Barack Obama skriver nu in sig i historieböckerna för andra gången. Han hamnade där för evigt, när han som förste svarte amerikan nådde Vita huset. Genom att baxa igenom sin hjärtefråga, att låta sjukförsäkringssystemet omfatta fler, lyckas presidenten med en reform där hans företrädare gått bet i decennier.
Utskickat till Sveriges nyhetsredaktioner genom TT, den 22 mars 2010
Theodore Roosevelt, Harry Truman, John F Kennedy, Richard Nixon och Bill Clinton. Listan över de presidenter som velat införa en bred sjukförsäkringslösning i USA, men misslyckats, är lång och sträcker sig till 1900-talets början.
President Barack Obama kan nu istället sälla sig till Franklin D Roosevelt, som införde socialförsäkringssystemet 1935 och Lyndon B Johnson, som 1965 drev igenom Medicare och Medicaid (vårdgarantier för äldre och handikappade respektive fattiga).
Rimligen drog han en stor suck av lättnad när representanthuset igår till sist röstade igenom förslaget, med 219 röster mot 212. Det senaste året har varit motigt för Obama. Hans ledarskapsförmåga har ifrågasatts. Sjukvårdsfrågan har slukat all kraft, och det egna partiet har splittrats i falanger.
Washingtons förståsigpåare lär nu ägna mer tid åt att analysera vad reformen betyder för det politiska spelet, än för de minst 32 miljoner människor som får tillgång till bättre sjukvård.
För även om Obama, med god hjälp från representanthusets ledande demokrat Nancy Pelosi – som med lock, pock och kohandel fick ihop den nödvändiga majoriteten – kammat hem en viktig seger har sjukvårdsdebatten haft ett högt pris.
Presidenten har helt misslyckats med att få stöd från den republikanska sidan, som nu hoppas kunna exploatera att allmänheten är tveksam till sjukförsäkringspaketet och de osäkerheter som finns vad gäller dess framtida kostnader.
Obama har själv raljerat över hur det hela behandlas som en sporthändelse av kommentatorerna i kabel-TV. Men Vita huset väntas nu sätta snurr på en stor PR-kampanj för att förankra reformen hos vanligt folk – inte minst för att hjälpa de demokrater som är oroliga för att inte bli omvalda till kongressen i höst.
Bland annat lär Obamas stab försöka visa att det blir fler arbetstillfällen, i och med att fler småföretag vågar anställa folk när det blir lättare att ge dem sjukförsäkring. Jobben och ekonomin är nämligen de stora valfrågorna.
Demokraterna kalylerar nog också med att republikanerna gick för långt i att påstå att USA nu tar ett stort steg mot "socialism". Det paket som antagits har nämligen stora likheter med tidigare republikanska förslag.
Presidenten är övertygad om att det komplicerade paket som nu går igenom på sikt sparar pengar, genom att minska belastningen på akutsjukvården. Hur väl det stämmer kan bara framtiden utvisa.
Men även om Barack Obama får igenom sitt viktigaste vallöfte är det uppenbart att han misslyckats med en annan hjärtesak: att få breda uppgörelser över partigränserna.
Debatten om sjukförsäkringar försvinner knappast från agendan – men kan nu lämna plats åt andra minst lika viktiga frågor där USA har problem: budgetunderskottet, arbetslösheten, finanssystemet, immigrationen, utbildningen och infrastrukturen.
Gunilla Kinn
Sjukförsäkring obligatorisk för de flesta amerikaner
Detta innebär sjukförsäkringspaketet, som nu antas och fasas in till och med 2014:
• USA:s befintliga system – med sjukvård genom privata försäkringslösningar – byggs ut.
• 32 miljoner fler amerikaner än idag väntas få tillgång till sjukvård genom försäkringar.
• 23 miljoner ännu oförsäkrade (en tredjedel av dessa är illegala invandrare).
• statliga subventioner på 940 miljarder dollar under tio år ges, för att låginkomsttagare ska kunna teckna försäkringar.
• böter till den som inte tecknar försäkring.
• hårdare regleringar av försäkringsbolagen, som inte får neka sjuka att teckna försäkring till rimliga premier.
• barn ingår i föräldrarnas försäkringar till och med 26 års ålder.
• delstatliga “börser” för försäkringar.
• bättre avdragsmöjligheter till småföretag som ger anställda försäkring.
• skattehöjningar för höginkomsttagare.
Showing posts with label USA. Show all posts
Showing posts with label USA. Show all posts
Monday, March 22, 2010
Sunday, April 12, 2009
Hässelby, Haight Ashbury, Highway 29 och Hinseberg
Annika Östberg Deasy satt 28 år i amerikanskt fängelse för två mord hon var delaktig i 1981. I förra veckan flyttades hon till Sverige. Den historien är tämligen välkänd numera, men få känner till svenskans livsöde och hur hon en gång hamnade i USA. SvD har kartlagt Annika Östbergs liv från Furusundsgatan på Gärdet till cellen på Hinsebergs kvinnofängelse.
(Några smärre ändringar – tillägg och förtydliganden – jämfört med den i SvD publicerade versionen. Läs mer här.)
En dimmig natt i början av maj 1981 befann sig två narkomaner på en desperat vansinnesfärd på Highway 29 norr om San Francisco. Hans namn var William “Bob” Eugene Cox, hennes Annika Maria Deasy.
De var inte gifta men levde sedan några månader tillsammans i Stockton, en industristad i norra Kalifornien. Deras förhållande var destruktivt, tillvaron handlade mest om att få tag på pengar till kokain (han) eller heroin (hon); ofta med hjälp av checkar utan täckning. Båda hade varit narkotikaberoende sedan 14 års ålder.
Ingen av dem hade körkort – men flydde i en vit Chevrolet, efter att ha besökt hennes langare. Kanske kunde de ta sig till Kanada. I vilket fall som helst måste de bort, för ett drygt dygn tidigare hade Bob Cox kallblodigt skjutit ihjäl en man i Stockton.
“Hej, det är Ann, vi har varor till dig. Vi har kött. Har du trehundra dollar så levererar vi.”
Ungefär så löd samtalet till Joe Torre, en 58-årig man som Annika Deasy kände och som ville köpa kött billigt till familjens krog. Den 30 april möttes de på uppgjord plats. Men det blev tjafs om betalningen. Torre hade bara hundra dollar. Plötsligt avlossade Bob Cox skott med sin Smith&Wesson-revolver så att mannen dog.
Hon hade aldrig tidigare sett någon bli ihjälskjuten; han hade ett förflutet som våldsbrottsling, soldat och fängelsekund i Turkiet. Chockad och med stark abstinens gick Annika Deasy med på att dra.
Torres stulna kreditkort kom till nytta när de behövde äta; sedlarna de fått räckte till en heroinfix, valium och vodka. Oron och chocken ville ändå inte släppa. Men innan de kunde sticka från Kalifornien ville Annika Deasy ta farväl av sin snart elvaårige son Sven, som då bodde med sin pappa i ett hus i Lake County.
Fast var? Paret hittade inte i mörkret. De började gräla, han körde av vägen och hon försvann in i skogen för att kissa. När Annika kom tillbaka inträffade det som skulle bli helt avgörande för resten av hennes liv.
Chevan hade fått punktering, och en 35-årig polis stannade för att hjälpa till. Han hette Richard Helbush och var på väg hem efter avslutat pass. Men Bob Cox måste ha trott att han var ute efter Torres' rånmördare, för i panik sköt han även Sergeant Helbush – med fyra skott. Nu var han en dubbelmördare – som dessutom tog till polisbilen för att fly, med Annika Deasy vid sin sida.
En vägpatrull hann upp paret, och det utbröt en eldstrid som ledde till ömsesidiga skador. Hon hjälpte honom att ladda om vapnet, även om hon inte riktigt lyckades. Det hela slutade med att Cox&Deasy fördes till häktet i Lakeport.
Och där ändade livet helt och hållet för Bob Cox, som en dag hängde sig med ett lakan i cellen. Annika Deasy fick nu ensam svara för de båda morden.
Hennes småkriminella bakgrund var knappast förmildrande. Hon hade en rad villkorliga domar i bagaget: langning, kontokortsbedrägerier och ett dråp som hon 1974 tagit på sig skulden för, enligt uppgift för att hjälpa en pojkvän.
Det värsta i omgivningens ögon var att en av de ihjälskjutna var en vänlig polis.
Annika Deasy kände en enorm moralisk skuld dels för att ha fixat mötet med Joe Torre i Stockton, dels för att hon sedan velat söka upp sin son – alltså för att hon försatt paret i den situation som ledde till morden. Men någon mördare ansåg hon sig själv inte vara, även om hon knappast försökt stoppa Cox.
– Han var kallblodig, en mördare till naturen. Han verkade veta precis vad han sysslade med. Men hon var delaktig. De flydde ju tillsammans, från mordet på Torre, säger Don Anderson – en av de poliser som kom till platsen och grep paret; idag försvarsadvokat i Lakeport.
– Hon hade kunnat sticka men det gjorde hon inte. Istället hjälpte hon till att distrahera, så att han kunde skjuta. I mina ögon gör det också henne till “cop killer”, polismördare.
Don Anderson berättar att han lång tid efter skottlossningen blev paranoid och extra orolig för sina barn. Han och hans kolleger hånades av vissa Lakeportbor, för att de inte genast skjutit ihjäl polismördarna.
– Värst var det för sheriff Bill Bloomquist. Han tog pikarna om att ha misslyckats hårt, gick ner sig i alkoholism och dog för tio år sedan.
Anderson, Bloomquist... Det finns en hel del amerikaner med svenska rötter i norra Kalifornien. Åklagaren som senare kom att förhandla om påföljden med Annika Deasy hette Steve Hedstrom. Men det svenska arvet är så pass avlägset att Don Anderson inte tänkt på sammanträffandet.
För Deasy själv är ju tvättäkta svenska, i Sverige mest känd med sitt flicknamn Annika Östberg. Ungefär 15 år före pojkvännens avrättningar av Torre och Helbush kom hon med sin mamma till USA och behöll ständigt sitt svenska medborgarskap. Det skulle så småningom komma att rädda henne – även om det dröjde hela 27 år.
Eftersom det rörde sig om två mord, varav ett på en polis, kunde dödsstraff komma ifråga – eller livsstids fängelse utan chans till överklagande. Den advokat Annika Deasy fick rådde henne att ingå en uppgörelse (plea bargain) med åklagaren, vilket ledde till domen “25 år till livstid” för mord.
I augusti 1983 kom hon till California Institution for Women, ett kvinnofängelse i ökenlandskapet öster om Los Angeles. Hennes långa vistelse där och hennes kamp för att få flyttas till en svensk anstalt har skildrats ingående av ett stort antal svenska medier. Men hur kommer det sig att Annika Östberg alls hamnade i Stockton? Det berättas mer sällan. Vägen dit gick via några lyckliga och en lång rad olyckliga omständigheter.
Hon föddes 1954 i Stockholm, växte upp på Gärdet och i Hässelby, och tillbringade somrarna hos släktingar i Söderhamn. När hon var fyra år gammal skildes hennes föräldrar, och några år senare gifte hennes mamma om sig med en välbärgad amerikan. Mor och dotter flyttade till hans hemstad, St Louis i Missouri mitt i den amerikanska mellanvästern.
Men den tystlåtna svenska flickan kände sig udda och oönskad, både hemma hos styvpappan och i skolan. Snart blev det en klyfta mellan Annika och mamma Maj-Britt, som ville vara lojal med sin man och de två småsyskon som snart kom. Den klyftan vidgades ju mer Annika revolterade. När hon inte tilläts träffa sin tio år äldre pojkvän rymde de båda till San Francisco i Kalifornien. Annika var bara ett barn – 13 år, men såg äldre ut och drogs snabbt in i hippiekretsarna i Haight Ashbury.
Detta var 1967, då The Summer of Love bar på löften om en fri och sorglös, kosmisk tillvaro. Annika hittade äntligen en gemenskap, och gav sig hän med flower power, sit-ins, kollektivboende, konserter, rårisgrytor, psykedeliska mönster och droger som LSD och marijuana.
Men redan som 14-åring var hon heroinberoende. Som 15-åring blev hon gravid, och snart tvingades hon prostituera sig för sin försörjning. Mamma Maj-Britt hemma i Missouri fann sig i att hennes man inte lät henne leta upp sin dotter.
Vid den här tiden var Annika Östbergs liv en räcka av upplevelser, men också av mindre lämpliga pojkvänner. För att ge sin lille son en tryggare tillvaro valde hon att gifta sig med en lastbilschaufför och leva Svensson-liv i ett småhusområde i Stockton. Annikas man hette Brian Deasy, och så fick hon sitt amerikanska namn.
I flera år anpassade sig Annika Deasy till det trista hemmafrulivet för Svens skull, men längtade efter det dynamiska San Francisco. När Brian förälskade sig i hennes väninna och begärde skilsmässa rämnade den trista men trygga tillvaron – och när Annika mötte Bob Cox gick det som sagt snabbt utför.
“Någon Eleanor Roosevelt är jag inte – bara en vilsen och rörig narkoman”, säger Annika – med en skådespelerskas röst – i Tom Alandhs filmporträtt av henne.
“Hon var väldig ung, väldigt missledd och extremt intelligent”, säger Susan Jordan, den första av flera försvarsadvokater.
Åklagarna har dock målat en annan bild av Annika Deasy. I det förhör om villkorlig frigivning som hölls 2005 – avslogs – försöker en av dem att få det till att det egentligen var hon som höll i pistolen när Helbush sköts ihjäl (stämmer ej med utredningen).
Det finns helt enkelt många bilder av den idag 55-åriga svenskan. De hänger samman med hur man själv ser på brott och straff, på skuld och försoning. Om hon är ett offer för olyckliga omständigheter eller en förslagen förövare – eller både och – ligger delvis i betraktarens ögon. Men hade Bob Cox inte tagit sitt liv hade efterspelet rimligen blivit helt annorlunda för Annika Deasy.
Richard Helbushs döttrar, som var sju respektive tio år när han dog, vill inte ge intervjuer. Men i det förhör om tidsbestämning av straffet som hölls på California Institution for Women i fjol , i regi av Board of Prison Terms, läste Tara Salizzoni upp ett brev från sin yngre syster Dana McEvoy:
“På grund av dig har jag inte kunnat träffa eller tala med min pappa på 27 år. Jag har begränsade minnen av den tid vi tillbringade med varandra, för jag var så liten när du mördade honom. (– – –) Men jag kommer ihåg hur det var att vara sju år och sitta på en begravningsbyrå med min far i en öppen kista framför mig. Jag minns hur det var att stå vid graven och höra ljudet av gevär och trumpetstötar. Jag tycker inte att någon sjuårig flicka ska behöva ha det som sista minne av sin far.”
På mötet i fjol bestämdes att Annika Deasy behövde mer tid för att få insikt om sina gärningar. Det blev det fjärde avslaget. Nämnden som avgör straffens tidsbestämning ansåg att att hon minimerar sin inblandning och inte visat tillräcklig ånger, trots otaliga ursäkter. Goda vitsord för deltagande i fängelsets alla rehabiliteringsprogram vägde mindre.
Hennes försvarsadvokat – fram till förra veckan – tror att det hade tagit honom minst fem år till att få ut henne från fängelset, om inte den svenska regeringen fått fram en flytt till Sverige och Hinseberg.
– Jag vet inte varför det skedde just nu. Det var förmodligen en blandning av den juridiska processen, politiska påtryckningar och att Kalifornien behöver skära ner på sin fängelsepopulation, säger Ashok Ramani , vars advokatbyrå i San Francisco jobbat gratis med ärendet i fem år.
– Annikas fall är intressant, för det visar verkligen hur man ser på bestraffning och rehabilitering i Kalifornien numera. Det är mycket sällan man ser en fånge som lyckats förändra sitt liv och sin person så genomgripande som hon gjort. Ändå tog det 27 år innan det räckte, för att få flyttas till Sverige. Allt fokus i nämndens bedömning har varit på det förgångna. Det beror mest av allt på att det gäller ett polismord.
Inte bara svenskar utan även flera amerikaner har engagerat sig i Annika Deasys öde. En av dem är Lewis Dolinsky, mångårig journalist på San Francisco Chronicle. Han fick av en slump höra talas om fallet för tio år sedan, och har sedan dess följt och granskat det samt lärt känna Annika. Han har läst alla handlingar, besökt Lakeport och talat med många inblandade – men valt att inte skriva något för att skydda henne. Han har heller inte velat uttala sig offentligt, förrän nu:
-- Jag förringar verkligen inte hennes kriminella förflutna. Men under sin långa tid i fängelset har hon förändrats otroligt mycket. Det är faktiskt ett hjältedåd att ha klarat det.
– Som människor förväntas vi tro på att det är möjligt att sona och gottgöra sina synder. Annika har blivit en ansvarsfull människa, som numera är värd all beundran.
Gunilla Kinn
Källor:
• “Sorgfågel; Annika Östberg berättar om sitt liv” av Lena Katarina Swanberg (Bokförlaget DN 1999)
• “Annika -- ett brott, ett straff, ett liv”, dokumentärfilm av Tom Alandh (SVT 1999): del I och del II
• protokoll från förhör med Board of Parole; California Institution for Women (18 september 2008)
• intervjuer
• tidningstexter
• samtiden.com – Brott och Straff – Annika Deasy, myt och verklighet I och Brott och Straff – Annika Deasy, myt och verklighet II
(Några smärre ändringar – tillägg och förtydliganden – jämfört med den i SvD publicerade versionen. Läs mer här.)
En dimmig natt i början av maj 1981 befann sig två narkomaner på en desperat vansinnesfärd på Highway 29 norr om San Francisco. Hans namn var William “Bob” Eugene Cox, hennes Annika Maria Deasy.
De var inte gifta men levde sedan några månader tillsammans i Stockton, en industristad i norra Kalifornien. Deras förhållande var destruktivt, tillvaron handlade mest om att få tag på pengar till kokain (han) eller heroin (hon); ofta med hjälp av checkar utan täckning. Båda hade varit narkotikaberoende sedan 14 års ålder.
Ingen av dem hade körkort – men flydde i en vit Chevrolet, efter att ha besökt hennes langare. Kanske kunde de ta sig till Kanada. I vilket fall som helst måste de bort, för ett drygt dygn tidigare hade Bob Cox kallblodigt skjutit ihjäl en man i Stockton.
“Hej, det är Ann, vi har varor till dig. Vi har kött. Har du trehundra dollar så levererar vi.”
Ungefär så löd samtalet till Joe Torre, en 58-årig man som Annika Deasy kände och som ville köpa kött billigt till familjens krog. Den 30 april möttes de på uppgjord plats. Men det blev tjafs om betalningen. Torre hade bara hundra dollar. Plötsligt avlossade Bob Cox skott med sin Smith&Wesson-revolver så att mannen dog.
Hon hade aldrig tidigare sett någon bli ihjälskjuten; han hade ett förflutet som våldsbrottsling, soldat och fängelsekund i Turkiet. Chockad och med stark abstinens gick Annika Deasy med på att dra.
Torres stulna kreditkort kom till nytta när de behövde äta; sedlarna de fått räckte till en heroinfix, valium och vodka. Oron och chocken ville ändå inte släppa. Men innan de kunde sticka från Kalifornien ville Annika Deasy ta farväl av sin snart elvaårige son Sven, som då bodde med sin pappa i ett hus i Lake County.
Fast var? Paret hittade inte i mörkret. De började gräla, han körde av vägen och hon försvann in i skogen för att kissa. När Annika kom tillbaka inträffade det som skulle bli helt avgörande för resten av hennes liv.
Chevan hade fått punktering, och en 35-årig polis stannade för att hjälpa till. Han hette Richard Helbush och var på väg hem efter avslutat pass. Men Bob Cox måste ha trott att han var ute efter Torres' rånmördare, för i panik sköt han även Sergeant Helbush – med fyra skott. Nu var han en dubbelmördare – som dessutom tog till polisbilen för att fly, med Annika Deasy vid sin sida.
En vägpatrull hann upp paret, och det utbröt en eldstrid som ledde till ömsesidiga skador. Hon hjälpte honom att ladda om vapnet, även om hon inte riktigt lyckades. Det hela slutade med att Cox&Deasy fördes till häktet i Lakeport.
Och där ändade livet helt och hållet för Bob Cox, som en dag hängde sig med ett lakan i cellen. Annika Deasy fick nu ensam svara för de båda morden.
Hennes småkriminella bakgrund var knappast förmildrande. Hon hade en rad villkorliga domar i bagaget: langning, kontokortsbedrägerier och ett dråp som hon 1974 tagit på sig skulden för, enligt uppgift för att hjälpa en pojkvän.
Det värsta i omgivningens ögon var att en av de ihjälskjutna var en vänlig polis.
Annika Deasy kände en enorm moralisk skuld dels för att ha fixat mötet med Joe Torre i Stockton, dels för att hon sedan velat söka upp sin son – alltså för att hon försatt paret i den situation som ledde till morden. Men någon mördare ansåg hon sig själv inte vara, även om hon knappast försökt stoppa Cox.
– Han var kallblodig, en mördare till naturen. Han verkade veta precis vad han sysslade med. Men hon var delaktig. De flydde ju tillsammans, från mordet på Torre, säger Don Anderson – en av de poliser som kom till platsen och grep paret; idag försvarsadvokat i Lakeport.
– Hon hade kunnat sticka men det gjorde hon inte. Istället hjälpte hon till att distrahera, så att han kunde skjuta. I mina ögon gör det också henne till “cop killer”, polismördare.
Don Anderson berättar att han lång tid efter skottlossningen blev paranoid och extra orolig för sina barn. Han och hans kolleger hånades av vissa Lakeportbor, för att de inte genast skjutit ihjäl polismördarna.
– Värst var det för sheriff Bill Bloomquist. Han tog pikarna om att ha misslyckats hårt, gick ner sig i alkoholism och dog för tio år sedan.
