Annika Östberg Deasy satt 28 år i amerikanskt fängelse för två mord hon var delaktig i 1981. I förra veckan flyttades hon till Sverige. Den historien är tämligen välkänd numera, men få känner till svenskans livsöde och hur hon en gång hamnade i USA. SvD har kartlagt Annika Östbergs liv från Furusundsgatan på Gärdet till cellen på Hinsebergs kvinnofängelse.
(Några smärre ändringar – tillägg och förtydliganden – jämfört med den i SvD publicerade versionen. Läs mer här.)
En dimmig natt i början av maj 1981 befann sig två narkomaner på en desperat vansinnesfärd på Highway 29 norr om San Francisco. Hans namn var William “Bob” Eugene Cox, hennes Annika Maria Deasy.
De var inte gifta men levde sedan några månader tillsammans i Stockton, en industristad i norra Kalifornien. Deras förhållande var destruktivt, tillvaron handlade mest om att få tag på pengar till kokain (han) eller heroin (hon); ofta med hjälp av checkar utan täckning. Båda hade varit narkotikaberoende sedan 14 års ålder.
Ingen av dem hade körkort – men flydde i en vit Chevrolet, efter att ha besökt hennes langare. Kanske kunde de ta sig till Kanada. I vilket fall som helst måste de bort, för ett drygt dygn tidigare hade Bob Cox kallblodigt skjutit ihjäl en man i Stockton.
“Hej, det är Ann, vi har varor till dig. Vi har kött. Har du trehundra dollar så levererar vi.”
Ungefär så löd samtalet till Joe Torre, en 58-årig man som Annika Deasy kände och som ville köpa kött billigt till familjens krog. Den 30 april möttes de på uppgjord plats. Men det blev tjafs om betalningen. Torre hade bara hundra dollar. Plötsligt avlossade Bob Cox skott med sin Smith&Wesson-revolver så att mannen dog.
Hon hade aldrig tidigare sett någon bli ihjälskjuten; han hade ett förflutet som våldsbrottsling, soldat och fängelsekund i Turkiet. Chockad och med stark abstinens gick Annika Deasy med på att dra.
Torres stulna kreditkort kom till nytta när de behövde äta; sedlarna de fått räckte till en heroinfix, valium och vodka. Oron och chocken ville ändå inte släppa. Men innan de kunde sticka från Kalifornien ville Annika Deasy ta farväl av sin snart elvaårige son Sven, som då bodde med sin pappa i ett hus i Lake County.
Fast var? Paret hittade inte i mörkret. De började gräla, han körde av vägen och hon försvann in i skogen för att kissa. När Annika kom tillbaka inträffade det som skulle bli helt avgörande för resten av hennes liv.
Chevan hade fått punktering, och en 35-årig polis stannade för att hjälpa till. Han hette Richard Helbush och var på väg hem efter avslutat pass. Men Bob Cox måste ha trott att han var ute efter Torres' rånmördare, för i panik sköt han även Sergeant Helbush – med fyra skott. Nu var han en dubbelmördare – som dessutom tog till polisbilen för att fly, med Annika Deasy vid sin sida.
En vägpatrull hann upp paret, och det utbröt en eldstrid som ledde till ömsesidiga skador. Hon hjälpte honom att ladda om vapnet, även om hon inte riktigt lyckades. Det hela slutade med att Cox&Deasy fördes till häktet i Lakeport.
Och där ändade livet helt och hållet för Bob Cox, som en dag hängde sig med ett lakan i cellen. Annika Deasy fick nu ensam svara för de båda morden.
Hennes småkriminella bakgrund var knappast förmildrande. Hon hade en rad villkorliga domar i bagaget: langning, kontokortsbedrägerier och ett dråp som hon 1974 tagit på sig skulden för, enligt uppgift för att hjälpa en pojkvän.
Det värsta i omgivningens ögon var att en av de ihjälskjutna var en vänlig polis.
Annika Deasy kände en enorm moralisk skuld dels för att ha fixat mötet med Joe Torre i Stockton, dels för att hon sedan velat söka upp sin son – alltså för att hon försatt paret i den situation som ledde till morden. Men någon mördare ansåg hon sig själv inte vara, även om hon knappast försökt stoppa Cox.
– Han var kallblodig, en mördare till naturen. Han verkade veta precis vad han sysslade med. Men hon var delaktig. De flydde ju tillsammans, från mordet på Torre, säger Don Anderson – en av de poliser som kom till platsen och grep paret; idag försvarsadvokat i Lakeport.
– Hon hade kunnat sticka men det gjorde hon inte. Istället hjälpte hon till att distrahera, så att han kunde skjuta. I mina ögon gör det också henne till “cop killer”, polismördare.
Don Anderson berättar att han lång tid efter skottlossningen blev paranoid och extra orolig för sina barn. Han och hans kolleger hånades av vissa Lakeportbor, för att de inte genast skjutit ihjäl polismördarna.
– Värst var det för sheriff Bill Bloomquist. Han tog pikarna om att ha misslyckats hårt, gick ner sig i alkoholism och dog för tio år sedan.
Anderson, Bloomquist... Det finns en hel del amerikaner med svenska rötter i norra Kalifornien. Åklagaren som senare kom att förhandla om påföljden med Annika Deasy hette Steve Hedstrom. Men det svenska arvet är så pass avlägset att Don Anderson inte tänkt på sammanträffandet.
För Deasy själv är ju tvättäkta svenska, i Sverige mest känd med sitt flicknamn Annika Östberg. Ungefär 15 år före pojkvännens avrättningar av Torre och Helbush kom hon med sin mamma till USA och behöll ständigt sitt svenska medborgarskap. Det skulle så småningom komma att rädda henne – även om det dröjde hela 27 år.
Eftersom det rörde sig om två mord, varav ett på en polis, kunde dödsstraff komma ifråga – eller livsstids fängelse utan chans till överklagande. Den advokat Annika Deasy fick rådde henne att ingå en uppgörelse (plea bargain) med åklagaren, vilket ledde till domen “25 år till livstid” för mord.
I augusti 1983 kom hon till California Institution for Women, ett kvinnofängelse i ökenlandskapet öster om Los Angeles. Hennes långa vistelse där och hennes kamp för att få flyttas till en svensk anstalt har skildrats ingående av ett stort antal svenska medier. Men hur kommer det sig att Annika Östberg alls hamnade i Stockton? Det berättas mer sällan. Vägen dit gick via några lyckliga och en lång rad olyckliga omständigheter.
Hon föddes 1954 i Stockholm, växte upp på Gärdet och i Hässelby, och tillbringade somrarna hos släktingar i Söderhamn. När hon var fyra år gammal skildes hennes föräldrar, och några år senare gifte hennes mamma om sig med en välbärgad amerikan. Mor och dotter flyttade till hans hemstad, St Louis i Missouri mitt i den amerikanska mellanvästern.
