Sverige har numera en rad diplomatiska plattformar och kan bedriva utrikespolitik bilateralt, nordiskt, med EU-länderna eller i andra konstellationer. Men samtidigt utsätts de som ska sköta jobbet för besparingskrav och förändringstryck på hemmaplan. Gunilla Kinn tar tempen på ett UD där missnöjda diplomater oroar sig för sitt yrkes framtid i den svenska statsförvaltningen.
Publicerad i Magasinet NEO 2/2008, med illustrationer av Lotta Sjöberg. (Texten nedan är något längre och aningen annorlunda än den publicerade versionen.)
Ett långt blogginlägg som berättar om bakgrunden till texten finns här. Skriv gärna eventuella kommentarer i anslutning till det.
– Allmänheten hatar UD, medierna hatar UD, finansdepartementet hatar UD. Det finns en stark antipati överallt mot UD!
Det är ännu en sen övertidskväll i ett chefsrum i en av utrikesdepartementets kontorshus på nedre Norrmalm i Stockholm. En av UD:s hårt arbetande whiz kids anar en konspiration – mot hela den svenska diplomatkåren.
– Alla tycker att vi är snobbiga och elitistiska, ingen vet vad vi egentligen gör. Ingen tycks se poängen med diplomati när det finns e-post och telefoner. Helst skulle de säkert se att man lät en robot bemanna UD.
Det romantiska skimret kring diplomatkåren håller på att mattas av, i takt med att UD:s verksamhet naggas i kanten.
Även om UD ansvarar för Sveriges utrikespolitik sysslar så gott som samtliga departement, i synnerhet statsrådsberedningen, med internationella frågor i en eller annan form. Inte minst sedan Sverige blev EU-medlem 1995 får tjänstemän från regeringskansliets samtliga departement samt från myndigheter och verk – som Jordbruksdepartementet, Rikspolisstyrelsen och Fiskeriverket – åka skytteltrafik till Bryssel. Diplomaterna ser hur deras roll som generalister urholkas, i och med allt fler tillresta specialister får representera Sverige i multilaterala förhandlingar.
Så behövs UD överhuvudtaget? Det verkar i förstone rimligt att departementet skulle kunna skäras ner rejält, särskilt som Sveriges utrikespolitik i allt högre utsträckning bedrivs i EU-form.
– Utrikesdepartementet har inte haft monopol på utrikespolitik på länge. Internationaliseringen har pågått i decennier, säger Magnus Jerneck, professor i internationell politik vid Lunds universitet.
– Mängder av komplexa områden som vi traditionellt förknippar med inrikespolitik har ju blivit utrikespolitik, som miljöfrågor och brottsbekämpning. Dessutom pågår en institutionell utveckling, som innebär alltmer av ”toppmötesdiplomati” i världen. Ärendena avgörs av stats- och regeringschefer vid EU-kommissionens eller G8-gruppens sammankomster.
Internationaliseringen av såväl Sverige som andra EU-länder – innebär att respektive utrikesministers betydelse har minskat, till förmån för statsministern och fackministrarna, även om utrikesministrarna ansvarar för EU:s gemensamma utrikespolitik. Ett undantag är kanske den svenska regeringen, där statsminister Fredrik Reinfeldt gärna överlåter åt Carl Bildt att sköta utrikespolitiken.
– Det finns alltid inslag av vad vi forskare kallar ”byråkratisk konkurrens”, som när säkerhetspolitiken hamnar mellan UD, försvarsdepartementet och statsrådsberedningen, säger Magnus Jerneck.
– Men mitt intryck är ändå att den typen av politik fortfarande koordineras bäst av enheter inom UD. Det är omöjligt ha överblick över all information, det kräver UD:s kunskapsspecialisering.
Vad gör då UD, konkret? Med en travestering på ett känt uttryck kan utrikes- och säkerhetspolitik beskrivas som ”one damn thing after another”. Att bedöma kriser och katastrofer varhelst de blommar upp och sköta relationerna med andra stater är verksamhetens kärna.
Utrikesdepartementet följer från Stockholm och fältet – medelst ett hundratal ambassader, konsulat, missioner och delegationer – folkrätt och mänskliga rättigheter, utvecklingssamarbete och humanitära frågor, handelspolitik, handelsfrämjande och konsulära ärenden. Alltsammans sker med ett enormt maskineri av samtal och förhandlingar – en veritabel ”informationsinhämtningskarusell”, som en diplomat kallar det, där varje möte på ministernivå förbereds och följs upp i månadslånga processer.
Hjälp till svenskar i utlandet är ett annat viktigt uppdrag. Men UD skulle nog helst se att svenska folket slutade ta för givet att ambassaderna främst är till för att hjälpa nödställda medborgare i främmande land. I takt med svenskarnas flitiga resande och utlandsboende har dock UD:s konsulära, författningsreglerade verksamhet svällt rejält – med alltifrån utfärdande av pass till fängelsebesök och evakueringar från konfliktzoner.
Utöver regeringen, statsrådsberedningen och UD är utrikesutskottet och EU-nämnden i riksdagen viktiga aktörer för att sätta dagordningen för svensk utrikespolitik. Direkt under UD ligger därtill tio myndigheter, som Sida, Svenska Institutet, Kommerskollegiet, Exportkreditnämnden, Nordiska Afrikainstitutet och Invest in Sweden Agency.
Men fungerar verksamheten på fältet väl? Diplomaterna själva vittnar om att UD är i full färd att nedmontera sin egen kunskapsorganisation, och att deras möjligheter att göra ett bra arbete för Sverige blir alltmer kringskuren. Andra menar att själva idén med en diplomatkår är otidsenlig:
– Svensk diplomati är ganska ålderdomlig. UD-diplomaterna är ofta beroende av direktiv hemifrån. De vågar inte göra något för egen maskin, hävdar Jan Olov Agrell, biståndskonsult och före detta Sida-utsänd med mer än 30 års fälterfarenhet från länder som Indien, Zambia och Vietnam.
– Numera tycks gemensamma EU-ståndpunkter för mänskliga rättigheter och handelspolitik styra allt UD gör. Sida har ett mycket friare mandat inom ramen för utrikespolitiken – med större frihetskrav och risktagande. Vad är vitsen med att ha diplomater på plats, om de inte får ta några initiativ?
Staffan Heimerson, som konfronterats med ett antal UD-sändebud under sina decennier som kringflackande reporter, anser att kåren med undantag för de konsulära uppgifterna spelat ut sin roll:
– Diplomaterna går samma väg som tunnbindare och typografer – deras yrke går oundvikligen ur tiden! Visst finns det komplexa förhållanden där Sverige behöver ha en åsikt – men aldrig i samma utsträckning som förr, påstår han.
– Jag framför min djupaste beklagan att det romantiska och spännande med diplomatyrket försvinner, men så är det! En inte alltför underbegåvad journalist kan i dag hålla sig uppdaterad om vad som händer på alla möjliga platser i världen. Diplomaterna måste dessutom hålla truten tills de är i 55-årsåldern, de har väldigt lite nytta för all sin klyftighet. Det mesta de gör är mumbojumbo. Tiden har sprungit ifrån dem.
Det finns få saker diplomaterna är så utleda på som kommentarer à la Heimersons. Jo, det skulle vara myten om att de ständigt går på cocktailpartyn, internt kallat ”kristallkronesyndromet”. Ingen diplomat förnekar att mingel med ett champagneglas i handen på vissa poster kan vara en del av fältarbetet, men påminner också om att det är just jobb – på obetald arbetstid därtill. ”Så roligt är det inte att springa på fyra kvällsmottagningar i veckan”, säger en karriärdiplomat – men möjligheten till ett intressant samtal eller en viktig kontakt gör att de måste.