Anderson, Bloomquist... Det finns en hel del amerikaner med svenska rötter i norra Kalifornien. Åklagaren som senare kom att förhandla om påföljden med Annika Deasy hette Steve Hedstrom. Men det svenska arvet är så pass avlägset att Don Anderson inte tänkt på sammanträffandet.
För Deasy själv är ju tvättäkta svenska, i Sverige mest känd med sitt flicknamn Annika Östberg. Ungefär 15 år före pojkvännens avrättningar av Torre och Helbush kom hon med sin mamma till USA och behöll ständigt sitt svenska medborgarskap. Det skulle så småningom komma att rädda henne – även om det dröjde hela 27 år.
Eftersom det rörde sig om två mord, varav ett på en polis, kunde dödsstraff komma ifråga – eller livsstids fängelse utan chans till överklagande. Den advokat Annika Deasy fick rådde henne att ingå en uppgörelse (plea bargain) med åklagaren, vilket ledde till domen “25 år till livstid” för mord.
I augusti 1983 kom hon till California Institution for Women, ett kvinnofängelse i ökenlandskapet öster om Los Angeles. Hennes långa vistelse där och hennes kamp för att få flyttas till en svensk anstalt har skildrats ingående av ett stort antal svenska medier. Men hur kommer det sig att Annika Östberg alls hamnade i Stockton? Det berättas mer sällan. Vägen dit gick via några lyckliga och en lång rad olyckliga omständigheter.
Hon föddes 1954 i Stockholm, växte upp på Gärdet och i Hässelby, och tillbringade somrarna hos släktingar i Söderhamn. När hon var fyra år gammal skildes hennes föräldrar, och några år senare gifte hennes mamma om sig med en välbärgad amerikan. Mor och dotter flyttade till hans hemstad, St Louis i Missouri mitt i den amerikanska mellanvästern.
Men den tystlåtna svenska flickan kände sig udda och oönskad, både hemma hos styvpappan och i skolan. Snart blev det en klyfta mellan Annika och mamma Maj-Britt, som ville vara lojal med sin man och de två småsyskon som snart kom. Den klyftan vidgades ju mer Annika revolterade. När hon inte tilläts träffa sin tio år äldre pojkvän rymde de båda till San Francisco i Kalifornien. Annika var bara ett barn – 13 år, men såg äldre ut och drogs snabbt in i hippiekretsarna i Haight Ashbury.
Detta var 1967, då The Summer of Love bar på löften om en fri och sorglös, kosmisk tillvaro. Annika hittade äntligen en gemenskap, och gav sig hän med flower power, sit-ins, kollektivboende, konserter, rårisgrytor, psykedeliska mönster och droger som LSD och marijuana.
Men redan som 14-åring var hon heroinberoende. Som 15-åring blev hon gravid, och snart tvingades hon prostituera sig för sin försörjning. Mamma Maj-Britt hemma i Missouri fann sig i att hennes man inte lät henne leta upp sin dotter.
Vid den här tiden var Annika Östbergs liv en räcka av upplevelser, men också av mindre lämpliga pojkvänner. För att ge sin lille son en tryggare tillvaro valde hon att gifta sig med en lastbilschaufför och leva Svensson-liv i ett småhusområde i Stockton. Annikas man hette Brian Deasy, och så fick hon sitt amerikanska namn.
I flera år anpassade sig Annika Deasy till det trista hemmafrulivet för Svens skull, men längtade efter det dynamiska San Francisco. När Brian förälskade sig i hennes väninna och begärde skilsmässa rämnade den trista men trygga tillvaron – och när Annika mötte Bob Cox gick det som sagt snabbt utför.
“Någon Eleanor Roosevelt är jag inte – bara en vilsen och rörig narkoman”, säger Annika – med en skådespelerskas röst – i Tom Alandhs filmporträtt av henne.
“Hon var väldig ung, väldigt missledd och extremt intelligent”, säger Susan Jordan, den första av flera försvarsadvokater.
Åklagarna har dock målat en annan bild av Annika Deasy. I det förhör om villkorlig frigivning som hölls 2005 – avslogs – försöker en av dem att få det till att det egentligen var hon som höll i pistolen när Helbush sköts ihjäl (stämmer ej med utredningen).
Det finns helt enkelt många bilder av den idag 55-åriga svenskan. De hänger samman med hur man själv ser på brott och straff, på skuld och försoning. Om hon är ett offer för olyckliga omständigheter eller en förslagen förövare – eller både och – ligger delvis i betraktarens ögon. Men hade Bob Cox inte tagit sitt liv hade efterspelet rimligen blivit helt annorlunda för Annika Deasy.
Richard Helbushs döttrar, som var sju respektive tio år när han dog, vill inte ge intervjuer. Men i det förhör om tidsbestämning av straffet som hölls på California Institution for Women i fjol , i regi av Board of Prison Terms, läste Tara Salizzoni upp ett brev från sin yngre syster Dana McEvoy:
“På grund av dig har jag inte kunnat träffa eller tala med min pappa på 27 år. Jag har begränsade minnen av den tid vi tillbringade med varandra, för jag var så liten när du mördade honom. (– – –) Men jag kommer ihåg hur det var att vara sju år och sitta på en begravningsbyrå med min far i en öppen kista framför mig. Jag minns hur det var att stå vid graven och höra ljudet av gevär och trumpetstötar. Jag tycker inte att någon sjuårig flicka ska behöva ha det som sista minne av sin far.”
På mötet i fjol bestämdes att Annika Deasy behövde mer tid för att få insikt om sina gärningar. Det blev det fjärde avslaget. Nämnden som avgör straffens tidsbestämning ansåg att att hon minimerar sin inblandning och inte visat tillräcklig ånger, trots otaliga ursäkter. Goda vitsord för deltagande i fängelsets alla rehabiliteringsprogram vägde mindre.
Hennes försvarsadvokat – fram till förra veckan – tror att det hade tagit honom minst fem år till att få ut henne från fängelset, om inte den svenska regeringen fått fram en flytt till Sverige och Hinseberg.
– Jag vet inte varför det skedde just nu. Det var förmodligen en blandning av den juridiska processen, politiska påtryckningar och att Kalifornien behöver skära ner på sin fängelsepopulation, säger Ashok Ramani , vars advokatbyrå i San Francisco jobbat gratis med ärendet i fem år.
– Annikas fall är intressant, för det visar verkligen hur man ser på bestraffning och rehabilitering i Kalifornien numera. Det är mycket sällan man ser en fånge som lyckats förändra sitt liv och sin person så genomgripande som hon gjort. Ändå tog det 27 år innan det räckte, för att få flyttas till Sverige. Allt fokus i nämndens bedömning har varit på det förgångna. Det beror mest av allt på att det gäller ett polismord.
Inte bara svenskar utan även flera amerikaner har engagerat sig i Annika Deasys öde. En av dem är Lewis Dolinsky, mångårig journalist på San Francisco Chronicle. Han fick av en slump höra talas om fallet för tio år sedan, och har sedan dess följt och granskat det samt lärt känna Annika. Han har läst alla handlingar, besökt Lakeport och talat med många inblandade – men valt att inte skriva något för att skydda henne. Han har heller inte velat uttala sig offentligt, förrän nu:
-- Jag förringar verkligen inte hennes kriminella förflutna. Men under sin långa tid i fängelset har hon förändrats otroligt mycket. Det är faktiskt ett hjältedåd att ha klarat det.
– Som människor förväntas vi tro på att det är möjligt att sona och gottgöra sina synder. Annika har blivit en ansvarsfull människa, som numera är värd all beundran.
Gunilla Kinn
Källor:
• “Sorgfågel; Annika Östberg berättar om sitt liv” av Lena Katarina Swanberg (Bokförlaget DN 1999)
• “Annika -- ett brott, ett straff, ett liv”, dokumentärfilm av Tom Alandh (SVT 1999): del I och del II
• protokoll från förhör med Board of Parole; California Institution for Women (18 september 2008)
• intervjuer
• tidningstexter
• samtiden.com – Brott och Straff – Annika Deasy, myt och verklighet I och Brott och Straff – Annika Deasy, myt och verklighet II
Thursday, January 15, 2009
Livsmedelslobbying mot Vita huset
Förväntningarna på USA:s näste president är skyhöga. Bland de grupper som nu hoppas på Barack Obama finns debattörerna för livsmedelskvalitet.
Publicerad i Veckans Eko/Ekolådan, 2/2009
– Kampen för bättre mat är en moralisk fråga! Och något som presidenten faktiskt måste ta tag i, innan det är för sent.
Alice Waters talar som en brinnande aktivist, och det är just vad hon är.
I 37 år har hon drivit Chez Panisse – en Kalifornienkrog som fått världsrykte, och där generationer av kockar och gäster lärt sig uppskatta färska, närodlade råvaror. Men nu har Waters lämnat kastrullerna, för att på heltid ägna sig åt den politiska hetluften några år. Måltavlan: det nya presidentparet.
– Det märks ju att Barack och Michelle Obama bryr sig om vad de och barnen äter! De tycks ha förstått diskussionen om matkvalitet, säger hon bestämt.
Debatten om jordbrukspolitik, livsmedelshantering och kost har, precis som i Sverige, blivit intensiv i USA.
Kockar som Dan Barber (Blue Hill) och Danny Meyer (Union Square Café), författare som Eric Schlosser ("Fast Food Nation") och Michael Pollan ("In Defense of Food") samt nutritionister som Marion Nestle (New York University) sprutar ur sig debattartiklar och böcker. Det finns en hel del lokala initiativ – som när barn får besöka bondgårdar eller odla grönsaker.
Men själva tycker debattörerna inte att de får genomslag, bortom enstaka texter i elitmedier som New York Times. Motkrafterna – snabbmatskedjor; kemi- och livsmedelsindustrin – är starka, och efter decennier av industritillverkad, näringsfattig mat har amerikanerna vant sig vid tomma kalorier.
– Medierna skriver bara när det varit något dramatiskt fall av förgiftning, fnyser Alice Waters.
– Men det är de goda exemplen som behöver lyftas fram!
Hon och andra aktivister har skrivit till herr och fru Obama för att erbjuda sina tjänster som matpolitiska rådgivare.
"Ni har en unik möjlighet att sätta tonen för de förändringar som behöver göras vad gäller de sätt på vilka USA skaffar sin mat. Det rena och hälsosamma med er valrörelse kan gott få en parallell i ren och hälsosam mat på USA:s mest synliga och symboliska adress: Vita huset", stod det i brevet.
Hillary Clinton och Laura Bush har förvisso sett till att representationsmaten varit någorlunda hälsosam, och Vita huset har redan en liten ekologisk köksträdgård. Men Alice Waters menar att matkvalitet måste bli något mer: regeringspolitik. Hittills har det mesta drivits av eldsjälar på gräsrotsnivå.
– Det vore oerhört symboliskt om Vita huset började återupprätta USA:s gastronomiska arv. Bra mat ska inte vara lyx, utan en rättighet.
Barack Obama har ännu inte gett mataktivisterna någon respons. Tyvärr gör nog finanskrisen samt andra oroshärdar att han får svårt att fokusera på amerikanarnas matvanor. Men livsmedelskvalitet skulle kunna bli en av de frågor Michelle Obama tar sig an som First Lady. Hon har en stående inbjudan till Chez Panisse.
Gunilla Kinn
Denna artikel om mat- och jordbrukspolitik, som New York Times publicerade under valrörelsen i höstas, har cirkulerat flitigt bland livsmedelsaktivister i USA:
Publicerad i Veckans Eko/Ekolådan, 2/2009
– Kampen för bättre mat är en moralisk fråga! Och något som presidenten faktiskt måste ta tag i, innan det är för sent.
Alice Waters talar som en brinnande aktivist, och det är just vad hon är.
I 37 år har hon drivit Chez Panisse – en Kalifornienkrog som fått världsrykte, och där generationer av kockar och gäster lärt sig uppskatta färska, närodlade råvaror. Men nu har Waters lämnat kastrullerna, för att på heltid ägna sig åt den politiska hetluften några år. Måltavlan: det nya presidentparet.
– Det märks ju att Barack och Michelle Obama bryr sig om vad de och barnen äter! De tycks ha förstått diskussionen om matkvalitet, säger hon bestämt.
Debatten om jordbrukspolitik, livsmedelshantering och kost har, precis som i Sverige, blivit intensiv i USA.
Kockar som Dan Barber (Blue Hill) och Danny Meyer (Union Square Café), författare som Eric Schlosser ("Fast Food Nation") och Michael Pollan ("In Defense of Food") samt nutritionister som Marion Nestle (New York University) sprutar ur sig debattartiklar och böcker. Det finns en hel del lokala initiativ – som när barn får besöka bondgårdar eller odla grönsaker.
Men själva tycker debattörerna inte att de får genomslag, bortom enstaka texter i elitmedier som New York Times. Motkrafterna – snabbmatskedjor; kemi- och livsmedelsindustrin – är starka, och efter decennier av industritillverkad, näringsfattig mat har amerikanerna vant sig vid tomma kalorier.
– Medierna skriver bara när det varit något dramatiskt fall av förgiftning, fnyser Alice Waters.
– Men det är de goda exemplen som behöver lyftas fram!
Hon och andra aktivister har skrivit till herr och fru Obama för att erbjuda sina tjänster som matpolitiska rådgivare.
"Ni har en unik möjlighet att sätta tonen för de förändringar som behöver göras vad gäller de sätt på vilka USA skaffar sin mat. Det rena och hälsosamma med er valrörelse kan gott få en parallell i ren och hälsosam mat på USA:s mest synliga och symboliska adress: Vita huset", stod det i brevet.
Hillary Clinton och Laura Bush har förvisso sett till att representationsmaten varit någorlunda hälsosam, och Vita huset har redan en liten ekologisk köksträdgård. Men Alice Waters menar att matkvalitet måste bli något mer: regeringspolitik. Hittills har det mesta drivits av eldsjälar på gräsrotsnivå.
– Det vore oerhört symboliskt om Vita huset började återupprätta USA:s gastronomiska arv. Bra mat ska inte vara lyx, utan en rättighet.
Barack Obama har ännu inte gett mataktivisterna någon respons. Tyvärr gör nog finanskrisen samt andra oroshärdar att han får svårt att fokusera på amerikanarnas matvanor. Men livsmedelskvalitet skulle kunna bli en av de frågor Michelle Obama tar sig an som First Lady. Hon har en stående inbjudan till Chez Panisse.
Gunilla Kinn
Denna artikel om mat- och jordbrukspolitik, som New York Times publicerade under valrörelsen i höstas, har cirkulerat flitigt bland livsmedelsaktivister i USA:
Sunday, November 30, 2008
USA: ödslighet i huskrisens spår
Stockton (TT)
Döda blomrabatter, tomma hus, lappar på dörrarna. I vissa områden i Kaliforniens inland står vartannat hus obebott.
I Stockton har tusentals familjer tvingats lämna sina hem i kreditkrisens spår. Fastighetspriserna har sjunkit med över 40 procent. Vikande skatteunderlag och sociala problem är andra följder av huskrisen.
– För fem år sedan var det tomatodlingar, majs- och vetefält här, säger Dave Harmon och blickar ut över en enorm men rätt tom parkeringsplats vid en köplada där de flesta lokaler är outhyrda.
Han är mäklare och visar runt i Mossdale Landing i närheten av Stockton i Kaliforniens inland – ett av många områden som bebyggts med överkomliga hus till familjer, som inte haft råd att köpa eget närmare kusten.
– Det var inte länge sedan här var fullt av folk varje helg. De körde hit från San Francisco, Oakland och San José för att titta på de hus som växte upp, och låneinstituten hade representanter på plats.
Övergivna hus
Nu känns Mossdale Landing ödsligt. Nära hälften av de nya husen står tomma, med bruna gräsmattor och döda blomrabatter. Skyltar visar att de är till salu eller går att hyra. På många dörrar sitter lappar om att huset tagits i pant.
– En av mina klienter var en ung vietnamesisk läkare, vars familj kom till USA som båtflyktingar på 1970-talet. När han fick jobb på sjukhuset i Stockton köpte han två hus här: ett till sig och sin fru, ett till sina föräldrar. När hans kontrakt inte förnyades i fjol flyttade de åter till Los Angeles, berättar Harmon.
– Det tog ett år att få husen sålda. Under tiden halverades priserna. Han köpte 2006 för 712 000 dollar (5,5 miljoner kronor) per hus, men fick bara ut 330 000 dollar i maj. En hemsk förlust! Men han var lättad över att få lösa sina lån.
Annars händer det att människor som inte klarar räntor och amorteringar bara lämnar sina hus. Enligt mäklarna finns det knappt något stigma längre i att få uselt kreditbetyg eller ha råkat ut för en utmätning – det har blivit så vanligt.
Få grannfamiljer
- Grannarna stack för några månader sedan. Jag har ingen aning om vart. Kanske hyr de nå't i Oakland.
Tvåbarnspappan Maurice Moren är kökschef på en golfklubb och köpte ett stort hus i Mossdale Landing för bara sex månader sedan. Han tröttnade på att det var så stökigt där familjen bodde tidigare.
– För många gangstergäng, usla skolor. Jag trivs med att det står hus tomma här, det blir lugnt och tyst.
Men han har fått köpa en hundvalp åt sjuåriga dottern Paulina för att hon ska ha någon att leka med. Det finns ju knappt några barn på gatan. Och trots att familjen Moren köpt billigt funderar han redan på att flytta.
– Jag är besviken, för de lokala skatterna har blivit mycket högre än jag trodde (8 000 dollar istället för 2 000 om året). Visst lär fler flytta in och dela på kostnaderna. Men frågan är hur många år det tar.
Kaliforniens kommuner har problem med vikande skatteunderlag, vilket leder till nedskärningar i skolor och annan verksamhet.
– De som inte dragit ännu funderar nog på det, eftersom deras lån är större än vad husen är värda. Alla som riskerar arbetslöshet är sårbara, säger Dave Harmon.
Lån utan handpenning
De kreativa finansieringsmodeller som i mitten av 2000-talet kom att komplettera vanliga bolån bär stor skuld i dramat.
– Folk tiggde och bad om sådana lån som de sett i tv-reklamen, säger låneförmedlaren Stephanie Rodriguez.
– Jag förklarade upplägget med stigande räntor och avbetalningar – men det hjälpte inte. De skulle ha sina hus genast, även om de knappt kunde lägga en dollar i handpenning. Många av de låneinstitut som nu tvingats omkull ägdes av de stora bankerna, det var en hel industri!
Även under 90-talets lågkonjunktur togs många småhus i Stockton i pant av bankerna. Dave Harmon visar runt i bostadsområdet Weston Ranch, som drabbades då:
– De utmätta husen köptes av investerare, som hyrde ut dem i väntan på stigande priser. Men hyresgästerna tog sällan hand om husen. Det blev problem med klotter, gäng, droger, brottslighet ... och Weston Ranch fick ett bestående dåligt rykte.
Mäklare, röjningsfirmor och skyltmålare har bråda dagar i Stockton, som kallats "Utmätningarnas huvudstad" i USA.
– Vi har mycket att göra nu. Alla hus som tagits i pant måste säljas förr eller senare, säger Harmon. Han påpekar att bankerna inte accepterar skambud.
– Eftersom priserna fallit har provisionen gått ner, så jag måste sälja tre gånger fler hus än tidigare. Och det är inte så kul att bara ha att göra med banker och investerare. Det är mycket roligare att jobba med människor som letar hus.
Gunilla Kinn/TT
Subprimelån knäckte låntagare
I USA finns flera federala låneprogram för att hjälpa låg- och medelinkomsttagare att köpa hus. Men beloppen är begränsade och räckte inte långt på den överhettade fastighetsmarknaden i delstater som Florida och Kalifornien.
Många låntagare som ville köpa hus – och som inte kunde få vanliga banklån – tog i stället vad som marknadsfördes som "enprocentslån". Dessa hade låg ränta till en början, bara en procent, och beloppen att betala var låga första året. Men en ökad ränta byggde sedan snabbt upp en allt större skuld, som för många blev svår att betala – och extra hopplös när husets marknadsvärde rasade i stället för att fortsätta uppåt.
När oljepriserna steg drastiskt drabbades många extra hårt ekonomiskt, eftersom de ofta tvingades pendla långväga med bil för att komma till sina jobb.
Banker och kreditmäklare tjänade i början stora belopp på de så kallade subprimelånen. Inga nya sådana utfärdas, och befintliga villkor omförhandlas ofta. (TT)
Sjunkande fastighetspriser möjliggör köp
I de enorma ekonomiska räddningspaket som nu förbereds i Washington (och Chicago) ingår stimulans till sunda kreditmarknader och hjälp till dem som riskerar att förlora sina hus, till exempel tillfälligt stopp för utmätningar och pantövertagande ("foreclosure").
Kraftigt sänkta fastighetspriser gör också att ett eget hus nu kan bli verklighet för allt fler, även till konventionella lånevillkor med en handpenning på 10–20 procent (till skillnad från subprimelånen, som knappt krävde någon handpenning alls). I exempelvis The Bay Area i Kalifornien är medianhuspriset nu på samma nivå som 2001: 375 000 dollar – en nedgång med 45 procent jämfört med oktober 2007. Nästan hälften av alla hus som säljs i området har genomgått "foreclosure". (Källa: San Francisco Chronicle)
Döda blomrabatter, tomma hus, lappar på dörrarna. I vissa områden i Kaliforniens inland står vartannat hus obebott.
I Stockton har tusentals familjer tvingats lämna sina hem i kreditkrisens spår. Fastighetspriserna har sjunkit med över 40 procent. Vikande skatteunderlag och sociala problem är andra följder av huskrisen.
– För fem år sedan var det tomatodlingar, majs- och vetefält här, säger Dave Harmon och blickar ut över en enorm men rätt tom parkeringsplats vid en köplada där de flesta lokaler är outhyrda.
Han är mäklare och visar runt i Mossdale Landing i närheten av Stockton i Kaliforniens inland – ett av många områden som bebyggts med överkomliga hus till familjer, som inte haft råd att köpa eget närmare kusten.
– Det var inte länge sedan här var fullt av folk varje helg. De körde hit från San Francisco, Oakland och San José för att titta på de hus som växte upp, och låneinstituten hade representanter på plats.
