"In New York"– bi-monthly newsletter of the Swedish-American Chamber of Commerce – 2/2007
How The Ark made me think about Kristina from Duvemåla
By the end of the Swedish final of the Eurovision Song Contest in March, as the flamboyant glam rockers in The Ark once again went on stage and made their victory performance of “The Worrying Kind”, in front of millions of TV watchers, I felt how my eyes slowly filled with tears.
First, I thought it was because I was so happy that a great band that I care for had indeed won the usually slightly cheesy contest.
Not only do I appreciate The Ark's music, energy, and visual appearance. I've also interviewed some of the band members at various stages of their careers - most recently the infamous event when they performed outside of House of Sweden in Washington DC last year.
How could I not share the charming singer Ola Salo's total joy in the Globe arena in Stockholm – after I had seen their show live, in front of a small and enthusiastic crowd of Swedish and American fans next to the Potomac River in October?
Much of the band's success is their ability to make their audience feel it's part of it all as well. And after interviewing Mr Salo about his unfortunate joke on flying airplanes afterwards, I have had a professional reason to follow the band's endeavors as well.
Then I thought I felt so moved, because I had just seen lots of young, clever artists do what they love: sing, play, and perform.
But it's usually talented amateurs in school shows that I really have a soft spot for – not professionals, like the ones in the Eurovision Song Contest (this is the event that gave the world ABBA, in 1974).
All of a sudden, however, I realized my spontaneous tears most of all had an entirely different reason. Maybe surprisingly, the event made me think of Kristina from Duvemåla, the fictional character in Swedish writer Vilhelm Moberg's great epos The Emigrants.
See, I was watching the event not in front of a TV-set a Saturday night in Sweden, like everyone else - but sitting in the pub of the Roger Smith Hotel in Manhattan, together with other New York-based Swedes. The entire show was streamed via the Internet.
I watch Swedish TV clips and listen to direct transmissions from the Swedish radio all the time, so the benefits of modern technology are no news to me. Whether I am at home or traveling the world, I live and breath the effects of the proverbial shrunk globe daily – and so far during my six years in the United States, my parents in Stockholm have never been able to tell any Swedish news as of politics, business, or entertainment I didn't already know of.
Yet, what this means has never hit home as clearly as it did this Saturday afternoon.
I felt so strongly that by watching The Ark win the Eurovision Song Contest, sitting on a bar stool in Manhattan, I could instantly share an experience that would be the next few days' water cooler topic in most of Sweden. (Maybe Americans watching the Super Bowl in Swedish sport bars feel the same.)
So, my sentimental tears actually came when I thought about how very recent it was that Swedes who made it to New York really had to cut off most ties to The Old Country. The subconscious thought of how Kristina from Duvemåla, a woman maybe my age – who supposedly passed Manhattan on her family's passage from Småland to Minnesota in the 1850's – like so many real emigrants had to leave everything behind made me sad.
Thanks to progress in general and technology in particular, I don't have to make the choice Kristina and her peers were forced to. Now it's actually almost possible to live in two countries simultaneously. Even poor immigrants who come into the United States today can keep in touch with their loved ones back in Guatemala or Guinea-Bissau, thanks to the Internet and low telephone rates. My tears were a tribute to Kristina, who was only 150 years from all this.
The members of The Ark happen to be from the very same part of Sweden as Vilhelm Moberg and Kristina – Småland, and more precisely Rottne, Uråsa, Kosta, and Växjö.
Ola Salo was reportedly surprised when he heard that Söraby Skytteförening, the shooting club in his small home community of Rottne, had arranged a large-screen viewing party of the TV contest in their sports centre. Even though New York is like another hometown for The Ark, I guess he would be even more surprised to learn there was a similar party, albeit smaller, on Lexington Avenue in Manhattan.
And I guess we will be there again, when the final contest is transmitted from Helsinki in May – with meatballs tapas in one hand and a glass of prosecco in the other. Now we can have it all.
