När Margareta Winberg sparkades ur regeringen valde hon att gilla läget – och satsade på att lära sig allt om Brasilien inför det nya jobbet som ambassadör. Allers besökte henne hemma i residenset i huvudstaden Brasilia.
Nej, det är inte lika intensivt att vara ambassadör som vice statsminister. Ändå har Margareta Winberg haft ett fullspäckat program sedan hon kom till Brasilien i februari, med EU-möten, FN-konferenser, fotoutställningar, seminarier om såväl företagande som kvinnoroller – och möten med människor runtom i det väldiga landet.
– Jag bestämmer mer vad jag kan göra nu. Det finns en stor frihetskänsla i det, säger Margareta Winberg entusiastiskt.
– Jag njuter av att kunna gå på konserter och utställningar när jag vill, sådant som jag sällan hade tid till förut.
Nu sitter hon i en korgstol intill poolen utanför sitt residens – en huslänga med ytterväggar klädda i blå keramik, omgivet av ambassadområdets tjugofemtusen kvadratmeter trädgård med avocado, papaya, bananer och annan tropisk grönska.
Göran Persson har en stående inbjudan till ett dopp i bassängen och en capirinha-drink. Hans besked förra hösten att Margareta Winberg skulle bli ambassadör på andra sidan jordklotet, sett från regeringskansliet i Stockholm där hon i nio år hade varit arbetsmarknads-, jordbruks-, jämställdhets- och vice statsminister, kom olämpligt nog samma dag som äldste sonen Carl Johan skulle doktorera i organisk kemi.
Det tog ett tag innan hon sade offentligt som det var: att hon fått sparken. Ingen utom Göran Persson vet säkert varför, men att hennes kritik mot EU och EMU spelade in är ingen vågad gissning.
Fast det är rent omöjligt att få henne att säga något om Perssons ledarstil – eller om vad hon egentligen tänkte när hon mot sin vilja fick lämna regeringen. Som den diplomat hon nu är kniper hon bokstavligen igen munnen och vägrar uttala sig om statsministern, som ju ännu är hennes högste chef. Däremot talar hon gärna om hur väl hon trivs med sitt nya liv.
– Jag trodde inte det skulle kännas så lätt att lämna den strikta partipolitiken som det faktiskt blev, försäkrar Margareta Winberg.
– Oavsett vad jag tänkte då, så blev det fruktansvärt bra. När jag väl kommit över det var det inte svårt att lämna det livet.
Göran Persson lät henne välja ambassadörspost: i Brasilien, Indien eller Sydafrika. Tanken är att Sverige ska stärka det politiska samarbetet med dessa tre länder – och valet var inte svårt för Margareta Winberg, som hade rest i Brasilien som minister.
– Det är ett land som kommer starkt. Och det är dags att ta ett nytt steg i våra kontakter, nu när här finns en progressiv president.
Brasiliens ledare sedan drygt ett år, Luiz Inácio “Lula” da Silva, har en bakgrund som säkert påminner Margareta Winberg om hennes egen – även om “Lulas” långa klassresa från en barndom i djupaste misär till folkvald president i ett av världens största länder slår hennes egen med råge.
– Han är ju en väldigt annorlunda politiker, och han har ett gott öga till Sverige. Lula är svetsare och har sedan sin tid som facklig ledare kontakter med svenska Metallarbetarförbundet, säger Margareta Winberg som träffat honom flera gånger.
– Här ses Sverige som en bundsförvant för att den europeiska jordbrukspolitiken ska förändras, så att Brasilien kan exportera produkter till Europa. Dessutom finns ju ett stort antal svenska industriföretag som har varit här i många decennier. “Ni har hållit er kvar här, i både goda och dåliga tider”, får jag ofta höra.
Margareta Winberg räknar snabbt upp en rad områden där hon ser förutsättningar för ökat samarbete: miljöfrågor, forskning, bistånd, studentutbyte, turism... För nu ska kontakterna bli mer intensiva.
– Innan jag reste iväg försökte jag träffa så många som möjligt i Sverige som har intresse av Brasilien – från Marcus Wallenberg till olika biståndsorganisationer.
Margareta Winberg talar om fler ambassadörsuppgifter som hon brinner för, små och stora – som hur hon och drottning Silvia ska samarbeta kring stiftelsen World Childhood Foundation (som bland annat driver ett hem för tonårsflickor i Rio de Janeiro), och hur hon skulle vilja locka rika brasilianare på upplevelseturism i Lappland. Hon hoppas hitta en marknad för jämtländsk ost i Brasilien, och för brasilianska hudvårdssalvor med regnskogsextrakt i Sverige.
Hon märker också att hon, som kanske varit en av våra mest folkkära och jordnära politiker, har skapat en nyfikenhet på Brasilien där den kanske inte varit så stark förut. Vore det inte för Margareta Winberg funnes det nog ingen jämt-brasiliansk vänskapsförening – men det gör det nu.
– Den bildades när jag hade utsetts till ambassadör, under en galakväll i Folkets hus i Östersund med en massa artister. Nu undersöker vi om Jämtland kan få en vänregion i Brasilien, säger hon – och berättar att de exempelvis upptäckt en jämte som äger hotell i kuststaden Fortaleza.
Portugisiskan går det sådär med, trots två lektioner i veckan; språket är svårt. Det måste vara hårt för en person som Margareta Winberg, som är så mån om att få kontakt med människor hon möter, att plötsligt inte kunna tala direkt med dem?
– Jag kan inte samtala alls, möjligen tala om vart chauffören ska åka och kommunicera med kökspersonalen, säger hon.
– Men här på ambassaden finns en tolk som hjälper mig med alla kontakter.
Hon försöker hitta vägar ut till människor i det brasilianska samhället, fast har hittills bara lyckats besöka “en vanlig familj” någon enstaka gång. Det är svårt att få värdarna att inse att det kan vara intressant med hemma hos-besök i normala bostäder; så har det alltid varit när Margareta Winberg rest runt som toppolitiker.
Men till hennes eget hem i Brasilia kommer en strid ström av vänner på besök från Sverige. Och både barn och barnbarn – Botvid, 3 år – har hälsat på.
– Vi är en tajt familj som umgås mycket, även om det kan vara svårt att få ihop allt eftersom mina barn bor i olika städer – Uppsala, Stockholm och Östersund.
Porträtt av de tre barnen står på den vita flygeln i salongen, där Margareta Winberg slår sig ner och spelar “Jämtländsk brudmarsch” så att ljudet fyller alla sällskapsutrymmen i residenset.
Arkitekten Helge Zimdal, som ritade ambassadsområdet i början av 1970-talet med kringbyggda längor för bostäder och kansli, ville åstadkomma “en intim svensk by med norrländsk brytning” i utkanten av Brasilia – den moderna och märkliga huvudstaden, som hade byggts i rekordfart mitt i regnskogen.
Möblemanget är, som i de flesta av Sveriges ambassadörsboningar runtom i världen, från klassiska Svenskt Tenn och Josef Frank, förstärkt med personliga ägodelar som ambassadör Winberg medfört från hemmet i Nälden i Jämtland – svensk stil med norrländsk brytning även i inredningen, alltså.
Hon bor ensam i residenset. Hennes särbo, förre riksdagsledamoten Jörn Svensson, nöjer sig inte med att vara medföljande diplomat, utan bor kvar i sitt hus i Skåne.
– Eftersom han håller föredrag och skriver artiklar vill han vistas i den politiska miljön i Sverige, förklarar Margareta Winberg.
– Men det är väl perfekt för honom att komma hit till Brasilien då och då! Det är också bra för vårt förhållande med växelspel, och eftersom vi levt så i 20 år vore det konstigt att plötsligt bo ihop.
Margareta Winberg betraktar alltså sin partipolitiska karriär som avslutad, trots att hon blivit föreslagen som ledare för ett eventuellt feministiskt parti. Men visst följer hon vad som händer därhemma i Sverige så gott det går, via Internet och brev från vänner.
Och jämställdhetsdebatten har hon inte lämnat. Kanske är det det kontroversiella förslaget om delad föräldraförsäkring som många minns mest av hennes tid som regeringsledamot, jämte protesterna mot grymma djurtransporter när hon var jordbruksminister.
Hon skulle gärna sprida “svenska” jämställdhetsideal i sitt nya hemland.
– Visst är Brasilien ett machosamhälle – men det betyder inte att man inte ska försöka! Det gäller att uppmuntra dem här som har ett feministiskt perspektiv.
Fast Margareta Winberg huvuduppgift som ambassadör är något helt annat – att sälja SAAB:s JAS 39 Gripen till Brasilien.
I början på 90-talet var hon en av JAS-projektets argaste kritiker. Nu har hon fått provflyga planet – i en flygsimulator i Linköping – och verkar rentav tycka att marknadsföringsuppdraget är roligt.
Flera debattörer i Sverige har reagerat, och tycker det är fel att försöka sälja stridsflygplan för 700–900 miljoner dollar till ett land där en tredjedel av befolkningen hungrar.
– Jag har ingen anledning att ha synpunkter på det. Det är deras demokrati, de som röstar och deras politiker som gör prioriteringar. När vi svenskar nu har ett bra plan vore det konstigt att inte göra allt vi kan för att exportera det, säger hon bestämt.
– När man som politiker inser att man förlorat i en fråga kan man välja att kliva av och fortsätta driva sin ståndpunkt, eller följa den demokratiska processen och vara med och ta hand om resultatet, fortsätter Margareta Winberg – van som hon är att kompromissa och gilla läget.
När hon började engagera sig politiskt var det för att förändra världen. Delvis av vrede och vanmakt för att hennes njursjuke pappa hade dött, blott 56 år gammal, i väntan på vård. Som utsliten arbetare hamnade han långt bak i kön – och det blev uppenbart för Margareta Gustavsson, som hon då hette, att människor hade olika värde.
Efter några år som mellanstadielärare blev hon politiker och hamnade så småningom i riksdagen, sedermera i regeringen. Kanske förändrade hon inte världen, men hon nämner gärna tre områden där hon tycker att hon nått resultat.
