jobbet, så handlar det inte längre om traditionellt industriarbete. Människor sköter avancerade, robotstyrda tillverkningsprocesser, och är alltså snarare en del av informationssamhället. Rutinartade fabriksjobb finns ju knappt längre.
Hur tycker du att frågan hanteras i den amerikanska samhällsdebatten?
– Det politiska systemet främjar den där nostalgin kring industrialismen, tycker jag. Men det har att göra med hur politiken fungerar i USA, och med det stora inflytande som fack och företag har på hur kandidaterna väljs och finansierar sina valrörelser. Republikanerna talar bara om skattesänkningar; demokraterna bara om att ”stoppa globaliseringen”. Det blir en smal och förvanskad diskussion om många frågor. De allra flesta amerikaner är ju till exempel inte med i facket. Men facket piskar upp en stämning av att det är hemskt att alla jobb hamnar i Kina – medan det också är en utveckling som gör att många amerikaner har råd att köpa varor som är importerade.
Men vad borde politikerna då säga till sina väljare?
– Att en lagom mängd dynamik är bra! Samtidigt tycker jag att det är viktigt att det finns trygghetssystem för människor, här i USA där 47 miljoner människor, under kortare eller längre perioder, saknar sjukförsäkring finns det knappt. I Europa tror jag generellt det är tvärtom – det finns trygghet, men kanske inte tillräckligt mycket dynamik för att folk ska våga satsa på nya idéer. Fast det verkar som om de skandinaviska länderna löst det där ganska väl, ni har såväl ett samhällsklimat som gynnar innovationer som ett rejält skyddsnät. I USA är systemet uppbyggt så att vi är beredda att lämna människor bakom oss i utvecklingen, vilket jag tycker är fel. Samtidigt är konkurslagstiftningen här utformad så att den som misslyckats med att driva företag får en ny chans att försöka.
Hur skiljer sig människors reaktioner på dina teser runtom världen?
– Jag får mycket mindre kritik än jag hade förväntat. Ofta föreläser jag för företagsfolk, och de vill mest av allt ha snabba, konkreta tips på vad de kan göra för att förbättra sin konkurrenskraft och utveckla sin högra hjärnhalva – sådana som finns i min bok. ”Tala om hur vi ska göra!” säger de. Men det komiska tycker jag är att jag fått så likartade reaktioner i olika länder! I våras vistades jag i Japan i två månader, och när jag talade om hur det moderna samhället utvecklas mot en mer högerhjärnestyrd tillvaro sade många: ”Wow, det här är goda nyheter för Japan! Vi är ju duktiga på formgivning och har en lång, andlig tradition.” När jag kom till Danmark sade de: ”Men detta är ju jättebra för oss! Vi danskar har en lång tradition av att formge produkter och skapa mening.” I Indien och Korea har de sagt samma sak: ”Det här är fantastiska nyheter! Vi som…”.
– Det är bara i USA som många uppfattar det som att utvecklingen jag beskriver kommer att missgynna dem. Och förresten tror jag att Kina är ganska styrt av vänster hjärnhalva. Det kan inte vara lätt att tänka kreativt när det inte finns någon yttrandefrihet.
Vad skiljer detta paradigmskifte från tidigare skiften, som när industrisamhället gled över i informationssamhälle?
– Redan de som är i min ålder, det vill säga drygt 40 år, och som inte känner sig särskilt gamla, tvingas dessvärre anpassa sig till en verklighet som förändras väldigt, väldigt snabbt. Förr tog det kanske en hel generation medan arbetsmarknaden förändrades i grunden. En fabriksarbetare kunde uppmana sina barn att studera vidare på college, men själv jobba vidare inom sitt yrke till pensionen. Nu måste var och en vara beredd på att ändra yrkesbana många gånger under sin karriär. Det skapar naturligtvis en stark känsla av vilsenhet hos många, även hos dem som tog sina examina och kom ut på arbetsmarknaden ganska nyligen. Många även i 30- och 40-årsåldern tvingas konstatera att: ”Wow! Spelreglerna i min bransch har ändrats i grunden på bara några år!”
Hur ska man som individ hantera detta?
