Bakslag för hälsosam mattrend i USA

Utskickad som så kallad "helgtext" genom TT sommaren 2005.

Detta är en Monster Thickburger: Två köttskivor, fyra baconstrimlor, tre ostskivor och gott om majonnäs – på smörat bröd. 1 420 kalorier och 120 gram fett.
Hardee’s omsättning ökade markant när kedjan satsade på monsterburgare i fjol. Andra snabbmatsföretag har infört rätter som Enormous Omelet Sandwich och Ultimate Colossal Burger på menyerna.
Trots all kritik, böcker och filmer – som Super-Size Me och Fast Food Nation (Snabbmatslandet) – håller den friterade kycklingen och jättehamburgarna ställningen i USA.
Vissa kedjor har slutat informera om matens näringsinnehåll, eftersom kunderna inte efterfrågar det. De som minskade på portionerna har ökat dem igen. Nyttiga alternativ, som grillad kyckling och sallader – delvis ett svar på kritiken – säljer knappt. Populärast är fortfarande hamburgare och pommes frites.

Stenålders-instinkt
-Amerikaner har ledsnat på alla krångliga dieter, säger konsulten Steven Witherly som skriver en bok om varför snabbmaten lockar: “Why People Like Junk Food; Food Pleasure Explained”.
–Det är omöjligt att göra något åt vårt beroende av fett, socker och salt när sådan mat finns överallt.
-Våra kroppar är programmerade sedan stenåldern att vilja lagra socker och fett. Hjärnan fattar inte att maten numera alltid finns tillgänglig. Så länge vi inte ändrar beteende ökar problemen med fetma, menar psykiatrikern Anthony Burlay.
-Hur och vad man äter är en stor del av en människas identitet, säger bantningsrådgivaren Robert Ferguson.
-Det sociala trycket att äta är väldigt starkt i USA, som på bio där alla sitter med popcorn. Även om det finns sallad på hamburgerrestaurangerna kan mina klienter inte gå dit, för de kan inte stå emot lukten av pommes frites.

Barnen måltavlor
Nationella kampanjer ska få allmänheten att ändra vanor. Ett exempel är Vi kan! (We Can! Ways to Enhance Children’s Activity & Nutrition) som drivs av institut som forskar kring cancer, diabetes och hjärtsjukdomar. Målet är att leda in barnen på den smala vägen.
-Barnprogrammen på TV innehåller reklam för godis, snacks och sötad mat. Marknadsföringen är väldigt listig. Barnen nås av reklambudskap i datorspel och mobiltelefoner. Vissa företag betalar för att få ensamrätt på läskförsäljning i skolorna, säger dietisten Melinda Hemmelgarn.
-Fetma och fattigdom går hand i hand. Det är de som inte har råd med bra mat som drabbas mest.
-Vi kan inte begära att snabbmatsföretagen slutar sälja snabbmat. Det är regeringens politik som måste ändras, hävdar juristen Michele Simon som granskar livsmedelsregleringar.
-Så länge majs subventioneras och blir till billig föda för biffkorna uppmuntras snabbmatsindustrin.

“Individens val”
Alla som citerats hittills är vad Dan Mindus kallar “matpoliser” som “vill bestämma vad andra ska äta”. Han är analytiker på Center for Consumer Freedom – som bekostas av livsmedelsbranschen och saknar trovärdighet bland kostexperter.
-Matpoliserna vill förbjuda reklam och införa fettskatter för alla, trots att det är få som är gravt överviktiga, säger han.
–De som talar om fetma som en landsplåga överdriver, för att sälja bantningsmedel eller för att stämma snabbmatskedjor. Majoriteten som får höra att de är överviktiga oroar sig i onödan, säger Dan Mindus.
–Visst väger många för mycket. Men att lägga om vanor måste vara individens val. Regeringen kan inte få oss att äta mer grönsaker och motionera.

Parallell hälsokosttrend
–Oerhört många ifrågasätter trots allt sina matvanor. Intresset för hälsokost och ekologiskt odlad mat ökar också markant, säger skribenten Anna Lappé.
Ett exempel är de marknader där odlare säljer direkt till konsumenterna, “farmers markets”. I slutet av 70-talet fanns ett hundratal i USA; nu är det flera tusen.
Ett annat är odlingslotter, där skolelever från välbeställda och mer fattiga områden tillsammans odlar bra råvaror – även i nedslitna storstadsområden i New York och Boston.
-Tiotusentals amerikanska familjer stödjer jordbrukare genom att köpa andelar som ger dem rätt till leveranser direkt från gården, säger Anna Lappé.
–Det finns många sätt att skaffa tillgång på nyttig mat. Men det kräver kunskap som inte alla har.

