"Rättssäkerhet i fara"

Ur Amnesty Press 1/2002


2002-02-07

”Rättssäkerhet i fara”:
I kampen mot terrorismen riskeras individens frihet

Hemliga militärdomstolar, fängslande av utlännningar utan rättegång och fångar i burar på militärbasen Guantánamo: Det är några av USA:s metoder i kampen mot terrorismen.

Åtgärderna har fått hård kritik från mänskliga rättighetsorganisationer som anser att individens rättigheter måste tillvaratas.

Händelserna den 11 september har lett till säkerhetsåtgärder som fått medborgarrättsgrupper att varna för att USA fått ett drag av polisstat. En speciallag, Patriot Act, har givit myndigheterna möjligheter att spana på förmodade terrorister och det har gjort att tusentals män från Mellanöstern fått FBI:s ögon på sig.

– Det är en svår balansgång. I början var alla så chockade. Den naturliga reaktionen var att nya attacker måste förhindras till varje pris. Rikets säkerhet gick före individens frihet, säger Tom Malinowski på Human Rights Watch (HRW) i Washington. Med tiden har inställningen blivit att både rikets säkerhet och individens frihet måste tas till vara.

Regeringens hållning är att ”den mest fundamentala civila rättigheten nu är skydd från terrorister som vill döda oss”. I oktober klubbade en bred kongressmajoritet igenom The USA Patriot Act (Uniting and Strengthening America by Providing Appropriate Tools Required to Intercept and Obstruct Terrorism).

Lagen ger myndigheterna möjlighet att häkta personer som misstänks för förberedelse till terrorism eller samröre med terrorister i sju dygn (mot normala två), utan att de anklagas för något direkt brott. Människor som befinner sig i USA utan giltigt visum har suttit häktade i flera månader. Flera av dem som myndigheterna intresserat sig för har haft indirekt koppling till de 19 terrorister som begick attentaten, till exempel för att de gått samma flygskola – men dessa är en liten minoritet.

Det är oklart hur många som totalt hållits häktade med stöd av Patriot Act.

– Justitiedepartementet säger att det är färre än tusen, fast inte hur många. Det har varit omöjligt att få fram information, säger Elisa Massimino på Lawyers Committee of Human Rights i Washington. Det finns fruktansvärda inslag i den nya hållningen, som att samtal mellan advokater och deras klienter får avlyssnas. Och att FBI förhört tusentals arab-amerikaner för att samla information bidrar knappast till att bygga upp deras förtroende för det amerikanska samhället.

– Jag tror att människor med ”arabiskt” utseende fortfarande drabbas av attacker från folk på gatan, säger New York-studenten Samar Mussa Al-Bulushi, uppvuxen i Bahrain och USA. Det är bara det att vi inte hör talas så mycket om det längre. De amerikanska medierna har lierat sig med regeringen och ger allmänheten en ganska endimensionell bild av terrorismens orsaker. Det finns fortfarande muslimska kvinnor som inte vågar bruka sin slöja.

Inskränkningen av grundläggande rättigheter berör inte bara illegala invandrare och arab-amerikaner. Alla medborgares integritet inskränks i och med att polisen och FBI har rätt att kartlägga datoranvändande och telefonsamtal hos vem som helst utan domstolstillstånd, om det antas ge relevant information. Och i och med att Internet sammanbinder människor i chatrum och servrar kan vem som helst länkas till terrormisstänkta och hamna i registren.

Det finns heller ingenting som hindrar att FBI använder sina nya befogenheter för att spana på andra än terrorister, till exempel miljö- och djurrättsaktivister.

– Eftersom det är så svårt att hitta rätt avvägning mellan terroristspaning å ena sidan och respekt för människors integritet å den andra måste det till mer debatt om de här frågorna. Vi vill att de hamnar högre på den amerikanska dagordningen, säger Elisa Massimino. Vi är också rädda för att det blir omöjligt för människor som kommer som flyktingar från vissa länder att få asyl här.

Cirka 300 000 människor anses befinna sig i USA utan giltigt visum, trots att de fått order om att lämna landet. De flesta av dem kommer från Latinamerika – men nu prioriteras arrestering, registrering och utvisning av visumlösa från länder som anses hysa terrorister, som Saudiarabien, Egypten och Pakistan. Bedömningsgrunden är alltså vilket ursprung en människa har, snarare än huruvida individen ifråga betett sig misstänkt.

En särskild byrå under ”Vita Husets kontor för hemlandets säkerhet” ska få ansvaret för att stärka bevakningen av USA:s långa gränser. Under vinter-OS i februari kommer uppemot 250 miljoner dollar att satsas på förebyggande säkerhetsåtgärder och 5 000 soldater samt ett okänt antal FBI-representanter skickas till Salt Lake City.

