För Svensk Bokhandel, 25 april 2008.
Namn: Robert Reid
Ålder: 40
Bosatt i: Prospect Heights/Brooklyn, New York
Familj: fru
Yrke: frilansande reseboksförfattare sedan 2003
Bakgrund: journalistikstudier vid University of Oklahoma, ett år med engelskundervisning i Vietnam, inredningstidning i New York, Lonely Planets kontor i London och Oakland/Kalifornien.
Böcker: 15 Lonely Planet-guider (Vietnam, Burma, Centralamerika, Ryssland, Bulgarien och Rumänien m fl).
Vietnamguide
Blogg
Debatten om Kohnstamms bok
Robert Reids recension
Chris Maluszynskis foton på Robert Reid
När artiklar om den amerikanska reseguidesförfattaren Thomas Kohnstamms bok om hans eskapader som reseskribent började snurra runt i världsmedierna fick Lonely Planets redaktörer skrämselhicka – och resehandboksförfattare fruktade att deras yrke dragits i vanära.
Men uppståndelsen byggde åtminstone delvis på felcitat och missförstånd. Svensk Bokhandel har träffat en kollega till Kohnstamm, som välkomnar debatt kring guideboksproduktionen.
Nog låter det som om resehandboksförfattare har Drömyrket. Att ha en djungelhydda i Venezuela, en cocktailbar i Berlin eller en surfingbräda i Kalifornien som arbetsplats, att ständigt vara på resande fot och uppleva äventyr – och dessutom få betalt för det.
Fast faktainsamlandet på fältet är inte alltid så glamouröst. Enligt nyutkomna ”Do Travel Writers Go to Hell?” (Random House/Tree River Press) av Thomas Kohnstamm får skribenterna vare sig nog med tid eller pengar för att få ihop initierade beskrivningar av de områden de ska täcka. Redan före sin researchresa i Brasilien för Lonely Planet – sedan han sagt upp sig från ett trist Wall Street-jobb – konstaterar Kohnstamm att det skulle vara mer lukrativt att tjäna ihop en reskassa på Starbucks.
Att hans bok dryper av droger, sex och berättelser om hur han håller kostnaderna nere med hjälp av Lonely Planet-visitkort och ecstasytabletter har fått kolleger att betrakta honom som reseskribenten från helvetet.
Hetsiga bloggdebatter bröt ut, och Lonely Planet tvingades snabbgranska Kohnstamms texter sedan internationella nyhetsbyråer påstått att han plagierat material till sina guider.
Många reseskribenter har upprörts över att Thomas Kohnstamm verkar ge en oseriös bild av deras yrke, och har anklagat honom för att vara ute efter personlig PR. Men Robert Reid, som har flera års erfarenhet av att skriva för Lonely Planet och som läst Kohnstamms bok, menar att uppståndelsen bara är bra för branschen.
Svensk Bokhandel mötte Robert Reid på Tea Lounge i New York-stadsdelen Park Slope, ett kafé fullt av skribenter och bärbara datorer.
Ger den här debatten resehandboken dåligt rykte? Tror folk att det är så det går till?
– Jag vet inte det. En massa kompisar som såg rubrikerna om Thomas bok på CNN:s sajt hörde av sig och frågade om det handlade om mig! Det har blivit en underlig story av alltsammans, även seriösa medier har nöjt sig med att skriva av varandra. Visst är boken lite sensationalistisk. Men jag tror inte att en persons erfarenheter från en Brasilienresa kommer att färga av sig på hela branschen. Med tiden kommer folk nog att uppskatta det han skrivit, säger Robert Reid.
– Framför allt hoppas jag att fler talar med oss reseboksförfattare – och att andra förläggare, som hittills varit helt frånvarande i debatten, granskas. Allt fokus har hamnat på Lonely Planet.
Stämmer Thomas Kohnstamms grundläggande kritik? Är det möjligt att göra ett seriöst jobb på de villkor som gäller? (Kohnstamm skriver att Lonely Planet uppskattar veckolönen till 600 dollar – men att det minskar drastiskt om man räknar den verkliga arbetstiden.)
– Samlar man en grupp professionella reseboksskribenter så kommer de inom 15 sekunder att klaga högljutt på hur lite pengar de tjänar, på förlagens orealistiska förväntningar, och på att de inte får behålla upphovsrätten. Ja, det är klagomål som de flesta har. När jag började jobba som redaktionsassistent på Lonely Planets kontor i Oakland i slutet av 90-talet tjänade jag 40 000 dollar om året. Det är mer än jag gjort något år som frilansmedarbetare.
Vad tjänar man då?
– Man får olika mycket betalt för olika typer av böcker, det är omöjligt att säga generellt. Och jag vet att de flesta förlag betalar sämre än Lonely Planet. Jag har inte jobbat för några andra själv – men hör ofta från kolleger att de får skriva för löjligt låga summor. De uppmuntras att ta emot hotell och restaurangmåltider gratis för att klara resandet. Unga och oerfarna skribenter tar gärna sådana uppdrag, och i längden skadar det produkten. Ingen tvekan om det.
Tycker du att ”Do Travel Writers go to Hell?” ger en rättvisande bild av yrket?
– Nja, den är ju väldigt macho… Det finns en annan bok som kom ut i fjol och som jag tycker är mycket intressantare, nämligen ”Smile When You're Lying; Confessions of a Travel Writer” av Chuck Thompson. Den säger egentligen mer om reseskrivande och den är väldigt ärlig – fast den är inte lika dekadent, handlar inte lika mycket om sex och droger, och har alltså inte fått lika mycket uppmärksamhet. Det är inte reseskrivande, utan han skriver snarare om hur man skriver om resor – om hur förljuget det är, om hur mässande man är i många resehandböcker och hur fjantigt man skriver i många resetidningar.
– Och det stör mig lite att Thomas lagt allt krut på att beskriva en enda resa till Brasilien – hans första för Lonely Planet. Han har betydligt mer erfarenhet än vad han skriver om. Den första resan är alltid den svåraste. Man fattar inte hur man ska lägga upp det, hur man ska planera sin vistelse i en stad man kommer till. På ett ställe beskriver han hur han går till fem restauranger på raken. Vilket inte är det smartaste sättet att göra det på, för ens mage klarar inte det! Men det är ett typiskt nybörjarmisstag, jag har själv gjort det.