– Mmmm... Jag hävdar bestämt att jag satte djurskyddsfrågorna på den europeiska kartan. Och så tycker jag att jag bidragit till att det blivit fler kvinnor i politiken, bland annat genom varvade valsedlar. En annan fråga jag arbetat med är trafficking, kvinnohandel. Där har Sverige stått i fronten, både i EU och i USA.
Hittills har Margareta Winberg varken hunnit med karnevalsfirande eller sambalektioner. Men när hon sitter där vid poolen, eller när hon dagen därpå reser till Amazonas för att följa en svensk stridsbåtsuppvisning, är det lätt att tänka att hennes liv som ambassadör i Brasilien verkar bra mycket roligare än den politiska kohandeln i Bryssel och Stockholm.
– Jo, så är det. Det är roligare att sitta här än i Rosenbad, säger hon – och det är omöjligt att veta om hon verkligen tycker så, eller om hon helt enkelt gillar läget.
Friday, July 16, 2004
Monday, May 17, 2004
Kulinarisk filantropi
Publicerad i Gourmet 3/2004
Ibland serveras det gåslevercrostini, tonfisktartar och champagne på de mest oväntade ställen.
En afton i fjol smaskade jag och en skara smokingklädda gentlemän på hors d’œuvres på Maitri, mitt i San Francisco, medan vi konverserade om veckans krogupplevelser.
Sedan följde en prima gourmetsupé: sparrissallad med pilgrimsmusslor och tryffelvinägrett, grillad fläskfilé med sötpotatismos och kastanjer – och till sist Napoleonbakelse med citron och jordgubbar. Allt tillagat av kocken James Ormsby från PlumpJack Café, och serverat med delikata viner.
Oväntat, hurså? Jo, Maitri är ingen restaurang, utan ett vårdhem för 15 svårt aidssjuka patienter.
Vi åt i deras lilla matsal, och James Ormsby hade för en kväll tagit Maitris rejäla kök i besittning. Måltiden var hans bidrag till vården, och värden bland oss 20 middagsgäster tackade för maten med en nätt donation om 2 500 dollar.
En lång rad av San Franciscos bästa restauranger – som Slanted Door, Aqua, AsiaSF, Jardinière, Piperade – har bidragit till “Dinner at Maitri”. Syftet är att intressera potentiella donatorer för att skänka massor av pengar – sedan de på plats fått bekanta sig med verksamheten i samband med en god middag. (Arrangemanget äger rum varannan vecka. Patienterna kan sällan delta. Många är för sjuka för att lämna sina sängar; de flesta håller särskild diet.)
“Det är lätt att få kockarna att ställa upp. Restaurangnäringen har det tufft och vissa gör nästan vad som helst för att få ut sitt namn”, säger Maitris Don Spradlin. “Men det handlar också om att krögare är generösa människor som gillar att bjuda på mat för ett gott ändamål.”
I USA är kändiskockarna inte bara krögare, kokboksförfattare, TV-stjärnor och reklampelare, utan även välgörenhetsidkare av rang. En lång rad fenomen – handikappade barn, bröstcancerforskning, byggnadsminnesvård, brandmansänkor i Brooklyn, för att inte tala om valkampanjer – stöds genom att stjärnkockar lagar mat som folk är beredda att betala bra för. Ibland dukas det upp galabanketter där varje kuvert kostar tusentals dollar (eller mer – the sky is really the limit); ibland serveras gourmetmaten som överkomligt prissatta munsbitar på en gatumarknad.
Matfilantropin kan handla om arbetsinsatser från kockarnas sida och (avdragsgilla) donationer från gästernas. Eller helt enkelt ett ömsesidigt pålägg på notan.
Den 29 april hölls det årligen återkommande “Dining Out for Life” över hela USA; 25 % av deltagande restaurangers intäkter gick till aidsforskning. Den 19 oktober är mottot “Stop Hunger by Dining Out”: ett 100-tal New York-krogar donerar avkastning till matsändningar och nutritionsprojekt till människor runtom i världen som drabbas av hunger och undernäring. Och i slutet av oktober är det dags för en klassisk kampanj, som fått en gourmetvariant:
Sedan 50-talet har amerikanska barn genom dörrknackning och Halloweenfrågan “Trick or Treat?” – som annars går ut på att få godis – samlat in 120 miljoner dollar till Unicef. Numera är massvis av restauranger med. De skänker 1 dollar per måltid de serverar med uppmaningen: “Drop the sweets and sit down to gourmet eats”.
En dollar är väl ingenting? Jo, det räcker till att vaccinera ett barn från polio.
Den kock som är affischnamn för Unicefs Gourmet-program är ingen mindre än Marcus Samuelsson, faktiskt en av de ledande restaurangfilantroperna i New York. Han gästspelar ofta på välgörenhetsevenemang av olika slag och är Unicefambassadör för tuberkulosbekämpning. Inte nog med det, Samuelsson är också en av flera kockar engagerade i “Career Through Culinary Arts” – ett projekt som startades av restaurangläraren Richard Grausman och som går ut på att hjälpa tiotusentals tonåringar från USA:s missgynnade minoriteter till en krögarkarriär.
Joan Kroc, Mc Donalds-grundaren Rays änka som dog nyligen, hade testamenterat 1,5 miljarder dollar till Frälsningsarmén – den största donationen direkt från en privatperson någonsin. I jämförelse är gourmetkockarnas insatser små, men många och goda.
I själva verket vet jag inget som illustrerar det tveeggade med USA så väl som landets välgörenhetskultur (“a culture of service”, som president Bush kallade den när han häromåret uppmanade sina undersåtar att ägna minst 4 000 timmar av sina liv åt frivilligarbete). Å ena sidan får den miljoner människor att engagera sig i bra saker; å andra sidan är den godtycklig och ersätter skattefinansierad välfärd.
Det är vidrigt att se hur många fattiga i USA tvingas leva på donerad läsk och skräpmat. Men det går heller inte att undvika att dras med av energin som finns inneboende i den amerikanska matfilantropin.
Jag drog mitt strå till stacken när jag en natt i oktober 2001 slevade ut världens godaste fiskstuvning – courtbouillon lagad och donerad av ett gäng New Orléanskockar – till de hungriga röjningsarbetarna på Ground Zero. Och jag blev så förtjust i gemenskapen på Maitri att jag kom tillbaka dit som tillfällig volontär. Då var det inte gåslevern som lockade, utan möjligheten att prata med patienterna.
GUNILLA KINN
Ibland serveras det gåslevercrostini, tonfisktartar och champagne på de mest oväntade ställen.
En afton i fjol smaskade jag och en skara smokingklädda gentlemän på hors d’œuvres på Maitri, mitt i San Francisco, medan vi konverserade om veckans krogupplevelser.
Sedan följde en prima gourmetsupé: sparrissallad med pilgrimsmusslor och tryffelvinägrett, grillad fläskfilé med sötpotatismos och kastanjer – och till sist Napoleonbakelse med citron och jordgubbar. Allt tillagat av kocken James Ormsby från PlumpJack Café, och serverat med delikata viner.
Oväntat, hurså? Jo, Maitri är ingen restaurang, utan ett vårdhem för 15 svårt aidssjuka patienter.
Vi åt i deras lilla matsal, och James Ormsby hade för en kväll tagit Maitris rejäla kök i besittning. Måltiden var hans bidrag till vården, och värden bland oss 20 middagsgäster tackade för maten med en nätt donation om 2 500 dollar.
En lång rad av San Franciscos bästa restauranger – som Slanted Door, Aqua, AsiaSF, Jardinière, Piperade – har bidragit till “Dinner at Maitri”. Syftet är att intressera potentiella donatorer för att skänka massor av pengar – sedan de på plats fått bekanta sig med verksamheten i samband med en god middag. (Arrangemanget äger rum varannan vecka. Patienterna kan sällan delta. Många är för sjuka för att lämna sina sängar; de flesta håller särskild diet.)
“Det är lätt att få kockarna att ställa upp. Restaurangnäringen har det tufft och vissa gör nästan vad som helst för att få ut sitt namn”, säger Maitris Don Spradlin. “Men det handlar också om att krögare är generösa människor som gillar att bjuda på mat för ett gott ändamål.”
I USA är kändiskockarna inte bara krögare, kokboksförfattare, TV-stjärnor och reklampelare, utan även välgörenhetsidkare av rang. En lång rad fenomen – handikappade barn, bröstcancerforskning, byggnadsminnesvård, brandmansänkor i Brooklyn, för att inte tala om valkampanjer – stöds genom att stjärnkockar lagar mat som folk är beredda att betala bra för. Ibland dukas det upp galabanketter där varje kuvert kostar tusentals dollar (eller mer – the sky is really the limit); ibland serveras gourmetmaten som överkomligt prissatta munsbitar på en gatumarknad.
Matfilantropin kan handla om arbetsinsatser från kockarnas sida och (avdragsgilla) donationer från gästernas. Eller helt enkelt ett ömsesidigt pålägg på notan.
Den 29 april hölls det årligen återkommande “Dining Out for Life” över hela USA; 25 % av deltagande restaurangers intäkter gick till aidsforskning. Den 19 oktober är mottot “Stop Hunger by Dining Out”: ett 100-tal New York-krogar donerar avkastning till matsändningar och nutritionsprojekt till människor runtom i världen som drabbas av hunger och undernäring. Och i slutet av oktober är det dags för en klassisk kampanj, som fått en gourmetvariant:
Sedan 50-talet har amerikanska barn genom dörrknackning och Halloweenfrågan “Trick or Treat?” – som annars går ut på att få godis – samlat in 120 miljoner dollar till Unicef. Numera är massvis av restauranger med. De skänker 1 dollar per måltid de serverar med uppmaningen: “Drop the sweets and sit down to gourmet eats”.
En dollar är väl ingenting? Jo, det räcker till att vaccinera ett barn från polio.
Den kock som är affischnamn för Unicefs Gourmet-program är ingen mindre än Marcus Samuelsson, faktiskt en av de ledande restaurangfilantroperna i New York. Han gästspelar ofta på välgörenhetsevenemang av olika slag och är Unicefambassadör för tuberkulosbekämpning. Inte nog med det, Samuelsson är också en av flera kockar engagerade i “Career Through Culinary Arts” – ett projekt som startades av restaurangläraren Richard Grausman och som går ut på att hjälpa tiotusentals tonåringar från USA:s missgynnade minoriteter till en krögarkarriär.
