FN-panel definierar terrorism som globalt hot

New York (TT)

Den panel som utrett hur FN kan reformeras har definierat begreppet terrorism. Panelen har tagit ett helhetsgrepp på en rad säkerhetspolitiska problem.

Alla handlingar med uppsåt att döda, eller allvarligt skada, civila eller icke-stridande när målet är att terrorisera en befolkning eller förmå en regering eller internationell organisation att handla, eller avstå från att handla, på ett visst sätt. Ungefär så lyder den definition av terrorism som den så kallade högnivåpanelen, som utrett hur FN kan reformeras, har kommit fram till.

Tolv FN-konventioner har misslyckats med att definiera begreppet, bland annat därför att det infekterade läget i Israel-Palestinakonflikten — och frågan om vilka metoder som skulle vara tillåtna mot en ockupationsmakt — har spökat.

- Det ska bli spännande att se hur definitionen tas emot, inte minst eftersom Arabförbundets generalsekreterare Amr Moussa suttit med i panelen, säger Peter Wallensteen, professor i freds- och konfliktkunskap, vars forskning använts i rapporten.

Fond för fattiga

Varför är det alls viktigt att definiera terrorism?

- Det avgränsar från en godtycklig användning av termen och hindrar regeringar från att kalla vilka motståndare som helst för terrorister eller terroranhängare. Det blir tydligt när FN-systemet kan aktiveras.

Panelen föreslår även en fond som ska hjälpa fattiga stater bekämpa terrorism.

- Att civilbefolkning utsätts för angrepp är aldrig acceptabelt. Att ett område är ockuperat är ingen ursäkt för terrorhandlingar, säger Gro Harlem Brundtland till TT efter presentationen av rapporten i FN:s högkvarter.

Gamla rävar

Hon är en av 16 veteranpolitiker som utrett FN:s framtid på uppdrag av generalsekreteraren Kofi Annan. Även om bara en del av förslagen antas handlar det om stora omvälvningar.

- Vi vet att det är vanskligt, men hoppas att vår rapport blir ett bidrag till att lösa konflikter. Mitt intryck är att det är ett stort intresse för den, säger Harlem Brundtland.

Panelen tar ett helhetsgrepp på globala säkerhetshot — som kan vara krig, massförstörelsevapen och kärnvapenhot, men också fattigdom, miljökatastrofer och sjukdomar som aids.

Rapporten, som ska utvärderas av FN och FN:s medlemsstater det närmaste året, innehåller två modeller för hur säkerhetsrådet kan förnyas, till exempel att det utökas från 15 till 24 stater.

Dock föreslås ingen ändring av vetorätten för de fem permanenta medlemmarna (USA, Kina, Ryssland, Frankrike, Storbritannien), vilket Japan, Tyskland, Brasilien och Indien — som vill bli permanenta — är kritiska mot

Askesen kan vänta: att vara fattiggourmet

Publicerad i Gourmet n:r 5 2004

Spendera pengar på ett besök hos tandhygienisten eller lätta på lädret för en helkväll på krogen, det är frågan. Den fattiga gourmeten står knappast som en åsna mellan två hötappar vid valet.
Gunilla Kinn vet precis hur de sista slantarna ska investeras.

Aldrig har jag ett så stort behov av skaldjurspaté, färsk sparris och chokladpraliner, som när kronofogden hotar att sätta mig på gäldstugan.
Ju fler hyresinbetalningar, påminnelseavier, kreditkortsräkningar, betalningsanmärkningar och obehagliga mail om underliga skulder som staplas i mina brevlådor, desto större blir mitt sug efter delikatesser.
Det är när de obetalda räkningarna hopats i en jobbig bunt som jag köper getost, jordgubbar och chardonnayvin för kvarvarande kronor.
Det är då – när jag snarast borde bygga upp ett basförråd med blodpudding och havregryn, för att spara till tandläkare och sjukvårdsförsäkring – som jag är allra mest benägen att hänga på barer och bistroer.
Det är när jag är som mest övertygad om att lömska indrivare väntar runt hörnet för att korpa åt sig mina sista surt förvärvade slantar som jag tycker att det isåfall är lika bra att bränna dem på lyxiga laxsalladsluncher – en glamourös version av tröstätande.
Visst, det är ett klassiskt beteende. Inte minst bland oss frilansjournalister – som alltid levt ur hand i mun, alltid hamnar på krogen så fort det dyker upp en liten utbetalning, och som gärna romantiserar möjligheten att åtminstone skriva ihop nå’t artikelutkast på baksidan av notan.
Det är givetvis också ett klart fall av irrationell verklighetsflykt.
“Det är patologiskt!” säger min kompis Nina, doktorand i antropologi, glatt och avslöjar hur hon brukar lösa dilemmat: Genom att stjäla dyrbara ostar ur sin mammas kylskåp och ta med hem, för att upprätthålla sin lyxkonsumtion även när kassan är skral.
Jag har många bekanta i samma situation. Min konstnärsväninna K, exempelvis. Hur pank hon än är, så nog fyller hon kylskåpet med godsaker:
“Idag var jag på NK Livs och handlade en massa lammfärs och fetaost – och när jag skulle betala fattades det 50 öre! Jag fick plocka bort kassen för att ha råd, men jag fick minsann med mig alla varorna,” berättar hon stolt.
Så talar en äkta fattiggourmet med borgerliga vanor.
Liksom jag har K aldrig ett korvöre i fast inkomst, och kanske är det just därför vi håller på som vi gör.
“Det är för att man inte orkar se framåt,” förklarar K. “Jag måste må bra i nuet och unna mig det goda, annars orkar jag inte överleva. Jag har knappt några möbler i min lägenhet, men bra råvaror finns alltid hemma.”
Min vän Mark, servitör till yrket, har en teori om fenomenet. Den går ut på att vi alla är medelklassungar som inte bara försöker bibehålla den levnadsstandard vi växte upp med, utan helst överträffa den med råge.
Vi vägrar inse att vi egentligen inte alls har råd.
Mark själv hade en avundsvärd uppväxt. Hans föräldrar drev en elegant kvarterskrog i Boston.
Nu gör de allt för att hålla familjens gourmetfasad uppe – trots att de tvingades stänga sin restaurang för länge sedan. Pappan hankar sig fram genom inhopp som lärarvikarie, men trollar fram fantastiska måltider med ypperliga ingredienser när man kommer på besök.
När Mark gick på college ute på vischan fick hans New York-kompisar skicka cheddarost och exklusiva korvar från gourmetsnabbköpet Dean & Deluca med post, för att han skulle stå ut med tentor och inlämningsuppgifter. De senaste åren har han varit arbetslös och kroniskt pank, men ändå på något sätt lyckats hitta pengar till fina viner och goda ostar.
Toby Ten Eyck, lektor i sociologi på Michigan State University, har gjort fältstudier om kräsna Louisianabors (cajun-)matinköp. Han påstår att det handlar om image, när man konsumerar över sin förmåga.
“Man kanske inte har råd med Nike-skor för 100 dollar, men man kan unna sig att köpa frukostflingor av ett lite finare märke än det allra billigaste”, resonerar han. “På så sätt kan man imponera på grannar och bekanta.”
Fast jag tror att det snarare handlar om självbild, att imponera på sig själv.
Det gäller att upprätthålla sin värdighet, mitt i all finansiell misär. Paradoxalt nog är det just lyxkonsumtion man kan unna sig, när kassaflödet är som mest katastrofalt. En bit getost, en kartong hallon eller en skiva rostbiffsfilé kostar kanske 30 kronor vardera, medan min sjukförsäkring går på många tusenlappar.
För att inte tala om hyran.
Så räkningarna får betalas när det blir bättre tider (med lite tur trillar det kanske in pengar någonstansifrån nästa vecka). En portion crème caramel behövs nu.
Men är det något vi fattiggourmeter är bra på så är det att hitta prisvärd lyx, och att dryga ut krogbesöken så att det blir mycket häng för liten peng.
Det är heller inte precis synd om oss, om vi tvingas överleva på delikatesser som rårakor, toskansk bönsoppa, rostad palsternacka eller annan fattiggourmetmat. Och kanske ett eller annat ostron.
Men vi vägrar äta nudlar, leverlåda och ketchupsmörgåsar.
När vi faller från ruinens brant vill vi göra det med stil.

