Publicerad i Gourmet 3/2005
En kväll för sisådär tvåtusen år sedan önskade den romerske fältherren och finsmakaren Lucius Licinius Lucullus äta ensam. Trött på att dinera i andras sällskap instruerade han sina kockar att laga till en måltid bara för honom.
Men när rätterna kom på bordet blev han besviken. Kvaliteten var inte lika hög som den brukade; vinet för svalt, karpen för torr och såsen för smaklös.
Munskänken ursäktade sig med att ingen i köket väl tänkt att det skulle vara någon kostlig festmåltid, nu när herrn i huset inte hade middagsgäster.
Luculli svar har blivit bevingat: »Det är när jag är ensam ni bör ta som mest hänsyn till maten. Det är då Lucullus äter med Lucullus.«
Nu verkar Lucullus ha haft en praktfull livsstil som är få förunnad i dag – med tolv matsalar, matbord av silver och sköldpaddsskal, och en förkärlek för rätter som näktergalsleverragu, tryfferade elefantsnablar, påfågelshjärna, asiatiska körsbär och armeniska aprikoser. Hur många kockar han hade vågar man inte ens gissa.
Men hans attityd, att det emellanåt är trevligt att »äta middag med sig själv«, kunde nutidsmänniskan gott anamma.
För trots att antalet enpersonshushåll är världsrekordstort i svenska storstäder är ensammåltiden sorgligt nedvärderad. Ack, hur ofta hör man inte vänner och bekanta tala om hur trist de tycker det är att laga och äta mat allena! Att äta ensam betraktas som ett nödvändigt ont, ett sätt att bli mätt som gärna finge ersättas med intag av näringsrika piller. Alltså blir det smörgåsar, konservburksinnanmäte eller fil-å-flingor framför TV:n, när ingen står till buds som middagsumgänge.
Ätande och social samvaro i glada vänners lag är intimt förknippade. Trots att det fria singellivet glamouriserats i åratal räknar såväl kokböcker som matförpackningar oftast med tvåsamhet och kärnfamiljande, eller att de ensamvarande åtminstone har vett att bjuda hem bekanta på middag. Måltiden som kulturellt fenomen är laddad med värden som gör att det känns helt fel för de flesta att äta solokvist. Singlar, fångade i sin ocean av frihet, spär på mytbildningen och lurar sig själva när de betonar ensamätandets tristess.
Jag har aldrig känt igen mig i att det skulle vara så hemskt att laga mat bara till sig själv. Visserligen lider jag av ett kroniskt, patologiskt betingat behov att ställa till med middagsbjudningar i tid och otid – till exempel när jag kommit på någon fantastisk kombination av gäster som bara måste få träffa varandra. Och visst är få saker så tillfredsställande som att bjuda någon som verkligen uppskattar det på mat.
Men det innebär inte att jag inte också kan lägga ner min själ i att laga något till bara mig. För det är ju just när man slipper ta hänsyn till glupska gäster, gnällande barn eller respektive med ätstörningar som man verkligen kan gå loss i köket.
Att laga mat till sig själv, och att sedan äta den ensam, är i själva verket höjden av njutning. Det är då man kan låta matlagningen ta den tid den tar, lägga upp maten extra vackert, duka fint och mumsa i sin egen takt.
En som förstod detta var den legendariska matskribenten Mary Frances Kennedy Fisher. Det är från hennes The art of eating jag snott berättelsen om Lucullus. Och i essän Dining alone, från amerikanska Gourmet 1948, berättar hon om hur hon – i stället för att växla mellan kex och burksoppa hemma och måltider på krogen – började äta bra mat i sin Hollywoodlägenhet, lagad på ingredienser av högsta kvalitet och med goda viner därtill.
Fisher inleder med att förklara att hon har en misantropisk attityd i det att hon hellre äter med sig själv som enda sällskap än med de flesta hon känner, precis som hon vet få som hon kan tänka sig att be, sova, dansa eller sjunga tillsammans med. Hon har också skrivit att människor är lyckligast till bords när de är »mycket unga, mycket kära, eller mycket ensamma«.
Min väninna K är helt inne på min, Luculli och Fishers linje:
»Att äta ensam är underbart. Det gör mig trygg och lugn och ger mig energi. Jag sitter i köket, vid bordet med full uppsikt över rummet, och radar upp läckerheterna framför mig. Lyssnar gärna på P1, helst kulturnyheter av någon sort, som sällskap. Efter måltiden lägger jag mig på sängen och smälter maten, och känner mig mycket nöjd med min ansträngning att laga något gott och närande.«
Hmm... i K:s fall kan »det goda och närande« bli lättkokta haricots verts med Nobisdressing; lammfärsbiffar, potatisgratäng, ugnsstekta rödbetor och grönsallad. Inte underligt om hon inte vill dela med sig! K berättar om hur skönt hon tycker det är att äta själv, eftersom hon slipper prata, tänka och umgås, och kan koncentrera sig på att njuta av maten med alla sinnen.
Det enda tråkiga med att vara ensam i köket och matbordet är väl att man också blir allena vid diskhon. Det slapp säkert Lucullus.
Se även Eremit på krogen!
Wednesday, June 01, 2005
Monday, May 02, 2005
"De ansvariga för Abu Ghurayb går fria"
New York (TT)
Meniga Lynndie England förklarade sig på måndagen skyldig till flera av de brott hon åtalats för. I utbyte stryker åklagarna två åtalspunkter. Militärdomstolen i Texas kan ändå döma henne till elva års fängelse.
En rad amerikanska soldater har bestraffats för sin inblandning i övergreppen mot irakiska fångar i Abu Ghurayb-fängelset utanför Bagdad. Men flera människorättsorganisationer är kritiska mot att ingen på hög nivå hålls ansvarig.