Att den diplomatiska verksamheten lika väl kan skötas slimmat från Arvfurstens palats håller de inte med om alls. Tvärtom:
– Så länge regeringar har relationer med varandra behöver någon företräda dem. Genom globaliseringen har stater fler frågor att lösa gemensamt än någonsin, eftersom beroendeförhållandena ökar. Därför torde det vara särskilt viktigt med generalister som förmår sätta komplexa internationella skeenden i ett sammanhang, säger en av dem.
I och med External Action Service – ett resultat av Lissabonfördraget som undertecknades i fjol ska en ny utrikesförvaltning, som ska sköta EU:s diplomatiska kontakter på den globala arenan, byggas upp de närmaste åren. Men det minskar inte i sig behovet att ”främja svenska intressen i världen”, UD:s affärsidé.
– Det behövs diplomater som kan värna Sveriges intressen inom ramen för EU:s utrikespolitik. Sakdepartementen deltar visserligen i Bryssel-diskussioner om sina frågor – men det handlar i första hand om en förlängd inrikespolitisk agenda. Det EU gör utanför Europa – som konfliktlösning, handelsrelationer, fredsfrämjande och samarbete i FN – ligger det på svenska diplomaters ansvar att påverka.
– Det talas ofta om att UD:s verksamhet kostar så mycket. Men ingen räknar ut vad det skulle kosta att inte bedriva den! Man biter sig i tummen om man tror att det inte får konsekvenser att skära ner den diplomatiska närvaron, säger en UD-tjänsteman.
Som exempel tar han stålbadet på den danska utrikesförvaltningen, som för några år sedan skar ner sin budget med en fjärdedel. Bland annat stängdes flera beskickningar i Mellanöstern.
– Jag är övertygad om att det bidrog till Muhammedkrisen häromåret. Danskarna hade inte längre fingret på pulsen i muslimska länder. Men när konflikten om rondellhundarna blossade upp i Sverige hade våra diplomater på plats intensiva kontakter med alla möjliga stormuftisar.
Andra exempel där UD-tjänstemän hävdar att deras känselspröt gjort skillnad gäller kriget i Irak 2003, där regeringens ställningstagande baserades på information som svårligen kunnat inhämtas från Stockholm – och FN:s Olja mot mat-program, där svenska diplomater kunde ge en helt annan bild än den som fanns att läsa i exempelvis Wall Street Journal.
Handlar det om länder som Sudan, Afghanistan eller Kosovo, där Sverige har en rad intressen, måste kvalificerad information snabbt fram från specifika källor som odlats på plats under lång tid i New York, Moskva, Genève, Washington eller var frågorna nu ligger. Ofta är ett stort antal beskickningar involverade i de flesta ärenden, inte minst när de bereds för EU-gemensamma hållningar.
Föreställningen att diplomaterna producerar en strid ström av promemorior som ”ingen läser” innan de hamnar i ett dammigt arkiv är stark. Men rapporterna är viktiga redskap för Stockholmsbaserade handläggare och den politiska ledningen. Och ett ärende i en aktuell fråga – som en initierad analys av Kanadas militära insatser i södra Afghanistan – sänds till en lång rad berörda ambassader och andra UD-enheter. En diplomats roll är i hög grad att samla information till och skriva promemorior – och ta del av dussintals varje dag på jobbet.
UD:s karaktär av allt-i-allo-organisation – departement och myndighet i samma byråkratiska kropp, lika stor som alla övriga enheter inom regeringskansliet tillsammans – skapar en rad institutionella problem, som i sin tur lett till att ett enormt budgetunderskott fått rulla från det ena året till det andra.
– Det är klassiskt inom varje lands förvaltning att UD inte går att styra, säger ambassadör Lars Danielsson, som tidigare var statssekreterare på Statsrådsberedningen under Göran Persson.
– Det har påståtts av frustrerade UD-tjänstemän att vi på statsrådsberedningen försökte styra UD. Jag håller inte med! Vi var ju bara 4–5 personer som arbetade med internationella frågor där, vi kunde knappast ta över det som hundratals diplomater arbetar med.
Det statusfyllda, omväxlande diplomatyrket hamnar ständigt i topp på begåvade studenters önskelistor. Varje år söker cirka 2 000 förhoppningsfulla till UD:s ettåriga diplomatprogram, och blott ett 20-tal antas – ofta personer som vill slippa det klämkäcka näringslivet, men ha mer action och politiskt drama än de skulle få genom exempelvis en akademisk karriär.
Det händer att välmeriterade unga lämnar tjänster på advokatbyråer och konsultfirmor med månadslöner i hundratusenkronorsklassen – ”för att få jobba med krig och fred”, som en av dem uttryckte det – för en blygsammare ersättning i utrikesförvaltningen. Ingångslönen för handläggare är i regel 24 000 kronor per månad.
Traditionellt innebär UD-tjänsten sedan nomadliv och en livslång räcka posteringar: Stockholm varvat med orter som Islamabad, Moskva, Mexico City, Genève, Addis Abeba, Buenos Aires, Rom, Canberra, Vilnius, Ottawa, Köpenhamn…
Länge var diplomatyrket en av få kvalificerade möjligheter att komma ut i världen – och även om dagens karriärdiplomater själva knappast älskar UD så tycks de älska sitt arbete. Sammanhållningen i kåren är stark för, som en diplomat med erfarenhet från flera hardship-platser uttrycker det: ”Det är ofta ensamt. Man behöver förståelsen från kolleger som vet hur det är att befinna sig ute i någon provins och lösa problem”.
Men av omvärlden känner sig diplomaterna alltså missförstådda och påhoppade. Efter flera år av kritik i medierna, ständigt övertidsarbete och nedskärningar (100 tjänster ska bort i år) är deras självbild stukad – om än med inslag av självömkan.
– Jag tror att allt är en konspiration från Göran Persson, säger diplomaten som hävdar att alla hatar UD.
Han ler bistert och förklarar hur han och många av hans kolleger anser att övriga regeringskansliet sakta men säkert försöker krossa hans kår.
Trots politiseringen av UD, ofta lett av framträdande socialdemokrater, har det ju varit något av en konservativ bastion – som gärna vårdat sin egenart och aldrig riktigt ingått i det svenska folkhemsbygget.
–Det var väl ideologiskt frestande för Göran Persson att spjälka sönder diplomatkåren, precis som läkarna, lärarna och prästerskapet redan krossats, spekulerar diplomaten.
– Den politiska ledningen har strävat efter att “modernisera” UD – vilket i själva verket inneburit att lägga ner diplomatkåren. Vissa av våra chefer kommer från andra departement och har ingen insikt om fältarbetets villkor utan har placerats på UD som redskap i en genial plan för att luckra upp. Och Carl Bildt har inte gjort något för att reversera den.
Ingen av de åtta diplomater som intervjuats för denna artikel vill citeras med namn, vare sig det gäller anklagelser mot den politiska ledningen, egna bedrifter eller uppgifter som är kända internt. Möjligen är det ryggradslöst – men förmodligen mest av allt typiskt för UD. Dels är diskretion en hederssak i diplomatkulturen, dels finns en uttalad rädsla att vara så frispråkig att man ”hamnar i arkivet”. Men det är tydligt att diplomaterna talar utifrån såväl en gammaldags skråkänsla som en genuin omsorg om diplomatyrkets generalistkärna.