Ingen Emmy till svensk-danska Kronprinsessan

New York, TT Spektra

Nej, det blev inget Emmy-pris till Kronprinsessan. En fransk dramadokumentär tog hem segern i den internationella TV-galan i New York på måndagskvällen.
-Vi var trots allt ett av bara fyra bidrag som nominerades, bland 700 förslag. Det är ändå ganska stort, sade huvudrollsinnehavaren Alexandra Rapaport efteråt.

Nog var det en besviken kvartett kvinnor som mötte den svenska pressen efter festbanketten på ett hotell i Midtown på Manhattan: förutom själva Kronprisessan Rapaport även producenten Anna Croneman, manusförfattaren Sara Heldt och den danska regissören Kathrine Windfeld.
Trots tuff konkurrens hade de haft visst hopp om att ro hem Emmy-statyetten i sin klass – TV-världens Oscar – för berättelsen om hur miljöministern Charlotte Ekeblad försöker sy ihop politisk karriär och privatliv.
Men det blev istället "Nuit Noire, 17 Octobre 1961" (Svart natt) som vann i klassen "TV-filmer/miniserier", en serie om den franska Algerietkrisen.
-Steven Spielberg har i alla fall sett Kronprinsessan, sade de nöjt och visade upp sina nomineringsmedaljer.
-Den här kan man ha när man förhandlar om gage, förklarade Sara Heldt.
Och skandinaviskorna verkade inte alltför nedslagna _ snarare revanschsugna. De tänker återkomma i framtiden med den fristående uppföljaren till Kronprinsessan som spelas in nästa år: Kungamordet, även den skriven av Hanne-Vibeke Holst.
Producenten Anna Croneman lyckades rentav med två nya införsäljningar, en av vardera serien, under själva festen .
-Ja, det betyder jättemycket att vara här, sade hon.
Däremot betonade hon hur svårt det är för en svensk-dansk-finsk samproduktion att klara sig i konkurrensen med de stora elefanterna. Kronprinsessan tävlade mot ett brasilianskt, ett franskt och ett brittiskt bidrag - från bolag med rejäla budgetar och länder med mer gångbara språk.
Anna Croneman hade själv tippat Nuit Noire som segrare.
-Jag visste att den skulle vinna. Det var en väldigt välgjord kvalitetsserie om en okänd del av Frankrikes historia.
Det galaklädda Kronprinsessan-gänget fick göra stilenlig entré på röd matta och inför smattrande kamerablixtar. Evenemanget var späckat av celebra gäster och prisutdelare, såsom skådespelarna Susan Sarandon och Lorenzo Lamas, CNN:s reporter Christiane Amanpour och TV-ankaret Katie Couric. Regissören Steven Spielberg fick specialpriset Founders Award.
Annars väcker Internationella Emmygalan ingen större uppmärksamhet i USA, som sällan importerar utländska TV-produktioner – det gör däremot den amerikanska Emmy-utdelningen, som sker på våren.

Skarpt läge

Gunilla Kinn skriver om debatten kring Kanadas militära insats i Afghanistan.

Axess 8/2006

Kanada är inget krigiskt land. Kanada bevarar, liksom Sverige, hellre freden. Det var den dåvarande kanadensiske utrikesministern Lester Pearson som i samband med Suez-krisen kom på det där med FN:s blå baskrar – en idé han lyckades sälja in till generalsekreteraren Dag Hammarskjöld, och som renderade honom Nobels fredspris 1957. Fredsbevarande trupper, i så gott som all världens krishärdar, är sedan dess en lika stark del av Kanadas identitet som hockey och lönnsirap.