Hur gör du när du kollar upp restauranger och hotell på fältet?
– Det beror på vilken destination det är. I Vladivostok kanske det finns en dålig kinesisk restaurang, möjligen även en dålig italiensk och så några ryska soppkök. Det är väldigt lätt att gå till alla ställen minst två gånger där. Fast ska man täcka 20 städer i ett land på 30 dagar är det ett hårt jobb att kolla in restauranger! Jag går till alla ställen jag ska skriva om, tar kanske något litet att äta och ser vad andra gäster beställt. Man måste prata med massor av människor man litar på innan man börjar gå runt, så att man inte ödslar måltider på sådant som inte platsar.
Hur mycket kontakt har ni skribenter med era redaktörer?
– Reser man runt under sex månader har man knappast kontakt mer än då och då. Yrket är väldigt fritt, och därför är de rätt noggranna innan de anlitar en skribent. Men de förstår nog inte riktigt vad vi gör. Jag tyckte själv att jag var en skicklig redaktör när jag jobbade på Lonely Planet, men det var först när jag själv började resa som jag fattade hur det funkar på fältet.
Finns det några regler, eller är det upp till skribenten att lägga upp fältarbetet?
– Det finns inga regler. Fast det är förstås viktigt att besöka alla platser man skriver om. Jag bor aldrig på några femstjärniga hotell, det skulle spränga min budget. Men jag kanske sitter i lobbyn eller baren – och jag talar med folk som bor där. Man lär sig massor av att se 25–30 hotellrum i en stad!
Skulle det vara så komprometterande att ta emot en gratis övernattning på ett sådant hotell?
– Det går att debattera, men för egen del tar jag inte emot några freebies. Jag utnyttjar inte mina Lonely Planet-visitkort till vare sig gratisrum eller måltider eller något annat. Men det kanske är för att jag är lat?! Jag kan förstå att andra resenärer tar emot gratis förmåner, men själv vill jag inte göra det. Jag vet inte svaret. Vad tycker du?
Vissa skulle påstå att du borde ta emot hotellrummet för att kunna testa det för läsarnas räkning.
– Men om jag är i Vladivostok i tio dagar och det finns 10–15 tänkbara hotell så tänker jag ändå inte flytta runt och testa en natt på varje! Och det är inte hotellbeskrivningarna som är det mest intressanta. Jag vill visa om det alls är värt att åka de extra fem dagarna med tåg för att komma till Vladivostok. Sådant är mycket viktigare!
Hur har reseboksbranschen förändrats de senaste åren? Enligt brittiska Bookseller har arvoden på 10 000 pund sjunkit till 2 000 på bara några år. Det måste rimligen innebära att kvaliteten försämras.
– I slutet av 90-talet var jag redaktör, jag lade ut uppdrag på skribenter och planerade utgivningen. På den tiden betalade vi rätt bra. Men branschen är inte särskilt vinstgivande. Intäkterna har gått ner – och arvodena. Massor av förlag betalar sämre nu. Och det har skapat bitterhet hos de skribenter som varit med ett tag. Men om det innebär slutet för resehandböckerna återstår att se!
Ni får en klumpsumma nu?
– Ja, och den ska täcka samtliga utgifter för resan. Plus att man måste stå för sin sjukförsäkring själv, som alla frilansar i USA. Förr fick man i regel royalties. Men nu skrivs kontrakten bara för arbetet med en bok – så förlagen kan göra vad som helst med ens text när allt är klart.
Gnäller skribenterna mest med varandra?
– Ja, det är mest internt. Jag hade en period då jag var upprörd över att det är så dåligt betalt. Men till sist bestämde mig för att hitta något annat jag får ut av varje projekt – som mer erfarenhet, som jag kanske kan använda till annat. Det hjälpte. Jag slapp åtminstone känna mig så frustrerad. Men Lonely Planet har höjt arvodena lite grann det senaste året. Det känns som att de försöker.
Får man olika betalt för olika länder?
– Nja, de försöker hålla koll på kostnadsläget, men det fungerar inte i praktiken. Jag skulle inte gärna vilja åka till Sverige för att göra en uppdatering, till exempel, det vore ett rent förlustprojekt. Men man kan klara sig rätt bra i Nicaragua, där det kostar fem dollar att bo och en dollar att äta.
– Det är en utmaning när man får ett uppdrag att försöka klura ut vad det kommer att kosta och om man kan klara det. Det är vanligt att jag föreslår en utflykt att ha med i boken, men inte har tid eller råd att själv testa den – till exempel att åka helikopter för tusen dollar upp till en vulkan med bubblande lava. Det skulle ju spräcka budgeten och tidsramen helt.
Kan du leva på det du skriver?
– Nja, inte riktigt. Det finns inte pengar i det här. Nej, nej, nej! Det skulle inte fungera om inte min fru hade en fast anställning med hyfsad lön.
– Men: det är en lyx att få skriva. Att man alls kan få betalt för att skriva, det är ju vad alla drömmer om. Jag måste ändå klura ut ett sätt att få mer pengar. Och jag måste stanna hemma mer, jag reser för mycket nu. För att utvecklas bestämde jag mig i fjol för att skriva en alldeles egen guide till Vietnam. Den tjänar jag inga pengar på eftersom jag lagt ut den på nätet – men det kanske går att utveckla det i framtiden.
Både du och Thomas Kohnstamm har undervisat i konsten att skriva reseskildringar. Vad lär du ut då?
– Jag tror att det viktigaste är att punktera deltagarnas drömmar, att vara ärlig och förklara att jobbet inte handlar om att sitta på en sandstrand. Att vara tydlig med slitgörat med att samla in material, att berätta om "hotelldöden". Men jag vill inte heller få dem att tro att de inte kan göra det! För massor av människor kan skriva sådant här. Förlagen letar alltid efter nya skribenter.
Om villkoren lockar till sig unga, energiska resenärer som vill skriva, är inte det bra?!
