Konspirationsidéer om "9/11" till kaffet i Brooklyn

New York (TT)

De vill inte kallas konspirationsteoretiker, utan skeptiker. Envist driver de tesen att den amerikanska regeringen var delaktig i attackerna mot USA den 11 september 2001.

- Människor vågar inte ta till sig information om sanningen bakom "terroristdåden" — trots att det finns så underliga fakta, säger Sander Hicks.

Snabbt radar han upp några: som kontakter mellan CIA och pakistanska vapenhandlare, att familjerna Bush och bin Ladin gjort affärer och att Muhammad Atta var en playboy snarare än USA-hatande fundamentalist.

- Det som framstår som en konspirationsteori är den officiella versionen, att ett gäng muslimska killar skulle ha hittat på allt.

Sander Hicks, 34 år, driver Vox Pop — ett förlag med kafé i Flatbush i Brooklyn. Nyligen gav han ut boken The Big Wedding; 9/11, the Whistle-Blowers & the Cover-up, byggd på fyra års research.

- Jag har ingen teori. Jag har inte alla svar. Men jag har fakta, säger han.

- Det mesta tyder på att regeringen åtminstone medvetet lät bli att agera, fastän den visste vad som skulle hända.

Behövde hot

Hicks köper inte den officiella bilden: att underrättelseinformation om terrorplanerna, som fanns sommaren 2001, inte var nog specifik för att myndigheterna skulle handla.

Bristande koordination eller inkompetens håller inte som förklaring, tycker Hicks. Han menar att attentatsplanerna passade USA:s utrikespolitik utmärkt.

- De neokonservativa som styr talade ju redan 1998 om att USA behövde ett hot utifrån för att ena nationen, så att de skulle kunna gå till krig i Irak. Visst finns muslimska terrorister, men det utnyttjas av regeringen som vill kontrollera oljan och dollarflödet.

- Vi är lite besatta av politik, ler hans fru Holley Anderson, 27.

- Vi har gått på alla utfrågningar som hållits och det finns så många oklarheter. Medierna kallar oss konspirationsteoretiker, men vi är inga knäppisar. Många i New York ifrågasätter regeringens roll.

"Nytt Watergate"

Idéer om att USA låg bakom attentaten är inte ovanliga i Europa och Mellanöstern. I själva USA tas de sällan på allvar — men frodas på nätet och i kretsar långt ut på vänsterkanten. Vox Pop har fler böcker i frågan, och på internet förekommer allt från seriös granskning till virrpanneteorier.

Vanliga "konspirationspåståenden" är att en stålbyggnad inte kan kollapsa så snabbt som skyskraporna gjorde och att en serie sprängningar måste ha legat bakom. Skeptikerna undrar varför en grannbyggnad rasade trots att inget plan flög in där, varför USA:s flygvapen inte ryckte ut genast, och hur FBI så snabbt kom till flygplatserna där terroristerna utbildats. Förklaringen är enkel för de övertygade: allt var planerat i Washington.

"Det är ett nytt Watergate. Många i regeringen, industrin och underrättelsetjänsten är inblandade", skriver filmproducenten David S i ett e-brev till TT.

Han är sedan ett par år med i rörelsen NY 9/11 Truth som delar ut flygbladet Not the New York Times på möten och säljer hans film, 911 Eyewitness. Den visar hur helikoptrar flög runt de båda skyskraporna innan dessa rasade.

- Eftersom pressen inte granskar underligheterna vill vi väcka den hypnotiserade allmänheten.

Underhållningsvärde

David S väver samman flera fenomen: 11 september, flodvågen i Asien, orkanen Katrina och jordbävningen i Pakistan. Enligt hans världsbild skapar USA naturkatastrofer med mytomspunna sovjetiska så kallade Tesla-vapen för att öka oljepriserna.

- Vi måste göra allt vi kan för att exponera detta. Annars lär de fortsätta döda oskyldiga.

- Jag har hört att det finns sådana teorier, säger Richard Betts, professor i säkerhetspolitik vid Columbiauniversitetet.

Han ser inget annat än underhållningssvärde i dem:

- Det vore roligt att titta närmare på dem vid tillfälle.

Sander Hicks hoppas att rörelsen som ifrågasätter historieskrivningen ska växa.

- Det finns många underliga teorier, som den där franska att det var en robot och inte ett plan som flög in i Pentagon. Det är den minst trovärdiga idén av alla som snurrar runt, men den mest spridda. Sådana tokerier skadar vår sak.