Joan Kroc, Mc Donalds-grundaren Rays änka som dog nyligen, hade testamenterat 1,5 miljarder dollar till Frälsningsarmén – den största donationen direkt från en privatperson någonsin. I jämförelse är gourmetkockarnas insatser små, men många och goda.
I själva verket vet jag inget som illustrerar det tveeggade med USA så väl som landets välgörenhetskultur (“a culture of service”, som president Bush kallade den när han häromåret uppmanade sina undersåtar att ägna minst 4 000 timmar av sina liv åt frivilligarbete). Å ena sidan får den miljoner människor att engagera sig i bra saker; å andra sidan är den godtycklig och ersätter skattefinansierad välfärd.
Det är vidrigt att se hur många fattiga i USA tvingas leva på donerad läsk och skräpmat. Men det går heller inte att undvika att dras med av energin som finns inneboende i den amerikanska matfilantropin.
Jag drog mitt strå till stacken när jag en natt i oktober 2001 slevade ut världens godaste fiskstuvning – courtbouillon lagad och donerad av ett gäng New Orléanskockar – till de hungriga röjningsarbetarna på Ground Zero. Och jag blev så förtjust i gemenskapen på Maitri att jag kom tillbaka dit som tillfällig volontär. Då var det inte gåslevern som lockade, utan möjligheten att prata med patienterna.
GUNILLA KINN
Sunday, May 16, 2004
"Lördagsintervju" med Margareta Winberg
I snart tre månader har Margareta Winberg haft sitt nya jobb som Sveriges ambassadör i Brasilien. Hon är själv förvånad över hur bra hon trivs med livet som diplomat, och med att ha lämnat partipolitiken.
TT:s medarbetare Gunilla Kinn träffade Margareta Winberg i residenset i huvudstaden Brasilia.
Brasilia (TT)
– Det har blivit mycket bättre än jag trodde. Arbetet är spännande, klimatet perfekt och bostaden överdådig. Jag trodde inte det skulle kännas så lätt att lämna partipolitiken.
Det råder ingen tvekan om att Margareta Winberg trivs på nya jobbet. Hon tillträdde den 8 februari och har redan hunnit med många resor inom sitt väldiga bevakningsområde.
På måndagen inleder ambassadören ett tredagarsbesök i Amazonas, dit hon reser med representanter för svensk försvarsindustri och för att träffa regnskogsinvånare.
– Jag försöker hitta ut i det brasilianska samhället och inte bara träffa andra diplomater, säger hon. Men arbetet är långt ifrån så intensivt som att vara minister.
När Göran Persson inte gav Margareta Winberg fortsatt förtroende som vice statsminister fick hon välja ambassadörspost i Brasilien, Indien eller Sydafrika. Gemensamt för länderna är att Sverige ska satsa på närmare samarbete med dem.
Winberg kände väl till Brasilien efter flera besök. Och hon fascineras påtagligt av den nye presidenten, som ju gjort en än mer hisnande klassresa än hon själv: Luiz Inácio Lula da Silva.
– Det var det politiska skedet här som lockade mig, säger Margareta Winberg. Brasilien kommer starkt nu. Det ska bli spännande att se hur Lula klarar sig, och att iaktta omvälvningen av utrikespolitiken.
Sedan länge finns gott om svensk industri i framför allt Sao Paolo, och Margareta Winberg förbereder insatser för att öka handelsutbytet mellan Sverige och Brasilien. Forskning och utveckling av spetsteknik och bekämpning av slavhandel (trafficking) är andra områden där ökat samarbete kan vara aktuellt.
Men huvuduppgiften är att sälja Saabs JAS 39 Gripen. Lula har dock skjutit upp ett eventuellt inköpsbeslut.
– Den taktiken förstår jag väl. Man kan som nyvald inte börja med ett så stort investeringsbeslut, säger Margareta Winberg.
– Men jag sysslar mycket med att försöka sälja JAS. Så fort det finns tillfälle berättar vi att svenska regeringen köpt planet, och om vårt samarbete med Sydafrika. Vi har hört att vi ligger bra till.
Betraktar du din politiska karriär som avslutad?
– Mitt liv som partipolitiker är avslutat. Däremot kan jag vara opinionsbildare och ta ställning i frågor som inte är strikt partibundna. Som feminismen.
Margareta Winberg kniper diplomatiskt ihop munnen vid frågor om Göran Perssons ledarstil och vem hon vill se som hans efterträdare. Men det är knappast en överraskning att hon skulle förorda en kvinna:
– Jag uttalar mig inte om personer. Men det vore oerhört intressant att se vad som skulle hända med en kvinnlig ledning i Sverige – som har nått så långt vad gäller jämställdhet, men inte riktigt ända fram.
Den politiska gärning som Margareta Winberg kanske förknippas mest med är den feministiska analys hon använde i jämställdhetspolitiken, med kontroversiella förslag som delad föräldraförsäkring.
Vore det inte odemokratiskt att införa något som en överväldigande majoritet av svenska folket är emot?
– Jag menar att i vissa frågor måste beslutsfattarna gå före opinionen. Skulle vi ha inväntat folkopinionen vad gäller homosexuellas rättigheter hade vi fått vänta väldigt länge. Istället får man titta på vad partiprogrammet säger om vilket samhälle vi vill ha. Och min analys säger mig att delad föräldraförsäkring är en nyckel till ett jämställt samhälle.
Gunilla Kinn, TT
TT:s medarbetare Gunilla Kinn träffade Margareta Winberg i residenset i huvudstaden Brasilia.
Brasilia (TT)
– Det har blivit mycket bättre än jag trodde. Arbetet är spännande, klimatet perfekt och bostaden överdådig. Jag trodde inte det skulle kännas så lätt att lämna partipolitiken.
Det råder ingen tvekan om att Margareta Winberg trivs på nya jobbet. Hon tillträdde den 8 februari och har redan hunnit med många resor inom sitt väldiga bevakningsområde.
På måndagen inleder ambassadören ett tredagarsbesök i Amazonas, dit hon reser med representanter för svensk försvarsindustri och för att träffa regnskogsinvånare.
– Jag försöker hitta ut i det brasilianska samhället och inte bara träffa andra diplomater, säger hon. Men arbetet är långt ifrån så intensivt som att vara minister.
När Göran Persson inte gav Margareta Winberg fortsatt förtroende som vice statsminister fick hon välja ambassadörspost i Brasilien, Indien eller Sydafrika. Gemensamt för länderna är att Sverige ska satsa på närmare samarbete med dem.
Winberg kände väl till Brasilien efter flera besök. Och hon fascineras påtagligt av den nye presidenten, som ju gjort en än mer hisnande klassresa än hon själv: Luiz Inácio Lula da Silva.
– Det var det politiska skedet här som lockade mig, säger Margareta Winberg. Brasilien kommer starkt nu. Det ska bli spännande att se hur Lula klarar sig, och att iaktta omvälvningen av utrikespolitiken.
Sedan länge finns gott om svensk industri i framför allt Sao Paolo, och Margareta Winberg förbereder insatser för att öka handelsutbytet mellan Sverige och Brasilien. Forskning och utveckling av spetsteknik och bekämpning av slavhandel (trafficking) är andra områden där ökat samarbete kan vara aktuellt.
Men huvuduppgiften är att sälja Saabs JAS 39 Gripen. Lula har dock skjutit upp ett eventuellt inköpsbeslut.
– Den taktiken förstår jag väl. Man kan som nyvald inte börja med ett så stort investeringsbeslut, säger Margareta Winberg.
– Men jag sysslar mycket med att försöka sälja JAS. Så fort det finns tillfälle berättar vi att svenska regeringen köpt planet, och om vårt samarbete med Sydafrika. Vi har hört att vi ligger bra till.
Betraktar du din politiska karriär som avslutad?
– Mitt liv som partipolitiker är avslutat. Däremot kan jag vara opinionsbildare och ta ställning i frågor som inte är strikt partibundna. Som feminismen.
Margareta Winberg kniper diplomatiskt ihop munnen vid frågor om Göran Perssons ledarstil och vem hon vill se som hans efterträdare. Men det är knappast en överraskning att hon skulle förorda en kvinna:
– Jag uttalar mig inte om personer. Men det vore oerhört intressant att se vad som skulle hända med en kvinnlig ledning i Sverige – som har nått så långt vad gäller jämställdhet, men inte riktigt ända fram.
Den politiska gärning som Margareta Winberg kanske förknippas mest med är den feministiska analys hon använde i jämställdhetspolitiken, med kontroversiella förslag som delad föräldraförsäkring.
Vore det inte odemokratiskt att införa något som en överväldigande majoritet av svenska folket är emot?
– Jag menar att i vissa frågor måste beslutsfattarna gå före opinionen. Skulle vi ha inväntat folkopinionen vad gäller homosexuellas rättigheter hade vi fått vänta väldigt länge. Istället får man titta på vad partiprogrammet säger om vilket samhälle vi vill ha. Och min analys säger mig att delad föräldraförsäkring är en nyckel till ett jämställt samhälle.
Gunilla Kinn, TT
Tuesday, January 20, 2004
Basker Blå smörjer kråset
Kolumnen publicerad i något kortat skick i Gourmet 1/2004.
Rwanda, Östtimor, Kosovo och Afghanistan – platser vi förknippar med kris och katastrofer. Men samtidigt som lokalbefolkningen hålls vid liv med bistånd och hjälpsändningar smörjer FN-folket kråset med thaimat.
Location, location, location... Alla krögare vet att det är läget som gör det.
Men Lalita Thongngamkam har gått längre än de flesta. Hennes affärsidé är inte lika enkel som den är genial: att följa Förenta Nationernas humanitära operationer i spåren och langa ut thailändsk mat i världens krishärdar.
När andra restauratörer tänker Sydney, Stureplan och Sunset Boulevard far Lalita Thongngamkam till Somalia och kollar läget.
Där lär hon dock få ha gett upp sina affärsplaner – de enda säkra transportmedlen var helikopter och pansarfordon. Det var i mitten av 90-talet, och själva den somaliska staten hade i princip upphört att existera.
