Publicerades i Arbetaren (2003)
Gunilla Kinn presenterar tre nya brasilianska filmer, som alla ger bilder av livet i de fattigas kåkstäder och antyder ett förnyat intresse för film om samhällsfxrågor.
”På samma sätt som ”9/11” blivit ett symboliskt nummer i världspolitiken har ”174” blivit en viktig symbol i vår samhällsdebatt och medvetande. Det finns ett ”före” och ett ”efter” Ônibus 174.”
Så sade en deltagare i en diskussion om film och politik på kulturcentrat Espaço Capacete i Rio de Janeiro nyligen.
Även om det nog är att överdriva dess betydelse stämmer det att ônibus 174 fått ett genomslag som få dokumentärfilmer. Den har fått flera utmärkelser på inhemska och internationella festivaler, och i Brasilien har hundratusentals människor sett den.
Framgångarna beror förstås på att filmen är välgjord – men den har också lyckats både spegla och skapa ett förnyat samhällsintresse hos sin publik. Detta har den gemensamt med två spelfilmer som blivit verkliga kassasuccéer – förra årets Cidade de Deus (”Guds stad”) och årets Carandiru som båda dragit mångmiljonpublik.
– Brasiliansk film har upplevt en pånyttfödelse sedan mitten av 1990-talet, då man införde skattelättnader för filmproduktion. Det har lett till att massor av filmer i alla möjliga genrer har producerats, berättar Karyn Riegel, curator på Cinema Tropical som arbetar i Rio de Janeiro med filmutbyte mellan USA och Brasilien.
– Samtidigt har medelklassen blivit mer intresserad av landets sociala problematik. Många lockas av att upptäcka ”den andra sidan” av Brasiliens identitet – underklassens miljöer som är fyllda av våld, droger och fattigdom. Även om det bara är på vita duken.
Det senaste året har motsättningarna mellan den undre världen och myndigheterna skärpts i de brasilianska storstäderna. Det talas rentav om ett pågående inbördeskrig, som bland annat lett till att Rio de Janeiro fått stängas av när knarkkungar och gangsterledare genom sprängladdningar på centrala punkter i staden velat demonstrera sin makt.
I vissa av Rios favelor, kåkstäder, är barnens sannolika livslängd jämförbar med den för barn som lever i krigszoner. Favelorna är knytpunkter för drog- och vapenhandel, och kontrolleras av ligor som polisen inte rår på. Samtidigt är merparten av favelornas invånare vanliga människor som kämpar för att få ihop sina liv trots arbetslöshet, fattigdom, rasism och brist på god sjukvård och utbildning.
Medel- och överklassens brasilianare föredrar ofta att vara lyckligt ovetande om livet i favelorna. Men Ônibus 174 blev en ögonöppnare för många.
Filmen berättar historien om 21-årige Sandro do Nascimento – en före detta gatupojke som den 12 juni 2000 höll hela Brasilien på helspänn, sedan han kapat en lokalbuss mitt i Rio de Janeiro och hotade döda passagerarna han höll i gisslan.
Nyhetskonsumenterna kunde följa det flera timmar långa spelet mellan busskaparen och poliserna i direktsändning. Trots att Sandro do Nascimento till sist gav sig slutade dramat tragiskt. En polis vådasköt en ung kvinna bland passagerarna – och Sandro dog av kvävning i polisarresten samma dag.
En livlig och kritisk mediedebatt om polisens inkompetens, bristande psykologi och övervåld följde, och ledde till att flera polischefer fick avgå från sina poster.
Men med Ônibus 174 har regissören Jose Padilha och hans team lyckats gå flera steg längre. De varvar nyhetsbilderna från kapardramat med tillbakablickar och intervjuer som förklarar hur Sandro de Nascimentos liv blev som det blev.
I nyhetsinslagen framstod han enbart som en kokainpåverkad galning. Den fördjupade bilden visar hur Sandro traumatiserades som pojke, när han blev vittne till hur mamman knivhöggs till döds av rånare.
Snart blev Sandro ett av Rios hundratals gatubarn, för vilka kriminalitet är det enda sättet att överleva. Filmen visar hur han under sin tonårstid åkte in och ut på fruktansvärda ungdomsvårdsskolor, och hur det brasilianska samhället inte ger människor som Sandro någon chans att få ordning på sina liv. Till sist framstår en busskapning som enda sättet att få respons.
Få gatubarn överlever det hårda livet på gatan till vuxen ålder – men några av dem är med och berättar i Ônibus 174, liksom socialarbetaren Yvonne Bezerra de Mello som i över 20 års tid arbetat med hundratals gatubarn, inklusive Sandro.
– Hade polisen tillkallat Yvonne hade hon säkert kunnat tala med honom så att det hade blivit en odramatisk utgång, menar Felipe Lacerda, filmens andreregissör. Men ingen i polisstyrkan på plats verkade tänka på sådant som medling och samtal.
– Vi spårade även upp Sandros moster. Det visade sig att hon hade försökt få vårdnaden om honom, men bara fått sporadisk kontakt genom anstalterna.
Sammantaget lyckas filmen genom ett effektivt bild- och berättarspråk ge förståelse för hur en till synes oförklarlig dramatisk TV-händelse var ett symptom på mycket djupgående problem i det brasilianska samhället.
Filmen Carandiru, som var årets brasilianska bidrag på filmfestivalen i Cannes, ger en färgstark skildring av livet på Detençao Carandiru. Det var ett överbelastat fängelse för tusentals interner i Sao Paolo som sprängdes i luften i fjol, sedan de humanitära missförhållandena blivit alltför uppenbara. 1992 gjorde fångarna uppror mot ledningen, vilket ledde till en brutal militärpolismassaker med 111 dödade.
Några av fängelsets personligheter och deras bakgrund i kåkstäder och tung kriminalitet skildrades i en bok av dess aidsläkare, Drauzio Varella. Boken blev en bästsäljare 1999 – och när filmen som bygger på den hade premiär i april fick den omedelbart flera miljoner brasilianare till biosalongerna.
Carandiru (som presenteras utförligt av Bobo Karlsson i QX, 5 juni 2003) är regisserad av Hector Babenco, i Sverige kanske mest känd för Spindelkvinnans kyss. I Brasilien förknippas han även med filmerna Pixote och Lúcio Flávio som också handlar om människor på samhällets baksida. Han valde att spela in den nya filmen på plats i fängelset innan det sprängdes, med tusentals Carandirufångar som aktörer och statister. Resultatet är en dramatisk och gripande film som är svår att värja sig mot.
Även skådespelarna i Cidade de Deus, Guds stad, är hämtade ur den miljö filmen handlar om, det hårda livet i Rios favelor. Regissörerna Fernando Meirelles och Katja Lund jobbade med 110 ungdomar i en teaterworkshop under ett halvår innan de började filma.
”Guds stad” är namnet på en kåkstad i norra Rio de Janeiro, långt ifrån tjusiga Copacabana och Ipanema. Men ”Favelan som Gud glömde” vore ett riktigare namn. Från att ha varit en myndighetsanlagd förstad för migranter blir området under 70-talet då filmen utspelar sig en av Rios värsta favelor. Även om själva området är filmens verkliga ”huvudperson” får vi följa två pojkar under deras uppväxt – den ene till gangsterledare och kokainlangare, den andre till pressfotograf.
Fernando Meirelles har sagt att han med filmen velat vända sig till en medelklasspublik för att visa dem att Brasilien riskerar att bli som Colombia, om favelans tonåringar inte får alternativ till kokain- och vapenhandel. Hans berättarteknik – där allt går i ett rasande tempo, och där skottlossningarna, avrättningarna och droguppgörelserna avlöser varandra till ackompanjemang av smittande samba – är hämtad från hans bakgrund som reklamfilmsregissör, och har fått kritik för att den snarast glamoriserar favelalivet.
Men Cidade de Deus, som tävlade om årets Oscar för bästa utländska film, har också kritiserats i Riomedierna för att visa en en-dimensionell bild av favelan. Även om den bygger på verkliga händelser (och en bok av författaren Paulo Lins) menar många som jobbar med sociala projekt i kåkstäderna att den inte är bra för favelainvånarnas självuppfattning. För oss andra är ”Guds stad” i alla fall både en visuell explosion och ett knytnävsslag i magen.
– Trots att dessa tre filmer alla handlar om urkänsliga teman blev de populära för att regissörerna lyckats använda en kreativ stil som är mycket brasiliansk, säger den svensk-brasilianska konstnären Isabel Löfgren.
– Kanske kan filmerna få människor att reagera och göra något för att överbrygga klyftorna i samhället. Det tar säkert en eller två generationer innan detta ”något” tar kollektiv form, men debatten har i alla fall börjat.
Samtliga filmer har spritts till biografer världen över. Man kan bara hoppas att de får svensk distribution, dyker upp på Stockholms Filmfestival eller på annat sätt når en svensk publik.
GUNILLA KINN
Tuesday, August 26, 2003
Monday, August 25, 2003
MR-frågor på jemenitiska
Sommaren 2003 bodde jag i Sana'a, Jemens huvudstad. Detta är en av mina texter därifrån, ett reportage om mänskliga rättigheter som publicerades med text och bild i Amnesty Press.
Jemen har en spirande ”människorättskultur”
Som många andra länder har Jemen tagit ”kriget mot terrorismen” som förevändning för tortyr och arresteringar. Samtidigt har regeringen nyligen tillsatt en minister för mänskliga rättigheter. Amnesty Press har intervjuat henne.
– När vissa personer säger offentligt att det är deras mål att döda människor, då måste vi agera och häkta dem för att förebygga terrorangrepp. Men även terrormisstänkta ska få sina rättigheter tillgodosedda.