– Det är rätt att Lynndie England får stå till svars för det hon deltog i. Men det var knappast hon som skapade det system som gjorde övergreppen möjliga. Sådana beslut fattades högre upp, av personer som tycks undgå alla former av bestraffning, säger Reed Brody, folkrättsjurist på Human Rights Watch.
Han presenterade nyligen en rapport om hur förhållandena på Abu Ghurayb-fängelset bara var "toppen på ett isberg".
- Vi har rapporter, vittnesmål och FBI-dokument som visar att fångar i såväl Afghanistan som i Guantanamo förnedrats sexuellt eller tvingats sitta i sin egen avföring. Omfattningen visar att det måste ha funnits en systematik.
Order från Rumsfeld
– Donald Rumsfeld gav redan hösten 2002 direktiv om hårda förhörstekniker i Guantanamolägret, säger Avi Cover på Human Rights First, en annan mr-grupp.
– Dessa metoder spreds sedan till Afghanistan och Irak.
Flera människorättsorganisationer, även Amnesty International och American Civil Liberties Union, har krävt att USA ska tillsätta en kommission som utreder vilken roll försvarsminister Donald Rumsfeld, före detta CIA-chefen George Tenet och vissa amerikanska befälhavare spelat. Men kraven har inte fått gehör.
– Bushregeringen har lyckats förhala frågan. Det är tragiskt, men jag tror att det fungerar här, säger Reed Brody, som figurerat flera gånger i internationella medier men knappt alls i amerikanska.
– Jag tror att allmänheten i USA har svårt att förstå hur illa det ser ut i omvärlden att det begåtts systematisk förnedring och tortyr som en del av amerikansk säkerhetspolitik. Detta slår tillbaka när olika diktaturer avfärdar UD:s kritik mot deras rättsövergrepp.
Pentagon förebygger
USA:s försvarsmakt har gjort flera egna utredningar. En rad åtgärder ska förebygga övergrepp, genom att öka tillsynen av fångväktare och att se till att Röda korsets rapporter snabbare blir kända högt upp i beslutshierarkierna.
Men linjen är alltså att det är enskilda — i de flesta fall outbildade unga från landsbygden, som Lynndie England — som varit "rötägg".
– Herregud, alla på Abu Ghurayb visste vad kidsen höll på med hösten 2003, säger reportern Seymour Hersh, vars artiklar i New Yorker i fjol nystade upp historien, till TT.
– Ingen gjorde något för att stoppa dem på flera månader, innan utredningen blev offentlig. Och nu har de lyckats kväva hela historien.
Människorättsgrupper: De ansvariga för Abu Ghurayb går fria
Meniga Lynndie England förklarade sig på måndagen skyldig till flera av de brott hon åtalats för. I utbyte stryker åklagarna två åtalspunkter. Militärdomstolen i Texas kan ändå döma henne till elva års fängelse.
New York (TT)
En rad amerikanska soldater har bestraffats för sin inblandning i övergreppen mot irakiska fångar i Abu Ghurayb-fängelset utanför Bagdad. Men flera människorättsorganisationer är kritiska mot att ingen på hög nivå hålls ansvarig.
- Det är rätt att Lynndie England får stå till svars för det hon deltog i. Men det var knappast hon som skapade det system som gjorde övergreppen möjliga. Sådana beslut fattades högre upp, av personer som tycks undgå alla former av bestraffning, säger Reed Brody, folkrättsjurist på Human Rights Watch.
Han presenterade nyligen en rapport om hur förhållandena på Abu Ghurayb-fängelset bara var "toppen på ett isberg".
- Vi har rapporter, vittnesmål och FBI-dokument som visar att fångar i såväl Afghanistan som i Guantanamo förnedrats sexuellt eller tvingats sitta i sin egen avföring. Omfattningen visar att det måste ha funnits en systematik.
Order från Rumsfeld
- Donald Rumsfeld gav redan hösten 2002 direktiv om hårda förhörstekniker i Guantanamolägret, säger Avi Cover på Human Rights First, en annan mr-grupp.
- Dessa metoder spreds sedan till Afghanistan och Irak.
Flera människorättsorganisationer, även Amnesty International och American Civil Liberties Union, har krävt att USA ska tillsätta en kommission som utreder vilken roll försvarsminister Donald Rumsfeld, före detta CIA-chefen George Tenet och vissa amerikanska befälhavare spelat. Men kraven har inte fått gehör.
- Bushregeringen har lyckats förhala frågan. Det är tragiskt, men jag tror att det fungerar här, säger Reed Brody, som figurerat flera gånger i internationella medier men knappt alls i amerikanska.
- Jag tror att allmänheten i USA har svårt att förstå hur illa det ser ut i omvärlden att det begåtts systematisk förnedring och tortyr som en del av amerikansk säkerhetspolitik. Detta slår tillbaka när olika diktaturer avfärdar UD:s kritik mot deras rättsövergrepp.
Pentagon förebygger
USA:s försvarsmakt har gjort flera egna utredningar. En rad åtgärder ska förebygga övergrepp, genom att öka tillsynen av fångväktare och att se till att Röda korsets rapporter snabbare blir kända högt upp i beslutshierarkierna.
Men linjen är alltså att det är enskilda — i de flesta fall outbildade unga från landsbygden, som Lynndie England — som varit "rötägg".
- Herregud, alla på Abu Ghurayb visste vad kidsen höll på med hösten 2003, säger reportern Seymour Hersh vars artiklar i New Yorker i fjol nystade upp historien.
- Ingen gjorde något för att stoppa dem på flera månader, innan utredningen blev offentlig. Och nu har de lyckats kväva hela historien.
Friday, December 03, 2004
FN-panel definierar terrorism som globalt hot
New York (TT)
Den panel som utrett hur FN kan reformeras har definierat begreppet terrorism. Panelen har tagit ett helhetsgrepp på en rad säkerhetspolitiska problem.