Men i såväl Kambodja som Rwanda, Östtimor, Kosovo och Afghanistan har Lalita Thongngamkam sålt t-shirts och andra souvenirer till horderna av internationell personal – de som flygs in till en krishärd så fort läget bedöms någorlunda säkert.
Varje krig och konflikt har sina profitörer, och rätt snart kom denna företagsamma thailändska på att schysst thaikäk var precis vad FN-byråkrater, hjälparbetare, utvecklingskonsulter och journalister ville ha.
FN-folket har ofta gigantiska löner och lika stora traktamenten, och jobbar så mycket att de knappt hinner göra av med dem. Dessutom är det inte så lätt att bränna pengar på platser som saknar infrastruktur. Men mat måste alla ha, och efter en viss tid i tredje världen är det många västerlänningar som betalar vad som helst för att slippa det lokala köket.
När Lalita Thongngamkam kom till Afghanistan förra året var marknadsläget perfekt. Lagom mycket våld och bombattacker för att hålla de flesta konkurrenter borta, men tillräckligt säkert för att det inte ska råda utegångsförbud på kvällarna. Utegångsförbud är en mardröm för restaurangnäringen var som helst.
Bäst av allt: en rejäl FN-närvaro, och miljoner av inpumpade biståndsdollar i omlopp. I Kabul finns det dessutom ett Schweizägt snabbköp att proviantera på, dit jätteräkor från Dubai och vitt vin från Australien flygs in till den som kan betala.
Lalita Thongngamkams Lai Thai ligger i bostadsområdet Wazir Akbar Khan, en exklusiv talibanförort som nu tagits över av utländska diplomater och hjälparbetare – och diverse krogar av olika slag som ger ordet ”kriskost” en ny innebörd. Jag har inte varit vare sig i Kabul eller på Lai Thai, men gissar att restaurangen fungerar som skvallercentral och en frizon för utarbetat FN-folk som lider av hemlängtan, eller för en stund behöver glömma var de befinner sig någonstans.
Sådana platser finns överallt – som trädgården på Hotel Turismo i Dili, där det serveras söndagsbrunch med apelsinjuice och champagne för 8 dollar och delikata sallader. För bara några år sedan var det indonesiska säkerhetsagenter som höll hov på Hotel Turismo – de senaste åren har det kommit svallvågor av västerländska hjälparbetare, och en vacker dag är det väl dags för turismo på riktigt.
FN-personalen kom till Östtimor 1999 med fara för sina liv. De fick höga löner med hardshiptillägg och rejäla traktamenten. 100 dollar om dagen räcker ganska långt även i Dili, där priserna för det utbud utlänningar vill ha är skyhöga. Timoreserna får hanka sig fram med en genomsnittslön på 100 dollar i halvåret och deltar helt enkelt inte i samma ekonomiska kretslopp.
Jag var i Dili under Östtimors första egna folkomröstning, i augusti 2001. Visst hängde jag på Hotel Turismo och visst drack jag caffè latte på hightech-kaféet mitt i sta’n. Det är sådana som jag som kallas folkmordsjunkies – resenärer som inte har mycket vettigt att bidra med på krigs- och krisdrabbade platser, men ändå tycker det är spännande Att Vara Där.
Och även utan FN-traktamenten att sätta sprutt på hamnar vi liksom ändå på de där thairestaurangerna och barerna. Dyrt jämfört med inhemska ställen – men man skulle ju ändå ha betalat precis lika mycket för samma mat hemmavid...
När FN kom till Pristina i stor skala 1999, sedan hundratusentals kosovoalbaner drivits på flykt och sedan återvänt, tog det inte lång tid innan Lalita Thongngamkam var där också.
Men allra först på plats med thaimat i Pristina var Besnik Vasolli och hans bror. Deras Thai Lunch Restaurant ligger granne med det stora kontoret för UNMIK, FN:s övergångsadministration i den kosovoalbanska enklaven. Pristina är rent ut sagt en riktig håla, men den är fortfarande full av FN-personal, KFOR-styrkor och OSCE-byråkrater.
”Utlänningar tycker det är skumt med albaner som driver thaikrog, men varför inte?” säger Besnik Vasolli glatt och berättar hur han flera gånger flugit upp till Wien där han köpt en gammal folka, fyllt den med allsköns exotiska ingredienser, kört ner till Trieste och tagit färjan till Albanien. Nu när det säkerhetspolitiska läget stabiliserat sig får han citrongräs och kokosmjölk med flygfrakt från Grekland.
Bröderna Vasolli jobbade många år som Gastarbeiter i Österrike men kom hem till Pristina 1999 – ”vi ville vara här, efter allt trubbel”. Nu plockar de kockar från Thailand och serverar jasminte, chicken satay, pad thai och tom ka ghai. En huvudrätt kostar 8–11 euro. Gott är det, i alla fall klart godkänd lunchstandard. Och Besnik Vasollis entreprenöranda stannar inte vid tre filialer i Pristina. Nästa steg är en butik med asiatiska råvaror, matlagningskurser – och en restaurang i Sarajevo.
På Home, mitt i Pristina, skryter krögarna med att de jobbat på Mash och Atlantic Bar&Grill i London. På menyn: balsamkyckling, merguez, pasta, fiskkakor – och vin från Montenegro. Efter krig och bombmattor följer inte bara FN, utan även hemvändande flyktingar som skaffat sig pengar och glamourösa vanor. Vid lunchtid var alla gäster på Home utlänningar, på eftermiddagen hängde där mest coola kosovoalbaner.
I Pristina finns också irländska pubar, dinern Route 66, kinesiskt och turkiskt. Och som kronan på verket KFC på Moder Teresagatan – Kosova Fried Chicken, med karaokekväll varje lördag.
Men efter ett par år av bra business har Lalita Thongngamkam alltså dragit vidare med sin thailändska personal, från Kosovo till Kabul. Nästa Lai Thai-öppning blir kanske i Bagdad.
GUNILLA KINN
Rwanda, Östtimor, Kosovo och Afghanistan – platser vi förknippar med kris och katastrofer. Men samtidigt som lokalbefolkningen hålls vid liv med bistånd och hjälpsändningar smörjer FN-folket kråset med thaimat.
Location, location, location... Alla krögare vet att det är läget som gör det.
Men Lalita Thongngamkam har gått längre än de flesta. Hennes affärsidé är inte lika enkel som den är genial: att följa Förenta Nationernas humanitära operationer i spåren och langa ut thailändsk mat i världens krishärdar.
När andra restauratörer tänker Sydney, Stureplan och Sunset Boulevard far Lalita Thongngamkam till Somalia och kollar läget.
Där lär hon dock få ha gett upp sina affärsplaner – de enda säkra transportmedlen var helikopter och pansarfordon. Det var i mitten av 90-talet, och själva den somaliska staten hade i princip upphört att existera.
Men i såväl Kambodja som Rwanda, Östtimor, Kosovo och Afghanistan har Lalita Thongngamkam sålt t-shirts och andra souvenirer till horderna av internationell personal – de som flygs in till en krishärd så fort läget bedöms någorlunda säkert.
Varje krig och konflikt har sina profitörer, och rätt snart kom denna företagsamma thailändska på att schysst thaikäk var precis vad FN-byråkrater, hjälparbetare, utvecklingskonsulter och journalister ville ha.
FN-folket har ofta gigantiska löner och lika stora traktamenten, och jobbar så mycket att de knappt hinner göra av med dem. Dessutom är det inte så lätt att bränna pengar på platser som saknar infrastruktur. Men mat måste alla ha, och efter en viss tid i tredje världen är det många västerlänningar som betalar vad som helst för att slippa det lokala köket.
När Lalita Thongngamkam kom till Afghanistan förra året var marknadsläget perfekt. Lagom mycket våld och bombattacker för att hålla de flesta konkurrenter borta, men tillräckligt säkert för att det inte ska råda utegångsförbud på kvällarna. Utegångsförbud är en mardröm för restaurangnäringen var som helst.
Bäst av allt: en rejäl FN-närvaro, och miljoner av inpumpade biståndsdollar i omlopp. I Kabul finns det dessutom ett Schweizägt snabbköp att proviantera på, dit jätteräkor från Dubai och vitt vin från Australien flygs in till den som kan betala.
Lalita Thongngamkams Lai Thai ligger i bostadsområdet Wazir Akbar Khan, en exklusiv talibanförort som nu tagits över av utländska diplomater och hjälparbetare – och diverse krogar av olika slag som ger ordet ”kriskost” en ny innebörd. Jag har inte varit vare sig i Kabul eller på Lai Thai, men gissar att restaurangen fungerar som skvallercentral och en frizon för utarbetat FN-folk som lider av hemlängtan, eller för en stund behöver glömma var de befinner sig någonstans.
Sådana platser finns överallt – som trädgården på Hotel Turismo i Dili, där det serveras söndagsbrunch med apelsinjuice och champagne för 8 dollar och delikata sallader. För bara några år sedan var det indonesiska säkerhetsagenter som höll hov på Hotel Turismo – de senaste åren har det kommit svallvågor av västerländska hjälparbetare, och en vacker dag är det väl dags för turismo på riktigt.
FN-personalen kom till Östtimor 1999 med fara för sina liv. De fick höga löner med hardshiptillägg och rejäla traktamenten. 100 dollar om dagen räcker ganska långt även i Dili, där priserna för det utbud utlänningar vill ha är skyhöga. Timoreserna får hanka sig fram med en genomsnittslön på 100 dollar i halvåret och deltar helt enkelt inte i samma ekonomiska kretslopp.
Jag var i Dili under Östtimors första egna folkomröstning, i augusti 2001. Visst hängde jag på Hotel Turismo och visst drack jag caffè latte på hightech-kaféet mitt i sta’n. Det är sådana som jag som kallas folkmordsjunkies – resenärer som inte har mycket vettigt att bidra med på krigs- och krisdrabbade platser, men ändå tycker det är spännande Att Vara Där.
Och även utan FN-traktamenten att sätta sprutt på hamnar vi liksom ändå på de där thairestaurangerna och barerna. Dyrt jämfört med inhemska ställen – men man skulle ju ändå ha betalat precis lika mycket för samma mat hemmavid...
När FN kom till Pristina i stor skala 1999, sedan hundratusentals kosovoalbaner drivits på flykt och sedan återvänt, tog det inte lång tid innan Lalita Thongngamkam var där också.