Men den tystlåtna svenska flickan kände sig udda och oönskad, både hemma hos styvpappan och i skolan. Snart blev det en klyfta mellan Annika och mamma Maj-Britt, som ville vara lojal med sin man och de två småsyskon som snart kom. Den klyftan vidgades ju mer Annika revolterade. När hon inte tilläts träffa sin tio år äldre pojkvän rymde de båda till San Francisco i Kalifornien. Annika var bara ett barn – 13 år, men såg äldre ut och drogs snabbt in i hippiekretsarna i Haight Ashbury.
Detta var 1967, då The Summer of Love bar på löften om en fri och sorglös, kosmisk tillvaro. Annika hittade äntligen en gemenskap, och gav sig hän med flower power, sit-ins, kollektivboende, konserter, rårisgrytor, psykedeliska mönster och droger som LSD och marijuana.
Men redan som 14-åring var hon heroinberoende. Som 15-åring blev hon gravid, och snart tvingades hon prostituera sig för sin försörjning. Mamma Maj-Britt hemma i Missouri fann sig i att hennes man inte lät henne leta upp sin dotter.
Vid den här tiden var Annika Östbergs liv en räcka av upplevelser, men också av mindre lämpliga pojkvänner. För att ge sin lille son en tryggare tillvaro valde hon att gifta sig med en lastbilschaufför och leva Svensson-liv i ett småhusområde i Stockton. Annikas man hette Brian Deasy, och så fick hon sitt amerikanska namn.
I flera år anpassade sig Annika Deasy till det trista hemmafrulivet för Svens skull, men längtade efter det dynamiska San Francisco. När Brian förälskade sig i hennes väninna och begärde skilsmässa rämnade den trista men trygga tillvaron – och när Annika mötte Bob Cox gick det som sagt snabbt utför.
“Någon Eleanor Roosevelt är jag inte – bara en vilsen och rörig narkoman”, säger Annika – med en skådespelerskas röst – i Tom Alandhs filmporträtt av henne.
“Hon var väldig ung, väldigt missledd och extremt intelligent”, säger Susan Jordan, den första av flera försvarsadvokater.
Åklagarna har dock målat en annan bild av Annika Deasy. I det förhör om villkorlig frigivning som hölls 2005 – avslogs – försöker en av dem att få det till att det egentligen var hon som höll i pistolen när Helbush sköts ihjäl (stämmer ej med utredningen).
Det finns helt enkelt många bilder av den idag 55-åriga svenskan. De hänger samman med hur man själv ser på brott och straff, på skuld och försoning. Om hon är ett offer för olyckliga omständigheter eller en förslagen förövare – eller både och – ligger delvis i betraktarens ögon. Men hade Bob Cox inte tagit sitt liv hade efterspelet rimligen blivit helt annorlunda för Annika Deasy.
Richard Helbushs döttrar, som var sju respektive tio år när han dog, vill inte ge intervjuer. Men i det förhör om tidsbestämning av straffet som hölls på California Institution for Women i fjol , i regi av Board of Prison Terms, läste Tara Salizzoni upp ett brev från sin yngre syster Dana McEvoy:
“På grund av dig har jag inte kunnat träffa eller tala med min pappa på 27 år. Jag har begränsade minnen av den tid vi tillbringade med varandra, för jag var så liten när du mördade honom. (– – –) Men jag kommer ihåg hur det var att vara sju år och sitta på en begravningsbyrå med min far i en öppen kista framför mig. Jag minns hur det var att stå vid graven och höra ljudet av gevär och trumpetstötar. Jag tycker inte att någon sjuårig flicka ska behöva ha det som sista minne av sin far.”
På mötet i fjol bestämdes att Annika Deasy behövde mer tid för att få insikt om sina gärningar. Det blev det fjärde avslaget. Nämnden som avgör straffens tidsbestämning ansåg att att hon minimerar sin inblandning och inte visat tillräcklig ånger, trots otaliga ursäkter. Goda vitsord för deltagande i fängelsets alla rehabiliteringsprogram vägde mindre.
Hennes försvarsadvokat – fram till förra veckan – tror att det hade tagit honom minst fem år till att få ut henne från fängelset, om inte den svenska regeringen fått fram en flytt till Sverige och Hinseberg.
– Jag vet inte varför det skedde just nu. Det var förmodligen en blandning av den juridiska processen, politiska påtryckningar och att Kalifornien behöver skära ner på sin fängelsepopulation, säger Ashok Ramani , vars advokatbyrå i San Francisco jobbat gratis med ärendet i fem år.
– Annikas fall är intressant, för det visar verkligen hur man ser på bestraffning och rehabilitering i Kalifornien numera. Det är mycket sällan man ser en fånge som lyckats förändra sitt liv och sin person så genomgripande som hon gjort. Ändå tog det 27 år innan det räckte, för att få flyttas till Sverige. Allt fokus i nämndens bedömning har varit på det förgångna. Det beror mest av allt på att det gäller ett polismord.
Inte bara svenskar utan även flera amerikaner har engagerat sig i Annika Deasys öde. En av dem är Lewis Dolinsky, mångårig journalist på San Francisco Chronicle. Han fick av en slump höra talas om fallet för tio år sedan, och har sedan dess följt och granskat det samt lärt känna Annika. Han har läst alla handlingar, besökt Lakeport och talat med många inblandade – men valt att inte skriva något för att skydda henne. Han har heller inte velat uttala sig offentligt, förrän nu:
-- Jag förringar verkligen inte hennes kriminella förflutna. Men under sin långa tid i fängelset har hon förändrats otroligt mycket. Det är faktiskt ett hjältedåd att ha klarat det.
– Som människor förväntas vi tro på att det är möjligt att sona och gottgöra sina synder. Annika har blivit en ansvarsfull människa, som numera är värd all beundran.
Gunilla Kinn
Källor:
• “Sorgfågel; Annika Östberg berättar om sitt liv” av Lena Katarina Swanberg (Bokförlaget DN 1999)
• “Annika -- ett brott, ett straff, ett liv”, dokumentärfilm av Tom Alandh (SVT 1999): del I och del II
• protokoll från förhör med Board of Parole; California Institution for Women (18 september 2008)
• intervjuer
• tidningstexter
• samtiden.com – Brott och Straff – Annika Deasy, myt och verklighet I och Brott och Straff – Annika Deasy, myt och verklighet II
Showing posts with label • Svenska Dagbladet. Show all posts
Showing posts with label • Svenska Dagbladet. Show all posts
Sunday, April 12, 2009
Sunday, September 17, 2006
Natur, kultur och pumpor på Öland
Publiceras på Svenska Dagbladets resesidor.
Ölands skördefest är Sveriges största evenemang i sitt slag. I år ordnas den för tionde gången och lär locka tvåhundratusen besökare med konst och kulinariskt. Men för den som söker lugn och ro har Öland mycket att erbjuda hela hösten.
“Går det på Jersey så går det på Öland”.
Så skrev P1:s Menys programledare Sven Ekberg i ett brev 1996, där han föreslog att ön han kallar “Sveriges Provence” skulle satsa på ett årligt evenemang för att lyfta fram sina kulinariska rikedomar: råvaror, restauranger och småskaliga livsmedelsproducenter.
Ekbergs förebild var Jerseys “Good Food Festival” som länge marknadsfört den brittiska kanalöns mat, medan Öland mest hade satsat på att locka med sandstränder och sommarbad.