Övergivna hus
Nu känns Mossdale Landing ödsligt. Nära hälften av de nya husen står tomma, med bruna gräsmattor och döda blomrabatter. Skyltar visar att de är till salu eller går att hyra. På många dörrar sitter lappar om att huset tagits i pant.
– En av mina klienter var en ung vietnamesisk läkare, vars familj kom till USA som båtflyktingar på 1970-talet. När han fick jobb på sjukhuset i Stockton köpte han två hus här: ett till sig och sin fru, ett till sina föräldrar. När hans kontrakt inte förnyades i fjol flyttade de åter till Los Angeles, berättar Harmon.
– Det tog ett år att få husen sålda. Under tiden halverades priserna. Han köpte 2006 för 712 000 dollar (5,5 miljoner kronor) per hus, men fick bara ut 330 000 dollar i maj. En hemsk förlust! Men han var lättad över att få lösa sina lån.
Annars händer det att människor som inte klarar räntor och amorteringar bara lämnar sina hus. Enligt mäklarna finns det knappt något stigma längre i att få uselt kreditbetyg eller ha råkat ut för en utmätning – det har blivit så vanligt.
Få grannfamiljer
- Grannarna stack för några månader sedan. Jag har ingen aning om vart. Kanske hyr de nå't i Oakland.
Tvåbarnspappan Maurice Moren är kökschef på en golfklubb och köpte ett stort hus i Mossdale Landing för bara sex månader sedan. Han tröttnade på att det var så stökigt där familjen bodde tidigare.
– För många gangstergäng, usla skolor. Jag trivs med att det står hus tomma här, det blir lugnt och tyst.
Men han har fått köpa en hundvalp åt sjuåriga dottern Paulina för att hon ska ha någon att leka med. Det finns ju knappt några barn på gatan. Och trots att familjen Moren köpt billigt funderar han redan på att flytta.
– Jag är besviken, för de lokala skatterna har blivit mycket högre än jag trodde (8 000 dollar istället för 2 000 om året). Visst lär fler flytta in och dela på kostnaderna. Men frågan är hur många år det tar.
Kaliforniens kommuner har problem med vikande skatteunderlag, vilket leder till nedskärningar i skolor och annan verksamhet.
– De som inte dragit ännu funderar nog på det, eftersom deras lån är större än vad husen är värda. Alla som riskerar arbetslöshet är sårbara, säger Dave Harmon.
Lån utan handpenning
De kreativa finansieringsmodeller som i mitten av 2000-talet kom att komplettera vanliga bolån bär stor skuld i dramat.
– Folk tiggde och bad om sådana lån som de sett i tv-reklamen, säger låneförmedlaren Stephanie Rodriguez.
– Jag förklarade upplägget med stigande räntor och avbetalningar – men det hjälpte inte. De skulle ha sina hus genast, även om de knappt kunde lägga en dollar i handpenning. Många av de låneinstitut som nu tvingats omkull ägdes av de stora bankerna, det var en hel industri!
Även under 90-talets lågkonjunktur togs många småhus i Stockton i pant av bankerna. Dave Harmon visar runt i bostadsområdet Weston Ranch, som drabbades då:
– De utmätta husen köptes av investerare, som hyrde ut dem i väntan på stigande priser. Men hyresgästerna tog sällan hand om husen. Det blev problem med klotter, gäng, droger, brottslighet ... och Weston Ranch fick ett bestående dåligt rykte.
Mäklare, röjningsfirmor och skyltmålare har bråda dagar i Stockton, som kallats "Utmätningarnas huvudstad" i USA.
– Vi har mycket att göra nu. Alla hus som tagits i pant måste säljas förr eller senare, säger Harmon. Han påpekar att bankerna inte accepterar skambud.
– Eftersom priserna fallit har provisionen gått ner, så jag måste sälja tre gånger fler hus än tidigare. Och det är inte så kul att bara ha att göra med banker och investerare. Det är mycket roligare att jobba med människor som letar hus.
Gunilla Kinn/TT
Subprimelån knäckte låntagare
I USA finns flera federala låneprogram för att hjälpa låg- och medelinkomsttagare att köpa hus. Men beloppen är begränsade och räckte inte långt på den överhettade fastighetsmarknaden i delstater som Florida och Kalifornien.
Många låntagare som ville köpa hus – och som inte kunde få vanliga banklån – tog i stället vad som marknadsfördes som "enprocentslån". Dessa hade låg ränta till en början, bara en procent, och beloppen att betala var låga första året. Men en ökad ränta byggde sedan snabbt upp en allt större skuld, som för många blev svår att betala – och extra hopplös när husets marknadsvärde rasade i stället för att fortsätta uppåt.
När oljepriserna steg drastiskt drabbades många extra hårt ekonomiskt, eftersom de ofta tvingades pendla långväga med bil för att komma till sina jobb.
Banker och kreditmäklare tjänade i början stora belopp på de så kallade subprimelånen. Inga nya sådana utfärdas, och befintliga villkor omförhandlas ofta. (TT)
Sjunkande fastighetspriser möjliggör köp
I de enorma ekonomiska räddningspaket som nu förbereds i Washington (och Chicago) ingår stimulans till sunda kreditmarknader och hjälp till dem som riskerar att förlora sina hus, till exempel tillfälligt stopp för utmätningar och pantövertagande ("foreclosure").
Kraftigt sänkta fastighetspriser gör också att ett eget hus nu kan bli verklighet för allt fler, även till konventionella lånevillkor med en handpenning på 10–20 procent (till skillnad från subprimelånen, som knappt krävde någon handpenning alls). I exempelvis The Bay Area i Kalifornien är medianhuspriset nu på samma nivå som 2001: 375 000 dollar – en nedgång med 45 procent jämfört med oktober 2007. Nästan hälften av alla hus som säljs i området har genomgått "foreclosure". (Källa: San Francisco Chronicle)
Thursday, October 02, 2008
Palin och Biden i respektfullt möte
New York, TT
Sarah Palin klarade sig väl igenom sin allra första debatt om nationell politik. Men Joe Biden ansågs ändå ha vunnit en majoritet av väljarnas sympatier, i TV-bolagens snabbundersökningar.
Enligt CBS News mätning ansåg 46 procent av de tillfrågade att Biden var bäst i debatten, medan 21 procent höll på Palin. En tredjedel tyckte att den blev oavgjord.
Mediebilden blir därmed troligen dels att Sarah Palin kommit tillbaka med besked i valrörelsen, dels att väljarna inför valet den 4 november ändå har störst förtroende för de båda demokratiska kandidaterna.
Unik debatt
Irakkriget, sjukvårdsförsäkringar, skatter, klimatet, enkönade äktenskap, vicepresidentrollen och inte minst vem som bär ansvaret för Wall Street- och bolåne-krisen. De båda kandidaterna till att efterträda Dick Cheney som USA:s nästa vicepresident fick ge sin syn på en rad frågor, under den enda TV-debatt som ordnas mellan dem.
Irak skiljefråga
"Det vore en parodi om vi skulle lämna Irak nu", sade republikanen och Alaska-guvernören Sarah Palin. Hon menade att Barack Obamas plan att börja kalla hem trupperna vore att ge upp i kriget mot terror.
Demokraten och Delaware-senatorn Joe Biden försvarade planen att USA ska dra sig ur Irak inom 16 månader, och betonade att terrorism bör bekämpas i Pakistan och Afghanistan – samt att denna fråga är en av många, där kandidaterna skiljer sig åt fundamentalt.
Biden skyllde de dåliga huskrediter som vållat finanskrisen på bristande reglering, medan Palin talade om den girighet på Wall Street som hon och John McCain vill bekämpa.
Stort intresse
Över hela USA ordnades tusentals "debate parties", sammankomster med storbildsskärmar. Intresset har varit stort inte minst eftersom Sarah Palin den senaste tiden hånats och beklagats av både demokrater och konservativa, efter svaga insater i de få intervjuer hon gett.
Men i debatten gav hon ett piggt och offensivt intryck, och de som skadeglatt hoppats på att hon skulle göra bort sig blev besvikna.
Kommentatorer i konservativa Fox News konstaterade att Sarah Palin återupprättat sitt anseende genom att ge Joe Biden en tuff match.
Artig debatt
Biden framstod som den Washington-veteran han är, men lyckades undvika att vara nedlåtande mot sin unga motståndare; Palin använde en folklig outsider-jargong.
Vicepresidentkandidaterna spelar för det mesta mycket liten roll för vem de amerikanska väljarna röstar på, utom möjligen i kandidatens egen hemstat. Sedan Palin dök upp som ett politiskt stjärnskott har experterna spekulerat om ifall denna "sanning" bör omprövas.
Barack Obamas ledning i opinionsmätningarna blir mycket svår att vända för republikanerna – men Sarah Palins debattinsats var tillräckligt bra för att John McCain ännu ska ha en chans.
/Gunilla Kinn
Sarah Palin klarade sig väl igenom sin allra första debatt om nationell politik. Men Joe Biden ansågs ändå ha vunnit en majoritet av väljarnas sympatier, i TV-bolagens snabbundersökningar.
Enligt CBS News mätning ansåg 46 procent av de tillfrågade att Biden var bäst i debatten, medan 21 procent höll på Palin. En tredjedel tyckte att den blev oavgjord.
Mediebilden blir därmed troligen dels att Sarah Palin kommit tillbaka med besked i valrörelsen, dels att väljarna inför valet den 4 november ändå har störst förtroende för de båda demokratiska kandidaterna.
Unik debatt
Irakkriget, sjukvårdsförsäkringar, skatter, klimatet, enkönade äktenskap, vicepresidentrollen och inte minst vem som bär ansvaret för Wall Street- och bolåne-krisen. De båda kandidaterna till att efterträda Dick Cheney som USA:s nästa vicepresident fick ge sin syn på en rad frågor, under den enda TV-debatt som ordnas mellan dem.
Irak skiljefråga
"Det vore en parodi om vi skulle lämna Irak nu", sade republikanen och Alaska-guvernören Sarah Palin. Hon menade att Barack Obamas plan att börja kalla hem trupperna vore att ge upp i kriget mot terror.
Demokraten och Delaware-senatorn Joe Biden försvarade planen att USA ska dra sig ur Irak inom 16 månader, och betonade att terrorism bör bekämpas i Pakistan och Afghanistan – samt att denna fråga är en av många, där kandidaterna skiljer sig åt fundamentalt.
Biden skyllde de dåliga huskrediter som vållat finanskrisen på bristande reglering, medan Palin talade om den girighet på Wall Street som hon och John McCain vill bekämpa.
Stort intresse
Över hela USA ordnades tusentals "debate parties", sammankomster med storbildsskärmar. Intresset har varit stort inte minst eftersom Sarah Palin den senaste tiden hånats och beklagats av både demokrater och konservativa, efter svaga insater i de få intervjuer hon gett.
Men i debatten gav hon ett piggt och offensivt intryck, och de som skadeglatt hoppats på att hon skulle göra bort sig blev besvikna.
Kommentatorer i konservativa Fox News konstaterade att Sarah Palin återupprättat sitt anseende genom att ge Joe Biden en tuff match.
Artig debatt
Biden framstod som den Washington-veteran han är, men lyckades undvika att vara nedlåtande mot sin unga motståndare; Palin använde en folklig outsider-jargong.
Vicepresidentkandidaterna spelar för det mesta mycket liten roll för vem de amerikanska väljarna röstar på, utom möjligen i kandidatens egen hemstat. Sedan Palin dök upp som ett politiskt stjärnskott har experterna spekulerat om ifall denna "sanning" bör omprövas.
Barack Obamas ledning i opinionsmätningarna blir mycket svår att vända för republikanerna – men Sarah Palins debattinsats var tillräckligt bra för att John McCain ännu ska ha en chans.
/Gunilla Kinn
Friday, November 30, 2007
Svarta amerikaner väljer Clinton eller Obama
Kampen om USA:s svarta väljare kan bli tuff mellan två av de kandidater som slåss om demokraternas nominering till presidentvalet. Hillary Clinton har haft en betryggande ledning i opinionen – men Barack Obamas valrörelse riktar sig alltmer mot svarta.
"Må herren ge Barack Obama vishet och styrka att ingjuta nytt mod hos människor och sätta deras hjärtan i brand!"
En av Harlems många predikanter eldar upp publiken på Apolloteatern. Drygt tusen personer har betalat 50 dollar var, för att få närvara vid detta första kampanjmöte som senatorn från Illinois håller i stadsdelen. Harlems gospelkör och den kände komikern Chris Rock står på scenen, och publiken är blandad svart och vit medelklass.
Broder Barack
"Vi förväntar oss inte att han ska vara en ny Martin Luther King. Vi accepterar honom för den han är!", säger näste talare som introducerar den demokratiske kandidaten med orden: "Broder Barack Obama - USA:s näste president! Amerika, gör dig redo!"
Under starka applåder går han upp på scenen, den förste svarte amerikan som har en reell chans att nå presidentposten. Obama håller ett långt, engagerat tal, med sitt vanliga budskap om förändring, hopp och förbättringar för vanliga amerikaner. Hillary Clintons namn nämns aldrig, men hon får flera nålstick. Som när han säger att han är "trött på när demokrater beter sig som republikaner".
Senator Clinton och senator Obama
Få andra kandidater lockar USA:s svarta väljare. Hittills har Hillary Clinton haft en rejäl ledning i opinionsmätningarna, medan utmanaren Barack Obama fått mer stöd bland vita än någon svart kandidat i USA kunnat drömma om.
Hans far kom från Kenya, men han har främst vuxit upp med sin vita mor som kom från Kansas. Vissa svarta politiker, som Charles Rangel, hävdar att Barack Obama inte är "tillräckligt svart" och har valt att stödja Hillary Clinton.
–Många afro-amerikaner har ännu inte fattat att de faktiskt har chansen att rösta fram en svart man till presidentposten, suckar Bisi Akiwowo.
Hon volonterar med att registrera väljare till primärvalet, som i New York hålls den 5 februari. I Harlem når de ut bland annat genom hårsalongerna, där många unga kvinnor samlas.
–En del säger att de inte tror att Obama kan vinna mot en republikan. Andra är rädda att han skulle bli skjuten. Och så är ju Bill Clinton väldigt populär, det gynnar Hillary.
–Som svart kvinna känns det fantastiskt att ha dem båda att välja mellan, säger Yvonne Leigh som hoppas på en debatt mellan kandidaterna i Harlem i januari.
Utanför teatern på 125:e gatan säljer några ungdomar t-tröjor, som antyder att de hoppas få se Barack Obama som president. På dem står det: "Svarta huset".
Barack Obama hoppas på fler röster bland svarta
Svarta väljare klagar ofta på att det demokratiska partiet tar deras röster för "givna". Men 90 procent av dem stödjer i regel demokraterna i val.
Ingen av de nu aktuella republikanska kandidaterna anses ha någon särskild fördel gentemot afroamerikaner, medan tre demokrater går hem väl: Hillary Clinton, Barack Obama och John Edwards.
Obama, som enligt flera mätningar nu leder knappt i Iowa, hoppas kunna vinna provvalet där den 3 januari – för att visa svarta amerikaner att han faktiskt är valbar i USA. I exempelvis South Carolina, där svarta är halva väljarkåren och vars primärval hålls några veckor efter Iowas, leder annars Clinton. Han får ett formidabelt kampanjvapen: TV-stjärnan Oprah Winfrey, som för första gången engagerar sig i en valrörelse.
I november 2008 gäller det sedan att få svarta att alls rösta – av olika anledningar är deras valdeltagande lågt.
"Må herren ge Barack Obama vishet och styrka att ingjuta nytt mod hos människor och sätta deras hjärtan i brand!"
En av Harlems många predikanter eldar upp publiken på Apolloteatern. Drygt tusen personer har betalat 50 dollar var, för att få närvara vid detta första kampanjmöte som senatorn från Illinois håller i stadsdelen. Harlems gospelkör och den kände komikern Chris Rock står på scenen, och publiken är blandad svart och vit medelklass.
Broder Barack
"Vi förväntar oss inte att han ska vara en ny Martin Luther King. Vi accepterar honom för den han är!", säger näste talare som introducerar den demokratiske kandidaten med orden: "Broder Barack Obama - USA:s näste president! Amerika, gör dig redo!"
Under starka applåder går han upp på scenen, den förste svarte amerikan som har en reell chans att nå presidentposten. Obama håller ett långt, engagerat tal, med sitt vanliga budskap om förändring, hopp och förbättringar för vanliga amerikaner. Hillary Clintons namn nämns aldrig, men hon får flera nålstick. Som när han säger att han är "trött på när demokrater beter sig som republikaner".
Senator Clinton och senator Obama
Få andra kandidater lockar USA:s svarta väljare. Hittills har Hillary Clinton haft en rejäl ledning i opinionsmätningarna, medan utmanaren Barack Obama fått mer stöd bland vita än någon svart kandidat i USA kunnat drömma om.
Hans far kom från Kenya, men han har främst vuxit upp med sin vita mor som kom från Kansas. Vissa svarta politiker, som Charles Rangel, hävdar att Barack Obama inte är "tillräckligt svart" och har valt att stödja Hillary Clinton.
–Många afro-amerikaner har ännu inte fattat att de faktiskt har chansen att rösta fram en svart man till presidentposten, suckar Bisi Akiwowo.
Hon volonterar med att registrera väljare till primärvalet, som i New York hålls den 5 februari. I Harlem når de ut bland annat genom hårsalongerna, där många unga kvinnor samlas.
–En del säger att de inte tror att Obama kan vinna mot en republikan. Andra är rädda att han skulle bli skjuten. Och så är ju Bill Clinton väldigt populär, det gynnar Hillary.
–Som svart kvinna känns det fantastiskt att ha dem båda att välja mellan, säger Yvonne Leigh som hoppas på en debatt mellan kandidaterna i Harlem i januari.
Utanför teatern på 125:e gatan säljer några ungdomar t-tröjor, som antyder att de hoppas få se Barack Obama som president. På dem står det: "Svarta huset".
Barack Obama hoppas på fler röster bland svarta
Svarta väljare klagar ofta på att det demokratiska partiet tar deras röster för "givna". Men 90 procent av dem stödjer i regel demokraterna i val.
Ingen av de nu aktuella republikanska kandidaterna anses ha någon särskild fördel gentemot afroamerikaner, medan tre demokrater går hem väl: Hillary Clinton, Barack Obama och John Edwards.
Obama, som enligt flera mätningar nu leder knappt i Iowa, hoppas kunna vinna provvalet där den 3 januari – för att visa svarta amerikaner att han faktiskt är valbar i USA. I exempelvis South Carolina, där svarta är halva väljarkåren och vars primärval hålls några veckor efter Iowas, leder annars Clinton. Han får ett formidabelt kampanjvapen: TV-stjärnan Oprah Winfrey, som för första gången engagerar sig i en valrörelse.
I november 2008 gäller det sedan att få svarta att alls rösta – av olika anledningar är deras valdeltagande lågt.
Sunday, October 14, 2007
Nordamerikas tobaksbolag säljer "svenskt" snus
Engelska språket har fått ett nytt låneord från svenskan: "snus".
I takt med att allt färre röker cigaretter försöker tobaksbolagen skapa en ny marknad för den traditionellt svenska typen av rökfri tobak. Snus säljs nu på prov i några städer i USA och Kanada.
Publicerad som helgreportage av TT den 14 oktober 2007.
–Mike försöker alltid bjuda på sådant där snus, men vi vägrar prova. En tepåse under överläppen! Nä, det är inte vår grej.
De tre unga försäljarna i en exklusiv tobaksbutik på Manhattan kan inte sluta skratta när de talar om sin kollega Mike, som använder snus av svenskt snitt. De säljer det inte i butiken; däremot står luktsnus och smaksatt tuggtobak i små dosor i ett ställ på disken, som komplement till butikens storsäljande cigarrer.
–Det är naturligt för människor att ha någon form av tobak i munnen – vare sig det är en cigarett, en cigarr, tuggtobak eller snus, påstår James Angiola i en paus i fnissandet.
Själv har han varvat cigaretter och tuggtobak, men slutade med det senare, eftersom det kräver att man använder spottkopp.
– Ja, det är lite äckligt – och vi säljer inte mycket av det. Själv använde jag det bara när jag skulle flyga och inte fick röka, säger han.
Så muttrar han argt över 2003 års rökförbud på restauranger och andra offentliga platser i New York.
–Det är möjligt att efterfrågan på snus blir stor, större ju fler antiröklagar som stiftas i USA. Det handlar om marknadsföring – och ingen tvivlar väl på att tobaksbolagen kan sätta in stora resurser på att sälja tepåsar om de vill.
Fuktiga prillor
Bolag som Philip Morris och R J Reynolds Tobacco har sneglat på tobaksvanorna i Sverige, när de nu börjat tillverka och provsälja fuktigt, pastöriserat snus i USA och Kanada.
Eftersom miljoner amerikaner slutar röka eller skär ner på antalet cigaretter – vare sig det är för att slippa lungcancer, eller för att rökning förbjuds på alltfler platser – försöker tobaksbolagen hitta nya kunder. Ett sätt är att marknadsföra cigaretter i u-länderna; ett annat att uppmuntra amerikaner till snusande. De forskningsrapporter som säger att våtsnus reducerar hälsoriskerna med tobak är välkomna i sammanhanget.
–Våra konsumenter sade att de vill ha ett rökfritt alternativ – men de vill slippa spotta, som de måste göra med tuggtobak. Så vi började titta på de svenska erfarenheterna, säger David Sutton.
Han är talesman för tobaksjätten Philip Morris, använder själv Marlboro Snus regelbundet _ och rabblar snabbt industrins vanliga försäkringar om att de inte vill skapa nya nikotinister, bara hjälpa dem som redan röker. Det låter snudd på som välgörenhet att erbjuda konsumenterna rökfri tobak, samtidigt som det är en del av bolagets "tillväxtstrategi".