Men allra först på plats med thaimat i Pristina var Besnik Vasolli och hans bror. Deras Thai Lunch Restaurant ligger granne med det stora kontoret för UNMIK, FN:s övergångsadministration i den kosovoalbanska enklaven. Pristina är rent ut sagt en riktig håla, men den är fortfarande full av FN-personal, KFOR-styrkor och OSCE-byråkrater.
”Utlänningar tycker det är skumt med albaner som driver thaikrog, men varför inte?” säger Besnik Vasolli glatt och berättar hur han flera gånger flugit upp till Wien där han köpt en gammal folka, fyllt den med allsköns exotiska ingredienser, kört ner till Trieste och tagit färjan till Albanien. Nu när det säkerhetspolitiska läget stabiliserat sig får han citrongräs och kokosmjölk med flygfrakt från Grekland.
Bröderna Vasolli jobbade många år som Gastarbeiter i Österrike men kom hem till Pristina 1999 – ”vi ville vara här, efter allt trubbel”. Nu plockar de kockar från Thailand och serverar jasminte, chicken satay, pad thai och tom ka ghai. En huvudrätt kostar 8–11 euro. Gott är det, i alla fall klart godkänd lunchstandard. Och Besnik Vasollis entreprenöranda stannar inte vid tre filialer i Pristina. Nästa steg är en butik med asiatiska råvaror, matlagningskurser – och en restaurang i Sarajevo.
På Home, mitt i Pristina, skryter krögarna med att de jobbat på Mash och Atlantic Bar&Grill i London. På menyn: balsamkyckling, merguez, pasta, fiskkakor – och vin från Montenegro. Efter krig och bombmattor följer inte bara FN, utan även hemvändande flyktingar som skaffat sig pengar och glamourösa vanor. Vid lunchtid var alla gäster på Home utlänningar, på eftermiddagen hängde där mest coola kosovoalbaner.
I Pristina finns också irländska pubar, dinern Route 66, kinesiskt och turkiskt. Och som kronan på verket KFC på Moder Teresagatan – Kosova Fried Chicken, med karaokekväll varje lördag.
Men efter ett par år av bra business har Lalita Thongngamkam alltså dragit vidare med sin thailändska personal, från Kosovo till Kabul. Nästa Lai Thai-öppning blir kanske i Bagdad.
GUNILLA KINN
Tuesday, August 26, 2003
Renässans för brasiliansk samhällsfilm
Publicerades i Arbetaren (2003)
Gunilla Kinn presenterar tre nya brasilianska filmer, som alla ger bilder av livet i de fattigas kåkstäder och antyder ett förnyat intresse för film om samhällsfxrågor.
”På samma sätt som ”9/11” blivit ett symboliskt nummer i världspolitiken har ”174” blivit en viktig symbol i vår samhällsdebatt och medvetande. Det finns ett ”före” och ett ”efter” Ônibus 174.”
Så sade en deltagare i en diskussion om film och politik på kulturcentrat Espaço Capacete i Rio de Janeiro nyligen.
Även om det nog är att överdriva dess betydelse stämmer det att ônibus 174 fått ett genomslag som få dokumentärfilmer. Den har fått flera utmärkelser på inhemska och internationella festivaler, och i Brasilien har hundratusentals människor sett den.
Framgångarna beror förstås på att filmen är välgjord – men den har också lyckats både spegla och skapa ett förnyat samhällsintresse hos sin publik. Detta har den gemensamt med två spelfilmer som blivit verkliga kassasuccéer – förra årets Cidade de Deus (”Guds stad”) och årets Carandiru som båda dragit mångmiljonpublik.
– Brasiliansk film har upplevt en pånyttfödelse sedan mitten av 1990-talet, då man införde skattelättnader för filmproduktion. Det har lett till att massor av filmer i alla möjliga genrer har producerats, berättar Karyn Riegel, curator på Cinema Tropical som arbetar i Rio de Janeiro med filmutbyte mellan USA och Brasilien.
– Samtidigt har medelklassen blivit mer intresserad av landets sociala problematik. Många lockas av att upptäcka ”den andra sidan” av Brasiliens identitet – underklassens miljöer som är fyllda av våld, droger och fattigdom. Även om det bara är på vita duken.
Det senaste året har motsättningarna mellan den undre världen och myndigheterna skärpts i de brasilianska storstäderna. Det talas rentav om ett pågående inbördeskrig, som bland annat lett till att Rio de Janeiro fått stängas av när knarkkungar och gangsterledare genom sprängladdningar på centrala punkter i staden velat demonstrera sin makt.
I vissa av Rios favelor, kåkstäder, är barnens sannolika livslängd jämförbar med den för barn som lever i krigszoner. Favelorna är knytpunkter för drog- och vapenhandel, och kontrolleras av ligor som polisen inte rår på. Samtidigt är merparten av favelornas invånare vanliga människor som kämpar för att få ihop sina liv trots arbetslöshet, fattigdom, rasism och brist på god sjukvård och utbildning.
Medel- och överklassens brasilianare föredrar ofta att vara lyckligt ovetande om livet i favelorna. Men Ônibus 174 blev en ögonöppnare för många.
Filmen berättar historien om 21-årige Sandro do Nascimento – en före detta gatupojke som den 12 juni 2000 höll hela Brasilien på helspänn, sedan han kapat en lokalbuss mitt i Rio de Janeiro och hotade döda passagerarna han höll i gisslan.
Nyhetskonsumenterna kunde följa det flera timmar långa spelet mellan busskaparen och poliserna i direktsändning. Trots att Sandro do Nascimento till sist gav sig slutade dramat tragiskt. En polis vådasköt en ung kvinna bland passagerarna – och Sandro dog av kvävning i polisarresten samma dag.
En livlig och kritisk mediedebatt om polisens inkompetens, bristande psykologi och övervåld följde, och ledde till att flera polischefer fick avgå från sina poster.
Men med Ônibus 174 har regissören Jose Padilha och hans team lyckats gå flera steg längre. De varvar nyhetsbilderna från kapardramat med tillbakablickar och intervjuer som förklarar hur Sandro de Nascimentos liv blev som det blev.
I nyhetsinslagen framstod han enbart som en kokainpåverkad galning. Den fördjupade bilden visar hur Sandro traumatiserades som pojke, när han blev vittne till hur mamman knivhöggs till döds av rånare.
Snart blev Sandro ett av Rios hundratals gatubarn, för vilka kriminalitet är det enda sättet att överleva. Filmen visar hur han under sin tonårstid åkte in och ut på fruktansvärda ungdomsvårdsskolor, och hur det brasilianska samhället inte ger människor som Sandro någon chans att få ordning på sina liv. Till sist framstår en busskapning som enda sättet att få respons.
Få gatubarn överlever det hårda livet på gatan till vuxen ålder – men några av dem är med och berättar i Ônibus 174, liksom socialarbetaren Yvonne Bezerra de Mello som i över 20 års tid arbetat med hundratals gatubarn, inklusive Sandro.
– Hade polisen tillkallat Yvonne hade hon säkert kunnat tala med honom så att det hade blivit en odramatisk utgång, menar Felipe Lacerda, filmens andreregissör. Men ingen i polisstyrkan på plats verkade tänka på sådant som medling och samtal.
– Vi spårade även upp Sandros moster. Det visade sig att hon hade försökt få vårdnaden om honom, men bara fått sporadisk kontakt genom anstalterna.
Sammantaget lyckas filmen genom ett effektivt bild- och berättarspråk ge förståelse för hur en till synes oförklarlig dramatisk TV-händelse var ett symptom på mycket djupgående problem i det brasilianska samhället.
Filmen Carandiru, som var årets brasilianska bidrag på filmfestivalen i Cannes, ger en färgstark skildring av livet på Detençao Carandiru. Det var ett överbelastat fängelse för tusentals interner i Sao Paolo som sprängdes i luften i fjol, sedan de humanitära missförhållandena blivit alltför uppenbara. 1992 gjorde fångarna uppror mot ledningen, vilket ledde till en brutal militärpolismassaker med 111 dödade.
Några av fängelsets personligheter och deras bakgrund i kåkstäder och tung kriminalitet skildrades i en bok av dess aidsläkare, Drauzio Varella. Boken blev en bästsäljare 1999 – och när filmen som bygger på den hade premiär i april fick den omedelbart flera miljoner brasilianare till biosalongerna.
Carandiru (som presenteras utförligt av Bobo Karlsson i QX, 5 juni 2003) är regisserad av Hector Babenco, i Sverige kanske mest känd för Spindelkvinnans kyss. I Brasilien förknippas han även med filmerna Pixote och Lúcio Flávio som också handlar om människor på samhällets baksida. Han valde att spela in den nya filmen på plats i fängelset innan det sprängdes, med tusentals Carandirufångar som aktörer och statister. Resultatet är en dramatisk och gripande film som är svår att värja sig mot.
Även skådespelarna i Cidade de Deus, Guds stad, är hämtade ur den miljö filmen handlar om, det hårda livet i Rios favelor. Regissörerna Fernando Meirelles och Katja Lund jobbade med 110 ungdomar i en teaterworkshop under ett halvår innan de började filma.
”Guds stad” är namnet på en kåkstad i norra Rio de Janeiro, långt ifrån tjusiga Copacabana och Ipanema. Men ”Favelan som Gud glömde” vore ett riktigare namn. Från att ha varit en myndighetsanlagd förstad för migranter blir området under 70-talet då filmen utspelar sig en av Rios värsta favelor. Även om själva området är filmens verkliga ”huvudperson” får vi följa två pojkar under deras uppväxt – den ene till gangsterledare och kokainlangare, den andre till pressfotograf.
Fernando Meirelles har sagt att han med filmen velat vända sig till en medelklasspublik för att visa dem att Brasilien riskerar att bli som Colombia, om favelans tonåringar inte får alternativ till kokain- och vapenhandel. Hans berättarteknik – där allt går i ett rasande tempo, och där skottlossningarna, avrättningarna och droguppgörelserna avlöser varandra till ackompanjemang av smittande samba – är hämtad från hans bakgrund som reklamfilmsregissör, och har fått kritik för att den snarast glamoriserar favelalivet.