– I Jantelagens Sverige ses eliter som något suspekt, så de försöker göra diplomatyrket till ett alldagligt kneg, säger en av dem.
– Nu har de gjort så att vem som helst på regeringskansliet kan söka tjänster på UD. En gång ville man först sända en ickediplomat som skulle ”främja Sverigebilden” till Moskva – utan att kunna ett ord ryska! Men man kan inte jobba där utan att tala ryska, så ambassaden ifrågasatte placeringen – och fick veta att det övergripande målet inte alls varit att främja Sverigebilden, utan att öka integration av regeringskansliet inom utrikesförvaltningen.
Det finns fler exempel på kulturkrockar. Vissa ambassader befolkas med tjänstemän utan tidigare diplomatisk erfarenhet eller vana att jobba i främmande miljöer. ”Jag ser dem inte som riktiga diplomater”, säger en ambassadör som är den enda på sin beskickning med traditionell UD-bakgrund.
Sammantaget sker en utarmning av le corps diplomatique, hävdar alla dess företrädare Neo talat med. Inte minst genom det som är Utrikesdepartementets allra hetaste samtalsämne just nu: förändringarna av utlandsstationeringsvillkoren.
Internt har frågan bubblat som i en tryckkokare i flera år. Upprörda promemorior med uträkningar och namnunderskrifter skickas mellan kontinenterna.
”Det nya avtalet ger sämre utfall för de flesta personalkategorier på nästan alla orter. […] [Det] gör det oattraktivt att ägna ett yrkesliv åt att bli en skicklig diplomat och gör det därmed svårare att upprätthålla en professionell svensk diplomatkår” står det i en skrivelse från New York-delegationen.
Från den 1 januari gäller nämligen att den flora tillägg som diplomaterna får när de är utsända räknas om och beskattas. Fortfarande gäller fri bostad, fri sjukvård och en rad andra förmåner. Men ett kollektivt ramaskri har uppstått, då många tvingas konstatera att de nu får inkomstsänkningar på – i extrema fall – upp till 22 000 kronor netto. Per månad! Det är en rejäl privatekonomisk försämring, men kanske har det också konsekvenser för svensk utrikespolitik.
Diplomaterna varnar i alla fall för att Sverige nu utan eftertanke går ifrån idén att bygga upp yrkesskicklighet genom många, varierade stationeringar. De menar att det nya avtalet mest tycks utformat för tjänstemän som ska posteras i Bryssel en period eller två, inte för ett helt liv i utrikesdepartementets tjänst på fältet.
– Jag tycker att det är trivsamt att representera Sverige. FN är en diffus och inte enkom positiv organisation. EU är intressant, men det är svårare att säga vad man representerar. De flesta av oss tycker det är roligare att jobba inom den nationella utrikesförvaltningen, säger en av alla diplomater som nu befarar att de mest kvalificerade kollegerna försvinner till någon internationell organisation, vilket i regel är betydligt mer privatekonomiskt lönsamt.
Kvar i svensk tjänst blir framöver mest diplomater med privat förmögenhet och medelmåttor – tror UD-tjänstemännen själva. Ja, en av dem beskriver rentav utrikesdepartementet som "ett sjunkande skepp".
Men ingen annan verkar ta deras varningsord på allvar, utan ser missnöjet som ett uttryck för ovilja till förändring och krasst egenintresse.
Christer Hedvall, förhandlingsdirektör på Statens arbetsgivarverk, gissar att farhågorna om att diplomatkåren lär klamra sig fast i Stockholm för att de inte har råd med fler än enstaka utlandsstationeringar är överdrivna. Professor Magnus Jerneck talar om hur diplomaterna alltid utgjort ”en fattig elit” och att man ska ta missnöjet ”med en nypa salt”. Fredrik Reinfeldt har sagt att han tänker göra ”minsta möjliga” åt det nya avtalet. Medan andra, som socialdemokraternas utrikespolitiska talesman Urban Ahlin, är bekymrade över Sveriges möjlighet att behålla kompetensen i utrikesförvaltningen.
”Kristallkronesyndromet” gör att diplomaternas löner nog måste elimineras helt om någon ska tycka synd om dem. Och vill de ha omvärldens sympatier gör de det inte lätt för sig. För många påverkas bilden av UD av det gnäll över irritationsmomenten på fältet som brukar dyka upp i de årliga stationsrapporterna och sedan leta sig in i pressen: alltför sockrade frukostflingor i Honduras, för många rumäner i poolen i Bukarest, illaluktande indier i New Delhi och brist på golfbanor i Alger. Onekligen undrar man som utomstående varför somliga alls sökt sig till arbete utomlands.
– De som sålt sina själar till UD, de har gjort det av ståndshögfärd, påstår Staffan Heimerson.
– Men oh, vad de är kvicka i skallen! Verkligen the best and the brightest. Fast om det inte finns någon marknad för de där smarta 29-åringarna och 35-åringarna så får de väl ta sin Mats ur skolan och söka jobb som omvärldsanalytiker på Ericsson eller på Världsbanken.
Diplomaterna kontrar:
– Vi på UD vill vara behövda och fortsätta arbeta just för Sverige. Men det innebär inte att vi vill jobba gratis, säger en av dem och varnar för att diplomatyrket som i svunna tider blir förunnat adeln eller andra som har råd – exempelvis fyrtioåringar som kunnat pensionera sig från investeringsbankerna i London.
– Det är inte tunnbindaryrket som går ur tiden – det är bara det att Sverige inte vill ha några tunnor. EU vill ha tunnor, och bildar en ny diplomattjänst. Se där, en europeisk tillväxtbransch.
Showing posts with label Svensk politik. Show all posts
Showing posts with label Svensk politik. Show all posts
Monday, March 10, 2008
Tuesday, May 22, 2007
Bildt till Mellanöstern nästa vecka
Sveriges respektive USA:s utrikesminister, Carl Bildt och Condoleezza Rice, i the Outer Office på amerikanska UD, samtal den 22 maj.
Foto: Gunilla Kinn
Washington (TT)
När utrikesminister Carl Bildt på tisdagen träffade sin amerikanska kollega Condoleezza Rice fick situationen i Mellanöstern stort utrymme. Bildt reser själv till Jerusalem och Ramallah redan i nästa vecka.
– Vi hoppas kunna hjälpa till att förbereda ett mer konkret palestinskt statsbyggande — som en del i fredsprocessen, sade Bildt till svenska journalister efter mötet med Rice, där han betonat vikten av stabilisering i regionen.
Utrikesministern beklagade att den palestinska samlingsregeringen inte är så effektiv som man skulle kunna önska.
– Men skulle den falla sönder och vi skulle få ett inbördeskrig, ett sammanbrott på den palestinska sidan, skulle det de facto innebära ett sammanbrott för fredsmöjligheten. Det har vi ett gemensamt ansvar att förhindra.
Halvtimmesmöte
Trots att samtalet mellan Carl Bildt och Condoleezza Rice i hennes mottagningsrum knappast varade längre än en halvtimme hann de med en lång rad heta utrikespolitiska frågor, förutom situationen i Mellanöstern: främst Iran, Irak, Kosovo och relationen mellan Ryssland, EU-länderna och USA.
Bildt skulle senare under tisdagen träffa flera andra företrädare för amerikanska utrikesdepartementet, däribland den politiske chefen Nicholas Burns.