Under hösten uppstod en mediedebatt om tortyr som en lämplig förhörsmetod. Den klingade snabbt av. Fast människorättsorganisationerna har kämpat i motvind i patriotismens USA, där kritik mot Patriot Act uppfattats som försvar av potentiella terrorister.

– Men god rättssäkerhet är inte en lyx för den tilltalade utan vad vårt samhällssystem vilar på, säger Elisa Massimino. Omvärlden måste ha förtroende för hur vi tillämpar lagarna.

Regeringens planer på att inrätta militärdomstolar för utlänningar som gripits – personer i al-Qaidas nätverk och talibaner som tillfångatagits i Afghanistan – blev kontroversiella, kanske för att kongressen inte tillfrågats.

Militärtribunalerna kan hållas i hemlighet och kräver en lägre bevisföring än rättegångar i civila, federala domstolar, som anses gå för långsamt och leda till att bevismaterial måste offentliggöras. Men människorättsorganisationerna påpekar att det gått utmärkt att föra tidigare terroristrättegångar öppet och applåderar att målet mot ”den 20:e flygplanskaparen” Zacarias Moussaoui togs upp i en domstol i Virginia.

”Den amerikanske talibanen” John Walker är ett specialfall. Han har rätt till amerikansk rättegång eftersom han är USA-medborgare, och kommer att åtalas för förräderi mot sitt land.

– Vi förespråkar federala domstolar, men accepterar militära domstolar för stridande parter och al- Qaida-medlemmar som tillfångatagits utanför USA, säger Tom Malinowski. Det amerikanska systemet med militärprocesser är starkt och en bra modell. Troligen kommer oberoende observatörer att få närvara för att minska risken för godtyckliga domar.

Men regeringen sänder dubbla signaler. Å ena sidan säger försvarsdepartementet att Genèvekonventionens regler om humanitär behandling av krigsfångar följs. Å andra sidan har president George W Bush och försvarsminister Donald Rumsfeld förklarat att de drygt 450 personer – legosoldater som värvats av talibanerna – som tillfångatagits ses som ”illegala kombatanter” och därför inte förtjänar folkrättslig status som krigsfångar. Bland annat skulle de inte kunna överklaga sina domar och inte välja sina ombud. Människorättsorganisationer som HRW och Amnesty International har också kritiserat hur fångarna behandlades när de iförda huvor fördes i flygplan från Kandahar i Afghanistan till de trånga öppna cellerna på militärbasen Guantánamo på Kuba.

Alternativet till militära tribunaler eller federala domstolar vore en internationell tribunal à la ex- Jugoslavien och Rwanda.

– Sådana ad hoc-domstolar är jättebra och ger universell legitimitet – men de är mycket dyra. Och en sådan domstol skulle säkert vilja titta på hur USA agerat i sin krigsföring, till exempel om det var proportionerligt att bomba civila mål som byar. USA lär aldrig gå med på den lösningen, säger John Cerone, folkrättsjurist på War Crimes Research Office i Washington. Men USA måste göra allt för att vinna internationell legitimitet, inte minst i arabvärlden, så vi får se hur det blir med militärtribunalerna.

– En annan sak man måste ta itu med och som hittills knappt diskuterats någonstans är de krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten som begåtts i Afghanistan de senaste decennierna, säger Elisa Massimino. Det är något som varken den nya afghanska övergångsregeringen eller de andra aktörerna har intresse av att ta upp, men som är nödvändigt att ta itu med för att civilsamhället i Afghanistan ska kunna byggas upp igen.

Text: Gunilla Kinn

Studenterna som ändrade historien

Publicerad i Studentliv, våren 2001

Från Himmelska fridens torg i Peking till Belgrads gator har studenter stått i främsta ledet, tagit stryk och till och med dött för ideal som frihet och demokrati.
Inledningsartikel:
• Det var de serbiska studenterna som till sist fick Slobodan Milosevic att kliva bort från makten. Protesterna började på Belgrads institutioner och campus och slutade på stadens gator och torg när hundratusentals människor firade oppositionens valseger förra året.

Även i Teheran, Lagos, Djakarta, Rangoon, Peking och många andra städer runtom i världen har studenter de senaste åren gått i första ledet med krav på demokrati och ekonomisk rättvisa. I länder där det finns få partier, fackförbund och andra organisationer, och där politikerna sällan utgår från vad medborgarna tycker, kan universitetsstudenter spela en viktig roll som opinionsbildare. Ungdomligt engagemang och risktagande, och en förhållandevis hög status i samhället är viktiga för studentrörelsernas framgång.

Idéhistorikern Crister Skoglund liknar studenter vid seismografer, som tidigt känner av vad som håller på att hända i samhället.