Alla handlingar med uppsåt att döda, eller allvarligt skada, civila eller icke-stridande när målet är att terrorisera en befolkning eller förmå en regering eller internationell organisation att handla, eller avstå från att handla, på ett visst sätt. Ungefär så lyder den definition av terrorism som den så kallade högnivåpanelen, som utrett hur FN kan reformeras, har kommit fram till.
Tolv FN-konventioner har misslyckats med att definiera begreppet, bland annat därför att det infekterade läget i Israel-Palestinakonflikten — och frågan om vilka metoder som skulle vara tillåtna mot en ockupationsmakt — har spökat.
- Det ska bli spännande att se hur definitionen tas emot, inte minst eftersom Arabförbundets generalsekreterare Amr Moussa suttit med i panelen, säger Peter Wallensteen, professor i freds- och konfliktkunskap, vars forskning använts i rapporten.
Fond för fattiga
Varför är det alls viktigt att definiera terrorism?
- Det avgränsar från en godtycklig användning av termen och hindrar regeringar från att kalla vilka motståndare som helst för terrorister eller terroranhängare. Det blir tydligt när FN-systemet kan aktiveras.
Panelen föreslår även en fond som ska hjälpa fattiga stater bekämpa terrorism.
- Att civilbefolkning utsätts för angrepp är aldrig acceptabelt. Att ett område är ockuperat är ingen ursäkt för terrorhandlingar, säger Gro Harlem Brundtland till TT efter presentationen av rapporten i FN:s högkvarter.
Gamla rävar
Hon är en av 16 veteranpolitiker som utrett FN:s framtid på uppdrag av generalsekreteraren Kofi Annan. Även om bara en del av förslagen antas handlar det om stora omvälvningar.
- Vi vet att det är vanskligt, men hoppas att vår rapport blir ett bidrag till att lösa konflikter. Mitt intryck är att det är ett stort intresse för den, säger Harlem Brundtland.
Panelen tar ett helhetsgrepp på globala säkerhetshot — som kan vara krig, massförstörelsevapen och kärnvapenhot, men också fattigdom, miljökatastrofer och sjukdomar som aids.
Rapporten, som ska utvärderas av FN och FN:s medlemsstater det närmaste året, innehåller två modeller för hur säkerhetsrådet kan förnyas, till exempel att det utökas från 15 till 24 stater.
Dock föreslås ingen ändring av vetorätten för de fem permanenta medlemmarna (USA, Kina, Ryssland, Frankrike, Storbritannien), vilket Japan, Tyskland, Brasilien och Indien — som vill bli permanenta — är kritiska mot
Sunday, October 24, 2004
Askesen kan vänta: att vara fattiggourmet
Publicerad i Gourmet n:r 5 2004
Spendera pengar på ett besök hos tandhygienisten eller lätta på lädret för en helkväll på krogen, det är frågan. Den fattiga gourmeten står knappast som en åsna mellan två hötappar vid valet.
Gunilla Kinn vet precis hur de sista slantarna ska investeras.
Aldrig har jag ett så stort behov av skaldjurspaté, färsk sparris och chokladpraliner, som när kronofogden hotar att sätta mig på gäldstugan.
Ju fler hyresinbetalningar, påminnelseavier, kreditkortsräkningar, betalningsanmärkningar och obehagliga mail om underliga skulder som staplas i mina brevlådor, desto större blir mitt sug efter delikatesser.
Det är när de obetalda räkningarna hopats i en jobbig bunt som jag köper getost, jordgubbar och chardonnayvin för kvarvarande kronor.
Det är då – när jag snarast borde bygga upp ett basförråd med blodpudding och havregryn, för att spara till tandläkare och sjukvårdsförsäkring – som jag är allra mest benägen att hänga på barer och bistroer.
Det är när jag är som mest övertygad om att lömska indrivare väntar runt hörnet för att korpa åt sig mina sista surt förvärvade slantar som jag tycker att det isåfall är lika bra att bränna dem på lyxiga laxsalladsluncher – en glamourös version av tröstätande.
Visst, det är ett klassiskt beteende. Inte minst bland oss frilansjournalister – som alltid levt ur hand i mun, alltid hamnar på krogen så fort det dyker upp en liten utbetalning, och som gärna romantiserar möjligheten att åtminstone skriva ihop nå’t artikelutkast på baksidan av notan.
Det är givetvis också ett klart fall av irrationell verklighetsflykt.
“Det är patologiskt!” säger min kompis Nina, doktorand i antropologi, glatt och avslöjar hur hon brukar lösa dilemmat: Genom att stjäla dyrbara ostar ur sin mammas kylskåp och ta med hem, för att upprätthålla sin lyxkonsumtion även när kassan är skral.
Jag har många bekanta i samma situation. Min konstnärsväninna K, exempelvis. Hur pank hon än är, så nog fyller hon kylskåpet med godsaker:
“Idag var jag på NK Livs och handlade en massa lammfärs och fetaost – och när jag skulle betala fattades det 50 öre! Jag fick plocka bort kassen för att ha råd, men jag fick minsann med mig alla varorna,” berättar hon stolt.
Så talar en äkta fattiggourmet med borgerliga vanor.
Liksom jag har K aldrig ett korvöre i fast inkomst, och kanske är det just därför vi håller på som vi gör.
“Det är för att man inte orkar se framåt,” förklarar K. “Jag måste må bra i nuet och unna mig det goda, annars orkar jag inte överleva. Jag har knappt några möbler i min lägenhet, men bra råvaror finns alltid hemma.”
Min vän Mark, servitör till yrket, har en teori om fenomenet. Den går ut på att vi alla är medelklassungar som inte bara försöker bibehålla den levnadsstandard vi växte upp med, utan helst överträffa den med råge.
Vi vägrar inse att vi egentligen inte alls har råd.
Mark själv hade en avundsvärd uppväxt. Hans föräldrar drev en elegant kvarterskrog i Boston.