– Irak har varit uppe i flera samtal, av lätt insedda skäl, sade Carl Bildt, som sade att han tagit upp att Sverige tagit emot en orimligt stor andel av den irakiska flyktingströmmen.
– Vi har en generös flyktingpolitik, och det ska vi ha! sade utrikesministern – men antydde att han tyckte att USA borde ta emot fler flyktingar från Irak.
– Här i USA förs nu en inrikespolitisk debatt om immigration som kanske gör det omöjligt. Det kan jag beklaga.
Moskva nästa
På fredag — efter att ha mellanlandat i Stockholm, men före besöket i Mellanöstern — reser Carl Bildt till Moskva. Där kommer Kosovo att stå högt på dagordningen. Rysslands roll är särskilt viktig, eftersom frågan om Kosovos framtid snart kommer att avgöras i säkerhetsrådet där Ryssland har vetorätt.
– Det är ett känsligt skede av förhandlingarna. Det gäller att bedriva kreativ diplomati. Ryssarna har starka synpunkter, men det har även amerikanarna och vi i EU.
Carl Bildt hävdade att han märker "en positiv efterklang" av Fredrik Reinfeldts USA-besök i förra veckan, och försvarade statsministerns val att fokusera på klimat och miljö.
– Som utrikesminister har man många andra frågor, sade Bildt.
– Det är ingen tvekan om att de svenska transatlantiska förbindelserna är fler nu. Vi för en mycket intensiv dialog.
Friday, October 14, 2005
Amerikansk kontroll över IT tvistefråga
New York (TT)
Vem ska ha makten över internet? Flera länder ifrågasätter USA:s roll för nätets tekniska struktur. Men USA pekar på risken för att odemokratiska regimer tar över – och att poängen med nätet är bristen på politisk kontroll.
–Vi måste ha en plattform där världens ledare kan uttrycka sina tankar om internet. Om de har intrycket att internet domineras av en nation, och att det inte tillhör alla nationer, kan resultatet bli att nätet faller isär.
Så sade EU:s IT-kommissionär Viviane Reding apropå ett färskt EU-förslag inför FN-toppmötet i Tunis i november, om hur informationstekniken påverkar samhället.
Kina, Ryssland, Saudiarabien och Brasilien är några av de länder som under förberedelserna till mötet varit kritiska mot USA:s dominerande roll för internet.
Teknikerstyrt
Av datorhistoriska skäl är det den ideella organisationen Icann som sköter nätets tekniska struktur, som standarden för IP-adresser och toppdomännamn. Icann är baserat i Kalifornien och är en amerikansk organisation med rådgivare från hela världen. USA vill fortsätta sköta detta, även sedan Icanns nuvarande avtal med regeringen går ut 2006.
EU, som först stödde USA:s linje, föreslog nyligen ett mellanstatligt kontrollorgan, som avspeglar att internet i dag är globalt.
Förslaget fick genast stöd av länder som Iran och Kina - och i USA oroar man sig nu för att odemokratiska stater, som försökt hindra sina egna medborgares nätanvändande, vill kontrollera internet.
Sverige tillhör de länder inom EU som förordar försiktiga förändringar.
–Det kan röra sig bland annat om konkurrensfrågor, frågor kring den personliga integriteten, tryck- och yttrandefrihet, immaterialrätt och frågor av principiell natur, säger infrastrukturminister Ulrica Messing.
Föga kontroll
–Det geniala med internet är att det utvecklats av individer, i företag och forskarmiljöer, säger USA:s IT-ambassadör David Gross till TT.
–Att den politiska inblandningen varit minimal är en förutsättning för att internet blivit så framgångsrikt för demokratisk och ekonomisk utveckling. När nu Kina, Kuba och länder i Mellanöstern vill öka insynen handlar det om att minska den politiska friheten. Vi är förvånade över att EU inte insåg vilka länder som skulle stödja förslaget.
Carl Bildt skrev i en debattartikel i International Herald Tribune i tisdags att skepsis mot USA:s dominans i andra frågor kanske öppnat vägen för idén om mellanstatlig internetkontroll. Han menar att hela dynamiken med internet är i fara om EU inte ändrar hållning vid Tunismötet.
Afrika och IT
USA har stöd av IT-branschen, samt i stort Kanada, Japan, Argentina och länder i Afrika.
–De afrikanska länder vi har kontakt med ser denna diskussion som en återvändsväg, säger David Gross.
–De tycker, liksom vi, att toppmötet borde fokusera på hur fler kan få tillgång till IT för medicinsk behandling, utbildning, kommunikation och handel.
Byline: Gunilla Kinn/TT
Vem ska ha makten över internet? Flera länder ifrågasätter USA:s roll för nätets tekniska struktur. Men USA pekar på risken för att odemokratiska regimer tar över – och att poängen med nätet är bristen på politisk kontroll.
–Vi måste ha en plattform där världens ledare kan uttrycka sina tankar om internet. Om de har intrycket att internet domineras av en nation, och att det inte tillhör alla nationer, kan resultatet bli att nätet faller isär.
Så sade EU:s IT-kommissionär Viviane Reding apropå ett färskt EU-förslag inför FN-toppmötet i Tunis i november, om hur informationstekniken påverkar samhället.
Kina, Ryssland, Saudiarabien och Brasilien är några av de länder som under förberedelserna till mötet varit kritiska mot USA:s dominerande roll för internet.
Teknikerstyrt
Av datorhistoriska skäl är det den ideella organisationen Icann som sköter nätets tekniska struktur, som standarden för IP-adresser och toppdomännamn. Icann är baserat i Kalifornien och är en amerikansk organisation med rådgivare från hela världen. USA vill fortsätta sköta detta, även sedan Icanns nuvarande avtal med regeringen går ut 2006.
EU, som först stödde USA:s linje, föreslog nyligen ett mellanstatligt kontrollorgan, som avspeglar att internet i dag är globalt.
Förslaget fick genast stöd av länder som Iran och Kina - och i USA oroar man sig nu för att odemokratiska stater, som försökt hindra sina egna medborgares nätanvändande, vill kontrollera internet.
Sverige tillhör de länder inom EU som förordar försiktiga förändringar.
–Det kan röra sig bland annat om konkurrensfrågor, frågor kring den personliga integriteten, tryck- och yttrandefrihet, immaterialrätt och frågor av principiell natur, säger infrastrukturminister Ulrica Messing.
Föga kontroll
–Det geniala med internet är att det utvecklats av individer, i företag och forskarmiljöer, säger USA:s IT-ambassadör David Gross till TT.
–Att den politiska inblandningen varit minimal är en förutsättning för att internet blivit så framgångsrikt för demokratisk och ekonomisk utveckling. När nu Kina, Kuba och länder i Mellanöstern vill öka insynen handlar det om att minska den politiska friheten. Vi är förvånade över att EU inte insåg vilka länder som skulle stödja förslaget.
Carl Bildt skrev i en debattartikel i International Herald Tribune i tisdags att skepsis mot USA:s dominans i andra frågor kanske öppnat vägen för idén om mellanstatlig internetkontroll. Han menar att hela dynamiken med internet är i fara om EU inte ändrar hållning vid Tunismötet.
Afrika och IT
USA har stöd av IT-branschen, samt i stort Kanada, Japan, Argentina och länder i Afrika.
–De afrikanska länder vi har kontakt med ser denna diskussion som en återvändsväg, säger David Gross.
–De tycker, liksom vi, att toppmötet borde fokusera på hur fler kan få tillgång till IT för medicinsk behandling, utbildning, kommunikation och handel.