Dosor på försök
Än så länge säljs det våta snuset bara på prov, i butiker i Dallas/Fort Worth i Texas och Indianapolis i Indiana (kanadensiska Edmonton är försöksort för ett annat bolag). Där kan kunder som köper cigaretter få en snusdosa på köpet – men det är inte de runda dosorna som är vanliga i Sverige, utan en rektangulär form med portionsförpackade prillor.
–Vi har valt att använda ordet "snus", istället för "snuff", för att visa att det är en ny produkt. Än så länge verkar det som om de som provar blir nöjda.
David Sutton betonar att Philip Morris inte påstår att snus är hälsosammare än cigaretter, att det trycks varningstexter på snusdosorna – och det absolut inte handlar om att locka unga att börja använda tobak.
Sanningsvittne
– Ha, jag vet hur de tänker, säger Jeff Wigand bistert.
– Tobaksbolagen månar om sina vinster. Om det bara handlade om att skaffa rökfria alternativ kunde de väl sälja nikotinplåster! Men deras tillväxt kräver att de får in tusentals nya om dagen som kan bli nikotinberoende.
Jeff Wigand var på 90-talet huvudvittne i den rättsprocess som flera amerikanska delstater vann mot tobaksindustrin. Innan han 1993 fick sparken var han forskningschef för Brown & Williamson i Kentucky, och gjorde sensation när han gick ut och talade offentligt om hur bolagen ljög och hemlighöll fakta om nikotinets hälsovådor. Hans story blev 1999 till Hollywoodfilmen "Insider".
Nu driver Wigand organisationen Smokefree Kids, och besöker skolor för att informera om hur beroendeframkallande nikotin är. Han är konsult åt organisationer och myndigheter som vill reglera rökande, och har varit inblandad i rökförbuden i såväl New York som Italien.
–Jag har redan sett unga med snusdosor i skolorna, även barn i sjuårsåldern. Det är klart att bolagen ser snus som en inkörsport för att få unga att börja använda tobak.
Gunilla Kinn/TT
Delade åsikter om snusets farlighet
Inför EU-inträdet 1995 fick Sverige undantag från det förbud mot snus som av hälsoskäl gäller i unionen. EG/EU grundade i början av 90-talet förbudet på en rapport från Världshälsoorganisationen, WHO, som visade på ett samband mellan snusande och cancer. Denna forskning handlade dock inte om den typ av pastöriserat snus som säljs i Sverige, och senare studier har ifrågasatt sambandet.
Två läger finns i debatten: de som anser att snus trots hälsorisker – som munhålecancer – ändå är ett bättre alternativ till cigarettrökning ("skademinskningsprincipen") och de som anser att snus är farligt nog i sig för att förbjudas.
I USA och Kanada har debatten kring "svenskt" snus knappast hunnit komma igång på allvar, men en rapport från statliga Health Canada rekommenderade 2006 inbitna nikotinister att övergå till snus om de inte kunde sluta röka.
I takt med att allt färre röker cigaretter försöker tobaksbolagen skapa en ny marknad för den traditionellt svenska typen av rökfri tobak. Snus säljs nu på prov i några städer i USA och Kanada.
Publicerad som helgreportage av TT den 14 oktober 2007.
–Mike försöker alltid bjuda på sådant där snus, men vi vägrar prova. En tepåse under överläppen! Nä, det är inte vår grej.
De tre unga försäljarna i en exklusiv tobaksbutik på Manhattan kan inte sluta skratta när de talar om sin kollega Mike, som använder snus av svenskt snitt. De säljer det inte i butiken; däremot står luktsnus och smaksatt tuggtobak i små dosor i ett ställ på disken, som komplement till butikens storsäljande cigarrer.
–Det är naturligt för människor att ha någon form av tobak i munnen – vare sig det är en cigarett, en cigarr, tuggtobak eller snus, påstår James Angiola i en paus i fnissandet.
Själv har han varvat cigaretter och tuggtobak, men slutade med det senare, eftersom det kräver att man använder spottkopp.
– Ja, det är lite äckligt – och vi säljer inte mycket av det. Själv använde jag det bara när jag skulle flyga och inte fick röka, säger han.
Så muttrar han argt över 2003 års rökförbud på restauranger och andra offentliga platser i New York.
–Det är möjligt att efterfrågan på snus blir stor, större ju fler antiröklagar som stiftas i USA. Det handlar om marknadsföring – och ingen tvivlar väl på att tobaksbolagen kan sätta in stora resurser på att sälja tepåsar om de vill.
Fuktiga prillor
Bolag som Philip Morris och R J Reynolds Tobacco har sneglat på tobaksvanorna i Sverige, när de nu börjat tillverka och provsälja fuktigt, pastöriserat snus i USA och Kanada.
Eftersom miljoner amerikaner slutar röka eller skär ner på antalet cigaretter – vare sig det är för att slippa lungcancer, eller för att rökning förbjuds på alltfler platser – försöker tobaksbolagen hitta nya kunder. Ett sätt är att marknadsföra cigaretter i u-länderna; ett annat att uppmuntra amerikaner till snusande. De forskningsrapporter som säger att våtsnus reducerar hälsoriskerna med tobak är välkomna i sammanhanget.
–Våra konsumenter sade att de vill ha ett rökfritt alternativ – men de vill slippa spotta, som de måste göra med tuggtobak. Så vi började titta på de svenska erfarenheterna, säger David Sutton.
Han är talesman för tobaksjätten Philip Morris, använder själv Marlboro Snus regelbundet _ och rabblar snabbt industrins vanliga försäkringar om att de inte vill skapa nya nikotinister, bara hjälpa dem som redan röker. Det låter snudd på som välgörenhet att erbjuda konsumenterna rökfri tobak, samtidigt som det är en del av bolagets "tillväxtstrategi".
Dosor på försök
Än så länge säljs det våta snuset bara på prov, i butiker i Dallas/Fort Worth i Texas och Indianapolis i Indiana (kanadensiska Edmonton är försöksort för ett annat bolag). Där kan kunder som köper cigaretter få en snusdosa på köpet – men det är inte de runda dosorna som är vanliga i Sverige, utan en rektangulär form med portionsförpackade prillor.
–Vi har valt att använda ordet "snus", istället för "snuff", för att visa att det är en ny produkt. Än så länge verkar det som om de som provar blir nöjda.
David Sutton betonar att Philip Morris inte påstår att snus är hälsosammare än cigaretter, att det trycks varningstexter på snusdosorna – och det absolut inte handlar om att locka unga att börja använda tobak.
Sanningsvittne
– Ha, jag vet hur de tänker, säger Jeff Wigand bistert.
– Tobaksbolagen månar om sina vinster. Om det bara handlade om att skaffa rökfria alternativ kunde de väl sälja nikotinplåster! Men deras tillväxt kräver att de får in tusentals nya om dagen som kan bli nikotinberoende.
Jeff Wigand var på 90-talet huvudvittne i den rättsprocess som flera amerikanska delstater vann mot tobaksindustrin. Innan han 1993 fick sparken var han forskningschef för Brown & Williamson i Kentucky, och gjorde sensation när han gick ut och talade offentligt om hur bolagen ljög och hemlighöll fakta om nikotinets hälsovådor. Hans story blev 1999 till Hollywoodfilmen "Insider".
Nu driver Wigand organisationen Smokefree Kids, och besöker skolor för att informera om hur beroendeframkallande nikotin är. Han är konsult åt organisationer och myndigheter som vill reglera rökande, och har varit inblandad i rökförbuden i såväl New York som Italien.
–Jag har redan sett unga med snusdosor i skolorna, även barn i sjuårsåldern. Det är klart att bolagen ser snus som en inkörsport för att få unga att börja använda tobak.
Gunilla Kinn/TT
Delade åsikter om snusets farlighet
Inför EU-inträdet 1995 fick Sverige undantag från det förbud mot snus som av hälsoskäl gäller i unionen. EG/EU grundade i början av 90-talet förbudet på en rapport från Världshälsoorganisationen, WHO, som visade på ett samband mellan snusande och cancer. Denna forskning handlade dock inte om den typ av pastöriserat snus som säljs i Sverige, och senare studier har ifrågasatt sambandet.
Två läger finns i debatten: de som anser att snus trots hälsorisker – som munhålecancer – ändå är ett bättre alternativ till cigarettrökning ("skademinskningsprincipen") och de som anser att snus är farligt nog i sig för att förbjudas.
I USA och Kanada har debatten kring "svenskt" snus knappast hunnit komma igång på allvar, men en rapport från statliga Health Canada rekommenderade 2006 inbitna nikotinister att övergå till snus om de inte kunde sluta röka.
Friday, October 12, 2007
Gore tippas bli Vita husets klimatambassadör
New York (TT)
Att Nobels fredspris i år tilldelas klimataktivisten Al Gore har satt fart på spekulationerna om att den förre vicepresidenten borde ställa upp i 2008 års presidentval.
Al Gore får ständigt frågan – och varje gång förnekar han alla planer på att åter söka jobbet som USA:s president. Han brukar säga att hans mål är att få alla kandidater att tala klimatpolitik.
Och varför skulle han vilja pulsa i New Hampshires snödrivor och kampanja i Iowas bondbygder till vinterns primärval? Efter några år som osynlig förlorare efter valet 2000 tas Gore nu emot som en rockstjärna, och kan få vilken ledare som helst att lyssna till hans budskap om global uppvärmning. Som presidentkandidat skulle hans roll bli mindre fri.
Nätrötter
Men demokratiska gräsrotsgrupper runtom i USA noterar att han inte uteslutit något, och hoppas att de kan övertala honom. Grupperna är små – men många. De finns på Internet, främst sajten Draft Gore ("Värva Gore").
Häromdagen vädjade rörelsen i ett öppet brev i New York Times till Al Gore att ställa upp - för att de anser att det är hans moraliska plikt. Och de använde högstämda ord:
"Herr vicepresident, det finns tid för politiker och det finns tid för hjältar. Amerika och Jorden behöver en hjälte nu. . . Snälla, anta den här utmaningen, annars får du och miljoner människor leva i ovetskap om hur det hade kunnat bli".
Förre presidenten och fredspristagaren Jimmy Carter har ringt Al Gore och tjatat om att han ska ställa upp – så många gånger att Gore bett honom sluta, berättade Carter i en tv-intervju på fredagen.
Mot Irakkriget
Fredspriset dämpade inte anhängarnas entusiasm, tvärtom. Men det är inte Al Gores engagemang för klimatfrågorna som främst väcker förhoppningar – utan en kombination av flera saker.
Där finns en stark känsla av att Gore var den rättmätige segraren i valet 2000, och därför "borde" få chans att avlösa George W Bush i Vita huset. Dessutom handlar det om att Gore tidigt var emot Irakkriget, och där har opinionen hunnit i kapp.
Han uppfattas också som en god ledare, som skulle ha en bättre chans än andra demokratiska kandidater – som Hillary Clinton – att vinna valet. Att han på senare år fått utlopp för sitt miljöengagemang – som medarbetarna bad honom tona ner – har visat att han inte var den tråkige "Al Bore" han utmålades som i valkampanjen 2000.
Ambassadör
Såväl Hillary Clinton som John Edwards kom på fredagen med positiva uttalanden om att Al Gore fått dela Nobels fredspris. Konservativa kommentatorer påminde dock om Gores hyckleri med sitt jetflygande, utmålade honom som utvecklingspessimist och menade att Nobels fredspris nu förlorar i styrka.
Enligt sajten www.politico.com surras det i Washington om att Al Gore snarare än att kandidera till Vita huset skulle kunna bli ett slags resande ambassadör i globala klimatfrågor - i händelse av en demokratisk seger.
Gunilla Kinn/TT
Att Nobels fredspris i år tilldelas klimataktivisten Al Gore har satt fart på spekulationerna om att den förre vicepresidenten borde ställa upp i 2008 års presidentval.
Al Gore får ständigt frågan – och varje gång förnekar han alla planer på att åter söka jobbet som USA:s president. Han brukar säga att hans mål är att få alla kandidater att tala klimatpolitik.
Och varför skulle han vilja pulsa i New Hampshires snödrivor och kampanja i Iowas bondbygder till vinterns primärval? Efter några år som osynlig förlorare efter valet 2000 tas Gore nu emot som en rockstjärna, och kan få vilken ledare som helst att lyssna till hans budskap om global uppvärmning. Som presidentkandidat skulle hans roll bli mindre fri.
Nätrötter
Men demokratiska gräsrotsgrupper runtom i USA noterar att han inte uteslutit något, och hoppas att de kan övertala honom. Grupperna är små – men många. De finns på Internet, främst sajten Draft Gore ("Värva Gore").
Häromdagen vädjade rörelsen i ett öppet brev i New York Times till Al Gore att ställa upp - för att de anser att det är hans moraliska plikt. Och de använde högstämda ord:
"Herr vicepresident, det finns tid för politiker och det finns tid för hjältar. Amerika och Jorden behöver en hjälte nu. . . Snälla, anta den här utmaningen, annars får du och miljoner människor leva i ovetskap om hur det hade kunnat bli".
Förre presidenten och fredspristagaren Jimmy Carter har ringt Al Gore och tjatat om att han ska ställa upp – så många gånger att Gore bett honom sluta, berättade Carter i en tv-intervju på fredagen.
Mot Irakkriget
Fredspriset dämpade inte anhängarnas entusiasm, tvärtom. Men det är inte Al Gores engagemang för klimatfrågorna som främst väcker förhoppningar – utan en kombination av flera saker.
Där finns en stark känsla av att Gore var den rättmätige segraren i valet 2000, och därför "borde" få chans att avlösa George W Bush i Vita huset. Dessutom handlar det om att Gore tidigt var emot Irakkriget, och där har opinionen hunnit i kapp.
Han uppfattas också som en god ledare, som skulle ha en bättre chans än andra demokratiska kandidater – som Hillary Clinton – att vinna valet. Att han på senare år fått utlopp för sitt miljöengagemang – som medarbetarna bad honom tona ner – har visat att han inte var den tråkige "Al Bore" han utmålades som i valkampanjen 2000.
Ambassadör
Såväl Hillary Clinton som John Edwards kom på fredagen med positiva uttalanden om att Al Gore fått dela Nobels fredspris. Konservativa kommentatorer påminde dock om Gores hyckleri med sitt jetflygande, utmålade honom som utvecklingspessimist och menade att Nobels fredspris nu förlorar i styrka.
Enligt sajten www.politico.com surras det i Washington om att Al Gore snarare än att kandidera till Vita huset skulle kunna bli ett slags resande ambassadör i globala klimatfrågor - i händelse av en demokratisk seger.
Gunilla Kinn/TT
Tuesday, September 18, 2007
En dag med konst i Richistan/The Hamptons
Publicerat i Civilekonomen, september 2007
Redan i den chartrade bussen mot The Hamptons konverserades det om årgångschampagne – och när vi hunnit halvvägs ut på Long Island serverades lyxiga lunchlådor med cous cous-sallad, från chica snabbköpet Dean&DeLuca.
Det var en solig lördag i juli. Vi var på väg till ett exklusivt besök hemma hos två lyckade konstsamlarpar i yngre medelåldern, the Daneks och the Tighes, representerade i Guggenheim-museets inköpskommittéer, som lovat att visa sina verk för oss medlemmar i Young Collectors Council. Utflykten var ett av museets alla evenemang för att knyta upp morgondagens mecenater.
Konkurrensen om New Yorks konstintresserade, någorlunda välbärgade i 20-, 30- och 40-årsåldern – vars tid är mer av en bristvara än deras pengar – är nämligen stenhård. Inget större museum med självaktning nöjer sig med en simpel vänförening, utan har dessutom en arena för de yngre som bör framstå som The Place to Be.
Museum of Modern Art har sina Junior Associates, Metropolitan Museum of Art samlar unga medlemmar i The Apollo Circle, och på Whitney Museum of American Art heter det Whitney Contemporaries. Tillsammans med Young Collectors Council blir det väl ett par tusen personer totalt.
Mingeltillställningar med Moët&Chandon och snittar, Yves Saint Laurent-sponsrade galamiddagar, specialvisningar, ateljébesök och gemensamma resor till konstbiennalerna i Venedig och Sao Paolo är några av museernas glamourösa metoder för att stärka lojalitetsbanden med sina unga hang arounds. Guggenheim ordnar rentav klubbkvällar med disc jockeys i sin berömda spiralformade rotunda, för att flirta med det uppväxande släktet donatorer.
Syftet är att få medlemmarna att skänka pengar till inköp åt respektive museums samlingar. Vänjer man dem vid att ge små belopp nu kan det bli större i framtiden, när de hunnit bli äldre och riktigt täta. Min stolsgranne på bussen berättade om hur hon jobbar på Guggenheim med att snärja förmögna, som kan bidra till att museets drift kan hållas rullande. "Rika privatpersoner som skänker medel kontinuerligt är mycket viktigare för oss än företagssponsorer”, sade hon glatt. Sådan avdragsgill filantropi är som bekant vad som håller det amerikanska kulturlivet igång.
Själv gick jag med i Young Collectors Council mest av ren nyfikenhet på hur det kan gå till i New Yorks grädda. Hemma hos paren i South och East Hampton den där julilördagen kände jag mig som en voyeuristisk katt bland hermelinerna. Äntligen skulle jag få besöka det mytomspunna Richistan – det av dollarmångmiljonärer bebodda rike, som journalisten Robert Frank nyligen beskrivit i en initierad inifrånskildring.
The Hamptons är centrala orter i Richistan – något av Manhattan-bornas Dalarö eller Torekov på steroider – och the Daneks och the Tighes residens gick inte av för hackor:
Enorma villor för helgbruk i topplägen nära havet, pooler och tennisbana, personal inhyrd för att servera oss gäster iste på terrassen, Reuters-skärmar på rad i arbetsrummet – och väggarna fullhängda med verk av Damien Hirst, Anesh Kapoor, Richard Prince och andra samtidskonstens fixstjärnor. Genom att tjuvlyssna på en konversation och jämföra med priserna hos en fastighetsmäklare insåg jag att strandvillan vi gästade har ett marknadsvärde på sisådär 20 miljoner – dollar.
Vad konsten kan ha varit värd vågar jag inte ens tänka på. Men uppenbarligen var den inköpt med goda ögon för konst och kassaflödet från framgångsrik hedgefondsförvaltning i skön förening.
Konst och kapital har alltid gått hand i hand. Det är nog inte så mycket ärvda “old money” som friska pengar från hedgefonder, medieföretag, advokatfirmor och reklambyråer som pumpas in i samtida konstnärsskap och samlingar – de egna såväl som museernas. Som rika genom alla tider försöker New Englands finanslejon skaffa sig kulturell status. Många av Richistans invånare har lyckats med det just genom samtidskonsten.
Femhundra surt förvärvade dollar per år kostar det mig att få tillträde till svanstippen av samlarskaran – tala om att försöka köpa sig status.
Gunilla Kinn
Redan i den chartrade bussen mot The Hamptons konverserades det om årgångschampagne – och när vi hunnit halvvägs ut på Long Island serverades lyxiga lunchlådor med cous cous-sallad, från chica snabbköpet Dean&DeLuca.
Det var en solig lördag i juli. Vi var på väg till ett exklusivt besök hemma hos två lyckade konstsamlarpar i yngre medelåldern, the Daneks och the Tighes, representerade i Guggenheim-museets inköpskommittéer, som lovat att visa sina verk för oss medlemmar i Young Collectors Council. Utflykten var ett av museets alla evenemang för att knyta upp morgondagens mecenater.
Konkurrensen om New Yorks konstintresserade, någorlunda välbärgade i 20-, 30- och 40-årsåldern – vars tid är mer av en bristvara än deras pengar – är nämligen stenhård. Inget större museum med självaktning nöjer sig med en simpel vänförening, utan har dessutom en arena för de yngre som bör framstå som The Place to Be.
Museum of Modern Art har sina Junior Associates, Metropolitan Museum of Art samlar unga medlemmar i The Apollo Circle, och på Whitney Museum of American Art heter det Whitney Contemporaries. Tillsammans med Young Collectors Council blir det väl ett par tusen personer totalt.
Mingeltillställningar med Moët&Chandon och snittar, Yves Saint Laurent-sponsrade galamiddagar, specialvisningar, ateljébesök och gemensamma resor till konstbiennalerna i Venedig och Sao Paolo är några av museernas glamourösa metoder för att stärka lojalitetsbanden med sina unga hang arounds. Guggenheim ordnar rentav klubbkvällar med disc jockeys i sin berömda spiralformade rotunda, för att flirta med det uppväxande släktet donatorer.
Syftet är att få medlemmarna att skänka pengar till inköp åt respektive museums samlingar. Vänjer man dem vid att ge små belopp nu kan det bli större i framtiden, när de hunnit bli äldre och riktigt täta. Min stolsgranne på bussen berättade om hur hon jobbar på Guggenheim med att snärja förmögna, som kan bidra till att museets drift kan hållas rullande. "Rika privatpersoner som skänker medel kontinuerligt är mycket viktigare för oss än företagssponsorer”, sade hon glatt. Sådan avdragsgill filantropi är som bekant vad som håller det amerikanska kulturlivet igång.
Själv gick jag med i Young Collectors Council mest av ren nyfikenhet på hur det kan gå till i New Yorks grädda. Hemma hos paren i South och East Hampton den där julilördagen kände jag mig som en voyeuristisk katt bland hermelinerna. Äntligen skulle jag få besöka det mytomspunna Richistan – det av dollarmångmiljonärer bebodda rike, som journalisten Robert Frank nyligen beskrivit i en initierad inifrånskildring.
The Hamptons är centrala orter i Richistan – något av Manhattan-bornas Dalarö eller Torekov på steroider – och the Daneks och the Tighes residens gick inte av för hackor:
Enorma villor för helgbruk i topplägen nära havet, pooler och tennisbana, personal inhyrd för att servera oss gäster iste på terrassen, Reuters-skärmar på rad i arbetsrummet – och väggarna fullhängda med verk av Damien Hirst, Anesh Kapoor, Richard Prince och andra samtidskonstens fixstjärnor. Genom att tjuvlyssna på en konversation och jämföra med priserna hos en fastighetsmäklare insåg jag att strandvillan vi gästade har ett marknadsvärde på sisådär 20 miljoner – dollar.
