FN-skrapan renoveras i fem år

Utgivet av TT som s k helgtext.
Denna bild på FN:s byggnader togs av Andrea Brizzi 1993 och kommer från FN:s fotoarkiv – läs mer här.
Några av mina bilder från The Dirty Tour finns här.

När FN:s huvudkontor invigdes vid East River i New York på 1950-talet blev det snart ett av världens mest kända byggnadsverk.
Men med tiden har lokalerna blivit rejält slitna. I vår börjar de renoveras, av Skanskas amerikanska dotterbolag.

–Titta, vilka skönheter! Jag älskar de här maskinerna! säger driftsteknikern Gene Spiegle nostalgiskt när han visar runt bland de urmodiga värmepannorna, fläktarna och kontrollsystemen i FN-skrapans 28:e och 39:e våningar och de tre källarplanen.
–De bildar en vacker infrastruktur. Men den är på 1950-talsnivå! Maskineriet har fungerat mycket längre än förväntat – fast nu är det hög tid att byta ut allt.
Den som besökt Förenta Nationernas New York-lokaler vet att de är en riktig tidsmaskin, som förflyttar en fem decennier bakåt. Generalförsamlingen, säkerhetsrådets sal, delegaternas möteslokaler, Dag Hammarskjöld-biblioteket – alla är de vackra och värdiga, om än lätt bedagade rum.

The Dirty Tour
Värre är det i kontorskorridorerna och kulvertarna, som de flesta besökare aldrig ser. FN:s anställda sitter trångt och i gammalmodiga lokaler.
De senaste åren har intresserade fått gå en "Dirty Tour" i skrapan – en rundvandring bakom kulisserna, som FN-administrationen ordnat för att visa varför en renovering är angelägen. Särskilt tydligt blir det på de våningar där drift och underhåll sköts.
I källaren, under vattennivå, tränger salt in från East River. Och på en skylt på 28:e våningen står en larmanvisning som inte uppdaterats på länge: "Vid nödfall, ring Murray Hill 2-4477".
–Värmesystemet är från Johnson Controls i Milwaukee, berättar Gene Spiegle och konstaterar att det fungerar utmärkt, trots att det är nästan 60 år gammalt.
–Företaget har bett att få maskinerna när vi byter ut dem, till sitt museum.
Helt stilla har tiden inte stått. Lokalerna fick en ansiktslyftning 1976 – och 2006 installerades ett modernt övervakningssystem, med videokameror och monitorer.

Byggstart i vår
Men snart sätter en omfattande renovering fart: Capital Master Plan. På fem år ska FN:s byggnader uppgraderas till 2000-talet. Trots trångboddheten blir det inga nya ytor, bara ett tillfälligt hus i parken norr om entrén som de anställda evakueras till. Dessutom har FN hyrt lokaler "på sta'n", för att fungera som vanligt.
Sedan i fjol projekteras allt av arkitekter och ingenjörer, och i maj förvandlas området till en byggarbetsplats med uppemot 1 500 arbetare. Skanska är generalentreprenör, med hundratals underleverantörer.
Att det svenska bolaget vann upphandlingen, mot några amerikanska konkurrenter, ansågs positivt på FN som gärna vill ha en multinationell prägel. Att Skanskas dotterbolag i Argentina nyligen varit insyltat i en mutskandal gjorde dock att allt, enligt TT:s källor, granskades noga, eftersom FN vill slippa fler liknande historier för egen del. FN:s eget revisionskontor ska följa Capital Master Plan.

Komplext bygge
–Det är ett mycket komplext projekt, säger Dan Kolakowski som är Skanskas ansvarige chef.
–Vi har ju 192 uppdragsgivare, som alla har synpunkter!
–Det gäller att bli av med all asbest och bly, förklarar Ted Jadermark, projektledare för installationer och en av de ingenjörer Skanska sänt från Sverige.
–Alla system för värme, ventilation och kyla byts ut och blir toppmoderna.
Ombyggnaden finansieras av FN:s medlemsländer, i proportion till deras vanliga avgifter (22 procent av USA).
Budgeten är på cirka 12 miljarder kronor. Det kan verka vanvettigt att lägga så mycket på renovering – för FN saknar knappast viktiga ändamål. Men hur akut behovet är bevisades när brandmyndigheterna i fjol dömde ut byggnaderna på drygt 800 punkter. New Yorks borgmästare Michael Bloomberg ville rentav stoppa skolbarnens studiebesök på FN.

Amerikansk arkitekt
Sedan det 1995 stod klart att en renovering var nödvändig har allt stötts och blötts i utredningar och planer, med många förseningar. I somras utsågs en ny huvudarkitekt – amerikanske Michael Adlerstein, med titeln biträdande generalsekreterare (på bilden ovan med en modell). Han har gedigen erfarenhet, med renoveringar av Taj Mahal i Indien och Frihetsgudinnan på meritlistan. Han har även varit ansvarig för historiska platser i USA – som slagfältet i Gettysburg – och för New Yorks botaniska trädgård.
–Som student fördjupade jag mig i FN-byggnadernas arkitektur. Jag har alltid gillat den internationella modernism som de är ett så fint exempel på – och Le Corbusier är en av mina arkitekthjältar, säger Michael Adlerstein.
–Vi ska renovera lokalerna så att de blir så moderna, säkra och miljövänliga det går. Elräkningen blir 40 procent lägre! Men ingen kommer att se skillnad utifrån när allt är klart. Tanken är att bevara FN-skrapan som den arkitektoniska ikon den är.

/Gunilla Kinn


Trängsel i FN-skrapan
• Ligger på internationellt, ej amerikanskt, territorium.
• Projektets budget: 12 miljarder kronor
• Tidsram: 2007–2013.
• Sex byggnader hör till FN:s byggnadskomplex i New York. De tre viktigaste: sekretariatet i den 38 våningar höga skyskrapan; generalförsamlingens mötessal samt konferensbyggnaden. (Dessutom finns Unicef, UNDP och andra FN-organ i närheten. De hyr in sig i olika kontorsfastigheter.)
• Uppfördes 1949-52, för 70 medlemsstater och 700 möten per år. Nu är 192 länder medlemmar i FN, och det hålls fler än 8 000 möten årligen. (Staterna hyr egna lokaler på sta'n för sina FN-beskickningar.)
• FN-interiörerna hade huvudrollen i Sydney Pollacks actionfilm "Tolken" (2005), där Nicole Kidman spelade FN-anställd och Sean Penn agent.

Detta fotografi togs den 1 april 1947 och föreställer de arkitekter som ritade FN:s New York-byggnader.


















Längst till vänster står den svenske representanten i den internationella gruppen, Sven Markelius, och intill honom (med glasögon) Le Corbusier. Oscar Niemeyer står mitt i, mannen med svart slips.
Länder som var representerade förutom Sverige, Frankrike och Brasilien: Kina, Sovjetunionen, Australien, USA, Jugoslavien, Grekland och Polen. Mer information om bilden här.

Dirty Tour på FN - bilder

FN:s byggnader i New York är lite av en tidsmaskin, som förflyttar sina besökare till 50-talet. Här, på golvet i en av de tre källarvåningarna, har saltvatten från East River trängt in:























På en skylt på FN-skrapans 28:e våning står en larmanvisning som inte har uppdaterats på länge: "Vid nödfall, ring Murray Hill 2-4477". New York övergav denna typ av telefonnummer för decennier sedan.


