Så såg det även ut för några år sedan, då Kanadas dåvarande liberala regering sade tvärt nej till att delta i USA:s invasion av Irak 2003. Istället satsade den på att skicka fredsbevarande trupper till Kandahar i Afghanistan, ett beslut som hade brett stöd bland kanadensarna i gemen.
Men sedan dess har något hänt. “Kanada, ut ur Afghanistan! Nej till Kanadas militära partnerskap med USA!” står det på flygblad som delats ut av Le Collectif Échec à la Guerre i Montréal, i samband med regeringskritiska demonstrationer under hösten. Den kanadensiska allmänheten har blivit alltmer skeptisk till den kanadensiska militärens närvaro i södra Afghanistan. Opinionen har svängt i takt med att alltfler soldater stupat – drygt 30 bara i år, av totalt ett 40-tal under den tid Kanada funnits på plats. Tidningarna har skildrat hur såväl soldaternas anhöriga som tunga debattörer – som förra nedrustningsambassadören vid FN, Peggy Mason – undrar vad Kanada egentligen har där att göra. Rapporter från tankesmedjan Senlis Council (den färskaste är “Losing Hearts and Minds in Afghanistan”) som har visat att de militära operationerna misslyckats – så att talibanerna fått fäste igen, samt att ekonomin är beroende av opiumodling – har blåst under kritiken.
– Anledningen till att debatten är så intensiv är att att vi inte alls sysslar med fredsoperationer i södra Afghanistan nu. Det handlar om rena strider, med luftbombningar av byar med civila offer samt extremt många dödade och skadade kanadensiska soldater, menar Peggy Mason.
Många ser också Kanada som alltför lierat med den fortgående amerikanska militära operationen i Afghanistan, med USA:s ”War on Terror”. Tanken var från början att samarbeta med brittiska och holländska kolleger – men några sådana hade inte anlänt när de kanadensiska trupperna landade, och istället kom ”Operation Archer”, som den kallas, att samordnas med USA:s. Först i somras tog Nato över kommandot.

Att 2 300 kanadensiska soldater varit och är involverade i strider, i detta fall mot motståndsmän och terrorister, stör deras landsmäns självbild. Det är ju jänkarna som sysslar med sådant.
Tillsammans med Sverige har Kanada länge varit en av världens mest ivriga FN-kramare. Landet har varit drivande i en rad initiativ som moderniserat det multilaterala samarbetet – som kampen mot landminor, “human security”-idén om att fokusera på människors och inte staters säkerhet, och begreppet “skyldighet att skydda” som nu anammats av FN.
Men under de senaste åren har innebörden av vad “fredsbevarande” betyder ändrats. Det som en gång gick ut på att övervaka gränser, eldupphör och vapenstillestånd är idag, sedan Kalla krigets slut, snarare “fredsbyggnad” – eller rentav “fredsframtvingande”. Militära styrkor används ofta till att anlägga vägar och skolor, eller upprätthålla lag och ordning i ett land där statsmakten havererat.

Något sådant var också tanken med Afghanistan-operationen. Men de kanadensiska soldaterna tycks ha drabbats av de amerikanska kollegernas oförmåga att hantera jakten på talibaner. Dessutom har Canadian Armed Forces lobbat hos den nya konservativa regeringen för att få ta en mer aktivt stridande roll, enligt säkerhetsexperten Ernie Regehr på Project Plougshares.
– Regeringen Harper låter som Vita huset nu – att vi måste stanna och slåss tills jobbet är gjort, säger Ernie Regehr.
– Vi ska inte lämna Afghanistan i sticket. Men vi kan nog inte stanna i de talibankontrollerade områdena, utan borde koncentrera oss på att stabilisera övriga delar av landet.

Som bekant brottas även Sverige med övergången till en värld med nya, komplicerade säkerhetsrisker, och övergången till ett insatsförsvar lovar att fler svenska soldater ska ut i världen och tvinga fram fred.
Idag är den svenska närvaron i Afghanistan relativt liten jämfört med Kanadas (cirka 240 soldater i den lugnare, norra delen av landet, med två rapporterade dödsfall), men den kanadensiska erfarenheten kan ändå ses som olycksbådande för vad svenska soldater, politiker och allmänhet kan vänta sig.
Trots detta vill Sveriges utrikesminister snarare satsa på fler liknande insatser än färre.
– Kanada och Sverige har ju en likartad tradition när det gäller deltagande i FN-operationer, säger Carl Bildt på en pressträff i Washington, där han dimpt ner för möten med sina amerikanska kolleger.
Utrikesministern förklarar förvisso att han inte är så insatt i den kanadensiska debatten. Men han konstaterar att hans “bosniska erfarenhet” lärt honom att “vi måste ha förmåga till lite mer robusta operationer” – och då är Kanada ett föredöme, enligt Bildt.
– Kanadensarna har gjort ett mycket stort åtagande i södra Afghanistan. Man kan bara känna en viss beundran för den viljan och förmågan.
Regeringen ska förstärka Sveriges möjlighet att delta i stabilitetsoperationer, genom en ökning av anslagen med 30 procent.
– Var detta kommer att användas är för tidigt att ha någon mening om, säger Carl Bildt.
– Men det innebär att vi har möjlighet till ökat internationellt ansvarstagande. De senaste åren har det skett en viss nedrustning av Sveriges fredsoperationspotential – och den tänker vi återskapa i någon utsträckning.