Idén om ett “Öland Good Food” på hösten slog rot – och redan året därpå anordnades Ölands första Skördefest, som den kom att heta. En moderniserad form av den urgamla Mickelsmäss som snabbt blev rejält etablerad. Helgen 28 september – 1 oktober är det dags för dess tionde upplaga.
– Skördefesten har betytt enormt mycket för oss på Öland, säger Gunnar Kvarnbäck på familjejordbruket Solberga gård i Köpingsvik.
Gården är en av de platser där det kryllar av folk den sista septemberhelgen varje år. Besökarna kommer från stora delar av Sverige, men även från Danmark, Tyskland och Holland.
– På Öland pratar alla om att det är så synd att det mesta stänger i slutet av sommaren. Men i och med skördefesten kan man ju lika gärna hålla öppet även i augusti och september! Och när allt fler inser att ön fått en längre säsong blir det en uppåtgående spiral.
Luften är klar och krispig, höstfärgerna sprakar – och solen skiner så där värmande som bara en brittsommarsol kan. Trälårarna är fyllda av jordigt nyskördat: purjolök, vitlök, morötter, gulbetor, rödbetor, rädisor, rättika... På Solberga odlas över 150 slags grönsaker och kryddörter, varav hälften har skördetid så här års. Och i gårdsbutiken, där kön ringlar sig fram, säljs hemgjorda inläggningar, lammkorv och pesto.
Mest av allt förknippas Solberga med mat- och dekorationspumpor. Gunnar Kvarnbäck är Ölands pump-pionjär, och ordnar svenskt mästarskap i pumpaodling. Vinnarna brukar väga hundratals kilo.
De svällande frukterna symboliserar hela skördefesten. Öns kockar har utvecklat nya recept, som Karin Franssons pumpasoppa med citrongräs och kokosmjölk, och rostad pumpasallad med getost. Vid mjölkpallar, ladugårdsgallerier och butiksentréer syns grinande pumpor – ofta för att peka vägen till något av de hundratals evenemang som går av stapeln under tre intensiva dagar.
Och nätter! Ett av skördefestens stora dragplåster är Konstnatten, som pågår långt in på småtimmarna mellan fredag och lördag. Då letar sig besökarna fram till de många Ölandsboende konstnärernas utställningar i byar runtom ön, med hjälp av marschaller och lyktfyllda pumpor. Eldskulpturer och en mexikanskt inspirerat dockparad är andra evenemang som blivit nya öländska traditioner.
Sent på lördagskvällen är det dags för Night Glow, “nattbelysning” på svenska, då ett tiotal varmluftsballonger är huvudaktörer i en märklig föreställning med eldar och dova trummor. Ballongerna är fastbundna och lämnar aldrig marken, men fylls av vind och varmluft till en alldeles egen koreografi.
Det är packat av folk, och häri ligger Skördefestens tjusning och Akilleshäl. Med totalt omkring 200 000 besökare har evenemanget blivit nästan blivit lite för lyckat. Även om arrangörerna försöker sprida på evenemangen råder rent trafikkaos på sina håll, när alla samtidigt försöker hitta parkering. Det gäller att komma i god tid, ta det lugnt och vara beredd på köer.
Under skördefesten är det alltså full rulle. I varenda by händer det något, varje restaurang med självaktning serverar en rejäl skördemeny – och Borgholms slottsruin fylls av renässansklädda hantverkare, för Fårets dagar med skinnförsäljning och skördemarknad.
Men Öland har mycket att erbjuda också den som väljer en annan hösthelg än Skördefestens för ett besök – kanske för att söka lugn, ro och unika natur- och kulturupplevelser.
Som den östra landsvägen, en av Sveriges vackraste – med ålderdomliga kyrkor, väderkvarnar på rad, och ett pärlband av gammaldags radbyar som undgick att bli skiftade på 1800-talet: Bredsättra, Gärdslösa, Långlöt. På hösten känns tydligt att detta är glesbygd, med nedlagda lanthandlar och stängda hus. Men sommarvärmen har lagrats i Ölands kalkstensklippor, ljungen blommar och det finns ett alldeles särskilt, milt soldis.
– Ön är som finast i september och oktober, tycker författaren Anders Johansson, som bor i Kalmar men åker över bron så ofta han kan – framför allt till Stora Alvaret, som han nyligen skildrat i bokform. (“Ölands Stora alvar; mitt i ett världsarv” 2006)
– Jag har rest en del i Sverige, men jag vet ingen annanstans där man känner sig så långt borta från världen och civilisationen som på Stora alvaret. Den är den stora myten om Öland, men det är väldigt få som faktiskt åker dit. Man får vara alldeles ensam.
Anders Johansson talar om hur han njuter av att känna rymden, doften av timjan i vinden och åsynen av gullborst och andra vildblommor, som vid den gamla vägen mellan Resmo och Stenåsa tvärs över alvaret.
– Det krävs ingen större idrottsinsats för att ta sig dit! säger han.
– Och så har vi den östra kusten, där flyttfåglarna drar fram nu. Ja, det är ett stort skådespel.
Gunilla Kinn
Om Öland i eftersäsong – året om-ölänningarnas bästa tips
– Vida-museet, det är fantastiskt!
– Bödaskogen på norra Öland
– Att vandra på strandängarna längs med havet
– Kargheten i Stora alvaret, och öppenheten mot havet
Lill Lindfors, Bläsinge
Artist
“En vandring på Alvaret vid Möckelmossen – avslutas med lunch eller middag på Eksgården i Gårdby.”
Hans Karlsson, Dörby
Arbetsmarknadsminister
– Att vandra vid Kapelludden på östra sidan – ensam med fiskebodar, hav och sand, och historiens vingslag av tidig bebyggelse och handel
– Södra Gredas blomsterängar på våren
Ann Nilsson, Sandviks Hamncafé i Sandvik
“Söker man vila, ro, tystnad och stillhet är hösten en underbar tid på Öland. Det är möjligt att uppleva klara, soliga dagar långt in på senhösten. Tranornas trumpetande när de i stora skaror under höstfyttningen söderut samlas vid Möckelmossen på Stora alvaret, prutgässen och andra arktiska fåglar som i tusental rastar på strandängarna vid Ottenby i mitten av oktober hör till höstens säregna upplevelser – vemodsfyllt, men samtidigt hoppingivande.”
Britta Lööv, Emmetorp
Permanentboende på Öland sedan 17 år
– På alvaret och i Mittlandsskogen fyller man snabbt svampkorgen.
– Från hällarna på stenkusten eller vid Neptuni åkrar kan man få “storlaxen” på kroken.
– Att en tidig och klar höstmorgon med kikare och kaffekorg följa flyttfåglarnas färd från Ottenby på södra udden till varmare länder.
Sven Ekberg, Kalmar
Programledare, Meny/Sveriges Radio
– Naturum vid Ottenby på Ölands södra udde, öppet dagligen fram till 20 oktober.
– Restaurant Fågel Blå – utsökt mat med lokal prägel, och en fantastisk utsikt över havet i alla vädersträck.