Det är den jemenitiska ministern för mänskliga rättigheter som talar. Hennes namn är Amat Al Aleem Alsoswa och hon tillträdde sin post i juni.
Vid sidan av Marocko är Jemen den enda arabstat med ett ministerium för mänskliga rättigheter. MR-kommittéer och en biträdande MR-minister fanns förut – men med Alsoswa i regeringen säger sig president Saleh vilja stärka arbetet med mänskliga rättigheter.
Innan hon blev minister var Amat Al Aleem Alsoswa ambassadör i Holland (sidoackrediterad i Sverige). Hennes gedigna meriter omfattar många internationella regeringsuppdrag om Jemens utveckling. När hon tar emot på sitt ministerium svarar hon snabbt och säkert på alla frågor.
– Alla rättigheter är lika viktiga. Men jag vill särskilt nämna att situationen i fängelserna måste förbättras, säger hon.
Ett annat hjärteämne är kvinnofrågorna. I Jemen är kvinnornas ställning betydligt starkare i lagboken än i det traditionella samhället. Amat Al Aleem Alsoswa vill förändra attityder inom hemmen och stamstrukturerna, så att de kvinnor som vill får utbildning och ökad frihet.
– Jag skulle också vilja införa en institution liknande era ombudsmän. I vår egen islamska traditition finns begreppet al mohtassib. Jag skulle vilja att allmänheten kan vända sig till en mohtassib med klagomål – en person som kan företräda medborgarna, granska myndigheterna och begära rättelser.
Det begås en lång rad övergrepp mot grundläggande rättigheter av jemenitiska myndigheter, även sådana som är förbjudna i landets lagstiftning.
Såväl tortyr som godtyckliga arresteringar och husrannsakningar förekommer, liksom att människor ”försvinner”. Regeringens politiska motståndare är ofta måltavlor. Flera journalister som skriver i oppositionens tidningar har villkorliga domar hängande över sig – ett effektivt sätt att censurera kritiska röster.
Det händer sällan att rättsövergrepp utreds. Och vill Amat Al Aleem Alsoswa ta itu med situationen i Jemens fängelser finns mycket att göra.
– Där finns ingen hälsovård. Häktestiderna är ofta längre än strafftiden för ett visst brott, säger juristen Khalid Al-Ansi, ordförande i människorättsgruppen Hood.
– Häktade och fångar får ofta inte ta kontakt med någon advokat. Ibland får familjen ingen information om att någon har satts i fängelse; polisen förnekar all kännedom om personen.
De senaste två åren har situationen förvärrats. Nu hänvisar regeringen till ”kriget mot terrorismen”. Hösten 2001 kom en våg av massarresteringar, deportering av utlänningar och tortyr. Enligt pressuppgifter har hundratals personer suttit eller sitter häktade i Jemen – misstänkta som talibankrigare eller för medlemskap i terrorgrupper som Al Qaida.
Jemen har samarbetat med USA som utbildat landets terroristbekämpare. Men relationen är känslig. Jemen har förgäves krävt det 80-tal jemeniter som sitter i förvar på Kuba utlämnade. USA har dock fått påverka rättegången mot dem som åtalas för bombdådet mot sprängaren USS Cole utanför Jemens kust år 2000.
Men Amat Al Aleem Alsoswa hävdar att hon lyckas ta upp ”sina” frågor utan att bli överkörd av de andra ministrarna, och att de arresteringar som sker inte alls är godtyckliga.
– Både i pressen och i parlamentet är det en livlig debatt om rättsväsendet. Regeringen är påpassad. Myndigheterna måste ta många steg före arrestering av misstänkta. Ibland blir det fel, men det kritiserar vi hårt internt.
Att upphöra med tortyr ”står på dagordningen”, säger Amat Al Aleem Alsoswa, men förklarar att Jemen inte vill hyckla med lagar som är ”omöjliga att efterleva”. Och de avrättningar som förekommer (2001 minst 76) kallar hon ”en del av islamsk rättstradition”, en sista utväg för riktigt grymma brott.
– Frågan är snarare hur Jemen ska agera för att sådana brott inte ska begås. Nu söker vi samarbete med jurister och andra med synpunkter på hur vi bör arbeta.
Även om ministeriet är ett steg i rätt riktning lider det svår brist på juridisk kompetens. Amat Al Aleem Alsoswa själv är inte jurist (hon studerade masskommunikation i Kairo och Washington på 80-talet). Jemenitiska jurister är utbildade i sharia-lagstiftning - inte mänskliga rättigheter i internationell mening.
– Hon är bara minister på papperet! utbrister Khalid Al-Ansi på Hood.
– Departementet är en fin fasad för att Jemen ska få mer bistånd. Visst är Alsoswa en kraftfull person, men hon har ju inga resurser. Regeringen tar alla chanser att förtrycka mänskliga rättigheter så länge den inte utsätts för tryck utifrån.
Hood är en förkortning av ett arabiskt namn, fritt översatt Riksorganisationen för försvar av fri- och rättigheter – ett nätverk med ett 40-tal jurister, journalister, intellektuella och politiker. I Jemen är det civila samhället annars svagt; de ideella MR-organisationerna få.
– Det finns ingen medvetenhet om rättigheter här, vare sig bland beslutsfattare eller hos allmänheten. Människor vet i regel inte att de har några.
Men enligt Khalid Al-Ansi växer sig en jemenitisk ”människorättskultur” allt starkare. Det finns rentav en grupp i parlamentet som engagerar sig i MR-frågor, och som nyligen lade fram en rapport om de långa häktestiderna.
– Regeringen skyller på USA när den spärrar in terroristmisstänkta utan bevis, säger han. Men det är ett svepskäl för att undanröja oppositionen och sätta skräck i folk – typiskt för ett u-land som Jemen.
Men minister Alsoswa menar att det är fel att bara ta upp landets tillkortakommanden.
– Det är lätt att kritisera Jemen, eftersom vi är så svaga ekonomiskt. Vad som bekymrar mig är hur jemeniter behandlas på andra håll, säger hon bestämt. Araber och muslimer möts av så mycket fördomar och särbehandling från myndigheter och medborgare i väst – i just de stater som anklagar oss för att inte leva upp till våra åtaganden om mänskliga rättigheter.
Jemenfakta
Politik: Republiken Jemen bildades när Nord- och Sydjemen enades 1990. President Ali Abdullah Saleh är folkvald och Jemen har många demokratiska drag, som kvinnlig rösträtt. Men röstmygel förekommer, och det är en liten, korrumperad elit som har makten. Regeringen utmanas dock av mäktiga stammar som kontrollerar många områden i framför allt nordvästra Jemen.
Ekonomi: ett av världens fattigaste länder, 148:e plats i UNDP Development Report 2003. Medelinkomst: $350/år (2001).
Befolkning: 20 miljoner, de flesta boende i små byar
Huvudstad: Sana’a, 1 miljon inv
Språk: arabiska
Statsreligion: islam
Bildtexter
– Jemen har stora problem med att efterleva grundläggande civila och politiska rättigheter, säger juristen Khalid Al-Ansi, ordförande för nätverket HOOD.
– Vi protesterar mot tortyr, godtyckliga och illegala arresteringar, situationen i fängelserna, och för pressfrihet. Korruptionen i domstolsväsendet är ett allvarlig, liksom myglet med rösterna i de allmänna valen.
– Eftersom Jemen varit scen för flera katastrofala terrordåd känner vi av dilemmat med att bekämpa terroristattacker starkare än många andra stater, säger landets nya, karismatiska MR-minister, Amat Al Alim Alsoswa.
– Vi lyckas inte alltid i våra ambitioner att värna de mänskliga rättigheterna – men det är det många länder som inte gör.
Text och foto: Gunilla Kinn
Jemen har en spirande ”människorättskultur”
Som många andra länder har Jemen tagit ”kriget mot terrorismen” som förevändning för tortyr och arresteringar. Samtidigt har regeringen nyligen tillsatt en minister för mänskliga rättigheter. Amnesty Press har intervjuat henne.
– När vissa personer säger offentligt att det är deras mål att döda människor, då måste vi agera och häkta dem för att förebygga terrorangrepp. Men även terrormisstänkta ska få sina rättigheter tillgodosedda.
Det är den jemenitiska ministern för mänskliga rättigheter som talar. Hennes namn är Amat Al Aleem Alsoswa och hon tillträdde sin post i juni.
Vid sidan av Marocko är Jemen den enda arabstat med ett ministerium för mänskliga rättigheter. MR-kommittéer och en biträdande MR-minister fanns förut – men med Alsoswa i regeringen säger sig president Saleh vilja stärka arbetet med mänskliga rättigheter.
Innan hon blev minister var Amat Al Aleem Alsoswa ambassadör i Holland (sidoackrediterad i Sverige). Hennes gedigna meriter omfattar många internationella regeringsuppdrag om Jemens utveckling. När hon tar emot på sitt ministerium svarar hon snabbt och säkert på alla frågor.
– Alla rättigheter är lika viktiga. Men jag vill särskilt nämna att situationen i fängelserna måste förbättras, säger hon.
Ett annat hjärteämne är kvinnofrågorna. I Jemen är kvinnornas ställning betydligt starkare i lagboken än i det traditionella samhället. Amat Al Aleem Alsoswa vill förändra attityder inom hemmen och stamstrukturerna, så att de kvinnor som vill får utbildning och ökad frihet.
– Jag skulle också vilja införa en institution liknande era ombudsmän. I vår egen islamska traditition finns begreppet al mohtassib. Jag skulle vilja att allmänheten kan vända sig till en mohtassib med klagomål – en person som kan företräda medborgarna, granska myndigheterna och begära rättelser.