Vad konsten kan ha varit värd vågar jag inte ens tänka på. Men uppenbarligen var den inköpt med goda ögon för konst och kassaflödet från framgångsrik hedgefondsförvaltning i skön förening.
Konst och kapital har alltid gått hand i hand. Det är nog inte så mycket ärvda “old money” som friska pengar från hedgefonder, medieföretag, advokatfirmor och reklambyråer som pumpas in i samtida konstnärsskap och samlingar – de egna såväl som museernas. Som rika genom alla tider försöker New Englands finanslejon skaffa sig kulturell status. Många av Richistans invånare har lyckats med det just genom samtidskonsten.
Femhundra surt förvärvade dollar per år kostar det mig att få tillträde till svanstippen av samlarskaran – tala om att försöka köpa sig status.
Gunilla Kinn
Saturday, September 15, 2007
"Framtiden tillhör historieberättarna"
Intervjun publicerad i tidningen Arbetsmarknaden 8/2007 (med porträttfotografier av Martin Adolfsson)
Just som vi börjat vänja oss vid tanken på att mängder av arbetstillfällen i västerländskt ägda bolag hamnar hos underleverantörer i Asien är det dags att inse att även traditionella tjänstemannayrken berörs av globaliseringen: Inte bara industriarbetare, utan också jurister, läkare och revisorer utsätts för konkurrens och pressade löner.
Den amerikanske författaren Daniel Pink menar att framtidens arbetsmarknad kommer att gynna dem som besitter kreativitet, fantasi, empati, intuition, formsinne och helhetstänkande, eftersom dessa egenskaper inte går att utlokalisera.
Pink slog igenom som uttolkare av samtidsandan i slutet av 90-talet, då han skrev texter om ”Free Agent Nation” – att alltfler människor i USA istället för att jobba som löntagare blir sina egna, och om hur gränsen mellan företagare och anställda luckras upp. Men nu handlar det om hjärnan.
Tre megatrender som börjar på A – förutom utlokaliseringen till Asien även ”automatisering” och ”abundans” – gör enligt Pink nämligen att samhällets efterfrågan förskjuts från vänster till höger hjärnhalvas områden. Hans resonemang om hur vi måste använda hela hjärnan bättre har gjort honom till en efterfrågad föreläsare på skolor, företag, mässor och idékonferenser runtom USA, Europa och Asien.
Under ett samtal på ett av sina ”kontor” i USA:s huvudstad Washington – Starbucks-kedjans kafé i Georgetown – utvecklar han sina tankar om hur hjärnhalvorna hänger ihop med morgondagens arbetsmarknad.
Vad är huvudbudskapet i din bok A Whole New Mind?
– Att framtiden inte längre tillhör människor som styrs bara av vänster hjärnhalva och som resonerar snabbt och logiskt som datorer. För sådant har vi ju datorer till! Vi håller på att lämna informationssamället, som krävde ett rationellt och linjärt tänkande, och går in i vad jag kallar konceptsamhället. Det innnebär att de klarar sig bäst som skapar konstnärliga och känslomässiga värden, som hittar mönster och ser helheter, som kan berätta historier och hitta på saker som folk inte visste att de ville ha. Allt detta är sådant som styrs av höger hjärnhalva. Egenskaper som hör ihop med vänster hjärnhalva är fortfarande nödvändiga – men de räcker inte!
Tre A:n är en röd tråd i din bok – vilka?
– Asien, automatisering och abundans, alltså överflöd. Det här är tre krafter som förändrar samhället och arbetsmarknaden på ett genomgripande sätt – och det går snabbt.
Hur menar du?
– Om vi börjar med Asien är det ju så att kvalificerade arbetsuppgifter som ändå är rutinartade utlokaliseras dit – främst till Kina och Indien, men även till exempelvis Filippinerna och Malaysia.
– ”Outsourcing” handlar inte längre bara om fabriksjobb, och dataprogrammerare i Bangalore är inte de enda indiska akademiker som anlitas av amerikanska företag. Den tekniska utvecklingen gör det så lätt att skicka information runt jordklotet att engelskspråkiga jurister i Indien tagit över en rad rutinuppdrag som tidigare skötts av amerikanska advokater. De upprättar hyreskontrakt och andra juridiska dokument, för en tiondel av vad det skulle kosta i USA. Indiska jourläkare granskar röntgenbilder åt amerikanska sjukhus, och civilekonomer gör finansiella kalkyler. Allt detta berör yrkesgrupper som varit ledande i informationssamhället – de som studerade juridik, teknik och ekonomi för att skaffa sig en framskjuten plats i den västerländska meritokratin, men som nu får konkurrens. I Asien finns miljarder människor som arbetar hårt och gärna, och hundratals miljoner av dem är välutbildade som jobbar till relativt låga löner. Det är bara att acceptera att det är så!
Det var Asien, hur är det med automatiseringen?
– Jo, när samhället industrialiserades så ersattes människans kroppsarbete av maskiner. Det som händer nu är att den vänstra hjärnhalvans specialiteter – det logiska, linjära och rationella – ersätts av datorer. Datorer klarar rutinuppgifter snabbare, bättre och säkrare än vi människor. Det finns rentav datorprogram som kan skriva datorprogram! Därför måste vi satsa på sådant som datorerna inte klarar, till exempel att hitta på helt nya saker.
Och abundans, överflöd?
– Jag tänker på det enorma överflöd som finns av billiga konsumtionsvaror i det västerländska samhället. En amerikansk medelklassfamilj har valmöjligheter och en levnadsstandard som mina mor- och farföräldrar inte ens skulle kunna fantisera om. Och när de flesta redan har vad de behöver så räcker det inte med att erbjuda dem produkter som enbart är funktionella. Det behövs något mer – en vacker form, något som väcker känslor eller berättar en historia.
Vad innebär dessa tre trender för arbetsmarknaden?
– Utmaningen nu är att hitta jobb som kräver kreativitet. Samhället utvecklas hela tiden. Det var inte länge sedan som de flesta jobbade i lantbruket (bondesamhället), sedan i fabrikerna (industrisamhället), därefter i kontorslandskapen (informationssamhället). Nu rör vi oss mot ett friare konceptsamhälle, där människor och företag skapar. Det finns massor av möjligheter för dem som är duktiga på annat än rutinarbete; för dem som kan skapa mening i tillvaron, se helheter och visa empati. Företagen vill anställa personer som inte bara har analysförmåga utan också kan se helheter. Sjuksköterskor och formgivare är exempel på grupper som kommer att vara efterfrågade.
Att amerikanska företag utlokaliserar arbetstillfällen till Asien är en het potatis i USA. Hur ser du på det?
– Tja, det är som det är! Eller, det är väl bra, för det är så ekonomin fungerar. Visst är det tråkigt för dem som förlorar sina arbeten, men utlokalisering innebär ju också att det frigörs kreativitet som kan satsas på annat. Sedan industrialiseringen satte fart i början av 1800-talet har människor ständigt fruktat att det inte ska bli några arbeten kvar. Men det kommer ju också nya jobb – vem hade för några decennier sedan kunnat förutspå att vi idag skulle ha ekoturism, massageterapeuter och mobiltelefonformgivare? Nä, jag köper inte att jobben håller på att ta slut. Servicesektorn har stått för en formidabel utveckling, och jag tror de flesta missbedömer människors förmåga att efterfråga nya tjänster och nya livsstilar som kan tänkas växa fram. Se på hur den japanska tillverkningsindustrin delvis flyttat till Kina – och Japans främsta exportvara har blivit populärkultur!
I Free Agent Nation talade du om en revolution…
– Ja, Karl Marx sade att revolutionen skulle komma när arbetarna tagit makten över produktionsmedlen. Och det har faktiskt hänt nu. För vad behöver man för produktionsmedel idag? Marx menade naturligtvis stora fabriker, som arbetarna skulle ta över från kapitalisterna. Men han har ändå fått rätt, sent omsider, för nu är det ”arbetarens” egen hjärna som är produktionsmedlet. Därutöver räcker det långt med en telefon och en dator med Internetuppkoppling. Och detta leder till att företag får svårt att locka kvalificerad arbetskraft – för begåvade personer behöver inte längre stora företag för att klara sig.
Hur kommer det sig att du intresserat dig för förändringar på arbetsmarknaden?
– För 20 år sedan bodde jag en tid i Indien – så sedan dess har jag lagt märke till hur jobb utlokaliseras dit, och de processer det leder till. Nu är de förändringarna mycket mer genomgripande än de var då.
– När jag gjorde intervjuerna till min bok om hur alltfler blir frilansande egenföretagare (”Free Agent Nation”) för några år sedan upptäckte jag dessutom att många av de mest intressanta personerna jag mötte hade en konstnärlig bakgrund. Jag började fundera över vad det var som fick dem att blomstra, och insåg att en examen från en konstskola verkar vara väl så användbar som från en handelshögskola. En MFA (Master of Fine Arts) är helt enkelt ”det nya MBA” (Master of Business Administration)!
Kan du ge något exempel på hur ”konceptsamhället” ser ut?
– Ja, titta på kaféet där vi sitter nu! Jag antar att Starbucks har ett mycket sofistikerat system för att distribuera kaffe, mjölk, bakverk och allting annat de säljer till alla sina tusentals filialer över hela världen. Men grejen är att alla kedjor har effektiva distributionssystem nuförtiden! Det räcker inte. Man måste ge världen något mer. Och i Starbucks fall har de uppenbarligen lyckats skapa kafémiljöer som folk vill sitta i och träffas på. Dessutom har de ju börjat sälja musik från sitt eget skivbolag. Vem hade för 15 år sedan kunnat förutse att medelklassen skulle vilja lägga fyra dollar på att köpa smaksatt caffè latte i en pappmugg? Vad gjorde alla dessa människor som sitter här på eftermiddagarna tidigare? Det måste vara människor med väl utvecklade högra hjärnhalvor som tänkt ut allt detta.
Men det kan väl inte enbart handla om höger hjärnhalva?
– Nej, det är nog så att de företag som lyckas bäst är de som kombinerar vänster och höger hjärnhalvors egenskaper i sina ledningsprocesser. Stora bolag blir alltmer medvetna om detta, exempelvis General Motors och Procter & Gamble letar allt oftare efter anställda som har ett utpräglat kreativt och intuitivt tänkande.
Hur klarar västvärldens lönetagare omställningen till en globaliserad arbetsmarknad?
– Mitt intryck är att länder som Sverige och Danmark klarat anpassningen mycket bättre än USA. Ni har en helt annan nivå av tillfredsställelse bland befolkningen, medan vi amerikaner bara vill kunna konsumera mer och mer – utan att bli mer nöjda med tillvaron. Här finns en stark nostalgi inför tillverkningsindustrin – och USA är fortfarande det land som tillverkar mest i världen. Det är bara det att vi klarar produktionen med färre människor nuförtiden.
– Om man tittar på vad folk faktiskt gör på jobbet, så handlar det inte längre om traditionellt industriarbete. Människor sköter avancerade, robotstyrda tillverkningsprocesser, och är alltså snarare en del av informationssamhället. Rutinartade fabriksjobb finns ju knappt längre.
Hur tycker du att frågan hanteras i den amerikanska samhällsdebatten?
– Det politiska systemet främjar den där nostalgin kring industrialismen, tycker jag. Men det har att göra med hur politiken fungerar i USA, och med det stora inflytande som fack och företag har på hur kandidaterna väljs och finansierar sina valrörelser. Republikanerna talar bara om skattesänkningar; demokraterna bara om att ”stoppa globaliseringen”. Det blir en smal och förvanskad diskussion om många frågor. De allra flesta amerikaner är ju till exempel inte med i facket. Men facket piskar upp en stämning av att det är hemskt att alla jobb hamnar i Kina – medan det också är en utveckling som gör att många amerikaner har råd att köpa varor som är importerade.
Men vad borde politikerna då säga till sina väljare?
– Att en lagom mängd dynamik är bra! Samtidigt tycker jag att det är viktigt att det finns trygghetssystem för människor, här i USA där 47 miljoner människor, under kortare eller längre perioder, saknar sjukförsäkring finns det knappt. I Europa tror jag generellt det är tvärtom – det finns trygghet, men kanske inte tillräckligt mycket dynamik för att folk ska våga satsa på nya idéer. Fast det verkar som om de skandinaviska länderna löst det där ganska väl, ni har såväl ett samhällsklimat som gynnar innovationer som ett rejält skyddsnät. I USA är systemet uppbyggt så att vi är beredda att lämna människor bakom oss i utvecklingen, vilket jag tycker är fel. Samtidigt är konkurslagstiftningen här utformad så att den som misslyckats med att driva företag får en ny chans att försöka.
Hur skiljer sig människors reaktioner på dina teser runtom världen?
– Jag får mycket mindre kritik än jag hade förväntat. Ofta föreläser jag för företagsfolk, och de vill mest av allt ha snabba, konkreta tips på vad de kan göra för att förbättra sin konkurrenskraft och utveckla sin högra hjärnhalva – sådana som finns i min bok. ”Tala om hur vi ska göra!” säger de. Men det komiska tycker jag är att jag fått så likartade reaktioner i olika länder! I våras vistades jag i Japan i två månader, och när jag talade om hur det moderna samhället utvecklas mot en mer högerhjärnestyrd tillvaro sade många: ”Wow, det här är goda nyheter för Japan! Vi är ju duktiga på formgivning och har en lång, andlig tradition.” När jag kom till Danmark sade de: ”Men detta är ju jättebra för oss! Vi danskar har en lång tradition av att formge produkter och skapa mening.” I Indien och Korea har de sagt samma sak: ”Det här är fantastiska nyheter! Vi som…”.
– Det är bara i USA som många uppfattar det som att utvecklingen jag beskriver kommer att missgynna dem. Och förresten tror jag att Kina är ganska styrt av vänster hjärnhalva. Det kan inte vara lätt att tänka kreativt när det inte finns någon yttrandefrihet.
Vad skiljer detta paradigmskifte från tidigare skiften, som när industrisamhället gled över i informationssamhälle?
– Redan de som är i min ålder, det vill säga drygt 40 år, och som inte känner sig särskilt gamla, tvingas dessvärre anpassa sig till en verklighet som förändras väldigt, väldigt snabbt. Förr tog det kanske en hel generation medan arbetsmarknaden förändrades i grunden. En fabriksarbetare kunde uppmana sina barn att studera vidare på college, men själv jobba vidare inom sitt yrke till pensionen. Nu måste var och en vara beredd på att ändra yrkesbana många gånger under sin karriär. Det skapar naturligtvis en stark känsla av vilsenhet hos många, även hos dem som tog sina examina och kom ut på arbetsmarknaden ganska nyligen. Många även i 30- och 40-årsåldern tvingas konstatera att: ”Wow! Spelreglerna i min bransch har ändrats i grunden på bara några år!”
Hur ska man som individ hantera detta?
– Det gäller att ställa grundläggande frågor om vad man verkligen vill göra av sitt liv och vad man är duktig på. För tycker man om det man gör vill man också utvecklas och lära sig mer, på så vis blir arbetet mindre och mindre rutinartat. Och det går förresten att öva upp sin förmåga att tänka kreativt på mängder av sätt.
Lågavlönade jobb på snabbmatsrestauranger, är det inte vad som blir kvar när andra jobb utlokaliseras?
– Det är sant, det är sådana ”McJobs” i servicesektorn som står för en stor del av de tillgängliga arbetstillfällena i USA. Och de passar såklart delvis in på mina resonemang om att service och empati blir viktigare.
– Men servicesektorn automatiseras också hårt. Tänk på incheckningen på en flygplats – i och med att passagerarna kan checka in själva med hjälp av en terminal får personalen möjlighet att ägna sig åt mer sofistikerade sysslor och att lösa problem som uppstår. Även så kallade McJobs får högre kvalitet och teknikinnehåll, och blir mer och mer avancerade.
– Men många servicejobb kan vara svåra att försörja sig på. Här tror jag det är nödvändigt med robusta skyddsnät och minimilöner man kan klara sig på.
Vilken av trenderna är starkast?
– Automatisering är ett mycket större hot än utlokaliseringen till Asien, även om det är det som får uppmärksamhet i medierna. Människor tenderar att underskatta datoriseringens effekter. Här i USA blir många vansinniga över att indier och kineser ”tar deras jobb”, men ingen säger något om att det finns bankomater överallt numera – trots att det rimligen innebär att det blir färre bankanställda.’
Har du något ytterligare exempel?
– Ja, ett tydligt exempel är TurboTax – en programvara som hjälper folk att göra sina skattedeklarationer i datorn. Det kostar bara från 40 dollar och uppåt att köpa, och miljoner amerikaner använder det. Självklart leder det programmet till färre uppdrag för alla deklarationsrådgivare och konsulter – men när det var deklarationstider senast talades det mest om hur indiska konsulter tog över en del uppdrag.
Vad ger du för råd till dina barn inför framtiden?
– Mina föräldrar uppmanade mig att studera juridik, vilket jag gjorde och inte tyckte var särskilt kul. Men jag försöker inte få mina barn att gå konst- och designskolor! Nej, det enda jag säger till dem är att de inte ska göra saker bara för att behaga andra, utan för att det känns meningsfullt för dem själva. Men om något av mina barn skulle vilja bli revisor skulle jag absolut inte försöka motverka det.
Hur tycker du att skolorna anpassat sig till hur samhället och arbetsmarknaden utvecklas?
– Här i USA går det tyvärr i fel riktning, i och med att man betonar skriftliga tester och utvärderingar mer och mer. Det är helt fel, för då uppmuntrar man lärdomar som går att mäta – och inte nyfikenhet, kreativitet och andra kvalitativa egenskaper som jag tror blir viktigare. Det är en utveckling som har mer att göra med utbildningspolitikernas regelverk än ungarnas framtid.
– Lärare och rektorer förstår vad det här handlar om, de som dagligen vistas i klassrummen. Det finns ett glapp mellan vad som händer där och vad skolpolitikerna tror är viktigt. Om jag fick bestämma skulle man låta bli att skära ner på undervisningen i bild, musik och drama i skolorna – det är ämnen som utvecklar just sådana sidor som kommer att behövas på framtidens arbetsmarknad.
Du säger ofta att en konstexamen (MFA) är ”den nya handelshögskoleexamen” (MBA). Men konstnärer har knappast en enkel arbetsmarknad?
– Nej, och jag tror att det kommer att vara svårt att klara sig för den som vill vara fri konstnär, tyvärr. Det är egentligen tillämpad konst jag menar. Ett exempel på hur arbetsmarknaden suger upp kreativa studenter är en designskola i Florida, som har utbildningsprogram i bland annat formgivning, datoranimering och digital konst. Ett företag som utvecklar spel anställde större delen av deras avgångsklass i elektronisk konst – 22 studenter på ett bräde! Även traditionella storbolag som General Motors och Procter & Gamble letar nu efter kreativa personer som kan hitta på nya produkter.
Vad har du för råd till arbetsvägledare och andra som ska ge råd om framtidens arbetsmarknad?
– Det gäller att hitta individens styrka och motivation för en skräddarsydd utbildningsväg.
Passar du själv in på din beskrivning av framtidens arbetstagare?
– Haha, nej, jag är själv väldigt styrd av min vänsterhjärna, och försöker anpassa mig till en värld i förändring så gott det går!
Hur då?
– Jag gick exempelvis en kurs i hur man tecknar med hjälp av sin högra hjärnhalva. Det var en omvälvande erfarenhet, och det förändrade mitt sätt att se på världen. Alla kan öva upp sin kreativitet, sin empati och sin förmåga att se former och helheter.
Ska man ha roligt på jobbet?
– Absolut! Lust och arbete hör ihop, det vet alla som har så kallade kreativa jobb. Se bara på hur Google låter sina anställda i Kalifornien göra vad de vill en femtedel av arbetstiden, för att de blir mer kreativa och motiverade då. Men det kräver en helt annan syn på arbetsledning än i en traditionell företagshierarki…
– Det är klart att rutinuppgifter inte alltid kan vara kul, men sådana jobb håller ändå på att försvinna österut eller till datorerna. De flesta är nog vana vid att tänka på arbetet som ett nödvändigt ont, en transportsträcka till pensioneringen – men en del av de förändringar jag talar om kommer att leda till att jobb handlar mindre om att enbart försörja sig och mer om personlig tillfredsställelse.
Gunilla Kinn
Dan Pink – fakta
Yrke: Frilansskribent, föreläsare och uttolkare av tidsandan (och vad som i USA kallas ”public intellectual”).
Bor: i ett tegelhus i ett villaområde i Washington DC.
Familj: Gift, har tre barn (4, 8 och 11 år) som går i spansk- och engelskspråkig skola.
Utbildning: Fil kand (Bachelor of Arts) i lingvistik samt juristexamen från Yale.
Bakgrund: Talskrivare åt den förre vicepresidenten Al Gore 1995–1997; redaktör på Wired och skribent för andra tidningar (New York Times, Fast Company, Harvard Business Review m fl). Har aldrig jobbat som jurist (”den stora poängen med juristutbildningen var att jag träffade min fru där”).
Fritidsintressen: ”Ehhh, jag har inga särskilda – det tror jag är typiskt för oss fria agenter, som har vårt jobb som livsstil”.
Böcker: ”Free Agent Nation: The Future of Working for Yourself” (2002; begreppet ”fri agent” myntade Pink i en artikel i magasinet Fast Company 1997)
”A Whole New Mind: Why Right-Brainers Will Rule the Future” (2006)
Nästa bok: kommer i april och är en roman tecknad i den japanska manga-traditionen, om hur man gör karriär i företagsvärlden: ”The Adventure of Johnny Bunko: the Last Career Guide You'll Ever Need''.
Hemsida/blogg: http://www.danpink.com
Just som vi börjat vänja oss vid tanken på att mängder av arbetstillfällen i västerländskt ägda bolag hamnar hos underleverantörer i Asien är det dags att inse att även traditionella tjänstemannayrken berörs av globaliseringen: Inte bara industriarbetare, utan också jurister, läkare och revisorer utsätts för konkurrens och pressade löner.Den amerikanske författaren Daniel Pink menar att framtidens arbetsmarknad kommer att gynna dem som besitter kreativitet, fantasi, empati, intuition, formsinne och helhetstänkande, eftersom dessa egenskaper inte går att utlokalisera.