Nu gör de allt för att hålla familjens gourmetfasad uppe – trots att de tvingades stänga sin restaurang för länge sedan. Pappan hankar sig fram genom inhopp som lärarvikarie, men trollar fram fantastiska måltider med ypperliga ingredienser när man kommer på besök.
När Mark gick på college ute på vischan fick hans New York-kompisar skicka cheddarost och exklusiva korvar från gourmetsnabbköpet Dean & Deluca med post, för att han skulle stå ut med tentor och inlämningsuppgifter. De senaste åren har han varit arbetslös och kroniskt pank, men ändå på något sätt lyckats hitta pengar till fina viner och goda ostar.
Toby Ten Eyck, lektor i sociologi på Michigan State University, har gjort fältstudier om kräsna Louisianabors (cajun-)matinköp. Han påstår att det handlar om image, när man konsumerar över sin förmåga.
“Man kanske inte har råd med Nike-skor för 100 dollar, men man kan unna sig att köpa frukostflingor av ett lite finare märke än det allra billigaste”, resonerar han. “På så sätt kan man imponera på grannar och bekanta.”
Fast jag tror att det snarare handlar om självbild, att imponera på sig själv.
Det gäller att upprätthålla sin värdighet, mitt i all finansiell misär. Paradoxalt nog är det just lyxkonsumtion man kan unna sig, när kassaflödet är som mest katastrofalt. En bit getost, en kartong hallon eller en skiva rostbiffsfilé kostar kanske 30 kronor vardera, medan min sjukförsäkring går på många tusenlappar.
För att inte tala om hyran.
Så räkningarna får betalas när det blir bättre tider (med lite tur trillar det kanske in pengar någonstansifrån nästa vecka). En portion crème caramel behövs nu.
Men är det något vi fattiggourmeter är bra på så är det att hitta prisvärd lyx, och att dryga ut krogbesöken så att det blir mycket häng för liten peng.
Det är heller inte precis synd om oss, om vi tvingas överleva på delikatesser som rårakor, toskansk bönsoppa, rostad palsternacka eller annan fattiggourmetmat. Och kanske ett eller annat ostron.
Men vi vägrar äta nudlar, leverlåda och ketchupsmörgåsar.
När vi faller från ruinens brant vill vi göra det med stil.
Spendera pengar på ett besök hos tandhygienisten eller lätta på lädret för en helkväll på krogen, det är frågan. Den fattiga gourmeten står knappast som en åsna mellan två hötappar vid valet.
Gunilla Kinn vet precis hur de sista slantarna ska investeras.
Aldrig har jag ett så stort behov av skaldjurspaté, färsk sparris och chokladpraliner, som när kronofogden hotar att sätta mig på gäldstugan.
Ju fler hyresinbetalningar, påminnelseavier, kreditkortsräkningar, betalningsanmärkningar och obehagliga mail om underliga skulder som staplas i mina brevlådor, desto större blir mitt sug efter delikatesser.
Det är när de obetalda räkningarna hopats i en jobbig bunt som jag köper getost, jordgubbar och chardonnayvin för kvarvarande kronor.
Det är då – när jag snarast borde bygga upp ett basförråd med blodpudding och havregryn, för att spara till tandläkare och sjukvårdsförsäkring – som jag är allra mest benägen att hänga på barer och bistroer.
Det är när jag är som mest övertygad om att lömska indrivare väntar runt hörnet för att korpa åt sig mina sista surt förvärvade slantar som jag tycker att det isåfall är lika bra att bränna dem på lyxiga laxsalladsluncher – en glamourös version av tröstätande.
Visst, det är ett klassiskt beteende. Inte minst bland oss frilansjournalister – som alltid levt ur hand i mun, alltid hamnar på krogen så fort det dyker upp en liten utbetalning, och som gärna romantiserar möjligheten att åtminstone skriva ihop nå’t artikelutkast på baksidan av notan.
Det är givetvis också ett klart fall av irrationell verklighetsflykt.
“Det är patologiskt!” säger min kompis Nina, doktorand i antropologi, glatt och avslöjar hur hon brukar lösa dilemmat: Genom att stjäla dyrbara ostar ur sin mammas kylskåp och ta med hem, för att upprätthålla sin lyxkonsumtion även när kassan är skral.
Jag har många bekanta i samma situation. Min konstnärsväninna K, exempelvis. Hur pank hon än är, så nog fyller hon kylskåpet med godsaker:
“Idag var jag på NK Livs och handlade en massa lammfärs och fetaost – och när jag skulle betala fattades det 50 öre! Jag fick plocka bort kassen för att ha råd, men jag fick minsann med mig alla varorna,” berättar hon stolt.
Så talar en äkta fattiggourmet med borgerliga vanor.
Liksom jag har K aldrig ett korvöre i fast inkomst, och kanske är det just därför vi håller på som vi gör.
“Det är för att man inte orkar se framåt,” förklarar K. “Jag måste må bra i nuet och unna mig det goda, annars orkar jag inte överleva. Jag har knappt några möbler i min lägenhet, men bra råvaror finns alltid hemma.”
Min vän Mark, servitör till yrket, har en teori om fenomenet. Den går ut på att vi alla är medelklassungar som inte bara försöker bibehålla den levnadsstandard vi växte upp med, utan helst överträffa den med råge.
Vi vägrar inse att vi egentligen inte alls har råd.
Mark själv hade en avundsvärd uppväxt. Hans föräldrar drev en elegant kvarterskrog i Boston.
Nu gör de allt för att hålla familjens gourmetfasad uppe – trots att de tvingades stänga sin restaurang för länge sedan. Pappan hankar sig fram genom inhopp som lärarvikarie, men trollar fram fantastiska måltider med ypperliga ingredienser när man kommer på besök.
När Mark gick på college ute på vischan fick hans New York-kompisar skicka cheddarost och exklusiva korvar från gourmetsnabbköpet Dean & Deluca med post, för att han skulle stå ut med tentor och inlämningsuppgifter. De senaste åren har han varit arbetslös och kroniskt pank, men ändå på något sätt lyckats hitta pengar till fina viner och goda ostar.