Svensk polisarbete i Makedonien

Polisens vardag på Balkan: bybröllop och bordellrazzior

Proxima är namnet på EU:s rådgivande polismission i Makedonien. Poliser från hela Europa hjälper den makedonska poliskåren att bli mer professionell.

Text och foto: Gunilla Kinn

Publicerad i Rikspolisstyrelsens tidning Svensk Polis 2004.

• Polisiärt arbete går sällan ut på att bevaka bybröllop. Och det är inte ofta en polis är posterad på en så svindlande vacker plats som Pelle Nilsson är denna sommarsöndag.
Utsikten från Galatjnik sträcker sig flera mil, ner i dalen och bort mot bergen, i isolerade bygder där människor länge försörjde sig som fåraherdar.
– Jag känner mig privilegierad som fått åka till Makedonien, säger Pelle Nilsson, som bär Rikspolisstyrelsens internationella uniform med vapen och svensk flagga, och en keps mot den gassande solen.
– Det är kul att jobba med poliser från andra länder, och man får lite vidgade vyer att ta med sig hem.
Bröllopet i Galatjnik har blivit jippo. En helg varje år fylls den lilla byn av ringdansare och musikanter i traditionella dräkter, och av tusentals besökare. I år är dessutom premiärministern gäst, så polispådraget är stort.
– Vi är här för att se hur den lokala polisen organiserar detta. Jag tycker de sköter det bra, säger Pelle Nilsson, som sedan i januari är stationerad i Gostivar.
Till vardags är han gränspolis på Landvetters flygplats. Men vid det här laget kan han skoja om att han blivit “Balkanexpert” – Proxima är hans tredje utlandsuppdrag, efter Bosnien och Kosovo.
– Balkan är sig likt, men Makedonien känns mer internationellt än de andra platser jag varit på, säger Pelle Nilsson.
– Det har varit ganska lugnt varje gång jag varit nere.
EU:s polisinsats Proxima startade i december 2003 och har cirka 200 anställda. 180 är poliser från framför allt EU-länderna, posterade i huvudstaden Skopje och i de orter där spänningarna mellan makedonier och albaner varit som störst: som Tetovo, Kumanovo, Gostivar och Ohrid.
– Proxima är skräddarsytt för Makedoniens behov, säger Bart D’Hooge, missionens belgiske chef.
– Avsikten är att hjälpa myndigheterna att bygga upp polisinstitutioner med europeisk standard, förklarar han.
– Vi är inte beväpnade och gör inte själva insatser. Proximapoliserna ska utbilda och handleda de makedoniska kollegerna.
Det övergripande målet är stabilitet och respekt för mänskliga rättigheter i sydöstra Europa. Gränskontroll, spaningsarbete och underrättelsetjänst – men även närpoliser som ska göra människor trygga i det dagliga livet i byar och bostadsområden, prioriteras.
Och behoven är enorma. Makedoniens poliskår måste reformeras i grunden. Det största problemet i samhället i stort är den djupt rotade korruptionen. Många medborgare misstror myndigheterna och saknar förtroende för polisen. Ett annat dilemma är det dåliga samarbetet mellan rättsliga instanser.
– Egentligen borde det internationella samfundet engageras i hela rättskedjan, så att både polis, domstol och åklagare reformeras. Att förändra attityder går i rätt riktning – men oerhört långsamt, säger Hans Fritzheimer som är planeringschef på Proximas huvudkontor.
Annars är han stabschef på polismyndigheten i Västernorrland, och har tidigare varit utsänd till samarbetsprojekt i Archangelsk.
– Att “jaga bovar” är samma sak överallt, men det är speciellt att jobba i Makedonien, säger Hans Fritzheimer och talar om hur en klankultur genomsyrar samhället.
– Här finns en rå kriminalitet, som underblåser människors rädsla och som ofta politiseras. Man måste nog vara här i flera år för att förstå. Kanske borde vi poliser kompletteras på fältet av fler etnologer, kriminologer och statsvetare.
Makedonien – som var den sydligaste delen av Jugoslavien – är strategiskt beläget för smuggling av droger (marijuana och heroin), vapen och kvinnor.
Längs landsvägen från Galatjnik till Skopje pekar Hans Fritzheimer ut flera lokaler där polisen gjort razzior för att avslöja bordeller med sexslavar från Bulgarien och Moldavien. Men ofta har någon polis läckt, så att razzian inte ger resultat. Under hösten arbetar Proxima mot trafficking, bland annat genom att visa filmen Lilja 4-ever.
– När man ser alla fina fyrvåningshus i byarna inser man att det finns sidoinkomster som är ohyggligt mycket större än de officiella, säger Hans Fritzheimer.
Eftersom den organiserade brottsligheten på Balkan förgrenar sig till övriga Europa vore det logiskt om Proximapolisernas erfarenheter utnyttjas efter avslutat uppdrag. Fast så fungerar det sällan, enligt Pelle Nilsson som ju varit ute förr.
– När jag jobbade i Kosovo stoppade vi en svenskregistrerad bil, och det anmälde vi hem. Det var ingen som brydde sig, berättar han.
– Vid varje hemkomst säger någon från Rikspolisstyrelsen att våra “vidgade vyer” ska tas tillvara. Men det blir precis tvärtom. Ingenting händer.
Pelle Nilsson säger att inga chefer någonsin frågat hur han mått när han kommit hem, och att kollegerna mest verkar avundsjuka.
– “Har du varit ute och tjänat pengar nu igen?”, säger de. Och visst spelar lönen roll, om man ska vara ärlig.
Ersättningen för utlandsuppdrag är ett lönetillägg om 25 procent. Dessutom tillkommer traktamente, 100 dollar per dag, för att ersätta dubbelt boende.
– Det är viktigt med hög lön ur rekryteringssynpunkt, säger Hans Fritzheimer.
– Att man kan lägga undan lite pengar, kanske till en semesterresa, kan vara tungan på vågen för att folk ska bestämma sig.
Lars Inderberg är ordnings- och trafikpolis i Göteborg och hade hoppats få ta sig an den stökiga Skopjetrafiken. Men nu sitter han i det rum dit all inkommande radiotrafik kommer: Proximas ledningscentral.
– Det är en upplevelse att jobba med kolleger från hela Europa, att träna engelskan och bli av med sina fördomar, säger han.
– Jag önskar att alla finge chansen. Men förr eller senare hamnar man i en svacka där man längtar efter familjen.
Hustru, tre barn och en pudel väntar hemma i Alingsås. Med blott två fria hemresor under den årslånga tjänstgöringen dröjer det länge mellan mötena.
– Det är lite rysk roulette vad gäller förhållanden vid utlandsuppdrag, så är det. Hela familjen kämpar på varsitt håll.
Än är det oklart om Proximas mandat förlängs eller ej. Det pågår en dragkamp mellan olika EU-organ i Bryssel om hur uppdraget bäst sköts. Men undersökningar visar att en majoritet makedonier har förtroende för Proxima, och det makedonska polisväsendet lär ta tid på sig för att bli rättssäkert.
– Det här går inte på ett eller fem år, säger Pelle Nilsson.
– Det kommer att ta generationer.

