New York, TT
De flesta politiska bedömare i USA tycks ense om att den första TV-sända debatten mellan demokraten Barack Obama och republikanen John McCain blev jämn. Samtidigt som båda stärkte sin ställning hos de egna anhängarna återstår att se hur mittenväljarna reagerade.
"Ifall McCains uppdrag var att i den här debatten visa att han behärskar utrikespolitik och samtidigt sätta sin motståndare på defensiven så lyckades han", skrev TV-bolaget CBS News kommentator. "Och om Obamas mål var att visa att han är redo för den utmaningen, så lyckades han också med det."
Med en dryg månad kvar till presidentvalet var förväntningarna höga inför debatten. Det blev en saklig men tuff diskussion – om allt från finanskrisen till synen på diplomati mot diktaturer.
Irakfrågan skiljer
Tydligast var kontrasten mellan senatorerna i synen på Irakkriget. Barack Obama upprepade att det var feltänkt från början, medan John McCain betonade att den truppförstärkning han initierat i Irak lyckats. Med exempel visade McCain på sin utrikespolitiska gärning, och slog fast att Obama "inte fattar" och "inte har erfarenhet" – medan Obama påminde om McCains fokus på Irak, istället för Afghanistan och Pakistan.
"De löste inte frågorna i debatten, utan belyste dem snarare", skrev Wall Street Journal i en analys av kandidaternas syn på USA:s roll i världen. "Skillnaderna är reella."
Resultat: oavgjort
En hel del förståsigpåare ansåg att John McCain vann debatten på poäng – men att han borde ha fått in en knockout för att utropas till segrare. Särskilt som temat var hans säkra kort: utrikes- och säkerhetspolitik. Därmed blir resultatet oavgjort, eller kanske en halv seger för båda.
Valet anses av många bedömare handla om “för eller emot Obama” som president och överbefälhavare, och han tycks ha fått minst godkänt för presidentmässighet i debatten.
“Om McCain hade varit mer hövlig, och Obama mer stridslysten hade det varit ännu bättre”, skrev Wall Street Journal i en av många kommentarer om stil och framförande.
Obama vann väljare
Och även om McCain fick något bättre betyg av experterna i sak tycks Obama ha gått hem bland väljarna. CNN:s och CBS:s undersökningar gav tydligt, positivt utslag för Obama bland dem som sett debatten – särskilt bland kvinnliga väljare.
Sådana snabbmätningar bör tas med en nypa salt, då demokraterna är överrepresenterade – men om några dagar lär opinionsundersökningar visa effekten bland “independents”, de oberoende vars röster båda kandidaterna hoppas på.
Magasinet Time skrev att debatten var "en stor händelse i valrörelsen – början på slutet. Den behöver smältas och diskuteras i fikarummen och runt köksborden. Men loppet är ännu inte avgjort."
Åter till finanskrisen
Få bedömare blev dock imponerade av kandidaterna under den tredjedel av debatten som gällde USA:s akuta finanskris; knappast heller de tittare som drabbats av arbetslöshet och utmätning, eller inte får sina hus sålda. Båda upprepade gamla standardrepliker om skatter och egna hjärtefrågor. Men ämnet ekonomi är glödhett i USA nu och lär återkomma, inte minst i kommande TV-debatter.
/Gunilla Kinn
Saturday, September 27, 2008
Monday, June 30, 2008
USA:s högsta domarkår underskattad valfråga
När USA:s näste president tar över 2009 kommer sex av nio ledamöter i Högsta domstolen att vara över 70 år. Hur John McCain eller Barack Obama vill använda sin makt att utnämna eventuella nya domare är en bubblare i valrörelsen.
"Jag vill ha en domarkår med tillräckligt mycket empati och känsla för vad vanliga människor går igenom", har Barack Obama sagt.
"Jag har min egen standard för juridisk duglighet, erfarenhet, filosofi och temperament. Chefsdomare John Roberts och Samuel Alito lever upp till den på alla sätt", sade John McCain i ett tal i våras.
Med andra ord skulle han gärna utse personer i likhet med George Bush, som 2005 nominerade dessa pålitligt konservativa domare – och isåfall skulle HD få en tydlig konservativ majoritet i framtiden.
Det synsätt som McCain hyllar är att lagen ska följas troget. Det liberala, som Obama står för, är att lagen bör tolkas enligt moderna förhållanden, även om det innebär beskyllningar om "domstolsaktivism" – som när Kaliforniens Högsta domstol nyligen tillät homoäktenskap i delstaten.
Ofta 5–4
De senaste decennierna har USA:s högsta domstol fått en alltmer konservativ profil, som ett resultat av att republikanernas dominans i politiken – men ofta väger det lika mellan de två "blocken". Flera viktiga frågor har avgjorts med en utslagsröst. Eftersom de nio domarna sitter på livstid blir varje ny utnämning viktig.
Troligen får den blivande presidenten utse minst en ny domare – kanske rentav tre. John Paul Stevens och Ruth Bader Ginsburg, två av dem som räknas som "liberala", är 88 respektive 75 år och kan mycket väl vilja dra sig tillbaka, liksom David Souter som trots sin relativa ungdom (68) sägs överväga att avgå.
Ifall McCain som president då väljer konservativa ersättare kan det påverka utslaget i en rad viktiga frågor som domstolen kan komma att hantera de närmaste åren – till exempel en ny omgång av "Roe vs Wade" (frågan om rätten till abort) och synen på religionens ställning. Obama skulle, om någon av dessa tre avgår, kunna upprätthålla nuvarande balans.
Ingen stor valfråga
Även om HD:s sammansättning tas upp i tidningsartiklar och av kandidaterna är det inte en av de stora frågorna i valrörelsen. De flesta väljare berörs mer av bensinpriser, kreditkrisen och andra plånboksfrågor. Irak och kriget mot terror diskuteras också mer än domarnomineringar. Men välorganiserade lobbygrupper lär se till att frågan bubblar upp – det kan gälla konservativa kristna som är emot homoäktenskap, eller grupper som vill se se fler kvinnor som domare.
Det spekuleras för övrigt i att en president Obama skulle låta Hillary Clinton bli en av dessa.
Domstolen högst upp i "den dömande makten"
Högsta domstolen som har sitt säte i Washington är en del av domstolsväsendet – den dömande makt, som i USA:s statsskick är tänkt att balansera den exekutiva makten (presidentämbetet) och den lagstiftande dito (kongressen, d v s senaten samt representanthuset).
Den första domstolen inrättades 1789, men det var under 1800-talets första decennier som dess mandat och arbetsmetoder tog form.
De numera nio ledamöterna utses av presidenten och godkänns av senaten. Chefsdomare är John Roberts, som utsågs 2005 av George W Bush.
Liberala och konservativa domare i HD
När man talar om Högsta domstolens medlemmar som "konservativa" eller "liberala" menar man inte främst i politiskt hänseende, utan i synen på grundlagstolkning.
De konservativa domarna framhäver vikten av att hålla sig strikt till lagtexten, medan de som räknas som mer liberala anser att aktuella förhållanden måste få spela in.
"De konservativa": chefsdomaren John Roberts, Samuel Alito, Antonin Scalia och Clarence Thomas.
"De liberala": John Paul Stevens, David Souter, Ruth Bader Ginsburg och Stephen Breyer.