Toby Ten Eyck, lektor i sociologi på Michigan State University, har gjort fältstudier om kräsna Louisianabors (cajun-)matinköp. Han påstår att det handlar om image, när man konsumerar över sin förmåga.
“Man kanske inte har råd med Nike-skor för 100 dollar, men man kan unna sig att köpa frukostflingor av ett lite finare märke än det allra billigaste”, resonerar han. “På så sätt kan man imponera på grannar och bekanta.”
Fast jag tror att det snarare handlar om självbild, att imponera på sig själv.
Det gäller att upprätthålla sin värdighet, mitt i all finansiell misär. Paradoxalt nog är det just lyxkonsumtion man kan unna sig, när kassaflödet är som mest katastrofalt. En bit getost, en kartong hallon eller en skiva rostbiffsfilé kostar kanske 30 kronor vardera, medan min sjukförsäkring går på många tusenlappar.
För att inte tala om hyran.
Så räkningarna får betalas när det blir bättre tider (med lite tur trillar det kanske in pengar någonstansifrån nästa vecka). En portion crème caramel behövs nu.
Men är det något vi fattiggourmeter är bra på så är det att hitta prisvärd lyx, och att dryga ut krogbesöken så att det blir mycket häng för liten peng.
Det är heller inte precis synd om oss, om vi tvingas överleva på delikatesser som rårakor, toskansk bönsoppa, rostad palsternacka eller annan fattiggourmetmat. Och kanske ett eller annat ostron.
Men vi vägrar äta nudlar, leverlåda och ketchupsmörgåsar.
När vi faller från ruinens brant vill vi göra det med stil.
Sunday, October 17, 2004
Svensk polisarbete i Makedonien
Polisens vardag på Balkan: bybröllop och bordellrazzior
Proxima är namnet på EU:s rådgivande polismission i Makedonien. Poliser från hela Europa hjälper den makedonska poliskåren att bli mer professionell.
Text och foto: Gunilla Kinn
Publicerad i Rikspolisstyrelsens tidning Svensk Polis 2004.
• Polisiärt arbete går sällan ut på att bevaka bybröllop. Och det är inte ofta en polis är posterad på en så svindlande vacker plats som Pelle Nilsson är denna sommarsöndag.
Utsikten från Galatjnik sträcker sig flera mil, ner i dalen och bort mot bergen, i isolerade bygder där människor länge försörjde sig som fåraherdar.
– Jag känner mig privilegierad som fått åka till Makedonien, säger Pelle Nilsson, som bär Rikspolisstyrelsens internationella uniform med vapen och svensk flagga, och en keps mot den gassande solen.
– Det är kul att jobba med poliser från andra länder, och man får lite vidgade vyer att ta med sig hem.
Bröllopet i Galatjnik har blivit jippo. En helg varje år fylls den lilla byn av ringdansare och musikanter i traditionella dräkter, och av tusentals besökare. I år är dessutom premiärministern gäst, så polispådraget är stort.
– Vi är här för att se hur den lokala polisen organiserar detta. Jag tycker de sköter det bra, säger Pelle Nilsson, som sedan i januari är stationerad i Gostivar.
Till vardags är han gränspolis på Landvetters flygplats. Men vid det här laget kan han skoja om att han blivit “Balkanexpert” – Proxima är hans tredje utlandsuppdrag, efter Bosnien och Kosovo.
– Balkan är sig likt, men Makedonien känns mer internationellt än de andra platser jag varit på, säger Pelle Nilsson.
– Det har varit ganska lugnt varje gång jag varit nere.
EU:s polisinsats Proxima startade i december 2003 och har cirka 200 anställda. 180 är poliser från framför allt EU-länderna, posterade i huvudstaden Skopje och i de orter där spänningarna mellan makedonier och albaner varit som störst: som Tetovo, Kumanovo, Gostivar och Ohrid.
– Proxima är skräddarsytt för Makedoniens behov, säger Bart D’Hooge, missionens belgiske chef.
– Avsikten är att hjälpa myndigheterna att bygga upp polisinstitutioner med europeisk standard, förklarar han.
– Vi är inte beväpnade och gör inte själva insatser. Proximapoliserna ska utbilda och handleda de makedoniska kollegerna.
Det övergripande målet är stabilitet och respekt för mänskliga rättigheter i sydöstra Europa. Gränskontroll, spaningsarbete och underrättelsetjänst – men även närpoliser som ska göra människor trygga i det dagliga livet i byar och bostadsområden, prioriteras.
Och behoven är enorma. Makedoniens poliskår måste reformeras i grunden. Det största problemet i samhället i stort är den djupt rotade korruptionen. Många medborgare misstror myndigheterna och saknar förtroende för polisen. Ett annat dilemma är det dåliga samarbetet mellan rättsliga instanser.
– Egentligen borde det internationella samfundet engageras i hela rättskedjan, så att både polis, domstol och åklagare reformeras. Att förändra attityder går i rätt riktning – men oerhört långsamt, säger Hans Fritzheimer som är planeringschef på Proximas huvudkontor.
Annars är han stabschef på polismyndigheten i Västernorrland, och har tidigare varit utsänd till samarbetsprojekt i Archangelsk.
– Att “jaga bovar” är samma sak överallt, men det är speciellt att jobba i Makedonien, säger Hans Fritzheimer och talar om hur en klankultur genomsyrar samhället.
– Här finns en rå kriminalitet, som underblåser människors rädsla och som ofta politiseras. Man måste nog vara här i flera år för att förstå. Kanske borde vi poliser kompletteras på fältet av fler etnologer, kriminologer och statsvetare.
Makedonien – som var den sydligaste delen av Jugoslavien – är strategiskt beläget för smuggling av droger (marijuana och heroin), vapen och kvinnor.