– Den nykalkade 106 meter höga Långe Jan – södra udden ur ett fågelperspektiv!
Anders Lundquist, Stenåsa
Naturbokhandeln/Sveriges Ornitologiska Förening
Sven Ekbergs höjdpunkter under Skördefesten:
– “Matvrak” i Hulterstad, där marinarkeologer bjuder på smakprov från Regalskeppet Kronans kök.
– Bläsinge hamn där man kan köpa och äta fisk – stor folkfest.
– Torget i Borgholm, där höstens alla fina öländska råvaror finns.
– Solberga gård i Köpingsvik där man i år hoppas slå Europarekord i tyngsta pumpan.
– Övra Sandby, en genuin Ölandsby där lador och visthusbodar är fyllda med konst, konsthantverk och inte minst mat.
Fakta om höst-Öland
– www.olandsturist.se – Ölands turistförening (0485-56 06 00) kan hjälpa till med bokning av boende (vandrarhem, hotell, B&B, stugor)
– www.skordefest.nu – alla programpunkter under Skördefesten
– www.konstnatten.se – Södra Ölands konstnärers egen hemsida
Öland har flera besöksmål för finsmakare under höst och delvis vinter. Vissa ordnar gourmethelger med vinprovningar, andra julbord. Några exempel:
– Karin Franssons Hotell Borgholm – http://hotellborgholm.se
– Joseph Weichls Halltorps gästgiveri – www.halltorpsgastgiveri.se
– Eksgården, Gårdby – www.eksgarden.nu
– Rosas Handel, Löttorp – korvtillverkning
– Marsjö Strutsfarm – logi året runt; www.marsjostruts.com
– Guntorps Herrgård, www.guntorpsherrgård.se
– Wannborga Vin & Lamm, www.wannborga.nu
Julmarknader
– Skäftekärrs julmässa 3-5 november
– Eksgården 25–26 november
– Borgholms slott 9-10 december
– Vida Museum – med samlingar av Ulrica Hydman-Vallien och Bertil Vallien samt flera andra utställningar av hög klass – har öppet dagligen i september samt helger okt–dec. Intill Halltorps gästgiveri.
Transport
Att köra bil från Stockholm till Öland tar 6–7 timmar. Silverlinjen har dagliga bussar från Cityterminalen hela året; 270:–/enkel vuxen (helger även från Göteborg) www.silverlinjen.se.
Ölands skördefest är Sveriges största evenemang i sitt slag. I år ordnas den för tionde gången och lär locka tvåhundratusen besökare med konst och kulinariskt. Men för den som söker lugn och ro har Öland mycket att erbjuda hela hösten.
“Går det på Jersey så går det på Öland”.
Så skrev P1:s Menys programledare Sven Ekberg i ett brev 1996, där han föreslog att ön han kallar “Sveriges Provence” skulle satsa på ett årligt evenemang för att lyfta fram sina kulinariska rikedomar: råvaror, restauranger och småskaliga livsmedelsproducenter.
Ekbergs förebild var Jerseys “Good Food Festival” som länge marknadsfört den brittiska kanalöns mat, medan Öland mest hade satsat på att locka med sandstränder och sommarbad.
Idén om ett “Öland Good Food” på hösten slog rot – och redan året därpå anordnades Ölands första Skördefest, som den kom att heta. En moderniserad form av den urgamla Mickelsmäss som snabbt blev rejält etablerad. Helgen 28 september – 1 oktober är det dags för dess tionde upplaga.
– Skördefesten har betytt enormt mycket för oss på Öland, säger Gunnar Kvarnbäck på familjejordbruket Solberga gård i Köpingsvik.
Gården är en av de platser där det kryllar av folk den sista septemberhelgen varje år. Besökarna kommer från stora delar av Sverige, men även från Danmark, Tyskland och Holland.
– På Öland pratar alla om att det är så synd att det mesta stänger i slutet av sommaren. Men i och med skördefesten kan man ju lika gärna hålla öppet även i augusti och september! Och när allt fler inser att ön fått en längre säsong blir det en uppåtgående spiral.
Luften är klar och krispig, höstfärgerna sprakar – och solen skiner så där värmande som bara en brittsommarsol kan. Trälårarna är fyllda av jordigt nyskördat: purjolök, vitlök, morötter, gulbetor, rödbetor, rädisor, rättika... På Solberga odlas över 150 slags grönsaker och kryddörter, varav hälften har skördetid så här års. Och i gårdsbutiken, där kön ringlar sig fram, säljs hemgjorda inläggningar, lammkorv och pesto.
Mest av allt förknippas Solberga med mat- och dekorationspumpor. Gunnar Kvarnbäck är Ölands pump-pionjär, och ordnar svenskt mästarskap i pumpaodling. Vinnarna brukar väga hundratals kilo.
De svällande frukterna symboliserar hela skördefesten. Öns kockar har utvecklat nya recept, som Karin Franssons pumpasoppa med citrongräs och kokosmjölk, och rostad pumpasallad med getost. Vid mjölkpallar, ladugårdsgallerier och butiksentréer syns grinande pumpor – ofta för att peka vägen till något av de hundratals evenemang som går av stapeln under tre intensiva dagar.
Och nätter! Ett av skördefestens stora dragplåster är Konstnatten, som pågår långt in på småtimmarna mellan fredag och lördag. Då letar sig besökarna fram till de många Ölandsboende konstnärernas utställningar i byar runtom ön, med hjälp av marschaller och lyktfyllda pumpor. Eldskulpturer och en mexikanskt inspirerat dockparad är andra evenemang som blivit nya öländska traditioner.
Sent på lördagskvällen är det dags för Night Glow, “nattbelysning” på svenska, då ett tiotal varmluftsballonger är huvudaktörer i en märklig föreställning med eldar och dova trummor. Ballongerna är fastbundna och lämnar aldrig marken, men fylls av vind och varmluft till en alldeles egen koreografi.
Det är packat av folk, och häri ligger Skördefestens tjusning och Akilleshäl. Med totalt omkring 200 000 besökare har evenemanget blivit nästan blivit lite för lyckat. Även om arrangörerna försöker sprida på evenemangen råder rent trafikkaos på sina håll, när alla samtidigt försöker hitta parkering. Det gäller att komma i god tid, ta det lugnt och vara beredd på köer.
Under skördefesten är det alltså full rulle. I varenda by händer det något, varje restaurang med självaktning serverar en rejäl skördemeny – och Borgholms slottsruin fylls av renässansklädda hantverkare, för Fårets dagar med skinnförsäljning och skördemarknad.
Men Öland har mycket att erbjuda också den som väljer en annan hösthelg än Skördefestens för ett besök – kanske för att söka lugn, ro och unika natur- och kulturupplevelser.
Som den östra landsvägen, en av Sveriges vackraste – med ålderdomliga kyrkor, väderkvarnar på rad, och ett pärlband av gammaldags radbyar som undgick att bli skiftade på 1800-talet: Bredsättra, Gärdslösa, Långlöt. På hösten känns tydligt att detta är glesbygd, med nedlagda lanthandlar och stängda hus. Men sommarvärmen har lagrats i Ölands kalkstensklippor, ljungen blommar och det finns ett alldeles särskilt, milt soldis.