Anthony Kennedy räknas ofta till de konservativa, men har flera gånger använt sin vågmästarroll så att utslaget blivit 5-4. Senast röstade han med de konservativa domarna i frågan om rätten att äga handeldvapen; tidigare i juni med de liberala om Guantánamo-fångarnas rättigheter.
"Jag vill ha en domarkår med tillräckligt mycket empati och känsla för vad vanliga människor går igenom", har Barack Obama sagt.
"Jag har min egen standard för juridisk duglighet, erfarenhet, filosofi och temperament. Chefsdomare John Roberts och Samuel Alito lever upp till den på alla sätt", sade John McCain i ett tal i våras.
Med andra ord skulle han gärna utse personer i likhet med George Bush, som 2005 nominerade dessa pålitligt konservativa domare – och isåfall skulle HD få en tydlig konservativ majoritet i framtiden.
Det synsätt som McCain hyllar är att lagen ska följas troget. Det liberala, som Obama står för, är att lagen bör tolkas enligt moderna förhållanden, även om det innebär beskyllningar om "domstolsaktivism" – som när Kaliforniens Högsta domstol nyligen tillät homoäktenskap i delstaten.
Ofta 5–4
De senaste decennierna har USA:s högsta domstol fått en alltmer konservativ profil, som ett resultat av att republikanernas dominans i politiken – men ofta väger det lika mellan de två "blocken". Flera viktiga frågor har avgjorts med en utslagsröst. Eftersom de nio domarna sitter på livstid blir varje ny utnämning viktig.
Troligen får den blivande presidenten utse minst en ny domare – kanske rentav tre. John Paul Stevens och Ruth Bader Ginsburg, två av dem som räknas som "liberala", är 88 respektive 75 år och kan mycket väl vilja dra sig tillbaka, liksom David Souter som trots sin relativa ungdom (68) sägs överväga att avgå.
Ifall McCain som president då väljer konservativa ersättare kan det påverka utslaget i en rad viktiga frågor som domstolen kan komma att hantera de närmaste åren – till exempel en ny omgång av "Roe vs Wade" (frågan om rätten till abort) och synen på religionens ställning. Obama skulle, om någon av dessa tre avgår, kunna upprätthålla nuvarande balans.
Ingen stor valfråga
Även om HD:s sammansättning tas upp i tidningsartiklar och av kandidaterna är det inte en av de stora frågorna i valrörelsen. De flesta väljare berörs mer av bensinpriser, kreditkrisen och andra plånboksfrågor. Irak och kriget mot terror diskuteras också mer än domarnomineringar. Men välorganiserade lobbygrupper lär se till att frågan bubblar upp – det kan gälla konservativa kristna som är emot homoäktenskap, eller grupper som vill se se fler kvinnor som domare.
Det spekuleras för övrigt i att en president Obama skulle låta Hillary Clinton bli en av dessa.
Domstolen högst upp i "den dömande makten"
Högsta domstolen som har sitt säte i Washington är en del av domstolsväsendet – den dömande makt, som i USA:s statsskick är tänkt att balansera den exekutiva makten (presidentämbetet) och den lagstiftande dito (kongressen, d v s senaten samt representanthuset).
Den första domstolen inrättades 1789, men det var under 1800-talets första decennier som dess mandat och arbetsmetoder tog form.
De numera nio ledamöterna utses av presidenten och godkänns av senaten. Chefsdomare är John Roberts, som utsågs 2005 av George W Bush.
Liberala och konservativa domare i HD
När man talar om Högsta domstolens medlemmar som "konservativa" eller "liberala" menar man inte främst i politiskt hänseende, utan i synen på grundlagstolkning.
De konservativa domarna framhäver vikten av att hålla sig strikt till lagtexten, medan de som räknas som mer liberala anser att aktuella förhållanden måste få spela in.
"De konservativa": chefsdomaren John Roberts, Samuel Alito, Antonin Scalia och Clarence Thomas.
"De liberala": John Paul Stevens, David Souter, Ruth Bader Ginsburg och Stephen Breyer.
Anthony Kennedy räknas ofta till de konservativa, men har flera gånger använt sin vågmästarroll så att utslaget blivit 5-4. Senast röstade han med de konservativa domarna i frågan om rätten att äga handeldvapen; tidigare i juni med de liberala om Guantánamo-fångarnas rättigheter.
Monday, June 02, 2008
Wednesday, May 21, 2008
Alltmer grönt i glasen
Bara en bråkdel av allt vin på Systemet är ekomärkt. Men försäljningen ökar – och i framtiden får vi kanske även biodynamiska viner i butikshyllorna.
Publicerat i nyhetsbrevet Veckans Eko från Ekolådan, vecka 21/2008.
– När stjärnrestauranger i Frankrike och England satsar på närodlade råvaror vill de också servera ekologiskt eller biodynamiskt framställda viner.
Niklas Andersson importerar sydfranska ekoviner till privatpersoner och vissa Stockholmskrogar, som Mathias Dahlgrens, och driver vinklubben Törstig.
Han tycker att ”vi ligger lite efter i Sverige” med ekoviner – men ser en kundkrets bland yngre, köpstarka som betalar för kvalitet.
Vinintresset omfattar alltfler kvinnor, och går ner i åldrarna. Detta tror Niklas Andersson innebär ökad efterfrågan på miljövänliga viner, av druvor som inte besprutats eller drivits fram med konstgödsel.
– Kvalitetsviner har varit ett gubbintresse. Det har varit gubbar som importerar, recenserar och köper viner. Nu är det annorlunda!
”Gubbar” eller ej – faktum är att just de som köpt exklusiva viner från smågårdar ofta är de som fått prima ekologisk vara, även om de inte efterlyst det. Men producenterna av dyra viner har inte trott att en miljömärkning skulle gynna marknadsföringen, tvärtom. Niklas Andersson säger att ”hans” vinbönder (exempel här) först nyligen insett att de med ekocertifiering kan nå nya kunder.
Systembolaget har en lång rad grönmärkta viner – från Europa, Argentina, Chile, USA, Sydafrika och Australien – i basutbudet. Försäljningen är blygsam, men ökar snabbt. Marknadsandelen är 1,3 procent för vita viner och 3 procent för röda (den större volymen beror på ett populärt lådvin).
– Kunderna efterfrågar mest billiga ekologiska viner. Under 70 kronor, där ser vi det största intresset, säger Lotta Holfve som är kategorichef för viner på Systembolaget.
– Vi skulle gärna bredda sortimentet. Men problemet har hittills varit att det är svårt att få tag på stora kvantiteter.
Niklas Andersson tycker att Systembolaget kunde puffa mer för ekoviner, i sina offertförfrågningar och gentemot kunderna. Han hoppas också att de börjar märka ut biodynamiskt odlade viner.
– Det finns en organisation, Demeter, som certifierar biodynamiska produkter i hela Europa, säger han.
– Systemets billigare ekoviner är gjorda på druvor som inte besprutats. Det är ju bra, men säger inget om hur det går till under skörden och i vineriet. Det känns inte så ekologiskt att man översvavlar och filtrerar sönder vinerna.
Hans eget intresse började när bra viner från favoritdistriktet Languedoc-Roussillon visade sig vara ekologiska eller biodynamiska.
– Att odla biodynamiskt innebär ett helhetstänkande som går längre än att enbart undvika besprutning. Vad som händer efter skörden är lika viktigt, men ej reglerat av ekocertifieringen: att skörda för hand i små korgar, att använda naturjäst istället för odlade jäststammar, att inte kylstabilisera vita viner. Det är mer riskfyllt – men det blir bättre viner, när man inte pillar sönder druvorna.