– Det beror på. Jag tror att det är lite farligt att inte ha nog med erfarenhet. Ska man skriva om Nicaragua hjälper det att ha varit i Laos! Och det är bättre att ha rest 15 gånger runt världen än att ha varit en gång tidigare i Nicaragua, tror jag. Att ha unga skribenter är ju billigare för branschen, men man förlorar något också.
Är det en livsstil, mer än ett yrke? Blir man beroende?
– Ja. Själv blir jag alldeles utmattad efter varje resa, för det är hårt arbete! Då orkar jag inte ens åka in härifrån till Manhattan, jag är för sliten. Men efter några veckor framstår det som väldigt spännande att att åka till Ryssland eller Burma. Så då skriver man på ett nytt kontrakt.
Och ingen tvingar dig att behålla det här yrket?
– Det stämmer. Jag leker ofta med tanken på att söka anställning på ett riktigt företag – med månadslön och sjukvårdsförsäkring, där jag inte behöver resa så mycket. Men problemet är att jag inte vill låta någon annan uppdatera mina texter. I höst ska jag skriva om min bok om Bulgarien, så jag kan ju inte leta efter jobb just nu. Det blir lite grann av en ond cirkel. Och jag är glad att det är så, för det betyder att jag lyckats.
Vad tror du om guideboksbranschens framtid? Du har ju själv lagt ut hela din Vietnambok på nätet, gratis.
– Nätets snabbhet är oslagbar! Jag har all respekt för community-sajter som TripAdvisor. Och förlagen begriper förstås Internets möjligheter. Sedan BBC köpte Lonely Planet häromåret har online-innehållet förbättrats rejält. Men det krävs en reseboksförfattare för att göra sådana där grejer som att testa 20 museer i Bukarest. Det gör inga amatörresenärer.
Lonely Planet får ofta kritik för att styra turistströmmarna. Är det välförtjänt?
– Förlaget är mycket medvetet om vilken makt det har på lokala ekonomier. Man försöker alltmer uppmuntra läsarna att resa på egen hand på olika sätt. Mitt mål är att få folk att lägga åtminstone två dagar under en tiodagarssemester på att åka dit ingen annan åker. För det blir de två dagar de kommer att minnas mest av resan, och det kommer att hjälpa ekonomin där. Men det finns alltid resenärer som bara vill ha en lista med punkter att följa.
Varför har du valt att resa till Sibirien i juni?
– Mitt jobb är att se hur saker och ting förändras. Ryssland – det är en plats där det händer saker hela tiden. Det är vad som fascinerar mig, och att man kan resa till städer där man får se ruttnande fabriker, gamla Leninstatyer och gator som fortfarande heter Kommunistiska gatan.
Vad får dig att stanna i yrket?
– Det finns inget bättre! Man träffar så många knäppa människor. Det är en riktig lyx, det är det verkligen.
– En gång fick jag välja mellan att skriva om Karibien eller The Great Plains för Lonely Planet. Om man tar alla områden som folk gärna vill besöka i USA och skär bort dem från kartan, så är The Great Plains det som återstår. Men jag gillar så’nt. Jag åkte tiotals mil över slättlandet, och det var fullt av lantbruk och silosar. Till sist var jag tvungen att se hur de såg ut på insidan. Så jag träffade en kille som tog mig upp till toppen på en enorm silo. Jag kunde knappt förstå vad han sade, för han hade en så tjock accent – trots att jag kommer från Oklahoma! Han visade vad som händer med spannmålet – och det var otroligt fascinerande! Jag är inte alls intresserad av spannmål egentligen, men att träffa någon som är så passionerad för det han gör… Jag tyckte det var fantastiskt.
Kom det med i din bok?
– Jag nämnde det i förbifarten. Sådana där små upplevelser går knappt att förklara. Men de är vad jag får ut av att jobba med detta! 95 procent, nä, säg 80 procent av det jag är med om när jag reser hamnar aldrig i böckerna.
– Någon gång hoppas jag få användning för det. Så jag dokumenterar allting jag är med om, och tänker att en vacker dag skriver jag en annan slags böcker.
Gunilla Kinn
Showing posts with label Resor. Show all posts
Showing posts with label Resor. Show all posts
Friday, April 25, 2008
Sunday, September 17, 2006
Natur, kultur och pumpor på Öland
Publiceras på Svenska Dagbladets resesidor.
Ölands skördefest är Sveriges största evenemang i sitt slag. I år ordnas den för tionde gången och lär locka tvåhundratusen besökare med konst och kulinariskt. Men för den som söker lugn och ro har Öland mycket att erbjuda hela hösten.
“Går det på Jersey så går det på Öland”.
Så skrev P1:s Menys programledare Sven Ekberg i ett brev 1996, där han föreslog att ön han kallar “Sveriges Provence” skulle satsa på ett årligt evenemang för att lyfta fram sina kulinariska rikedomar: råvaror, restauranger och småskaliga livsmedelsproducenter.
Ekbergs förebild var Jerseys “Good Food Festival” som länge marknadsfört den brittiska kanalöns mat, medan Öland mest hade satsat på att locka med sandstränder och sommarbad.
Idén om ett “Öland Good Food” på hösten slog rot – och redan året därpå anordnades Ölands första Skördefest, som den kom att heta. En moderniserad form av den urgamla Mickelsmäss som snabbt blev rejält etablerad. Helgen 28 september – 1 oktober är det dags för dess tionde upplaga.
– Skördefesten har betytt enormt mycket för oss på Öland, säger Gunnar Kvarnbäck på familjejordbruket Solberga gård i Köpingsvik.
Gården är en av de platser där det kryllar av folk den sista septemberhelgen varje år. Besökarna kommer från stora delar av Sverige, men även från Danmark, Tyskland och Holland.
– På Öland pratar alla om att det är så synd att det mesta stänger i slutet av sommaren. Men i och med skördefesten kan man ju lika gärna hålla öppet även i augusti och september! Och när allt fler inser att ön fått en längre säsong blir det en uppåtgående spiral.