– Ön är som finast i september och oktober, tycker författaren Anders Johansson, som bor i Kalmar men åker över bron så ofta han kan – framför allt till Stora Alvaret, som han nyligen skildrat i bokform. (“Ölands Stora alvar; mitt i ett världsarv” 2006)
– Jag har rest en del i Sverige, men jag vet ingen annanstans där man känner sig så långt borta från världen och civilisationen som på Stora alvaret. Den är den stora myten om Öland, men det är väldigt få som faktiskt åker dit. Man får vara alldeles ensam.
Anders Johansson talar om hur han njuter av att känna rymden, doften av timjan i vinden och åsynen av gullborst och andra vildblommor, som vid den gamla vägen mellan Resmo och Stenåsa tvärs över alvaret.
– Det krävs ingen större idrottsinsats för att ta sig dit! säger han.
– Och så har vi den östra kusten, där flyttfåglarna drar fram nu. Ja, det är ett stort skådespel.
Gunilla Kinn
Om Öland i eftersäsong – året om-ölänningarnas bästa tips
– Vida-museet, det är fantastiskt!
– Bödaskogen på norra Öland
– Att vandra på strandängarna längs med havet
– Kargheten i Stora alvaret, och öppenheten mot havet
Lill Lindfors, Bläsinge
Artist
“En vandring på Alvaret vid Möckelmossen – avslutas med lunch eller middag på Eksgården i Gårdby.”
Hans Karlsson, Dörby
Arbetsmarknadsminister
– Att vandra vid Kapelludden på östra sidan – ensam med fiskebodar, hav och sand, och historiens vingslag av tidig bebyggelse och handel
– Södra Gredas blomsterängar på våren
Ann Nilsson, Sandviks Hamncafé i Sandvik
“Söker man vila, ro, tystnad och stillhet är hösten en underbar tid på Öland. Det är möjligt att uppleva klara, soliga dagar långt in på senhösten. Tranornas trumpetande när de i stora skaror under höstfyttningen söderut samlas vid Möckelmossen på Stora alvaret, prutgässen och andra arktiska fåglar som i tusental rastar på strandängarna vid Ottenby i mitten av oktober hör till höstens säregna upplevelser – vemodsfyllt, men samtidigt hoppingivande.”
Britta Lööv, Emmetorp
Permanentboende på Öland sedan 17 år
– På alvaret och i Mittlandsskogen fyller man snabbt svampkorgen.
– Från hällarna på stenkusten eller vid Neptuni åkrar kan man få “storlaxen” på kroken.
– Att en tidig och klar höstmorgon med kikare och kaffekorg följa flyttfåglarnas färd från Ottenby på södra udden till varmare länder.
Sven Ekberg, Kalmar
Programledare, Meny/Sveriges Radio
– Naturum vid Ottenby på Ölands södra udde, öppet dagligen fram till 20 oktober.
– Restaurant Fågel Blå – utsökt mat med lokal prägel, och en fantastisk utsikt över havet i alla vädersträck.
– Den nykalkade 106 meter höga Långe Jan – södra udden ur ett fågelperspektiv!
Anders Lundquist, Stenåsa
Naturbokhandeln/Sveriges Ornitologiska Förening
Sven Ekbergs höjdpunkter under Skördefesten:
– “Matvrak” i Hulterstad, där marinarkeologer bjuder på smakprov från Regalskeppet Kronans kök.
– Bläsinge hamn där man kan köpa och äta fisk – stor folkfest.
– Torget i Borgholm, där höstens alla fina öländska råvaror finns.
– Solberga gård i Köpingsvik där man i år hoppas slå Europarekord i tyngsta pumpan.
– Övra Sandby, en genuin Ölandsby där lador och visthusbodar är fyllda med konst, konsthantverk och inte minst mat.
Fakta om höst-Öland
– www.olandsturist.se – Ölands turistförening (0485-56 06 00) kan hjälpa till med bokning av boende (vandrarhem, hotell, B&B, stugor)
– www.skordefest.nu – alla programpunkter under Skördefesten
– www.konstnatten.se – Södra Ölands konstnärers egen hemsida
Öland har flera besöksmål för finsmakare under höst och delvis vinter. Vissa ordnar gourmethelger med vinprovningar, andra julbord. Några exempel:
– Karin Franssons Hotell Borgholm – http://hotellborgholm.se
– Joseph Weichls Halltorps gästgiveri – www.halltorpsgastgiveri.se
– Eksgården, Gårdby – www.eksgarden.nu
– Rosas Handel, Löttorp – korvtillverkning
– Marsjö Strutsfarm – logi året runt; www.marsjostruts.com
– Guntorps Herrgård, www.guntorpsherrgård.se
– Wannborga Vin & Lamm, www.wannborga.nu
Julmarknader
– Skäftekärrs julmässa 3-5 november
– Eksgården 25–26 november
– Borgholms slott 9-10 december
– Vida Museum – med samlingar av Ulrica Hydman-Vallien och Bertil Vallien samt flera andra utställningar av hög klass – har öppet dagligen i september samt helger okt–dec. Intill Halltorps gästgiveri.
Transport
Att köra bil från Stockholm till Öland tar 6–7 timmar. Silverlinjen har dagliga bussar från Cityterminalen hela året; 270:–/enkel vuxen (helger även från Göteborg) www.silverlinjen.se.
Tuesday, August 31, 2004
Avhållsamhetsdebatten i USA
Sex eller inte sex - en frihetskamp
Publicerad i Svenska Dagbladet, Idag-redaktionen.
Made in USA Det sägs att allt brukar börja "over there". Så är det också med den nya prydhetsvågen som vi skrev om i går. Men i USA är förstås debatten mer extrem. Mängder av rörelser, med statliga bidrag, slår inte bara mot sexualiseringen av medierna, utan också mot att unga över huvud taget har sex - innan de gift sig.
New York
- Vad säger vi om kyskhetslöften?
- Nej!!! tjuter publiken.
- Vad säger vi om indragna bidrag till kondomer och sexrådgivning i skolorna?
- Neeej!!!
- De talar om frihet, frihet och åter frihet. Vi säger: vad man gör med sin egen kropp är den mest grundläggande friheten av alla.
- Jaaa!!! jublar alla.
Det är ingen slump att Planned Parenthood, USA:s motsvarighet till RFSU, och 25 000 New Yorkbor bestämt sig för att marschera över Brooklyn Bridge just inför republikanernas partikonvent.
De vill visa att det de har slagits och slåss för - familjeplanering, preventivmedel och fri abort - stöds av vanliga amerikaner. Målet är att mobilisera väljarna - och rösta bort en i Planned Parenthoods tycke sexualfientlig regering, som pumpar in pengar i avhållsamhetspredikningar.
- Mitt budskap är enkelt: R-ö-s-t-a! manar den demokratiske utmanarens syster Peggy Kerry från scenen intill stadshuset.
I det liberala New York är de ledande republikanerna - som borgmästaren Bloomberg - pro choice (för fria
aborter) och homoäktenskap. Motdemonstranterna med sina pro life-plakat (mot abort) är få här.