Pink slog igenom som uttolkare av samtidsandan i slutet av 90-talet, då han skrev texter om ”Free Agent Nation” – att alltfler människor i USA istället för att jobba som löntagare blir sina egna, och om hur gränsen mellan företagare och anställda luckras upp. Men nu handlar det om hjärnan.
Tre megatrender som börjar på A – förutom utlokaliseringen till Asien även ”automatisering” och ”abundans” – gör enligt Pink nämligen att samhällets efterfrågan förskjuts från vänster till höger hjärnhalvas områden. Hans resonemang om hur vi måste använda hela hjärnan bättre har gjort honom till en efterfrågad föreläsare på skolor, företag, mässor och idékonferenser runtom USA, Europa och Asien.
Under ett samtal på ett av sina ”kontor” i USA:s huvudstad Washington – Starbucks-kedjans kafé i Georgetown – utvecklar han sina tankar om hur hjärnhalvorna hänger ihop med morgondagens arbetsmarknad.
Vad är huvudbudskapet i din bok A Whole New Mind?
– Att framtiden inte längre tillhör människor som styrs bara av vänster hjärnhalva och som resonerar snabbt och logiskt som datorer. För sådant har vi ju datorer till! Vi håller på att lämna informationssamället, som krävde ett rationellt och linjärt tänkande, och går in i vad jag kallar konceptsamhället. Det innnebär att de klarar sig bäst som skapar konstnärliga och känslomässiga värden, som hittar mönster och ser helheter, som kan berätta historier och hitta på saker som folk inte visste att de ville ha. Allt detta är sådant som styrs av höger hjärnhalva. Egenskaper som hör ihop med vänster hjärnhalva är fortfarande nödvändiga – men de räcker inte!
Tre A:n är en röd tråd i din bok – vilka?
– Asien, automatisering och abundans, alltså överflöd. Det här är tre krafter som förändrar samhället och arbetsmarknaden på ett genomgripande sätt – och det går snabbt.
Hur menar du?
– Om vi börjar med Asien är det ju så att kvalificerade arbetsuppgifter som ändå är rutinartade utlokaliseras dit – främst till Kina och Indien, men även till exempelvis Filippinerna och Malaysia.
– ”Outsourcing” handlar inte längre bara om fabriksjobb, och dataprogrammerare i Bangalore är inte de enda indiska akademiker som anlitas av amerikanska företag. Den tekniska utvecklingen gör det så lätt att skicka information runt jordklotet att engelskspråkiga jurister i Indien tagit över en rad rutinuppdrag som tidigare skötts av amerikanska advokater. De upprättar hyreskontrakt och andra juridiska dokument, för en tiondel av vad det skulle kosta i USA. Indiska jourläkare granskar röntgenbilder åt amerikanska sjukhus, och civilekonomer gör finansiella kalkyler. Allt detta berör yrkesgrupper som varit ledande i informationssamhället – de som studerade juridik, teknik och ekonomi för att skaffa sig en framskjuten plats i den västerländska meritokratin, men som nu får konkurrens. I Asien finns miljarder människor som arbetar hårt och gärna, och hundratals miljoner av dem är välutbildade som jobbar till relativt låga löner. Det är bara att acceptera att det är så!
Det var Asien, hur är det med automatiseringen?
– Jo, när samhället industrialiserades så ersattes människans kroppsarbete av maskiner. Det som händer nu är att den vänstra hjärnhalvans specialiteter – det logiska, linjära och rationella – ersätts av datorer. Datorer klarar rutinuppgifter snabbare, bättre och säkrare än vi människor. Det finns rentav datorprogram som kan skriva datorprogram! Därför måste vi satsa på sådant som datorerna inte klarar, till exempel att hitta på helt nya saker.
Och abundans, överflöd?
– Jag tänker på det enorma överflöd som finns av billiga konsumtionsvaror i det västerländska samhället. En amerikansk medelklassfamilj har valmöjligheter och en levnadsstandard som mina mor- och farföräldrar inte ens skulle kunna fantisera om. Och när de flesta redan har vad de behöver så räcker det inte med att erbjuda dem produkter som enbart är funktionella. Det behövs något mer – en vacker form, något som väcker känslor eller berättar en historia.
Vad innebär dessa tre trender för arbetsmarknaden?
– Utmaningen nu är att hitta jobb som kräver kreativitet. Samhället utvecklas hela tiden. Det var inte länge sedan som de flesta jobbade i lantbruket (bondesamhället), sedan i fabrikerna (industrisamhället), därefter i kontorslandskapen (informationssamhället). Nu rör vi oss mot ett friare konceptsamhälle, där människor och företag skapar. Det finns massor av möjligheter för dem som är duktiga på annat än rutinarbete; för dem som kan skapa mening i tillvaron, se helheter och visa empati. Företagen vill anställa personer som inte bara har analysförmåga utan också kan se helheter. Sjuksköterskor och formgivare är exempel på grupper som kommer att vara efterfrågade.
Att amerikanska företag utlokaliserar arbetstillfällen till Asien är en het potatis i USA. Hur ser du på det?
– Tja, det är som det är! Eller, det är väl bra, för det är så ekonomin fungerar. Visst är det tråkigt för dem som förlorar sina arbeten, men utlokalisering innebär ju också att det frigörs kreativitet som kan satsas på annat. Sedan industrialiseringen satte fart i början av 1800-talet har människor ständigt fruktat att det inte ska bli några arbeten kvar. Men det kommer ju också nya jobb – vem hade för några decennier sedan kunnat förutspå att vi idag skulle ha ekoturism, massageterapeuter och mobiltelefonformgivare? Nä, jag köper inte att jobben håller på att ta slut. Servicesektorn har stått för en formidabel utveckling, och jag tror de flesta missbedömer människors förmåga att efterfråga nya tjänster och nya livsstilar som kan tänkas växa fram. Se på hur den japanska tillverkningsindustrin delvis flyttat till Kina – och Japans främsta exportvara har blivit populärkultur!
I Free Agent Nation talade du om en revolution…
– Ja, Karl Marx sade att revolutionen skulle komma när arbetarna tagit makten över produktionsmedlen. Och det har faktiskt hänt nu. För vad behöver man för produktionsmedel idag? Marx menade naturligtvis stora fabriker, som arbetarna skulle ta över från kapitalisterna. Men han har ändå fått rätt, sent omsider, för nu är det ”arbetarens” egen hjärna som är produktionsmedlet. Därutöver räcker det långt med en telefon och en dator med Internetuppkoppling. Och detta leder till att företag får svårt att locka kvalificerad arbetskraft – för begåvade personer behöver inte längre stora företag för att klara sig.
Hur kommer det sig att du intresserat dig för förändringar på arbetsmarknaden?
– För 20 år sedan bodde jag en tid i Indien – så sedan dess har jag lagt märke till hur jobb utlokaliseras dit, och de processer det leder till. Nu är de förändringarna mycket mer genomgripande än de var då.
– När jag gjorde intervjuerna till min bok om hur alltfler blir frilansande egenföretagare (”Free Agent Nation”) för några år sedan upptäckte jag dessutom att många av de mest intressanta personerna jag mötte hade en konstnärlig bakgrund. Jag började fundera över vad det var som fick dem att blomstra, och insåg att en examen från en konstskola verkar vara väl så användbar som från en handelshögskola. En MFA (Master of Fine Arts) är helt enkelt ”det nya MBA” (Master of Business Administration)!
Kan du ge något exempel på hur ”konceptsamhället” ser ut?
– Ja, titta på kaféet där vi sitter nu! Jag antar att Starbucks har ett mycket sofistikerat system för att distribuera kaffe, mjölk, bakverk och allting annat de säljer till alla sina tusentals filialer över hela världen. Men grejen är att alla kedjor har effektiva distributionssystem nuförtiden! Det räcker inte. Man måste ge världen något mer. Och i Starbucks fall har de uppenbarligen lyckats skapa kafémiljöer som folk vill sitta i och träffas på. Dessutom har de ju börjat sälja musik från sitt eget skivbolag. Vem hade för 15 år sedan kunnat förutse att medelklassen skulle vilja lägga fyra dollar på att köpa smaksatt caffè latte i en pappmugg? Vad gjorde alla dessa människor som sitter här på eftermiddagarna tidigare? Det måste vara människor med väl utvecklade högra hjärnhalvor som tänkt ut allt detta.
Men det kan väl inte enbart handla om höger hjärnhalva?
– Nej, det är nog så att de företag som lyckas bäst är de som kombinerar vänster och höger hjärnhalvors egenskaper i sina ledningsprocesser. Stora bolag blir alltmer medvetna om detta, exempelvis General Motors och Procter & Gamble letar allt oftare efter anställda som har ett utpräglat kreativt och intuitivt tänkande.
Hur klarar västvärldens lönetagare omställningen till en globaliserad arbetsmarknad?
– Mitt intryck är att länder som Sverige och Danmark klarat anpassningen mycket bättre än USA. Ni har en helt annan nivå av tillfredsställelse bland befolkningen, medan vi amerikaner bara vill kunna konsumera mer och mer – utan att bli mer nöjda med tillvaron. Här finns en stark nostalgi inför tillverkningsindustrin – och USA är fortfarande det land som tillverkar mest i världen. Det är bara det att vi klarar produktionen med färre människor nuförtiden.
– Om man tittar på vad folk faktiskt gör på jobbet, så handlar det inte längre om traditionellt industriarbete. Människor sköter avancerade, robotstyrda tillverkningsprocesser, och är alltså snarare en del av informationssamhället. Rutinartade fabriksjobb finns ju knappt längre.
Hur tycker du att frågan hanteras i den amerikanska samhällsdebatten?
– Det politiska systemet främjar den där nostalgin kring industrialismen, tycker jag. Men det har att göra med hur politiken fungerar i USA, och med det stora inflytande som fack och företag har på hur kandidaterna väljs och finansierar sina valrörelser. Republikanerna talar bara om skattesänkningar; demokraterna bara om att ”stoppa globaliseringen”. Det blir en smal och förvanskad diskussion om många frågor. De allra flesta amerikaner är ju till exempel inte med i facket. Men facket piskar upp en stämning av att det är hemskt att alla jobb hamnar i Kina – medan det också är en utveckling som gör att många amerikaner har råd att köpa varor som är importerade.
Men vad borde politikerna då säga till sina väljare?
– Att en lagom mängd dynamik är bra! Samtidigt tycker jag att det är viktigt att det finns trygghetssystem för människor, här i USA där 47 miljoner människor, under kortare eller längre perioder, saknar sjukförsäkring finns det knappt. I Europa tror jag generellt det är tvärtom – det finns trygghet, men kanske inte tillräckligt mycket dynamik för att folk ska våga satsa på nya idéer. Fast det verkar som om de skandinaviska länderna löst det där ganska väl, ni har såväl ett samhällsklimat som gynnar innovationer som ett rejält skyddsnät. I USA är systemet uppbyggt så att vi är beredda att lämna människor bakom oss i utvecklingen, vilket jag tycker är fel. Samtidigt är konkurslagstiftningen här utformad så att den som misslyckats med att driva företag får en ny chans att försöka.
Hur skiljer sig människors reaktioner på dina teser runtom världen?
– Jag får mycket mindre kritik än jag hade förväntat. Ofta föreläser jag för företagsfolk, och de vill mest av allt ha snabba, konkreta tips på vad de kan göra för att förbättra sin konkurrenskraft och utveckla sin högra hjärnhalva – sådana som finns i min bok. ”Tala om hur vi ska göra!” säger de. Men det komiska tycker jag är att jag fått så likartade reaktioner i olika länder! I våras vistades jag i Japan i två månader, och när jag talade om hur det moderna samhället utvecklas mot en mer högerhjärnestyrd tillvaro sade många: ”Wow, det här är goda nyheter för Japan! Vi är ju duktiga på formgivning och har en lång, andlig tradition.” När jag kom till Danmark sade de: ”Men detta är ju jättebra för oss! Vi danskar har en lång tradition av att formge produkter och skapa mening.” I Indien och Korea har de sagt samma sak: ”Det här är fantastiska nyheter! Vi som…”.
– Det är bara i USA som många uppfattar det som att utvecklingen jag beskriver kommer att missgynna dem. Och förresten tror jag att Kina är ganska styrt av vänster hjärnhalva. Det kan inte vara lätt att tänka kreativt när det inte finns någon yttrandefrihet.
Vad skiljer detta paradigmskifte från tidigare skiften, som när industrisamhället gled över i informationssamhälle?
– Redan de som är i min ålder, det vill säga drygt 40 år, och som inte känner sig särskilt gamla, tvingas dessvärre anpassa sig till en verklighet som förändras väldigt, väldigt snabbt. Förr tog det kanske en hel generation medan arbetsmarknaden förändrades i grunden. En fabriksarbetare kunde uppmana sina barn att studera vidare på college, men själv jobba vidare inom sitt yrke till pensionen. Nu måste var och en vara beredd på att ändra yrkesbana många gånger under sin karriär. Det skapar naturligtvis en stark känsla av vilsenhet hos många, även hos dem som tog sina examina och kom ut på arbetsmarknaden ganska nyligen. Många även i 30- och 40-årsåldern tvingas konstatera att: ”Wow! Spelreglerna i min bransch har ändrats i grunden på bara några år!”
Hur ska man som individ hantera detta?
– Det gäller att ställa grundläggande frågor om vad man verkligen vill göra av sitt liv och vad man är duktig på. För tycker man om det man gör vill man också utvecklas och lära sig mer, på så vis blir arbetet mindre och mindre rutinartat. Och det går förresten att öva upp sin förmåga att tänka kreativt på mängder av sätt.
Lågavlönade jobb på snabbmatsrestauranger, är det inte vad som blir kvar när andra jobb utlokaliseras?
– Det är sant, det är sådana ”McJobs” i servicesektorn som står för en stor del av de tillgängliga arbetstillfällena i USA. Och de passar såklart delvis in på mina resonemang om att service och empati blir viktigare.
– Men servicesektorn automatiseras också hårt. Tänk på incheckningen på en flygplats – i och med att passagerarna kan checka in själva med hjälp av en terminal får personalen möjlighet att ägna sig åt mer sofistikerade sysslor och att lösa problem som uppstår. Även så kallade McJobs får högre kvalitet och teknikinnehåll, och blir mer och mer avancerade.
– Men många servicejobb kan vara svåra att försörja sig på. Här tror jag det är nödvändigt med robusta skyddsnät och minimilöner man kan klara sig på.
Vilken av trenderna är starkast?
– Automatisering är ett mycket större hot än utlokaliseringen till Asien, även om det är det som får uppmärksamhet i medierna. Människor tenderar att underskatta datoriseringens effekter. Här i USA blir många vansinniga över att indier och kineser ”tar deras jobb”, men ingen säger något om att det finns bankomater överallt numera – trots att det rimligen innebär att det blir färre bankanställda.’
Har du något ytterligare exempel?
– Ja, ett tydligt exempel är TurboTax – en programvara som hjälper folk att göra sina skattedeklarationer i datorn. Det kostar bara från 40 dollar och uppåt att köpa, och miljoner amerikaner använder det. Självklart leder det programmet till färre uppdrag för alla deklarationsrådgivare och konsulter – men när det var deklarationstider senast talades det mest om hur indiska konsulter tog över en del uppdrag.
Vad ger du för råd till dina barn inför framtiden?
– Mina föräldrar uppmanade mig att studera juridik, vilket jag gjorde och inte tyckte var särskilt kul. Men jag försöker inte få mina barn att gå konst- och designskolor! Nej, det enda jag säger till dem är att de inte ska göra saker bara för att behaga andra, utan för att det känns meningsfullt för dem själva. Men om något av mina barn skulle vilja bli revisor skulle jag absolut inte försöka motverka det.
Hur tycker du att skolorna anpassat sig till hur samhället och arbetsmarknaden utvecklas?
– Här i USA går det tyvärr i fel riktning, i och med att man betonar skriftliga tester och utvärderingar mer och mer. Det är helt fel, för då uppmuntrar man lärdomar som går att mäta – och inte nyfikenhet, kreativitet och andra kvalitativa egenskaper som jag tror blir viktigare. Det är en utveckling som har mer att göra med utbildningspolitikernas regelverk än ungarnas framtid.
– Lärare och rektorer förstår vad det här handlar om, de som dagligen vistas i klassrummen. Det finns ett glapp mellan vad som händer där och vad skolpolitikerna tror är viktigt. Om jag fick bestämma skulle man låta bli att skära ner på undervisningen i bild, musik och drama i skolorna – det är ämnen som utvecklar just sådana sidor som kommer att behövas på framtidens arbetsmarknad.
Du säger ofta att en konstexamen (MFA) är ”den nya handelshögskoleexamen” (MBA). Men konstnärer har knappast en enkel arbetsmarknad?
– Nej, och jag tror att det kommer att vara svårt att klara sig för den som vill vara fri konstnär, tyvärr. Det är egentligen tillämpad konst jag menar. Ett exempel på hur arbetsmarknaden suger upp kreativa studenter är en designskola i Florida, som har utbildningsprogram i bland annat formgivning, datoranimering och digital konst. Ett företag som utvecklar spel anställde större delen av deras avgångsklass i elektronisk konst – 22 studenter på ett bräde! Även traditionella storbolag som General Motors och Procter & Gamble letar nu efter kreativa personer som kan hitta på nya produkter.
Vad har du för råd till arbetsvägledare och andra som ska ge råd om framtidens arbetsmarknad?
– Det gäller att hitta individens styrka och motivation för en skräddarsydd utbildningsväg.
Passar du själv in på din beskrivning av framtidens arbetstagare?
– Haha, nej, jag är själv väldigt styrd av min vänsterhjärna, och försöker anpassa mig till en värld i förändring så gott det går!
Hur då?
– Jag gick exempelvis en kurs i hur man tecknar med hjälp av sin högra hjärnhalva. Det var en omvälvande erfarenhet, och det förändrade mitt sätt att se på världen. Alla kan öva upp sin kreativitet, sin empati och sin förmåga att se former och helheter.
Ska man ha roligt på jobbet?
– Absolut! Lust och arbete hör ihop, det vet alla som har så kallade kreativa jobb. Se bara på hur Google låter sina anställda i Kalifornien göra vad de vill en femtedel av arbetstiden, för att de blir mer kreativa och motiverade då. Men det kräver en helt annan syn på arbetsledning än i en traditionell företagshierarki…
– Det är klart att rutinuppgifter inte alltid kan vara kul, men sådana jobb håller ändå på att försvinna österut eller till datorerna. De flesta är nog vana vid att tänka på arbetet som ett nödvändigt ont, en transportsträcka till pensioneringen – men en del av de förändringar jag talar om kommer att leda till att jobb handlar mindre om att enbart försörja sig och mer om personlig tillfredsställelse.
Gunilla Kinn
Fotnot: Daniel Pinks bok ”A Whole New Mind” kommer att ges ut på svenska under våren 2008 av förlaget Litteraturhuset. Bokens svenska titel blir: »Ett helt nytt sätt att se – från informationsålder till konceptålder«.
@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@Dan Pink – fakta
Yrke: Frilansskribent, föreläsare och uttolkare av tidsandan (och vad som i USA kallas ”public intellectual”).
Bor: i ett tegelhus i ett villaområde i Washington DC.
Familj: Gift, har tre barn (4, 8 och 11 år) som går i spansk- och engelskspråkig skola.
Utbildning: Fil kand (Bachelor of Arts) i lingvistik samt juristexamen från Yale.
Bakgrund: Talskrivare åt den förre vicepresidenten Al Gore 1995–1997; redaktör på Wired och skribent för andra tidningar (New York Times, Fast Company, Harvard Business Review m fl). Har aldrig jobbat som jurist (”den stora poängen med juristutbildningen var att jag träffade min fru där”).
Fritidsintressen: ”Ehhh, jag har inga särskilda – det tror jag är typiskt för oss fria agenter, som har vårt jobb som livsstil”.
Böcker: ”Free Agent Nation: The Future of Working for Yourself” (2002; begreppet ”fri agent” myntade Pink i en artikel i magasinet Fast Company 1997)
”A Whole New Mind: Why Right-Brainers Will Rule the Future” (2006)
Nästa bok: kommer i april och är en roman tecknad i den japanska manga-traditionen, om hur man gör karriär i företagsvärlden: ”The Adventure of Johnny Bunko: the Last Career Guide You'll Ever Need''.
Hemsida/blogg: http://www.danpink.com
Tuesday, May 22, 2007
Bildt till Mellanöstern nästa vecka
Sveriges respektive USA:s utrikesminister, Carl Bildt och Condoleezza Rice, i the Outer Office på amerikanska UD, samtal den 22 maj.
Foto: Gunilla Kinn
Washington (TT)
När utrikesminister Carl Bildt på tisdagen träffade sin amerikanska kollega Condoleezza Rice fick situationen i Mellanöstern stort utrymme. Bildt reser själv till Jerusalem och Ramallah redan i nästa vecka.
– Vi hoppas kunna hjälpa till att förbereda ett mer konkret palestinskt statsbyggande — som en del i fredsprocessen, sade Bildt till svenska journalister efter mötet med Rice, där han betonat vikten av stabilisering i regionen.
Utrikesministern beklagade att den palestinska samlingsregeringen inte är så effektiv som man skulle kunna önska.
– Men skulle den falla sönder och vi skulle få ett inbördeskrig, ett sammanbrott på den palestinska sidan, skulle det de facto innebära ett sammanbrott för fredsmöjligheten. Det har vi ett gemensamt ansvar att förhindra.
Halvtimmesmöte
Trots att samtalet mellan Carl Bildt och Condoleezza Rice i hennes mottagningsrum knappast varade längre än en halvtimme hann de med en lång rad heta utrikespolitiska frågor, förutom situationen i Mellanöstern: främst Iran, Irak, Kosovo och relationen mellan Ryssland, EU-länderna och USA.