Dilemmat är att den klassiska bilden av fredsbevarande inte längre passar verkligheten, utom kanske i Cypern. Kanada är ett av få länder som alls haft militär kapacitet att vara i Kandahar-regionen, och demonstranter som de i Montréal har i regel svårt att förklara hur blå baskrar ska hantera säkerhetshot från rebellgrupper, terrorister och opiesmugglare.
Men den kanadensiska regeringen har inte heller lyckats så bra med att visa varför uppdraget i Afghanistan är viktigt. Återstår att se om Carl Bildt klarar opinionsarbetet bättre än sina kanadensiska kolleger, och om Sverige och svenskarna är redo för fredsframtvingande operationer.

Stor risk för nytt strul i amerikanska val

Washington (TT)

Vid förra presidentvalet stod en armé av jurister beredda att flyga till vilken plats som helst i USA där valresultatet kunde bli lika jämnt som i Florida 2000. I år lär de vara redo igen.

- Det kan mycket väl bli en repris av det strul vi såg för sex år sedan. Blir läget jämnt någonstans lär båda partierna ta till alla medel för att hitta fel, säger statsvetaren Jamie McKown på College of the Atlantic i Maine.

Mycket står på spel i de många valen i USA den 7 november. Demokraterna hoppas få den majoritet i kongressen som republikanerna nu har i båda kamrarna. Blir det jämnt kan det dröja innan resultatet är klart.

- Senatsvalen i Ohio, New Jersey, Montana, Tennessee, Missouri, Virginia och Rhode Island kan bli riktigt jämna, spår professor McKown.

Från Florida 2000 minns vi gammalmodiga hålkort och maskiner med krånglande spakar. Fler problem när amerikanerna röstar: långa köer som folk inte hinner stå i, vallokaler som stänger för tidigt, svårtolkade vallängder, okunniga volontärer, id-strul och andra bristande rutiner.

- Har man ett så decentraliserat system i ett stort land som USA blir det så här. Det är ju inte bara olika rutiner mellan delstaterna, utan även mellan de olika distrikten, förklarar Sören Holmberg, professor i statsvetenskap och nu på besök i USA.

- Enda lösningen vore att införa ett enda system över hela landet — och det vill de ju inte...

Nya valregler

Fiaskot i Florida ledde till en reform, "Help America Vote Act", som får genomslag i årets val men som av många valforskare anses vara en halvmesyr.

I många delstater används i år första gången elektroniska röstningsapparater där väljaren klickar på en skärm. Olyckskorparna kraxar att systemet bäddar för manipulation, om maskinerna inte ger en pappersutskrift.

- Datorer får alltid skulden — men valresultat är svårkontrollerade även med röstkort av papper, påpekar Jamie McKown.

Metoder som medvetet hindrar vissa att rösta förekommer också. TT har sett ett falskt flygblad som 2004 spreds i ett område där svarta bor — och där det påstods att valdagen flyttats framåt en dag, för dem som tänkt stödja demokraterna. Vem som sprider sådana flygblad är svårt att spåra.

Utpressning

Nyligen avslöjades att en kampanjarbetare för en republikansk kandidat i Orange County i Kalifornien skickat brev till 14 000 invandrarväljare. Det påstods felaktigt på spanska att de saknar rösträtt och riskerar utvisning om de ändå röstar.

- Usch! Även på 1800-talet var det nykomlingarna som drabbades av hot och falska fakta, säger Jamie McKown.

Han berättar om hur såväl demokrater som republikaner i USA:s historia försökt hindra dem på "den andra sidan" att rösta, vare sig det varit svarta, irländska katoliker eller tyska protestanter.

- Vårt valsystem är känsligt för manipulationer. Men det handlar knappast om centralstyrda konspirationer.

Att valmaskinstillverkaren Diebold levererat såväl utrustningen i den delstat som avgjorde segern för George Bush 2004, Ohio, som pengapåsar till republikanerna har dock väckt starka konspirationsmisstankar hos aktivister och bloggare. Men demokratiska partiet avstod från att utreda valfusk i Ohio — den gången.