Kontrollpanelerna för värme- och ventilationssystemet som används i FN-skrapan tuffar på och fungerar fint, trots att de är nästan 60 år gamla.
Eftersom många av leverantörerna på 40- och 50-talet inte längre finns kvar har FN:s egna verkstäder fått tillverka vissa reservdelar.
Leverantören av apparaten nedan, Johnsons i Milwaukee, har bett att få viss utrustning för att visa på sitt företagsmuseum när FN nu byter ut driftssystemet.


















Maskineriet i FN:s driftssystem fungerar fint – som dessa reglage av bakelit – men snart byts alltsammans ut mot den allra senaste tekniken.

FN i Fokus

Sex sidor om FN i detta nummer av Fokus:

Varför gör inte FN något i Sudan? Darfur-frågan visar tydligt på världssamfundets begränsningar – trots att FN:s medlemsländer åtagit sig en “skyldighet att skydda” lidande människor handlar det multilaterala samarbetet i slutändan om realpolitik.

[OBS! Nedanstående texter är något längre än de som publicerats i tidningen.]

En marskväll i New York står Jean-Marie Guéhenno än en gång framför de 15 brokiga flaggorna utanför FN:s säkerhetsråds sal för att tala om läget i Darfur. Men än en gång tvingas han komma med en icke-nyhet:
– Vi har en lång väg att gå, därför att det finns grundläggande missförstånd om vilka förväntningar Sudans regering har och vad den erbjuds, rabblar han matt.
Jean-Marie Guéhenno är biträdande generalsekreterare och chef för FN:s fredsbevarande styrkor (DPKO), utan tvekan en av FN-systemets mest respekterade tjänstemän. En vanlig dag på jobbet försöker han få Sudans president Omar Hassan Al Bashir att gå med på att Förenta Nationerna och Afrikanska Unionen (AU) ska få skicka fler soldater till Darfur-provinsen i västra Sudan, en styrka som ska skydda civilbefolkningen från våld.
Diskussionerna har länge gått ut på att få Sudan att acceptera att de 7 000 AU-soldater som nu finns på plats i en övervakningsmission ska bli 3 000 fler, sedan mer än dubbelt så många. Parallellt pågår det politiska förhandlingsspåret, där Jan Eliasson och AU:s Salim Ahmed Salim samtalar med såväl regeringen som med alla möjliga rebellstyrkor inom och utom Sudan.
Men Khartoum har lyckats dra förhandlingarna i långbänk och vägrar ta emot fler ljusblå hjälmar. Jean-Marie Guéhenno svarar, som så många gånger förut, de församlade journalisterna:
–Vi ser ett fortsatt lidande, vi anser att det är viktigt med både fredsbevarande trupper och en politisk process. Situationen är oacceptabel...
Frustrationen skiner igenom både hos Guéhenno och hos reportrarna, som inte längre vet hur de ska variera sina texter om Sudan.

De senaste årens händelser i Darfur visar hur svårt det är att förverkliga idealen i FN-stadgan om allas rätt till ett liv i fred, till säkerhet och mänskliga rättigheter.
Både i den diplomatiska kåren, bland politiker och den allmänhet som följer Sudan via medierna finns en stark frustration över att åratal av förhandlingar knappt lett någon vart. Tvärtom kommer förtvivlade rapporter om att hundratusentals människor dödats, att miljoner lever i flyktingläger och att kvinnor våldtas på nätterna när de går ut för att samla ved.
FN:s Råd för mänskliga rättigheter levererade i våras svidande kritik för att Sudans regering inte förmått skydda sin befolkning mot Janjaweed-milisens attacker. Och världssamfundet – som gång på gång, efter andra världskriget, Kambodja, Bosnien och Rwanda, upprepat mantrat: "Aldrig mer!" – tycks ha kollektivt dåligt samvete för att det inte agerade i Darfur redan 2003.

I USA och Kanada finns ett starkt folkligt engagemang för att världen ska lägga sig i konflikten. Samtidigt som Khartoum-regeringen kraftigt försökt tona ned antalet dödade, och framför allt sitt eget ansvar, har vem som helst med satellitbildsprogrammet Google Earth installerat i sin dator kunnat se bilder på byar som bränts ner av rebellgrupper. Såväl högerkristna som vänsterradikala fredsaktivister demonstrerar på bred front i Nordamerika – på gator, i spalterna, på nätet och gentemot sina kongressledamöter. När Jan Eliasson är i New York för att rapportera om sina Sudanresor får han vara med i tv på bästa sändningstid.

Jan Eliassons budskap är att det nu finns en liten, liten öppning för en politisk lösning, och vädjar om mer tid för förhandlingar – vilket stöds av såväl Ban Ki-moon som Carl Bildt. Men USA, som tillsammans med Storbritannien länge propagerat för FN-sanktioner och har tröttnat på allt samtalande, skärpte nyligen sina egna sanktioner – och ökade därmed trycket på FN att nå resultat.

Enligt FN-stadgan har säkerhetsrådet rätt att på egen hand besluta om insatser när den internationella säkerheten hotas – vilket den gör i fallet Darfur, eftersom även Sudans grannländer destabiliseras av flyktingströmmar. Men Kina, som hämtar en stor del av sin olja från Sudan och månar om att hålla sig väl med Khartoum, hotar med sin vetorätt.
– Darfur är en inrikesfråga, förklarar ambassadör Wang Guangya bestämt under ett samtal i den vackra delegatsloungen i FN:s högkvarter, fjärran klanstrider och de vedervärdiga förhållandena i flyktinglägren.
– ”Skyldigheten att skydda” ankommer på Sudans regering. Om det förekommit brott mot mänskligheten eller ej är en bedömningsfråga, säger han.

Just begreppet "skyldigheten att skydda" är centralt i frågan om Darfur.
Folkmordet i Rwanda 1994 ledde till att denna princip formulerades – av kanadensiska akademiker och människorättsaktivister – och sedan antogs av FN:s samtliga medlemsstater vid toppmötet 2005. Bakgrunden var just känslan av "Aldrig mer!".
Varje stat har att skydda sina medborgare. Men fungerar inte det måste det internationella samfundet ta sitt ansvar, är tanken. I en globaliserad värld blir även den moraliska skyldigheten att ingripa mot brott mot mänskligheten gränslös.
Begreppet är dock ännu inte folkrättsligt bindande, utan mest en normerande princip. En rad länder fruktar – trots att de skrivit på – att begreppet riskerar att användas av mäktiga stater, läs USA, som täckmantel för invasioner och interventioner med andra syften än rent humanitära. Bland annat därför har det inte tillämpats som det var tänkt.

Kommentar (11 juni): Skulle jag skriva texten idag skulle jag ta upp något mer om debatten om humanitär intervention under 90-talet, och hur den övergick i begreppet "skyldigheten att skydda". Det är naturligtvis inte bara händelserna i Rwanda som är bakgrunden, utan också och inte minst Kosovokrisen 1999 (med flera kriser).

Den senaste tiden har förhandlingarna om truppförstärkningar till Darfur till sist gett resultat, kanske tack vare att Kina börjat svänga i frågan. Trots allt ligger det inte i Kinas intresse att trilskas om Darfur – med ett nära förestående OS i Peking, och med mängder av kinesiska affärsmän och ingenjörer på plats i Sudan. Går Kina med på säkerhetsrådssanktionerade insatser öppnas nya möjligheter.