Enstaka biodynamiska viner finns hos specialbutikerna. Men Niklas Andersson ger hopp, även för dem som inte vill ge 300 kronor per flaska.
– Det är möjligt att producera prisvärda, biodynamiska viner. Särskilt i Languedoc-Roussillon där klimatet är gynnsamt. Det behövs bara större efterfrågan för att vi ska få se fler av dem här hemma.
Gunilla Kinn
Publicerat i nyhetsbrevet Veckans Eko från Ekolådan, vecka 21/2008.
– När stjärnrestauranger i Frankrike och England satsar på närodlade råvaror vill de också servera ekologiskt eller biodynamiskt framställda viner.
Niklas Andersson importerar sydfranska ekoviner till privatpersoner och vissa Stockholmskrogar, som Mathias Dahlgrens, och driver vinklubben Törstig.
Han tycker att ”vi ligger lite efter i Sverige” med ekoviner – men ser en kundkrets bland yngre, köpstarka som betalar för kvalitet.
Vinintresset omfattar alltfler kvinnor, och går ner i åldrarna. Detta tror Niklas Andersson innebär ökad efterfrågan på miljövänliga viner, av druvor som inte besprutats eller drivits fram med konstgödsel.
– Kvalitetsviner har varit ett gubbintresse. Det har varit gubbar som importerar, recenserar och köper viner. Nu är det annorlunda!
”Gubbar” eller ej – faktum är att just de som köpt exklusiva viner från smågårdar ofta är de som fått prima ekologisk vara, även om de inte efterlyst det. Men producenterna av dyra viner har inte trott att en miljömärkning skulle gynna marknadsföringen, tvärtom. Niklas Andersson säger att ”hans” vinbönder (exempel här) först nyligen insett att de med ekocertifiering kan nå nya kunder.
Systembolaget har en lång rad grönmärkta viner – från Europa, Argentina, Chile, USA, Sydafrika och Australien – i basutbudet. Försäljningen är blygsam, men ökar snabbt. Marknadsandelen är 1,3 procent för vita viner och 3 procent för röda (den större volymen beror på ett populärt lådvin).
– Kunderna efterfrågar mest billiga ekologiska viner. Under 70 kronor, där ser vi det största intresset, säger Lotta Holfve som är kategorichef för viner på Systembolaget.
– Vi skulle gärna bredda sortimentet. Men problemet har hittills varit att det är svårt att få tag på stora kvantiteter.
Niklas Andersson tycker att Systembolaget kunde puffa mer för ekoviner, i sina offertförfrågningar och gentemot kunderna. Han hoppas också att de börjar märka ut biodynamiskt odlade viner.
– Det finns en organisation, Demeter, som certifierar biodynamiska produkter i hela Europa, säger han.
– Systemets billigare ekoviner är gjorda på druvor som inte besprutats. Det är ju bra, men säger inget om hur det går till under skörden och i vineriet. Det känns inte så ekologiskt att man översvavlar och filtrerar sönder vinerna.
Hans eget intresse började när bra viner från favoritdistriktet Languedoc-Roussillon visade sig vara ekologiska eller biodynamiska.
– Att odla biodynamiskt innebär ett helhetstänkande som går längre än att enbart undvika besprutning. Vad som händer efter skörden är lika viktigt, men ej reglerat av ekocertifieringen: att skörda för hand i små korgar, att använda naturjäst istället för odlade jäststammar, att inte kylstabilisera vita viner. Det är mer riskfyllt – men det blir bättre viner, när man inte pillar sönder druvorna.
Enstaka biodynamiska viner finns hos specialbutikerna. Men Niklas Andersson ger hopp, även för dem som inte vill ge 300 kronor per flaska.
– Det är möjligt att producera prisvärda, biodynamiska viner. Särskilt i Languedoc-Roussillon där klimatet är gynnsamt. Det behövs bara större efterfrågan för att vi ska få se fler av dem här hemma.
Gunilla Kinn
Friday, April 25, 2008
Resehandböcker: Ett omöjligt uppdrag
För Svensk Bokhandel, 25 april 2008.
Namn: Robert Reid
Ålder: 40
Bosatt i: Prospect Heights/Brooklyn, New York
Familj: fru
Yrke: frilansande reseboksförfattare sedan 2003
Bakgrund: journalistikstudier vid University of Oklahoma, ett år med engelskundervisning i Vietnam, inredningstidning i New York, Lonely Planets kontor i London och Oakland/Kalifornien.
Böcker: 15 Lonely Planet-guider (Vietnam, Burma, Centralamerika, Ryssland, Bulgarien och Rumänien m fl).
Vietnamguide
Blogg
Debatten om Kohnstamms bok
Robert Reids recension
Chris Maluszynskis foton på Robert Reid
När artiklar om den amerikanska reseguidesförfattaren Thomas Kohnstamms bok om hans eskapader som reseskribent började snurra runt i världsmedierna fick Lonely Planets redaktörer skrämselhicka – och resehandboksförfattare fruktade att deras yrke dragits i vanära.
Men uppståndelsen byggde åtminstone delvis på felcitat och missförstånd. Svensk Bokhandel har träffat en kollega till Kohnstamm, som välkomnar debatt kring guideboksproduktionen.
Nog låter det som om resehandboksförfattare har Drömyrket. Att ha en djungelhydda i Venezuela, en cocktailbar i Berlin eller en surfingbräda i Kalifornien som arbetsplats, att ständigt vara på resande fot och uppleva äventyr – och dessutom få betalt för det.
Fast faktainsamlandet på fältet är inte alltid så glamouröst. Enligt nyutkomna ”Do Travel Writers Go to Hell?” (Random House/Tree River Press) av Thomas Kohnstamm får skribenterna vare sig nog med tid eller pengar för att få ihop initierade beskrivningar av de områden de ska täcka. Redan före sin researchresa i Brasilien för Lonely Planet – sedan han sagt upp sig från ett trist Wall Street-jobb – konstaterar Kohnstamm att det skulle vara mer lukrativt att tjäna ihop en reskassa på Starbucks.
Att hans bok dryper av droger, sex och berättelser om hur han håller kostnaderna nere med hjälp av Lonely Planet-visitkort och ecstasytabletter har fått kolleger att betrakta honom som reseskribenten från helvetet.
Hetsiga bloggdebatter bröt ut, och Lonely Planet tvingades snabbgranska Kohnstamms texter sedan internationella nyhetsbyråer påstått att han plagierat material till sina guider.
Många reseskribenter har upprörts över att Thomas Kohnstamm verkar ge en oseriös bild av deras yrke, och har anklagat honom för att vara ute efter personlig PR. Men Robert Reid, som har flera års erfarenhet av att skriva för Lonely Planet och som läst Kohnstamms bok, menar att uppståndelsen bara är bra för branschen.
Svensk Bokhandel mötte Robert Reid på Tea Lounge i New York-stadsdelen Park Slope, ett kafé fullt av skribenter och bärbara datorer.
Ger den här debatten resehandboken dåligt rykte? Tror folk att det är så det går till?
– Jag vet inte det. En massa kompisar som såg rubrikerna om Thomas bok på CNN:s sajt hörde av sig och frågade om det handlade om mig! Det har blivit en underlig story av alltsammans, även seriösa medier har nöjt sig med att skriva av varandra. Visst är boken lite sensationalistisk. Men jag tror inte att en persons erfarenheter från en Brasilienresa kommer att färga av sig på hela branschen. Med tiden kommer folk nog att uppskatta det han skrivit, säger Robert Reid.