Längs landsvägen från Galatjnik till Skopje pekar Hans Fritzheimer ut flera lokaler där polisen gjort razzior för att avslöja bordeller med sexslavar från Bulgarien och Moldavien. Men ofta har någon polis läckt, så att razzian inte ger resultat. Under hösten arbetar Proxima mot trafficking, bland annat genom att visa filmen Lilja 4-ever.
– När man ser alla fina fyrvåningshus i byarna inser man att det finns sidoinkomster som är ohyggligt mycket större än de officiella, säger Hans Fritzheimer.
Eftersom den organiserade brottsligheten på Balkan förgrenar sig till övriga Europa vore det logiskt om Proximapolisernas erfarenheter utnyttjas efter avslutat uppdrag. Fast så fungerar det sällan, enligt Pelle Nilsson som ju varit ute förr.
– När jag jobbade i Kosovo stoppade vi en svenskregistrerad bil, och det anmälde vi hem. Det var ingen som brydde sig, berättar han.
– Vid varje hemkomst säger någon från Rikspolisstyrelsen att våra “vidgade vyer” ska tas tillvara. Men det blir precis tvärtom. Ingenting händer.
Pelle Nilsson säger att inga chefer någonsin frågat hur han mått när han kommit hem, och att kollegerna mest verkar avundsjuka.
– “Har du varit ute och tjänat pengar nu igen?”, säger de. Och visst spelar lönen roll, om man ska vara ärlig.
Ersättningen för utlandsuppdrag är ett lönetillägg om 25 procent. Dessutom tillkommer traktamente, 100 dollar per dag, för att ersätta dubbelt boende.
– Det är viktigt med hög lön ur rekryteringssynpunkt, säger Hans Fritzheimer.
– Att man kan lägga undan lite pengar, kanske till en semesterresa, kan vara tungan på vågen för att folk ska bestämma sig.
Lars Inderberg är ordnings- och trafikpolis i Göteborg och hade hoppats få ta sig an den stökiga Skopjetrafiken. Men nu sitter han i det rum dit all inkommande radiotrafik kommer: Proximas ledningscentral.
– Det är en upplevelse att jobba med kolleger från hela Europa, att träna engelskan och bli av med sina fördomar, säger han.
– Jag önskar att alla finge chansen. Men förr eller senare hamnar man i en svacka där man längtar efter familjen.
Hustru, tre barn och en pudel väntar hemma i Alingsås. Med blott två fria hemresor under den årslånga tjänstgöringen dröjer det länge mellan mötena.
– Det är lite rysk roulette vad gäller förhållanden vid utlandsuppdrag, så är det. Hela familjen kämpar på varsitt håll.
Än är det oklart om Proximas mandat förlängs eller ej. Det pågår en dragkamp mellan olika EU-organ i Bryssel om hur uppdraget bäst sköts. Men undersökningar visar att en majoritet makedonier har förtroende för Proxima, och det makedonska polisväsendet lär ta tid på sig för att bli rättssäkert.
– Det här går inte på ett eller fem år, säger Pelle Nilsson.
– Det kommer att ta generationer.
FAKTA
Fram tills i fjol fanns fredsbevarande militär i Makedonien. Den kom 2001, då landet stod på randen till inbördeskrig mellan armén och albanska gerillagrupper.
Sedan EU, Organisationen för samarbete och säkerhet i Europa, Nato och enskilda länder pressat parterna skrev de under Ohridavtalet, en fredsuppgörelse som nu genomförs steg för steg. Inte minst Anna Lindh drev, som EU-representant, att Balkans framtid ligger i fredlig samexistens och samarbete med EU – inte etniska konflikter. Risken för kriser anses nu så låg att militären kallats hem, och i år sökte Makedonien medlemskap i EU (dock ej aktuellt på länge).
Med Ohridavtalet stärktes albanernas minoritetsskydd. De är 25 procent av Makedoniens två miljoner invånare och känner sig ofta behandlade som andra klassens medborgare.
För poliskårens del har det inneburit att man rekryterat hundratals albaner. Förr fanns få albanska poliser.
Men misstron mellan makedonier och albaner är djup. När kommungränserna nu – enligt Ohridavtalet – ritas om så att vissa städer blir tvåspråkiga tycker många makedonier att kompromissandet går för långt. Det har lett till protester och enstaka upplopp.
Medelinkomsten är cirka 100 euro i månaden (för poliser 250, för polischefer 300), och den officiella arbetslösheten drygt 35 procent. Det finns alltså grogrund för missnöje. Vid lokalvalen i oktober sätts Makedoniens politiska mognad på prov.
Bildtexter
– Det man tar med sig hem från ett utlandsuppdrag är gemenskapen, säger Pelle Nilsson, som arbetar för EU:s polismission Proxima i den makedonska staden Gostivar och för dagen är posterad i byn Galatjnik.
– Driften att komma ut är att lära känna en ny kultur, i ett område som hela tiden finns med i nyhetssändningarna – Balkan, säger Hans Fritzheimer som är planeringschef på Proximas huvudkontor i Skopje.
– Det har varit fantastiskt roligt att få pröva på internationellt arbete, säger Lars Inderberg, trafikpolis från Alingsås som normalt jobbar i Göteborg och till och med januari sitter på Proximas ledningscentral.
Proxima är namnet på EU:s rådgivande polismission i Makedonien. Poliser från hela Europa hjälper den makedonska poliskåren att bli mer professionell.
Text och foto: Gunilla Kinn
Publicerad i Rikspolisstyrelsens tidning Svensk Polis 2004.
• Polisiärt arbete går sällan ut på att bevaka bybröllop. Och det är inte ofta en polis är posterad på en så svindlande vacker plats som Pelle Nilsson är denna sommarsöndag.
Utsikten från Galatjnik sträcker sig flera mil, ner i dalen och bort mot bergen, i isolerade bygder där människor länge försörjde sig som fåraherdar.