Luften är klar och krispig, höstfärgerna sprakar – och solen skiner så där värmande som bara en brittsommarsol kan. Trälårarna är fyllda av jordigt nyskördat: purjolök, vitlök, morötter, gulbetor, rödbetor, rädisor, rättika... På Solberga odlas över 150 slags grönsaker och kryddörter, varav hälften har skördetid så här års. Och i gårdsbutiken, där kön ringlar sig fram, säljs hemgjorda inläggningar, lammkorv och pesto.
Mest av allt förknippas Solberga med mat- och dekorationspumpor. Gunnar Kvarnbäck är Ölands pump-pionjär, och ordnar svenskt mästarskap i pumpaodling. Vinnarna brukar väga hundratals kilo.
De svällande frukterna symboliserar hela skördefesten. Öns kockar har utvecklat nya recept, som Karin Franssons pumpasoppa med citrongräs och kokosmjölk, och rostad pumpasallad med getost. Vid mjölkpallar, ladugårdsgallerier och butiksentréer syns grinande pumpor – ofta för att peka vägen till något av de hundratals evenemang som går av stapeln under tre intensiva dagar.
Och nätter! Ett av skördefestens stora dragplåster är Konstnatten, som pågår långt in på småtimmarna mellan fredag och lördag. Då letar sig besökarna fram till de många Ölandsboende konstnärernas utställningar i byar runtom ön, med hjälp av marschaller och lyktfyllda pumpor. Eldskulpturer och en mexikanskt inspirerat dockparad är andra evenemang som blivit nya öländska traditioner.
Sent på lördagskvällen är det dags för Night Glow, “nattbelysning” på svenska, då ett tiotal varmluftsballonger är huvudaktörer i en märklig föreställning med eldar och dova trummor. Ballongerna är fastbundna och lämnar aldrig marken, men fylls av vind och varmluft till en alldeles egen koreografi.
Det är packat av folk, och häri ligger Skördefestens tjusning och Akilleshäl. Med totalt omkring 200 000 besökare har evenemanget blivit nästan blivit lite för lyckat. Även om arrangörerna försöker sprida på evenemangen råder rent trafikkaos på sina håll, när alla samtidigt försöker hitta parkering. Det gäller att komma i god tid, ta det lugnt och vara beredd på köer.
Under skördefesten är det alltså full rulle. I varenda by händer det något, varje restaurang med självaktning serverar en rejäl skördemeny – och Borgholms slottsruin fylls av renässansklädda hantverkare, för Fårets dagar med skinnförsäljning och skördemarknad.
Men Öland har mycket att erbjuda också den som väljer en annan hösthelg än Skördefestens för ett besök – kanske för att söka lugn, ro och unika natur- och kulturupplevelser.
Som den östra landsvägen, en av Sveriges vackraste – med ålderdomliga kyrkor, väderkvarnar på rad, och ett pärlband av gammaldags radbyar som undgick att bli skiftade på 1800-talet: Bredsättra, Gärdslösa, Långlöt. På hösten känns tydligt att detta är glesbygd, med nedlagda lanthandlar och stängda hus. Men sommarvärmen har lagrats i Ölands kalkstensklippor, ljungen blommar och det finns ett alldeles särskilt, milt soldis.
– Ön är som finast i september och oktober, tycker författaren Anders Johansson, som bor i Kalmar men åker över bron så ofta han kan – framför allt till Stora Alvaret, som han nyligen skildrat i bokform. (“Ölands Stora alvar; mitt i ett världsarv” 2006)
– Jag har rest en del i Sverige, men jag vet ingen annanstans där man känner sig så långt borta från världen och civilisationen som på Stora alvaret. Den är den stora myten om Öland, men det är väldigt få som faktiskt åker dit. Man får vara alldeles ensam.
Anders Johansson talar om hur han njuter av att känna rymden, doften av timjan i vinden och åsynen av gullborst och andra vildblommor, som vid den gamla vägen mellan Resmo och Stenåsa tvärs över alvaret.
– Det krävs ingen större idrottsinsats för att ta sig dit! säger han.
– Och så har vi den östra kusten, där flyttfåglarna drar fram nu. Ja, det är ett stort skådespel.
Gunilla Kinn
Om Öland i eftersäsong – året om-ölänningarnas bästa tips
– Vida-museet, det är fantastiskt!
– Bödaskogen på norra Öland
– Att vandra på strandängarna längs med havet
– Kargheten i Stora alvaret, och öppenheten mot havet
Lill Lindfors, Bläsinge
Artist
“En vandring på Alvaret vid Möckelmossen – avslutas med lunch eller middag på Eksgården i Gårdby.”
Hans Karlsson, Dörby
Arbetsmarknadsminister
– Att vandra vid Kapelludden på östra sidan – ensam med fiskebodar, hav och sand, och historiens vingslag av tidig bebyggelse och handel
– Södra Gredas blomsterängar på våren
Ann Nilsson, Sandviks Hamncafé i Sandvik
“Söker man vila, ro, tystnad och stillhet är hösten en underbar tid på Öland. Det är möjligt att uppleva klara, soliga dagar långt in på senhösten. Tranornas trumpetande när de i stora skaror under höstfyttningen söderut samlas vid Möckelmossen på Stora alvaret, prutgässen och andra arktiska fåglar som i tusental rastar på strandängarna vid Ottenby i mitten av oktober hör till höstens säregna upplevelser – vemodsfyllt, men samtidigt hoppingivande.”
Britta Lööv, Emmetorp
Permanentboende på Öland sedan 17 år
– På alvaret och i Mittlandsskogen fyller man snabbt svampkorgen.
– Från hällarna på stenkusten eller vid Neptuni åkrar kan man få “storlaxen” på kroken.
– Att en tidig och klar höstmorgon med kikare och kaffekorg följa flyttfåglarnas färd från Ottenby på södra udden till varmare länder.
Sven Ekberg, Kalmar
Programledare, Meny/Sveriges Radio
– Naturum vid Ottenby på Ölands södra udde, öppet dagligen fram till 20 oktober.
– Restaurant Fågel Blå – utsökt mat med lokal prägel, och en fantastisk utsikt över havet i alla vädersträck.
– Den nykalkade 106 meter höga Långe Jan – södra udden ur ett fågelperspektiv!