Gunilla Kinn/TT

Medborgargranskning av valprocessen, med kritik mot Diebold: http://www.blackboxvoting.org

Spel på hög nivå tröttar ut FN-diplomaterna

Washington/New York (TT)

Små chokladbitar i blå silkespåsar märkta Venezuela, och mjuka dockor i traditionell guatemalansk stil att ha under kudden för att sova bort bekymmer — sådana sofistikerade diplomatiska smörjmedel har delats ut i FN:s högkvarter.

På onsdagen börjar åter omröstningarna om vilket land som ska efterträda Argentina i säkerhetsrådet.

Den sydamerikanska gruppen har inte kunnat enas om en kandidat, och varken Guatemala eller Venezuela har lyckats få de två tredjedelar av rösterna som krävs.

Vid det här laget suckar de flesta FN-diplomater över turerna.

- Läget är låst. Ingenting tyder på att något av länderna tänker ge sig, säger förstesekreteraren Jerzy Makarowski på Sveriges FN-delegation.

- Nu har vi suttit där i 35 omgångar — och ser hur resultatet pendlar hela tiden. Det är ganska tröttsamt och irriterande.

Sverige lär rösta på Guatemala men har annars valt att betrakta spelet utifrån. Omröstningen är sluten, så det är omöjligt att veta hur och varför sympatierna skiftar — för röstetalen varierar.

Chávez tar chansen

Men Guatemala brukar få drygt 100 röster — främst från länder i Europa och Asien — och Venezuela cirka 75. För att vinna krävs det 128.

I det läget borde Venezuela kanske överväga att dra sig ur. Landet har redan suttit fyra gånger i rådet; Guatemala har aldrig gjort det.

Men president Hugo Chávez tar chansen att synas på världspolitikens scen så länge han kan. Hans giftdrypande, USA-kritiska tal i FN nyligen gav honom stöd bland många fattiga småländer, som tycker det är uppfriskande att någon ger supermakten en känga. Även Kina, Ryssland och Brasilien har gett Venezuela sitt stöd.

Andra befarar att Venezuelas retorik skulle polarisera och sabotera säkerhetsrådets arbete, där känsliga frågor som Nordkorea och Iran står på dagordningen — och Bush bävar för att dessa länder får in sin kompis Chávez i rådet.

Det hela har fått karaktären av kalla kriget i 2000-talstappning, för eller emot USA.

Choklad och olja

- Vi kämpar inte mot Guatemala, utan mot USA, förklarar en diplomat på Venezuelas ambassad som TT träffar i Washington.

- Venezuela kommer att vara oberoende och verka för fred. Vi fortsätter kämpa för att vinna.

Venezuela anklagar USA för att pressa stater att rösta på Guatemala, och USA antyder att Venezuela köper röster inte bara med choklad utan även med olja. Klart är att Hugo Chávez kampanjat världen runt för sin sak i månader, även genom förmånliga oljekontrakt.

Frågan är uppenbart viktig för USA. De flesta FN-delegationer skickar nu yngre diplomater till omröstningarna — men USA:s ambassadör John Bolton sitter själv med hela tiden, och förklarar för alla som vill lyssna att resultaten visar att Venezuela knappast lär vinna.

Hur spelet ska sluta avgörs i Caracas respektive Guatemala. Men det hela kan pågå ett bra tag till — 1979 blev det 155 omröstningar mellan Kuba och Colombia utan att någondera vann. Då fick Mexiko platsen; nu talas det om Uruguay, Costa Rica eller Dominikanska republiken.

- Men finns det någon kompromisskandidat vet vi det inte, säger en luttrad FN-diplomat.

- Det kan bli vilken utgång som helst.

Gunilla Kinn/TT

Orhan Pamuk smickrad över Nobelpriset

Publicerad av TT Spektra.