FAKTA
Fram tills i fjol fanns fredsbevarande militär i Makedonien. Den kom 2001, då landet stod på randen till inbördeskrig mellan armén och albanska gerillagrupper.
Sedan EU, Organisationen för samarbete och säkerhet i Europa, Nato och enskilda länder pressat parterna skrev de under Ohridavtalet, en fredsuppgörelse som nu genomförs steg för steg. Inte minst Anna Lindh drev, som EU-representant, att Balkans framtid ligger i fredlig samexistens och samarbete med EU – inte etniska konflikter. Risken för kriser anses nu så låg att militären kallats hem, och i år sökte Makedonien medlemskap i EU (dock ej aktuellt på länge).
Med Ohridavtalet stärktes albanernas minoritetsskydd. De är 25 procent av Makedoniens två miljoner invånare och känner sig ofta behandlade som andra klassens medborgare.
För poliskårens del har det inneburit att man rekryterat hundratals albaner. Förr fanns få albanska poliser.
Men misstron mellan makedonier och albaner är djup. När kommungränserna nu – enligt Ohridavtalet – ritas om så att vissa städer blir tvåspråkiga tycker många makedonier att kompromissandet går för långt. Det har lett till protester och enstaka upplopp.
Medelinkomsten är cirka 100 euro i månaden (för poliser 250, för polischefer 300), och den officiella arbetslösheten drygt 35 procent. Det finns alltså grogrund för missnöje. Vid lokalvalen i oktober sätts Makedoniens politiska mognad på prov.

Bildtexter
– Det man tar med sig hem från ett utlandsuppdrag är gemenskapen, säger Pelle Nilsson, som arbetar för EU:s polismission Proxima i den makedonska staden Gostivar och för dagen är posterad i byn Galatjnik.

– Driften att komma ut är att lära känna en ny kultur, i ett område som hela tiden finns med i nyhetssändningarna – Balkan, säger Hans Fritzheimer som är planeringschef på Proximas huvudkontor i Skopje.

– Det har varit fantastiskt roligt att få pröva på internationellt arbete, säger Lars Inderberg, trafikpolis från Alingsås som normalt jobbar i Göteborg och till och med januari sitter på Proximas ledningscentral.

Globala skatter föreslås mot fattigdom

New York (TT)

Nu gäller det att gå från ord till handling för att bekämpa fattigdomen, sade en rad statschefer som talade i FN i måndags. Brasilien och tre andra länder har kontroversiella förslag om hur man ska gå till väga.

Skatter på flygbiljetter, finanstransaktioner, kreditkortsinköp, växthusgasdrivande utsläpp och vapenhandel — det föreslås av en arbetsgrupp för att skaffa pengar till hungerbekämpning.

- Hunger är värre än något massförstörelsevapen, det är ett skamligt fenomen som måste bekämpas, sade Brasiliens president Luiz Inacio "Lula" da Silva, som hade kallat till toppmöte i FN-skrapan för initiativet "Handling mot hunger och fattigdom".

Lula själv fick gå hungrig som barn, men det talade han inte om under mötet. I stället berättade han vad som har gjorts i Brasilien, där en stor del av befolkningen hungrar, trots att landet exporterar livsmedel. Regeringen har tagit initiativ till jordreformer, skolbespisningar och kraftigt subventionerade matserveringar — allt under mottot Noll Hunger.