Det begås en lång rad övergrepp mot grundläggande rättigheter av jemenitiska myndigheter, även sådana som är förbjudna i landets lagstiftning.
Såväl tortyr som godtyckliga arresteringar och husrannsakningar förekommer, liksom att människor ”försvinner”. Regeringens politiska motståndare är ofta måltavlor. Flera journalister som skriver i oppositionens tidningar har villkorliga domar hängande över sig – ett effektivt sätt att censurera kritiska röster.
Det händer sällan att rättsövergrepp utreds. Och vill Amat Al Aleem Alsoswa ta itu med situationen i Jemens fängelser finns mycket att göra.
– Där finns ingen hälsovård. Häktestiderna är ofta längre än strafftiden för ett visst brott, säger juristen Khalid Al-Ansi, ordförande i människorättsgruppen Hood.
– Häktade och fångar får ofta inte ta kontakt med någon advokat. Ibland får familjen ingen information om att någon har satts i fängelse; polisen förnekar all kännedom om personen.
De senaste två åren har situationen förvärrats. Nu hänvisar regeringen till ”kriget mot terrorismen”. Hösten 2001 kom en våg av massarresteringar, deportering av utlänningar och tortyr. Enligt pressuppgifter har hundratals personer suttit eller sitter häktade i Jemen – misstänkta som talibankrigare eller för medlemskap i terrorgrupper som Al Qaida.
Jemen har samarbetat med USA som utbildat landets terroristbekämpare. Men relationen är känslig. Jemen har förgäves krävt det 80-tal jemeniter som sitter i förvar på Kuba utlämnade. USA har dock fått påverka rättegången mot dem som åtalas för bombdådet mot sprängaren USS Cole utanför Jemens kust år 2000.
Men Amat Al Aleem Alsoswa hävdar att hon lyckas ta upp ”sina” frågor utan att bli överkörd av de andra ministrarna, och att de arresteringar som sker inte alls är godtyckliga.
– Både i pressen och i parlamentet är det en livlig debatt om rättsväsendet. Regeringen är påpassad. Myndigheterna måste ta många steg före arrestering av misstänkta. Ibland blir det fel, men det kritiserar vi hårt internt.
Att upphöra med tortyr ”står på dagordningen”, säger Amat Al Aleem Alsoswa, men förklarar att Jemen inte vill hyckla med lagar som är ”omöjliga att efterleva”. Och de avrättningar som förekommer (2001 minst 76) kallar hon ”en del av islamsk rättstradition”, en sista utväg för riktigt grymma brott.
– Frågan är snarare hur Jemen ska agera för att sådana brott inte ska begås. Nu söker vi samarbete med jurister och andra med synpunkter på hur vi bör arbeta.
Även om ministeriet är ett steg i rätt riktning lider det svår brist på juridisk kompetens. Amat Al Aleem Alsoswa själv är inte jurist (hon studerade masskommunikation i Kairo och Washington på 80-talet). Jemenitiska jurister är utbildade i sharia-lagstiftning - inte mänskliga rättigheter i internationell mening.
– Hon är bara minister på papperet! utbrister Khalid Al-Ansi på Hood.
– Departementet är en fin fasad för att Jemen ska få mer bistånd. Visst är Alsoswa en kraftfull person, men hon har ju inga resurser. Regeringen tar alla chanser att förtrycka mänskliga rättigheter så länge den inte utsätts för tryck utifrån.
Hood är en förkortning av ett arabiskt namn, fritt översatt Riksorganisationen för försvar av fri- och rättigheter – ett nätverk med ett 40-tal jurister, journalister, intellektuella och politiker. I Jemen är det civila samhället annars svagt; de ideella MR-organisationerna få.
– Det finns ingen medvetenhet om rättigheter här, vare sig bland beslutsfattare eller hos allmänheten. Människor vet i regel inte att de har några.
Men enligt Khalid Al-Ansi växer sig en jemenitisk ”människorättskultur” allt starkare. Det finns rentav en grupp i parlamentet som engagerar sig i MR-frågor, och som nyligen lade fram en rapport om de långa häktestiderna.
– Regeringen skyller på USA när den spärrar in terroristmisstänkta utan bevis, säger han. Men det är ett svepskäl för att undanröja oppositionen och sätta skräck i folk – typiskt för ett u-land som Jemen.
Men minister Alsoswa menar att det är fel att bara ta upp landets tillkortakommanden.
– Det är lätt att kritisera Jemen, eftersom vi är så svaga ekonomiskt. Vad som bekymrar mig är hur jemeniter behandlas på andra håll, säger hon bestämt. Araber och muslimer möts av så mycket fördomar och särbehandling från myndigheter och medborgare i väst – i just de stater som anklagar oss för att inte leva upp till våra åtaganden om mänskliga rättigheter.
Jemenfakta
Politik: Republiken Jemen bildades när Nord- och Sydjemen enades 1990. President Ali Abdullah Saleh är folkvald och Jemen har många demokratiska drag, som kvinnlig rösträtt. Men röstmygel förekommer, och det är en liten, korrumperad elit som har makten. Regeringen utmanas dock av mäktiga stammar som kontrollerar många områden i framför allt nordvästra Jemen.
Ekonomi: ett av världens fattigaste länder, 148:e plats i UNDP Development Report 2003. Medelinkomst: $350/år (2001).
Befolkning: 20 miljoner, de flesta boende i små byar
Huvudstad: Sana’a, 1 miljon inv
Språk: arabiska
Statsreligion: islam
Bildtexter
– Jemen har stora problem med att efterleva grundläggande civila och politiska rättigheter, säger juristen Khalid Al-Ansi, ordförande för nätverket HOOD.
– Vi protesterar mot tortyr, godtyckliga och illegala arresteringar, situationen i fängelserna, och för pressfrihet. Korruptionen i domstolsväsendet är ett allvarlig, liksom myglet med rösterna i de allmänna valen.
– Eftersom Jemen varit scen för flera katastrofala terrordåd känner vi av dilemmat med att bekämpa terroristattacker starkare än många andra stater, säger landets nya, karismatiska MR-minister, Amat Al Alim Alsoswa.
– Vi lyckas inte alltid i våra ambitioner att värna de mänskliga rättigheterna – men det är det många länder som inte gör.
Text och foto: Gunilla Kinn
Thursday, April 17, 2003
"USA borde visa världen sin inspirerande röra"
Publicerad i Svenska Dagbladets kulturdel, april 2003.
New York, SvD
När den amerikanska diplomaten Helena Finn var stationerad i Turkiet var det Frankrikes ambassad, inte USA:s, som sponsrade en festival med amerikansk jazzmusik i Ankara.
– Det är stor skada att vi skurit ner på kulturell diplomati, sade hon med emfas under en konferens i New York om betydelsen av internationella kulturutbyten, Arts&Minds.
– Under 90-talet stängdes våra bibliotek och kulturcentra i Belgrad, Ankara och Islamabad – platser där människor kunde ta del av amerikansk press och litteratur. Istället för att spara borde USA satsa mer på att skicka ut och ta emot forskare, studenter, konstnärer och andra kulturutövare.
Konferensens budskap var entydigt: personliga kontakter och kulturutbyten vore klokare som långsiktig strategi för att förebygga krig, terrorhot och misstro än missiler och M16-gevär.
USA har sedan andra världskriget ägnat sig åt kulturpolitik i diplomatins tjänst, inte minst under kalla kriget. Men det senaste decenniet har de statsstödda utbytesprogrammen skurits ned med en tredjedel, och panelens Mellanösternexperter vittnade om hur svårt det blivit för arabiska och persiska kolleger att få visum till USA.
Publiken skruvade generat på sig när Hollywoodregissören John Romano talade om att det inte är konstigt att många människor fått en banal bild av USA, när serier som Baretta och Baywatch är vad som finns tillgängligt i TV-apparaterna.
– Våra kvalitetsproduktioner kostar för mycket för fattiga länder. Vi borde ordna en dygnetruntkanal med bra filmer som visar den komplexa och inspirerande röra som USA är.
”En social röra”, det är essensen av amerikansk frihet, menade John Romano – och provocerade fram en publikreaktion om att gränsen till ”kulturimperialism” är hårfin.
Helena Finn medgav att kulturdiplomati i amerikansk tappning ofta handlat om ”great story-telling”.
– Nu behöver vi bli bättre på att lyssna på andras berättelser.
GUNILLA KINN
New York, SvD
När den amerikanska diplomaten Helena Finn var stationerad i Turkiet var det Frankrikes ambassad, inte USA:s, som sponsrade en festival med amerikansk jazzmusik i Ankara.
– Det är stor skada att vi skurit ner på kulturell diplomati, sade hon med emfas under en konferens i New York om betydelsen av internationella kulturutbyten, Arts&Minds.
– Under 90-talet stängdes våra bibliotek och kulturcentra i Belgrad, Ankara och Islamabad – platser där människor kunde ta del av amerikansk press och litteratur. Istället för att spara borde USA satsa mer på att skicka ut och ta emot forskare, studenter, konstnärer och andra kulturutövare.
Konferensens budskap var entydigt: personliga kontakter och kulturutbyten vore klokare som långsiktig strategi för att förebygga krig, terrorhot och misstro än missiler och M16-gevär.
USA har sedan andra världskriget ägnat sig åt kulturpolitik i diplomatins tjänst, inte minst under kalla kriget. Men det senaste decenniet har de statsstödda utbytesprogrammen skurits ned med en tredjedel, och panelens Mellanösternexperter vittnade om hur svårt det blivit för arabiska och persiska kolleger att få visum till USA.
Publiken skruvade generat på sig när Hollywoodregissören John Romano talade om att det inte är konstigt att många människor fått en banal bild av USA, när serier som Baretta och Baywatch är vad som finns tillgängligt i TV-apparaterna.