Anders Lundquist, Stenåsa
Naturbokhandeln/Sveriges Ornitologiska Förening
Sven Ekbergs höjdpunkter under Skördefesten:
– “Matvrak” i Hulterstad, där marinarkeologer bjuder på smakprov från Regalskeppet Kronans kök.
– Bläsinge hamn där man kan köpa och äta fisk – stor folkfest.
– Torget i Borgholm, där höstens alla fina öländska råvaror finns.
– Solberga gård i Köpingsvik där man i år hoppas slå Europarekord i tyngsta pumpan.
– Övra Sandby, en genuin Ölandsby där lador och visthusbodar är fyllda med konst, konsthantverk och inte minst mat.
Fakta om höst-Öland
– www.olandsturist.se – Ölands turistförening (0485-56 06 00) kan hjälpa till med bokning av boende (vandrarhem, hotell, B&B, stugor)
– www.skordefest.nu – alla programpunkter under Skördefesten
– www.konstnatten.se – Södra Ölands konstnärers egen hemsida
Öland har flera besöksmål för finsmakare under höst och delvis vinter. Vissa ordnar gourmethelger med vinprovningar, andra julbord. Några exempel:
– Karin Franssons Hotell Borgholm – http://hotellborgholm.se
– Joseph Weichls Halltorps gästgiveri – www.halltorpsgastgiveri.se
– Eksgården, Gårdby – www.eksgarden.nu
– Rosas Handel, Löttorp – korvtillverkning
– Marsjö Strutsfarm – logi året runt; www.marsjostruts.com
– Guntorps Herrgård, www.guntorpsherrgård.se
– Wannborga Vin & Lamm, www.wannborga.nu
Julmarknader
– Skäftekärrs julmässa 3-5 november
– Eksgården 25–26 november
– Borgholms slott 9-10 december
– Vida Museum – med samlingar av Ulrica Hydman-Vallien och Bertil Vallien samt flera andra utställningar av hög klass – har öppet dagligen i september samt helger okt–dec. Intill Halltorps gästgiveri.
Transport
Att köra bil från Stockholm till Öland tar 6–7 timmar. Silverlinjen har dagliga bussar från Cityterminalen hela året; 270:–/enkel vuxen (helger även från Göteborg) www.silverlinjen.se.
Ölands skördefest är Sveriges största evenemang i sitt slag. I år ordnas den för tionde gången och lär locka tvåhundratusen besökare med konst och kulinariskt. Men för den som söker lugn och ro har Öland mycket att erbjuda hela hösten.
“Går det på Jersey så går det på Öland”.
Så skrev P1:s Menys programledare Sven Ekberg i ett brev 1996, där han föreslog att ön han kallar “Sveriges Provence” skulle satsa på ett årligt evenemang för att lyfta fram sina kulinariska rikedomar: råvaror, restauranger och småskaliga livsmedelsproducenter.
Ekbergs förebild var Jerseys “Good Food Festival” som länge marknadsfört den brittiska kanalöns mat, medan Öland mest hade satsat på att locka med sandstränder och sommarbad.
Idén om ett “Öland Good Food” på hösten slog rot – och redan året därpå anordnades Ölands första Skördefest, som den kom att heta. En moderniserad form av den urgamla Mickelsmäss som snabbt blev rejält etablerad. Helgen 28 september – 1 oktober är det dags för dess tionde upplaga.
– Skördefesten har betytt enormt mycket för oss på Öland, säger Gunnar Kvarnbäck på familjejordbruket Solberga gård i Köpingsvik.
Gården är en av de platser där det kryllar av folk den sista septemberhelgen varje år. Besökarna kommer från stora delar av Sverige, men även från Danmark, Tyskland och Holland.
– På Öland pratar alla om att det är så synd att det mesta stänger i slutet av sommaren. Men i och med skördefesten kan man ju lika gärna hålla öppet även i augusti och september! Och när allt fler inser att ön fått en längre säsong blir det en uppåtgående spiral.
Luften är klar och krispig, höstfärgerna sprakar – och solen skiner så där värmande som bara en brittsommarsol kan. Trälårarna är fyllda av jordigt nyskördat: purjolök, vitlök, morötter, gulbetor, rödbetor, rädisor, rättika... På Solberga odlas över 150 slags grönsaker och kryddörter, varav hälften har skördetid så här års. Och i gårdsbutiken, där kön ringlar sig fram, säljs hemgjorda inläggningar, lammkorv och pesto.
Mest av allt förknippas Solberga med mat- och dekorationspumpor. Gunnar Kvarnbäck är Ölands pump-pionjär, och ordnar svenskt mästarskap i pumpaodling. Vinnarna brukar väga hundratals kilo.
De svällande frukterna symboliserar hela skördefesten. Öns kockar har utvecklat nya recept, som Karin Franssons pumpasoppa med citrongräs och kokosmjölk, och rostad pumpasallad med getost. Vid mjölkpallar, ladugårdsgallerier och butiksentréer syns grinande pumpor – ofta för att peka vägen till något av de hundratals evenemang som går av stapeln under tre intensiva dagar.
Och nätter! Ett av skördefestens stora dragplåster är Konstnatten, som pågår långt in på småtimmarna mellan fredag och lördag. Då letar sig besökarna fram till de många Ölandsboende konstnärernas utställningar i byar runtom ön, med hjälp av marschaller och lyktfyllda pumpor. Eldskulpturer och en mexikanskt inspirerat dockparad är andra evenemang som blivit nya öländska traditioner.
Sent på lördagskvällen är det dags för Night Glow, “nattbelysning” på svenska, då ett tiotal varmluftsballonger är huvudaktörer i en märklig föreställning med eldar och dova trummor. Ballongerna är fastbundna och lämnar aldrig marken, men fylls av vind och varmluft till en alldeles egen koreografi.
Det är packat av folk, och häri ligger Skördefestens tjusning och Akilleshäl. Med totalt omkring 200 000 besökare har evenemanget blivit nästan blivit lite för lyckat. Även om arrangörerna försöker sprida på evenemangen råder rent trafikkaos på sina håll, när alla samtidigt försöker hitta parkering. Det gäller att komma i god tid, ta det lugnt och vara beredd på köer.