Byline: Gunilla Kinn/TT
Friday, July 16, 2004
Porträtt av Embaixadora Margareta Winberg
När Margareta Winberg sparkades ur regeringen valde hon att gilla läget – och satsade på att lära sig allt om Brasilien inför det nya jobbet som ambassadör. Allers besökte henne hemma i residenset i huvudstaden Brasilia.
Nej, det är inte lika intensivt att vara ambassadör som vice statsminister. Ändå har Margareta Winberg haft ett fullspäckat program sedan hon kom till Brasilien i februari, med EU-möten, FN-konferenser, fotoutställningar, seminarier om såväl företagande som kvinnoroller – och möten med människor runtom i det väldiga landet.
– Jag bestämmer mer vad jag kan göra nu. Det finns en stor frihetskänsla i det, säger Margareta Winberg entusiastiskt.
– Jag njuter av att kunna gå på konserter och utställningar när jag vill, sådant som jag sällan hade tid till förut.
Nu sitter hon i en korgstol intill poolen utanför sitt residens – en huslänga med ytterväggar klädda i blå keramik, omgivet av ambassadområdets tjugofemtusen kvadratmeter trädgård med avocado, papaya, bananer och annan tropisk grönska.
Göran Persson har en stående inbjudan till ett dopp i bassängen och en capirinha-drink. Hans besked förra hösten att Margareta Winberg skulle bli ambassadör på andra sidan jordklotet, sett från regeringskansliet i Stockholm där hon i nio år hade varit arbetsmarknads-, jordbruks-, jämställdhets- och vice statsminister, kom olämpligt nog samma dag som äldste sonen Carl Johan skulle doktorera i organisk kemi.
Det tog ett tag innan hon sade offentligt som det var: att hon fått sparken. Ingen utom Göran Persson vet säkert varför, men att hennes kritik mot EU och EMU spelade in är ingen vågad gissning.
Fast det är rent omöjligt att få henne att säga något om Perssons ledarstil – eller om vad hon egentligen tänkte när hon mot sin vilja fick lämna regeringen. Som den diplomat hon nu är kniper hon bokstavligen igen munnen och vägrar uttala sig om statsministern, som ju ännu är hennes högste chef. Däremot talar hon gärna om hur väl hon trivs med sitt nya liv.
– Jag trodde inte det skulle kännas så lätt att lämna den strikta partipolitiken som det faktiskt blev, försäkrar Margareta Winberg.
– Oavsett vad jag tänkte då, så blev det fruktansvärt bra. När jag väl kommit över det var det inte svårt att lämna det livet.
Göran Persson lät henne välja ambassadörspost: i Brasilien, Indien eller Sydafrika. Tanken är att Sverige ska stärka det politiska samarbetet med dessa tre länder – och valet var inte svårt för Margareta Winberg, som hade rest i Brasilien som minister.
– Det är ett land som kommer starkt. Och det är dags att ta ett nytt steg i våra kontakter, nu när här finns en progressiv president.
Brasiliens ledare sedan drygt ett år, Luiz Inácio “Lula” da Silva, har en bakgrund som säkert påminner Margareta Winberg om hennes egen – även om “Lulas” långa klassresa från en barndom i djupaste misär till folkvald president i ett av världens största länder slår hennes egen med råge.
– Han är ju en väldigt annorlunda politiker, och han har ett gott öga till Sverige. Lula är svetsare och har sedan sin tid som facklig ledare kontakter med svenska Metallarbetarförbundet, säger Margareta Winberg som träffat honom flera gånger.
– Här ses Sverige som en bundsförvant för att den europeiska jordbrukspolitiken ska förändras, så att Brasilien kan exportera produkter till Europa. Dessutom finns ju ett stort antal svenska industriföretag som har varit här i många decennier. “Ni har hållit er kvar här, i både goda och dåliga tider”, får jag ofta höra.
Margareta Winberg räknar snabbt upp en rad områden där hon ser förutsättningar för ökat samarbete: miljöfrågor, forskning, bistånd, studentutbyte, turism... För nu ska kontakterna bli mer intensiva.
– Innan jag reste iväg försökte jag träffa så många som möjligt i Sverige som har intresse av Brasilien – från Marcus Wallenberg till olika biståndsorganisationer.
Margareta Winberg talar om fler ambassadörsuppgifter som hon brinner för, små och stora – som hur hon och drottning Silvia ska samarbeta kring stiftelsen World Childhood Foundation (som bland annat driver ett hem för tonårsflickor i Rio de Janeiro), och hur hon skulle vilja locka rika brasilianare på upplevelseturism i Lappland. Hon hoppas hitta en marknad för jämtländsk ost i Brasilien, och för brasilianska hudvårdssalvor med regnskogsextrakt i Sverige.
Hon märker också att hon, som kanske varit en av våra mest folkkära och jordnära politiker, har skapat en nyfikenhet på Brasilien där den kanske inte varit så stark förut. Vore det inte för Margareta Winberg funnes det nog ingen jämt-brasiliansk vänskapsförening – men det gör det nu.
– Den bildades när jag hade utsetts till ambassadör, under en galakväll i Folkets hus i Östersund med en massa artister. Nu undersöker vi om Jämtland kan få en vänregion i Brasilien, säger hon – och berättar att de exempelvis upptäckt en jämte som äger hotell i kuststaden Fortaleza.
Portugisiskan går det sådär med, trots två lektioner i veckan; språket är svårt. Det måste vara hårt för en person som Margareta Winberg, som är så mån om att få kontakt med människor hon möter, att plötsligt inte kunna tala direkt med dem?
– Jag kan inte samtala alls, möjligen tala om vart chauffören ska åka och kommunicera med kökspersonalen, säger hon.
– Men här på ambassaden finns en tolk som hjälper mig med alla kontakter.
Hon försöker hitta vägar ut till människor i det brasilianska samhället, fast har hittills bara lyckats besöka “en vanlig familj” någon enstaka gång. Det är svårt att få värdarna att inse att det kan vara intressant med hemma hos-besök i normala bostäder; så har det alltid varit när Margareta Winberg rest runt som toppolitiker.
Men till hennes eget hem i Brasilia kommer en strid ström av vänner på besök från Sverige. Och både barn och barnbarn – Botvid, 3 år – har hälsat på.
– Vi är en tajt familj som umgås mycket, även om det kan vara svårt att få ihop allt eftersom mina barn bor i olika städer – Uppsala, Stockholm och Östersund.
Porträtt av de tre barnen står på den vita flygeln i salongen, där Margareta Winberg slår sig ner och spelar “Jämtländsk brudmarsch” så att ljudet fyller alla sällskapsutrymmen i residenset.
Arkitekten Helge Zimdal, som ritade ambassadsområdet i början av 1970-talet med kringbyggda längor för bostäder och kansli, ville åstadkomma “en intim svensk by med norrländsk brytning” i utkanten av Brasilia – den moderna och märkliga huvudstaden, som hade byggts i rekordfart mitt i regnskogen.
Möblemanget är, som i de flesta av Sveriges ambassadörsboningar runtom i världen, från klassiska Svenskt Tenn och Josef Frank, förstärkt med personliga ägodelar som ambassadör Winberg medfört från hemmet i Nälden i Jämtland – svensk stil med norrländsk brytning även i inredningen, alltså.
Hon bor ensam i residenset. Hennes särbo, förre riksdagsledamoten Jörn Svensson, nöjer sig inte med att vara medföljande diplomat, utan bor kvar i sitt hus i Skåne.