En kväll i april, framför de 15 flaggorna, kunde Jean-Marie Guéhenno därför äntligen förklara att Sudan till sist gått med på att ta emot fler soldater – kanske, möjligen, framåt höstkanten. Och i maj kunde Fredrik Reinfeldt och Carl Bildt erbjuda FN deltagande av en svensk ingenjörstrupp i styrkan.
Men än återstår att se vad som blir verklighet. Diplomaterna betonar att det fortfarande är “en svår förhandlingsprocess”; den sudanesiska regeringen har hittills bara gått med på fler AU-soldater, inte den föreslagna hybridstyrkan under FN-ledning.
– Det går inte att underskatta alla hinder för att något ska hända, säger den kanadensiske fredsforskaren Robert Muggah och räknar upp några, förutom de som finns i Peking och Khartoum: Att bygga politisk vilja, att få fram soldater som vill åka till Darfur – eller bara att hitta vatten.
Gunilla Kinn

Ban Ki-moon – general eller sekreterare?
Blott sex dagar in på det nya året löd New York Times ledarsidas dom över Ban Ki-moon: "A Status Quo Secretary General". FN:s nye ansikte utåt fick inte ens en smekvecka innan han dömdes ut.
En rad omständigheter bidrog till att det blev en skakig start. Ban Ki-moon sade redan första dagen på jobbet, den 1 januari, att han stödde Iraks rätt att utmäta dödsstraff för Saddam Hussein - en hållning som är förenlig med folkrätten, men knappast med FN:s linje att verka mot dödsstraff. Människorättsaktivister runtom i världen gick i taket och undrade vem mannen som efterträtt Kofi Annan egentligen var.
Ban Ki-moons pussel med utnämningar till högre tjänster väckte än mer misstro. Det verkade uppenbart att han hade lovat vissa mäktiga länder poster, om de stödde hans kandidatur - och så tycktes han kompensera detta genom att utse andra personer på tveksamma grunder. Som Tanzanias utrikes- och utvecklingsminister Asha-Rose Migiro - som sägs ha blivit lika förvånad som alla andra, när hon utan vare sig intervju eller klockren meritering fick posten som ansvarig för FN:s reformarbete.
Inte blev det bättre av att Ban Ki-moon misslyckades med att förklara hur han tänkte, och ibland dröjde flera dagar med att förtydliga vissa uttalanden.
Den klumpiga starten krävde försoningssamtal, inte minst med utvecklingsländerna i G77-gruppen. Ban Ki-moon är inte lika kommunikativ och karismatisk som Kofi Annan, men har själv sagt att han står för en "koreansk" ledarstil: lågmäld och konsensus-orienterad; dialog hellre än konfrontation.
Generalsekreteraren för Förenta Nationerna har inte mycket formell makt - däremot möjlighet att utöva vad statsvetare kallar "soft power", exempelvis genom att bilda opinion genom medierna eller medla bakom kulisserna.
Men FN-systemet är svårnavigerat, även för mycket erfarna diplomater. Maktspelet är överraskande starkt. Jan Eliasson talar om "FN:s bysantinska korridorer", i vars irrgångar den som kommer från den bilaterala världen lätt går vilse. Ban Ki-moon - som visserligen tjänstgjort på Sydkoreas FN-beskickning i New York, men som kommer från jobbet som sitt lands utrikesminister - har gissningsvis drabbats av kulturchock.
Trots att de flesta FN-delegater ännu tycks ha en ganska vag bild av den nye generalsekreteraren verkar han ändå ha ridit ut stormen från i vintras. Under våren har han rest flitigt, främst i Afrika och Mellanöstern, för att göra sig känd och själv lära känna FN-frågorna på fältet.
Ban Ki-moon har gjort klart att han vill prioritera klimatdebatten, fattigdomsbekämpning och hälsovård - typiska "soft power"-frågor. Men risken är stor att hans dagliga arbete snarare kommer att handla om nya och gamla utrikespolitiska kriser, om svåra förhandlingar med bångstyriga diktaturer och kaxiga supermakter.
Att Kofi Annan gick bet på att i grunden reformera FN:s organisation och beslutsformer (se separat artikel) avskräcker säkert efterträdaren från en alltför ambitiös agenda på det området, trots att hans valkampanj i fjol handlade just om att göra FN effektivare.
Till allt annat kommer den eviga balansgången till värdlandet USA - ofta komplicerad för Annan, som i FN-kritiska kretsar uppfattades som "anti-amerikansk". Det är ingen hemlighet att USA i Ban Ki-moon hoppas få en skicklig administratör snarare än en karismatisk superdiplomat – men det återstår att se om för att se den blide sydkoreanen mest av allt blir general eller sekreterare.


Inte bara Ban Ki-moon – här är FN:s viktigaste makthavare
1. Won Soo-Kim är generalsekreterarens högra hand och, liksom ytterligare några i det inre kabinettet, handplockad från UD i Seoul. Med en gedigen diplomatisk bakgrund ska han som biträdande generalsekreterare hjälpa Ban Ki-moon navigera den svårstyrda FN-skutan.

2. Zalmay Khalilzad är USA:s nye FN-ambassadör. Sunnimuslim, född i Afghanistan, utbildad i USA och Libanon, förankrad i det neokonservativa lägret i Washington och med färska ambassadörsposter i Kabul och Bagdad i bagaget tycks han vara en av George W Bushs mer klockrena utnämningar. För många i FN-skrapan är vem som helst bättre än företrädaren John Bolton, och hittills har Khalilzad imponerat med sin mer diplomatiska stil.

3. Kina spelar en mer aktiv roll i världspolitiken än tidigare, inte minst som handelspartner och biståndsgivare. Men just därför har ambassadör Wang Guangya varit Khartoum-regimens pålitlige bundsförvant i säkerhetsrådet, där Kina hittills blockerat alla förslag om resolutioner mot Sudan med hänvisning till den nationella suveräniteten.
Iran, Zimbabwe, Nordkorea, Burma och Eritrea är andra oroshärdar, där Kina satt sig på tvären. Rysslands Vitalij Tjurkin har motsvarande makt att hota med sitt lands veto i avgörande frågor – och gör det särskilt gärna när det gäller Iran.

4. Ban Ki-moon har strategiskt nog utsett några medarbetare från "P5", de permanenta säkerhetsrådsmedlemmarna – som den amerikanske karriärdiplomaten B Lynn Pascoe, biträdande generalsekreterare för politiska frågor. Men det är inte okomplicerat att ha en amerikan på posten, eftersom Mellanöstern ofta står på avdelningens agenda.

5. Munir Akram är Pakistans ambassadör och ordförande i G77 - den grupp av numera 130 länder som representerar vad som i internationella sammanhang etiketteras "syd". G77 var exempelvis pådrivande för FN:s millenniemål.
Gruppen – mer enad och kaxig än någonsin – lyckas ofta driva västdiplomater till vansinne genom att blockera förslag och misstänkliggöra de gamla kolonialmakterna samt, framför allt, USA.