Gunilla Kinn/TT

Amerikansk kontroll över IT tvistefråga

New York (TT)
Vem ska ha makten över internet? Flera länder ifrågasätter USA:s roll för nätets tekniska struktur. Men USA pekar på risken för att odemokratiska regimer tar över – och att poängen med nätet är bristen på politisk kontroll.
–Vi måste ha en plattform där världens ledare kan uttrycka sina tankar om internet. Om de har intrycket att internet domineras av en nation, och att det inte tillhör alla nationer, kan resultatet bli att nätet faller isär.
Så sade EU:s IT-kommissionär Viviane Reding apropå ett färskt EU-förslag inför FN-toppmötet i Tunis i november, om hur informationstekniken påverkar samhället.
Kina, Ryssland, Saudiarabien och Brasilien är några av de länder som under förberedelserna till mötet varit kritiska mot USA:s dominerande roll för internet.

Teknikerstyrt
Av datorhistoriska skäl är det den ideella organisationen Icann som sköter nätets tekniska struktur, som standarden för IP-adresser och toppdomännamn. Icann är baserat i Kalifornien och är en amerikansk organisation med rådgivare från hela världen. USA vill fortsätta sköta detta, även sedan Icanns nuvarande avtal med regeringen går ut 2006.
EU, som först stödde USA:s linje, föreslog nyligen ett mellanstatligt kontrollorgan, som avspeglar att internet i dag är globalt.
Förslaget fick genast stöd av länder som Iran och Kina - och i USA oroar man sig nu för att odemokratiska stater, som försökt hindra sina egna medborgares nätanvändande, vill kontrollera internet.
Sverige tillhör de länder inom EU som förordar försiktiga förändringar.
–Det kan röra sig bland annat om konkurrensfrågor, frågor kring den personliga integriteten, tryck- och yttrandefrihet, immaterialrätt och frågor av principiell natur, säger infrastrukturminister Ulrica Messing.

Föga kontroll
–Det geniala med internet är att det utvecklats av individer, i företag och forskarmiljöer, säger USA:s IT-ambassadör David Gross till TT.
–Att den politiska inblandningen varit minimal är en förutsättning för att internet blivit så framgångsrikt för demokratisk och ekonomisk utveckling. När nu Kina, Kuba och länder i Mellanöstern vill öka insynen handlar det om att minska den politiska friheten. Vi är förvånade över att EU inte insåg vilka länder som skulle stödja förslaget.
Carl Bildt skrev i en debattartikel i International Herald Tribune i tisdags att skepsis mot USA:s dominans i andra frågor kanske öppnat vägen för idén om mellanstatlig internetkontroll. Han menar att hela dynamiken med internet är i fara om EU inte ändrar hållning vid Tunismötet.

Afrika och IT
USA har stöd av IT-branschen, samt i stort Kanada, Japan, Argentina och länder i Afrika.
–De afrikanska länder vi har kontakt med ser denna diskussion som en återvändsväg, säger David Gross.
–De tycker, liksom vi, att toppmötet borde fokusera på hur fler kan få tillgång till IT för medicinsk behandling, utbildning, kommunikation och handel.
Byline: Gunilla Kinn/TT

Ledare talar för global flygskatt

New York (TT)

Förslag om en skatt på flygbiljetter och om slopade avgifter för fattiga som vill skicka hem pengar har fått viss genklang i biståndssammanhang.

- Våra förslag är ett konkret sätt att hjälpa de allra fattigaste, sade Luis Inacio "Lula" da Silva på en presskonferens i FN-skrapan på torsdagen.

Brasiliens president, som själv fick svälta som barn, började för några år sedan skapa opinion för att en rad globala avgifter skulle tas ut för att finansiera en fond för hungerbekämpning.

Lite oväntat fick Lula i fjol stöd från sin franske kollega Jacques Chirac. Deras arbetsgrupp "Aktion mot hunger och fattigdom" föreslog skatter på flygbiljetter, finanstransaktioner, kreditkortsköp, växthusgasdrivande utsläpp och vapenhandel för att komplettera det traditionella biståndet.

Sådana globala skatter anses dock vara ineffektiva och hämma investeringar, om de ens är möjliga att genomföra i praktiken.

Men nu har förslaget finslipats till att gälla en avgift som skulle tas ut av flygpassagerare — en extra skatt på flygbiljetter, som skulle tas ut av de länder som vill ansluta sig till systemet. Storleken på skatten skulle kunna vara olika för olika typer av flygningar och biljetter, men bestämmas av respektive land.