– Eftersom han håller föredrag och skriver artiklar vill han vistas i den politiska miljön i Sverige, förklarar Margareta Winberg.
– Men det är väl perfekt för honom att komma hit till Brasilien då och då! Det är också bra för vårt förhållande med växelspel, och eftersom vi levt så i 20 år vore det konstigt att plötsligt bo ihop.
Margareta Winberg betraktar alltså sin partipolitiska karriär som avslutad, trots att hon blivit föreslagen som ledare för ett eventuellt feministiskt parti. Men visst följer hon vad som händer därhemma i Sverige så gott det går, via Internet och brev från vänner.
Och jämställdhetsdebatten har hon inte lämnat. Kanske är det det kontroversiella förslaget om delad föräldraförsäkring som många minns mest av hennes tid som regeringsledamot, jämte protesterna mot grymma djurtransporter när hon var jordbruksminister.
Hon skulle gärna sprida “svenska” jämställdhetsideal i sitt nya hemland.
– Visst är Brasilien ett machosamhälle – men det betyder inte att man inte ska försöka! Det gäller att uppmuntra dem här som har ett feministiskt perspektiv.
Fast Margareta Winberg huvuduppgift som ambassadör är något helt annat – att sälja SAAB:s JAS 39 Gripen till Brasilien.
I början på 90-talet var hon en av JAS-projektets argaste kritiker. Nu har hon fått provflyga planet – i en flygsimulator i Linköping – och verkar rentav tycka att marknadsföringsuppdraget är roligt.
Flera debattörer i Sverige har reagerat, och tycker det är fel att försöka sälja stridsflygplan för 700–900 miljoner dollar till ett land där en tredjedel av befolkningen hungrar.
– Jag har ingen anledning att ha synpunkter på det. Det är deras demokrati, de som röstar och deras politiker som gör prioriteringar. När vi svenskar nu har ett bra plan vore det konstigt att inte göra allt vi kan för att exportera det, säger hon bestämt.
– När man som politiker inser att man förlorat i en fråga kan man välja att kliva av och fortsätta driva sin ståndpunkt, eller följa den demokratiska processen och vara med och ta hand om resultatet, fortsätter Margareta Winberg – van som hon är att kompromissa och gilla läget.
När hon började engagera sig politiskt var det för att förändra världen. Delvis av vrede och vanmakt för att hennes njursjuke pappa hade dött, blott 56 år gammal, i väntan på vård. Som utsliten arbetare hamnade han långt bak i kön – och det blev uppenbart för Margareta Gustavsson, som hon då hette, att människor hade olika värde.
Efter några år som mellanstadielärare blev hon politiker och hamnade så småningom i riksdagen, sedermera i regeringen. Kanske förändrade hon inte världen, men hon nämner gärna tre områden där hon tycker att hon nått resultat.
– Mmmm... Jag hävdar bestämt att jag satte djurskyddsfrågorna på den europeiska kartan. Och så tycker jag att jag bidragit till att det blivit fler kvinnor i politiken, bland annat genom varvade valsedlar. En annan fråga jag arbetat med är trafficking, kvinnohandel. Där har Sverige stått i fronten, både i EU och i USA.
Hittills har Margareta Winberg varken hunnit med karnevalsfirande eller sambalektioner. Men när hon sitter där vid poolen, eller när hon dagen därpå reser till Amazonas för att följa en svensk stridsbåtsuppvisning, är det lätt att tänka att hennes liv som ambassadör i Brasilien verkar bra mycket roligare än den politiska kohandeln i Bryssel och Stockholm.
– Jo, så är det. Det är roligare att sitta här än i Rosenbad, säger hon – och det är omöjligt att veta om hon verkligen tycker så, eller om hon helt enkelt gillar läget.
Nej, det är inte lika intensivt att vara ambassadör som vice statsminister. Ändå har Margareta Winberg haft ett fullspäckat program sedan hon kom till Brasilien i februari, med EU-möten, FN-konferenser, fotoutställningar, seminarier om såväl företagande som kvinnoroller – och möten med människor runtom i det väldiga landet.
– Jag bestämmer mer vad jag kan göra nu. Det finns en stor frihetskänsla i det, säger Margareta Winberg entusiastiskt.
– Jag njuter av att kunna gå på konserter och utställningar när jag vill, sådant som jag sällan hade tid till förut.
Nu sitter hon i en korgstol intill poolen utanför sitt residens – en huslänga med ytterväggar klädda i blå keramik, omgivet av ambassadområdets tjugofemtusen kvadratmeter trädgård med avocado, papaya, bananer och annan tropisk grönska.
Göran Persson har en stående inbjudan till ett dopp i bassängen och en capirinha-drink. Hans besked förra hösten att Margareta Winberg skulle bli ambassadör på andra sidan jordklotet, sett från regeringskansliet i Stockholm där hon i nio år hade varit arbetsmarknads-, jordbruks-, jämställdhets- och vice statsminister, kom olämpligt nog samma dag som äldste sonen Carl Johan skulle doktorera i organisk kemi.
Det tog ett tag innan hon sade offentligt som det var: att hon fått sparken. Ingen utom Göran Persson vet säkert varför, men att hennes kritik mot EU och EMU spelade in är ingen vågad gissning.
Fast det är rent omöjligt att få henne att säga något om Perssons ledarstil – eller om vad hon egentligen tänkte när hon mot sin vilja fick lämna regeringen. Som den diplomat hon nu är kniper hon bokstavligen igen munnen och vägrar uttala sig om statsministern, som ju ännu är hennes högste chef. Däremot talar hon gärna om hur väl hon trivs med sitt nya liv.
– Jag trodde inte det skulle kännas så lätt att lämna den strikta partipolitiken som det faktiskt blev, försäkrar Margareta Winberg.
– Oavsett vad jag tänkte då, så blev det fruktansvärt bra. När jag väl kommit över det var det inte svårt att lämna det livet.
Göran Persson lät henne välja ambassadörspost: i Brasilien, Indien eller Sydafrika. Tanken är att Sverige ska stärka det politiska samarbetet med dessa tre länder – och valet var inte svårt för Margareta Winberg, som hade rest i Brasilien som minister.
– Det är ett land som kommer starkt. Och det är dags att ta ett nytt steg i våra kontakter, nu när här finns en progressiv president.
Brasiliens ledare sedan drygt ett år, Luiz Inácio “Lula” da Silva, har en bakgrund som säkert påminner Margareta Winberg om hennes egen – även om “Lulas” långa klassresa från en barndom i djupaste misär till folkvald president i ett av världens största länder slår hennes egen med råge.
– Han är ju en väldigt annorlunda politiker, och han har ett gott öga till Sverige. Lula är svetsare och har sedan sin tid som facklig ledare kontakter med svenska Metallarbetarförbundet, säger Margareta Winberg som träffat honom flera gånger.
– Här ses Sverige som en bundsförvant för att den europeiska jordbrukspolitiken ska förändras, så att Brasilien kan exportera produkter till Europa. Dessutom finns ju ett stort antal svenska industriföretag som har varit här i många decennier. “Ni har hållit er kvar här, i både goda och dåliga tider”, får jag ofta höra.
Margareta Winberg räknar snabbt upp en rad områden där hon ser förutsättningar för ökat samarbete: miljöfrågor, forskning, bistånd, studentutbyte, turism... För nu ska kontakterna bli mer intensiva.