– Framför allt hoppas jag att fler talar med oss reseboksförfattare – och att andra förläggare, som hittills varit helt frånvarande i debatten, granskas. Allt fokus har hamnat på Lonely Planet.
Stämmer Thomas Kohnstamms grundläggande kritik? Är det möjligt att göra ett seriöst jobb på de villkor som gäller? (Kohnstamm skriver att Lonely Planet uppskattar veckolönen till 600 dollar – men att det minskar drastiskt om man räknar den verkliga arbetstiden.)
– Samlar man en grupp professionella reseboksskribenter så kommer de inom 15 sekunder att klaga högljutt på hur lite pengar de tjänar, på förlagens orealistiska förväntningar, och på att de inte får behålla upphovsrätten. Ja, det är klagomål som de flesta har. När jag började jobba som redaktionsassistent på Lonely Planets kontor i Oakland i slutet av 90-talet tjänade jag 40 000 dollar om året. Det är mer än jag gjort något år som frilansmedarbetare.
Vad tjänar man då?
– Man får olika mycket betalt för olika typer av böcker, det är omöjligt att säga generellt. Och jag vet att de flesta förlag betalar sämre än Lonely Planet. Jag har inte jobbat för några andra själv – men hör ofta från kolleger att de får skriva för löjligt låga summor. De uppmuntras att ta emot hotell och restaurangmåltider gratis för att klara resandet. Unga och oerfarna skribenter tar gärna sådana uppdrag, och i längden skadar det produkten. Ingen tvekan om det.
Tycker du att ”Do Travel Writers go to Hell?” ger en rättvisande bild av yrket?
– Nja, den är ju väldigt macho… Det finns en annan bok som kom ut i fjol och som jag tycker är mycket intressantare, nämligen ”Smile When You're Lying; Confessions of a Travel Writer” av Chuck Thompson. Den säger egentligen mer om reseskrivande och den är väldigt ärlig – fast den är inte lika dekadent, handlar inte lika mycket om sex och droger, och har alltså inte fått lika mycket uppmärksamhet. Det är inte reseskrivande, utan han skriver snarare om hur man skriver om resor – om hur förljuget det är, om hur mässande man är i många resehandböcker och hur fjantigt man skriver i många resetidningar.
– Och det stör mig lite att Thomas lagt allt krut på att beskriva en enda resa till Brasilien – hans första för Lonely Planet. Han har betydligt mer erfarenhet än vad han skriver om. Den första resan är alltid den svåraste. Man fattar inte hur man ska lägga upp det, hur man ska planera sin vistelse i en stad man kommer till. På ett ställe beskriver han hur han går till fem restauranger på raken. Vilket inte är det smartaste sättet att göra det på, för ens mage klarar inte det! Men det är ett typiskt nybörjarmisstag, jag har själv gjort det.
Hur gör du när du kollar upp restauranger och hotell på fältet?
– Det beror på vilken destination det är. I Vladivostok kanske det finns en dålig kinesisk restaurang, möjligen även en dålig italiensk och så några ryska soppkök. Det är väldigt lätt att gå till alla ställen minst två gånger där. Fast ska man täcka 20 städer i ett land på 30 dagar är det ett hårt jobb att kolla in restauranger! Jag går till alla ställen jag ska skriva om, tar kanske något litet att äta och ser vad andra gäster beställt. Man måste prata med massor av människor man litar på innan man börjar gå runt, så att man inte ödslar måltider på sådant som inte platsar.
Hur mycket kontakt har ni skribenter med era redaktörer?
– Reser man runt under sex månader har man knappast kontakt mer än då och då. Yrket är väldigt fritt, och därför är de rätt noggranna innan de anlitar en skribent. Men de förstår nog inte riktigt vad vi gör. Jag tyckte själv att jag var en skicklig redaktör när jag jobbade på Lonely Planet, men det var först när jag själv började resa som jag fattade hur det funkar på fältet.
Finns det några regler, eller är det upp till skribenten att lägga upp fältarbetet?
– Det finns inga regler. Fast det är förstås viktigt att besöka alla platser man skriver om. Jag bor aldrig på några femstjärniga hotell, det skulle spränga min budget. Men jag kanske sitter i lobbyn eller baren – och jag talar med folk som bor där. Man lär sig massor av att se 25–30 hotellrum i en stad!
Skulle det vara så komprometterande att ta emot en gratis övernattning på ett sådant hotell?
– Det går att debattera, men för egen del tar jag inte emot några freebies. Jag utnyttjar inte mina Lonely Planet-visitkort till vare sig gratisrum eller måltider eller något annat. Men det kanske är för att jag är lat?! Jag kan förstå att andra resenärer tar emot gratis förmåner, men själv vill jag inte göra det. Jag vet inte svaret. Vad tycker du?
Vissa skulle påstå att du borde ta emot hotellrummet för att kunna testa det för läsarnas räkning.
– Men om jag är i Vladivostok i tio dagar och det finns 10–15 tänkbara hotell så tänker jag ändå inte flytta runt och testa en natt på varje! Och det är inte hotellbeskrivningarna som är det mest intressanta. Jag vill visa om det alls är värt att åka de extra fem dagarna med tåg för att komma till Vladivostok. Sådant är mycket viktigare!
Hur har reseboksbranschen förändrats de senaste åren? Enligt brittiska Bookseller har arvoden på 10 000 pund sjunkit till 2 000 på bara några år. Det måste rimligen innebära att kvaliteten försämras.
– I slutet av 90-talet var jag redaktör, jag lade ut uppdrag på skribenter och planerade utgivningen. På den tiden betalade vi rätt bra. Men branschen är inte särskilt vinstgivande. Intäkterna har gått ner – och arvodena. Massor av förlag betalar sämre nu. Och det har skapat bitterhet hos de skribenter som varit med ett tag. Men om det innebär slutet för resehandböckerna återstår att se!
Ni får en klumpsumma nu?
– Ja, och den ska täcka samtliga utgifter för resan. Plus att man måste stå för sin sjukförsäkring själv, som alla frilansar i USA. Förr fick man i regel royalties. Men nu skrivs kontrakten bara för arbetet med en bok – så förlagen kan göra vad som helst med ens text när allt är klart.
Gnäller skribenterna mest med varandra?
– Ja, det är mest internt. Jag hade en period då jag var upprörd över att det är så dåligt betalt. Men till sist bestämde mig för att hitta något annat jag får ut av varje projekt – som mer erfarenhet, som jag kanske kan använda till annat. Det hjälpte. Jag slapp åtminstone känna mig så frustrerad. Men Lonely Planet har höjt arvodena lite grann det senaste året. Det känns som att de försöker.
Får man olika betalt för olika länder?
– Nja, de försöker hålla koll på kostnadsläget, men det fungerar inte i praktiken. Jag skulle inte gärna vilja åka till Sverige för att göra en uppdatering, till exempel, det vore ett rent förlustprojekt. Men man kan klara sig rätt bra i Nicaragua, där det kostar fem dollar att bo och en dollar att äta.
– Det är en utmaning när man får ett uppdrag att försöka klura ut vad det kommer att kosta och om man kan klara det. Det är vanligt att jag föreslår en utflykt att ha med i boken, men inte har tid eller råd att själv testa den – till exempel att åka helikopter för tusen dollar upp till en vulkan med bubblande lava. Det skulle ju spräcka budgeten och tidsramen helt.