Sverige och FN – business as usual?
I fjol hade svenska UD snudd på en filial inne i FN-skrapan i New York, tack vare Jan Eliassons dubbla roller som utrikesminister och generalförsamlingens ordförande. Regeringen var starkt involverad i hans uppgift: att försöka driva igenom ett antal reformer. Även om förhandlingarna blev tuffa framstod det hela som en triumf för traditionell svensk, socialdemokratisk, FN-vänlig politik.
Det senaste arbetsåret har varit mer av en mellanperiod för generalförsamlingen. Och först i maj syntes de i sammanhanget tyngsta svenska ministrarna till i New York. Då besökte Fredrik Reinfeldt, Carl Bildt och Gunilla Carlsson – för första gången som stats-, utrikes- respektive biståndsminister – FN. Alla bedyrade de att den svenska FN-politiken fortsätter som förut, ja, rentav mer aktivt och involverat än någonsin, lovade de, med pådrivanden för fler reformer.
Carlssons fokus på ökad kontroll av vart biståndspengarna tar vägen rimmar väl med strävandena inom FN:s organisation; Reinfeldts vurm för miljö- och klimatfrågor stämmer väl med Ban Ki-moons agenda – och Bildt, ja, han trivs naturligtvis som fisken i vattnet i en miljö där snudd på alla utrikespolitiska frågor i världen behandlas på en och samma gång.
"Diplomati som konfliktlösningsinstrument är back in business" förklarade Carl Bildt efter sina FN-möten för Fokus, med en parafras på sin amerikanska kollega Condoleezza Rice – men lade för säkerhets skull till att "Vi har en rätt aktiv utrikespolitik inte bara här".
Svenska FN-förbundets ordförande Alexander Gabelic – tillika riksdagsledamot (s) – tycker dock att det återstår att se hur den nya regeringen egentligen ser på FN.
– Det har inte utkristalliserat sig något tydligt engagemang, tycker han.
– Reformprocessen som Jan Eliasson drev var väldigt spännande - som det efter det fantastiska året känns angeläget att förvalta.
Några stora förändringar i svensk FN-politik är nog inte att vänta, med det viktiga undantag som påvisats av folkrättsjuristen Mark Klamberg – att Carl Bildts syn på Irakkriget 2003 som förenligt med folkrätten antyder en ompositionering, jämfört med den tidigare regeringen. Kontinuiteten förstärks annars av att det ju just är Jan Eliasson som med den borgerliga regeringens stöd för hans medlarroll i Sudan är den svensk som har en av de tyngsta FN-posterna just nu.


FN:s ödesfrågor

1. Maktkamper
De senaste åren har klimatet i FN-skrapan varit hätskt – med starka spänningar mellan de 130 utvecklingsländerna i G77-gruppen, där även Kina finns med, och västvärlden.
G77 har helt lyckats blockera vissa reformer av FN – som att rensa upp bland de många “mandat” som i decennier lagrats hos generalförsamlingen. Dessutom har G77-länderna reagerat över att säkerhetsrådets 15 medlemmar tar upp frågor som de tycker hör hemma i generalförsamlingen, där ju alla 192 medlemsstater finns representerade. Ett exempel var när säkerhetsrådet i fjol diskuterade de fall av korruption och sexuellt utnyttjande som förekommit i FN:s fredsbevarande trupper. Många aktörer har försökt medla och minska motsättningarna, så gott det går. Men ingenting talar egentligen för att konflikterna blir färre inom överskådlig framtid.

2. Förhållandet till USA
Relationen mellan USA och FN har varit usel de senaste åren, inte enbart på grund av Irak. Turerna i “olja för mat”-härvan gav FN – och Kofi Annan – en usel image i amerikansk press. Republikanska politiker har uppfattat sig som de enda i världen som alls sätter press på FN att reformera sig. Inte hjälpte det mycket när Vita huset skickade den kontroversielle och FN-kritiske John Bolton som sin ambassadör. Under hans tid i New York blev förhandlingsklimatet ofta fientligt, ibland helt i onödan.
Men starkt anti-amerikanska stämningar har knappast gjort saken bättre. Mindre länder har gärna gått samman och gett USA en känga när de kunnat – ibland bara för sakens skull. Amerikanska och icke-amerikanska FN-entusiaster hoppas nu på en nytändning, symboliserad av USA:s nye FN-ambassadör Zalmay Khalilzad.

3. Korruptionen
Det är ingen hemlighet att det funnits en “korruptionskultur” på sina håll i FN-systemet, främst på fältnivå där insynen, granskningen och uppföljningen varit bristfällig. Pengar har missbrukats, slösats bort eller hamnat i fel fickor. Om än inte till den höga grad en del kritiker velat få det till. Och FN:s operativa verksamhet, som fredsbevarande insatser, sker ofta under exceptionella omständigheter, i laglösa områden där det saknas fungerande infrastruktur med bankkonton och el – ett läge som öppnar för bedragare.
Det är en förklaring, men inget försvar för att systemet på sina håll är ruttet. Inga-Britt Ahlenius försöker styra upp rutinerna, som chef för OIOS (Förenta nationernas interna revisions- och utredningskontor). Hittills har hennes byrå bland annat hittat flagranta fall av korruption i Unmik, FN:s Kosovo-organisation – men OIOS har för lite resurser för att egentligen klara sitt uppdrag. Frågan är vem som ska betala för fler vakthundar – detta utreds för närvarande.

4. Reformering av organisationen
FN:s struktur bygger på maktförhållandena i världen som de såg ut 1945. Då verkade det rimligt att segrarna i andra världskriget skulle få vara permanenta medlemmar med vetorätt i säkerhetsrådet. I dag ter det sig orimligt att länder som Indien, Brasilien, Japan och Tyskland inte är det (tycker i alla fall de själva).
Hot om att ta till vetot används framför allt av Kina och Ryssland. Mängder av förslag på hur vetorätten skulle kunna begränsas och rådet reformeras har presenteras presenterats. Kofi Annan lade fram en ambitiös reformagenda 2005. Men resultatet av det som hittills genomförts är svagt. Varken Rådet för mänskliga rättigheter eller den Fredsbyggande kommissionen fungerar exempelvis ännu som det var tänkt, när Jan Eliassons stab förhandlade fram dem.

Fotonot: Artiklarna bygger på samtal och intervjuer med ett 20-tal diplomater, politiker och statsvetare, däribland: FN-ambassadör Wang Guangya (Kina), Anders Lidén (Sverige), Sichan Siv (f d Ecosoc/USA), Jan Eliasson, Gunilla Carlsson, Fredrik Reinfeldt, Carl Bildt, Suzanne DiMaggio (amerikanska FN-förbundet), Carne Ross (Independent Diplomat), Robert Muggah (Small Arms Survey, Genève) samt Norges biståndsminister Erik Solheim och ett antal svenska UD-diplomater.

Bildt till Mellanöstern nästa vecka

Sveriges respektive USA:s utrikesminister, Carl Bildt och Condoleezza Rice, i the Outer Office på amerikanska UD, samtal den 22 maj.

Foto: Gunilla Kinn

Washington (TT)

När utrikesminister Carl Bildt på tisdagen träffade sin amerikanska kollega Condoleezza Rice fick situationen i Mellanöstern stort utrymme. Bildt reser själv till Jerusalem och Ramallah redan i nästa vecka.

– Vi hoppas kunna hjälpa till att förbereda ett mer konkret palestinskt statsbyggande — som en del i fredsprocessen, sade Bildt till svenska journalister efter mötet med Rice, där han betonat vikten av stabilisering i regionen.

Utrikesministern beklagade att den palestinska samlingsregeringen inte är så effektiv som man skulle kunna önska.

– Men skulle den falla sönder och vi skulle få ett inbördeskrig, ett sammanbrott på den palestinska sidan, skulle det de facto innebära ett sammanbrott för fredsmöjligheten. Det har vi ett gemensamt ansvar att förhindra.

Halvtimmesmöte

Trots att samtalet mellan Carl Bildt och Condoleezza Rice i hennes mottagningsrum knappast varade längre än en halvtimme hann de med en lång rad heta utrikespolitiska frågor, förutom situationen i Mellanöstern: främst Iran, Irak, Kosovo och relationen mellan Ryssland, EU-länderna och USA.

Bildt skulle senare under tisdagen träffa flera andra företrädare för amerikanska utrikesdepartementet, däribland den politiske chefen Nicholas Burns.

– Irak har varit uppe i flera samtal, av lätt insedda skäl, sade Carl Bildt, som sade att han tagit upp att Sverige tagit emot en orimligt stor andel av den irakiska flyktingströmmen.