Men Cidade de Deus, som tävlade om årets Oscar för bästa utländska film, har också kritiserats i Riomedierna för att visa en en-dimensionell bild av favelan. Även om den bygger på verkliga händelser (och en bok av författaren Paulo Lins) menar många som jobbar med sociala projekt i kåkstäderna att den inte är bra för favelainvånarnas självuppfattning. För oss andra är ”Guds stad” i alla fall både en visuell explosion och ett knytnävsslag i magen.
– Trots att dessa tre filmer alla handlar om urkänsliga teman blev de populära för att regissörerna lyckats använda en kreativ stil som är mycket brasiliansk, säger den svensk-brasilianska konstnären Isabel Löfgren.
– Kanske kan filmerna få människor att reagera och göra något för att överbrygga klyftorna i samhället. Det tar säkert en eller två generationer innan detta ”något” tar kollektiv form, men debatten har i alla fall börjat.
Samtliga filmer har spritts till biografer världen över. Man kan bara hoppas att de får svensk distribution, dyker upp på Stockholms Filmfestival eller på annat sätt når en svensk publik.
GUNILLA KINN
Gunilla Kinn presenterar tre nya brasilianska filmer, som alla ger bilder av livet i de fattigas kåkstäder och antyder ett förnyat intresse för film om samhällsfxrågor.
”På samma sätt som ”9/11” blivit ett symboliskt nummer i världspolitiken har ”174” blivit en viktig symbol i vår samhällsdebatt och medvetande. Det finns ett ”före” och ett ”efter” Ônibus 174.”
Så sade en deltagare i en diskussion om film och politik på kulturcentrat Espaço Capacete i Rio de Janeiro nyligen.
Även om det nog är att överdriva dess betydelse stämmer det att ônibus 174 fått ett genomslag som få dokumentärfilmer. Den har fått flera utmärkelser på inhemska och internationella festivaler, och i Brasilien har hundratusentals människor sett den.
Framgångarna beror förstås på att filmen är välgjord – men den har också lyckats både spegla och skapa ett förnyat samhällsintresse hos sin publik. Detta har den gemensamt med två spelfilmer som blivit verkliga kassasuccéer – förra årets Cidade de Deus (”Guds stad”) och årets Carandiru som båda dragit mångmiljonpublik.
– Brasiliansk film har upplevt en pånyttfödelse sedan mitten av 1990-talet, då man införde skattelättnader för filmproduktion. Det har lett till att massor av filmer i alla möjliga genrer har producerats, berättar Karyn Riegel, curator på Cinema Tropical som arbetar i Rio de Janeiro med filmutbyte mellan USA och Brasilien.
– Samtidigt har medelklassen blivit mer intresserad av landets sociala problematik. Många lockas av att upptäcka ”den andra sidan” av Brasiliens identitet – underklassens miljöer som är fyllda av våld, droger och fattigdom. Även om det bara är på vita duken.
Det senaste året har motsättningarna mellan den undre världen och myndigheterna skärpts i de brasilianska storstäderna. Det talas rentav om ett pågående inbördeskrig, som bland annat lett till att Rio de Janeiro fått stängas av när knarkkungar och gangsterledare genom sprängladdningar på centrala punkter i staden velat demonstrera sin makt.
I vissa av Rios favelor, kåkstäder, är barnens sannolika livslängd jämförbar med den för barn som lever i krigszoner. Favelorna är knytpunkter för drog- och vapenhandel, och kontrolleras av ligor som polisen inte rår på. Samtidigt är merparten av favelornas invånare vanliga människor som kämpar för att få ihop sina liv trots arbetslöshet, fattigdom, rasism och brist på god sjukvård och utbildning.
Medel- och överklassens brasilianare föredrar ofta att vara lyckligt ovetande om livet i favelorna. Men Ônibus 174 blev en ögonöppnare för många.
Filmen berättar historien om 21-årige Sandro do Nascimento – en före detta gatupojke som den 12 juni 2000 höll hela Brasilien på helspänn, sedan han kapat en lokalbuss mitt i Rio de Janeiro och hotade döda passagerarna han höll i gisslan.
Nyhetskonsumenterna kunde följa det flera timmar långa spelet mellan busskaparen och poliserna i direktsändning. Trots att Sandro do Nascimento till sist gav sig slutade dramat tragiskt. En polis vådasköt en ung kvinna bland passagerarna – och Sandro dog av kvävning i polisarresten samma dag.
En livlig och kritisk mediedebatt om polisens inkompetens, bristande psykologi och övervåld följde, och ledde till att flera polischefer fick avgå från sina poster.
Men med Ônibus 174 har regissören Jose Padilha och hans team lyckats gå flera steg längre. De varvar nyhetsbilderna från kapardramat med tillbakablickar och intervjuer som förklarar hur Sandro de Nascimentos liv blev som det blev.
I nyhetsinslagen framstod han enbart som en kokainpåverkad galning. Den fördjupade bilden visar hur Sandro traumatiserades som pojke, när han blev vittne till hur mamman knivhöggs till döds av rånare.
Snart blev Sandro ett av Rios hundratals gatubarn, för vilka kriminalitet är det enda sättet att överleva. Filmen visar hur han under sin tonårstid åkte in och ut på fruktansvärda ungdomsvårdsskolor, och hur det brasilianska samhället inte ger människor som Sandro någon chans att få ordning på sina liv. Till sist framstår en busskapning som enda sättet att få respons.
Få gatubarn överlever det hårda livet på gatan till vuxen ålder – men några av dem är med och berättar i Ônibus 174, liksom socialarbetaren Yvonne Bezerra de Mello som i över 20 års tid arbetat med hundratals gatubarn, inklusive Sandro.
– Hade polisen tillkallat Yvonne hade hon säkert kunnat tala med honom så att det hade blivit en odramatisk utgång, menar Felipe Lacerda, filmens andreregissör. Men ingen i polisstyrkan på plats verkade tänka på sådant som medling och samtal.
– Vi spårade även upp Sandros moster. Det visade sig att hon hade försökt få vårdnaden om honom, men bara fått sporadisk kontakt genom anstalterna.
Sammantaget lyckas filmen genom ett effektivt bild- och berättarspråk ge förståelse för hur en till synes oförklarlig dramatisk TV-händelse var ett symptom på mycket djupgående problem i det brasilianska samhället.
Filmen Carandiru, som var årets brasilianska bidrag på filmfestivalen i Cannes, ger en färgstark skildring av livet på Detençao Carandiru. Det var ett överbelastat fängelse för tusentals interner i Sao Paolo som sprängdes i luften i fjol, sedan de humanitära missförhållandena blivit alltför uppenbara. 1992 gjorde fångarna uppror mot ledningen, vilket ledde till en brutal militärpolismassaker med 111 dödade.
Några av fängelsets personligheter och deras bakgrund i kåkstäder och tung kriminalitet skildrades i en bok av dess aidsläkare, Drauzio Varella. Boken blev en bästsäljare 1999 – och när filmen som bygger på den hade premiär i april fick den omedelbart flera miljoner brasilianare till biosalongerna.
Carandiru (som presenteras utförligt av Bobo Karlsson i QX, 5 juni 2003) är regisserad av Hector Babenco, i Sverige kanske mest känd för Spindelkvinnans kyss. I Brasilien förknippas han även med filmerna Pixote och Lúcio Flávio som också handlar om människor på samhällets baksida. Han valde att spela in den nya filmen på plats i fängelset innan det sprängdes, med tusentals Carandirufångar som aktörer och statister. Resultatet är en dramatisk och gripande film som är svår att värja sig mot.
Även skådespelarna i Cidade de Deus, Guds stad, är hämtade ur den miljö filmen handlar om, det hårda livet i Rios favelor. Regissörerna Fernando Meirelles och Katja Lund jobbade med 110 ungdomar i en teaterworkshop under ett halvår innan de började filma.
”Guds stad” är namnet på en kåkstad i norra Rio de Janeiro, långt ifrån tjusiga Copacabana och Ipanema. Men ”Favelan som Gud glömde” vore ett riktigare namn. Från att ha varit en myndighetsanlagd förstad för migranter blir området under 70-talet då filmen utspelar sig en av Rios värsta favelor. Även om själva området är filmens verkliga ”huvudperson” får vi följa två pojkar under deras uppväxt – den ene till gangsterledare och kokainlangare, den andre till pressfotograf.
Fernando Meirelles har sagt att han med filmen velat vända sig till en medelklasspublik för att visa dem att Brasilien riskerar att bli som Colombia, om favelans tonåringar inte får alternativ till kokain- och vapenhandel. Hans berättarteknik – där allt går i ett rasande tempo, och där skottlossningarna, avrättningarna och droguppgörelserna avlöser varandra till ackompanjemang av smittande samba – är hämtad från hans bakgrund som reklamfilmsregissör, och har fått kritik för att den snarast glamoriserar favelalivet.
Men Cidade de Deus, som tävlade om årets Oscar för bästa utländska film, har också kritiserats i Riomedierna för att visa en en-dimensionell bild av favelan. Även om den bygger på verkliga händelser (och en bok av författaren Paulo Lins) menar många som jobbar med sociala projekt i kåkstäderna att den inte är bra för favelainvånarnas självuppfattning. För oss andra är ”Guds stad” i alla fall både en visuell explosion och ett knytnävsslag i magen.
– Trots att dessa tre filmer alla handlar om urkänsliga teman blev de populära för att regissörerna lyckats använda en kreativ stil som är mycket brasiliansk, säger den svensk-brasilianska konstnären Isabel Löfgren.
– Kanske kan filmerna få människor att reagera och göra något för att överbrygga klyftorna i samhället. Det tar säkert en eller två generationer innan detta ”något” tar kollektiv form, men debatten har i alla fall börjat.
Samtliga filmer har spritts till biografer världen över. Man kan bara hoppas att de får svensk distribution, dyker upp på Stockholms Filmfestival eller på annat sätt når en svensk publik.
GUNILLA KINN
Monday, August 25, 2003
MR-frågor på jemenitiska
Sommaren 2003 bodde jag i Sana'a, Jemens huvudstad. Detta är en av mina texter därifrån, ett reportage om mänskliga rättigheter som publicerades med text och bild i Amnesty Press.