– Våra kvalitetsproduktioner kostar för mycket för fattiga länder. Vi borde ordna en dygnetruntkanal med bra filmer som visar den komplexa och inspirerande röra som USA är.
”En social röra”, det är essensen av amerikansk frihet, menade John Romano – och provocerade fram en publikreaktion om att gränsen till ”kulturimperialism” är hårfin.
Helena Finn medgav att kulturdiplomati i amerikansk tappning ofta handlat om ”great story-telling”.
– Nu behöver vi bli bättre på att lyssna på andras berättelser.
GUNILLA KINN
Thursday, February 07, 2002
"Rättssäkerhet i fara"
Ur Amnesty Press 1/2002
2002-02-07
”Rättssäkerhet i fara”:
I kampen mot terrorismen riskeras individens frihet
Hemliga militärdomstolar, fängslande av utlännningar utan rättegång och fångar i burar på militärbasen Guantánamo: Det är några av USA:s metoder i kampen mot terrorismen.
Åtgärderna har fått hård kritik från mänskliga rättighetsorganisationer som anser att individens rättigheter måste tillvaratas.
Händelserna den 11 september har lett till säkerhetsåtgärder som fått medborgarrättsgrupper att varna för att USA fått ett drag av polisstat. En speciallag, Patriot Act, har givit myndigheterna möjligheter att spana på förmodade terrorister och det har gjort att tusentals män från Mellanöstern fått FBI:s ögon på sig.
– Det är en svår balansgång. I början var alla så chockade. Den naturliga reaktionen var att nya attacker måste förhindras till varje pris. Rikets säkerhet gick före individens frihet, säger Tom Malinowski på Human Rights Watch (HRW) i Washington. Med tiden har inställningen blivit att både rikets säkerhet och individens frihet måste tas till vara.
Regeringens hållning är att ”den mest fundamentala civila rättigheten nu är skydd från terrorister som vill döda oss”. I oktober klubbade en bred kongressmajoritet igenom The USA Patriot Act (Uniting and Strengthening America by Providing Appropriate Tools Required to Intercept and Obstruct Terrorism).
Lagen ger myndigheterna möjlighet att häkta personer som misstänks för förberedelse till terrorism eller samröre med terrorister i sju dygn (mot normala två), utan att de anklagas för något direkt brott. Människor som befinner sig i USA utan giltigt visum har suttit häktade i flera månader. Flera av dem som myndigheterna intresserat sig för har haft indirekt koppling till de 19 terrorister som begick attentaten, till exempel för att de gått samma flygskola – men dessa är en liten minoritet.
Det är oklart hur många som totalt hållits häktade med stöd av Patriot Act.
– Justitiedepartementet säger att det är färre än tusen, fast inte hur många. Det har varit omöjligt att få fram information, säger Elisa Massimino på Lawyers Committee of Human Rights i Washington. Det finns fruktansvärda inslag i den nya hållningen, som att samtal mellan advokater och deras klienter får avlyssnas. Och att FBI förhört tusentals arab-amerikaner för att samla information bidrar knappast till att bygga upp deras förtroende för det amerikanska samhället.
– Jag tror att människor med ”arabiskt” utseende fortfarande drabbas av attacker från folk på gatan, säger New York-studenten Samar Mussa Al-Bulushi, uppvuxen i Bahrain och USA. Det är bara det att vi inte hör talas så mycket om det längre. De amerikanska medierna har lierat sig med regeringen och ger allmänheten en ganska endimensionell bild av terrorismens orsaker. Det finns fortfarande muslimska kvinnor som inte vågar bruka sin slöja.
Inskränkningen av grundläggande rättigheter berör inte bara illegala invandrare och arab-amerikaner. Alla medborgares integritet inskränks i och med att polisen och FBI har rätt att kartlägga datoranvändande och telefonsamtal hos vem som helst utan domstolstillstånd, om det antas ge relevant information. Och i och med att Internet sammanbinder människor i chatrum och servrar kan vem som helst länkas till terrormisstänkta och hamna i registren.
Det finns heller ingenting som hindrar att FBI använder sina nya befogenheter för att spana på andra än terrorister, till exempel miljö- och djurrättsaktivister.
– Eftersom det är så svårt att hitta rätt avvägning mellan terroristspaning å ena sidan och respekt för människors integritet å den andra måste det till mer debatt om de här frågorna. Vi vill att de hamnar högre på den amerikanska dagordningen, säger Elisa Massimino. Vi är också rädda för att det blir omöjligt för människor som kommer som flyktingar från vissa länder att få asyl här.
Cirka 300 000 människor anses befinna sig i USA utan giltigt visum, trots att de fått order om att lämna landet. De flesta av dem kommer från Latinamerika – men nu prioriteras arrestering, registrering och utvisning av visumlösa från länder som anses hysa terrorister, som Saudiarabien, Egypten och Pakistan. Bedömningsgrunden är alltså vilket ursprung en människa har, snarare än huruvida individen ifråga betett sig misstänkt.
En särskild byrå under ”Vita Husets kontor för hemlandets säkerhet” ska få ansvaret för att stärka bevakningen av USA:s långa gränser. Under vinter-OS i februari kommer uppemot 250 miljoner dollar att satsas på förebyggande säkerhetsåtgärder och 5 000 soldater samt ett okänt antal FBI-representanter skickas till Salt Lake City.
Under hösten uppstod en mediedebatt om tortyr som en lämplig förhörsmetod. Den klingade snabbt av. Fast människorättsorganisationerna har kämpat i motvind i patriotismens USA, där kritik mot Patriot Act uppfattats som försvar av potentiella terrorister.
– Men god rättssäkerhet är inte en lyx för den tilltalade utan vad vårt samhällssystem vilar på, säger Elisa Massimino. Omvärlden måste ha förtroende för hur vi tillämpar lagarna.
Regeringens planer på att inrätta militärdomstolar för utlänningar som gripits – personer i al-Qaidas nätverk och talibaner som tillfångatagits i Afghanistan – blev kontroversiella, kanske för att kongressen inte tillfrågats.
Militärtribunalerna kan hållas i hemlighet och kräver en lägre bevisföring än rättegångar i civila, federala domstolar, som anses gå för långsamt och leda till att bevismaterial måste offentliggöras. Men människorättsorganisationerna påpekar att det gått utmärkt att föra tidigare terroristrättegångar öppet och applåderar att målet mot ”den 20:e flygplanskaparen” Zacarias Moussaoui togs upp i en domstol i Virginia.
”Den amerikanske talibanen” John Walker är ett specialfall. Han har rätt till amerikansk rättegång eftersom han är USA-medborgare, och kommer att åtalas för förräderi mot sitt land.
– Vi förespråkar federala domstolar, men accepterar militära domstolar för stridande parter och al- Qaida-medlemmar som tillfångatagits utanför USA, säger Tom Malinowski. Det amerikanska systemet med militärprocesser är starkt och en bra modell. Troligen kommer oberoende observatörer att få närvara för att minska risken för godtyckliga domar.
Men regeringen sänder dubbla signaler. Å ena sidan säger försvarsdepartementet att Genèvekonventionens regler om humanitär behandling av krigsfångar följs. Å andra sidan har president George W Bush och försvarsminister Donald Rumsfeld förklarat att de drygt 450 personer – legosoldater som värvats av talibanerna – som tillfångatagits ses som ”illegala kombatanter” och därför inte förtjänar folkrättslig status som krigsfångar. Bland annat skulle de inte kunna överklaga sina domar och inte välja sina ombud. Människorättsorganisationer som HRW och Amnesty International har också kritiserat hur fångarna behandlades när de iförda huvor fördes i flygplan från Kandahar i Afghanistan till de trånga öppna cellerna på militärbasen Guantánamo på Kuba.
Alternativet till militära tribunaler eller federala domstolar vore en internationell tribunal à la ex- Jugoslavien och Rwanda.
– Sådana ad hoc-domstolar är jättebra och ger universell legitimitet – men de är mycket dyra. Och en sådan domstol skulle säkert vilja titta på hur USA agerat i sin krigsföring, till exempel om det var proportionerligt att bomba civila mål som byar. USA lär aldrig gå med på den lösningen, säger John Cerone, folkrättsjurist på War Crimes Research Office i Washington. Men USA måste göra allt för att vinna internationell legitimitet, inte minst i arabvärlden, så vi får se hur det blir med militärtribunalerna.
– En annan sak man måste ta itu med och som hittills knappt diskuterats någonstans är de krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten som begåtts i Afghanistan de senaste decennierna, säger Elisa Massimino. Det är något som varken den nya afghanska övergångsregeringen eller de andra aktörerna har intresse av att ta upp, men som är nödvändigt att ta itu med för att civilsamhället i Afghanistan ska kunna byggas upp igen.
Text: Gunilla Kinn
2002-02-07
”Rättssäkerhet i fara”:
I kampen mot terrorismen riskeras individens frihet
Hemliga militärdomstolar, fängslande av utlännningar utan rättegång och fångar i burar på militärbasen Guantánamo: Det är några av USA:s metoder i kampen mot terrorismen.
Åtgärderna har fått hård kritik från mänskliga rättighetsorganisationer som anser att individens rättigheter måste tillvaratas.
Händelserna den 11 september har lett till säkerhetsåtgärder som fått medborgarrättsgrupper att varna för att USA fått ett drag av polisstat. En speciallag, Patriot Act, har givit myndigheterna möjligheter att spana på förmodade terrorister och det har gjort att tusentals män från Mellanöstern fått FBI:s ögon på sig.