– Jag känner mig privilegierad som fått åka till Makedonien, säger Pelle Nilsson, som bär Rikspolisstyrelsens internationella uniform med vapen och svensk flagga, och en keps mot den gassande solen.
– Det är kul att jobba med poliser från andra länder, och man får lite vidgade vyer att ta med sig hem.
Bröllopet i Galatjnik har blivit jippo. En helg varje år fylls den lilla byn av ringdansare och musikanter i traditionella dräkter, och av tusentals besökare. I år är dessutom premiärministern gäst, så polispådraget är stort.
– Vi är här för att se hur den lokala polisen organiserar detta. Jag tycker de sköter det bra, säger Pelle Nilsson, som sedan i januari är stationerad i Gostivar.
Till vardags är han gränspolis på Landvetters flygplats. Men vid det här laget kan han skoja om att han blivit “Balkanexpert” – Proxima är hans tredje utlandsuppdrag, efter Bosnien och Kosovo.
– Balkan är sig likt, men Makedonien känns mer internationellt än de andra platser jag varit på, säger Pelle Nilsson.
– Det har varit ganska lugnt varje gång jag varit nere.
EU:s polisinsats Proxima startade i december 2003 och har cirka 200 anställda. 180 är poliser från framför allt EU-länderna, posterade i huvudstaden Skopje och i de orter där spänningarna mellan makedonier och albaner varit som störst: som Tetovo, Kumanovo, Gostivar och Ohrid.
– Proxima är skräddarsytt för Makedoniens behov, säger Bart D’Hooge, missionens belgiske chef.
– Avsikten är att hjälpa myndigheterna att bygga upp polisinstitutioner med europeisk standard, förklarar han.
– Vi är inte beväpnade och gör inte själva insatser. Proximapoliserna ska utbilda och handleda de makedoniska kollegerna.
Det övergripande målet är stabilitet och respekt för mänskliga rättigheter i sydöstra Europa. Gränskontroll, spaningsarbete och underrättelsetjänst – men även närpoliser som ska göra människor trygga i det dagliga livet i byar och bostadsområden, prioriteras.
Och behoven är enorma. Makedoniens poliskår måste reformeras i grunden. Det största problemet i samhället i stort är den djupt rotade korruptionen. Många medborgare misstror myndigheterna och saknar förtroende för polisen. Ett annat dilemma är det dåliga samarbetet mellan rättsliga instanser.
– Egentligen borde det internationella samfundet engageras i hela rättskedjan, så att både polis, domstol och åklagare reformeras. Att förändra attityder går i rätt riktning – men oerhört långsamt, säger Hans Fritzheimer som är planeringschef på Proximas huvudkontor.
Annars är han stabschef på polismyndigheten i Västernorrland, och har tidigare varit utsänd till samarbetsprojekt i Archangelsk.
– Att “jaga bovar” är samma sak överallt, men det är speciellt att jobba i Makedonien, säger Hans Fritzheimer och talar om hur en klankultur genomsyrar samhället.
– Här finns en rå kriminalitet, som underblåser människors rädsla och som ofta politiseras. Man måste nog vara här i flera år för att förstå. Kanske borde vi poliser kompletteras på fältet av fler etnologer, kriminologer och statsvetare.
Makedonien – som var den sydligaste delen av Jugoslavien – är strategiskt beläget för smuggling av droger (marijuana och heroin), vapen och kvinnor.
Längs landsvägen från Galatjnik till Skopje pekar Hans Fritzheimer ut flera lokaler där polisen gjort razzior för att avslöja bordeller med sexslavar från Bulgarien och Moldavien. Men ofta har någon polis läckt, så att razzian inte ger resultat. Under hösten arbetar Proxima mot trafficking, bland annat genom att visa filmen Lilja 4-ever.
– När man ser alla fina fyrvåningshus i byarna inser man att det finns sidoinkomster som är ohyggligt mycket större än de officiella, säger Hans Fritzheimer.
Eftersom den organiserade brottsligheten på Balkan förgrenar sig till övriga Europa vore det logiskt om Proximapolisernas erfarenheter utnyttjas efter avslutat uppdrag. Fast så fungerar det sällan, enligt Pelle Nilsson som ju varit ute förr.
– När jag jobbade i Kosovo stoppade vi en svenskregistrerad bil, och det anmälde vi hem. Det var ingen som brydde sig, berättar han.
– Vid varje hemkomst säger någon från Rikspolisstyrelsen att våra “vidgade vyer” ska tas tillvara. Men det blir precis tvärtom. Ingenting händer.
Pelle Nilsson säger att inga chefer någonsin frågat hur han mått när han kommit hem, och att kollegerna mest verkar avundsjuka.
– “Har du varit ute och tjänat pengar nu igen?”, säger de. Och visst spelar lönen roll, om man ska vara ärlig.
Ersättningen för utlandsuppdrag är ett lönetillägg om 25 procent. Dessutom tillkommer traktamente, 100 dollar per dag, för att ersätta dubbelt boende.
– Det är viktigt med hög lön ur rekryteringssynpunkt, säger Hans Fritzheimer.
– Att man kan lägga undan lite pengar, kanske till en semesterresa, kan vara tungan på vågen för att folk ska bestämma sig.
Lars Inderberg är ordnings- och trafikpolis i Göteborg och hade hoppats få ta sig an den stökiga Skopjetrafiken. Men nu sitter han i det rum dit all inkommande radiotrafik kommer: Proximas ledningscentral.
– Det är en upplevelse att jobba med kolleger från hela Europa, att träna engelskan och bli av med sina fördomar, säger han.
– Jag önskar att alla finge chansen. Men förr eller senare hamnar man i en svacka där man längtar efter familjen.
Hustru, tre barn och en pudel väntar hemma i Alingsås. Med blott två fria hemresor under den årslånga tjänstgöringen dröjer det länge mellan mötena.