Jemen har en spirande ”människorättskultur”
Som många andra länder har Jemen tagit ”kriget mot terrorismen” som förevändning för tortyr och arresteringar. Samtidigt har regeringen nyligen tillsatt en minister för mänskliga rättigheter. Amnesty Press har intervjuat henne.
– När vissa personer säger offentligt att det är deras mål att döda människor, då måste vi agera och häkta dem för att förebygga terrorangrepp. Men även terrormisstänkta ska få sina rättigheter tillgodosedda.
Det är den jemenitiska ministern för mänskliga rättigheter som talar. Hennes namn är Amat Al Aleem Alsoswa och hon tillträdde sin post i juni.
Vid sidan av Marocko är Jemen den enda arabstat med ett ministerium för mänskliga rättigheter. MR-kommittéer och en biträdande MR-minister fanns förut – men med Alsoswa i regeringen säger sig president Saleh vilja stärka arbetet med mänskliga rättigheter.
Innan hon blev minister var Amat Al Aleem Alsoswa ambassadör i Holland (sidoackrediterad i Sverige). Hennes gedigna meriter omfattar många internationella regeringsuppdrag om Jemens utveckling. När hon tar emot på sitt ministerium svarar hon snabbt och säkert på alla frågor.
– Alla rättigheter är lika viktiga. Men jag vill särskilt nämna att situationen i fängelserna måste förbättras, säger hon.
Ett annat hjärteämne är kvinnofrågorna. I Jemen är kvinnornas ställning betydligt starkare i lagboken än i det traditionella samhället. Amat Al Aleem Alsoswa vill förändra attityder inom hemmen och stamstrukturerna, så att de kvinnor som vill får utbildning och ökad frihet.
– Jag skulle också vilja införa en institution liknande era ombudsmän. I vår egen islamska traditition finns begreppet al mohtassib. Jag skulle vilja att allmänheten kan vända sig till en mohtassib med klagomål – en person som kan företräda medborgarna, granska myndigheterna och begära rättelser.
Det begås en lång rad övergrepp mot grundläggande rättigheter av jemenitiska myndigheter, även sådana som är förbjudna i landets lagstiftning.
Såväl tortyr som godtyckliga arresteringar och husrannsakningar förekommer, liksom att människor ”försvinner”. Regeringens politiska motståndare är ofta måltavlor. Flera journalister som skriver i oppositionens tidningar har villkorliga domar hängande över sig – ett effektivt sätt att censurera kritiska röster.
Det händer sällan att rättsövergrepp utreds. Och vill Amat Al Aleem Alsoswa ta itu med situationen i Jemens fängelser finns mycket att göra.
– Där finns ingen hälsovård. Häktestiderna är ofta längre än strafftiden för ett visst brott, säger juristen Khalid Al-Ansi, ordförande i människorättsgruppen Hood.
– Häktade och fångar får ofta inte ta kontakt med någon advokat. Ibland får familjen ingen information om att någon har satts i fängelse; polisen förnekar all kännedom om personen.
De senaste två åren har situationen förvärrats. Nu hänvisar regeringen till ”kriget mot terrorismen”. Hösten 2001 kom en våg av massarresteringar, deportering av utlänningar och tortyr. Enligt pressuppgifter har hundratals personer suttit eller sitter häktade i Jemen – misstänkta som talibankrigare eller för medlemskap i terrorgrupper som Al Qaida.
Jemen har samarbetat med USA som utbildat landets terroristbekämpare. Men relationen är känslig. Jemen har förgäves krävt det 80-tal jemeniter som sitter i förvar på Kuba utlämnade. USA har dock fått påverka rättegången mot dem som åtalas för bombdådet mot sprängaren USS Cole utanför Jemens kust år 2000.
Men Amat Al Aleem Alsoswa hävdar att hon lyckas ta upp ”sina” frågor utan att bli överkörd av de andra ministrarna, och att de arresteringar som sker inte alls är godtyckliga.
– Både i pressen och i parlamentet är det en livlig debatt om rättsväsendet. Regeringen är påpassad. Myndigheterna måste ta många steg före arrestering av misstänkta. Ibland blir det fel, men det kritiserar vi hårt internt.
Att upphöra med tortyr ”står på dagordningen”, säger Amat Al Aleem Alsoswa, men förklarar att Jemen inte vill hyckla med lagar som är ”omöjliga att efterleva”. Och de avrättningar som förekommer (2001 minst 76) kallar hon ”en del av islamsk rättstradition”, en sista utväg för riktigt grymma brott.
– Frågan är snarare hur Jemen ska agera för att sådana brott inte ska begås. Nu söker vi samarbete med jurister och andra med synpunkter på hur vi bör arbeta.
Även om ministeriet är ett steg i rätt riktning lider det svår brist på juridisk kompetens. Amat Al Aleem Alsoswa själv är inte jurist (hon studerade masskommunikation i Kairo och Washington på 80-talet). Jemenitiska jurister är utbildade i sharia-lagstiftning - inte mänskliga rättigheter i internationell mening.
– Hon är bara minister på papperet! utbrister Khalid Al-Ansi på Hood.
– Departementet är en fin fasad för att Jemen ska få mer bistånd. Visst är Alsoswa en kraftfull person, men hon har ju inga resurser. Regeringen tar alla chanser att förtrycka mänskliga rättigheter så länge den inte utsätts för tryck utifrån.
Hood är en förkortning av ett arabiskt namn, fritt översatt Riksorganisationen för försvar av fri- och rättigheter – ett nätverk med ett 40-tal jurister, journalister, intellektuella och politiker. I Jemen är det civila samhället annars svagt; de ideella MR-organisationerna få.
– Det finns ingen medvetenhet om rättigheter här, vare sig bland beslutsfattare eller hos allmänheten. Människor vet i regel inte att de har några.
Men enligt Khalid Al-Ansi växer sig en jemenitisk ”människorättskultur” allt starkare. Det finns rentav en grupp i parlamentet som engagerar sig i MR-frågor, och som nyligen lade fram en rapport om de långa häktestiderna.
– Regeringen skyller på USA när den spärrar in terroristmisstänkta utan bevis, säger han. Men det är ett svepskäl för att undanröja oppositionen och sätta skräck i folk – typiskt för ett u-land som Jemen.
Men minister Alsoswa menar att det är fel att bara ta upp landets tillkortakommanden.
– Det är lätt att kritisera Jemen, eftersom vi är så svaga ekonomiskt. Vad som bekymrar mig är hur jemeniter behandlas på andra håll, säger hon bestämt. Araber och muslimer möts av så mycket fördomar och särbehandling från myndigheter och medborgare i väst – i just de stater som anklagar oss för att inte leva upp till våra åtaganden om mänskliga rättigheter.
Jemenfakta
Politik: Republiken Jemen bildades när Nord- och Sydjemen enades 1990. President Ali Abdullah Saleh är folkvald och Jemen har många demokratiska drag, som kvinnlig rösträtt. Men röstmygel förekommer, och det är en liten, korrumperad elit som har makten. Regeringen utmanas dock av mäktiga stammar som kontrollerar många områden i framför allt nordvästra Jemen.
Ekonomi: ett av världens fattigaste länder, 148:e plats i UNDP Development Report 2003. Medelinkomst: $350/år (2001).
Befolkning: 20 miljoner, de flesta boende i små byar
Huvudstad: Sana’a, 1 miljon inv
Språk: arabiska
Statsreligion: islam
Bildtexter
– Jemen har stora problem med att efterleva grundläggande civila och politiska rättigheter, säger juristen Khalid Al-Ansi, ordförande för nätverket HOOD.
– Vi protesterar mot tortyr, godtyckliga och illegala arresteringar, situationen i fängelserna, och för pressfrihet. Korruptionen i domstolsväsendet är ett allvarlig, liksom myglet med rösterna i de allmänna valen.
– Eftersom Jemen varit scen för flera katastrofala terrordåd känner vi av dilemmat med att bekämpa terroristattacker starkare än många andra stater, säger landets nya, karismatiska MR-minister, Amat Al Alim Alsoswa.
– Vi lyckas inte alltid i våra ambitioner att värna de mänskliga rättigheterna – men det är det många länder som inte gör.
Text och foto: Gunilla Kinn
Jemen har en spirande ”människorättskultur”
Som många andra länder har Jemen tagit ”kriget mot terrorismen” som förevändning för tortyr och arresteringar. Samtidigt har regeringen nyligen tillsatt en minister för mänskliga rättigheter. Amnesty Press har intervjuat henne.
– När vissa personer säger offentligt att det är deras mål att döda människor, då måste vi agera och häkta dem för att förebygga terrorangrepp. Men även terrormisstänkta ska få sina rättigheter tillgodosedda.
Det är den jemenitiska ministern för mänskliga rättigheter som talar. Hennes namn är Amat Al Aleem Alsoswa och hon tillträdde sin post i juni.
Vid sidan av Marocko är Jemen den enda arabstat med ett ministerium för mänskliga rättigheter. MR-kommittéer och en biträdande MR-minister fanns förut – men med Alsoswa i regeringen säger sig president Saleh vilja stärka arbetet med mänskliga rättigheter.
Innan hon blev minister var Amat Al Aleem Alsoswa ambassadör i Holland (sidoackrediterad i Sverige). Hennes gedigna meriter omfattar många internationella regeringsuppdrag om Jemens utveckling. När hon tar emot på sitt ministerium svarar hon snabbt och säkert på alla frågor.
– Alla rättigheter är lika viktiga. Men jag vill särskilt nämna att situationen i fängelserna måste förbättras, säger hon.
Ett annat hjärteämne är kvinnofrågorna. I Jemen är kvinnornas ställning betydligt starkare i lagboken än i det traditionella samhället. Amat Al Aleem Alsoswa vill förändra attityder inom hemmen och stamstrukturerna, så att de kvinnor som vill får utbildning och ökad frihet.
– Jag skulle också vilja införa en institution liknande era ombudsmän. I vår egen islamska traditition finns begreppet al mohtassib. Jag skulle vilja att allmänheten kan vända sig till en mohtassib med klagomål – en person som kan företräda medborgarna, granska myndigheterna och begära rättelser.
Det begås en lång rad övergrepp mot grundläggande rättigheter av jemenitiska myndigheter, även sådana som är förbjudna i landets lagstiftning.