– Det gäller att ställa grundläggande frågor om vad man verkligen vill göra av sitt liv och vad man är duktig på. För tycker man om det man gör vill man också utvecklas och lära sig mer, på så vis blir arbetet mindre och mindre rutinartat. Och det går förresten att öva upp sin förmåga att tänka kreativt på mängder av sätt.
Lågavlönade jobb på snabbmatsrestauranger, är det inte vad som blir kvar när andra jobb utlokaliseras?
– Det är sant, det är sådana ”McJobs” i servicesektorn som står för en stor del av de tillgängliga arbetstillfällena i USA. Och de passar såklart delvis in på mina resonemang om att service och empati blir viktigare.
– Men servicesektorn automatiseras också hårt. Tänk på incheckningen på en flygplats – i och med att passagerarna kan checka in själva med hjälp av en terminal får personalen möjlighet att ägna sig åt mer sofistikerade sysslor och att lösa problem som uppstår. Även så kallade McJobs får högre kvalitet och teknikinnehåll, och blir mer och mer avancerade.
– Men många servicejobb kan vara svåra att försörja sig på. Här tror jag det är nödvändigt med robusta skyddsnät och minimilöner man kan klara sig på.
Vilken av trenderna är starkast?
– Automatisering är ett mycket större hot än utlokaliseringen till Asien, även om det är det som får uppmärksamhet i medierna. Människor tenderar att underskatta datoriseringens effekter. Här i USA blir många vansinniga över att indier och kineser ”tar deras jobb”, men ingen säger något om att det finns bankomater överallt numera – trots att det rimligen innebär att det blir färre bankanställda.’
Har du något ytterligare exempel?
– Ja, ett tydligt exempel är TurboTax – en programvara som hjälper folk att göra sina skattedeklarationer i datorn. Det kostar bara från 40 dollar och uppåt att köpa, och miljoner amerikaner använder det. Självklart leder det programmet till färre uppdrag för alla deklarationsrådgivare och konsulter – men när det var deklarationstider senast talades det mest om hur indiska konsulter tog över en del uppdrag.
Vad ger du för råd till dina barn inför framtiden?
– Mina föräldrar uppmanade mig att studera juridik, vilket jag gjorde och inte tyckte var särskilt kul. Men jag försöker inte få mina barn att gå konst- och designskolor! Nej, det enda jag säger till dem är att de inte ska göra saker bara för att behaga andra, utan för att det känns meningsfullt för dem själva. Men om något av mina barn skulle vilja bli revisor skulle jag absolut inte försöka motverka det.
Hur tycker du att skolorna anpassat sig till hur samhället och arbetsmarknaden utvecklas?
– Här i USA går det tyvärr i fel riktning, i och med att man betonar skriftliga tester och utvärderingar mer och mer. Det är helt fel, för då uppmuntrar man lärdomar som går att mäta – och inte nyfikenhet, kreativitet och andra kvalitativa egenskaper som jag tror blir viktigare. Det är en utveckling som har mer att göra med utbildningspolitikernas regelverk än ungarnas framtid.
– Lärare och rektorer förstår vad det här handlar om, de som dagligen vistas i klassrummen. Det finns ett glapp mellan vad som händer där och vad skolpolitikerna tror är viktigt. Om jag fick bestämma skulle man låta bli att skära ner på undervisningen i bild, musik och drama i skolorna – det är ämnen som utvecklar just sådana sidor som kommer att behövas på framtidens arbetsmarknad.
Du säger ofta att en konstexamen (MFA) är ”den nya handelshögskoleexamen” (MBA). Men konstnärer har knappast en enkel arbetsmarknad?
– Nej, och jag tror att det kommer att vara svårt att klara sig för den som vill vara fri konstnär, tyvärr. Det är egentligen tillämpad konst jag menar. Ett exempel på hur arbetsmarknaden suger upp kreativa studenter är en designskola i Florida, som har utbildningsprogram i bland annat formgivning, datoranimering och digital konst. Ett företag som utvecklar spel anställde större delen av deras avgångsklass i elektronisk konst – 22 studenter på ett bräde! Även traditionella storbolag som General Motors och Procter & Gamble letar nu efter kreativa personer som kan hitta på nya produkter.
Vad har du för råd till arbetsvägledare och andra som ska ge råd om framtidens arbetsmarknad?
– Det gäller att hitta individens styrka och motivation för en skräddarsydd utbildningsväg.