Under skördefesten är det alltså full rulle. I varenda by händer det något, varje restaurang med självaktning serverar en rejäl skördemeny – och Borgholms slottsruin fylls av renässansklädda hantverkare, för Fårets dagar med skinnförsäljning och skördemarknad.
Men Öland har mycket att erbjuda också den som väljer en annan hösthelg än Skördefestens för ett besök – kanske för att söka lugn, ro och unika natur- och kulturupplevelser.
Som den östra landsvägen, en av Sveriges vackraste – med ålderdomliga kyrkor, väderkvarnar på rad, och ett pärlband av gammaldags radbyar som undgick att bli skiftade på 1800-talet: Bredsättra, Gärdslösa, Långlöt. På hösten känns tydligt att detta är glesbygd, med nedlagda lanthandlar och stängda hus. Men sommarvärmen har lagrats i Ölands kalkstensklippor, ljungen blommar och det finns ett alldeles särskilt, milt soldis.
– Ön är som finast i september och oktober, tycker författaren Anders Johansson, som bor i Kalmar men åker över bron så ofta han kan – framför allt till Stora Alvaret, som han nyligen skildrat i bokform. (“Ölands Stora alvar; mitt i ett världsarv” 2006)
– Jag har rest en del i Sverige, men jag vet ingen annanstans där man känner sig så långt borta från världen och civilisationen som på Stora alvaret. Den är den stora myten om Öland, men det är väldigt få som faktiskt åker dit. Man får vara alldeles ensam.
Anders Johansson talar om hur han njuter av att känna rymden, doften av timjan i vinden och åsynen av gullborst och andra vildblommor, som vid den gamla vägen mellan Resmo och Stenåsa tvärs över alvaret.
– Det krävs ingen större idrottsinsats för att ta sig dit! säger han.
– Och så har vi den östra kusten, där flyttfåglarna drar fram nu. Ja, det är ett stort skådespel.
Gunilla Kinn
Om Öland i eftersäsong – året om-ölänningarnas bästa tips
– Vida-museet, det är fantastiskt!
– Bödaskogen på norra Öland
– Att vandra på strandängarna längs med havet
– Kargheten i Stora alvaret, och öppenheten mot havet
Lill Lindfors, Bläsinge
Artist
“En vandring på Alvaret vid Möckelmossen – avslutas med lunch eller middag på Eksgården i Gårdby.”
Hans Karlsson, Dörby
Arbetsmarknadsminister
– Att vandra vid Kapelludden på östra sidan – ensam med fiskebodar, hav och sand, och historiens vingslag av tidig bebyggelse och handel
– Södra Gredas blomsterängar på våren
Ann Nilsson, Sandviks Hamncafé i Sandvik
“Söker man vila, ro, tystnad och stillhet är hösten en underbar tid på Öland. Det är möjligt att uppleva klara, soliga dagar långt in på senhösten. Tranornas trumpetande när de i stora skaror under höstfyttningen söderut samlas vid Möckelmossen på Stora alvaret, prutgässen och andra arktiska fåglar som i tusental rastar på strandängarna vid Ottenby i mitten av oktober hör till höstens säregna upplevelser – vemodsfyllt, men samtidigt hoppingivande.”
Britta Lööv, Emmetorp
Permanentboende på Öland sedan 17 år
– På alvaret och i Mittlandsskogen fyller man snabbt svampkorgen.
– Från hällarna på stenkusten eller vid Neptuni åkrar kan man få “storlaxen” på kroken.
– Att en tidig och klar höstmorgon med kikare och kaffekorg följa flyttfåglarnas färd från Ottenby på södra udden till varmare länder.
Sven Ekberg, Kalmar
Programledare, Meny/Sveriges Radio
– Naturum vid Ottenby på Ölands södra udde, öppet dagligen fram till 20 oktober.
– Restaurant Fågel Blå – utsökt mat med lokal prägel, och en fantastisk utsikt över havet i alla vädersträck.
– Den nykalkade 106 meter höga Långe Jan – södra udden ur ett fågelperspektiv!
Anders Lundquist, Stenåsa
Naturbokhandeln/Sveriges Ornitologiska Förening
Sven Ekbergs höjdpunkter under Skördefesten:
– “Matvrak” i Hulterstad, där marinarkeologer bjuder på smakprov från Regalskeppet Kronans kök.
– Bläsinge hamn där man kan köpa och äta fisk – stor folkfest.
– Torget i Borgholm, där höstens alla fina öländska råvaror finns.
– Solberga gård i Köpingsvik där man i år hoppas slå Europarekord i tyngsta pumpan.
– Övra Sandby, en genuin Ölandsby där lador och visthusbodar är fyllda med konst, konsthantverk och inte minst mat.
Fakta om höst-Öland
– www.olandsturist.se – Ölands turistförening (0485-56 06 00) kan hjälpa till med bokning av boende (vandrarhem, hotell, B&B, stugor)
– www.skordefest.nu – alla programpunkter under Skördefesten
– www.konstnatten.se – Södra Ölands konstnärers egen hemsida
Öland har flera besöksmål för finsmakare under höst och delvis vinter. Vissa ordnar gourmethelger med vinprovningar, andra julbord. Några exempel:
– Karin Franssons Hotell Borgholm – http://hotellborgholm.se
– Joseph Weichls Halltorps gästgiveri – www.halltorpsgastgiveri.se
– Eksgården, Gårdby – www.eksgarden.nu
– Rosas Handel, Löttorp – korvtillverkning
– Marsjö Strutsfarm – logi året runt; www.marsjostruts.com
– Guntorps Herrgård, www.guntorpsherrgård.se
– Wannborga Vin & Lamm, www.wannborga.nu
Julmarknader
– Skäftekärrs julmässa 3-5 november
– Eksgården 25–26 november
– Borgholms slott 9-10 december
– Vida Museum – med samlingar av Ulrica Hydman-Vallien och Bertil Vallien samt flera andra utställningar av hög klass – har öppet dagligen i september samt helger okt–dec. Intill Halltorps gästgiveri.
Transport
Att köra bil från Stockholm till Öland tar 6–7 timmar. Silverlinjen har dagliga bussar från Cityterminalen hela året; 270:–/enkel vuxen (helger även från Göteborg) www.silverlinjen.se.