Men på många håll i USA ser det annorlunda ut, och det är där avhållsamhetsrörelsen fått genomslag.
Den startade 1993, underblåstes av böcker som A Return to Modesty (Wendy Shalit, 1999) och företräddes då av ikoner som Britney Spears.
Love Matters, Abstinence Clearinghouse, Friends First, Sex & Young America och Great to Wait heter några av de organisationer som uppmanar tonåringar att vänta med sex tills de gifter sig.
Det finns särskilda diskussionsforum på Internet och sommarläger för dem som avlagt Löftet. Not Me, Not Now säljer basebollträn, nyckelringar och vattenflaskor med en logga på en poppig sajt med pumpande musik.
Först och störst av alla är Southern Baptist Conventions True Love Waits, som hävdar att 2,5-3 miljoner unga amerikaner på deras möten lovat att leva kyskt (www.lifeway.com/tlw).
Avhållsamhet framställs som trendigt, och andan är positiv: Sex är den finaste gudagåva som finns - därför bör den vara reserverad för ens tillkommande.
Men utan att det direkt framförs några domedagsbudskap är synen på samtiden mörk. Könssjukdomar grasserar, enligt rörelserna, bland de unga som bombarderas av sexhets från vuxenvärlden.
- Överallt, i reklam och på film, får man veta hur coolt det är med sex. Jag trodde att man var tvungen att ha det, berättar 17-åriga Nikki Natiello per telefon från Pittsburgh.
När en kompis tog med Nikki till den så kallade The Silver Ring Thing-rörelsen hittade hon en livsstil som passade henne: avhållsamhet.
- De sade att jag förtjänar något bra och det tilltalade mig! Att avstå från sex tycker jag handlar om att uppvärdera sig själv.
Nu är hon med och arrangerar The Silver Ring Things-fester, en korsning av skoldisco och väckelsemöte som framför allt lockar vita medelklasstjejer.
- Vi gör en show med musik, videor och ljuseffekter. Det är hög volym, alla skriker och har kul ihop. Det är fullt av adrenalin!
Showen slutar med vittnesmål från Nikki och andra som avgett löftet. Sedan sätter de som vill (i regel tre av fyra deltagare) på sig en 15 dollarsring med ett bibelord. Den som redan haft sex kan avlägga ett löfte om second virginity, "ett andra jungfruskap". Ringen blir en påminnelse om vad de lovat, och en hjälp för de unga att stå emot eventuella frestelser.
- När jag har en träff med någon som också är med håller vi varandra i hand och känner varandras ringar. Det är en cool upplevelse, säger Nikki Natiello.
För henne, som för många andra i rörelsen, har löftet en religiös dimension; Gud ger dem kraft att hålla på sig.
Showerna följs upp med diskussionskvällar. Tanken är att grupptrycket hjälper dem att vara avhållsamma.
- Tonåringar tar inte skolans sexualundervisning på allvar. De glömmer bort vad de fått höra där, säger Denny Pattyn som grundat The Silver Ring Thing.
- Vårt program har många steg som håller de unga på rätt väg. Kanske har de ändå sex före äktenskapet, men vi tror att varje försening är hälsosam.
Han blir mycket intresserad av att det även i Sverige finns en debatt om ungas sextrötthet - men trots att kyskhetsshowen i somras turnerade i Storbritannien är fokus ändå USA.
Cirka 20 000 bär silverringarna, och fler ska de bli. Under hösten kommer showerna till orter i West Virginia, South Carolina, Pennsylvania ... och Denny Pattyn räknar med att hålla på i minst sju år till.
Budskapet är inte nytt. Det nya är stödet från regeringen.
Bara Silver Ring Thing får 2003 och 2004 cirka 8,5 miljoner kronor i statliga bidrag. Totalt fick program för avhållsamhet i år en dryg miljard kronor, och i sitt senaste tal till nationen föreslog president Bush en fördubbling.
Trenden får även globala konsekvenser: konservativa kongressmän har krävt att en tredjedel av allt bistånd till hivkampanjer i Afrika och Karibien ska reserveras för avhållsamhetsinformation.
- Vi skulle göra detta utan statligt stöd. Men pengarna från regeringen gör att vi kan expandera snabbare, berättar Denny Pattyn.
Det är en kontrarevolution till den sexuella revolutionen. Vissa talar av egen erfarenhet när de säger att det hade varit bättre om den aldrig ägt rum.
- Ja, jag tror faktiskt det. Sexuell frihet gjorde oss inte alls friare, säger Dori Lloyd.
- Jag var ganska promiskuös när jag var i tonåren, i slutet av 70-talet. Jag tror att det var dåligt. Vi blev vana att använda sex som verktyg för att manipulera varandra. Vi blev lurade på den fina upplevelse det är att bara ha fysiskt umgänge med den man gift sig med.
Dori Lloyd och hennes man Lee, sjukskötare, har fyra barn varav två tonåringar. De bor i Florida och träffades i sin kyrka, en evangelisk församling.
De har kallat sig "två föräldrar som bryr sig" när de vid ett par tillfällen gått ut i skolor och berättat om sin inställning.
- Eleverna blir chockerade när de får höra hur vanligt det är med könssjukdomar och hur lätt de sprids, säger Lee Lloyd.
Paret hävdar att de inte vill pracka på andra sin inställning, bara informera.
- Den sexualundervisning de unga får går ut på att om de använder kondom så blir allt bra.
- Men trots alla kondomer blir ju mängder av tonåringar med barn och får könssjukdomar.
Precis som Denny Pattyn kan Lloyds rabbla fakta om könssjukdomar och graviditeter. Avhållsamhet är det enda bra skyddet, anser de.
Men läkare och sexualupplysare riktar kritik mot att avhållsamhetsivrarna ofta sprider felaktig eller överdriven information, som att kondomer sällan stoppar smitta.
Annan kritik går ut på att budskapet vrider USA tillbaka till 50-talet och kan leda till att par gifter sig i alltför unga år. Det förutsätter onekligen en gammalmodig världsbild, där samboförhållanden och homosexualitet är otänkbart.
Studier har visat att 88 procent av dem som hade avlagt kyskhetslöfte ändå hade sex före äktenskapet. Sexdebuten skjuts upp väsentligt, men när den väl sker är det oftare utan preventivmedel (Bearman/Brückner, American Journal of Sociology 2001:106).
Planned Parenthood och andra organ som verkar för en sund sexualpolitik i USA ser också riskerna med sexhetsen i medierna och tidiga
debuter. Men deras botemedel är balanserad sexualrådgivning - och kondomer - hellre än kyskhet.
Numera måste de dock nämna avhållsamhet som preventivmedel för att få statsbidrag. De varnar för att en generation tonåringar får dåliga kunskaper om hur de ska ta vara på sig, om regeringen fortsätter stödja avhållsamhetssrörelserna.
- När vi är ute berättar vi om abort och preventivmedel, säger Vernika Ross, Kadubel Bonilla och Josefa Jesurum, tre 16-åringar som på fritiden jobbar med Teen Outreach Reproductive Challenge i New York.