– Det är en svår balansgång. I början var alla så chockade. Den naturliga reaktionen var att nya attacker måste förhindras till varje pris. Rikets säkerhet gick före individens frihet, säger Tom Malinowski på Human Rights Watch (HRW) i Washington. Med tiden har inställningen blivit att både rikets säkerhet och individens frihet måste tas till vara.
Regeringens hållning är att ”den mest fundamentala civila rättigheten nu är skydd från terrorister som vill döda oss”. I oktober klubbade en bred kongressmajoritet igenom The USA Patriot Act (Uniting and Strengthening America by Providing Appropriate Tools Required to Intercept and Obstruct Terrorism).
Lagen ger myndigheterna möjlighet att häkta personer som misstänks för förberedelse till terrorism eller samröre med terrorister i sju dygn (mot normala två), utan att de anklagas för något direkt brott. Människor som befinner sig i USA utan giltigt visum har suttit häktade i flera månader. Flera av dem som myndigheterna intresserat sig för har haft indirekt koppling till de 19 terrorister som begick attentaten, till exempel för att de gått samma flygskola – men dessa är en liten minoritet.
Det är oklart hur många som totalt hållits häktade med stöd av Patriot Act.
– Justitiedepartementet säger att det är färre än tusen, fast inte hur många. Det har varit omöjligt att få fram information, säger Elisa Massimino på Lawyers Committee of Human Rights i Washington. Det finns fruktansvärda inslag i den nya hållningen, som att samtal mellan advokater och deras klienter får avlyssnas. Och att FBI förhört tusentals arab-amerikaner för att samla information bidrar knappast till att bygga upp deras förtroende för det amerikanska samhället.
– Jag tror att människor med ”arabiskt” utseende fortfarande drabbas av attacker från folk på gatan, säger New York-studenten Samar Mussa Al-Bulushi, uppvuxen i Bahrain och USA. Det är bara det att vi inte hör talas så mycket om det längre. De amerikanska medierna har lierat sig med regeringen och ger allmänheten en ganska endimensionell bild av terrorismens orsaker. Det finns fortfarande muslimska kvinnor som inte vågar bruka sin slöja.
Inskränkningen av grundläggande rättigheter berör inte bara illegala invandrare och arab-amerikaner. Alla medborgares integritet inskränks i och med att polisen och FBI har rätt att kartlägga datoranvändande och telefonsamtal hos vem som helst utan domstolstillstånd, om det antas ge relevant information. Och i och med att Internet sammanbinder människor i chatrum och servrar kan vem som helst länkas till terrormisstänkta och hamna i registren.
Det finns heller ingenting som hindrar att FBI använder sina nya befogenheter för att spana på andra än terrorister, till exempel miljö- och djurrättsaktivister.
– Eftersom det är så svårt att hitta rätt avvägning mellan terroristspaning å ena sidan och respekt för människors integritet å den andra måste det till mer debatt om de här frågorna. Vi vill att de hamnar högre på den amerikanska dagordningen, säger Elisa Massimino. Vi är också rädda för att det blir omöjligt för människor som kommer som flyktingar från vissa länder att få asyl här.
Cirka 300 000 människor anses befinna sig i USA utan giltigt visum, trots att de fått order om att lämna landet. De flesta av dem kommer från Latinamerika – men nu prioriteras arrestering, registrering och utvisning av visumlösa från länder som anses hysa terrorister, som Saudiarabien, Egypten och Pakistan. Bedömningsgrunden är alltså vilket ursprung en människa har, snarare än huruvida individen ifråga betett sig misstänkt.
En särskild byrå under ”Vita Husets kontor för hemlandets säkerhet” ska få ansvaret för att stärka bevakningen av USA:s långa gränser. Under vinter-OS i februari kommer uppemot 250 miljoner dollar att satsas på förebyggande säkerhetsåtgärder och 5 000 soldater samt ett okänt antal FBI-representanter skickas till Salt Lake City.
Under hösten uppstod en mediedebatt om tortyr som en lämplig förhörsmetod. Den klingade snabbt av. Fast människorättsorganisationerna har kämpat i motvind i patriotismens USA, där kritik mot Patriot Act uppfattats som försvar av potentiella terrorister.
– Men god rättssäkerhet är inte en lyx för den tilltalade utan vad vårt samhällssystem vilar på, säger Elisa Massimino. Omvärlden måste ha förtroende för hur vi tillämpar lagarna.
Regeringens planer på att inrätta militärdomstolar för utlänningar som gripits – personer i al-Qaidas nätverk och talibaner som tillfångatagits i Afghanistan – blev kontroversiella, kanske för att kongressen inte tillfrågats.
Militärtribunalerna kan hållas i hemlighet och kräver en lägre bevisföring än rättegångar i civila, federala domstolar, som anses gå för långsamt och leda till att bevismaterial måste offentliggöras. Men människorättsorganisationerna påpekar att det gått utmärkt att föra tidigare terroristrättegångar öppet och applåderar att målet mot ”den 20:e flygplanskaparen” Zacarias Moussaoui togs upp i en domstol i Virginia.
”Den amerikanske talibanen” John Walker är ett specialfall. Han har rätt till amerikansk rättegång eftersom han är USA-medborgare, och kommer att åtalas för förräderi mot sitt land.
– Vi förespråkar federala domstolar, men accepterar militära domstolar för stridande parter och al- Qaida-medlemmar som tillfångatagits utanför USA, säger Tom Malinowski. Det amerikanska systemet med militärprocesser är starkt och en bra modell. Troligen kommer oberoende observatörer att få närvara för att minska risken för godtyckliga domar.
Men regeringen sänder dubbla signaler. Å ena sidan säger försvarsdepartementet att Genèvekonventionens regler om humanitär behandling av krigsfångar följs. Å andra sidan har president George W Bush och försvarsminister Donald Rumsfeld förklarat att de drygt 450 personer – legosoldater som värvats av talibanerna – som tillfångatagits ses som ”illegala kombatanter” och därför inte förtjänar folkrättslig status som krigsfångar. Bland annat skulle de inte kunna överklaga sina domar och inte välja sina ombud. Människorättsorganisationer som HRW och Amnesty International har också kritiserat hur fångarna behandlades när de iförda huvor fördes i flygplan från Kandahar i Afghanistan till de trånga öppna cellerna på militärbasen Guantánamo på Kuba.
Alternativet till militära tribunaler eller federala domstolar vore en internationell tribunal à la ex- Jugoslavien och Rwanda.
– Sådana ad hoc-domstolar är jättebra och ger universell legitimitet – men de är mycket dyra. Och en sådan domstol skulle säkert vilja titta på hur USA agerat i sin krigsföring, till exempel om det var proportionerligt att bomba civila mål som byar. USA lär aldrig gå med på den lösningen, säger John Cerone, folkrättsjurist på War Crimes Research Office i Washington. Men USA måste göra allt för att vinna internationell legitimitet, inte minst i arabvärlden, så vi får se hur det blir med militärtribunalerna.
– En annan sak man måste ta itu med och som hittills knappt diskuterats någonstans är de krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten som begåtts i Afghanistan de senaste decennierna, säger Elisa Massimino. Det är något som varken den nya afghanska övergångsregeringen eller de andra aktörerna har intresse av att ta upp, men som är nödvändigt att ta itu med för att civilsamhället i Afghanistan ska kunna byggas upp igen.
Text: Gunilla Kinn
Wednesday, April 04, 2001
Studenterna som ändrade historien
Publicerad i Studentliv, våren 2001
Från Himmelska fridens torg i Peking till Belgrads gator har studenter stått i främsta ledet, tagit stryk och till och med dött för ideal som frihet och demokrati.
Inledningsartikel:
• Det var de serbiska studenterna som till sist fick Slobodan Milosevic att kliva bort från makten. Protesterna började på Belgrads institutioner och campus och slutade på stadens gator och torg när hundratusentals människor firade oppositionens valseger förra året.
Även i Teheran, Lagos, Djakarta, Rangoon, Peking och många andra städer runtom i världen har studenter de senaste åren gått i första ledet med krav på demokrati och ekonomisk rättvisa. I länder där det finns få partier, fackförbund och andra organisationer, och där politikerna sällan utgår från vad medborgarna tycker, kan universitetsstudenter spela en viktig roll som opinionsbildare. Ungdomligt engagemang och risktagande, och en förhållandevis hög status i samhället är viktiga för studentrörelsernas framgång.
Idéhistorikern Crister Skoglund liknar studenter vid seismografer, som tidigt känner av vad som håller på att hända i samhället.
GUNILLA KINN
Serbien 2000: Studenter demonstrerar mot Milosevic
– Vi var ute på gatan dygnet runt i slutet av september och början av oktober, berättar Vesna Petkovic. När det stod klart att valresultatet skulle respekteras blev det en enorm urladdning. Hela Belgrad förvandlades till ett enda stort raveparty – folk dansade, ordnade konserter, tutade i sina bilar, sjöng, kramade om varandra… ja, gjorde allt utom att studera, kanske! Jag tror vi var de lyckligaste människorna i Europa.
Det var inte Nato, EU eller de internationella sanktionerna som fick bort Slobodan Milosevic från makten. Det var de serbiska studenterna.
Efter lokalvalen 1996 var det de som protesterade mest högljutt mot att resultaten inte respekterades. 1998 grundade studenter vid Belgrads universitet Otpor, som betyder ”motstånd”. Anledningen var missnöje med hur regeringen kontrollerade den högre utbildningen genom att tillsätta lojala rektorer, men även korruptionen och vanstyret i landet. Protesterna ledde till att myndigheterna förbjöd folksamlingar och vissa föreläsningar.
– Vi kallades för terrorister för att vi var ett hot mot regeringen, säger Vesna Petkovic, 25, som studerar språk och är en av Otpors många företrädare. Men vi kämpade ju bara för att få leva ett normalt liv.