Kan du leva på det du skriver?
– Nja, inte riktigt. Det finns inte pengar i det här. Nej, nej, nej! Det skulle inte fungera om inte min fru hade en fast anställning med hyfsad lön.
– Men: det är en lyx att få skriva. Att man alls kan få betalt för att skriva, det är ju vad alla drömmer om. Jag måste ändå klura ut ett sätt att få mer pengar. Och jag måste stanna hemma mer, jag reser för mycket nu. För att utvecklas bestämde jag mig i fjol för att skriva en alldeles egen guide till Vietnam. Den tjänar jag inga pengar på eftersom jag lagt ut den på nätet – men det kanske går att utveckla det i framtiden.
Både du och Thomas Kohnstamm har undervisat i konsten att skriva reseskildringar. Vad lär du ut då?
– Jag tror att det viktigaste är att punktera deltagarnas drömmar, att vara ärlig och förklara att jobbet inte handlar om att sitta på en sandstrand. Att vara tydlig med slitgörat med att samla in material, att berätta om "hotelldöden". Men jag vill inte heller få dem att tro att de inte kan göra det! För massor av människor kan skriva sådant här. Förlagen letar alltid efter nya skribenter.
Om villkoren lockar till sig unga, energiska resenärer som vill skriva, är inte det bra?!
– Det beror på. Jag tror att det är lite farligt att inte ha nog med erfarenhet. Ska man skriva om Nicaragua hjälper det att ha varit i Laos! Och det är bättre att ha rest 15 gånger runt världen än att ha varit en gång tidigare i Nicaragua, tror jag. Att ha unga skribenter är ju billigare för branschen, men man förlorar något också.
Är det en livsstil, mer än ett yrke? Blir man beroende?
– Ja. Själv blir jag alldeles utmattad efter varje resa, för det är hårt arbete! Då orkar jag inte ens åka in härifrån till Manhattan, jag är för sliten. Men efter några veckor framstår det som väldigt spännande att att åka till Ryssland eller Burma. Så då skriver man på ett nytt kontrakt.
Och ingen tvingar dig att behålla det här yrket?
– Det stämmer. Jag leker ofta med tanken på att söka anställning på ett riktigt företag – med månadslön och sjukvårdsförsäkring, där jag inte behöver resa så mycket. Men problemet är att jag inte vill låta någon annan uppdatera mina texter. I höst ska jag skriva om min bok om Bulgarien, så jag kan ju inte leta efter jobb just nu. Det blir lite grann av en ond cirkel. Och jag är glad att det är så, för det betyder att jag lyckats.
Vad tror du om guideboksbranschens framtid? Du har ju själv lagt ut hela din Vietnambok på nätet, gratis.
– Nätets snabbhet är oslagbar! Jag har all respekt för community-sajter som TripAdvisor. Och förlagen begriper förstås Internets möjligheter. Sedan BBC köpte Lonely Planet häromåret har online-innehållet förbättrats rejält. Men det krävs en reseboksförfattare för att göra sådana där grejer som att testa 20 museer i Bukarest. Det gör inga amatörresenärer.
Lonely Planet får ofta kritik för att styra turistströmmarna. Är det välförtjänt?
– Förlaget är mycket medvetet om vilken makt det har på lokala ekonomier. Man försöker alltmer uppmuntra läsarna att resa på egen hand på olika sätt. Mitt mål är att få folk att lägga åtminstone två dagar under en tiodagarssemester på att åka dit ingen annan åker. För det blir de två dagar de kommer att minnas mest av resan, och det kommer att hjälpa ekonomin där. Men det finns alltid resenärer som bara vill ha en lista med punkter att följa.
Varför har du valt att resa till Sibirien i juni?
– Mitt jobb är att se hur saker och ting förändras. Ryssland – det är en plats där det händer saker hela tiden. Det är vad som fascinerar mig, och att man kan resa till städer där man får se ruttnande fabriker, gamla Leninstatyer och gator som fortfarande heter Kommunistiska gatan.
Vad får dig att stanna i yrket?
– Det finns inget bättre! Man träffar så många knäppa människor. Det är en riktig lyx, det är det verkligen.
– En gång fick jag välja mellan att skriva om Karibien eller The Great Plains för Lonely Planet. Om man tar alla områden som folk gärna vill besöka i USA och skär bort dem från kartan, så är The Great Plains det som återstår. Men jag gillar så’nt. Jag åkte tiotals mil över slättlandet, och det var fullt av lantbruk och silosar. Till sist var jag tvungen att se hur de såg ut på insidan. Så jag träffade en kille som tog mig upp till toppen på en enorm silo. Jag kunde knappt förstå vad han sade, för han hade en så tjock accent – trots att jag kommer från Oklahoma! Han visade vad som händer med spannmålet – och det var otroligt fascinerande! Jag är inte alls intresserad av spannmål egentligen, men att träffa någon som är så passionerad för det han gör… Jag tyckte det var fantastiskt.
Kom det med i din bok?
– Jag nämnde det i förbifarten. Sådana där små upplevelser går knappt att förklara. Men de är vad jag får ut av att jobba med detta! 95 procent, nä, säg 80 procent av det jag är med om när jag reser hamnar aldrig i böckerna.
– Någon gång hoppas jag få användning för det. Så jag dokumenterar allting jag är med om, och tänker att en vacker dag skriver jag en annan slags böcker.
Gunilla Kinn
Namn: Robert Reid
Ålder: 40
Bosatt i: Prospect Heights/Brooklyn, New York
Familj: fru
Yrke: frilansande reseboksförfattare sedan 2003
Bakgrund: journalistikstudier vid University of Oklahoma, ett år med engelskundervisning i Vietnam, inredningstidning i New York, Lonely Planets kontor i London och Oakland/Kalifornien.
Böcker: 15 Lonely Planet-guider (Vietnam, Burma, Centralamerika, Ryssland, Bulgarien och Rumänien m fl).
Vietnamguide
Blogg
Debatten om Kohnstamms bok
Robert Reids recension
Chris Maluszynskis foton på Robert Reid
När artiklar om den amerikanska reseguidesförfattaren Thomas Kohnstamms bok om hans eskapader som reseskribent började snurra runt i världsmedierna fick Lonely Planets redaktörer skrämselhicka – och resehandboksförfattare fruktade att deras yrke dragits i vanära.
Men uppståndelsen byggde åtminstone delvis på felcitat och missförstånd. Svensk Bokhandel har träffat en kollega till Kohnstamm, som välkomnar debatt kring guideboksproduktionen.
Nog låter det som om resehandboksförfattare har Drömyrket. Att ha en djungelhydda i Venezuela, en cocktailbar i Berlin eller en surfingbräda i Kalifornien som arbetsplats, att ständigt vara på resande fot och uppleva äventyr – och dessutom få betalt för det.
Fast faktainsamlandet på fältet är inte alltid så glamouröst. Enligt nyutkomna ”Do Travel Writers Go to Hell?” (Random House/Tree River Press) av Thomas Kohnstamm får skribenterna vare sig nog med tid eller pengar för att få ihop initierade beskrivningar av de områden de ska täcka. Redan före sin researchresa i Brasilien för Lonely Planet – sedan han sagt upp sig från ett trist Wall Street-jobb – konstaterar Kohnstamm att det skulle vara mer lukrativt att tjäna ihop en reskassa på Starbucks.