Sunday, September 10, 2006
New Orleans snart åter som gastropol
Publicerad i Gourmet 4/2006
Ett fat med flottiga cracklins är ett bevis så salt, fett och gott som något på att New Orleans håller på att återskapa sig som matstad.
Cracklins är friterade grissvålsbitar – och på det nyöppnade Cochon serveras de som kulinarisk knorr på en rätt med ugnsbakad spädgris. Ber man kyparen snällt kan man få ett som amuse.
Cochon är en stimmig krog, fin och folklig, med lantismat på stadsvis. Ryktet säger att de har hembränt gömt i baren. Förutom gris i olika former serveras kanin, kräftpaj, krabb- och räk-pistolette – och så korvar: andouille, boudin och link med majsgröt.
Boudin i cajun-tappning är inte blodkorv, utan görs på fläsk, ris, lök och cayennepeppar. I Acadia, träskområdet i sydvästra Louisiana där det bott ättlingar till förvisade franskkanadensare sedan 1700-talet, säljs den på bensinmackarna och äts som frukostmat – eller som del av en sjurättersmeny à la cajun: en boudin och en sex-pack öl.
Donald Link (ja, han heter som korven) har varit mest känd för sin bistro Herbsaint. Men han är uppvuxen i Acadia (Cajunland), och idén med Cochon var att ta regionens märkliga matkultur till sta’n. Visst har New Orleans’ menyer alltid varit fulla av gumbo och annat cajunkrubb – fast Link ville bredda repertoaren, berättar han, och få stadsbor och turister att upptäcka exempelvis boudin.
Men när krogöppningen planerades som bäst inträffade så Katastrofen Katrina, med allt vad det innebar av död och trauma längs med gulfkusten.
Förutom sorgen för alla drabbade hyste många matintresserade oro för vad som skulle hända med den unika kokkonst som finns i Louisianas kustområden i allmänhet, och i New Orleans i synnerhet.
Precis som musiken är maten en extrem blandning av ingredienser och influenser: det lantliga cajunköket och stadens créole; franskt, spanskt, västafrikanskt, karibiskt, kroatiskt, tyskt, italienskt och vietnamesiskt. God mat tas på stort allvar, och New Orleans har länge räknats som en av USA:s bästa restaurangstäder – ja, en riktig gastropol.
Så plötsligt var staden bitvis dränkt. Den ene stjärnkocken efter den andra svor, från sina respektive evakueringsorter, New Orleans sin trohet och att de minsann skulle vara på plats snart igen.
Men när jag var där i slutet av september i fjol, en månad efter översvämningen, var det ingen rolig stad att vara hungrig i. Knappast några av New Orleans tusentals matställen hade kunnat öppna, utom ett par som erbjöd en synnerlig begränsad meny med hamburgare på papptallrikar. Ibland gick det att hitta nå’n gatukock som grillade kött på en tunna eller serverade jambalaya för fem dollar; annars fick vi besökande reportrar faktiskt lita till matlådor från Frälsningsarmén.
Till och med de icke-särskilt-drabbade Franska kvarteren kändes som en katastrofzon, där nationalgardister och personal från Röda korset och Räddningsverket (Fema) samsades med de få die-hards som vägrat lämna staden.
Gastropolen hade blivit nästintill en nekropol, en död stad.
Vid mitt tredje besök, i maj, såg det ljusare ut, åtminstone på den kulinariska fronten.
Visserligen var de flesta bostäder ännu skadade. Tusentals restauranganställda hade inte kunnat återvända, vilket lett till svår personalbrist. Turister och kongressgäster fanns, men var få. Vissa råvaror gick inte att få tag på – inga strålande förutsättningar för en krogbransch.
Fast maten har spelat stor roll för tron på stadens framtid. Det senaste året har en hel del New Orleansbor lagat mat och ätit tillsammans hemma hos varandra, för sällskaps skull. Eftersom många saknat såväl kök som lust att laga mat – och eftersom många kokböcker dränkts – har de restauranger som hållt öppet haft ovanligt hög andel lokalbefolkning bland gästerna. Mat har också varit en viktig del i hjälparbetet, genom exempelvis Paul Prudhommes fond "Chefs Cook for Katrina” och alla insamlingar av pengar runtom i landet, med donerad gumbo och jambalya som “fund raiser”-rätter.
De flesta av de mest kända krogarna har kunnat öppna igen – med enstaka undantag, som Commander’s Palace – om än med kraftigt decimerade vinkollektioner (viner till värden av tiotals miljoner dollar gick om intet på grund av Katrina).
Även om många Louisiana-kockar gick i exil och gav halva USA en injektion av New Orleans Cooking – en av dem hamnade på Aquavit i New York, och 83-åriga Leah Chase från Dooky Chase satte igång matlagningskurser i Baton Rouge – återvände andra snart: som Paul Prudhomme, Emeril Lagasse, Susan Spicer och John Besh.
Donald Links hus i Lakeview stod länge i en decimeter vatten, fick omöjliga sättningsskador och måste rivas. En av de värsta saker han någonsin gjort var att rensa ut kylrummen på Herbsaint från månadsgammal, ruttnad mat. Men inget kunde stoppa honom från att öppna Cochon.
Det skedde i april, och även om affärerna kunde gå bättre så går de tillräckligt bra. Cracklins, gumbo och boudin i Cochons trendiga tappning blev tröstemat, och Donald Link tycks förvissad om att New Orleans matkultur har en framtid.
Men det är inte finrestaurangerna som är dess mest genuina inslag – utan de små, familjedrivna ställena som låg i de allra värst drabbade områdena, och som haft svårare att öppna. Som Willie Mae's Scotch House and Restaurant i det svarta Tremé, det område där jazzmusiken, begravningsparaderna och karnevalstågen har sitt hjärta.
Det är från legendariska kokerskor som Willie Mae Seaton som John Besh hämtar inspiration, och de framträdde tilllsammans när James Beard-stiftelsen i New York i våras hyllade New Orleans’ matkultur. När hennes restaurang åter öppnat, vilket kan ha skett när ni läser detta, är New Orleans definitivt tillbaka som gastropol.