Nu vill Lula agera globalt, och har fått med sig Frankrike, Spanien och Chile.

Radikala förslag

- Vi föreslår radikala, men realistiska och ekonomiskt rationella sätt att finansiera utveckling, sade den franske presidenten Jacques Chirac.

- En del av det välstånd som globaliseringen ger bör kunna bidra till fattigdomsutrotning.

Det saknas 375 miljarder biståndskronor för att förverkliga FN:s millenniemål, som bland annat går ut på att den extrema fattigdomen ska vara halverad år 2015.

President Lula påpekade att summan motsvarar världens militärutgifter under tre månader.

En rad talare tackade Lula för hans initiativ, däribland statsminister Göran Persson, som pläderade för en jordbruks- och handelspolitik som inte missgynnar fattiga länder.

Världsbankens chef James Wolfensohn påpekade att löften om att utplåna extrem fattigdom har givits på många toppmöten. Han betonade vikten av att bekämpa korruption i både i- och u-länder, och att ta itu med miljöförstöringen.

- Annars sitter vi här om 15— 20 år och säger samma sak, sade han. Nu handlar det om politisk vilja.

Som Tobinskatten

De avgifter som föreslås av Handling mot hunger och fattigdom liknar den kontroversiella Tobinskatten, som förespråkats av vänstergrupper och antiglobalister. Jacques Chirac uttryckte oväntat stöd för idén för två år sedan.

Invändningen mot sådana skatter brukar dels vara att de inte skulle vara effektiva och skulle hämma investeringar, dels att de vore snudd på omöjliga att genomföra utan samtycke från alla världens stater.

USA motsätter sig förslagen och menar att fattigdom bekämpas bäst genom ekonomisk tillväxt.

Nästa år ska FN utvärdera arbetet med millenniemålen. Om det inte påskyndas lär enligt tidningen Le Monde fattigdomen i Afrika bli halverad först 2147, i stället för 2015.

Gunilla Kinn/TT

Avhållsamhetsdebatten i USA

Sex eller inte sex - en frihetskamp

Publicerad i Svenska Dagbladet, Idag-redaktionen.

Made in USA Det sägs att allt brukar börja "over there". Så är det också med den nya prydhetsvågen som vi skrev om i går. Men i USA är förstås debatten mer extrem. Mängder av rörelser, med statliga bidrag, slår inte bara mot sexualiseringen av medierna, utan också mot att unga över huvud taget har sex - innan de gift sig.

			Sexpress Del 2 En serie om när det blir för mycket av det goda. Oskyldighet inne hos unga Del 1: Den pryda vågen rullar in

New York
- Vad säger vi om kyskhetslöften?
- Nej!!! tjuter publiken.
- Vad säger vi om indragna bidrag till kondomer och sexrådgivning i skolorna?
- Neeej!!!
- De talar om frihet, frihet och åter frihet. Vi säger: vad man gör med sin egen kropp är den mest grundläggande friheten av alla.
- Jaaa!!! jublar alla.

Det är ingen slump att Planned Parenthood, USA:s motsvarighet till RFSU, och 25 000 New Yorkbor bestämt sig för att marschera över Brooklyn Bridge just inför republikanernas partikonvent.
De vill visa att det de har slagits och slåss för - familjeplanering, preventivmedel och fri abort - stöds av vanliga amerikaner. Målet är att mobilisera väljarna - och rösta bort en i Planned Parenthoods tycke sexualfientlig regering, som pumpar in pengar i avhållsamhetspredikningar.
- Mitt budskap är enkelt: R-ö-s-t-a! manar den demokratiske utmanarens syster Peggy Kerry från scenen intill stadshuset.

I det liberala New York är de ledande republikanerna - som borgmästaren Bloomberg - pro choice (för fria
aborter) och homoäktenskap. Motdemonstranterna med sina pro life-plakat (mot abort) är få här.
Men på många håll i USA ser det annorlunda ut, och det är där avhållsamhetsrörelsen fått genomslag.
Den startade 1993, underblåstes av böcker som A Return to Modesty (Wendy Shalit, 1999) och företräddes då av ikoner som Britney Spears.
Love Matters, Abstinence Clearinghouse, Friends First, Sex & Young America och Great to Wait heter några av de organisationer som uppmanar tonåringar att vänta med sex tills de gifter sig.

Det finns särskilda diskussionsforum på Internet och sommarläger för dem som avlagt Löftet. Not Me, Not Now säljer basebollträn, nyckelringar och vattenflaskor med en logga på en poppig sajt med pumpande musik.
Först och störst av alla är Southern Baptist Conventions True Love Waits, som hävdar att 2,5-3 miljoner unga amerikaner på deras möten lovat att leva kyskt (www.lifeway.com/tlw).
Avhållsamhet framställs som trendigt, och andan är positiv: Sex är den finaste gudagåva som finns - därför bör den vara reserverad för ens tillkommande.
Men utan att det direkt framförs några domedagsbudskap är synen på samtiden mörk. Könssjukdomar grasserar, enligt rörelserna, bland de unga som bombarderas av sexhets från vuxenvärlden.
- Överallt, i reklam och på film, får man veta hur coolt det är med sex. Jag trodde att man var tvungen att ha det, berättar 17-åriga Nikki Natiello per telefon från Pittsburgh.
När en kompis tog med Nikki till den så kallade The Silver Ring Thing-rörelsen hittade hon en livsstil som passade henne: avhållsamhet.
- De sade att jag förtjänar något bra och det tilltalade mig! Att avstå från sex tycker jag handlar om att uppvärdera sig själv.

Nu är hon med och arrangerar The Silver Ring Things-fester, en korsning av skoldisco och väckelsemöte som framför allt lockar vita medelklasstjejer.
- Vi gör en show med musik, videor och ljuseffekter. Det är hög volym, alla skriker och har kul ihop. Det är fullt av adrenalin!
Showen slutar med vittnesmål från Nikki och andra som avgett löftet. Sedan sätter de som vill (i regel tre av fyra deltagare) på sig en 15 dollarsring med ett bibelord. Den som redan haft sex kan avlägga ett löfte om second virginity, "ett andra jungfruskap". Ringen blir en påminnelse om vad de lovat, och en hjälp för de unga att stå emot eventuella frestelser.
- När jag har en träff med någon som också är med håller vi varandra i hand och känner varandras ringar. Det är en cool upplevelse, säger Nikki Natiello.
För henne, som för många andra i rörelsen, har löftet en religiös dimension; Gud ger dem kraft att hålla på sig.