Projektets mål är att stärka ungdomars självkänsla genom samtal om sex och samlevnad, särskilt hos tjejer bland minoritetsgrupper i Queens och Brooklyn.
- Avhållsamhet kanske är bra, men det är inte särskilt realistiskt, säger de tre strax innan de går upp på scenen och berättar för demonstranterna om sitt arbete.
- Det som håller på att hända i USA är synnerligen allvarligt, tycker estradpoeten Staceyann Chin, som ofta uppträder i sexualpolitiska sammanhang.
- Hur kan någon lova något om sina känslor i morgon eller om några år? Tonåringar har rätt att få utlopp för sin lusta.
Publicerad i Svenska Dagbladet, Idag-redaktionen.
Made in USA Det sägs att allt brukar börja "over there". Så är det också med den nya prydhetsvågen som vi skrev om i går. Men i USA är förstås debatten mer extrem. Mängder av rörelser, med statliga bidrag, slår inte bara mot sexualiseringen av medierna, utan också mot att unga över huvud taget har sex - innan de gift sig.
 |
 Del 2 En serie om när det blir för mycket av det goda. 
| ||||||||||||
- Vad säger vi om kyskhetslöften?
- Nej!!! tjuter publiken.
- Vad säger vi om indragna bidrag till kondomer och sexrådgivning i skolorna?
- Neeej!!!
- De talar om frihet, frihet och åter frihet. Vi säger: vad man gör med sin egen kropp är den mest grundläggande friheten av alla.
- Jaaa!!! jublar alla.
Det är ingen slump att Planned Parenthood, USA:s motsvarighet till RFSU, och 25 000 New Yorkbor bestämt sig för att marschera över Brooklyn Bridge just inför republikanernas partikonvent.
De vill visa att det de har slagits och slåss för - familjeplanering, preventivmedel och fri abort - stöds av vanliga amerikaner. Målet är att mobilisera väljarna - och rösta bort en i Planned Parenthoods tycke sexualfientlig regering, som pumpar in pengar i avhållsamhetspredikningar.
- Mitt budskap är enkelt: R-ö-s-t-a! manar den demokratiske utmanarens syster Peggy Kerry från scenen intill stadshuset.
I det liberala New York är de ledande republikanerna - som borgmästaren Bloomberg - pro choice (för fria
aborter) och homoäktenskap. Motdemonstranterna med sina pro life-plakat (mot abort) är få här.
Men på många håll i USA ser det annorlunda ut, och det är där avhållsamhetsrörelsen fått genomslag.
Den startade 1993, underblåstes av böcker som A Return to Modesty (Wendy Shalit, 1999) och företräddes då av ikoner som Britney Spears.
Love Matters, Abstinence Clearinghouse, Friends First, Sex & Young America och Great to Wait heter några av de organisationer som uppmanar tonåringar att vänta med sex tills de gifter sig.
Det finns särskilda diskussionsforum på Internet och sommarläger för dem som avlagt Löftet. Not Me, Not Now säljer basebollträn, nyckelringar och vattenflaskor med en logga på en poppig sajt med pumpande musik.
Först och störst av alla är Southern Baptist Conventions True Love Waits, som hävdar att 2,5-3 miljoner unga amerikaner på deras möten lovat att leva kyskt (www.lifeway.com/tlw).
Avhållsamhet framställs som trendigt, och andan är positiv: Sex är den finaste gudagåva som finns - därför bör den vara reserverad för ens tillkommande.
Men utan att det direkt framförs några domedagsbudskap är synen på samtiden mörk. Könssjukdomar grasserar, enligt rörelserna, bland de unga som bombarderas av sexhets från vuxenvärlden.
- Överallt, i reklam och på film, får man veta hur coolt det är med sex. Jag trodde att man var tvungen att ha det, berättar 17-åriga Nikki Natiello per telefon från Pittsburgh.
När en kompis tog med Nikki till den så kallade The Silver Ring Thing-rörelsen hittade hon en livsstil som passade henne: avhållsamhet.
- De sade att jag förtjänar något bra och det tilltalade mig! Att avstå från sex tycker jag handlar om att uppvärdera sig själv.
Nu är hon med och arrangerar The Silver Ring Things-fester, en korsning av skoldisco och väckelsemöte som framför allt lockar vita medelklasstjejer.
- Vi gör en show med musik, videor och ljuseffekter. Det är hög volym, alla skriker och har kul ihop. Det är fullt av adrenalin!
Showen slutar med vittnesmål från Nikki och andra som avgett löftet. Sedan sätter de som vill (i regel tre av fyra deltagare) på sig en 15 dollarsring med ett bibelord. Den som redan haft sex kan avlägga ett löfte om second virginity, "ett andra jungfruskap". Ringen blir en påminnelse om vad de lovat, och en hjälp för de unga att stå emot eventuella frestelser.
- När jag har en träff med någon som också är med håller vi varandra i hand och känner varandras ringar. Det är en cool upplevelse, säger Nikki Natiello.
För henne, som för många andra i rörelsen, har löftet en religiös dimension; Gud ger dem kraft att hålla på sig.
Showerna följs upp med diskussionskvällar. Tanken är att grupptrycket hjälper dem att vara avhållsamma.
- Tonåringar tar inte skolans sexualundervisning på allvar. De glömmer bort vad de fått höra där, säger Denny Pattyn som grundat The Silver Ring Thing.
- Vårt program har många steg som håller de unga på rätt väg. Kanske har de ändå sex före äktenskapet, men vi tror att varje försening är hälsosam.
Han blir mycket intresserad av att det även i Sverige finns en debatt om ungas sextrötthet - men trots att kyskhetsshowen i somras turnerade i Storbritannien är fokus ändå USA.
Cirka 20 000 bär silverringarna, och fler ska de bli. Under hösten kommer showerna till orter i West Virginia, South Carolina, Pennsylvania ... och Denny Pattyn räknar med att hålla på i minst sju år till.
Budskapet är inte nytt. Det nya är stödet från regeringen.
Bara Silver Ring Thing får 2003 och 2004 cirka 8,5 miljoner kronor i statliga bidrag. Totalt fick program för avhållsamhet i år en dryg miljard kronor, och i sitt senaste tal till nationen föreslog president Bush en fördubbling.
Trenden får även globala konsekvenser: konservativa kongressmän har krävt att en tredjedel av allt bistånd till hivkampanjer i Afrika och Karibien ska reserveras för avhållsamhetsinformation.
- Vi skulle göra detta utan statligt stöd. Men pengarna från regeringen gör att vi kan expandera snabbare, berättar Denny Pattyn.
Det är en kontrarevolution till den sexuella revolutionen. Vissa talar av egen erfarenhet när de säger att det hade varit bättre om den aldrig ägt rum.
- Ja, jag tror faktiskt det. Sexuell frihet gjorde oss inte alls friare, säger Dori Lloyd.
- Jag var ganska promiskuös när jag var i tonåren, i slutet av 70-talet. Jag tror att det var dåligt. Vi blev vana att använda sex som verktyg för att manipulera varandra. Vi blev lurade på den fina upplevelse det är att bara ha fysiskt umgänge med den man gift sig med.