Förslaget förs fram av Brasilien, Frankrike, Tyskland, Spanien och Chile, men stöds enligt Lula av ett 60-tal länder. I februari håller den franska regeringen ett toppmöte med syfte att etablera systemet under 2006.

- Vi stödjer initiativet — men vi går inte i spetsen eftersom vi tycker att reguljärt bistånd är bättre, säger Lars Danielsson, statssekreterare hos Göran Persson, till TT.

- Det är nog bra om man hittar innovativa finansieringskällor, så att bistånd blir synligt för människor.

Han understryker dock att flygskatten — om den blir verklighet — vore ett sätt att komplettera det vanliga biståndet, inte att slippa undan det.

"Aktion mot hunger och fattigdom" betonar också vikten av de avgifter som migranter från fattiga länder skickar hem till sina familjer, och som ofta spelar en betydligt större ekonomisk roll än det samlade biståndet.

Transaktionskostnaderna för dessa hemsändningar är höga, och nu förbereds en resolution till FN:s generalförsamling om hur de skulle kunna minskas.

Gunilla Kinn/TT Christina Magnergård Bjers/TT

Eremit på krogen

Publicerad i Gourmet 4/2005.

Gissa om man är en loser om man går ut och äter ensam på Valentindagen i USA. För att inte framstå som en sådan gick jag på lokal först kvällen därpå.
Det var en kvarterskrog av toppkvalitet, “Bouillabaisse 126” i Cobble Hill – vid nästa Brooklyn-besök måste ni testa deras fantastiska bouillabaisse – där det garanterat var fullt av Lady- och Lufsenpar den 14 februari.
Tidigt på aftonen den 15:e fanns gott om plats. Det kändes inte som att jag skulle ruinera restaurangens finanser genom att ta upp ett helt bord allena.
Men trots att jag klev in på egen hand förutsatte servitrisen att det måste lura någon karl i krokarna och frågade “Ett bord för två?” som om det vore en självklarhet. Mitt nekande svar bemöttes med höjda ögonbryn och rynkad panna.
Under våren har jag tvingats inse att det är likadant varje gång: Spice Market i New York, Ivy at the Shore i Los Angeles, Old Ebbitt Grill i Washington – det slår aldrig fel. Hungrig och förväntansfull bemöts jag av antagandet att det finns en bättre hälft (som bara parkerar bilen) eller några kompisar (som nog dyker upp när som helst).
Så när “How many people?” regelmässigt besvaras av hovmästaren själv med “Two?” inser jag att jag som ensamätare är lite fel. Och inte bara i personalens ögon – nej, omvärlden i stort utgår från att det är synd om den som tvingas äta ute ensam.
Fast i själva verket har det ju en rad fördelar att ha enbart sig själv som middagssällskap.
Man kan gå till precis vilken restaurang man känner för, hamburgersylta eller gourmetkrog, utan kompromisser med vegetarianer och snåljåpar. Man kan läsa en bra bok, studera människor, tjuvlyssna på bordsgrannarna eller reflektera över tillvaron – och koncentrera sig på att njuta av maten.
Och man kan slå sig i slang med kyparen – eller bartendern, vilket brukar bli fallet eftersom man som ensamätare tenderar att placeras i baren (vilket innebär att man genast får bord). Eller med någon annan gäst – som en gång i Berkeley när jag fick höra märkliga berättelser om oljebusiness, björnjakter och fiskkrogar i Alaska, av en man som just flugit in från Anchorage.
Ibland blir man – trots de inledande förolämpningsfrågorna om ens osynliga sällskap – lite extra ompysslad av personalen, vare sig det beror på att de ömkar oss ensamätare eller på att de gissar att vi är där som matkritiker.
Dessutom: Man kan äta i sin alldeles egna takt. (Vilket i mitt fall råkar vara väldigt långsamt. Senast jag åt lunch med en väninna – min enstörings-image till trots har jag faktiskt en del kompisar – fick jag ett fruktansvärt tryck över bröstet efteråt, antagligen för att jag försökt komma ikapp hennes tempo och fick slänga i mig maten.)
Och så blir det aldrig tveksamheter om hur man delar upp notan.
Ur restaurangens perspektiv må sologästerna te sig olönsamma – i synnerhet när stora sällskap slåss om borden. Men jag sätter en slant på att den genomsnittlige ensamätaren bestämmer sig snabbare, väljer dyrare rätter, dricker bättre vin och dricksar bättre än restauranggäster i gemen.
Kanske handlar det om att göra dygd av nödvändigheten – men jag har ingenting emot att äta ensam även på lite stiligare ställen, och där alla andra hänger med varandra.
Jag har sällan känt mig särskilt obekväm eller uttittad, när jag väl fått mitt bord – varken i USA, Sverige, Indonesien, Kina, Italien eller någon annanstans där jag varit serie-ensamätare. Jag har, faktiskt, inga erfarenheter som gör att jag förstår varför den amerikanska etikettexperten Charlotte Ford skriver: “However, a woman should think twice before dining alone in a bar, as she may quickly attract unwanted dinner companions.” (“21st Century Etiquette”, 2003).
Men det finns väl skäl till att många hellre tar upp mat på hotellrummet än äter ensamma ute.
En väninna i Stockholm talar om bristen på restauranger med “integritet och förståelse” för ensamätare, och håller sig till snabbmatshak eller enstaka krogar där hon lärt känna personalen och får stammisservice.
En annan Stockholmsbekant – en framgångsrik affärskvinna i sina bästa år, som gärna bränner pengar på mat och dryck – berättar upprörande historier om hur hon och likasinnade väninnor på etablissemang runtom i Europa placeras vid usla små bord, ofta intill toaletten, som för att understryka att de är där på nåder.
Sådant gör naturligtvis tillvaron som sologäst stigmatiserad. Som tur är finns sociala entreprenörer som försöker underlätta den – exempelvis genom kampanjen “Talking Tables”, som försökt uppmuntra brittiska restauranger att inrätta gemensamma bord för hungriga och sällskapssjuka ensamätare. Säg, vore inte det något för nästa Valentindag?!
GUNILLA KINN