Showerna följs upp med diskussionskvällar. Tanken är att grupptrycket hjälper dem att vara avhållsamma.
- Tonåringar tar inte skolans sexualundervisning på allvar. De glömmer bort vad de fått höra där, säger Denny Pattyn som grundat The Silver Ring Thing.
- Vårt program har många steg som håller de unga på rätt väg. Kanske har de ändå sex före äktenskapet, men vi tror att varje försening är hälsosam.
Han blir mycket intresserad av att det även i Sverige finns en debatt om ungas sextrötthet - men trots att kyskhetsshowen i somras turnerade i Storbritannien är fokus ändå USA.
Cirka 20 000 bär silverringarna, och fler ska de bli. Under hösten kommer showerna till orter i West Virginia, South Carolina, Pennsylvania ... och Denny Pattyn räknar med att hålla på i minst sju år till.

Budskapet är inte nytt. Det nya är stödet från regeringen.
Bara Silver Ring Thing får 2003 och 2004 cirka 8,5 miljoner kronor i statliga bidrag. Totalt fick program för avhållsamhet i år en dryg miljard kronor, och i sitt senaste tal till nationen föreslog president Bush en fördubbling.
Trenden får även globala konsekvenser: konservativa kongressmän har krävt att en tredjedel av allt bistånd till hivkampanjer i Afrika och Karibien ska reserveras för avhållsamhetsinformation.
- Vi skulle göra detta utan statligt stöd. Men pengarna från regeringen gör att vi kan expandera snabbare, berättar Denny Pattyn.

Det är en kontrarevolution till den sexuella revolutionen. Vissa talar av egen erfarenhet när de säger att det hade varit bättre om den aldrig ägt rum.
- Ja, jag tror faktiskt det. Sexuell frihet gjorde oss inte alls friare, säger Dori Lloyd.
- Jag var ganska promiskuös när jag var i tonåren, i slutet av 70-talet. Jag tror att det var dåligt. Vi blev vana att använda sex som verktyg för att manipulera varandra. Vi blev lurade på den fina upplevelse det är att bara ha fysiskt umgänge med den man gift sig med.

Dori Lloyd och hennes man Lee, sjukskötare, har fyra barn varav två tonåringar. De bor i Florida och träffades i sin kyrka, en evangelisk församling.
De har kallat sig "två föräldrar som bryr sig" när de vid ett par tillfällen gått ut i skolor och berättat om sin inställning.
- Eleverna blir chockerade när de får höra hur vanligt det är med könssjukdomar och hur lätt de sprids, säger Lee Lloyd.
Paret hävdar att de inte vill pracka på andra sin inställning, bara informera.
- Den sexualundervisning de unga får går ut på att om de använder kondom så blir allt bra.
- Men trots alla kondomer blir ju mängder av tonåringar med barn och får könssjukdomar.
Precis som Denny Pattyn kan Lloyds rabbla fakta om könssjukdomar och graviditeter. Avhållsamhet är det enda bra skyddet, anser de.

Men läkare och sexualupplysare riktar kritik mot att avhållsamhetsivrarna ofta sprider felaktig eller överdriven information, som att kondomer sällan stoppar smitta.
Annan kritik går ut på att budskapet vrider USA tillbaka till 50-talet och kan leda till att par gifter sig i alltför unga år. Det förutsätter onekligen en gammalmodig världsbild, där samboförhållanden och homosexualitet är otänkbart.
Studier har visat att 88 procent av dem som hade avlagt kyskhetslöfte ändå hade sex före äktenskapet. Sexdebuten skjuts upp väsentligt, men när den väl sker är det oftare utan preventivmedel (Bearman/Brückner, American Journal of Sociology 2001:106).

Planned Parenthood och andra organ som verkar för en sund sexualpolitik i USA ser också riskerna med sexhetsen i medierna och tidiga
debuter. Men deras botemedel är balanserad sexualrådgivning - och kondomer - hellre än kyskhet.
Numera måste de dock nämna avhållsamhet som preventivmedel för att få statsbidrag. De varnar för att en generation tonåringar får dåliga kunskaper om hur de ska ta vara på sig, om regeringen fortsätter stödja avhållsamhetssrörelserna.
- När vi är ute berättar vi om abort och preventivmedel, säger Vernika Ross, Kadubel Bonilla och Josefa Jesurum, tre 16-åringar som på fritiden jobbar med Teen Outreach Reproductive Challenge i New York.
Projektets mål är att stärka ungdomars självkänsla genom samtal om sex och samlevnad, särskilt hos tjejer bland minoritetsgrupper i Queens och Brooklyn.
- Avhållsamhet kanske är bra, men det är inte särskilt realistiskt, säger de tre strax innan de går upp på scenen och berättar för demonstranterna om sitt arbete.
- Det som håller på att hända i USA är synnerligen allvarligt, tycker estradpoeten Staceyann Chin, som ofta uppträder i sexualpolitiska sammanhang.
- Hur kan någon lova något om sina känslor i morgon eller om några år? Tonåringar har rätt att få utlopp för sin lusta.

Katjas utbildning gjorde henne "akademiskt lycklig"

Hon kallar det “en MBA-utbildning i internationella relationer”. Katja Salsbäck byggde på sin civilekonomexamen med två års studier i New York.