Att hans bok dryper av droger, sex och berättelser om hur han håller kostnaderna nere med hjälp av Lonely Planet-visitkort och ecstasytabletter har fått kolleger att betrakta honom som reseskribenten från helvetet.
Hetsiga bloggdebatter bröt ut, och Lonely Planet tvingades snabbgranska Kohnstamms texter sedan internationella nyhetsbyråer påstått att han plagierat material till sina guider.
Många reseskribenter har upprörts över att Thomas Kohnstamm verkar ge en oseriös bild av deras yrke, och har anklagat honom för att vara ute efter personlig PR. Men Robert Reid, som har flera års erfarenhet av att skriva för Lonely Planet och som läst Kohnstamms bok, menar att uppståndelsen bara är bra för branschen.
Svensk Bokhandel mötte Robert Reid på Tea Lounge i New York-stadsdelen Park Slope, ett kafé fullt av skribenter och bärbara datorer.
Ger den här debatten resehandboken dåligt rykte? Tror folk att det är så det går till?
– Jag vet inte det. En massa kompisar som såg rubrikerna om Thomas bok på CNN:s sajt hörde av sig och frågade om det handlade om mig! Det har blivit en underlig story av alltsammans, även seriösa medier har nöjt sig med att skriva av varandra. Visst är boken lite sensationalistisk. Men jag tror inte att en persons erfarenheter från en Brasilienresa kommer att färga av sig på hela branschen. Med tiden kommer folk nog att uppskatta det han skrivit, säger Robert Reid.
– Framför allt hoppas jag att fler talar med oss reseboksförfattare – och att andra förläggare, som hittills varit helt frånvarande i debatten, granskas. Allt fokus har hamnat på Lonely Planet.
Stämmer Thomas Kohnstamms grundläggande kritik? Är det möjligt att göra ett seriöst jobb på de villkor som gäller? (Kohnstamm skriver att Lonely Planet uppskattar veckolönen till 600 dollar – men att det minskar drastiskt om man räknar den verkliga arbetstiden.)
– Samlar man en grupp professionella reseboksskribenter så kommer de inom 15 sekunder att klaga högljutt på hur lite pengar de tjänar, på förlagens orealistiska förväntningar, och på att de inte får behålla upphovsrätten. Ja, det är klagomål som de flesta har. När jag började jobba som redaktionsassistent på Lonely Planets kontor i Oakland i slutet av 90-talet tjänade jag 40 000 dollar om året. Det är mer än jag gjort något år som frilansmedarbetare.
Vad tjänar man då?
– Man får olika mycket betalt för olika typer av böcker, det är omöjligt att säga generellt. Och jag vet att de flesta förlag betalar sämre än Lonely Planet. Jag har inte jobbat för några andra själv – men hör ofta från kolleger att de får skriva för löjligt låga summor. De uppmuntras att ta emot hotell och restaurangmåltider gratis för att klara resandet. Unga och oerfarna skribenter tar gärna sådana uppdrag, och i längden skadar det produkten. Ingen tvekan om det.
Tycker du att ”Do Travel Writers go to Hell?” ger en rättvisande bild av yrket?
– Nja, den är ju väldigt macho… Det finns en annan bok som kom ut i fjol och som jag tycker är mycket intressantare, nämligen ”Smile When You're Lying; Confessions of a Travel Writer” av Chuck Thompson. Den säger egentligen mer om reseskrivande och den är väldigt ärlig – fast den är inte lika dekadent, handlar inte lika mycket om sex och droger, och har alltså inte fått lika mycket uppmärksamhet. Det är inte reseskrivande, utan han skriver snarare om hur man skriver om resor – om hur förljuget det är, om hur mässande man är i många resehandböcker och hur fjantigt man skriver i många resetidningar.
– Och det stör mig lite att Thomas lagt allt krut på att beskriva en enda resa till Brasilien – hans första för Lonely Planet. Han har betydligt mer erfarenhet än vad han skriver om. Den första resan är alltid den svåraste. Man fattar inte hur man ska lägga upp det, hur man ska planera sin vistelse i en stad man kommer till. På ett ställe beskriver han hur han går till fem restauranger på raken. Vilket inte är det smartaste sättet att göra det på, för ens mage klarar inte det! Men det är ett typiskt nybörjarmisstag, jag har själv gjort det.
Hur gör du när du kollar upp restauranger och hotell på fältet?
– Det beror på vilken destination det är. I Vladivostok kanske det finns en dålig kinesisk restaurang, möjligen även en dålig italiensk och så några ryska soppkök. Det är väldigt lätt att gå till alla ställen minst två gånger där. Fast ska man täcka 20 städer i ett land på 30 dagar är det ett hårt jobb att kolla in restauranger! Jag går till alla ställen jag ska skriva om, tar kanske något litet att äta och ser vad andra gäster beställt. Man måste prata med massor av människor man litar på innan man börjar gå runt, så att man inte ödslar måltider på sådant som inte platsar.
Hur mycket kontakt har ni skribenter med era redaktörer?
– Reser man runt under sex månader har man knappast kontakt mer än då och då. Yrket är väldigt fritt, och därför är de rätt noggranna innan de anlitar en skribent. Men de förstår nog inte riktigt vad vi gör. Jag tyckte själv att jag var en skicklig redaktör när jag jobbade på Lonely Planet, men det var först när jag själv började resa som jag fattade hur det funkar på fältet.
Finns det några regler, eller är det upp till skribenten att lägga upp fältarbetet?
– Det finns inga regler. Fast det är förstås viktigt att besöka alla platser man skriver om. Jag bor aldrig på några femstjärniga hotell, det skulle spränga min budget. Men jag kanske sitter i lobbyn eller baren – och jag talar med folk som bor där. Man lär sig massor av att se 25–30 hotellrum i en stad!
Skulle det vara så komprometterande att ta emot en gratis övernattning på ett sådant hotell?
– Det går att debattera, men för egen del tar jag inte emot några freebies. Jag utnyttjar inte mina Lonely Planet-visitkort till vare sig gratisrum eller måltider eller något annat. Men det kanske är för att jag är lat?! Jag kan förstå att andra resenärer tar emot gratis förmåner, men själv vill jag inte göra det. Jag vet inte svaret. Vad tycker du?
Vissa skulle påstå att du borde ta emot hotellrummet för att kunna testa det för läsarnas räkning.
– Men om jag är i Vladivostok i tio dagar och det finns 10–15 tänkbara hotell så tänker jag ändå inte flytta runt och testa en natt på varje! Och det är inte hotellbeskrivningarna som är det mest intressanta. Jag vill visa om det alls är värt att åka de extra fem dagarna med tåg för att komma till Vladivostok. Sådant är mycket viktigare!
Hur har reseboksbranschen förändrats de senaste åren? Enligt brittiska Bookseller har arvoden på 10 000 pund sjunkit till 2 000 på bara några år. Det måste rimligen innebära att kvaliteten försämras.
– I slutet av 90-talet var jag redaktör, jag lade ut uppdrag på skribenter och planerade utgivningen. På den tiden betalade vi rätt bra. Men branschen är inte särskilt vinstgivande. Intäkterna har gått ner – och arvodena. Massor av förlag betalar sämre nu. Och det har skapat bitterhet hos de skribenter som varit med ett tag. Men om det innebär slutet för resehandböckerna återstår att se!
Ni får en klumpsumma nu?