Gunilla Kinn
is a freelance journalist, based in New York and Stockholm
http://gunillakinn2867.sitewelder.com
gunilla@kinn.se
Showing posts with label Nöje. Show all posts
Showing posts with label Nöje. Show all posts
Thursday, May 03, 2007
Tuesday, November 21, 2006
Ingen Emmy till svensk-danska Kronprinsessan
New York, TT Spektra
Nej, det blev inget Emmy-pris till Kronprinsessan. En fransk dramadokumentär tog hem segern i den internationella TV-galan i New York på måndagskvällen.
-Vi var trots allt ett av bara fyra bidrag som nominerades, bland 700 förslag. Det är ändå ganska stort, sade huvudrollsinnehavaren Alexandra Rapaport efteråt.
Nog var det en besviken kvartett kvinnor som mötte den svenska pressen efter festbanketten på ett hotell i Midtown på Manhattan: förutom själva Kronprisessan Rapaport även producenten Anna Croneman, manusförfattaren Sara Heldt och den danska regissören Kathrine Windfeld.
Trots tuff konkurrens hade de haft visst hopp om att ro hem Emmy-statyetten i sin klass – TV-världens Oscar – för berättelsen om hur miljöministern Charlotte Ekeblad försöker sy ihop politisk karriär och privatliv.
Men det blev istället "Nuit Noire, 17 Octobre 1961" (Svart natt) som vann i klassen "TV-filmer/miniserier", en serie om den franska Algerietkrisen.
-Steven Spielberg har i alla fall sett Kronprinsessan, sade de nöjt och visade upp sina nomineringsmedaljer.
-Den här kan man ha när man förhandlar om gage, förklarade Sara Heldt.
Och skandinaviskorna verkade inte alltför nedslagna _ snarare revanschsugna. De tänker återkomma i framtiden med den fristående uppföljaren till Kronprinsessan som spelas in nästa år: Kungamordet, även den skriven av Hanne-Vibeke Holst.
Producenten Anna Croneman lyckades rentav med två nya införsäljningar, en av vardera serien, under själva festen .
-Ja, det betyder jättemycket att vara här, sade hon.
Däremot betonade hon hur svårt det är för en svensk-dansk-finsk samproduktion att klara sig i konkurrensen med de stora elefanterna. Kronprinsessan tävlade mot ett brasilianskt, ett franskt och ett brittiskt bidrag - från bolag med rejäla budgetar och länder med mer gångbara språk.
Anna Croneman hade själv tippat Nuit Noire som segrare.
-Jag visste att den skulle vinna. Det var en väldigt välgjord kvalitetsserie om en okänd del av Frankrikes historia.
Det galaklädda Kronprinsessan-gänget fick göra stilenlig entré på röd matta och inför smattrande kamerablixtar. Evenemanget var späckat av celebra gäster och prisutdelare, såsom skådespelarna Susan Sarandon och Lorenzo Lamas, CNN:s reporter Christiane Amanpour och TV-ankaret Katie Couric. Regissören Steven Spielberg fick specialpriset Founders Award.
Annars väcker Internationella Emmygalan ingen större uppmärksamhet i USA, som sällan importerar utländska TV-produktioner – det gör däremot den amerikanska Emmy-utdelningen, som sker på våren.
Nej, det blev inget Emmy-pris till Kronprinsessan. En fransk dramadokumentär tog hem segern i den internationella TV-galan i New York på måndagskvällen.
-Vi var trots allt ett av bara fyra bidrag som nominerades, bland 700 förslag. Det är ändå ganska stort, sade huvudrollsinnehavaren Alexandra Rapaport efteråt.
Nog var det en besviken kvartett kvinnor som mötte den svenska pressen efter festbanketten på ett hotell i Midtown på Manhattan: förutom själva Kronprisessan Rapaport även producenten Anna Croneman, manusförfattaren Sara Heldt och den danska regissören Kathrine Windfeld.