Det är examensdags på Columbiauniversitetet. Längs med Broadway och Amsterdam Avenue på norra Manhattan vimlar det av studenter i gråblå kåpor och platta mössor med tofs. Campusområdet är fyllt av den där särskilda skolavslutningsstämningen av jubel, vemod och förväntan.
Studenterna från SIPA (School of International and Public Affairs) är de som lär skingras mest av alla. Vare sig de är inriktade på finansiering, energipolitik, kreativt skrivande eller flyktingrätt har Mastersutbildningen på Columbia förberett dem för en karriär med världen som arbetsfält.
- Jag ville ha erfarenheten att ha läst i USA. Här finns mer dynamiska universitetsmiljöer än någon annanstans, säger Katja Salsbäck, 27 år och nybliven MIA, Master of International Affairs.
Hon kom till SIPA med en civilekonomexamen från Handelshögskolan i Stockholm i bagaget: hon tyckte att hon inte riktigt läst färdigt och ville komplettera sin nationalekonomiska skolning.
– På Handels insåg jag att det är svårt att förstå ekonomisk utveckling om man inte har det politiska perspektivet. För att kunna arbeta för tillväxt och fattigdomsbekämpning i utvecklingsländer måste man begripa hur samhällen påverkas av demokratiseringsprocesser och etniska konflikter.
På SIPA:s hemsida upptäckte Katja Salsbäck ”ett fantastiskt utbud” av kurser i ekonomi, statsvetenskap, mänskliga rättigheter och konfliktförebyggande. Hon sökte till vad hon nu beskriver som ”en MBA i internationella relationer” efter studier, praktik och arbete i en rad länder, bland annat på UNDP och Financial Times. I New York hade hon varit en period på den svenska FN-delegationen; examensarbetet på Handels gjorde hon i Bolivia.
Många av SIPA:s studenter har jobbat i flera år och går en Mastersutbildning för att fördjupa sig och få en skjuts i karriären; vissa för att byta karriär. Undervisningen drar nytta av studenternas tidigare erfarenheter, och av det faktum att hälften av dem är utlänningar.
På Katjas första föreläsning sade rektorn att hon förväntade sig att studenterna inte bara satt sig in i kursmaterialet, utan även kunde argumentera för en egen åsikt i seminarierummet.
– Det var bara att köra på, och nu har jag lärt mig det, säger Katja Salsbäck.
– På amerikanska universitet finns ett mer aktivt förhållningssätt till kunskap än i Sverige – individen står i centrum, och det anses självklart att man som student tar ställning till de teorier man konfronteras med.
Trots att utbildningen – som på alla amerikanska privatuniversitet – kostat enorma summor, i Katjas fall finansierad av studielån och stipendier, är hon nöjd.
– Jag var väldigt motiverad när jag kom hit och har känt mig ”akademiskt lycklig”, säger hon. Det har varit inspirerande – både att gå på skolan och att bo här.
New York ger studenterna storstadspuls, men också ett flöde av föredragshållare och närhet till praktikplatser och evenemang. Kanske är det möjligheterna till nätverkande, snarare än kurserna, som får dem att betala terminsavgifter i 15 000-dollarsklassen.
Ett annat dragplåster på amerikanska universitet är kända forskare. Katja Salsbäck har till exempel fått arbeta för Nobelpristagarekonomen Joseph Stiglitz, som på SIPA sysslar med policystudier av utvecklingsländer.
Nu söker Katja arbete i Kosovo – logiskt nog, eftersom hennes kursplan på SIPA var inriktad på politisk utveckling i Östeuropa. Hittills har hon kallats till intervjuer på FN och OSSE (Organisationen för samarbete och säkerhet i Europa) i Pristina.
Den kvantitativa bakgrunden från Handels väcker respekt, men i dessa sammanhang smäller Columbia-utbildningen kanske högre.
– Inom den internationella policyvärlden är MIA en väl ansedd examen som rekryterare känner till – i såväl Pristina som i New York, förklarar Katja Salsbäck.
– I Kosovo har jag dessutom träffat flera “alumni” från SIPA som gett mig tips och råd i jobbsökandet.
GUNILLA KINN

Fotnot: Skribenten studerade själv på SIPA 2000–2002.


Namn: Katja Salsbäck
Ålder: 27
Bor: just nu i Pristina
Familj: pojkvännen Fredrik Wesslau, jobbar på OSSE i Pristina
Utbildning: HHSS 2002 och Columbia SIPA MIA 2004
Gör nu: söker jobb i Kosovo

Katjas fem tips
1. Lägg ner lika mycket tid på att söka stipendier som till skolor. Många avskriver möjligheten att läsa i USA på grund av kostnaderna, men det finns stipendier även till dyra utbildningar.
2. Att varva jobb och studier ger positiva synergieffekter.
3. Var inte rädd att vara ”för gammal”. Vad blir man egentligen för gammal för?
4. Se en MBA-utbildning som en möjlighet att unna dig att läsa något du verkligen är intresserad av.
5. Med din grundexamen i ryggen: utveckla ett specialområde.

Bildtextförslag
Världen ligger öppen för civilekonomen Katja Salsbäck, nyutexaminerad med en amerikansk Master of International Affairs. Förutom svenska och engelska kan hon konversera på franska, tyska, spanska, ryska, polska och hebreiska – snart kanske även på albanska, eftersom hon söker jobb i Kosovo.
– Nu vill jag ha ett arbete där jag kan dra nytta av både min ekonomiska och politiska bakgrund, förklarar Katja. Fälterfarenhet är ett måste för en internationell karriär.

Foto: Anna Persson

Dyra MBA-skolor följer trenderna
• Visserligen har Harvard Business School undervisat i affärsetik sedan 1915. Men de senaste åren har den långa raden av företagsskandaler i USA fått nästan alla amerikanska handelshögskolor att satsa på liknande kurser, vare sig de kallas etik eller ansvarstagande företagande.
Said Business School, ett nytt lärosäte i Kalifornien som samarbetar med Oxford University, fick till exempel häromåret en mångmiljondonation för att bygga upp ett program i så kallat socialt entreprenörskap – med kunskaper moderna ledare antas behöva, vare sig de satsar på att göra karriär inom en organisation eller på att bygga upp en egen verksamhet. En trend inom MBA-utbildningarna har de senaste åren varit att allt fler av deras studenter startar eget.
Ett traditionellt amerikanskt MBA-program är oftast två år, och är tänkt att utbilda generalister som vill klättra i företagsvärlden och nå chefspositioner. Trots det ofta mycket breda upplägget försöker många skolor profilera sig genom att erbjuda specialinriktningar. Man kan till exempel läsa en MBA i “technology management” eller “luxury brand management” – och på Columbia Business School i New York (en systerskola till SIPA, som nämns i texten intill) erbjuds en avancerad kurs i personlig utveckling som komplement efter det obligatoriska basåret med mycket redovisning och finansieringsteori.
En annan trend bland amerikanska MBA-utbildningar är att de internationella samarbetena blir allt fler. I konkurrensen om de bästa studenterna – och inte minst deras pengar – gäller det att visa upp prestigefyllda nätverk med både anrika universitet i Europa och dynamiska handelshögskolor i Asien som studenterna kan studera en period vid.
University of Chicago har till exempel ett campus i Barcelona; Kellogg erbjuder en “executive MBA” i samarbete med tyska WHU Koblenz och Wharton har utbyten med Inseads campus i Frankrike och Singapore. (Något som inte alltid sägs i broschyrerna är att studenterna ändå förväntas betala de amerikanska kursavgifterna.)
De internationella nätverken är naturligtvis också ett sätt att rekrytera toppnamnen bland professorerna. Vissa stjärn-lärare flygs mellan kontinenterna för att hålla gästföreläsningar och kurser – men vad som inte alltid sägs öppet av skolorna är att en hel del undervisning på Mastersnivå sköts av andraårsstudenter och doktorander.
För några år sedan var det vanligt att MBA-studenter fick flera gyllene jobberbjudanden redan i början på sitt andra studieår. De senaste åren har det varit betydligt trögare, och framför allt finansierings- och konsultbolagen snudd på ströp sin rekrytering. Många med MBA-examen har i högre grad sökt sig till andra områden – till exempel bioteknik- och läkemedelsföretag, eller jobb med försäljning och marknadsföring.
GUNILLA KINN