– Ja, och den ska täcka samtliga utgifter för resan. Plus att man måste stå för sin sjukförsäkring själv, som alla frilansar i USA. Förr fick man i regel royalties. Men nu skrivs kontrakten bara för arbetet med en bok – så förlagen kan göra vad som helst med ens text när allt är klart.
Gnäller skribenterna mest med varandra?
– Ja, det är mest internt. Jag hade en period då jag var upprörd över att det är så dåligt betalt. Men till sist bestämde mig för att hitta något annat jag får ut av varje projekt – som mer erfarenhet, som jag kanske kan använda till annat. Det hjälpte. Jag slapp åtminstone känna mig så frustrerad. Men Lonely Planet har höjt arvodena lite grann det senaste året. Det känns som att de försöker.
Får man olika betalt för olika länder?
– Nja, de försöker hålla koll på kostnadsläget, men det fungerar inte i praktiken. Jag skulle inte gärna vilja åka till Sverige för att göra en uppdatering, till exempel, det vore ett rent förlustprojekt. Men man kan klara sig rätt bra i Nicaragua, där det kostar fem dollar att bo och en dollar att äta.
– Det är en utmaning när man får ett uppdrag att försöka klura ut vad det kommer att kosta och om man kan klara det. Det är vanligt att jag föreslår en utflykt att ha med i boken, men inte har tid eller råd att själv testa den – till exempel att åka helikopter för tusen dollar upp till en vulkan med bubblande lava. Det skulle ju spräcka budgeten och tidsramen helt.
Kan du leva på det du skriver?
– Nja, inte riktigt. Det finns inte pengar i det här. Nej, nej, nej! Det skulle inte fungera om inte min fru hade en fast anställning med hyfsad lön.
– Men: det är en lyx att få skriva. Att man alls kan få betalt för att skriva, det är ju vad alla drömmer om. Jag måste ändå klura ut ett sätt att få mer pengar. Och jag måste stanna hemma mer, jag reser för mycket nu. För att utvecklas bestämde jag mig i fjol för att skriva en alldeles egen guide till Vietnam. Den tjänar jag inga pengar på eftersom jag lagt ut den på nätet – men det kanske går att utveckla det i framtiden.
Både du och Thomas Kohnstamm har undervisat i konsten att skriva reseskildringar. Vad lär du ut då?
– Jag tror att det viktigaste är att punktera deltagarnas drömmar, att vara ärlig och förklara att jobbet inte handlar om att sitta på en sandstrand. Att vara tydlig med slitgörat med att samla in material, att berätta om "hotelldöden". Men jag vill inte heller få dem att tro att de inte kan göra det! För massor av människor kan skriva sådant här. Förlagen letar alltid efter nya skribenter.
Om villkoren lockar till sig unga, energiska resenärer som vill skriva, är inte det bra?!
– Det beror på. Jag tror att det är lite farligt att inte ha nog med erfarenhet. Ska man skriva om Nicaragua hjälper det att ha varit i Laos! Och det är bättre att ha rest 15 gånger runt världen än att ha varit en gång tidigare i Nicaragua, tror jag. Att ha unga skribenter är ju billigare för branschen, men man förlorar något också.
Är det en livsstil, mer än ett yrke? Blir man beroende?
– Ja. Själv blir jag alldeles utmattad efter varje resa, för det är hårt arbete! Då orkar jag inte ens åka in härifrån till Manhattan, jag är för sliten. Men efter några veckor framstår det som väldigt spännande att att åka till Ryssland eller Burma. Så då skriver man på ett nytt kontrakt.
Och ingen tvingar dig att behålla det här yrket?
– Det stämmer. Jag leker ofta med tanken på att söka anställning på ett riktigt företag – med månadslön och sjukvårdsförsäkring, där jag inte behöver resa så mycket. Men problemet är att jag inte vill låta någon annan uppdatera mina texter. I höst ska jag skriva om min bok om Bulgarien, så jag kan ju inte leta efter jobb just nu. Det blir lite grann av en ond cirkel. Och jag är glad att det är så, för det betyder att jag lyckats.
Vad tror du om guideboksbranschens framtid? Du har ju själv lagt ut hela din Vietnambok på nätet, gratis.
– Nätets snabbhet är oslagbar! Jag har all respekt för community-sajter som TripAdvisor. Och förlagen begriper förstås Internets möjligheter. Sedan BBC köpte Lonely Planet häromåret har online-innehållet förbättrats rejält. Men det krävs en reseboksförfattare för att göra sådana där grejer som att testa 20 museer i Bukarest. Det gör inga amatörresenärer.
Lonely Planet får ofta kritik för att styra turistströmmarna. Är det välförtjänt?
– Förlaget är mycket medvetet om vilken makt det har på lokala ekonomier. Man försöker alltmer uppmuntra läsarna att resa på egen hand på olika sätt. Mitt mål är att få folk att lägga åtminstone två dagar under en tiodagarssemester på att åka dit ingen annan åker. För det blir de två dagar de kommer att minnas mest av resan, och det kommer att hjälpa ekonomin där. Men det finns alltid resenärer som bara vill ha en lista med punkter att följa.
Varför har du valt att resa till Sibirien i juni?
– Mitt jobb är att se hur saker och ting förändras. Ryssland – det är en plats där det händer saker hela tiden. Det är vad som fascinerar mig, och att man kan resa till städer där man får se ruttnande fabriker, gamla Leninstatyer och gator som fortfarande heter Kommunistiska gatan.
Vad får dig att stanna i yrket?
– Det finns inget bättre! Man träffar så många knäppa människor. Det är en riktig lyx, det är det verkligen.
– En gång fick jag välja mellan att skriva om Karibien eller The Great Plains för Lonely Planet. Om man tar alla områden som folk gärna vill besöka i USA och skär bort dem från kartan, så är The Great Plains det som återstår. Men jag gillar så’nt. Jag åkte tiotals mil över slättlandet, och det var fullt av lantbruk och silosar. Till sist var jag tvungen att se hur de såg ut på insidan. Så jag träffade en kille som tog mig upp till toppen på en enorm silo. Jag kunde knappt förstå vad han sade, för han hade en så tjock accent – trots att jag kommer från Oklahoma! Han visade vad som händer med spannmålet – och det var otroligt fascinerande! Jag är inte alls intresserad av spannmål egentligen, men att träffa någon som är så passionerad för det han gör… Jag tyckte det var fantastiskt.
Kom det med i din bok?
– Jag nämnde det i förbifarten. Sådana där små upplevelser går knappt att förklara. Men de är vad jag får ut av att jobba med detta! 95 procent, nä, säg 80 procent av det jag är med om när jag reser hamnar aldrig i böckerna.
– Någon gång hoppas jag få användning för det. Så jag dokumenterar allting jag är med om, och tänker att en vacker dag skriver jag en annan slags böcker.
Gunilla Kinn
Monday, March 24, 2008
FN-skrapan renoveras i fem år
Utgivet av TT som s k helgtext.Denna bild på FN:s byggnader togs av Andrea Brizzi 1993 och kommer från FN:s fotoarkiv – läs mer här.
Några av mina bilder från The Dirty Tour finns här.
När FN:s huvudkontor invigdes vid East River i New York på 1950-talet blev det snart ett av världens mest kända byggnadsverk.
Men med tiden har lokalerna blivit rejält slitna. I vår börjar de renoveras, av Skanskas amerikanska dotterbolag.