Dori Lloyd och hennes man Lee, sjukskötare, har fyra barn varav två tonåringar. De bor i Florida och träffades i sin kyrka, en evangelisk församling.
De har kallat sig "två föräldrar som bryr sig" när de vid ett par tillfällen gått ut i skolor och berättat om sin inställning.
- Eleverna blir chockerade när de får höra hur vanligt det är med könssjukdomar och hur lätt de sprids, säger Lee Lloyd.
Paret hävdar att de inte vill pracka på andra sin inställning, bara informera.
- Den sexualundervisning de unga får går ut på att om de använder kondom så blir allt bra.
- Men trots alla kondomer blir ju mängder av tonåringar med barn och får könssjukdomar.
Precis som Denny Pattyn kan Lloyds rabbla fakta om könssjukdomar och graviditeter. Avhållsamhet är det enda bra skyddet, anser de.
Men läkare och sexualupplysare riktar kritik mot att avhållsamhetsivrarna ofta sprider felaktig eller överdriven information, som att kondomer sällan stoppar smitta.
Annan kritik går ut på att budskapet vrider USA tillbaka till 50-talet och kan leda till att par gifter sig i alltför unga år. Det förutsätter onekligen en gammalmodig världsbild, där samboförhållanden och homosexualitet är otänkbart.
Studier har visat att 88 procent av dem som hade avlagt kyskhetslöfte ändå hade sex före äktenskapet. Sexdebuten skjuts upp väsentligt, men när den väl sker är det oftare utan preventivmedel (Bearman/Brückner, American Journal of Sociology 2001:106).
Planned Parenthood och andra organ som verkar för en sund sexualpolitik i USA ser också riskerna med sexhetsen i medierna och tidiga
debuter. Men deras botemedel är balanserad sexualrådgivning - och kondomer - hellre än kyskhet.
Numera måste de dock nämna avhållsamhet som preventivmedel för att få statsbidrag. De varnar för att en generation tonåringar får dåliga kunskaper om hur de ska ta vara på sig, om regeringen fortsätter stödja avhållsamhetssrörelserna.
- När vi är ute berättar vi om abort och preventivmedel, säger Vernika Ross, Kadubel Bonilla och Josefa Jesurum, tre 16-åringar som på fritiden jobbar med Teen Outreach Reproductive Challenge i New York.
Projektets mål är att stärka ungdomars självkänsla genom samtal om sex och samlevnad, särskilt hos tjejer bland minoritetsgrupper i Queens och Brooklyn.
- Avhållsamhet kanske är bra, men det är inte särskilt realistiskt, säger de tre strax innan de går upp på scenen och berättar för demonstranterna om sitt arbete.
- Det som håller på att hända i USA är synnerligen allvarligt, tycker estradpoeten Staceyann Chin, som ofta uppträder i sexualpolitiska sammanhang.
- Hur kan någon lova något om sina känslor i morgon eller om några år? Tonåringar har rätt att få utlopp för sin lusta.
Thursday, April 17, 2003
"USA borde visa världen sin inspirerande röra"
Publicerad i Svenska Dagbladets kulturdel, april 2003.
New York, SvD
När den amerikanska diplomaten Helena Finn var stationerad i Turkiet var det Frankrikes ambassad, inte USA:s, som sponsrade en festival med amerikansk jazzmusik i Ankara.
– Det är stor skada att vi skurit ner på kulturell diplomati, sade hon med emfas under en konferens i New York om betydelsen av internationella kulturutbyten, Arts&Minds.
– Under 90-talet stängdes våra bibliotek och kulturcentra i Belgrad, Ankara och Islamabad – platser där människor kunde ta del av amerikansk press och litteratur. Istället för att spara borde USA satsa mer på att skicka ut och ta emot forskare, studenter, konstnärer och andra kulturutövare.
Konferensens budskap var entydigt: personliga kontakter och kulturutbyten vore klokare som långsiktig strategi för att förebygga krig, terrorhot och misstro än missiler och M16-gevär.
USA har sedan andra världskriget ägnat sig åt kulturpolitik i diplomatins tjänst, inte minst under kalla kriget. Men det senaste decenniet har de statsstödda utbytesprogrammen skurits ned med en tredjedel, och panelens Mellanösternexperter vittnade om hur svårt det blivit för arabiska och persiska kolleger att få visum till USA.
Publiken skruvade generat på sig när Hollywoodregissören John Romano talade om att det inte är konstigt att många människor fått en banal bild av USA, när serier som Baretta och Baywatch är vad som finns tillgängligt i TV-apparaterna.
– Våra kvalitetsproduktioner kostar för mycket för fattiga länder. Vi borde ordna en dygnetruntkanal med bra filmer som visar den komplexa och inspirerande röra som USA är.
”En social röra”, det är essensen av amerikansk frihet, menade John Romano – och provocerade fram en publikreaktion om att gränsen till ”kulturimperialism” är hårfin.
Helena Finn medgav att kulturdiplomati i amerikansk tappning ofta handlat om ”great story-telling”.
– Nu behöver vi bli bättre på att lyssna på andras berättelser.
GUNILLA KINN
New York, SvD
När den amerikanska diplomaten Helena Finn var stationerad i Turkiet var det Frankrikes ambassad, inte USA:s, som sponsrade en festival med amerikansk jazzmusik i Ankara.
– Det är stor skada att vi skurit ner på kulturell diplomati, sade hon med emfas under en konferens i New York om betydelsen av internationella kulturutbyten, Arts&Minds.
– Under 90-talet stängdes våra bibliotek och kulturcentra i Belgrad, Ankara och Islamabad – platser där människor kunde ta del av amerikansk press och litteratur. Istället för att spara borde USA satsa mer på att skicka ut och ta emot forskare, studenter, konstnärer och andra kulturutövare.
Konferensens budskap var entydigt: personliga kontakter och kulturutbyten vore klokare som långsiktig strategi för att förebygga krig, terrorhot och misstro än missiler och M16-gevär.
USA har sedan andra världskriget ägnat sig åt kulturpolitik i diplomatins tjänst, inte minst under kalla kriget. Men det senaste decenniet har de statsstödda utbytesprogrammen skurits ned med en tredjedel, och panelens Mellanösternexperter vittnade om hur svårt det blivit för arabiska och persiska kolleger att få visum till USA.
Publiken skruvade generat på sig när Hollywoodregissören John Romano talade om att det inte är konstigt att många människor fått en banal bild av USA, när serier som Baretta och Baywatch är vad som finns tillgängligt i TV-apparaterna.
– Våra kvalitetsproduktioner kostar för mycket för fattiga länder. Vi borde ordna en dygnetruntkanal med bra filmer som visar den komplexa och inspirerande röra som USA är.
”En social röra”, det är essensen av amerikansk frihet, menade John Romano – och provocerade fram en publikreaktion om att gränsen till ”kulturimperialism” är hårfin.
Helena Finn medgav att kulturdiplomati i amerikansk tappning ofta handlat om ”great story-telling”.
– Nu behöver vi bli bättre på att lyssna på andras berättelser.
GUNILLA KINN
Subscribe to:
Posts (Atom)