Såväl tortyr som godtyckliga arresteringar och husrannsakningar förekommer, liksom att människor ”försvinner”. Regeringens politiska motståndare är ofta måltavlor. Flera journalister som skriver i oppositionens tidningar har villkorliga domar hängande över sig – ett effektivt sätt att censurera kritiska röster.
Det händer sällan att rättsövergrepp utreds. Och vill Amat Al Aleem Alsoswa ta itu med situationen i Jemens fängelser finns mycket att göra.
– Där finns ingen hälsovård. Häktestiderna är ofta längre än strafftiden för ett visst brott, säger juristen Khalid Al-Ansi, ordförande i människorättsgruppen Hood.
– Häktade och fångar får ofta inte ta kontakt med någon advokat. Ibland får familjen ingen information om att någon har satts i fängelse; polisen förnekar all kännedom om personen.
De senaste två åren har situationen förvärrats. Nu hänvisar regeringen till ”kriget mot terrorismen”. Hösten 2001 kom en våg av massarresteringar, deportering av utlänningar och tortyr. Enligt pressuppgifter har hundratals personer suttit eller sitter häktade i Jemen – misstänkta som talibankrigare eller för medlemskap i terrorgrupper som Al Qaida.
Jemen har samarbetat med USA som utbildat landets terroristbekämpare. Men relationen är känslig. Jemen har förgäves krävt det 80-tal jemeniter som sitter i förvar på Kuba utlämnade. USA har dock fått påverka rättegången mot dem som åtalas för bombdådet mot sprängaren USS Cole utanför Jemens kust år 2000.
Men Amat Al Aleem Alsoswa hävdar att hon lyckas ta upp ”sina” frågor utan att bli överkörd av de andra ministrarna, och att de arresteringar som sker inte alls är godtyckliga.
– Både i pressen och i parlamentet är det en livlig debatt om rättsväsendet. Regeringen är påpassad. Myndigheterna måste ta många steg före arrestering av misstänkta. Ibland blir det fel, men det kritiserar vi hårt internt.
Att upphöra med tortyr ”står på dagordningen”, säger Amat Al Aleem Alsoswa, men förklarar att Jemen inte vill hyckla med lagar som är ”omöjliga att efterleva”. Och de avrättningar som förekommer (2001 minst 76) kallar hon ”en del av islamsk rättstradition”, en sista utväg för riktigt grymma brott.
– Frågan är snarare hur Jemen ska agera för att sådana brott inte ska begås. Nu söker vi samarbete med jurister och andra med synpunkter på hur vi bör arbeta.
Även om ministeriet är ett steg i rätt riktning lider det svår brist på juridisk kompetens. Amat Al Aleem Alsoswa själv är inte jurist (hon studerade masskommunikation i Kairo och Washington på 80-talet). Jemenitiska jurister är utbildade i sharia-lagstiftning - inte mänskliga rättigheter i internationell mening.
– Hon är bara minister på papperet! utbrister Khalid Al-Ansi på Hood.
– Departementet är en fin fasad för att Jemen ska få mer bistånd. Visst är Alsoswa en kraftfull person, men hon har ju inga resurser. Regeringen tar alla chanser att förtrycka mänskliga rättigheter så länge den inte utsätts för tryck utifrån.
Hood är en förkortning av ett arabiskt namn, fritt översatt Riksorganisationen för försvar av fri- och rättigheter – ett nätverk med ett 40-tal jurister, journalister, intellektuella och politiker. I Jemen är det civila samhället annars svagt; de ideella MR-organisationerna få.
– Det finns ingen medvetenhet om rättigheter här, vare sig bland beslutsfattare eller hos allmänheten. Människor vet i regel inte att de har några.
Men enligt Khalid Al-Ansi växer sig en jemenitisk ”människorättskultur” allt starkare. Det finns rentav en grupp i parlamentet som engagerar sig i MR-frågor, och som nyligen lade fram en rapport om de långa häktestiderna.
– Regeringen skyller på USA när den spärrar in terroristmisstänkta utan bevis, säger han. Men det är ett svepskäl för att undanröja oppositionen och sätta skräck i folk – typiskt för ett u-land som Jemen.
Men minister Alsoswa menar att det är fel att bara ta upp landets tillkortakommanden.
– Det är lätt att kritisera Jemen, eftersom vi är så svaga ekonomiskt. Vad som bekymrar mig är hur jemeniter behandlas på andra håll, säger hon bestämt. Araber och muslimer möts av så mycket fördomar och särbehandling från myndigheter och medborgare i väst – i just de stater som anklagar oss för att inte leva upp till våra åtaganden om mänskliga rättigheter.
Jemenfakta
Politik: Republiken Jemen bildades när Nord- och Sydjemen enades 1990. President Ali Abdullah Saleh är folkvald och Jemen har många demokratiska drag, som kvinnlig rösträtt. Men röstmygel förekommer, och det är en liten, korrumperad elit som har makten. Regeringen utmanas dock av mäktiga stammar som kontrollerar många områden i framför allt nordvästra Jemen.
Ekonomi: ett av världens fattigaste länder, 148:e plats i UNDP Development Report 2003. Medelinkomst: $350/år (2001).
Befolkning: 20 miljoner, de flesta boende i små byar
Huvudstad: Sana’a, 1 miljon inv
Språk: arabiska
Statsreligion: islam
Bildtexter
– Jemen har stora problem med att efterleva grundläggande civila och politiska rättigheter, säger juristen Khalid Al-Ansi, ordförande för nätverket HOOD.
– Vi protesterar mot tortyr, godtyckliga och illegala arresteringar, situationen i fängelserna, och för pressfrihet. Korruptionen i domstolsväsendet är ett allvarlig, liksom myglet med rösterna i de allmänna valen.
– Eftersom Jemen varit scen för flera katastrofala terrordåd känner vi av dilemmat med att bekämpa terroristattacker starkare än många andra stater, säger landets nya, karismatiska MR-minister, Amat Al Alim Alsoswa.
– Vi lyckas inte alltid i våra ambitioner att värna de mänskliga rättigheterna – men det är det många länder som inte gör.
Text och foto: Gunilla Kinn
Thursday, April 17, 2003
"USA borde visa världen sin inspirerande röra"
Publicerad i Svenska Dagbladets kulturdel, april 2003.
New York, SvD
När den amerikanska diplomaten Helena Finn var stationerad i Turkiet var det Frankrikes ambassad, inte USA:s, som sponsrade en festival med amerikansk jazzmusik i Ankara.
– Det är stor skada att vi skurit ner på kulturell diplomati, sade hon med emfas under en konferens i New York om betydelsen av internationella kulturutbyten, Arts&Minds.
– Under 90-talet stängdes våra bibliotek och kulturcentra i Belgrad, Ankara och Islamabad – platser där människor kunde ta del av amerikansk press och litteratur. Istället för att spara borde USA satsa mer på att skicka ut och ta emot forskare, studenter, konstnärer och andra kulturutövare.
Konferensens budskap var entydigt: personliga kontakter och kulturutbyten vore klokare som långsiktig strategi för att förebygga krig, terrorhot och misstro än missiler och M16-gevär.
USA har sedan andra världskriget ägnat sig åt kulturpolitik i diplomatins tjänst, inte minst under kalla kriget. Men det senaste decenniet har de statsstödda utbytesprogrammen skurits ned med en tredjedel, och panelens Mellanösternexperter vittnade om hur svårt det blivit för arabiska och persiska kolleger att få visum till USA.
Publiken skruvade generat på sig när Hollywoodregissören John Romano talade om att det inte är konstigt att många människor fått en banal bild av USA, när serier som Baretta och Baywatch är vad som finns tillgängligt i TV-apparaterna.
– Våra kvalitetsproduktioner kostar för mycket för fattiga länder. Vi borde ordna en dygnetruntkanal med bra filmer som visar den komplexa och inspirerande röra som USA är.
”En social röra”, det är essensen av amerikansk frihet, menade John Romano – och provocerade fram en publikreaktion om att gränsen till ”kulturimperialism” är hårfin.
Helena Finn medgav att kulturdiplomati i amerikansk tappning ofta handlat om ”great story-telling”.
– Nu behöver vi bli bättre på att lyssna på andras berättelser.
GUNILLA KINN
New York, SvD
När den amerikanska diplomaten Helena Finn var stationerad i Turkiet var det Frankrikes ambassad, inte USA:s, som sponsrade en festival med amerikansk jazzmusik i Ankara.
– Det är stor skada att vi skurit ner på kulturell diplomati, sade hon med emfas under en konferens i New York om betydelsen av internationella kulturutbyten, Arts&Minds.
– Under 90-talet stängdes våra bibliotek och kulturcentra i Belgrad, Ankara och Islamabad – platser där människor kunde ta del av amerikansk press och litteratur. Istället för att spara borde USA satsa mer på att skicka ut och ta emot forskare, studenter, konstnärer och andra kulturutövare.
Konferensens budskap var entydigt: personliga kontakter och kulturutbyten vore klokare som långsiktig strategi för att förebygga krig, terrorhot och misstro än missiler och M16-gevär.
USA har sedan andra världskriget ägnat sig åt kulturpolitik i diplomatins tjänst, inte minst under kalla kriget. Men det senaste decenniet har de statsstödda utbytesprogrammen skurits ned med en tredjedel, och panelens Mellanösternexperter vittnade om hur svårt det blivit för arabiska och persiska kolleger att få visum till USA.
Publiken skruvade generat på sig när Hollywoodregissören John Romano talade om att det inte är konstigt att många människor fått en banal bild av USA, när serier som Baretta och Baywatch är vad som finns tillgängligt i TV-apparaterna.
– Våra kvalitetsproduktioner kostar för mycket för fattiga länder. Vi borde ordna en dygnetruntkanal med bra filmer som visar den komplexa och inspirerande röra som USA är.
”En social röra”, det är essensen av amerikansk frihet, menade John Romano – och provocerade fram en publikreaktion om att gränsen till ”kulturimperialism” är hårfin.
Helena Finn medgav att kulturdiplomati i amerikansk tappning ofta handlat om ”great story-telling”.
– Nu behöver vi bli bättre på att lyssna på andras berättelser.
GUNILLA KINN
Subscribe to:
Posts (Atom)