Otpor blev en ny maktfaktor i serbisk politik, där oppositionen länge var oförmögen att samarbeta och ofta korrumperad. Motståndet, ”otpor”, spred sig som en löpeld över Serbien – själva räknar de med 100 000 aktiva. Kärnan var studenter men alla som ville fick vara med. Milosevics regering anklagade dem för att vara terrorister, fascister och Natoinfiltratrörer. Polisen grep hundratals Otporaktiva – att bära rörelsens symbol, en knuten näve, kunde räcka för att bli utpekad som terrorist.
Men kampen mot Milosevic har knappast förts med verkliga knytnävar. Otpor och mindre grupper som skart och ReAnimacija har i stället använt sakliga samtal, konst, kultur, fester, humor och happenings för att väcka människors medvetande. Som när man skramlade ihop pengar till presidentens avgångspension, eller delade ut ransoneringskuponger för ”revolution” och ”orgasm”.
– Många i Serbien hade blivit apatiska efter tio år av krig, propaganda och ständig varubrist. De orkade inte längre bry sig om politik, och inte minst unga tyckte det var meningslöst att rösta. Därför startade vi ReAnimacija [återupplivande, återskapad rörelse] förra året. Vi ordnade föreläsningar, fester och utställningar i Belgrad. Vi ville få folk medvetna igen – få dem att börja tänka, drömma och hoppas, berättar Vesna-Mila Colic, 23, och Jelena Masnikosic, 25, som studerar arkitektur.
– Vi studenter slåss för vår egen framtid, men också för andra som inte har möjlighet att göra det. Hela förra året kände vi att det var vår kamp. Vi studenter fick folkets respekt och alla kände att det var dags, att det var liksom den sista striden.
Frågan är vad som händer nu, i ett förhoppningsvis demokratiskt Serbien – studentorganisationers öde tycks vara att självdö när väl målet är uppnått. Otpors företrädare talar om att ”ta igen alla förlorade år”. Organisationen ska bli mindre men mer aktiv.
– Före den 5 oktober behövdes massvis av folk på gatorna: människor som kunde demonstrera, sätta upp affischer och argumentera. Nu behöver vi bli färre. Vad som krävs i Serbien i dag är experter, förklarar Vukasin Petrovic, som var med och startade Otpor.
– Vi ville ha bort Milosevic, och det lyckades. Utöver det hade vi hade inget politiskt program, och kommer antagligen aldrig att ha, säger Miljana Jovanovic allvarligt. Nu vill Otpor att de unga ska engagera sig i sin utbildning och slutföra sina studier. Under kommunismen tänkte ingen på de unga, det måste vi göra nu.
Kina 1989: Massakern på Himmelska fridens torg
Pekings universitet (Beida), söndagen den 4 juni 2000: inte minsta tecken på att det är elvaårsdagen av massakern på Himmelska fridens torg syns till, trots att det är en av världens mest uppmärksammade politiska händelser.
Det är inte särskilt konstigt. De kinesiska myndigheterna stoppar alla tendenser till minnesstunder och protester – och studenterna verkar mer intresserade av att lyckas med studier och karriär än av att förändra det politiska systemet. På Beida finns gott om anslag om engelskkurser och begagnade datorer, knappast om vad som hände 1989.
– Unga idag är inte så politiska av sig. Men vi som var med på Torget – och det var så gott som alla studenter i staden då – glömmer det aldrig, säger Shen Qi som studerade konst i Peking men flyttade till Europa kort därefter, liksom många andra i samma generation.
Massakern på Himmelska fridens torg gav den kinesiska demokratirörelsen en knäck den inte hämtat sig från ännu.
– Vi är några från den tiden som träffas i min lägenhet och diskuterar ibland, säger Shen Qi. Mer blir det inte. Men kanske samlas framtidens studenter och gör uppror på sitt eget vis – kanske med hjälp av Internet.
Iran 1999: Studentrörelser leder protester mot regimen
I juli 1999 lyckades iranska studenter nästan få regeringen på fall efter sina protester, men slogs tillbaka av konservativa krafter. Gruppernas ledare fängslades eller avrättades, men studentrörelsen kan ännu verka öppet.
– Universiteten är viktiga som samlingspunkter för alla som vill demokratisera Iran, säger den iranskamerikanske journalisten Afshin Malavi som bevakade studentupproren i Teheran för Washington Post. Studenterna är missnöjda med att landets ekonomi är usel trots olja och gas, och med den höga arbetslösheten. Nyutexaminerade köar utanför ambassaderna för att få visum till väst där jobben finns. Så var det inte före revolutionen 1979.
– Studentrörelserna menar att islam och demokrati är förenliga och vill reformera det religiösa styret – sekulära grupper skulle inte tolereras. Den viktigaste, Daftar-e-Takhim-Vahdat, betonar en politisk demokratisering med fri press och mötesfrihet. Andra studenter arbetar för ökad social frihet – som kvinnliga studenter som inte vill bära slöja, berättar Afshin Malavi. Halva befolkningen är under 21 år, så värderingarna hos dagens unga kommer att dominera fullkomligt. Och de handlar om att Iran måste få ökad politisk och ekonomisk frihet och integreras med världen.
Nigeria 1999: Demokratiska val efter studentkamp
Sowore Omoyele var bara 18 när han engagerade sig i Kommittén för skydd av mänsklig värdighet vid universitetet i Lagos. Militären styrde landet och grep studenter, kyrkoledare och andra som verkade för mänskliga rättigheter. Två gånger blev han avstängd från sina studier, åtta gånger fängslades han för uppvigling.
– Vi studenter var föregångare för protesterna mot det korrupta styret i Nigeria, säger Sowore Omoyele. Det är klart att studenter reagerar när deras framtid står på spel – och de är i regel smarta och idealistiska nog att göra något vettigt av sitt engagemang. Det var absolut inte bara en liten minoritet som ville ha en politisk förändring, som regimen påstod.
1999 hölls demokratiska val, som dock ledde till fortsatt militärstyre. Enligt Amnesty har politiska fångar frigivits i Nigeria sedan dess, men det förekommer uppgifter om att enskilda studenter arresteras. Sowore Omoyele hävdar att ganska lite förändrats i landet. Själv lever han i usa, där han för flera år sedan fick politisk asyl efter att ha torterats i fängelset under den gamla regimen.
Med två års försening klarade han dessförinnan sin examen i geografi.
– Jag har många vänner som aldrig kunde ta någon universitetsexamen, för att de hamnade i fängelse. Eller så blev de skjutna till döds.
Burma 1988: Militären massakrerar demonstranter
Klockan åtta på morgonen den 8 augusti 1988 marscherade skolelever, studenter och arbetare genom Rangoons gator för att kräva ett slut på 26 års diktatur. Militären svarade med att öppna maskingevärseld mot de fredliga demonstranterna.
Tusentals människor, varav många inte ens hade gått ut högstadiet, dog. Andra sattes i fängelse. Många studenter flydde till andra länder – som Da Do Wa, som arbetar med mänskliga rättigheter och miljöfrågor i Thailand.
– Jag har aldrig kunnat återvända till mitt hemland, berättar Da Do Wa. Studentrörelser i Burma tvingas arbeta underjordiskt. Och de bästa studenterna hamnar i militärens högskolor.
Det blev nya gatuprotester 1996 och 1998. Men nu tycks regimen ha kväst studentrörelsen – dels genom att hålla universiteten stängda av och till i flera år, dels genom att sprida ut institutionerna geografiskt och stuva om i alla utbildningar. Trots vissa tecken på politisk liberalisering är Burma en av världens hårdaste militärdiktaturer.
USA 1999: Protester mot orättvis världshandel
Plötsligt fylldes tv-rutorna av gatudemonstranter i Seattle, Washington och Prag: av unga som protesterade mot vad de uppfattade som orättvisa villkor i världshandeln. Protesterna växte och ledde till kampanjer mot Världsbanken, wto, Internationella valutafonden, McDonald’s och andra aktörer.
Men rörelsen föddes inte på gatorna, utan på universitetscampus runtom i usa. Det började med demonstrationer mot barnarbete. Studenterna krävde att deras universitet skulle sluta handla med företag med oetiska tillverkningsmetoder. Tibet är en annan fråga som engagerat många.
– De senaste åren har det bildats små fickor av aktivism här och där. Det har blivit trendigt att engagera sig i sociala frågor som rättvis handel, och Internet gör det lätt för grupper över hela landet att hålla samman. Vi är få på varje campus, men de som är med är desto mer aktiva, säger Jeremy Woodrum på Free Burma Coalition i Washington.
– I Seattle var många unga fackföreningsaktiva med. Men de som fick saker att hända och tog fysiska risker var definitivt studenter.
Studenter – seismografer som känner av förändringar
Studenter har förändrat samhällsstrukturen på ett avgörande sätt i många länder i Östeuropa, Asien, Latinamerika och Afrika de senaste decennierna. Ibland har studenters mod fått diktatorer på fall (till exempel i Indonesien 1998), men ofta har protesterna slagits ner.
– Många utvecklingsländer stänger universiteten och skickar hem studenterna när det blir oroligheter. Framför allt försöker de se till så att studenterna inte får kontakt med massmedier. Detta är ett råd som CIA gav under de amerikanska studentupproren på 60-talet och som regimerna i tredje världen använder i dag, säger idéhistorikern Crister Skoglund på Södertörns högskola som forskar om studentrörelser.
I tredje världen är studenter ofta bättre organiserade och mer vältaliga än många andra grupper. Vanligast är att de påverkar indirekt genom att rikta strålkastarljuset mot sociala och politiska problem. Får de härskare på fall beror det oftast på att regimen redan hade dålig legitimitet.