–Titta, vilka skönheter! Jag älskar de här maskinerna! säger driftsteknikern Gene Spiegle nostalgiskt när han visar runt bland de urmodiga värmepannorna, fläktarna och kontrollsystemen i FN-skrapans 28:e och 39:e våningar och de tre källarplanen.
–De bildar en vacker infrastruktur. Men den är på 1950-talsnivå! Maskineriet har fungerat mycket längre än förväntat – fast nu är det hög tid att byta ut allt.
Den som besökt Förenta Nationernas New York-lokaler vet att de är en riktig tidsmaskin, som förflyttar en fem decennier bakåt. Generalförsamlingen, säkerhetsrådets sal, delegaternas möteslokaler, Dag Hammarskjöld-biblioteket – alla är de vackra och värdiga, om än lätt bedagade rum.
The Dirty Tour
Värre är det i kontorskorridorerna och kulvertarna, som de flesta besökare aldrig ser. FN:s anställda sitter trångt och i gammalmodiga lokaler.
De senaste åren har intresserade fått gå en "Dirty Tour" i skrapan – en rundvandring bakom kulisserna, som FN-administrationen ordnat för att visa varför en renovering är angelägen. Särskilt tydligt blir det på de våningar där drift och underhåll sköts.
I källaren, under vattennivå, tränger salt in från East River. Och på en skylt på 28:e våningen står en larmanvisning som inte uppdaterats på länge: "Vid nödfall, ring Murray Hill 2-4477".
–Värmesystemet är från Johnson Controls i Milwaukee, berättar Gene Spiegle och konstaterar att det fungerar utmärkt, trots att det är nästan 60 år gammalt.
–Företaget har bett att få maskinerna när vi byter ut dem, till sitt museum.
Helt stilla har tiden inte stått. Lokalerna fick en ansiktslyftning 1976 – och 2006 installerades ett modernt övervakningssystem, med videokameror och monitorer.
Byggstart i vår
Men snart sätter en omfattande renovering fart: Capital Master Plan. På fem år ska FN:s byggnader uppgraderas till 2000-talet. Trots trångboddheten blir det inga nya ytor, bara ett tillfälligt hus i parken norr om entrén som de anställda evakueras till. Dessutom har FN hyrt lokaler "på sta'n", för att fungera som vanligt.
Sedan i fjol projekteras allt av arkitekter och ingenjörer, och i maj förvandlas området till en byggarbetsplats med uppemot 1 500 arbetare. Skanska är generalentreprenör, med hundratals underleverantörer.
Att det svenska bolaget vann upphandlingen, mot några amerikanska konkurrenter, ansågs positivt på FN som gärna vill ha en multinationell prägel. Att Skanskas dotterbolag i Argentina nyligen varit insyltat i en mutskandal gjorde dock att allt, enligt TT:s källor, granskades noga, eftersom FN vill slippa fler liknande historier för egen del. FN:s eget revisionskontor ska följa Capital Master Plan.
Komplext bygge
–Det är ett mycket komplext projekt, säger Dan Kolakowski som är Skanskas ansvarige chef.
–Vi har ju 192 uppdragsgivare, som alla har synpunkter!
–Det gäller att bli av med all asbest och bly, förklarar Ted Jadermark, projektledare för installationer och en av de ingenjörer Skanska sänt från Sverige.
–Alla system för värme, ventilation och kyla byts ut och blir toppmoderna.
Ombyggnaden finansieras av FN:s medlemsländer, i proportion till deras vanliga avgifter (22 procent av USA).
Budgeten är på cirka 12 miljarder kronor. Det kan verka vanvettigt att lägga så mycket på renovering – för FN saknar knappast viktiga ändamål. Men hur akut behovet är bevisades när brandmyndigheterna i fjol dömde ut byggnaderna på drygt 800 punkter. New Yorks borgmästare Michael Bloomberg ville rentav stoppa skolbarnens studiebesök på FN.
Amerikansk arkitek
tSedan det 1995 stod klart att en renovering var nödvändig har allt stötts och blötts i utredningar och planer, med många förseningar. I somras utsågs en ny huvudarkitekt – amerikanske Michael Adlerstein, med titeln biträdande generalsekreterare (på bilden ovan med en modell). Han har gedigen erfarenhet, med renoveringar av Taj Mahal i Indien och Frihetsgudinnan på meritlistan. Han har även varit ansvarig för historiska platser i USA – som slagfältet i Gettysburg – och för New Yorks botaniska trädgård.
–Som student fördjupade jag mig i FN-byggnadernas arkitektur. Jag har alltid gillat den internationella modernism som de är ett så fint exempel på – och Le Corbusier är en av mina arkitekthjältar, säger Michael Adlerstein.
–Vi ska renovera lokalerna så att de blir så moderna, säkra och miljövänliga det går. Elräkningen blir 40 procent lägre! Men ingen kommer att se skillnad utifrån när allt är klart. Tanken är att bevara FN-skrapan som den arkitektoniska ikon den är.
/Gunilla Kinn
Trängsel i FN-skrapan
• Ligger på internationellt, ej amerikanskt, territorium.
• Projektets budget: 12 miljarder kronor
• Tidsram: 2007–2013.
• Sex byggnader hör till FN:s byggnadskomplex i New York. De tre viktigaste: sekretariatet i den 38 våningar höga skyskrapan; generalförsamlingens mötessal samt konferensbyggnaden. (Dessutom finns Unicef, UNDP och andra FN-organ i närheten. De hyr in sig i olika kontorsfastigheter.)
• Uppfördes 1949-52, för 70 medlemsstater och 700 möten per år. Nu är 192 länder medlemmar i FN, och det hålls fler än 8 000 möten årligen. (Staterna hyr egna lokaler på sta'n för sina FN-beskickningar.)
• FN-interiörerna hade huvudrollen i Sydney Pollacks actionfilm "Tolken" (2005), där Nicole Kidman spelade FN-anställd och Sean Penn agent.
Detta fotografi togs den 1 april 1947 och föreställer de arkitekter som ritade FN:s New York-byggnader.
Längst till vänster står den svenske representanten i den internationella gruppen, Sven Markelius, och intill honom (med glasögon) Le Corbusier. Oscar Niemeyer står mitt i, mannen med svart slips.
Länder som var representerade förutom Sverige, Frankrike och Brasilien: Kina, Sovjetunionen, Australien, USA, Jugoslavien, Grekland och Polen. Mer information om bilden här.
Dirty Tour på FN - bilder
FN:s byggnader i New York är lite av en tidsmaskin, som förflyttar sina besökare till 50-talet. Här, på golvet i en av de tre källarvåningarna, har saltvatten från East River trängt in:
På en skylt på FN-skrapans 28:e våning står en larmanvisning som inte har uppdaterats på länge: "Vid nödfall, ring Murray Hill 2-4477". New York övergav denna typ av telefonnummer för decennier sedan.
Kontrollpanelerna för värme- och ventilationssystemet som används i FN-skrapan tuffar på och fungerar fint, trots att de är nästan 60 år gamla.
Eftersom många av leverantörerna på 40- och 50-talet inte längre finns kvar har FN:s egna verkstäder fått tillverka vissa reservdelar.
Leverantören av apparaten nedan, Johnsons i Milwaukee, har bett att få viss utrustning för att visa på sitt företagsmuseum när FN nu byter ut driftssystemet.
Maskineriet i FN:s driftssystem fungerar fint – som dessa reglage av bakelit – men snart byts alltsammans ut mot den allra senaste tekniken.
Subscribe to:
Posts (Atom)