– Innan jag reste iväg försökte jag träffa så många som möjligt i Sverige som har intresse av Brasilien – från Marcus Wallenberg till olika biståndsorganisationer.
Margareta Winberg talar om fler ambassadörsuppgifter som hon brinner för, små och stora – som hur hon och drottning Silvia ska samarbeta kring stiftelsen World Childhood Foundation (som bland annat driver ett hem för tonårsflickor i Rio de Janeiro), och hur hon skulle vilja locka rika brasilianare på upplevelseturism i Lappland. Hon hoppas hitta en marknad för jämtländsk ost i Brasilien, och för brasilianska hudvårdssalvor med regnskogsextrakt i Sverige.
Hon märker också att hon, som kanske varit en av våra mest folkkära och jordnära politiker, har skapat en nyfikenhet på Brasilien där den kanske inte varit så stark förut. Vore det inte för Margareta Winberg funnes det nog ingen jämt-brasiliansk vänskapsförening – men det gör det nu.
– Den bildades när jag hade utsetts till ambassadör, under en galakväll i Folkets hus i Östersund med en massa artister. Nu undersöker vi om Jämtland kan få en vänregion i Brasilien, säger hon – och berättar att de exempelvis upptäckt en jämte som äger hotell i kuststaden Fortaleza.
Portugisiskan går det sådär med, trots två lektioner i veckan; språket är svårt. Det måste vara hårt för en person som Margareta Winberg, som är så mån om att få kontakt med människor hon möter, att plötsligt inte kunna tala direkt med dem?
– Jag kan inte samtala alls, möjligen tala om vart chauffören ska åka och kommunicera med kökspersonalen, säger hon.
– Men här på ambassaden finns en tolk som hjälper mig med alla kontakter.
Hon försöker hitta vägar ut till människor i det brasilianska samhället, fast har hittills bara lyckats besöka “en vanlig familj” någon enstaka gång. Det är svårt att få värdarna att inse att det kan vara intressant med hemma hos-besök i normala bostäder; så har det alltid varit när Margareta Winberg rest runt som toppolitiker.
Men till hennes eget hem i Brasilia kommer en strid ström av vänner på besök från Sverige. Och både barn och barnbarn – Botvid, 3 år – har hälsat på.
– Vi är en tajt familj som umgås mycket, även om det kan vara svårt att få ihop allt eftersom mina barn bor i olika städer – Uppsala, Stockholm och Östersund.
Porträtt av de tre barnen står på den vita flygeln i salongen, där Margareta Winberg slår sig ner och spelar “Jämtländsk brudmarsch” så att ljudet fyller alla sällskapsutrymmen i residenset.
Arkitekten Helge Zimdal, som ritade ambassadsområdet i början av 1970-talet med kringbyggda längor för bostäder och kansli, ville åstadkomma “en intim svensk by med norrländsk brytning” i utkanten av Brasilia – den moderna och märkliga huvudstaden, som hade byggts i rekordfart mitt i regnskogen.
Möblemanget är, som i de flesta av Sveriges ambassadörsboningar runtom i världen, från klassiska Svenskt Tenn och Josef Frank, förstärkt med personliga ägodelar som ambassadör Winberg medfört från hemmet i Nälden i Jämtland – svensk stil med norrländsk brytning även i inredningen, alltså.
Hon bor ensam i residenset. Hennes särbo, förre riksdagsledamoten Jörn Svensson, nöjer sig inte med att vara medföljande diplomat, utan bor kvar i sitt hus i Skåne.
– Eftersom han håller föredrag och skriver artiklar vill han vistas i den politiska miljön i Sverige, förklarar Margareta Winberg.
– Men det är väl perfekt för honom att komma hit till Brasilien då och då! Det är också bra för vårt förhållande med växelspel, och eftersom vi levt så i 20 år vore det konstigt att plötsligt bo ihop.
Margareta Winberg betraktar alltså sin partipolitiska karriär som avslutad, trots att hon blivit föreslagen som ledare för ett eventuellt feministiskt parti. Men visst följer hon vad som händer därhemma i Sverige så gott det går, via Internet och brev från vänner.
Och jämställdhetsdebatten har hon inte lämnat. Kanske är det det kontroversiella förslaget om delad föräldraförsäkring som många minns mest av hennes tid som regeringsledamot, jämte protesterna mot grymma djurtransporter när hon var jordbruksminister.
Hon skulle gärna sprida “svenska” jämställdhetsideal i sitt nya hemland.
– Visst är Brasilien ett machosamhälle – men det betyder inte att man inte ska försöka! Det gäller att uppmuntra dem här som har ett feministiskt perspektiv.
Fast Margareta Winberg huvuduppgift som ambassadör är något helt annat – att sälja SAAB:s JAS 39 Gripen till Brasilien.
I början på 90-talet var hon en av JAS-projektets argaste kritiker. Nu har hon fått provflyga planet – i en flygsimulator i Linköping – och verkar rentav tycka att marknadsföringsuppdraget är roligt.
Flera debattörer i Sverige har reagerat, och tycker det är fel att försöka sälja stridsflygplan för 700–900 miljoner dollar till ett land där en tredjedel av befolkningen hungrar.
– Jag har ingen anledning att ha synpunkter på det. Det är deras demokrati, de som röstar och deras politiker som gör prioriteringar. När vi svenskar nu har ett bra plan vore det konstigt att inte göra allt vi kan för att exportera det, säger hon bestämt.
– När man som politiker inser att man förlorat i en fråga kan man välja att kliva av och fortsätta driva sin ståndpunkt, eller följa den demokratiska processen och vara med och ta hand om resultatet, fortsätter Margareta Winberg – van som hon är att kompromissa och gilla läget.
När hon började engagera sig politiskt var det för att förändra världen. Delvis av vrede och vanmakt för att hennes njursjuke pappa hade dött, blott 56 år gammal, i väntan på vård. Som utsliten arbetare hamnade han långt bak i kön – och det blev uppenbart för Margareta Gustavsson, som hon då hette, att människor hade olika värde.
Efter några år som mellanstadielärare blev hon politiker och hamnade så småningom i riksdagen, sedermera i regeringen. Kanske förändrade hon inte världen, men hon nämner gärna tre områden där hon tycker att hon nått resultat.
– Mmmm... Jag hävdar bestämt att jag satte djurskyddsfrågorna på den europeiska kartan. Och så tycker jag att jag bidragit till att det blivit fler kvinnor i politiken, bland annat genom varvade valsedlar. En annan fråga jag arbetat med är trafficking, kvinnohandel. Där har Sverige stått i fronten, både i EU och i USA.
Hittills har Margareta Winberg varken hunnit med karnevalsfirande eller sambalektioner. Men när hon sitter där vid poolen, eller när hon dagen därpå reser till Amazonas för att följa en svensk stridsbåtsuppvisning, är det lätt att tänka att hennes liv som ambassadör i Brasilien verkar bra mycket roligare än den politiska kohandeln i Bryssel och Stockholm.
– Jo, så är det. Det är roligare att sitta här än i Rosenbad, säger hon – och det är omöjligt att veta om hon verkligen tycker så, eller om hon helt enkelt gillar läget.
Sunday, May 16, 2004
"Lördagsintervju" med Margareta Winberg
I snart tre månader har Margareta Winberg haft sitt nya jobb som Sveriges ambassadör i Brasilien. Hon är själv förvånad över hur bra hon trivs med livet som diplomat, och med att ha lämnat partipolitiken.