– Studenter är som seismografer som tidigt känner av förändringar i samhällsklimatet, säger Crister Skoglund. En viktig faktor är att det inte finns gamla grupperingar i studentvärlden. Studenterna byts ju ut efter några år. Det gör att studentrörelser är med sin tid och plockar upp nya idéer snabbt.
Ibland handlar protesterna om förändringar i utbildningen, undervisningsavgifter eller dåliga bostäder, ibland om krav på demokratiska reformer i hela samhället. Rörelserna är ofta oppositionella till sin natur, och kan höra hemma både till vänster och höger.
Och även om studenter ofta kämpat för ökad demokrati finns också många exempel på studentprotester med odemokratisk eller starkt nationalistisk prägel.
Den amerikanske sociologen Philip Altbach nämner i ”Student Political Activism; An International Reference Handbook” hur tyska studenter på 1930-talet tidigt stödde Adolf Hitler.
I bland annat Nigeria och Iran finns i dag studentgrupperingar som förespråkar ökad religiös fundamentalism, även om de är i minoritet.
Men den klassiska motsättningen är kanske hur studenter anser sig tala för de breda folklagren, fastän de själva tillhör en relativt privilegierad grupp.
Många forskare anser att problemet med demokratirörelsen i Kina varit just att de intellektuella hittills knappast strävat efter att förankra sina idéer hos bönder och arbetare, den stora majoriteten av landets befolkning. Det finns en aversion mot ”obildade människor” som har djupa rötter i Kina, men Crister Skoglund tar upp en allmän motsvarighet i motsatt riktning.
– Bland ”folket”, icke-studenterna, finns ofta en aversion mot intellektuella. Man litar inte riktigt på studenterna, å andra sidan är det bra om studenterna kan tala för ”folkets sak”.
– De tillhör en elit som makthavarna har svårt att slå ner – studenterna är ju inte sällan sittande eliters egna barn, säger Crister Skoglund.
Efter examen tar många studenter plats i de nya eliterna. Många av ledarna i de länder i Afrika och Asien som blev självständiga under efterkrigstiden hade exempelvis sitt ursprung i studentrörelsen.
Kanske kan alla som varit aktiva i Otpor och de andra grupperingarna bibehålla sin anda av ansvarstagande uppkäftighet, även i ett demokratiskt Serbien – men studentrörelser som sådana blir sällan långlivade.
– Studenter är bra på att prata, men sämre på att fullfölja något. De har varken makt eller pengar, men kan lyckas skapa opinioner. Blir det något gjort beror det på att andra grupper tagit över, säger Crister Skoglund och ger ett exempel:
– Studenterna i medborgarrättsrörelsen i USA fick många med sig i sina sit-ins, men det var för att kyrkor och andra grupper kom med i rörelsen som det blev bestående förändringar i samhället.
En bok om studentaktivism
Student Political Activism; An International Reference Handbook. Red. Philip G Altbach. Greenwood Press, 1989. Innehåller texter om studentprotester i ett 30-tal länder över hela världen (Sverige, USA, Kina, Filippinerna, Zambia etc).
Sajter om studentaktivism
• www.hrw.org/advocacy/academic
Human Rights Watch’s program ”Academic Freedom”, om hur studenter, forskare och universitetsanställda i världen kontrolleras och förtrycks.
• www.amnesty.se Allmänt om samvetsfångar och personer som förföljs för sitt politiska engagemang.
• www.otpor.net Allt om de serbiska studenternas rörelse.
• wicip.org/fbc/uw.htm och www.enviroweb.org/fcg/sdb/ Konkret om hur amerikanska studenter gått till väga för att påverka företag med verksamhet i Burma.
Från Himmelska fridens torg i Peking till Belgrads gator har studenter stått i främsta ledet, tagit stryk och till och med dött för ideal som frihet och demokrati.
Inledningsartikel:
• Det var de serbiska studenterna som till sist fick Slobodan Milosevic att kliva bort från makten. Protesterna började på Belgrads institutioner och campus och slutade på stadens gator och torg när hundratusentals människor firade oppositionens valseger förra året.
Även i Teheran, Lagos, Djakarta, Rangoon, Peking och många andra städer runtom i världen har studenter de senaste åren gått i första ledet med krav på demokrati och ekonomisk rättvisa. I länder där det finns få partier, fackförbund och andra organisationer, och där politikerna sällan utgår från vad medborgarna tycker, kan universitetsstudenter spela en viktig roll som opinionsbildare. Ungdomligt engagemang och risktagande, och en förhållandevis hög status i samhället är viktiga för studentrörelsernas framgång.
Idéhistorikern Crister Skoglund liknar studenter vid seismografer, som tidigt känner av vad som håller på att hända i samhället.
GUNILLA KINN
Serbien 2000: Studenter demonstrerar mot Milosevic
– Vi var ute på gatan dygnet runt i slutet av september och början av oktober, berättar Vesna Petkovic. När det stod klart att valresultatet skulle respekteras blev det en enorm urladdning. Hela Belgrad förvandlades till ett enda stort raveparty – folk dansade, ordnade konserter, tutade i sina bilar, sjöng, kramade om varandra… ja, gjorde allt utom att studera, kanske! Jag tror vi var de lyckligaste människorna i Europa.
Det var inte Nato, EU eller de internationella sanktionerna som fick bort Slobodan Milosevic från makten. Det var de serbiska studenterna.
Efter lokalvalen 1996 var det de som protesterade mest högljutt mot att resultaten inte respekterades. 1998 grundade studenter vid Belgrads universitet Otpor, som betyder ”motstånd”. Anledningen var missnöje med hur regeringen kontrollerade den högre utbildningen genom att tillsätta lojala rektorer, men även korruptionen och vanstyret i landet. Protesterna ledde till att myndigheterna förbjöd folksamlingar och vissa föreläsningar.
– Vi kallades för terrorister för att vi var ett hot mot regeringen, säger Vesna Petkovic, 25, som studerar språk och är en av Otpors många företrädare. Men vi kämpade ju bara för att få leva ett normalt liv.
Otpor blev en ny maktfaktor i serbisk politik, där oppositionen länge var oförmögen att samarbeta och ofta korrumperad. Motståndet, ”otpor”, spred sig som en löpeld över Serbien – själva räknar de med 100 000 aktiva. Kärnan var studenter men alla som ville fick vara med. Milosevics regering anklagade dem för att vara terrorister, fascister och Natoinfiltratrörer. Polisen grep hundratals Otporaktiva – att bära rörelsens symbol, en knuten näve, kunde räcka för att bli utpekad som terrorist.
Men kampen mot Milosevic har knappast förts med verkliga knytnävar. Otpor och mindre grupper som skart och ReAnimacija har i stället använt sakliga samtal, konst, kultur, fester, humor och happenings för att väcka människors medvetande. Som när man skramlade ihop pengar till presidentens avgångspension, eller delade ut ransoneringskuponger för ”revolution” och ”orgasm”.
– Många i Serbien hade blivit apatiska efter tio år av krig, propaganda och ständig varubrist. De orkade inte längre bry sig om politik, och inte minst unga tyckte det var meningslöst att rösta. Därför startade vi ReAnimacija [återupplivande, återskapad rörelse] förra året. Vi ordnade föreläsningar, fester och utställningar i Belgrad. Vi ville få folk medvetna igen – få dem att börja tänka, drömma och hoppas, berättar Vesna-Mila Colic, 23, och Jelena Masnikosic, 25, som studerar arkitektur.
– Vi studenter slåss för vår egen framtid, men också för andra som inte har möjlighet att göra det. Hela förra året kände vi att det var vår kamp. Vi studenter fick folkets respekt och alla kände att det var dags, att det var liksom den sista striden.
Frågan är vad som händer nu, i ett förhoppningsvis demokratiskt Serbien – studentorganisationers öde tycks vara att självdö när väl målet är uppnått. Otpors företrädare talar om att ”ta igen alla förlorade år”. Organisationen ska bli mindre men mer aktiv.
– Före den 5 oktober behövdes massvis av folk på gatorna: människor som kunde demonstrera, sätta upp affischer och argumentera. Nu behöver vi bli färre. Vad som krävs i Serbien i dag är experter, förklarar Vukasin Petrovic, som var med och startade Otpor.
– Vi ville ha bort Milosevic, och det lyckades. Utöver det hade vi hade inget politiskt program, och kommer antagligen aldrig att ha, säger Miljana Jovanovic allvarligt. Nu vill Otpor att de unga ska engagera sig i sin utbildning och slutföra sina studier. Under kommunismen tänkte ingen på de unga, det måste vi göra nu.
Kina 1989: Massakern på Himmelska fridens torg
Pekings universitet (Beida), söndagen den 4 juni 2000: inte minsta tecken på att det är elvaårsdagen av massakern på Himmelska fridens torg syns till, trots att det är en av världens mest uppmärksammade politiska händelser.
Det är inte särskilt konstigt. De kinesiska myndigheterna stoppar alla tendenser till minnesstunder och protester – och studenterna verkar mer intresserade av att lyckas med studier och karriär än av att förändra det politiska systemet. På Beida finns gott om anslag om engelskkurser och begagnade datorer, knappast om vad som hände 1989.
– Unga idag är inte så politiska av sig. Men vi som var med på Torget – och det var så gott som alla studenter i staden då – glömmer det aldrig, säger Shen Qi som studerade konst i Peking men flyttade till Europa kort därefter, liksom många andra i samma generation.
Massakern på Himmelska fridens torg gav den kinesiska demokratirörelsen en knäck den inte hämtat sig från ännu.