–Jag känner mig mycket hedrad och smickrad! Jag kommer till Stockholm med min dotter för att ta emot priset i december, berättar årets Nobelpristagare i litteratur – den turkiske författaren Orhan Pamuk.
Klockan var strax före sju på morgonen i New York när han fick veta.
–Jag låg och sov när telefonen ringde, före det officiella tillkännagivandet. Det var min agent i London som hade talat med Svenska akademien. Sedan ringde Horace Engdahl. Han läste upp prismotiveringen – och den var väldigt lyhörd, mycket elegant.
Orhan Pamuk är själv elegant, klädd i svart sammetskostym när han lite motvilligt men gentlemannamässigt tar emot reportrar på sin förläggares kontor, på 57:e gatan mitt på Manhattan.
Anledningen till att han befinner sig i New York är att han under hösten ska undervisa i kreativt skrivande på Columbia-universitet, där han också verkade på 1980-talet. Samtidigt skriver han på en kärleksroman.
–Idag är en glädjens dag, en dag att fira. Det är också ett firande av turkisk kultur och litteratur och det turkiska språket, säger en stolt författare.
Han vill ogärna tala i politiska termer, och uppfattar inte att Svenska akademien på något vis påverkats av åtalen mot honom i Turkiet.
–Nej, jag tror inte detta är politiskt. Och idag är inte en dag med politik för mig, utan enbart en dag att fira.
Orhan Pamuk har varit flitigt tippad som pristagare de senaste åren, vilket han naturligtvis varit medveten om.
–Så många har frågat mig, i åratal! Förläggare, vänner, journalister... Nobelpriset har därför inte varit något som jag inte tänkt på, men jag har heller inte gått runt och funderat på det jämt.
På förlaget Alfred A Knopf hade man vid TT:s besök knappt börjat planera hur det hela ska firas, och stämningen var allmänt hektisk.
-Vi tycker naturligtvis det är väldigt roligt, säger förläggaren George Andreou, som också representerar Nobelpristagaren V S Naipaul i USA.
-Orhan Pamuk har varit favorit till priset i så många år att jag trodde det var kört. Därför blev det faktiskt en riktig överraskning för mig idag. Annars har han och jag mest diskuterat flyttkartonger, ler han.
-Men jag vet ingen som är mer förtjänt! Det är roligt att den som belönas är en författare som är mitt i sin gärning, som skriver och som kommer att fortsätta skriva.

Sydkorean enhälligt vald av FN:s säkerhetsråd

New York (TT)

FN:s åttonde generalsekreterare heter Ban Ki-Moon. Sydkoreas utrikesminister fick en intensiv arbetsdag när säkerhetsrådet på måndagen nominerade honom som efterträdare till Kofi Annan.
- Det är ett smått opassande sammanträffande att vi samma dag väljer en generalsekreterare från Sydkorea samtidigt som vi i säkerhetsrådet diskuterar Nordkoreas kärnvapensprängning, sade USA:s FN-ambassadör John Bolton.
- Det visar vilka framsteg Sydkorea gjort sedan andra världskriget, samtidigt som Nordkorea gått bakåt.
Säkerhetsrådet föreslår alltså sydkoreanen Ban Ki-Moon, 62 år, till posten som FN:s främste företrädare. Senare denna vecka väntas generalförsamlingen rösta fram honom formellt. Vid årsskiftet får han då efterträda Kofi Annan, som går i pension efter tio år med det han kallat "världens svåraste jobb".
Koreansk kris
Ban Ki-Moon får många konflikthärdar på sitt bord. Framtiden får utvisa om det, vad gäller krisen med Nordkoreas kärnvapen, är en för- eller nackdel att han är sydkorean. Andra brännande aktuella FN-frågor är Iran och Mellanöstern, samt det pågående folkmordet i Sudan. Dessutom gäller det att reformera FN:s egen organisation, ett arbete Annan påbörjat.
Själv säger Ban Ki-Moon i en kommentar att han är hedrad över nomineringen. Han beskriver sig som en medlare, som kan vara tuff när det krävs. "Jag kanske ser mjuk ut utanpå, men jag har inre styrka när det är nödvändigt", har han också sagt.
Karriärdiplomat
I drygt två år har Ban varit Sydkoreas utrikesminister, efter en lång karriär som diplomat. Han var en av de första kandidaterna till FN-posten, vilket förståsigpåare länge påstod skulle slå tillbaka - men alla 15 medlemmar i rådet röstade för honom på måndagen. Övriga kandidater drog sig tillbaka efter provvalen, när det stod klart att de inte hade samma stöd.
- Ban Ki-Moon har fört en framgångsrik kampanj. Men det var överraskande att valet gick så snabbt, säger Sveriges FN-ambassadör Anders Lidén.
- Jag har hört många positiva saker om honom, från olika läger. Ban Ki-Moon kan FN-frågorna och har lång diplomatisk erfarenhet. Nu gäller det att han kan visa moraliskt ledarskap och agera självständigt.
Gunilla Kinn