Se även Eremit vid köksbordet.

Eremit vid köksbordet

Publicerad i Gourmet 3/2005

En kväll för sisådär tvåtusen år sedan önskade den romerske fältherren och finsmakaren Lucius Licinius Lucullus äta ensam. Trött på att dinera i andras sällskap instruerade han sina kockar att laga till en måltid bara för honom.
Men när rätterna kom på bordet blev han besviken. Kvaliteten var inte lika hög som den brukade; vinet för svalt, karpen för torr och såsen för smaklös.
Munskänken ursäktade sig med att ingen i köket väl tänkt att det skulle vara någon kostlig festmåltid, nu när herrn i huset inte hade middagsgäster.
Luculli svar har blivit bevingat: »Det är när jag är ensam ni bör ta som mest hänsyn till maten. Det är då Lucullus äter med Lucullus.«
Nu verkar Lucullus ha haft en praktfull livsstil som är få förunnad i dag – med tolv matsalar, matbord av silver och sköldpaddsskal, och en förkärlek för rätter som näktergalsleverragu, tryfferade elefantsnablar, påfågelshjärna, asiatiska körsbär och armeniska aprikoser. Hur många kockar han hade vågar man inte ens gissa.
Men hans attityd, att det emellanåt är trevligt att »äta middag med sig själv«, kunde nutidsmänniskan gott anamma.
För trots att antalet enpersonshushåll är världsrekordstort i svenska storstäder är ensammåltiden sorgligt nedvärderad. Ack, hur ofta hör man inte vänner och bekanta tala om hur trist de tycker det är att laga och äta mat allena! Att äta ensam betraktas som ett nödvändigt ont, ett sätt att bli mätt som gärna finge ersättas med intag av näringsrika piller. Alltså blir det smörgåsar, konservburksinnanmäte eller fil-å-flingor framför TV:n, när ingen står till buds som middagsumgänge.
Ätande och social samvaro i glada vänners lag är intimt förknippade. Trots att det fria singellivet glamouriserats i åratal räknar såväl kokböcker som matförpackningar oftast med tvåsamhet och kärnfamiljande, eller att de ensamvarande åtminstone har vett att bjuda hem bekanta på middag. Måltiden som kulturellt fenomen är laddad med värden som gör att det känns helt fel för de flesta att äta solokvist. Singlar, fångade i sin ocean av frihet, spär på mytbildningen och lurar sig själva när de betonar ensamätandets tristess.
Jag har aldrig känt igen mig i att det skulle vara så hemskt att laga mat bara till sig själv. Visserligen lider jag av ett kroniskt, patologiskt betingat behov att ställa till med middagsbjudningar i tid och otid – till exempel när jag kommit på någon fantastisk kombination av gäster som bara måste få träffa varandra. Och visst är få saker så tillfredsställande som att bjuda någon som verkligen uppskattar det på mat.
Men det innebär inte att jag inte också kan lägga ner min själ i att laga något till bara mig. För det är ju just när man slipper ta hänsyn till glupska gäster, gnällande barn eller respektive med ätstörningar som man verkligen kan gå loss i köket.
Att laga mat till sig själv, och att sedan äta den ensam, är i själva verket höjden av njutning. Det är då man kan låta matlagningen ta den tid den tar, lägga upp maten extra vackert, duka fint och mumsa i sin egen takt.