– Vi är några från den tiden som träffas i min lägenhet och diskuterar ibland, säger Shen Qi. Mer blir det inte. Men kanske samlas framtidens studenter och gör uppror på sitt eget vis – kanske med hjälp av Internet.
Iran 1999: Studentrörelser leder protester mot regimen
I juli 1999 lyckades iranska studenter nästan få regeringen på fall efter sina protester, men slogs tillbaka av konservativa krafter. Gruppernas ledare fängslades eller avrättades, men studentrörelsen kan ännu verka öppet.
– Universiteten är viktiga som samlingspunkter för alla som vill demokratisera Iran, säger den iranskamerikanske journalisten Afshin Malavi som bevakade studentupproren i Teheran för Washington Post. Studenterna är missnöjda med att landets ekonomi är usel trots olja och gas, och med den höga arbetslösheten. Nyutexaminerade köar utanför ambassaderna för att få visum till väst där jobben finns. Så var det inte före revolutionen 1979.
– Studentrörelserna menar att islam och demokrati är förenliga och vill reformera det religiösa styret – sekulära grupper skulle inte tolereras. Den viktigaste, Daftar-e-Takhim-Vahdat, betonar en politisk demokratisering med fri press och mötesfrihet. Andra studenter arbetar för ökad social frihet – som kvinnliga studenter som inte vill bära slöja, berättar Afshin Malavi. Halva befolkningen är under 21 år, så värderingarna hos dagens unga kommer att dominera fullkomligt. Och de handlar om att Iran måste få ökad politisk och ekonomisk frihet och integreras med världen.
Nigeria 1999: Demokratiska val efter studentkamp
Sowore Omoyele var bara 18 när han engagerade sig i Kommittén för skydd av mänsklig värdighet vid universitetet i Lagos. Militären styrde landet och grep studenter, kyrkoledare och andra som verkade för mänskliga rättigheter. Två gånger blev han avstängd från sina studier, åtta gånger fängslades han för uppvigling.
– Vi studenter var föregångare för protesterna mot det korrupta styret i Nigeria, säger Sowore Omoyele. Det är klart att studenter reagerar när deras framtid står på spel – och de är i regel smarta och idealistiska nog att göra något vettigt av sitt engagemang. Det var absolut inte bara en liten minoritet som ville ha en politisk förändring, som regimen påstod.
1999 hölls demokratiska val, som dock ledde till fortsatt militärstyre. Enligt Amnesty har politiska fångar frigivits i Nigeria sedan dess, men det förekommer uppgifter om att enskilda studenter arresteras. Sowore Omoyele hävdar att ganska lite förändrats i landet. Själv lever han i usa, där han för flera år sedan fick politisk asyl efter att ha torterats i fängelset under den gamla regimen.
Med två års försening klarade han dessförinnan sin examen i geografi.
– Jag har många vänner som aldrig kunde ta någon universitetsexamen, för att de hamnade i fängelse. Eller så blev de skjutna till döds.
Burma 1988: Militären massakrerar demonstranter
Klockan åtta på morgonen den 8 augusti 1988 marscherade skolelever, studenter och arbetare genom Rangoons gator för att kräva ett slut på 26 års diktatur. Militären svarade med att öppna maskingevärseld mot de fredliga demonstranterna.
Tusentals människor, varav många inte ens hade gått ut högstadiet, dog. Andra sattes i fängelse. Många studenter flydde till andra länder – som Da Do Wa, som arbetar med mänskliga rättigheter och miljöfrågor i Thailand.
– Jag har aldrig kunnat återvända till mitt hemland, berättar Da Do Wa. Studentrörelser i Burma tvingas arbeta underjordiskt. Och de bästa studenterna hamnar i militärens högskolor.
Det blev nya gatuprotester 1996 och 1998. Men nu tycks regimen ha kväst studentrörelsen – dels genom att hålla universiteten stängda av och till i flera år, dels genom att sprida ut institutionerna geografiskt och stuva om i alla utbildningar. Trots vissa tecken på politisk liberalisering är Burma en av världens hårdaste militärdiktaturer.
USA 1999: Protester mot orättvis världshandel
Plötsligt fylldes tv-rutorna av gatudemonstranter i Seattle, Washington och Prag: av unga som protesterade mot vad de uppfattade som orättvisa villkor i världshandeln. Protesterna växte och ledde till kampanjer mot Världsbanken, wto, Internationella valutafonden, McDonald’s och andra aktörer.
Men rörelsen föddes inte på gatorna, utan på universitetscampus runtom i usa. Det började med demonstrationer mot barnarbete. Studenterna krävde att deras universitet skulle sluta handla med företag med oetiska tillverkningsmetoder. Tibet är en annan fråga som engagerat många.
– De senaste åren har det bildats små fickor av aktivism här och där. Det har blivit trendigt att engagera sig i sociala frågor som rättvis handel, och Internet gör det lätt för grupper över hela landet att hålla samman. Vi är få på varje campus, men de som är med är desto mer aktiva, säger Jeremy Woodrum på Free Burma Coalition i Washington.
– I Seattle var många unga fackföreningsaktiva med. Men de som fick saker att hända och tog fysiska risker var definitivt studenter.
Studenter – seismografer som känner av förändringar
Studenter har förändrat samhällsstrukturen på ett avgörande sätt i många länder i Östeuropa, Asien, Latinamerika och Afrika de senaste decennierna. Ibland har studenters mod fått diktatorer på fall (till exempel i Indonesien 1998), men ofta har protesterna slagits ner.
– Många utvecklingsländer stänger universiteten och skickar hem studenterna när det blir oroligheter. Framför allt försöker de se till så att studenterna inte får kontakt med massmedier. Detta är ett råd som CIA gav under de amerikanska studentupproren på 60-talet och som regimerna i tredje världen använder i dag, säger idéhistorikern Crister Skoglund på Södertörns högskola som forskar om studentrörelser.
I tredje världen är studenter ofta bättre organiserade och mer vältaliga än många andra grupper. Vanligast är att de påverkar indirekt genom att rikta strålkastarljuset mot sociala och politiska problem. Får de härskare på fall beror det oftast på att regimen redan hade dålig legitimitet.
– Studenter är som seismografer som tidigt känner av förändringar i samhällsklimatet, säger Crister Skoglund. En viktig faktor är att det inte finns gamla grupperingar i studentvärlden. Studenterna byts ju ut efter några år. Det gör att studentrörelser är med sin tid och plockar upp nya idéer snabbt.
Ibland handlar protesterna om förändringar i utbildningen, undervisningsavgifter eller dåliga bostäder, ibland om krav på demokratiska reformer i hela samhället. Rörelserna är ofta oppositionella till sin natur, och kan höra hemma både till vänster och höger.
Och även om studenter ofta kämpat för ökad demokrati finns också många exempel på studentprotester med odemokratisk eller starkt nationalistisk prägel.
Den amerikanske sociologen Philip Altbach nämner i ”Student Political Activism; An International Reference Handbook” hur tyska studenter på 1930-talet tidigt stödde Adolf Hitler.
I bland annat Nigeria och Iran finns i dag studentgrupperingar som förespråkar ökad religiös fundamentalism, även om de är i minoritet.
Men den klassiska motsättningen är kanske hur studenter anser sig tala för de breda folklagren, fastän de själva tillhör en relativt privilegierad grupp.
Många forskare anser att problemet med demokratirörelsen i Kina varit just att de intellektuella hittills knappast strävat efter att förankra sina idéer hos bönder och arbetare, den stora majoriteten av landets befolkning. Det finns en aversion mot ”obildade människor” som har djupa rötter i Kina, men Crister Skoglund tar upp en allmän motsvarighet i motsatt riktning.
– Bland ”folket”, icke-studenterna, finns ofta en aversion mot intellektuella. Man litar inte riktigt på studenterna, å andra sidan är det bra om studenterna kan tala för ”folkets sak”.
– De tillhör en elit som makthavarna har svårt att slå ner – studenterna är ju inte sällan sittande eliters egna barn, säger Crister Skoglund.
Efter examen tar många studenter plats i de nya eliterna. Många av ledarna i de länder i Afrika och Asien som blev självständiga under efterkrigstiden hade exempelvis sitt ursprung i studentrörelsen.
Kanske kan alla som varit aktiva i Otpor och de andra grupperingarna bibehålla sin anda av ansvarstagande uppkäftighet, även i ett demokratiskt Serbien – men studentrörelser som sådana blir sällan långlivade.
– Studenter är bra på att prata, men sämre på att fullfölja något. De har varken makt eller pengar, men kan lyckas skapa opinioner. Blir det något gjort beror det på att andra grupper tagit över, säger Crister Skoglund och ger ett exempel:
– Studenterna i medborgarrättsrörelsen i USA fick många med sig i sina sit-ins, men det var för att kyrkor och andra grupper kom med i rörelsen som det blev bestående förändringar i samhället.
En bok om studentaktivism
Student Political Activism; An International Reference Handbook. Red. Philip G Altbach. Greenwood Press, 1989. Innehåller texter om studentprotester i ett 30-tal länder över hela världen (Sverige, USA, Kina, Filippinerna, Zambia etc).
Sajter om studentaktivism
• www.hrw.org/advocacy/academic
Human Rights Watch’s program ”Academic Freedom”, om hur studenter, forskare och universitetsanställda i världen kontrolleras och förtrycks.
• www.amnesty.se Allmänt om samvetsfångar och personer som förföljs för sitt politiska engagemang.
• www.otpor.net Allt om de serbiska studenternas rörelse.
• wicip.org/fbc/uw.htm och www.enviroweb.org/fcg/sdb/ Konkret om hur amerikanska studenter gått till väga för att påverka företag med verksamhet i Burma.
Subscribe to:
Posts (Atom)