Porträtt av Embaixadora Margareta Winberg

När Margareta Winberg sparkades ur regeringen valde hon att gilla läget – och satsade på att lära sig allt om Brasilien inför det nya jobbet som ambassadör. Allers besökte henne hemma i residenset i huvudstaden Brasilia.

Nej, det är inte lika intensivt att vara ambassadör som vice statsminister. Ändå har Margareta Winberg haft ett fullspäckat program sedan hon kom till Brasilien i februari, med EU-möten, FN-konferenser, fotoutställningar, seminarier om såväl företagande som kvinnoroller – och möten med människor runtom i det väldiga landet.
– Jag bestämmer mer vad jag kan göra nu. Det finns en stor frihetskänsla i det, säger Margareta Winberg entusiastiskt.
– Jag njuter av att kunna gå på konserter och utställningar när jag vill, sådant som jag sällan hade tid till förut.
Nu sitter hon i en korgstol intill poolen utanför sitt residens – en huslänga med ytterväggar klädda i blå keramik, omgivet av ambassadområdets tjugofemtusen kvadratmeter trädgård med avocado, papaya, bananer och annan tropisk grönska.
Göran Persson har en stående inbjudan till ett dopp i bassängen och en capirinha-drink. Hans besked förra hösten att Margareta Winberg skulle bli ambassadör på andra sidan jordklotet, sett från regeringskansliet i Stockholm där hon i nio år hade varit arbetsmarknads-, jordbruks-, jämställdhets- och vice statsminister, kom olämpligt nog samma dag som äldste sonen Carl Johan skulle doktorera i organisk kemi.
Det tog ett tag innan hon sade offentligt som det var: att hon fått sparken. Ingen utom Göran Persson vet säkert varför, men att hennes kritik mot EU och EMU spelade in är ingen vågad gissning.
Fast det är rent omöjligt att få henne att säga något om Perssons ledarstil – eller om vad hon egentligen tänkte när hon mot sin vilja fick lämna regeringen. Som den diplomat hon nu är kniper hon bokstavligen igen munnen och vägrar uttala sig om statsministern, som ju ännu är hennes högste chef. Däremot talar hon gärna om hur väl hon trivs med sitt nya liv.
– Jag trodde inte det skulle kännas så lätt att lämna den strikta partipolitiken som det faktiskt blev, försäkrar Margareta Winberg.
– Oavsett vad jag tänkte då, så blev det fruktansvärt bra. När jag väl kommit över det var det inte svårt att lämna det livet.
Göran Persson lät henne välja ambassadörspost: i Brasilien, Indien eller Sydafrika. Tanken är att Sverige ska stärka det politiska samarbetet med dessa tre länder – och valet var inte svårt för Margareta Winberg, som hade rest i Brasilien som minister.
– Det är ett land som kommer starkt. Och det är dags att ta ett nytt steg i våra kontakter, nu när här finns en progressiv president.
Brasiliens ledare sedan drygt ett år, Luiz Inácio “Lula” da Silva, har en bakgrund som säkert påminner Margareta Winberg om hennes egen – även om “Lulas” långa klassresa från en barndom i djupaste misär till folkvald president i ett av världens största länder slår hennes egen med råge.
– Han är ju en väldigt annorlunda politiker, och han har ett gott öga till Sverige. Lula är svetsare och har sedan sin tid som facklig ledare kontakter med svenska Metallarbetarförbundet, säger Margareta Winberg som träffat honom flera gånger.
– Här ses Sverige som en bundsförvant för att den europeiska jordbrukspolitiken ska förändras, så att Brasilien kan exportera produkter till Europa. Dessutom finns ju ett stort antal svenska industriföretag som har varit här i många decennier. “Ni har hållit er kvar här, i både goda och dåliga tider”, får jag ofta höra.
Margareta Winberg räknar snabbt upp en rad områden där hon ser förutsättningar för ökat samarbete: miljöfrågor, forskning, bistånd, studentutbyte, turism... För nu ska kontakterna bli mer intensiva.
– Innan jag reste iväg försökte jag träffa så många som möjligt i Sverige som har intresse av Brasilien – från Marcus Wallenberg till olika biståndsorganisationer.
Margareta Winberg talar om fler ambassadörsuppgifter som hon brinner för, små och stora – som hur hon och drottning Silvia ska samarbeta kring stiftelsen World Childhood Foundation (som bland annat driver ett hem för tonårsflickor i Rio de Janeiro), och hur hon skulle vilja locka rika brasilianare på upplevelseturism i Lappland. Hon hoppas hitta en marknad för jämtländsk ost i Brasilien, och för brasilianska hudvårdssalvor med regnskogsextrakt i Sverige.
Hon märker också att hon, som kanske varit en av våra mest folkkära och jordnära politiker, har skapat en nyfikenhet på Brasilien där den kanske inte varit så stark förut. Vore det inte för Margareta Winberg funnes det nog ingen jämt-brasiliansk vänskapsförening – men det gör det nu.
– Den bildades när jag hade utsetts till ambassadör, under en galakväll i Folkets hus i Östersund med en massa artister. Nu undersöker vi om Jämtland kan få en vänregion i Brasilien, säger hon – och berättar att de exempelvis upptäckt en jämte som äger hotell i kuststaden Fortaleza.
Portugisiskan går det sådär med, trots två lektioner i veckan; språket är svårt. Det måste vara hårt för en person som Margareta Winberg, som är så mån om att få kontakt med människor hon möter, att plötsligt inte kunna tala direkt med dem?
– Jag kan inte samtala alls, möjligen tala om vart chauffören ska åka och kommunicera med kökspersonalen, säger hon.