Passar du själv in på din beskrivning av framtidens arbetstagare?
– Haha, nej, jag är själv väldigt styrd av min vänsterhjärna, och försöker anpassa mig till en värld i förändring så gott det går!
Hur då?
– Jag gick exempelvis en kurs i hur man tecknar med hjälp av sin högra hjärnhalva. Det var en omvälvande erfarenhet, och det förändrade mitt sätt att se på världen. Alla kan öva upp sin kreativitet, sin empati och sin förmåga att se former och helheter.
Ska man ha roligt på jobbet?
– Absolut! Lust och arbete hör ihop, det vet alla som har så kallade kreativa jobb. Se bara på hur Google låter sina anställda i Kalifornien göra vad de vill en femtedel av arbetstiden, för att de blir mer kreativa och motiverade då. Men det kräver en helt annan syn på arbetsledning än i en traditionell företagshierarki…
– Det är klart att rutinuppgifter inte alltid kan vara kul, men sådana jobb håller ändå på att försvinna österut eller till datorerna. De flesta är nog vana vid att tänka på arbetet som ett nödvändigt ont, en transportsträcka till pensioneringen – men en del av de förändringar jag talar om kommer att leda till att jobb handlar mindre om att enbart försörja sig och mer om personlig tillfredsställelse.
Gunilla Kinn
Fotnot: Daniel Pinks bok ”A Whole New Mind” kommer att ges ut på svenska under våren 2008 av förlaget Litteraturhuset. Bokens svenska titel blir: »Ett helt nytt sätt att se – från informationsålder till konceptålder«.
@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@Dan Pink – fakta
Yrke: Frilansskribent, föreläsare och uttolkare av tidsandan (och vad som i USA kallas ”public intellectual”).
Bor: i ett tegelhus i ett villaområde i Washington DC.
Familj: Gift, har tre barn (4, 8 och 11 år) som går i spansk- och engelskspråkig skola.
Utbildning: Fil kand (Bachelor of Arts) i lingvistik samt juristexamen från Yale.
Bakgrund: Talskrivare åt den förre vicepresidenten Al Gore 1995–1997; redaktör på Wired och skribent för andra tidningar (New York Times, Fast Company, Harvard Business Review m fl). Har aldrig jobbat som jurist (”den stora poängen med juristutbildningen var att jag träffade min fru där”).
Fritidsintressen: ”Ehhh, jag har inga särskilda – det tror jag är typiskt för oss fria agenter, som har vårt jobb som livsstil”.
Böcker: ”Free Agent Nation: The Future of Working for Yourself” (2002; begreppet ”fri agent” myntade Pink i en artikel i magasinet Fast Company 1997)
”A Whole New Mind: Why Right-Brainers Will Rule the Future” (2006)
Nästa bok: kommer i april och är en roman tecknad i den japanska manga-traditionen, om hur man gör karriär i företagsvärlden: ”The Adventure of Johnny Bunko: the Last Career Guide You'll Ever Need''.
Hemsida/blogg: http://www.danpink.com
Tuesday, November 29, 2005
Kellermans Rocky gör entré i USA
Publicerad i Göteborgsposten/Gränslöst, 29 november 2005
Efter sitt segertåg i Sverige och delar av Europa är det nu dags för hiphop-hunden Rocky att försöka slå sig in på den amerikanska serie-marknaden.
Frilansjournalisten Gunilla Kinn har träffat tecknaren Martin Kellerman i New York.
För åtta år sedan for Martin Kellerman, alias Rocky, till Manhattan för att komma undan sitt miserabla liv i Stockholm. Han hamnade i en minst lika trist tillvaro på en kompis’ soffa i Harlem – pank, dumpad och arbetslös.
Men lyckan vände. Kellerman har etablerat sig som en av Sveriges mest framgångsrika serietecknare och är nu tillbaka i New York för att lansera den första boken om Rocky på engelska. Den här gången bor han “downtown”, på tjusiga Soho Grand Hotel.
– Jag har väldigt lågt ställda förväntningar på hur det ska gå i USA, påstår han.
– Jag vet inte hur Rocky fungerar när den översätts. Men jag hoppas att boken säljer tillräckligt mycket för att den andra delen också ska ges ut.
Istället för vit hiphoppare på Södermalm, Stockholm hade Rocky i USA kunnat bli en vit hiphoppare i Cleveland, Ohio.