Trots tuff konkurrens hade de haft visst hopp om att ro hem Emmy-statyetten i sin klass – TV-världens Oscar – för berättelsen om hur miljöministern Charlotte Ekeblad försöker sy ihop politisk karriär och privatliv.
Men det blev istället "Nuit Noire, 17 Octobre 1961" (Svart natt) som vann i klassen "TV-filmer/miniserier", en serie om den franska Algerietkrisen.
-Steven Spielberg har i alla fall sett Kronprinsessan, sade de nöjt och visade upp sina nomineringsmedaljer.
-Den här kan man ha när man förhandlar om gage, förklarade Sara Heldt.
Och skandinaviskorna verkade inte alltför nedslagna _ snarare revanschsugna. De tänker återkomma i framtiden med den fristående uppföljaren till Kronprinsessan som spelas in nästa år: Kungamordet, även den skriven av Hanne-Vibeke Holst.
Producenten Anna Croneman lyckades rentav med två nya införsäljningar, en av vardera serien, under själva festen .
-Ja, det betyder jättemycket att vara här, sade hon.
Däremot betonade hon hur svårt det är för en svensk-dansk-finsk samproduktion att klara sig i konkurrensen med de stora elefanterna. Kronprinsessan tävlade mot ett brasilianskt, ett franskt och ett brittiskt bidrag - från bolag med rejäla budgetar och länder med mer gångbara språk.
Anna Croneman hade själv tippat Nuit Noire som segrare.
-Jag visste att den skulle vinna. Det var en väldigt välgjord kvalitetsserie om en okänd del av Frankrikes historia.
Det galaklädda Kronprinsessan-gänget fick göra stilenlig entré på röd matta och inför smattrande kamerablixtar. Evenemanget var späckat av celebra gäster och prisutdelare, såsom skådespelarna Susan Sarandon och Lorenzo Lamas, CNN:s reporter Christiane Amanpour och TV-ankaret Katie Couric. Regissören Steven Spielberg fick specialpriset Founders Award.
Annars väcker Internationella Emmygalan ingen större uppmärksamhet i USA, som sällan importerar utländska TV-produktioner – det gör däremot den amerikanska Emmy-utdelningen, som sker på våren.
Kategorier
• TT,
• TT Spektra,
Kulturredaktioner,
Nöje,
USA
Tuesday, November 29, 2005
Kellermans Rocky gör entré i USA

Publicerad i Göteborgsposten/Gränslöst, 29 november 2005
Efter sitt segertåg i Sverige och delar av Europa är det nu dags för hiphop-hunden Rocky att försöka slå sig in på den amerikanska serie-marknaden.
Frilansjournalisten Gunilla Kinn har träffat tecknaren Martin Kellerman i New York.
För åtta år sedan for Martin Kellerman, alias Rocky, till Manhattan för att komma undan sitt miserabla liv i Stockholm. Han hamnade i en minst lika trist tillvaro på en kompis’ soffa i Harlem – pank, dumpad och arbetslös.
Men lyckan vände. Kellerman har etablerat sig som en av Sveriges mest framgångsrika serietecknare och är nu tillbaka i New York för att lansera den första boken om Rocky på engelska. Den här gången bor han “downtown”, på tjusiga Soho Grand Hotel.
– Jag har väldigt lågt ställda förväntningar på hur det ska gå i USA, påstår han.
– Jag vet inte hur Rocky fungerar när den översätts. Men jag hoppas att boken säljer tillräckligt mycket för att den andra delen också ska ges ut.
Istället för vit hiphoppare på Södermalm, Stockholm hade Rocky i USA kunnat bli en vit hiphoppare i Cleveland, Ohio.
– Det hade varit grymt! Cleveland verkar vara lite som Stockholm: en deprimerande stad som är svinkall på vintern men OK på sommaren.
Martin Kellerman ler förtjust vid tanken på Rocky som amerikan. (För de norska läsarna är han norrman, och hänger på Oslos barer och kaféer.) Nu fick förläggaren och översättaren Kim Thompson fria händer, och valde att låta Rocky förbli stockholmare.
