Askesen kan vänta: att vara fattiggourmet

Publicerad i Gourmet n:r 5 2004

Spendera pengar på ett besök hos tandhygienisten eller lätta på lädret för en helkväll på krogen, det är frågan. Den fattiga gourmeten står knappast som en åsna mellan två hötappar vid valet.
Gunilla Kinn vet precis hur de sista slantarna ska investeras.

Aldrig har jag ett så stort behov av skaldjurspaté, färsk sparris och chokladpraliner, som när kronofogden hotar att sätta mig på gäldstugan.
Ju fler hyresinbetalningar, påminnelseavier, kreditkortsräkningar, betalningsanmärkningar och obehagliga mail om underliga skulder som staplas i mina brevlådor, desto större blir mitt sug efter delikatesser.
Det är när de obetalda räkningarna hopats i en jobbig bunt som jag köper getost, jordgubbar och chardonnayvin för kvarvarande kronor.
Det är då – när jag snarast borde bygga upp ett basförråd med blodpudding och havregryn, för att spara till tandläkare och sjukvårdsförsäkring – som jag är allra mest benägen att hänga på barer och bistroer.
Det är när jag är som mest övertygad om att lömska indrivare väntar runt hörnet för att korpa åt sig mina sista surt förvärvade slantar som jag tycker att det isåfall är lika bra att bränna dem på lyxiga laxsalladsluncher – en glamourös version av tröstätande.
Visst, det är ett klassiskt beteende. Inte minst bland oss frilansjournalister – som alltid levt ur hand i mun, alltid hamnar på krogen så fort det dyker upp en liten utbetalning, och som gärna romantiserar möjligheten att åtminstone skriva ihop nå’t artikelutkast på baksidan av notan.
Det är givetvis också ett klart fall av irrationell verklighetsflykt.
“Det är patologiskt!” säger min kompis Nina, doktorand i antropologi, glatt och avslöjar hur hon brukar lösa dilemmat: Genom att stjäla dyrbara ostar ur sin mammas kylskåp och ta med hem, för att upprätthålla sin lyxkonsumtion även när kassan är skral.
Jag har många bekanta i samma situation. Min konstnärsväninna K, exempelvis. Hur pank hon än är, så nog fyller hon kylskåpet med godsaker:
“Idag var jag på NK Livs och handlade en massa lammfärs och fetaost – och när jag skulle betala fattades det 50 öre! Jag fick plocka bort kassen för att ha råd, men jag fick minsann med mig alla varorna,” berättar hon stolt.
Så talar en äkta fattiggourmet med borgerliga vanor.
Liksom jag har K aldrig ett korvöre i fast inkomst, och kanske är det just därför vi håller på som vi gör.
“Det är för att man inte orkar se framåt,” förklarar K. “Jag måste må bra i nuet och unna mig det goda, annars orkar jag inte överleva. Jag har knappt några möbler i min lägenhet, men bra råvaror finns alltid hemma.”
Min vän Mark, servitör till yrket, har en teori om fenomenet. Den går ut på att vi alla är medelklassungar som inte bara försöker bibehålla den levnadsstandard vi växte upp med, utan helst överträffa den med råge.
Vi vägrar inse att vi egentligen inte alls har råd.
Mark själv hade en avundsvärd uppväxt. Hans föräldrar drev en elegant kvarterskrog i Boston.
Nu gör de allt för att hålla familjens gourmetfasad uppe – trots att de tvingades stänga sin restaurang för länge sedan. Pappan hankar sig fram genom inhopp som lärarvikarie, men trollar fram fantastiska måltider med ypperliga ingredienser när man kommer på besök.
När Mark gick på college ute på vischan fick hans New York-kompisar skicka cheddarost och exklusiva korvar från gourmetsnabbköpet Dean & Deluca med post, för att han skulle stå ut med tentor och inlämningsuppgifter. De senaste åren har han varit arbetslös och kroniskt pank, men ändå på något sätt lyckats hitta pengar till fina viner och goda ostar.
Toby Ten Eyck, lektor i sociologi på Michigan State University, har gjort fältstudier om kräsna Louisianabors (cajun-)matinköp. Han påstår att det handlar om image, när man konsumerar över sin förmåga.
“Man kanske inte har råd med Nike-skor för 100 dollar, men man kan unna sig att köpa frukostflingor av ett lite finare märke än det allra billigaste”, resonerar han. “På så sätt kan man imponera på grannar och bekanta.”
Fast jag tror att det snarare handlar om självbild, att imponera på sig själv.
Det gäller att upprätthålla sin värdighet, mitt i all finansiell misär. Paradoxalt nog är det just lyxkonsumtion man kan unna sig, när kassaflödet är som mest katastrofalt. En bit getost, en kartong hallon eller en skiva rostbiffsfilé kostar kanske 30 kronor vardera, medan min sjukförsäkring går på många tusenlappar.
För att inte tala om hyran.
Så räkningarna får betalas när det blir bättre tider (med lite tur trillar det kanske in pengar någonstansifrån nästa vecka). En portion crème caramel behövs nu.
Men är det något vi fattiggourmeter är bra på så är det att hitta prisvärd lyx, och att dryga ut krogbesöken så att det blir mycket häng för liten peng.
Det är heller inte precis synd om oss, om vi tvingas överleva på delikatesser som rårakor, toskansk bönsoppa, rostad palsternacka eller annan fattiggourmetmat. Och kanske ett eller annat ostron.
Men vi vägrar äta nudlar, leverlåda och ketchupsmörgåsar.
När vi faller från ruinens brant vill vi göra det med stil.