Eremit på krogen

Publicerad i Gourmet 4/2005.

Gissa om man är en loser om man går ut och äter ensam på Valentindagen i USA. För att inte framstå som en sådan gick jag på lokal först kvällen därpå.
Det var en kvarterskrog av toppkvalitet, “Bouillabaisse 126” i Cobble Hill – vid nästa Brooklyn-besök måste ni testa deras fantastiska bouillabaisse – där det garanterat var fullt av Lady- och Lufsenpar den 14 februari.
Tidigt på aftonen den 15:e fanns gott om plats. Det kändes inte som att jag skulle ruinera restaurangens finanser genom att ta upp ett helt bord allena.
Men trots att jag klev in på egen hand förutsatte servitrisen att det måste lura någon karl i krokarna och frågade “Ett bord för två?” som om det vore en självklarhet. Mitt nekande svar bemöttes med höjda ögonbryn och rynkad panna.
Under våren har jag tvingats inse att det är likadant varje gång: Spice Market i New York, Ivy at the Shore i Los Angeles, Old Ebbitt Grill i Washington – det slår aldrig fel. Hungrig och förväntansfull bemöts jag av antagandet att det finns en bättre hälft (som bara parkerar bilen) eller några kompisar (som nog dyker upp när som helst).
Så när “How many people?” regelmässigt besvaras av hovmästaren själv med “Two?” inser jag att jag som ensamätare är lite fel. Och inte bara i personalens ögon – nej, omvärlden i stort utgår från att det är synd om den som tvingas äta ute ensam.
Fast i själva verket har det ju en rad fördelar att ha enbart sig själv som middagssällskap.
Man kan gå till precis vilken restaurang man känner för, hamburgersylta eller gourmetkrog, utan kompromisser med vegetarianer och snåljåpar. Man kan läsa en bra bok, studera människor, tjuvlyssna på bordsgrannarna eller reflektera över tillvaron – och koncentrera sig på att njuta av maten.
Och man kan slå sig i slang med kyparen – eller bartendern, vilket brukar bli fallet eftersom man som ensamätare tenderar att placeras i baren (vilket innebär att man genast får bord). Eller med någon annan gäst – som en gång i Berkeley när jag fick höra märkliga berättelser om oljebusiness, björnjakter och fiskkrogar i Alaska, av en man som just flugit in från Anchorage.
Ibland blir man – trots de inledande förolämpningsfrågorna om ens osynliga sällskap – lite extra ompysslad av personalen, vare sig det beror på att de ömkar oss ensamätare eller på att de gissar att vi är där som matkritiker.
Dessutom: Man kan äta i sin alldeles egna takt. (Vilket i mitt fall råkar vara väldigt långsamt. Senast jag åt lunch med en väninna – min enstörings-image till trots har jag faktiskt en del kompisar – fick jag ett fruktansvärt tryck över bröstet efteråt, antagligen för att jag försökt komma ikapp hennes tempo och fick slänga i mig maten.)
Och så blir det aldrig tveksamheter om hur man delar upp notan.
Ur restaurangens perspektiv må sologästerna te sig olönsamma – i synnerhet när stora sällskap slåss om borden. Men jag sätter en slant på att den genomsnittlige ensamätaren bestämmer sig snabbare, väljer dyrare rätter, dricker bättre vin och dricksar bättre än restauranggäster i gemen.
Kanske handlar det om att göra dygd av nödvändigheten – men jag har ingenting emot att äta ensam även på lite stiligare ställen, och där alla andra hänger med varandra.
Jag har sällan känt mig särskilt obekväm eller uttittad, när jag väl fått mitt bord – varken i USA, Sverige, Indonesien, Kina, Italien eller någon annanstans där jag varit serie-ensamätare. Jag har, faktiskt, inga erfarenheter som gör att jag förstår varför den amerikanska etikettexperten Charlotte Ford skriver: “However, a woman should think twice before dining alone in a bar, as she may quickly attract unwanted dinner companions.” (“21st Century Etiquette”, 2003).
Men det finns väl skäl till att många hellre tar upp mat på hotellrummet än äter ensamma ute.
En väninna i Stockholm talar om bristen på restauranger med “integritet och förståelse” för ensamätare, och håller sig till snabbmatshak eller enstaka krogar där hon lärt känna personalen och får stammisservice.
En annan Stockholmsbekant – en framgångsrik affärskvinna i sina bästa år, som gärna bränner pengar på mat och dryck – berättar upprörande historier om hur hon och likasinnade väninnor på etablissemang runtom i Europa placeras vid usla små bord, ofta intill toaletten, som för att understryka att de är där på nåder.
Sådant gör naturligtvis tillvaron som sologäst stigmatiserad. Som tur är finns sociala entreprenörer som försöker underlätta den – exempelvis genom kampanjen “Talking Tables”, som försökt uppmuntra brittiska restauranger att inrätta gemensamma bord för hungriga och sällskapssjuka ensamätare. Säg, vore inte det något för nästa Valentindag?!
GUNILLA KINN

Se även Eremit vid köksbordet.