Men, som han antyder i efterordet till “Rocky Volume 1: the Big Payback”, är stripparna så fulla av kulturella fenomen som Seinfeld, hip hop, Rambo, Bill Clinton och Gudfadern att det mesta gått att hålla intakt. Om än i amerikansk språkdräkt.
Med några små undantag för att göra allt begripligt. Som att det är “Midwesterners”, inte Gävlebor, som blev insnöade i ovädret 1998, och att Rockys kompis Mange får heta Manny. Bara ett fåtal originalstrippar har strukits – som den som anspelade på den svenska hiphop-scenen. Men Hultsfredsfestivalen, Stockholmsförorter och lokala TV-kändisar finns kvar.
– Ja, det är konstigt att nästan allt gått att behålla. Men det har nog varit ett styvt jobb att översätta Rocky, säger Martin Kellerman eftertänksamt medan han stolt visar fram ett exemplar av det häftade albumet, rykande färskt från tryckeriet i Texas.
– Jag är fortfarande inte helt säker på att det inte hade varit bättre att göra om det helt.
Historien om hur antihjälten Rocky kom till är väl känd, men tål att upprepas: Martin Kellerman var 24 år och hade fått sparken från sitt jobb som skämttecknare på en porrtidning. I samma veva gjorde hans flickvän slut och sparkade ut honom ur lägenheten.
Som ren terapi började han teckna episoder ur sitt loser-liv: en räcka av lördagsragg, baksmällor, kaféhäng och ständig brist på pengar. Kellermans kompisar fick finna sig i att bli seriefigurer – och när Rocky hamnade i Metro blev denna storstadsfabel snart något det talades om i Stockholm. Vissa tyckte Rocky var odrägligt grabbig; andra att serien var 90-talets svar på den eviga frågan om generationsromaner.
Sedan 1998 har det blivit nio Rockyböcker i totalt 300 000 exemplar, strippar i alla möjliga tidningar (som DN, Café, Metallarbetaren och en rad landsortstidningar) och länder (förutom Norge och Sverige: Finland, Danmark, Island, Italien, Spanien, Slovenien och Schweiz), kalendrar, en teaterpjäs och ett magasin.
Och nu är det alltså dags för USA. Förlaget presenterar rentav Martin Kellerman som “the Jane Austen (or perhaps the 50 Cent) of turn-of-the-millennium twenty-something pan-European slackers”.
Själv skriver han hellre in sig i den tradition med dialogdrivna dagboks-serier som etablerats av amerikanska tecknare som Peter Bagge, Robert Crumb och Joe Matt.
– Ja, så gott som alla som ritar självbiografiskt är inspirerade av dem. Min produktion är jättestor jämfört med deras – så nu hoppas jag ta över deras fans, säger Martin Kellerman kaxigt på bästa hip hop-manér.
Peter Bagge är såväl idol som direkt inspirationskälla, så man kan ana att det känns bra att förlaget Fantagraphics fått honom att kommentera Rocky i baksidestexten (“välskriven, vältecknad, väldigt rolig och lätt att känna igen sig i”).
Egentligen är det den tyska marknaden som lockar. I USA räknas en upplaga på 3 000 seriealbum som hög. Och att få in Rocky i amerikanska dagstidningar skulle aldrig gå; enligt Martin Kellerman är det ingen idé att försöka. Orsaken är språket, med “goddammit” och “fuckin’” i var och varannan mening.
– Det är faktiskt roligare att teckna Rocky nu än det var förut. Då var det kul med framgången och all uppmärksamhet, förklarar han.
– Men nu gillar jag själva jobbet, ritandet. Jag kommer nog att hålla på med Rocky hela livet. Och ju sämre jag mår, desto roligare blir serien.
GUNILLA KINN
Kategorier
• Göteborgsposten,
Kulturredaktioner,
Litteratur,
Livsstil,
Nöje
Subscribe to:
Posts (Atom)