– Vi har en generös flyktingpolitik, och det ska vi ha! sade utrikesministern – men antydde att han tyckte att USA borde ta emot fler flyktingar från Irak.

– Här i USA förs nu en inrikespolitisk debatt om immigration som kanske gör det omöjligt. Det kan jag beklaga.

Moskva nästa

På fredag — efter att ha mellanlandat i Stockholm, men före besöket i Mellanöstern — reser Carl Bildt till Moskva. Där kommer Kosovo att stå högt på dagordningen. Rysslands roll är särskilt viktig, eftersom frågan om Kosovos framtid snart kommer att avgöras i säkerhetsrådet där Ryssland har vetorätt.

– Det är ett känsligt skede av förhandlingarna. Det gäller att bedriva kreativ diplomati. Ryssarna har starka synpunkter, men det har även amerikanarna och vi i EU.

Carl Bildt hävdade att han märker "en positiv efterklang" av Fredrik Reinfeldts USA-besök i förra veckan, och försvarade statsministerns val att fokusera på klimat och miljö.

– Som utrikesminister har man många andra frågor, sade Bildt.

– Det är ingen tvekan om att de svenska transatlantiska förbindelserna är fler nu. Vi för en mycket intensiv dialog.

Gunilla Kinn/TT

Ny FN-konvention stärker handikappades rätt

Sverige och ett 70-tal andra länder skriver på fredagen på den nya FN-konventionen om funktionshindrades rättigheter.

-En enorm händelse för människor som jag, sade rullstolsburne Thomas Schindlmayr från FN:s avdelning för ekonomiska och sociala frågor vid en presskonferens på torsdagen.
-Konventionen innebär ett stort steg från en samhällssyn där personer med funktionshinder är några man tycker synd om och ger allmosor till. Den visar att handikappade har rätt till samma möjligheter som alla andra.
-Jag tycker att detta är bland det största som hänt i FN-sammanhang sedan barnkonventionen 1989, säger äldre- och folkhälsominister Maria Larsson (kd), som representerar Sverige vid fredagens ceremoniella undertecknande i generalförsamlingen.

650 miljoner människor, en tiondel av jordens befolkning, räknas som funktionshindrade. Arbetet med att stärka deras rättigheter har pågått inom FN-systemet sedan 1980-talet. Då utarbetades "standardregler" för handikappade, som komplement till FN:s grundläggande konventioner om mänskliga rättigheter. Men efter hand har det vuxit fram krav på en särskild konvention, vilket ger mer tyngd åt frågorna.
Konventionstexten talar nu om hur de stater som skriver under är skyldiga att – medelst lagstiftning och praktisk politik – förverkliga mänskliga rättigheter för funktionshindrade och se till att de inte diskrimineras, samt att handikapporganisationer ska få delta i beslutsprocesserna.
-Det är ett tufft och omfattande dokument, kommenterar Maria Larsson.
-Konventionen flyttar fram positionerna för alla funktionshindrade – men betyder allra mest i länder där de inte haft rättigheter och diskriminerats i arbetsliv och utbildning.

Tillströmningen av stater som skriver på från start är oväntat stor. Ett 70-tal stater väntas underteckna konventionen, och ett 40-tal det tilläggsprotokoll som låter en internationell expertkommitté utreda missförhållanden och ta emot klagomål från individer som anser att deras rättigheter kränkts.
Bland undertecknarna finns såväl västländer som Sverige, Danmark, Finland och Storbritannien, som många utvecklingsländer – exempelvis Kina, Brasilien, Indonesien, Jemen, Algeriet, Sudan, Sri Lanka och Jordanien.
-Jag måste tolka det som att dessa stater har en uppriktig vilja att, efter egna resurser, hitta instrument för att stärka handikappades rättigheter, säger Maria Larsson.

Konventionen antogs av FN:s generalförsamling i december, efter att ha förhandlats av medlemsländerna i några år. Handikapporganisationer i hela världen har deltagit i arbetet, som gått rekordsnabbt delvis tack vare Internet. Processen visar den stora roll som ideella organisationer sedan några år spelar för att påverka FN:s arbete.
Konventionen träder i kraft så snart den även ratificerats av 20 länder, det vill säga antagits av de nationella parlamenten. Jamaica blir först redan under fredagen.
För Sveriges del måste svensk lagstiftning först anpassas till konventionstexten. Maria Larsson räknar med att en proposition kan bli klar först 2008.
Gunilla Kinn/TT

Konventionstexten finns här.
Mer information om konventionen finns här.

Eliasson om Sudan: "En liten öppning"

Jan Eliasson vågar som FN:s sändebud i Sudan inte vara optimistisk om en fredlig lösning av Darfur-frågan. Men efter sitt senaste besök i regionen talar han i alla fall om "en liten öppning" för en politisk lösning.

New York, TT

-Vi flögs med helikopter till en hemlig plats i norra Darfur. Från luften kunde vi se byar som övergivits, en mycket dyster och tragisk syn. Vi landade i en skogsdunge där det inte såg ut att finnas några människor _ men så snart rotorbladen slutat snurra fanns där plötsligt ett hundratal representanter för gerillan. Sedan satt vi i flera timmar och förhandlade: som man brukar i Afrika, under ett träd.
Jan Eliasson talar ofta om att han gillar att vara ute på fältet, om hur viktigt det är för att nå respekt från de inblandade.
Hans uppdrag som FN:s sändebud i Sudan är att få nytt liv i den ganska misslyckade fredsprocessen, tillsammans med Salim Ahmed Salim som representerar Afrikanska Unionen (AU).
FN-rapport
I veckan har Eliasson rapporterat om deras senaste resa inför FN:s säkerhetsråd i New York. Viktigast är att varken den sudanesiska regeringen i Khartoum eller de motståndsrörelser duon Salim/Eliasson mött på fältet ser en upptrappad militär konflikt som någon bra lösning, utan vill sätta igång nya medlingssamtal.
-Vi har med tillfredsställelse noterat att alla säger att de inte vill ha en militär lösning. Då måste rimligen fientligheten trappas ned, och de olika grupperna respektera eld-upphör, säger Jan Eliasson bestämt.
-Detta är inte bara en from förhoppning, utan vi _förväntar_ oss nu att våldsnivån sänks! Efter vårt besök har det i alla fall inte varit några flygplansbeskjutningar...
Diplomati och samtal
[OBS! Dessa stycken har korrigerats jämfört med den version som först sändes ut.]
I New York har Jan Eliasson sökt stöd för sitt upplägg med en politisk process, och tyckt sig få det från länderna i säkerhetsrådet.
Parallellt med hans uppdrag förhandlar chefen för FN:s fredbevarande styrkor, Jean-Marie Guéhenno, med Sudans regering om att AU ska få skicka ytterligare 3 000 soldater till den enorma Darfur-regionen (där nu 7 000 finns).
Humanitär katastrof
Situationen i Darfur är fortsatt kritisk, med en usel säkerhetssituation för både internflyktingar och de hjälporganisationer som finns på plats. Jan Eliasson varnar för att konflikterna mellan olika stridande klaner destabiliserar inte bara Sudan, utan även Tchad där det nu finns mer än 200 000 internflyktingar.
Om två veckor reser Eliasson till Eritrea, vars regering tidigare varit involverad i att medla i Sudan. Samtal ska även föras med regeringarna i Tchad, Libyen och Egypten.
-Problemet är att få tag i ledarna för de olika motståndsgrupperna, säger Jan Eliasson på telefon, strax innan han kliver på planet mot Stockholm.
-I konflikter som denna är det viktigt att FN:s samarbete med regionala organisationer som AU fungerar. För det är i Sudan problemen ska lösas.