Bildt skulle senare under tisdagen träffa flera andra företrädare för amerikanska utrikesdepartementet, däribland den politiske chefen Nicholas Burns.
– Irak har varit uppe i flera samtal, av lätt insedda skäl, sade Carl Bildt, som sade att han tagit upp att Sverige tagit emot en orimligt stor andel av den irakiska flyktingströmmen.
– Vi har en generös flyktingpolitik, och det ska vi ha! sade utrikesministern – men antydde att han tyckte att USA borde ta emot fler flyktingar från Irak.
– Här i USA förs nu en inrikespolitisk debatt om immigration som kanske gör det omöjligt. Det kan jag beklaga.
Moskva nästa
På fredag — efter att ha mellanlandat i Stockholm, men före besöket i Mellanöstern — reser Carl Bildt till Moskva. Där kommer Kosovo att stå högt på dagordningen. Rysslands roll är särskilt viktig, eftersom frågan om Kosovos framtid snart kommer att avgöras i säkerhetsrådet där Ryssland har vetorätt.
– Det är ett känsligt skede av förhandlingarna. Det gäller att bedriva kreativ diplomati. Ryssarna har starka synpunkter, men det har även amerikanarna och vi i EU.
Carl Bildt hävdade att han märker "en positiv efterklang" av Fredrik Reinfeldts USA-besök i förra veckan, och försvarade statsministerns val att fokusera på klimat och miljö.
– Som utrikesminister har man många andra frågor, sade Bildt.
– Det är ingen tvekan om att de svenska transatlantiska förbindelserna är fler nu. Vi för en mycket intensiv dialog.
Tuesday, November 21, 2006
Ingen Emmy till svensk-danska Kronprinsessan
New York, TT Spektra
Nej, det blev inget Emmy-pris till Kronprinsessan. En fransk dramadokumentär tog hem segern i den internationella TV-galan i New York på måndagskvällen.
-Vi var trots allt ett av bara fyra bidrag som nominerades, bland 700 förslag. Det är ändå ganska stort, sade huvudrollsinnehavaren Alexandra Rapaport efteråt.
Nog var det en besviken kvartett kvinnor som mötte den svenska pressen efter festbanketten på ett hotell i Midtown på Manhattan: förutom själva Kronprisessan Rapaport även producenten Anna Croneman, manusförfattaren Sara Heldt och den danska regissören Kathrine Windfeld.
Trots tuff konkurrens hade de haft visst hopp om att ro hem Emmy-statyetten i sin klass – TV-världens Oscar – för berättelsen om hur miljöministern Charlotte Ekeblad försöker sy ihop politisk karriär och privatliv.
Men det blev istället "Nuit Noire, 17 Octobre 1961" (Svart natt) som vann i klassen "TV-filmer/miniserier", en serie om den franska Algerietkrisen.
-Steven Spielberg har i alla fall sett Kronprinsessan, sade de nöjt och visade upp sina nomineringsmedaljer.
-Den här kan man ha när man förhandlar om gage, förklarade Sara Heldt.
Och skandinaviskorna verkade inte alltför nedslagna _ snarare revanschsugna. De tänker återkomma i framtiden med den fristående uppföljaren till Kronprinsessan som spelas in nästa år: Kungamordet, även den skriven av Hanne-Vibeke Holst.
Producenten Anna Croneman lyckades rentav med två nya införsäljningar, en av vardera serien, under själva festen .
-Ja, det betyder jättemycket att vara här, sade hon.
Däremot betonade hon hur svårt det är för en svensk-dansk-finsk samproduktion att klara sig i konkurrensen med de stora elefanterna. Kronprinsessan tävlade mot ett brasilianskt, ett franskt och ett brittiskt bidrag - från bolag med rejäla budgetar och länder med mer gångbara språk.
Anna Croneman hade själv tippat Nuit Noire som segrare.
-Jag visste att den skulle vinna. Det var en väldigt välgjord kvalitetsserie om en okänd del av Frankrikes historia.
Det galaklädda Kronprinsessan-gänget fick göra stilenlig entré på röd matta och inför smattrande kamerablixtar. Evenemanget var späckat av celebra gäster och prisutdelare, såsom skådespelarna Susan Sarandon och Lorenzo Lamas, CNN:s reporter Christiane Amanpour och TV-ankaret Katie Couric. Regissören Steven Spielberg fick specialpriset Founders Award.
Annars väcker Internationella Emmygalan ingen större uppmärksamhet i USA, som sällan importerar utländska TV-produktioner – det gör däremot den amerikanska Emmy-utdelningen, som sker på våren.
Nej, det blev inget Emmy-pris till Kronprinsessan. En fransk dramadokumentär tog hem segern i den internationella TV-galan i New York på måndagskvällen.
-Vi var trots allt ett av bara fyra bidrag som nominerades, bland 700 förslag. Det är ändå ganska stort, sade huvudrollsinnehavaren Alexandra Rapaport efteråt.
Nog var det en besviken kvartett kvinnor som mötte den svenska pressen efter festbanketten på ett hotell i Midtown på Manhattan: förutom själva Kronprisessan Rapaport även producenten Anna Croneman, manusförfattaren Sara Heldt och den danska regissören Kathrine Windfeld.
Trots tuff konkurrens hade de haft visst hopp om att ro hem Emmy-statyetten i sin klass – TV-världens Oscar – för berättelsen om hur miljöministern Charlotte Ekeblad försöker sy ihop politisk karriär och privatliv.
Men det blev istället "Nuit Noire, 17 Octobre 1961" (Svart natt) som vann i klassen "TV-filmer/miniserier", en serie om den franska Algerietkrisen.
-Steven Spielberg har i alla fall sett Kronprinsessan, sade de nöjt och visade upp sina nomineringsmedaljer.
-Den här kan man ha när man förhandlar om gage, förklarade Sara Heldt.
Och skandinaviskorna verkade inte alltför nedslagna _ snarare revanschsugna. De tänker återkomma i framtiden med den fristående uppföljaren till Kronprinsessan som spelas in nästa år: Kungamordet, även den skriven av Hanne-Vibeke Holst.
Producenten Anna Croneman lyckades rentav med två nya införsäljningar, en av vardera serien, under själva festen .
-Ja, det betyder jättemycket att vara här, sade hon.
Däremot betonade hon hur svårt det är för en svensk-dansk-finsk samproduktion att klara sig i konkurrensen med de stora elefanterna. Kronprinsessan tävlade mot ett brasilianskt, ett franskt och ett brittiskt bidrag - från bolag med rejäla budgetar och länder med mer gångbara språk.
Anna Croneman hade själv tippat Nuit Noire som segrare.
-Jag visste att den skulle vinna. Det var en väldigt välgjord kvalitetsserie om en okänd del av Frankrikes historia.
Det galaklädda Kronprinsessan-gänget fick göra stilenlig entré på röd matta och inför smattrande kamerablixtar. Evenemanget var späckat av celebra gäster och prisutdelare, såsom skådespelarna Susan Sarandon och Lorenzo Lamas, CNN:s reporter Christiane Amanpour och TV-ankaret Katie Couric. Regissören Steven Spielberg fick specialpriset Founders Award.
Annars väcker Internationella Emmygalan ingen större uppmärksamhet i USA, som sällan importerar utländska TV-produktioner – det gör däremot den amerikanska Emmy-utdelningen, som sker på våren.
Wednesday, November 15, 2006
Skarpt läge
Gunilla Kinn skriver om debatten kring Kanadas militära insats i Afghanistan.
Axess 8/2006
Kanada är inget krigiskt land. Kanada bevarar, liksom Sverige, hellre freden. Det var den dåvarande kanadensiske utrikesministern Lester Pearson som i samband med Suez-krisen kom på det där med FN:s blå baskrar – en idé han lyckades sälja in till generalsekreteraren Dag Hammarskjöld, och som renderade honom Nobels fredspris 1957. Fredsbevarande trupper, i så gott som all världens krishärdar, är sedan dess en lika stark del av Kanadas identitet som hockey och lönnsirap.
Så såg det även ut för några år sedan, då Kanadas dåvarande liberala regering sade tvärt nej till att delta i USA:s invasion av Irak 2003. Istället satsade den på att skicka fredsbevarande trupper till Kandahar i Afghanistan, ett beslut som hade brett stöd bland kanadensarna i gemen.
Men sedan dess har något hänt. “Kanada, ut ur Afghanistan! Nej till Kanadas militära partnerskap med USA!” står det på flygblad som delats ut av Le Collectif Échec à la Guerre i Montréal, i samband med regeringskritiska demonstrationer under hösten. Den kanadensiska allmänheten har blivit alltmer skeptisk till den kanadensiska militärens närvaro i södra Afghanistan. Opinionen har svängt i takt med att alltfler soldater stupat – drygt 30 bara i år, av totalt ett 40-tal under den tid Kanada funnits på plats. Tidningarna har skildrat hur såväl soldaternas anhöriga som tunga debattörer – som förra nedrustningsambassadören vid FN, Peggy Mason – undrar vad Kanada egentligen har där att göra. Rapporter från tankesmedjan Senlis Council (den färskaste är “Losing Hearts and Minds in Afghanistan”) som har visat att de militära operationerna misslyckats – så att talibanerna fått fäste igen, samt att ekonomin är beroende av opiumodling – har blåst under kritiken.
– Anledningen till att debatten är så intensiv är att att vi inte alls sysslar med fredsoperationer i södra Afghanistan nu. Det handlar om rena strider, med luftbombningar av byar med civila offer samt extremt många dödade och skadade kanadensiska soldater, menar Peggy Mason.
Många ser också Kanada som alltför lierat med den fortgående amerikanska militära operationen i Afghanistan, med USA:s ”War on Terror”. Tanken var från början att samarbeta med brittiska och holländska kolleger – men några sådana hade inte anlänt när de kanadensiska trupperna landade, och istället kom ”Operation Archer”, som den kallas, att samordnas med USA:s. Först i somras tog Nato över kommandot.
Att 2 300 kanadensiska soldater varit och är involverade i strider, i detta fall mot motståndsmän och terrorister, stör deras landsmäns självbild. Det är ju jänkarna som sysslar med sådant.
Tillsammans med Sverige har Kanada länge varit en av världens mest ivriga FN-kramare. Landet har varit drivande i en rad initiativ som moderniserat det multilaterala samarbetet – som kampen mot landminor, “human security”-idén om att fokusera på människors och inte staters säkerhet, och begreppet “skyldighet att skydda” som nu anammats av FN.
Men under de senaste åren har innebörden av vad “fredsbevarande” betyder ändrats. Det som en gång gick ut på att övervaka gränser, eldupphör och vapenstillestånd är idag, sedan Kalla krigets slut, snarare “fredsbyggnad” – eller rentav “fredsframtvingande”. Militära styrkor används ofta till att anlägga vägar och skolor, eller upprätthålla lag och ordning i ett land där statsmakten havererat.
Något sådant var också tanken med Afghanistan-operationen. Men de kanadensiska soldaterna tycks ha drabbats av de amerikanska kollegernas oförmåga att hantera jakten på talibaner. Dessutom har Canadian Armed Forces lobbat hos den nya konservativa regeringen för att få ta en mer aktivt stridande roll, enligt säkerhetsexperten Ernie Regehr på Project Plougshares.
– Regeringen Harper låter som Vita huset nu – att vi måste stanna och slåss tills jobbet är gjort, säger Ernie Regehr.
– Vi ska inte lämna Afghanistan i sticket. Men vi kan nog inte stanna i de talibankontrollerade områdena, utan borde koncentrera oss på att stabilisera övriga delar av landet.
Som bekant brottas även Sverige med övergången till en värld med nya, komplicerade säkerhetsrisker, och övergången till ett insatsförsvar lovar att fler svenska soldater ska ut i världen och tvinga fram fred.
Idag är den svenska närvaron i Afghanistan relativt liten jämfört med Kanadas (cirka 240 soldater i den lugnare, norra delen av landet, med två rapporterade dödsfall), men den kanadensiska erfarenheten kan ändå ses som olycksbådande för vad svenska soldater, politiker och allmänhet kan vänta sig.
Trots detta vill Sveriges utrikesminister snarare satsa på fler liknande insatser än färre.
– Kanada och Sverige har ju en likartad tradition när det gäller deltagande i FN-operationer, säger Carl Bildt på en pressträff i Washington, där han dimpt ner för möten med sina amerikanska kolleger.
Utrikesministern förklarar förvisso att han inte är så insatt i den kanadensiska debatten. Men han konstaterar att hans “bosniska erfarenhet” lärt honom att “vi måste ha förmåga till lite mer robusta operationer” – och då är Kanada ett föredöme, enligt Bildt.
– Kanadensarna har gjort ett mycket stort åtagande i södra Afghanistan. Man kan bara känna en viss beundran för den viljan och förmågan.
Regeringen ska förstärka Sveriges möjlighet att delta i stabilitetsoperationer, genom en ökning av anslagen med 30 procent.
– Var detta kommer att användas är för tidigt att ha någon mening om, säger Carl Bildt.
– Men det innebär att vi har möjlighet till ökat internationellt ansvarstagande. De senaste åren har det skett en viss nedrustning av Sveriges fredsoperationspotential – och den tänker vi återskapa i någon utsträckning.
Dilemmat är att den klassiska bilden av fredsbevarande inte längre passar verkligheten, utom kanske i Cypern. Kanada är ett av få länder som alls haft militär kapacitet att vara i Kandahar-regionen, och demonstranter som de i Montréal har i regel svårt att förklara hur blå baskrar ska hantera säkerhetshot från rebellgrupper, terrorister och opiesmugglare.
Men den kanadensiska regeringen har inte heller lyckats så bra med att visa varför uppdraget i Afghanistan är viktigt. Återstår att se om Carl Bildt klarar opinionsarbetet bättre än sina kanadensiska kolleger, och om Sverige och svenskarna är redo för fredsframtvingande operationer.
Axess 8/2006
Kanada är inget krigiskt land. Kanada bevarar, liksom Sverige, hellre freden. Det var den dåvarande kanadensiske utrikesministern Lester Pearson som i samband med Suez-krisen kom på det där med FN:s blå baskrar – en idé han lyckades sälja in till generalsekreteraren Dag Hammarskjöld, och som renderade honom Nobels fredspris 1957. Fredsbevarande trupper, i så gott som all världens krishärdar, är sedan dess en lika stark del av Kanadas identitet som hockey och lönnsirap.
Så såg det även ut för några år sedan, då Kanadas dåvarande liberala regering sade tvärt nej till att delta i USA:s invasion av Irak 2003. Istället satsade den på att skicka fredsbevarande trupper till Kandahar i Afghanistan, ett beslut som hade brett stöd bland kanadensarna i gemen.
Men sedan dess har något hänt. “Kanada, ut ur Afghanistan! Nej till Kanadas militära partnerskap med USA!” står det på flygblad som delats ut av Le Collectif Échec à la Guerre i Montréal, i samband med regeringskritiska demonstrationer under hösten. Den kanadensiska allmänheten har blivit alltmer skeptisk till den kanadensiska militärens närvaro i södra Afghanistan. Opinionen har svängt i takt med att alltfler soldater stupat – drygt 30 bara i år, av totalt ett 40-tal under den tid Kanada funnits på plats. Tidningarna har skildrat hur såväl soldaternas anhöriga som tunga debattörer – som förra nedrustningsambassadören vid FN, Peggy Mason – undrar vad Kanada egentligen har där att göra. Rapporter från tankesmedjan Senlis Council (den färskaste är “Losing Hearts and Minds in Afghanistan”) som har visat att de militära operationerna misslyckats – så att talibanerna fått fäste igen, samt att ekonomin är beroende av opiumodling – har blåst under kritiken.
– Anledningen till att debatten är så intensiv är att att vi inte alls sysslar med fredsoperationer i södra Afghanistan nu. Det handlar om rena strider, med luftbombningar av byar med civila offer samt extremt många dödade och skadade kanadensiska soldater, menar Peggy Mason.
Många ser också Kanada som alltför lierat med den fortgående amerikanska militära operationen i Afghanistan, med USA:s ”War on Terror”. Tanken var från början att samarbeta med brittiska och holländska kolleger – men några sådana hade inte anlänt när de kanadensiska trupperna landade, och istället kom ”Operation Archer”, som den kallas, att samordnas med USA:s. Först i somras tog Nato över kommandot.
Att 2 300 kanadensiska soldater varit och är involverade i strider, i detta fall mot motståndsmän och terrorister, stör deras landsmäns självbild. Det är ju jänkarna som sysslar med sådant.
Tillsammans med Sverige har Kanada länge varit en av världens mest ivriga FN-kramare. Landet har varit drivande i en rad initiativ som moderniserat det multilaterala samarbetet – som kampen mot landminor, “human security”-idén om att fokusera på människors och inte staters säkerhet, och begreppet “skyldighet att skydda” som nu anammats av FN.
Men under de senaste åren har innebörden av vad “fredsbevarande” betyder ändrats. Det som en gång gick ut på att övervaka gränser, eldupphör och vapenstillestånd är idag, sedan Kalla krigets slut, snarare “fredsbyggnad” – eller rentav “fredsframtvingande”. Militära styrkor används ofta till att anlägga vägar och skolor, eller upprätthålla lag och ordning i ett land där statsmakten havererat.
Något sådant var också tanken med Afghanistan-operationen. Men de kanadensiska soldaterna tycks ha drabbats av de amerikanska kollegernas oförmåga att hantera jakten på talibaner. Dessutom har Canadian Armed Forces lobbat hos den nya konservativa regeringen för att få ta en mer aktivt stridande roll, enligt säkerhetsexperten Ernie Regehr på Project Plougshares.
– Regeringen Harper låter som Vita huset nu – att vi måste stanna och slåss tills jobbet är gjort, säger Ernie Regehr.
– Vi ska inte lämna Afghanistan i sticket. Men vi kan nog inte stanna i de talibankontrollerade områdena, utan borde koncentrera oss på att stabilisera övriga delar av landet.
Som bekant brottas även Sverige med övergången till en värld med nya, komplicerade säkerhetsrisker, och övergången till ett insatsförsvar lovar att fler svenska soldater ska ut i världen och tvinga fram fred.
Idag är den svenska närvaron i Afghanistan relativt liten jämfört med Kanadas (cirka 240 soldater i den lugnare, norra delen av landet, med två rapporterade dödsfall), men den kanadensiska erfarenheten kan ändå ses som olycksbådande för vad svenska soldater, politiker och allmänhet kan vänta sig.
Trots detta vill Sveriges utrikesminister snarare satsa på fler liknande insatser än färre.
– Kanada och Sverige har ju en likartad tradition när det gäller deltagande i FN-operationer, säger Carl Bildt på en pressträff i Washington, där han dimpt ner för möten med sina amerikanska kolleger.
Utrikesministern förklarar förvisso att han inte är så insatt i den kanadensiska debatten. Men han konstaterar att hans “bosniska erfarenhet” lärt honom att “vi måste ha förmåga till lite mer robusta operationer” – och då är Kanada ett föredöme, enligt Bildt.
– Kanadensarna har gjort ett mycket stort åtagande i södra Afghanistan. Man kan bara känna en viss beundran för den viljan och förmågan.
Regeringen ska förstärka Sveriges möjlighet att delta i stabilitetsoperationer, genom en ökning av anslagen med 30 procent.
– Var detta kommer att användas är för tidigt att ha någon mening om, säger Carl Bildt.
– Men det innebär att vi har möjlighet till ökat internationellt ansvarstagande. De senaste åren har det skett en viss nedrustning av Sveriges fredsoperationspotential – och den tänker vi återskapa i någon utsträckning.
Dilemmat är att den klassiska bilden av fredsbevarande inte längre passar verkligheten, utom kanske i Cypern. Kanada är ett av få länder som alls haft militär kapacitet att vara i Kandahar-regionen, och demonstranter som de i Montréal har i regel svårt att förklara hur blå baskrar ska hantera säkerhetshot från rebellgrupper, terrorister och opiesmugglare.
Men den kanadensiska regeringen har inte heller lyckats så bra med att visa varför uppdraget i Afghanistan är viktigt. Återstår att se om Carl Bildt klarar opinionsarbetet bättre än sina kanadensiska kolleger, och om Sverige och svenskarna är redo för fredsframtvingande operationer.
Wednesday, October 25, 2006
Stor risk för nytt strul i amerikanska val
Washington (TT)
Vid förra presidentvalet stod en armé av jurister beredda att flyga till vilken plats som helst i USA där valresultatet kunde bli lika jämnt som i Florida 2000. I år lär de vara redo igen.
- Det kan mycket väl bli en repris av det strul vi såg för sex år sedan. Blir läget jämnt någonstans lär båda partierna ta till alla medel för att hitta fel, säger statsvetaren Jamie McKown på College of the Atlantic i Maine.
Mycket står på spel i de många valen i USA den 7 november. Demokraterna hoppas få den majoritet i kongressen som republikanerna nu har i båda kamrarna. Blir det jämnt kan det dröja innan resultatet är klart.
- Senatsvalen i Ohio, New Jersey, Montana, Tennessee, Missouri, Virginia och Rhode Island kan bli riktigt jämna, spår professor McKown.
Från Florida 2000 minns vi gammalmodiga hålkort och maskiner med krånglande spakar. Fler problem när amerikanerna röstar: långa köer som folk inte hinner stå i, vallokaler som stänger för tidigt, svårtolkade vallängder, okunniga volontärer, id-strul och andra bristande rutiner.
- Har man ett så decentraliserat system i ett stort land som USA blir det så här. Det är ju inte bara olika rutiner mellan delstaterna, utan även mellan de olika distrikten, förklarar Sören Holmberg, professor i statsvetenskap och nu på besök i USA.
- Enda lösningen vore att införa ett enda system över hela landet — och det vill de ju inte...
Nya valregler
Fiaskot i Florida ledde till en reform, "Help America Vote Act", som får genomslag i årets val men som av många valforskare anses vara en halvmesyr.
I många delstater används i år första gången elektroniska röstningsapparater där väljaren klickar på en skärm. Olyckskorparna kraxar att systemet bäddar för manipulation, om maskinerna inte ger en pappersutskrift.