Gunilla Kinn
Ett fat med flottiga cracklins är ett bevis så salt, fett och gott som något på att New Orleans håller på att återskapa sig som matstad.
Cracklins är friterade grissvålsbitar – och på det nyöppnade Cochon serveras de som kulinarisk knorr på en rätt med ugnsbakad spädgris. Ber man kyparen snällt kan man få ett som amuse.
Cochon är en stimmig krog, fin och folklig, med lantismat på stadsvis. Ryktet säger att de har hembränt gömt i baren. Förutom gris i olika former serveras kanin, kräftpaj, krabb- och räk-pistolette – och så korvar: andouille, boudin och link med majsgröt.
Boudin i cajun-tappning är inte blodkorv, utan görs på fläsk, ris, lök och cayennepeppar. I Acadia, träskområdet i sydvästra Louisiana där det bott ättlingar till förvisade franskkanadensare sedan 1700-talet, säljs den på bensinmackarna och äts som frukostmat – eller som del av en sjurättersmeny à la cajun: en boudin och en sex-pack öl.
Donald Link (ja, han heter som korven) har varit mest känd för sin bistro Herbsaint. Men han är uppvuxen i Acadia (Cajunland), och idén med Cochon var att ta regionens märkliga matkultur till sta’n. Visst har New Orleans’ menyer alltid varit fulla av gumbo och annat cajunkrubb – fast Link ville bredda repertoaren, berättar han, och få stadsbor och turister att upptäcka exempelvis boudin.
Men när krogöppningen planerades som bäst inträffade så Katastrofen Katrina, med allt vad det innebar av död och trauma längs med gulfkusten.
Förutom sorgen för alla drabbade hyste många matintresserade oro för vad som skulle hända med den unika kokkonst som finns i Louisianas kustområden i allmänhet, och i New Orleans i synnerhet.
Precis som musiken är maten en extrem blandning av ingredienser och influenser: det lantliga cajunköket och stadens créole; franskt, spanskt, västafrikanskt, karibiskt, kroatiskt, tyskt, italienskt och vietnamesiskt. God mat tas på stort allvar, och New Orleans har länge räknats som en av USA:s bästa restaurangstäder – ja, en riktig gastropol.
Så plötsligt var staden bitvis dränkt. Den ene stjärnkocken efter den andra svor, från sina respektive evakueringsorter, New Orleans sin trohet och att de minsann skulle vara på plats snart igen.
Men när jag var där i slutet av september i fjol, en månad efter översvämningen, var det ingen rolig stad att vara hungrig i. Knappast några av New Orleans tusentals matställen hade kunnat öppna, utom ett par som erbjöd en synnerlig begränsad meny med hamburgare på papptallrikar. Ibland gick det att hitta nå’n gatukock som grillade kött på en tunna eller serverade jambalaya för fem dollar; annars fick vi besökande reportrar faktiskt lita till matlådor från Frälsningsarmén.
Till och med de icke-särskilt-drabbade Franska kvarteren kändes som en katastrofzon, där nationalgardister och personal från Röda korset och Räddningsverket (Fema) samsades med de få die-hards som vägrat lämna staden.
Gastropolen hade blivit nästintill en nekropol, en död stad.
Vid mitt tredje besök, i maj, såg det ljusare ut, åtminstone på den kulinariska fronten.
Visserligen var de flesta bostäder ännu skadade. Tusentals restauranganställda hade inte kunnat återvända, vilket lett till svår personalbrist. Turister och kongressgäster fanns, men var få. Vissa råvaror gick inte att få tag på – inga strålande förutsättningar för en krogbransch.
Fast maten har spelat stor roll för tron på stadens framtid. Det senaste året har en hel del New Orleansbor lagat mat och ätit tillsammans hemma hos varandra, för sällskaps skull. Eftersom många saknat såväl kök som lust att laga mat – och eftersom många kokböcker dränkts – har de restauranger som hållt öppet haft ovanligt hög andel lokalbefolkning bland gästerna. Mat har också varit en viktig del i hjälparbetet, genom exempelvis Paul Prudhommes fond "Chefs Cook for Katrina” och alla insamlingar av pengar runtom i landet, med donerad gumbo och jambalya som “fund raiser”-rätter.
De flesta av de mest kända krogarna har kunnat öppna igen – med enstaka undantag, som Commander’s Palace – om än med kraftigt decimerade vinkollektioner (viner till värden av tiotals miljoner dollar gick om intet på grund av Katrina).
Även om många Louisiana-kockar gick i exil och gav halva USA en injektion av New Orleans Cooking – en av dem hamnade på Aquavit i New York, och 83-åriga Leah Chase från Dooky Chase satte igång matlagningskurser i Baton Rouge – återvände andra snart: som Paul Prudhomme, Emeril Lagasse, Susan Spicer och John Besh.
Donald Links hus i Lakeview stod länge i en decimeter vatten, fick omöjliga sättningsskador och måste rivas. En av de värsta saker han någonsin gjort var att rensa ut kylrummen på Herbsaint från månadsgammal, ruttnad mat. Men inget kunde stoppa honom från att öppna Cochon.
Det skedde i april, och även om affärerna kunde gå bättre så går de tillräckligt bra. Cracklins, gumbo och boudin i Cochons trendiga tappning blev tröstemat, och Donald Link tycks förvissad om att New Orleans matkultur har en framtid.
Men det är inte finrestaurangerna som är dess mest genuina inslag – utan de små, familjedrivna ställena som låg i de allra värst drabbade områdena, och som haft svårare att öppna. Som Willie Mae's Scotch House and Restaurant i det svarta Tremé, det område där jazzmusiken, begravningsparaderna och karnevalstågen har sitt hjärta.
Det är från legendariska kokerskor som Willie Mae Seaton som John Besh hämtar inspiration, och de framträdde tilllsammans när James Beard-stiftelsen i New York i våras hyllade New Orleans’ matkultur. När hennes restaurang åter öppnat, vilket kan ha skett när ni läser detta, är New Orleans definitivt tillbaka som gastropol.
Gunilla Kinn
Subscribe to:
Posts (Atom)