Annan kritiseras in i det sista av New York-tidning

New York (TT)

Två svenska folkpensionärer lyftes fram vid Kofi Annans sista presskonferens som generalsekreterare: Jan Eliasson presenterades som FN:s särskilda sändebud i Sudan, och Inga-Britt Ahlenius fick beröm för sitt arbete med FN:s internrevision.
- Under hennes ledarskap gör IOS verkligen sitt bästa. Jag är säker på att allt blir mycket bättre nu, sade Kofi Annan.
IOS står för Internal Oversight Services och är den avdelning som granskar FN:s verksamhet. Ahlenius tog över ledningen för drygt ett år sedan.
Kofi Annans sista år som FN:s generalsekreterare präglades av utredningen av korruptionen i Olja mot mat-programmet, som i främst amerikanska medier har lyfts fram som tecken på att FN inte fungerar som det ska. En rad inblandade länder, företag och ledare har pekats ut - men utredningen ledde till en rad reformer av FN:s rutiner, samt indirekt till att Inga-Britt Ahlenius anställdes.
Även på detta sista pressmöte ställde vissa reportrar kritiska frågor om Olja mot mat-härvan.
På tisdagen publicerade dessutom den FN-kritiska tidningen New York Sun en lång artikel med uppgifter om att Kofi Annan innan han blev generalsekreterare bodde i en lägenhet på Roosevelt Island. Det är ett bostadsområde med subventionerade hyror avsett för New Yorks låg- och medelinkomsttagare, där även många FN-anställda bor.
Skribenten, som tidigare rapporterat mycket om Olja mot mat-programmet, anklagar Annan för hyckleri. Hon har räknat ut att han och hans hustru bodde billigt i många år, jämfört med stadens marknadshyror, sedan Kofi Annan som FN-tjänsteman först flyttade dit 1978.
Tidningen skriver: "Frågan är relevant, för Kofi Annan, vars fru kommer från en av Sveriges mest välbärgade familjer, har tillbringat åratal med att tala om för amerikaner att de som lyckats i samhället har plikter mot dem som inte gjort det".
Lägenheten togs över av brodern Kobina Annan, som är Ghanas ambassadör i Marocko men tycks använda den för övernattning i New York samt låter sin son bo där, enligt New York Sun.
– Jag har inte kontrakt på lägenheten och kan inte kommentera mer än så, sade Kofi Annan på presskonferensen.
Gunilla Kinn/TT

Skarpt läge

Gunilla Kinn skriver om debatten kring Kanadas militära insats i Afghanistan.

Axess 8/2006

Kanada är inget krigiskt land. Kanada bevarar, liksom Sverige, hellre freden. Det var den dåvarande kanadensiske utrikesministern Lester Pearson som i samband med Suez-krisen kom på det där med FN:s blå baskrar – en idé han lyckades sälja in till generalsekreteraren Dag Hammarskjöld, och som renderade honom Nobels fredspris 1957. Fredsbevarande trupper, i så gott som all världens krishärdar, är sedan dess en lika stark del av Kanadas identitet som hockey och lönnsirap.

Så såg det även ut för några år sedan, då Kanadas dåvarande liberala regering sade tvärt nej till att delta i USA:s invasion av Irak 2003. Istället satsade den på att skicka fredsbevarande trupper till Kandahar i Afghanistan, ett beslut som hade brett stöd bland kanadensarna i gemen.
Men sedan dess har något hänt. “Kanada, ut ur Afghanistan! Nej till Kanadas militära partnerskap med USA!” står det på flygblad som delats ut av Le Collectif Échec à la Guerre i Montréal, i samband med regeringskritiska demonstrationer under hösten. Den kanadensiska allmänheten har blivit alltmer skeptisk till den kanadensiska militärens närvaro i södra Afghanistan. Opinionen har svängt i takt med att alltfler soldater stupat – drygt 30 bara i år, av totalt ett 40-tal under den tid Kanada funnits på plats. Tidningarna har skildrat hur såväl soldaternas anhöriga som tunga debattörer – som förra nedrustningsambassadören vid FN, Peggy Mason – undrar vad Kanada egentligen har där att göra. Rapporter från tankesmedjan Senlis Council (den färskaste är “Losing Hearts and Minds in Afghanistan”) som har visat att de militära operationerna misslyckats – så att talibanerna fått fäste igen, samt att ekonomin är beroende av opiumodling – har blåst under kritiken.
– Anledningen till att debatten är så intensiv är att att vi inte alls sysslar med fredsoperationer i södra Afghanistan nu. Det handlar om rena strider, med luftbombningar av byar med civila offer samt extremt många dödade och skadade kanadensiska soldater, menar Peggy Mason.
Många ser också Kanada som alltför lierat med den fortgående amerikanska militära operationen i Afghanistan, med USA:s ”War on Terror”. Tanken var från början att samarbeta med brittiska och holländska kolleger – men några sådana hade inte anlänt när de kanadensiska trupperna landade, och istället kom ”Operation Archer”, som den kallas, att samordnas med USA:s. Först i somras tog Nato över kommandot.

Att 2 300 kanadensiska soldater varit och är involverade i strider, i detta fall mot motståndsmän och terrorister, stör deras landsmäns självbild. Det är ju jänkarna som sysslar med sådant.
Tillsammans med Sverige har Kanada länge varit en av världens mest ivriga FN-kramare. Landet har varit drivande i en rad initiativ som moderniserat det multilaterala samarbetet – som kampen mot landminor, “human security”-idén om att fokusera på människors och inte staters säkerhet, och begreppet “skyldighet att skydda” som nu anammats av FN.
Men under de senaste åren har innebörden av vad “fredsbevarande” betyder ändrats. Det som en gång gick ut på att övervaka gränser, eldupphör och vapenstillestånd är idag, sedan Kalla krigets slut, snarare “fredsbyggnad” – eller rentav “fredsframtvingande”. Militära styrkor används ofta till att anlägga vägar och skolor, eller upprätthålla lag och ordning i ett land där statsmakten havererat.

Något sådant var också tanken med Afghanistan-operationen. Men de kanadensiska soldaterna tycks ha drabbats av de amerikanska kollegernas oförmåga att hantera jakten på talibaner. Dessutom har Canadian Armed Forces lobbat hos den nya konservativa regeringen för att få ta en mer aktivt stridande roll, enligt säkerhetsexperten Ernie Regehr på Project Plougshares.
– Regeringen Harper låter som Vita huset nu – att vi måste stanna och slåss tills jobbet är gjort, säger Ernie Regehr.
– Vi ska inte lämna Afghanistan i sticket. Men vi kan nog inte stanna i de talibankontrollerade områdena, utan borde koncentrera oss på att stabilisera övriga delar av landet.