En som förstod detta var den legendariska matskribenten Mary Frances Kennedy Fisher. Det är från hennes The art of eating jag snott berättelsen om Lucullus. Och i essän Dining alone, från amerikanska Gourmet 1948, berättar hon om hur hon – i stället för att växla mellan kex och burksoppa hemma och måltider på krogen – började äta bra mat i sin Hollywoodlägenhet, lagad på ingredienser av högsta kvalitet och med goda viner därtill.
Fisher inleder med att förklara att hon har en misantropisk attityd i det att hon hellre äter med sig själv som enda sällskap än med de flesta hon känner, precis som hon vet få som hon kan tänka sig att be, sova, dansa eller sjunga tillsammans med. Hon har också skrivit att människor är lyckligast till bords när de är »mycket unga, mycket kära, eller mycket ensamma«.
Min väninna K är helt inne på min, Luculli och Fishers linje:
»Att äta ensam är underbart. Det gör mig trygg och lugn och ger mig energi. Jag sitter i köket, vid bordet med full uppsikt över rummet, och radar upp läckerheterna framför mig. Lyssnar gärna på P1, helst kulturnyheter av någon sort, som sällskap. Efter måltiden lägger jag mig på sängen och smälter maten, och känner mig mycket nöjd med min ansträngning att laga något gott och närande.«
Hmm... i K:s fall kan »det goda och närande« bli lättkokta haricots verts med Nobisdressing; lammfärsbiffar, potatisgratäng, ugnsstekta rödbetor och grönsallad. Inte underligt om hon inte vill dela med sig! K berättar om hur skönt hon tycker det är att äta själv, eftersom hon slipper prata, tänka och umgås, och kan koncentrera sig på att njuta av maten med alla sinnen.
Det enda tråkiga med att vara ensam i köket och matbordet är väl att man också blir allena vid diskhon. Det slapp säkert Lucullus.

Se även Eremit på krogen!

"De ansvariga för Abu Ghurayb går fria"

New York (TT)

Meniga Lynndie England förklarade sig på måndagen skyldig till flera av de brott hon åtalats för. I utbyte stryker åklagarna två åtalspunkter. Militärdomstolen i Texas kan ändå döma henne till elva års fängelse.

En rad amerikanska soldater har bestraffats för sin inblandning i övergreppen mot irakiska fångar i Abu Ghurayb-fängelset utanför Bagdad. Men flera människorättsorganisationer är kritiska mot att ingen på hög nivå hålls ansvarig.

– Det är rätt att Lynndie England får stå till svars för det hon deltog i. Men det var knappast hon som skapade det system som gjorde övergreppen möjliga. Sådana beslut fattades högre upp, av personer som tycks undgå alla former av bestraffning, säger Reed Brody, folkrättsjurist på Human Rights Watch.

Han presenterade nyligen en rapport om hur förhållandena på Abu Ghurayb-fängelset bara var "toppen på ett isberg".

- Vi har rapporter, vittnesmål och FBI-dokument som visar att fångar i såväl Afghanistan som i Guantanamo förnedrats sexuellt eller tvingats sitta i sin egen avföring. Omfattningen visar att det måste ha funnits en systematik.

Order från Rumsfeld

– Donald Rumsfeld gav redan hösten 2002 direktiv om hårda förhörstekniker i Guantanamolägret, säger Avi Cover på Human Rights First, en annan mr-grupp.

– Dessa metoder spreds sedan till Afghanistan och Irak.

Flera människorättsorganisationer, även Amnesty International och American Civil Liberties Union, har krävt att USA ska tillsätta en kommission som utreder vilken roll försvarsminister Donald Rumsfeld, före detta CIA-chefen George Tenet och vissa amerikanska befälhavare spelat. Men kraven har inte fått gehör.