– Men här på ambassaden finns en tolk som hjälper mig med alla kontakter.
Hon försöker hitta vägar ut till människor i det brasilianska samhället, fast har hittills bara lyckats besöka “en vanlig familj” någon enstaka gång. Det är svårt att få värdarna att inse att det kan vara intressant med hemma hos-besök i normala bostäder; så har det alltid varit när Margareta Winberg rest runt som toppolitiker.
Men till hennes eget hem i Brasilia kommer en strid ström av vänner på besök från Sverige. Och både barn och barnbarn – Botvid, 3 år – har hälsat på.
– Vi är en tajt familj som umgås mycket, även om det kan vara svårt att få ihop allt eftersom mina barn bor i olika städer – Uppsala, Stockholm och Östersund.
Porträtt av de tre barnen står på den vita flygeln i salongen, där Margareta Winberg slår sig ner och spelar “Jämtländsk brudmarsch” så att ljudet fyller alla sällskapsutrymmen i residenset.
Arkitekten Helge Zimdal, som ritade ambassadsområdet i början av 1970-talet med kringbyggda längor för bostäder och kansli, ville åstadkomma “en intim svensk by med norrländsk brytning” i utkanten av Brasilia – den moderna och märkliga huvudstaden, som hade byggts i rekordfart mitt i regnskogen.
Möblemanget är, som i de flesta av Sveriges ambassadörsboningar runtom i världen, från klassiska Svenskt Tenn och Josef Frank, förstärkt med personliga ägodelar som ambassadör Winberg medfört från hemmet i Nälden i Jämtland – svensk stil med norrländsk brytning även i inredningen, alltså.
Hon bor ensam i residenset. Hennes särbo, förre riksdagsledamoten Jörn Svensson, nöjer sig inte med att vara medföljande diplomat, utan bor kvar i sitt hus i Skåne.
– Eftersom han håller föredrag och skriver artiklar vill han vistas i den politiska miljön i Sverige, förklarar Margareta Winberg.
– Men det är väl perfekt för honom att komma hit till Brasilien då och då! Det är också bra för vårt förhållande med växelspel, och eftersom vi levt så i 20 år vore det konstigt att plötsligt bo ihop.
Margareta Winberg betraktar alltså sin partipolitiska karriär som avslutad, trots att hon blivit föreslagen som ledare för ett eventuellt feministiskt parti. Men visst följer hon vad som händer därhemma i Sverige så gott det går, via Internet och brev från vänner.
Och jämställdhetsdebatten har hon inte lämnat. Kanske är det det kontroversiella förslaget om delad föräldraförsäkring som många minns mest av hennes tid som regeringsledamot, jämte protesterna mot grymma djurtransporter när hon var jordbruksminister.
Hon skulle gärna sprida “svenska” jämställdhetsideal i sitt nya hemland.
– Visst är Brasilien ett machosamhälle – men det betyder inte att man inte ska försöka! Det gäller att uppmuntra dem här som har ett feministiskt perspektiv.
Fast Margareta Winberg huvuduppgift som ambassadör är något helt annat – att sälja SAAB:s JAS 39 Gripen till Brasilien.
I början på 90-talet var hon en av JAS-projektets argaste kritiker. Nu har hon fått provflyga planet – i en flygsimulator i Linköping – och verkar rentav tycka att marknadsföringsuppdraget är roligt.
Flera debattörer i Sverige har reagerat, och tycker det är fel att försöka sälja stridsflygplan för 700–900 miljoner dollar till ett land där en tredjedel av befolkningen hungrar.
– Jag har ingen anledning att ha synpunkter på det. Det är deras demokrati, de som röstar och deras politiker som gör prioriteringar. När vi svenskar nu har ett bra plan vore det konstigt att inte göra allt vi kan för att exportera det, säger hon bestämt.
– När man som politiker inser att man förlorat i en fråga kan man välja att kliva av och fortsätta driva sin ståndpunkt, eller följa den demokratiska processen och vara med och ta hand om resultatet, fortsätter Margareta Winberg – van som hon är att kompromissa och gilla läget.
När hon började engagera sig politiskt var det för att förändra världen. Delvis av vrede och vanmakt för att hennes njursjuke pappa hade dött, blott 56 år gammal, i väntan på vård. Som utsliten arbetare hamnade han långt bak i kön – och det blev uppenbart för Margareta Gustavsson, som hon då hette, att människor hade olika värde.
Efter några år som mellanstadielärare blev hon politiker och hamnade så småningom i riksdagen, sedermera i regeringen. Kanske förändrade hon inte världen, men hon nämner gärna tre områden där hon tycker att hon nått resultat.
– Mmmm... Jag hävdar bestämt att jag satte djurskyddsfrågorna på den europeiska kartan. Och så tycker jag att jag bidragit till att det blivit fler kvinnor i politiken, bland annat genom varvade valsedlar. En annan fråga jag arbetat med är trafficking, kvinnohandel. Där har Sverige stått i fronten, både i EU och i USA.
Hittills har Margareta Winberg varken hunnit med karnevalsfirande eller sambalektioner. Men när hon sitter där vid poolen, eller när hon dagen därpå reser till Amazonas för att följa en svensk stridsbåtsuppvisning, är det lätt att tänka att hennes liv som ambassadör i Brasilien verkar bra mycket roligare än den politiska kohandeln i Bryssel och Stockholm.
– Jo, så är det. Det är roligare att sitta här än i Rosenbad, säger hon – och det är omöjligt att veta om hon verkligen tycker så, eller om hon helt enkelt gillar läget.