TT:s medarbetare Gunilla Kinn träffade Margareta Winberg i residenset i huvudstaden Brasilia.
Brasilia (TT)
– Det har blivit mycket bättre än jag trodde. Arbetet är spännande, klimatet perfekt och bostaden överdådig. Jag trodde inte det skulle kännas så lätt att lämna partipolitiken.
Det råder ingen tvekan om att Margareta Winberg trivs på nya jobbet. Hon tillträdde den 8 februari och har redan hunnit med många resor inom sitt väldiga bevakningsområde.
På måndagen inleder ambassadören ett tredagarsbesök i Amazonas, dit hon reser med representanter för svensk försvarsindustri och för att träffa regnskogsinvånare.
– Jag försöker hitta ut i det brasilianska samhället och inte bara träffa andra diplomater, säger hon. Men arbetet är långt ifrån så intensivt som att vara minister.
När Göran Persson inte gav Margareta Winberg fortsatt förtroende som vice statsminister fick hon välja ambassadörspost i Brasilien, Indien eller Sydafrika. Gemensamt för länderna är att Sverige ska satsa på närmare samarbete med dem.
Winberg kände väl till Brasilien efter flera besök. Och hon fascineras påtagligt av den nye presidenten, som ju gjort en än mer hisnande klassresa än hon själv: Luiz Inácio Lula da Silva.
– Det var det politiska skedet här som lockade mig, säger Margareta Winberg. Brasilien kommer starkt nu. Det ska bli spännande att se hur Lula klarar sig, och att iaktta omvälvningen av utrikespolitiken.
Sedan länge finns gott om svensk industri i framför allt Sao Paolo, och Margareta Winberg förbereder insatser för att öka handelsutbytet mellan Sverige och Brasilien. Forskning och utveckling av spetsteknik och bekämpning av slavhandel (trafficking) är andra områden där ökat samarbete kan vara aktuellt.
Men huvuduppgiften är att sälja Saabs JAS 39 Gripen. Lula har dock skjutit upp ett eventuellt inköpsbeslut.
– Den taktiken förstår jag väl. Man kan som nyvald inte börja med ett så stort investeringsbeslut, säger Margareta Winberg.
– Men jag sysslar mycket med att försöka sälja JAS. Så fort det finns tillfälle berättar vi att svenska regeringen köpt planet, och om vårt samarbete med Sydafrika. Vi har hört att vi ligger bra till.
Betraktar du din politiska karriär som avslutad?
– Mitt liv som partipolitiker är avslutat. Däremot kan jag vara opinionsbildare och ta ställning i frågor som inte är strikt partibundna. Som feminismen.
Margareta Winberg kniper diplomatiskt ihop munnen vid frågor om Göran Perssons ledarstil och vem hon vill se som hans efterträdare. Men det är knappast en överraskning att hon skulle förorda en kvinna:
– Jag uttalar mig inte om personer. Men det vore oerhört intressant att se vad som skulle hända med en kvinnlig ledning i Sverige – som har nått så långt vad gäller jämställdhet, men inte riktigt ända fram.
Den politiska gärning som Margareta Winberg kanske förknippas mest med är den feministiska analys hon använde i jämställdhetspolitiken, med kontroversiella förslag som delad föräldraförsäkring.
Vore det inte odemokratiskt att införa något som en överväldigande majoritet av svenska folket är emot?
– Jag menar att i vissa frågor måste beslutsfattarna gå före opinionen. Skulle vi ha inväntat folkopinionen vad gäller homosexuellas rättigheter hade vi fått vänta väldigt länge. Istället får man titta på vad partiprogrammet säger om vilket samhälle vi vill ha. Och min analys säger mig att delad föräldraförsäkring är en nyckel till ett jämställt samhälle.
Gunilla Kinn, TT
TT:s medarbetare Gunilla Kinn träffade Margareta Winberg i residenset i huvudstaden Brasilia.
Brasilia (TT)
– Det har blivit mycket bättre än jag trodde. Arbetet är spännande, klimatet perfekt och bostaden överdådig. Jag trodde inte det skulle kännas så lätt att lämna partipolitiken.
Det råder ingen tvekan om att Margareta Winberg trivs på nya jobbet. Hon tillträdde den 8 februari och har redan hunnit med många resor inom sitt väldiga bevakningsområde.
På måndagen inleder ambassadören ett tredagarsbesök i Amazonas, dit hon reser med representanter för svensk försvarsindustri och för att träffa regnskogsinvånare.
– Jag försöker hitta ut i det brasilianska samhället och inte bara träffa andra diplomater, säger hon. Men arbetet är långt ifrån så intensivt som att vara minister.
När Göran Persson inte gav Margareta Winberg fortsatt förtroende som vice statsminister fick hon välja ambassadörspost i Brasilien, Indien eller Sydafrika. Gemensamt för länderna är att Sverige ska satsa på närmare samarbete med dem.
Winberg kände väl till Brasilien efter flera besök. Och hon fascineras påtagligt av den nye presidenten, som ju gjort en än mer hisnande klassresa än hon själv: Luiz Inácio Lula da Silva.
– Det var det politiska skedet här som lockade mig, säger Margareta Winberg. Brasilien kommer starkt nu. Det ska bli spännande att se hur Lula klarar sig, och att iaktta omvälvningen av utrikespolitiken.
Sedan länge finns gott om svensk industri i framför allt Sao Paolo, och Margareta Winberg förbereder insatser för att öka handelsutbytet mellan Sverige och Brasilien. Forskning och utveckling av spetsteknik och bekämpning av slavhandel (trafficking) är andra områden där ökat samarbete kan vara aktuellt.
Men huvuduppgiften är att sälja Saabs JAS 39 Gripen. Lula har dock skjutit upp ett eventuellt inköpsbeslut.
– Den taktiken förstår jag väl. Man kan som nyvald inte börja med ett så stort investeringsbeslut, säger Margareta Winberg.
– Men jag sysslar mycket med att försöka sälja JAS. Så fort det finns tillfälle berättar vi att svenska regeringen köpt planet, och om vårt samarbete med Sydafrika. Vi har hört att vi ligger bra till.
Betraktar du din politiska karriär som avslutad?
– Mitt liv som partipolitiker är avslutat. Däremot kan jag vara opinionsbildare och ta ställning i frågor som inte är strikt partibundna. Som feminismen.
Margareta Winberg kniper diplomatiskt ihop munnen vid frågor om Göran Perssons ledarstil och vem hon vill se som hans efterträdare. Men det är knappast en överraskning att hon skulle förorda en kvinna:
– Jag uttalar mig inte om personer. Men det vore oerhört intressant att se vad som skulle hända med en kvinnlig ledning i Sverige – som har nått så långt vad gäller jämställdhet, men inte riktigt ända fram.
Den politiska gärning som Margareta Winberg kanske förknippas mest med är den feministiska analys hon använde i jämställdhetspolitiken, med kontroversiella förslag som delad föräldraförsäkring.
Vore det inte odemokratiskt att införa något som en överväldigande majoritet av svenska folket är emot?
– Jag menar att i vissa frågor måste beslutsfattarna gå före opinionen. Skulle vi ha inväntat folkopinionen vad gäller homosexuellas rättigheter hade vi fått vänta väldigt länge. Istället får man titta på vad partiprogrammet säger om vilket samhälle vi vill ha. Och min analys säger mig att delad föräldraförsäkring är en nyckel till ett jämställt samhälle.
Gunilla Kinn, TT
Subscribe to:
Posts (Atom)