Som bekant brottas även Sverige med övergången till en värld med nya, komplicerade säkerhetsrisker, och övergången till ett insatsförsvar lovar att fler svenska soldater ska ut i världen och tvinga fram fred.
Idag är den svenska närvaron i Afghanistan relativt liten jämfört med Kanadas (cirka 240 soldater i den lugnare, norra delen av landet, med två rapporterade dödsfall), men den kanadensiska erfarenheten kan ändå ses som olycksbådande för vad svenska soldater, politiker och allmänhet kan vänta sig.
Trots detta vill Sveriges utrikesminister snarare satsa på fler liknande insatser än färre.
– Kanada och Sverige har ju en likartad tradition när det gäller deltagande i FN-operationer, säger Carl Bildt på en pressträff i Washington, där han dimpt ner för möten med sina amerikanska kolleger.
Utrikesministern förklarar förvisso att han inte är så insatt i den kanadensiska debatten. Men han konstaterar att hans “bosniska erfarenhet” lärt honom att “vi måste ha förmåga till lite mer robusta operationer” – och då är Kanada ett föredöme, enligt Bildt.
– Kanadensarna har gjort ett mycket stort åtagande i södra Afghanistan. Man kan bara känna en viss beundran för den viljan och förmågan.
Regeringen ska förstärka Sveriges möjlighet att delta i stabilitetsoperationer, genom en ökning av anslagen med 30 procent.
– Var detta kommer att användas är för tidigt att ha någon mening om, säger Carl Bildt.
– Men det innebär att vi har möjlighet till ökat internationellt ansvarstagande. De senaste åren har det skett en viss nedrustning av Sveriges fredsoperationspotential – och den tänker vi återskapa i någon utsträckning.

Dilemmat är att den klassiska bilden av fredsbevarande inte längre passar verkligheten, utom kanske i Cypern. Kanada är ett av få länder som alls haft militär kapacitet att vara i Kandahar-regionen, och demonstranter som de i Montréal har i regel svårt att förklara hur blå baskrar ska hantera säkerhetshot från rebellgrupper, terrorister och opiesmugglare.
Men den kanadensiska regeringen har inte heller lyckats så bra med att visa varför uppdraget i Afghanistan är viktigt. Återstår att se om Carl Bildt klarar opinionsarbetet bättre än sina kanadensiska kolleger, och om Sverige och svenskarna är redo för fredsframtvingande operationer.

Spel på hög nivå tröttar ut FN-diplomaterna

Washington/New York (TT)

Små chokladbitar i blå silkespåsar märkta Venezuela, och mjuka dockor i traditionell guatemalansk stil att ha under kudden för att sova bort bekymmer — sådana sofistikerade diplomatiska smörjmedel har delats ut i FN:s högkvarter.

På onsdagen börjar åter omröstningarna om vilket land som ska efterträda Argentina i säkerhetsrådet.

Den sydamerikanska gruppen har inte kunnat enas om en kandidat, och varken Guatemala eller Venezuela har lyckats få de två tredjedelar av rösterna som krävs.

Vid det här laget suckar de flesta FN-diplomater över turerna.

- Läget är låst. Ingenting tyder på att något av länderna tänker ge sig, säger förstesekreteraren Jerzy Makarowski på Sveriges FN-delegation.

- Nu har vi suttit där i 35 omgångar — och ser hur resultatet pendlar hela tiden. Det är ganska tröttsamt och irriterande.

Sverige lär rösta på Guatemala men har annars valt att betrakta spelet utifrån. Omröstningen är sluten, så det är omöjligt att veta hur och varför sympatierna skiftar — för röstetalen varierar.

Chávez tar chansen

Men Guatemala brukar få drygt 100 röster — främst från länder i Europa och Asien — och Venezuela cirka 75. För att vinna krävs det 128.

I det läget borde Venezuela kanske överväga att dra sig ur. Landet har redan suttit fyra gånger i rådet; Guatemala har aldrig gjort det.

Men president Hugo Chávez tar chansen att synas på världspolitikens scen så länge han kan. Hans giftdrypande, USA-kritiska tal i FN nyligen gav honom stöd bland många fattiga småländer, som tycker det är uppfriskande att någon ger supermakten en känga. Även Kina, Ryssland och Brasilien har gett Venezuela sitt stöd.

Andra befarar att Venezuelas retorik skulle polarisera och sabotera säkerhetsrådets arbete, där känsliga frågor som Nordkorea och Iran står på dagordningen — och Bush bävar för att dessa länder får in sin kompis Chávez i rådet.

Det hela har fått karaktären av kalla kriget i 2000-talstappning, för eller emot USA.

Choklad och olja

- Vi kämpar inte mot Guatemala, utan mot USA, förklarar en diplomat på Venezuelas ambassad som TT träffar i Washington.

- Venezuela kommer att vara oberoende och verka för fred. Vi fortsätter kämpa för att vinna.

Venezuela anklagar USA för att pressa stater att rösta på Guatemala, och USA antyder att Venezuela köper röster inte bara med choklad utan även med olja. Klart är att Hugo Chávez kampanjat världen runt för sin sak i månader, även genom förmånliga oljekontrakt.

Frågan är uppenbart viktig för USA. De flesta FN-delegationer skickar nu yngre diplomater till omröstningarna — men USA:s ambassadör John Bolton sitter själv med hela tiden, och förklarar för alla som vill lyssna att resultaten visar att Venezuela knappast lär vinna.

Hur spelet ska sluta avgörs i Caracas respektive Guatemala. Men det hela kan pågå ett bra tag till — 1979 blev det 155 omröstningar mellan Kuba och Colombia utan att någondera vann. Då fick Mexiko platsen; nu talas det om Uruguay, Costa Rica eller Dominikanska republiken.

- Men finns det någon kompromisskandidat vet vi det inte, säger en luttrad FN-diplomat.

- Det kan bli vilken utgång som helst.

Gunilla Kinn/TT

Amerikansk kontroll över IT tvistefråga

New York (TT)
Vem ska ha makten över internet? Flera länder ifrågasätter USA:s roll för nätets tekniska struktur. Men USA pekar på risken för att odemokratiska regimer tar över – och att poängen med nätet är bristen på politisk kontroll.
–Vi måste ha en plattform där världens ledare kan uttrycka sina tankar om internet. Om de har intrycket att internet domineras av en nation, och att det inte tillhör alla nationer, kan resultatet bli att nätet faller isär.
Så sade EU:s IT-kommissionär Viviane Reding apropå ett färskt EU-förslag inför FN-toppmötet i Tunis i november, om hur informationstekniken påverkar samhället.
Kina, Ryssland, Saudiarabien och Brasilien är några av de länder som under förberedelserna till mötet varit kritiska mot USA:s dominerande roll för internet.

Teknikerstyrt
Av datorhistoriska skäl är det den ideella organisationen Icann som sköter nätets tekniska struktur, som standarden för IP-adresser och toppdomännamn. Icann är baserat i Kalifornien och är en amerikansk organisation med rådgivare från hela världen. USA vill fortsätta sköta detta, även sedan Icanns nuvarande avtal med regeringen går ut 2006.
EU, som först stödde USA:s linje, föreslog nyligen ett mellanstatligt kontrollorgan, som avspeglar att internet i dag är globalt.
Förslaget fick genast stöd av länder som Iran och Kina - och i USA oroar man sig nu för att odemokratiska stater, som försökt hindra sina egna medborgares nätanvändande, vill kontrollera internet.
Sverige tillhör de länder inom EU som förordar försiktiga förändringar.
–Det kan röra sig bland annat om konkurrensfrågor, frågor kring den personliga integriteten, tryck- och yttrandefrihet, immaterialrätt och frågor av principiell natur, säger infrastrukturminister Ulrica Messing.

Föga kontroll
–Det geniala med internet är att det utvecklats av individer, i företag och forskarmiljöer, säger USA:s IT-ambassadör David Gross till TT.
–Att den politiska inblandningen varit minimal är en förutsättning för att internet blivit så framgångsrikt för demokratisk och ekonomisk utveckling. När nu Kina, Kuba och länder i Mellanöstern vill öka insynen handlar det om att minska den politiska friheten. Vi är förvånade över att EU inte insåg vilka länder som skulle stödja förslaget.
Carl Bildt skrev i en debattartikel i International Herald Tribune i tisdags att skepsis mot USA:s dominans i andra frågor kanske öppnat vägen för idén om mellanstatlig internetkontroll. Han menar att hela dynamiken med internet är i fara om EU inte ändrar hållning vid Tunismötet.