– Det är lite rysk roulette vad gäller förhållanden vid utlandsuppdrag, så är det. Hela familjen kämpar på varsitt håll.
Än är det oklart om Proximas mandat förlängs eller ej. Det pågår en dragkamp mellan olika EU-organ i Bryssel om hur uppdraget bäst sköts. Men undersökningar visar att en majoritet makedonier har förtroende för Proxima, och det makedonska polisväsendet lär ta tid på sig för att bli rättssäkert.
– Det här går inte på ett eller fem år, säger Pelle Nilsson.
– Det kommer att ta generationer.
FAKTA
Fram tills i fjol fanns fredsbevarande militär i Makedonien. Den kom 2001, då landet stod på randen till inbördeskrig mellan armén och albanska gerillagrupper.
Sedan EU, Organisationen för samarbete och säkerhet i Europa, Nato och enskilda länder pressat parterna skrev de under Ohridavtalet, en fredsuppgörelse som nu genomförs steg för steg. Inte minst Anna Lindh drev, som EU-representant, att Balkans framtid ligger i fredlig samexistens och samarbete med EU – inte etniska konflikter. Risken för kriser anses nu så låg att militären kallats hem, och i år sökte Makedonien medlemskap i EU (dock ej aktuellt på länge).
Med Ohridavtalet stärktes albanernas minoritetsskydd. De är 25 procent av Makedoniens två miljoner invånare och känner sig ofta behandlade som andra klassens medborgare.
För poliskårens del har det inneburit att man rekryterat hundratals albaner. Förr fanns få albanska poliser.
Men misstron mellan makedonier och albaner är djup. När kommungränserna nu – enligt Ohridavtalet – ritas om så att vissa städer blir tvåspråkiga tycker många makedonier att kompromissandet går för långt. Det har lett till protester och enstaka upplopp.
Medelinkomsten är cirka 100 euro i månaden (för poliser 250, för polischefer 300), och den officiella arbetslösheten drygt 35 procent. Det finns alltså grogrund för missnöje. Vid lokalvalen i oktober sätts Makedoniens politiska mognad på prov.
Bildtexter
– Det man tar med sig hem från ett utlandsuppdrag är gemenskapen, säger Pelle Nilsson, som arbetar för EU:s polismission Proxima i den makedonska staden Gostivar och för dagen är posterad i byn Galatjnik.
– Driften att komma ut är att lära känna en ny kultur, i ett område som hela tiden finns med i nyhetssändningarna – Balkan, säger Hans Fritzheimer som är planeringschef på Proximas huvudkontor i Skopje.
– Det har varit fantastiskt roligt att få pröva på internationellt arbete, säger Lars Inderberg, trafikpolis från Alingsås som normalt jobbar i Göteborg och till och med januari sitter på Proximas ledningscentral.
Tuesday, September 21, 2004
Globala skatter föreslås mot fattigdom
New York (TT)
Nu gäller det att gå från ord till handling för att bekämpa fattigdomen, sade en rad statschefer som talade i FN i måndags. Brasilien och tre andra länder har kontroversiella förslag om hur man ska gå till väga.
Skatter på flygbiljetter, finanstransaktioner, kreditkortsinköp, växthusgasdrivande utsläpp och vapenhandel — det föreslås av en arbetsgrupp för att skaffa pengar till hungerbekämpning.
- Hunger är värre än något massförstörelsevapen, det är ett skamligt fenomen som måste bekämpas, sade Brasiliens president Luiz Inacio "Lula" da Silva, som hade kallat till toppmöte i FN-skrapan för initiativet "Handling mot hunger och fattigdom".
Lula själv fick gå hungrig som barn, men det talade han inte om under mötet. I stället berättade han vad som har gjorts i Brasilien, där en stor del av befolkningen hungrar, trots att landet exporterar livsmedel. Regeringen har tagit initiativ till jordreformer, skolbespisningar och kraftigt subventionerade matserveringar — allt under mottot Noll Hunger.
Nu vill Lula agera globalt, och har fått med sig Frankrike, Spanien och Chile.
Radikala förslag
- Vi föreslår radikala, men realistiska och ekonomiskt rationella sätt att finansiera utveckling, sade den franske presidenten Jacques Chirac.
- En del av det välstånd som globaliseringen ger bör kunna bidra till fattigdomsutrotning.
Det saknas 375 miljarder biståndskronor för att förverkliga FN:s millenniemål, som bland annat går ut på att den extrema fattigdomen ska vara halverad år 2015.
President Lula påpekade att summan motsvarar världens militärutgifter under tre månader.
En rad talare tackade Lula för hans initiativ, däribland statsminister Göran Persson, som pläderade för en jordbruks- och handelspolitik som inte missgynnar fattiga länder.
Världsbankens chef James Wolfensohn påpekade att löften om att utplåna extrem fattigdom har givits på många toppmöten. Han betonade vikten av att bekämpa korruption i både i- och u-länder, och att ta itu med miljöförstöringen.
- Annars sitter vi här om 15— 20 år och säger samma sak, sade han. Nu handlar det om politisk vilja.
Som Tobinskatten
De avgifter som föreslås av Handling mot hunger och fattigdom liknar den kontroversiella Tobinskatten, som förespråkats av vänstergrupper och antiglobalister. Jacques Chirac uttryckte oväntat stöd för idén för två år sedan.
Invändningen mot sådana skatter brukar dels vara att de inte skulle vara effektiva och skulle hämma investeringar, dels att de vore snudd på omöjliga att genomföra utan samtycke från alla världens stater.
USA motsätter sig förslagen och menar att fattigdom bekämpas bäst genom ekonomisk tillväxt.
Nästa år ska FN utvärdera arbetet med millenniemålen. Om det inte påskyndas lär enligt tidningen Le Monde fattigdomen i Afrika bli halverad först 2147, i stället för 2015.
Subscribe to:
Posts (Atom)