– Det hade varit grymt! Cleveland verkar vara lite som Stockholm: en deprimerande stad som är svinkall på vintern men OK på sommaren.
Martin Kellerman ler förtjust vid tanken på Rocky som amerikan. (För de norska läsarna är han norrman, och hänger på Oslos barer och kaféer.) Nu fick förläggaren och översättaren Kim Thompson fria händer, och valde att låta Rocky förbli stockholmare.
Men, som han antyder i efterordet till “Rocky Volume 1: the Big Payback”, är stripparna så fulla av kulturella fenomen som Seinfeld, hip hop, Rambo, Bill Clinton och Gudfadern att det mesta gått att hålla intakt. Om än i amerikansk språkdräkt.
Med några små undantag för att göra allt begripligt. Som att det är “Midwesterners”, inte Gävlebor, som blev insnöade i ovädret 1998, och att Rockys kompis Mange får heta Manny. Bara ett fåtal originalstrippar har strukits – som den som anspelade på den svenska hiphop-scenen. Men Hultsfredsfestivalen, Stockholmsförorter och lokala TV-kändisar finns kvar.
– Ja, det är konstigt att nästan allt gått att behålla. Men det har nog varit ett styvt jobb att översätta Rocky, säger Martin Kellerman eftertänksamt medan han stolt visar fram ett exemplar av det häftade albumet, rykande färskt från tryckeriet i Texas.
– Jag är fortfarande inte helt säker på att det inte hade varit bättre att göra om det helt.
Historien om hur antihjälten Rocky kom till är väl känd, men tål att upprepas: Martin Kellerman var 24 år och hade fått sparken från sitt jobb som skämttecknare på en porrtidning. I samma veva gjorde hans flickvän slut och sparkade ut honom ur lägenheten.
Som ren terapi började han teckna episoder ur sitt loser-liv: en räcka av lördagsragg, baksmällor, kaféhäng och ständig brist på pengar. Kellermans kompisar fick finna sig i att bli seriefigurer – och när Rocky hamnade i Metro blev denna storstadsfabel snart något det talades om i Stockholm. Vissa tyckte Rocky var odrägligt grabbig; andra att serien var 90-talets svar på den eviga frågan om generationsromaner.
Sedan 1998 har det blivit nio Rockyböcker i totalt 300 000 exemplar, strippar i alla möjliga tidningar (som DN, Café, Metallarbetaren och en rad landsortstidningar) och länder (förutom Norge och Sverige: Finland, Danmark, Island, Italien, Spanien, Slovenien och Schweiz), kalendrar, en teaterpjäs och ett magasin.
Och nu är det alltså dags för USA. Förlaget presenterar rentav Martin Kellerman som “the Jane Austen (or perhaps the 50 Cent) of turn-of-the-millennium twenty-something pan-European slackers”.
Själv skriver han hellre in sig i den tradition med dialogdrivna dagboks-serier som etablerats av amerikanska tecknare som Peter Bagge, Robert Crumb och Joe Matt.
– Ja, så gott som alla som ritar självbiografiskt är inspirerade av dem. Min produktion är jättestor jämfört med deras – så nu hoppas jag ta över deras fans, säger Martin Kellerman kaxigt på bästa hip hop-manér.
Peter Bagge är såväl idol som direkt inspirationskälla, så man kan ana att det känns bra att förlaget Fantagraphics fått honom att kommentera Rocky i baksidestexten (“välskriven, vältecknad, väldigt rolig och lätt att känna igen sig i”).
Egentligen är det den tyska marknaden som lockar. I USA räknas en upplaga på 3 000 seriealbum som hög. Och att få in Rocky i amerikanska dagstidningar skulle aldrig gå; enligt Martin Kellerman är det ingen idé att försöka. Orsaken är språket, med “goddammit” och “fuckin’” i var och varannan mening.
– Det är faktiskt roligare att teckna Rocky nu än det var förut. Då var det kul med framgången och all uppmärksamhet, förklarar han.
– Men nu gillar jag själva jobbet, ritandet. Jag kommer nog att hålla på med Rocky hela livet. Och ju sämre jag mår, desto roligare blir serien.
GUNILLA KINN
Subscribe to:
Posts (Atom)