– Bushregeringen har lyckats förhala frågan. Det är tragiskt, men jag tror att det fungerar här, säger Reed Brody, som figurerat flera gånger i internationella medier men knappt alls i amerikanska.

– Jag tror att allmänheten i USA har svårt att förstå hur illa det ser ut i omvärlden att det begåtts systematisk förnedring och tortyr som en del av amerikansk säkerhetspolitik. Detta slår tillbaka när olika diktaturer avfärdar UD:s kritik mot deras rättsövergrepp.

Pentagon förebygger

USA:s försvarsmakt har gjort flera egna utredningar. En rad åtgärder ska förebygga övergrepp, genom att öka tillsynen av fångväktare och att se till att Röda korsets rapporter snabbare blir kända högt upp i beslutshierarkierna.

Men linjen är alltså att det är enskilda — i de flesta fall outbildade unga från landsbygden, som Lynndie England — som varit "rötägg".

– Herregud, alla på Abu Ghurayb visste vad kidsen höll på med hösten 2003, säger reportern Seymour Hersh, vars artiklar i New Yorker i fjol nystade upp historien, till TT.

– Ingen gjorde något för att stoppa dem på flera månader, innan utredningen blev offentlig. Och nu har de lyckats kväva hela historien.

Gunilla Kinn/TT

Människorättsgrupper: De ansvariga för Abu Ghurayb går fria

Meniga Lynndie England förklarade sig på måndagen skyldig till flera av de brott hon åtalats för. I utbyte stryker åklagarna två åtalspunkter. Militärdomstolen i Texas kan ändå döma henne till elva års fängelse.

New York (TT)

En rad amerikanska soldater har bestraffats för sin inblandning i övergreppen mot irakiska fångar i Abu Ghurayb-fängelset utanför Bagdad. Men flera människorättsorganisationer är kritiska mot att ingen på hög nivå hålls ansvarig.

- Det är rätt att Lynndie England får stå till svars för det hon deltog i. Men det var knappast hon som skapade det system som gjorde övergreppen möjliga. Sådana beslut fattades högre upp, av personer som tycks undgå alla former av bestraffning, säger Reed Brody, folkrättsjurist på Human Rights Watch.

Han presenterade nyligen en rapport om hur förhållandena på Abu Ghurayb-fängelset bara var "toppen på ett isberg".

- Vi har rapporter, vittnesmål och FBI-dokument som visar att fångar i såväl Afghanistan som i Guantanamo förnedrats sexuellt eller tvingats sitta i sin egen avföring. Omfattningen visar att det måste ha funnits en systematik.

Order från Rumsfeld

- Donald Rumsfeld gav redan hösten 2002 direktiv om hårda förhörstekniker i Guantanamolägret, säger Avi Cover på Human Rights First, en annan mr-grupp.

- Dessa metoder spreds sedan till Afghanistan och Irak.

Flera människorättsorganisationer, även Amnesty International och American Civil Liberties Union, har krävt att USA ska tillsätta en kommission som utreder vilken roll försvarsminister Donald Rumsfeld, före detta CIA-chefen George Tenet och vissa amerikanska befälhavare spelat. Men kraven har inte fått gehör.

- Bushregeringen har lyckats förhala frågan. Det är tragiskt, men jag tror att det fungerar här, säger Reed Brody, som figurerat flera gånger i internationella medier men knappt alls i amerikanska.

- Jag tror att allmänheten i USA har svårt att förstå hur illa det ser ut i omvärlden att det begåtts systematisk förnedring och tortyr som en del av amerikansk säkerhetspolitik. Detta slår tillbaka när olika diktaturer avfärdar UD:s kritik mot deras rättsövergrepp.

Pentagon förebygger

USA:s försvarsmakt har gjort flera egna utredningar. En rad åtgärder ska förebygga övergrepp, genom att öka tillsynen av fångväktare och att se till att Röda korsets rapporter snabbare blir kända högt upp i beslutshierarkierna.

Men linjen är alltså att det är enskilda — i de flesta fall outbildade unga från landsbygden, som Lynndie England — som varit "rötägg".

- Herregud, alla på Abu Ghurayb visste vad kidsen höll på med hösten 2003, säger reportern Seymour Hersh vars artiklar i New Yorker i fjol nystade upp historien.

- Ingen gjorde något för att stoppa dem på flera månader, innan utredningen blev offentlig. Och nu har de lyckats kväva hela historien.

Gunilla Kinn/TT