Afrika och IT
USA har stöd av IT-branschen, samt i stort Kanada, Japan, Argentina och länder i Afrika.
–De afrikanska länder vi har kontakt med ser denna diskussion som en återvändsväg, säger David Gross.
–De tycker, liksom vi, att toppmötet borde fokusera på hur fler kan få tillgång till IT för medicinsk behandling, utbildning, kommunikation och handel.
Byline: Gunilla Kinn/TT

Basker Blå smörjer kråset

Kolumnen publicerad i något kortat skick i Gourmet 1/2004.

Rwanda, Östtimor, Kosovo och Afghanistan – platser vi förknippar med kris och katastrofer. Men samtidigt som lokalbefolkningen hålls vid liv med bistånd och hjälpsändningar smörjer FN-folket kråset med thaimat.

Location, location, location... Alla krögare vet att det är läget som gör det.
Men Lalita Thongngamkam har gått längre än de flesta. Hennes affärsidé är inte lika enkel som den är genial: att följa Förenta Nationernas humanitära operationer i spåren och langa ut thailändsk mat i världens krishärdar.
När andra restauratörer tänker Sydney, Stureplan och Sunset Boulevard far Lalita Thongngamkam till Somalia och kollar läget.
Där lär hon dock få ha gett upp sina affärsplaner – de enda säkra transportmedlen var helikopter och pansarfordon. Det var i mitten av 90-talet, och själva den somaliska staten hade i princip upphört att existera.
Men i såväl Kambodja som Rwanda, Östtimor, Kosovo och Afghanistan har Lalita Thongngamkam sålt t-shirts och andra souvenirer till horderna av internationell personal – de som flygs in till en krishärd så fort läget bedöms någorlunda säkert.
Varje krig och konflikt har sina profitörer, och rätt snart kom denna företagsamma thailändska på att schysst thaikäk var precis vad FN-byråkrater, hjälparbetare, utvecklingskonsulter och journalister ville ha.
FN-folket har ofta gigantiska löner och lika stora traktamenten, och jobbar så mycket att de knappt hinner göra av med dem. Dessutom är det inte så lätt att bränna pengar på platser som saknar infrastruktur. Men mat måste alla ha, och efter en viss tid i tredje världen är det många västerlänningar som betalar vad som helst för att slippa det lokala köket.
När Lalita Thongngamkam kom till Afghanistan förra året var marknadsläget perfekt. Lagom mycket våld och bombattacker för att hålla de flesta konkurrenter borta, men tillräckligt säkert för att det inte ska råda utegångsförbud på kvällarna. Utegångsförbud är en mardröm för restaurangnäringen var som helst.
Bäst av allt: en rejäl FN-närvaro, och miljoner av inpumpade biståndsdollar i omlopp. I Kabul finns det dessutom ett Schweizägt snabbköp att proviantera på, dit jätteräkor från Dubai och vitt vin från Australien flygs in till den som kan betala.
Lalita Thongngamkams Lai Thai ligger i bostadsområdet Wazir Akbar Khan, en exklusiv talibanförort som nu tagits över av utländska diplomater och hjälparbetare – och diverse krogar av olika slag som ger ordet ”kriskost” en ny innebörd. Jag har inte varit vare sig i Kabul eller på Lai Thai, men gissar att restaurangen fungerar som skvallercentral och en frizon för utarbetat FN-folk som lider av hemlängtan, eller för en stund behöver glömma var de befinner sig någonstans.
Sådana platser finns överallt – som trädgården på Hotel Turismo i Dili, där det serveras söndagsbrunch med apelsinjuice och champagne för 8 dollar och delikata sallader. För bara några år sedan var det indonesiska säkerhetsagenter som höll hov på Hotel Turismo – de senaste åren har det kommit svallvågor av västerländska hjälparbetare, och en vacker dag är det väl dags för turismo på riktigt.
FN-personalen kom till Östtimor 1999 med fara för sina liv. De fick höga löner med hardshiptillägg och rejäla traktamenten. 100 dollar om dagen räcker ganska långt även i Dili, där priserna för det utbud utlänningar vill ha är skyhöga. Timoreserna får hanka sig fram med en genomsnittslön på 100 dollar i halvåret och deltar helt enkelt inte i samma ekonomiska kretslopp.
Jag var i Dili under Östtimors första egna folkomröstning, i augusti 2001. Visst hängde jag på Hotel Turismo och visst drack jag caffè latte på hightech-kaféet mitt i sta’n. Det är sådana som jag som kallas folkmordsjunkies – resenärer som inte har mycket vettigt att bidra med på krigs- och krisdrabbade platser, men ändå tycker det är spännande Att Vara Där.
Och även utan FN-traktamenten att sätta sprutt på hamnar vi liksom ändå på de där thairestaurangerna och barerna. Dyrt jämfört med inhemska ställen – men man skulle ju ändå ha betalat precis lika mycket för samma mat hemmavid...
När FN kom till Pristina i stor skala 1999, sedan hundratusentals kosovoalbaner drivits på flykt och sedan återvänt, tog det inte lång tid innan Lalita Thongngamkam var där också.
Men allra först på plats med thaimat i Pristina var Besnik Vasolli och hans bror. Deras Thai Lunch Restaurant ligger granne med det stora kontoret för UNMIK, FN:s övergångsadministration i den kosovoalbanska enklaven. Pristina är rent ut sagt en riktig håla, men den är fortfarande full av FN-personal, KFOR-styrkor och OSCE-byråkrater.
”Utlänningar tycker det är skumt med albaner som driver thaikrog, men varför inte?” säger Besnik Vasolli glatt och berättar hur han flera gånger flugit upp till Wien där han köpt en gammal folka, fyllt den med allsköns exotiska ingredienser, kört ner till Trieste och tagit färjan till Albanien. Nu när det säkerhetspolitiska läget stabiliserat sig får han citrongräs och kokosmjölk med flygfrakt från Grekland.
Bröderna Vasolli jobbade många år som Gastarbeiter i Österrike men kom hem till Pristina 1999 – ”vi ville vara här, efter allt trubbel”. Nu plockar de kockar från Thailand och serverar jasminte, chicken satay, pad thai och tom ka ghai. En huvudrätt kostar 8–11 euro. Gott är det, i alla fall klart godkänd lunchstandard. Och Besnik Vasollis entreprenöranda stannar inte vid tre filialer i Pristina. Nästa steg är en butik med asiatiska råvaror, matlagningskurser – och en restaurang i Sarajevo.
På Home, mitt i Pristina, skryter krögarna med att de jobbat på Mash och Atlantic Bar&Grill i London. På menyn: balsamkyckling, merguez, pasta, fiskkakor – och vin från Montenegro. Efter krig och bombmattor följer inte bara FN, utan även hemvändande flyktingar som skaffat sig pengar och glamourösa vanor. Vid lunchtid var alla gäster på Home utlänningar, på eftermiddagen hängde där mest coola kosovoalbaner.
I Pristina finns också irländska pubar, dinern Route 66, kinesiskt och turkiskt. Och som kronan på verket KFC på Moder Teresagatan – Kosova Fried Chicken, med karaokekväll varje lördag.
Men efter ett par år av bra business har Lalita Thongngamkam alltså dragit vidare med sin thailändska personal, från Kosovo till Kabul. Nästa Lai Thai-öppning blir kanske i Bagdad.
GUNILLA KINN