- Datorer får alltid skulden — men valresultat är svårkontrollerade även med röstkort av papper, påpekar Jamie McKown.
Metoder som medvetet hindrar vissa att rösta förekommer också. TT har sett ett falskt flygblad som 2004 spreds i ett område där svarta bor — och där det påstods att valdagen flyttats framåt en dag, för dem som tänkt stödja demokraterna. Vem som sprider sådana flygblad är svårt att spåra.
Utpressning
Nyligen avslöjades att en kampanjarbetare för en republikansk kandidat i Orange County i Kalifornien skickat brev till 14 000 invandrarväljare. Det påstods felaktigt på spanska att de saknar rösträtt och riskerar utvisning om de ändå röstar.
- Usch! Även på 1800-talet var det nykomlingarna som drabbades av hot och falska fakta, säger Jamie McKown.
Han berättar om hur såväl demokrater som republikaner i USA:s historia försökt hindra dem på "den andra sidan" att rösta, vare sig det varit svarta, irländska katoliker eller tyska protestanter.
- Vårt valsystem är känsligt för manipulationer. Men det handlar knappast om centralstyrda konspirationer.
Att valmaskinstillverkaren Diebold levererat såväl utrustningen i den delstat som avgjorde segern för George Bush 2004, Ohio, som pengapåsar till republikanerna har dock väckt starka konspirationsmisstankar hos aktivister och bloggare. Men demokratiska partiet avstod från att utreda valfusk i Ohio — den gången.
Medborgargranskning av valprocessen, med kritik mot Diebold: http://www.blackboxvoting.orgTuesday, October 24, 2006
Spel på hög nivå tröttar ut FN-diplomaterna
Washington/New York (TT)
Små chokladbitar i blå silkespåsar märkta Venezuela, och mjuka dockor i traditionell guatemalansk stil att ha under kudden för att sova bort bekymmer — sådana sofistikerade diplomatiska smörjmedel har delats ut i FN:s högkvarter.
På onsdagen börjar åter omröstningarna om vilket land som ska efterträda Argentina i säkerhetsrådet.
Den sydamerikanska gruppen har inte kunnat enas om en kandidat, och varken Guatemala eller Venezuela har lyckats få de två tredjedelar av rösterna som krävs.
Vid det här laget suckar de flesta FN-diplomater över turerna.
- Läget är låst. Ingenting tyder på att något av länderna tänker ge sig, säger förstesekreteraren Jerzy Makarowski på Sveriges FN-delegation.
- Nu har vi suttit där i 35 omgångar — och ser hur resultatet pendlar hela tiden. Det är ganska tröttsamt och irriterande.
Sverige lär rösta på Guatemala men har annars valt att betrakta spelet utifrån. Omröstningen är sluten, så det är omöjligt att veta hur och varför sympatierna skiftar — för röstetalen varierar.
Chávez tar chansen
Men Guatemala brukar få drygt 100 röster — främst från länder i Europa och Asien — och Venezuela cirka 75. För att vinna krävs det 128.
I det läget borde Venezuela kanske överväga att dra sig ur. Landet har redan suttit fyra gånger i rådet; Guatemala har aldrig gjort det.
Men president Hugo Chávez tar chansen att synas på världspolitikens scen så länge han kan. Hans giftdrypande, USA-kritiska tal i FN nyligen gav honom stöd bland många fattiga småländer, som tycker det är uppfriskande att någon ger supermakten en känga. Även Kina, Ryssland och Brasilien har gett Venezuela sitt stöd.
Andra befarar att Venezuelas retorik skulle polarisera och sabotera säkerhetsrådets arbete, där känsliga frågor som Nordkorea och Iran står på dagordningen — och Bush bävar för att dessa länder får in sin kompis Chávez i rådet.
Det hela har fått karaktären av kalla kriget i 2000-talstappning, för eller emot USA.
Choklad och olja
- Vi kämpar inte mot Guatemala, utan mot USA, förklarar en diplomat på Venezuelas ambassad som TT träffar i Washington.
- Venezuela kommer att vara oberoende och verka för fred. Vi fortsätter kämpa för att vinna.
Venezuela anklagar USA för att pressa stater att rösta på Guatemala, och USA antyder att Venezuela köper röster inte bara med choklad utan även med olja. Klart är att Hugo Chávez kampanjat världen runt för sin sak i månader, även genom förmånliga oljekontrakt.
Frågan är uppenbart viktig för USA. De flesta FN-delegationer skickar nu yngre diplomater till omröstningarna — men USA:s ambassadör John Bolton sitter själv med hela tiden, och förklarar för alla som vill lyssna att resultaten visar att Venezuela knappast lär vinna.
Hur spelet ska sluta avgörs i Caracas respektive Guatemala. Men det hela kan pågå ett bra tag till — 1979 blev det 155 omröstningar mellan Kuba och Colombia utan att någondera vann. Då fick Mexiko platsen; nu talas det om Uruguay, Costa Rica eller Dominikanska republiken.
- Men finns det någon kompromisskandidat vet vi det inte, säger en luttrad FN-diplomat.
- Det kan bli vilken utgång som helst.
Thursday, October 12, 2006
Orhan Pamuk smickrad över Nobelpriset
Publicerad av TT Spektra.
–Jag känner mig mycket hedrad och smickrad! Jag kommer till Stockholm med min dotter för att ta emot priset i december, berättar årets Nobelpristagare i litteratur – den turkiske författaren Orhan Pamuk.
Klockan var strax före sju på morgonen i New York när han fick veta.
–Jag låg och sov när telefonen ringde, före det officiella tillkännagivandet. Det var min agent i London som hade talat med Svenska akademien. Sedan ringde Horace Engdahl. Han läste upp prismotiveringen – och den var väldigt lyhörd, mycket elegant.
Orhan Pamuk är själv elegant, klädd i svart sammetskostym när han lite motvilligt men gentlemannamässigt tar emot reportrar på sin förläggares kontor, på 57:e gatan mitt på Manhattan.
Anledningen till att han befinner sig i New York är att han under hösten ska undervisa i kreativt skrivande på Columbia-universitet, där han också verkade på 1980-talet. Samtidigt skriver han på en kärleksroman.
–Idag är en glädjens dag, en dag att fira. Det är också ett firande av turkisk kultur och litteratur och det turkiska språket, säger en stolt författare.
Han vill ogärna tala i politiska termer, och uppfattar inte att Svenska akademien på något vis påverkats av åtalen mot honom i Turkiet.
–Nej, jag tror inte detta är politiskt. Och idag är inte en dag med politik för mig, utan enbart en dag att fira.
Orhan Pamuk har varit flitigt tippad som pristagare de senaste åren, vilket han naturligtvis varit medveten om.
–Så många har frågat mig, i åratal! Förläggare, vänner, journalister... Nobelpriset har därför inte varit något som jag inte tänkt på, men jag har heller inte gått runt och funderat på det jämt.
På förlaget Alfred A Knopf hade man vid TT:s besök knappt börjat planera hur det hela ska firas, och stämningen var allmänt hektisk.
-Vi tycker naturligtvis det är väldigt roligt, säger förläggaren George Andreou, som också representerar Nobelpristagaren V S Naipaul i USA.
-Orhan Pamuk har varit favorit till priset i så många år att jag trodde det var kört. Därför blev det faktiskt en riktig överraskning för mig idag. Annars har han och jag mest diskuterat flyttkartonger, ler han.
-Men jag vet ingen som är mer förtjänt! Det är roligt att den som belönas är en författare som är mitt i sin gärning, som skriver och som kommer att fortsätta skriva.
–Jag känner mig mycket hedrad och smickrad! Jag kommer till Stockholm med min dotter för att ta emot priset i december, berättar årets Nobelpristagare i litteratur – den turkiske författaren Orhan Pamuk.
Klockan var strax före sju på morgonen i New York när han fick veta.
–Jag låg och sov när telefonen ringde, före det officiella tillkännagivandet. Det var min agent i London som hade talat med Svenska akademien. Sedan ringde Horace Engdahl. Han läste upp prismotiveringen – och den var väldigt lyhörd, mycket elegant.
Orhan Pamuk är själv elegant, klädd i svart sammetskostym när han lite motvilligt men gentlemannamässigt tar emot reportrar på sin förläggares kontor, på 57:e gatan mitt på Manhattan.
Anledningen till att han befinner sig i New York är att han under hösten ska undervisa i kreativt skrivande på Columbia-universitet, där han också verkade på 1980-talet. Samtidigt skriver han på en kärleksroman.
–Idag är en glädjens dag, en dag att fira. Det är också ett firande av turkisk kultur och litteratur och det turkiska språket, säger en stolt författare.
Han vill ogärna tala i politiska termer, och uppfattar inte att Svenska akademien på något vis påverkats av åtalen mot honom i Turkiet.
–Nej, jag tror inte detta är politiskt. Och idag är inte en dag med politik för mig, utan enbart en dag att fira.
Orhan Pamuk har varit flitigt tippad som pristagare de senaste åren, vilket han naturligtvis varit medveten om.
–Så många har frågat mig, i åratal! Förläggare, vänner, journalister... Nobelpriset har därför inte varit något som jag inte tänkt på, men jag har heller inte gått runt och funderat på det jämt.
På förlaget Alfred A Knopf hade man vid TT:s besök knappt börjat planera hur det hela ska firas, och stämningen var allmänt hektisk.
-Vi tycker naturligtvis det är väldigt roligt, säger förläggaren George Andreou, som också representerar Nobelpristagaren V S Naipaul i USA.
-Orhan Pamuk har varit favorit till priset i så många år att jag trodde det var kört. Därför blev det faktiskt en riktig överraskning för mig idag. Annars har han och jag mest diskuterat flyttkartonger, ler han.
-Men jag vet ingen som är mer förtjänt! Det är roligt att den som belönas är en författare som är mitt i sin gärning, som skriver och som kommer att fortsätta skriva.
Monday, October 09, 2006
Sydkorean enhälligt vald av FN:s säkerhetsråd
New York (TT)
FN:s åttonde generalsekreterare heter Ban Ki-Moon. Sydkoreas utrikesminister fick en intensiv arbetsdag när säkerhetsrådet på måndagen nominerade honom som efterträdare till Kofi Annan.
- Det är ett smått opassande sammanträffande att vi samma dag väljer en generalsekreterare från Sydkorea samtidigt som vi i säkerhetsrådet diskuterar Nordkoreas kärnvapensprängning, sade USA:s FN-ambassadör John Bolton.
- Det visar vilka framsteg Sydkorea gjort sedan andra världskriget, samtidigt som Nordkorea gått bakåt.
Säkerhetsrådet föreslår alltså sydkoreanen Ban Ki-Moon, 62 år, till posten som FN:s främste företrädare. Senare denna vecka väntas generalförsamlingen rösta fram honom formellt. Vid årsskiftet får han då efterträda Kofi Annan, som går i pension efter tio år med det han kallat "världens svåraste jobb".
Koreansk kris
Ban Ki-Moon får många konflikthärdar på sitt bord. Framtiden får utvisa om det, vad gäller krisen med Nordkoreas kärnvapen, är en för- eller nackdel att han är sydkorean. Andra brännande aktuella FN-frågor är Iran och Mellanöstern, samt det pågående folkmordet i Sudan. Dessutom gäller det att reformera FN:s egen organisation, ett arbete Annan påbörjat.
Själv säger Ban Ki-Moon i en kommentar att han är hedrad över nomineringen. Han beskriver sig som en medlare, som kan vara tuff när det krävs. "Jag kanske ser mjuk ut utanpå, men jag har inre styrka när det är nödvändigt", har han också sagt.
Karriärdiplomat
I drygt två år har Ban varit Sydkoreas utrikesminister, efter en lång karriär som diplomat. Han var en av de första kandidaterna till FN-posten, vilket förståsigpåare länge påstod skulle slå tillbaka - men alla 15 medlemmar i rådet röstade för honom på måndagen. Övriga kandidater drog sig tillbaka efter provvalen, när det stod klart att de inte hade samma stöd.
- Ban Ki-Moon har fört en framgångsrik kampanj. Men det var överraskande att valet gick så snabbt, säger Sveriges FN-ambassadör Anders Lidén.
- Jag har hört många positiva saker om honom, från olika läger. Ban Ki-Moon kan FN-frågorna och har lång diplomatisk erfarenhet. Nu gäller det att han kan visa moraliskt ledarskap och agera självständigt.
Gunilla Kinn
FN:s åttonde generalsekreterare heter Ban Ki-Moon. Sydkoreas utrikesminister fick en intensiv arbetsdag när säkerhetsrådet på måndagen nominerade honom som efterträdare till Kofi Annan.
- Det är ett smått opassande sammanträffande att vi samma dag väljer en generalsekreterare från Sydkorea samtidigt som vi i säkerhetsrådet diskuterar Nordkoreas kärnvapensprängning, sade USA:s FN-ambassadör John Bolton.
- Det visar vilka framsteg Sydkorea gjort sedan andra världskriget, samtidigt som Nordkorea gått bakåt.
Säkerhetsrådet föreslår alltså sydkoreanen Ban Ki-Moon, 62 år, till posten som FN:s främste företrädare. Senare denna vecka väntas generalförsamlingen rösta fram honom formellt. Vid årsskiftet får han då efterträda Kofi Annan, som går i pension efter tio år med det han kallat "världens svåraste jobb".
Koreansk kris
Ban Ki-Moon får många konflikthärdar på sitt bord. Framtiden får utvisa om det, vad gäller krisen med Nordkoreas kärnvapen, är en för- eller nackdel att han är sydkorean. Andra brännande aktuella FN-frågor är Iran och Mellanöstern, samt det pågående folkmordet i Sudan. Dessutom gäller det att reformera FN:s egen organisation, ett arbete Annan påbörjat.
Själv säger Ban Ki-Moon i en kommentar att han är hedrad över nomineringen. Han beskriver sig som en medlare, som kan vara tuff när det krävs. "Jag kanske ser mjuk ut utanpå, men jag har inre styrka när det är nödvändigt", har han också sagt.
Karriärdiplomat
I drygt två år har Ban varit Sydkoreas utrikesminister, efter en lång karriär som diplomat. Han var en av de första kandidaterna till FN-posten, vilket förståsigpåare länge påstod skulle slå tillbaka - men alla 15 medlemmar i rådet röstade för honom på måndagen. Övriga kandidater drog sig tillbaka efter provvalen, när det stod klart att de inte hade samma stöd.
- Ban Ki-Moon har fört en framgångsrik kampanj. Men det var överraskande att valet gick så snabbt, säger Sveriges FN-ambassadör Anders Lidén.
- Jag har hört många positiva saker om honom, från olika läger. Ban Ki-Moon kan FN-frågorna och har lång diplomatisk erfarenhet. Nu gäller det att han kan visa moraliskt ledarskap och agera självständigt.
Gunilla Kinn
Tuesday, September 12, 2006
Nu är Jan Eliasson enbart utrikesminister
Texten utskickad i något redigerad version av TT den 12 september.
-Från och med nu har jag bara ett enda jobb, på söndag vet jag om jag har något jobb över huvud taget!
Jan Eliasson har haft en New York-vecka med många tack- och avskedsföreställningar. Efter sitt år som ordförande för FN:s generalförsamling hyllas han av många, men får kritik från USA för bristande ledarskap.
-Roligast det här året har varit att driva igenom rådet för mänskliga rättigheter och en strategi mot terrorism – att det gick igenom, trots alla olyckskorpar som kraxade att det aldrig skulle gå!
Jan Eliasson tar emot TT minuter innan en limousine kör honom till flyplatsen. Resterna av en tårta från avskedskalaset med medarbetarna står på bordet. Några timmar tidigare höll han sitt sista tal inför generalförsamlingen – om vikten av att alla länder arbetar tillsammans mot terror och miljöhot.
-Jag är stolt över att Sverige fått leda diplomatin i FN. Trots den turbulens som råder i världspolitiken har generalförsamlingen lyckats få igenom viktiga reformer.
Förutom MR-rådet och antiterrorplanen handlar det främst om fredsbyggnadskommissionen – och om skyldigheten att skydda människor mot folkmord och krigsförbrytelser. Den har alla länder röstat fram, även Sudan.
TT: Många läsare undrar nog varför FN då inte gör något åt folkmordet i Darfur-provinsen, trots alla gånger världssamfundet sagt "aldrig mer"?
-Jag är lika frustrerad som läsarna! Vi befinner oss i en krisartad situation, även om Darfur inte varit på min dagordning utan säkerhetsrådets. Allt faller på att Sudans regering vägrar släppa in internationella styrkor. Även Sverige måste vara berett att hjälpa till i Sudan, men då kan det handla om att utkämpa ett långvarigt krig.
Ingrepp av Gud
Eliasson menar att förväntningarna på FN är orimligt höga, och att andra organisationer som Världsbanken måste bidra mer. Detta ska ske genom fredsbyggnadskommissionen som snart börjar fungera, med Sierra Leone och Burundi som första fall.
-Men både FN och EU kan spela en mycket viktigare roll i Irak och Mellanöstern än nu.
Eliasson har haft långa arbetsdagar, periodvis upp till 14 timmar per dag.
-Jobbigt, ja, men jag klagar inte! Detta är mitt liv. Det är fantastiskt att få vara med och påverka.
-Såvitt jag kan bedöma har Eliasson skött sin uppgift extremt väl, säger FN-veteranen sir Brian Urquhart, medarbetare till Dag Hammarskjöld på 1950-talet.
-Särskilt människorättsrådet var ett framsteg. Att reformera FN:s säkerhetsråd har inte varit möjligt, men där tror jag att det enda som går vore ett ingripande av Gud.
Jan Eliasson är en favorit i FN-korridorerna. Många beklagar att han inte lär komma ifråga för posten som generalsekreterare (det anses vara en asiats tur). Alla FN-korrespondenter TT talat med prisar hans integritet, kunskap, brobyggande samt förmåga att skapa samförstånd och "goda vibrationer".
Relationen till USA har däremot ofta varit känslig under året _ och en mycket centralt placerad källa på den amerikanska FN-missionen kritiserar Eliasson rejält:
-Han var i stort sett frånvarande det sista halvåret. FN led av brist på ledarskap, i en tid då vi behöver reformer. Sverige behöver en utrikesminister som gör sitt jobb på heltid.
Jan Eliasson, som dimpt ner i den svenska valrörelsen, säger själv:
-Nu ser jag fram emot att ha ett enda jobb, och det är som utrikesminister.
/Gunilla Kinn
-Från och med nu har jag bara ett enda jobb, på söndag vet jag om jag har något jobb över huvud taget!
Jan Eliasson har haft en New York-vecka med många tack- och avskedsföreställningar. Efter sitt år som ordförande för FN:s generalförsamling hyllas han av många, men får kritik från USA för bristande ledarskap.
-Roligast det här året har varit att driva igenom rådet för mänskliga rättigheter och en strategi mot terrorism – att det gick igenom, trots alla olyckskorpar som kraxade att det aldrig skulle gå!
Jan Eliasson tar emot TT minuter innan en limousine kör honom till flyplatsen. Resterna av en tårta från avskedskalaset med medarbetarna står på bordet. Några timmar tidigare höll han sitt sista tal inför generalförsamlingen – om vikten av att alla länder arbetar tillsammans mot terror och miljöhot.
-Jag är stolt över att Sverige fått leda diplomatin i FN. Trots den turbulens som råder i världspolitiken har generalförsamlingen lyckats få igenom viktiga reformer.
Förutom MR-rådet och antiterrorplanen handlar det främst om fredsbyggnadskommissionen – och om skyldigheten att skydda människor mot folkmord och krigsförbrytelser. Den har alla länder röstat fram, även Sudan.
TT: Många läsare undrar nog varför FN då inte gör något åt folkmordet i Darfur-provinsen, trots alla gånger världssamfundet sagt "aldrig mer"?
-Jag är lika frustrerad som läsarna! Vi befinner oss i en krisartad situation, även om Darfur inte varit på min dagordning utan säkerhetsrådets. Allt faller på att Sudans regering vägrar släppa in internationella styrkor. Även Sverige måste vara berett att hjälpa till i Sudan, men då kan det handla om att utkämpa ett långvarigt krig.
Ingrepp av Gud
Eliasson menar att förväntningarna på FN är orimligt höga, och att andra organisationer som Världsbanken måste bidra mer. Detta ska ske genom fredsbyggnadskommissionen som snart börjar fungera, med Sierra Leone och Burundi som första fall.
-Men både FN och EU kan spela en mycket viktigare roll i Irak och Mellanöstern än nu.
Eliasson har haft långa arbetsdagar, periodvis upp till 14 timmar per dag.
-Jobbigt, ja, men jag klagar inte! Detta är mitt liv. Det är fantastiskt att få vara med och påverka.
-Såvitt jag kan bedöma har Eliasson skött sin uppgift extremt väl, säger FN-veteranen sir Brian Urquhart, medarbetare till Dag Hammarskjöld på 1950-talet.
-Särskilt människorättsrådet var ett framsteg. Att reformera FN:s säkerhetsråd har inte varit möjligt, men där tror jag att det enda som går vore ett ingripande av Gud.
Jan Eliasson är en favorit i FN-korridorerna. Många beklagar att han inte lär komma ifråga för posten som generalsekreterare (det anses vara en asiats tur). Alla FN-korrespondenter TT talat med prisar hans integritet, kunskap, brobyggande samt förmåga att skapa samförstånd och "goda vibrationer".
Relationen till USA har däremot ofta varit känslig under året _ och en mycket centralt placerad källa på den amerikanska FN-missionen kritiserar Eliasson rejält:
-Han var i stort sett frånvarande det sista halvåret. FN led av brist på ledarskap, i en tid då vi behöver reformer. Sverige behöver en utrikesminister som gör sitt jobb på heltid.
Jan Eliasson, som dimpt ner i den svenska valrörelsen, säger själv:
-Nu ser jag fram emot att ha ett enda jobb, och det är som utrikesminister.
/Gunilla Kinn
Subscribe to:
Posts (Atom)