GUNILLA KINN


Serbien 2000: Studenter demonstrerar mot Milosevic
– Vi var ute på gatan dygnet runt i slutet av september och början av oktober, berättar Vesna Petkovic. När det stod klart att valresultatet skulle respekteras blev det en enorm urladdning. Hela Belgrad förvandlades till ett enda stort raveparty – folk dansade, ordnade konserter, tutade i sina bilar, sjöng, kramade om varandra… ja, gjorde allt utom att studera, kanske! Jag tror vi var de lyckligaste människorna i Europa.
Det var inte Nato, EU eller de internationella sanktionerna som fick bort Slobodan Milosevic från makten. Det var de serbiska studenterna.
Efter lokalvalen 1996 var det de som protesterade mest högljutt mot att resultaten inte respekterades. 1998 grundade studenter vid Belgrads universitet Otpor, som betyder ”motstånd”. Anledningen var missnöje med hur regeringen kontrollerade den högre utbildningen genom att tillsätta lojala rektorer, men även korruptionen och vanstyret i landet. Protesterna ledde till att myndigheterna förbjöd folksamlingar och vissa föreläsningar.
– Vi kallades för terrorister för att vi var ett hot mot regeringen, säger Vesna Petkovic, 25, som studerar språk och är en av Otpors många företrädare. Men vi kämpade ju bara för att få leva ett normalt liv.
Otpor blev en ny maktfaktor i serbisk politik, där oppositionen länge var oförmögen att samarbeta och ofta korrumperad. Motståndet, ”otpor”, spred sig som en löpeld över Serbien – själva räknar de med 100 000 aktiva. Kärnan var studenter men alla som ville fick vara med. Milosevics regering anklagade dem för att vara terrorister, fascister och Natoinfiltratrörer. Polisen grep hundratals Otporaktiva – att bära rörelsens symbol, en knuten näve, kunde räcka för att bli utpekad som terrorist.
Men kampen mot Milosevic har knappast förts med verkliga knytnävar. Otpor och mindre grupper som skart och ReAnimacija har i stället använt sakliga samtal, konst, kultur, fester, humor och happenings för att väcka människors medvetande. Som när man skramlade ihop pengar till presidentens avgångspension, eller delade ut ransoneringskuponger för ”revolution” och ”orgasm”.
– Många i Serbien hade blivit apatiska efter tio år av krig, propaganda och ständig varubrist. De orkade inte längre bry sig om politik, och inte minst unga tyckte det var meningslöst att rösta. Därför startade vi ReAnimacija [återupplivande, återskapad rörelse] förra året. Vi ordnade föreläsningar, fester och utställningar i Belgrad. Vi ville få folk medvetna igen – få dem att börja tänka, drömma och hoppas, berättar Vesna-Mila Colic, 23, och Jelena Masnikosic, 25, som studerar arkitektur.
– Vi studenter slåss för vår egen framtid, men också för andra som inte har möjlighet att göra det. Hela förra året kände vi att det var vår kamp. Vi studenter fick folkets respekt och alla kände att det var dags, att det var liksom den sista striden.
Frågan är vad som händer nu, i ett förhoppningsvis demokratiskt Serbien – studentorganisationers öde tycks vara att självdö när väl målet är uppnått. Otpors företrädare talar om att ”ta igen alla förlorade år”. Organisationen ska bli mindre men mer aktiv.
– Före den 5 oktober behövdes massvis av folk på gatorna: människor som kunde demonstrera, sätta upp affischer och argumentera. Nu behöver vi bli färre. Vad som krävs i Serbien i dag är experter, förklarar Vukasin Petrovic, som var med och startade Otpor.
– Vi ville ha bort Milosevic, och det lyckades. Utöver det hade vi hade inget politiskt program, och kommer antagligen aldrig att ha, säger Miljana Jovanovic allvarligt. Nu vill Otpor att de unga ska engagera sig i sin utbildning och slutföra sina studier. Under kommunismen tänkte ingen på de unga, det måste vi göra nu.

Kina 1989: Massakern på Himmelska fridens torg
Pekings universitet (Beida), söndagen den 4 juni 2000: inte minsta tecken på att det är elvaårsdagen av massakern på Himmelska fridens torg syns till, trots att det är en av världens mest uppmärksammade politiska händelser.
Det är inte särskilt konstigt. De kinesiska myndigheterna stoppar alla tendenser till minnesstunder och protester – och studenterna verkar mer intresserade av att lyckas med studier och karriär än av att förändra det politiska systemet. På Beida finns gott om anslag om engelskkurser och begagnade datorer, knappast om vad som hände 1989.
– Unga idag är inte så politiska av sig. Men vi som var med på Torget – och det var så gott som alla studenter i staden då – glömmer det aldrig, säger Shen Qi som studerade konst i Peking men flyttade till Europa kort därefter, liksom många andra i samma generation.
Massakern på Himmelska fridens torg gav den kinesiska demokratirörelsen en knäck den inte hämtat sig från ännu.
– Vi är några från den tiden som träffas i min lägenhet och diskuterar ibland, säger Shen Qi. Mer blir det inte. Men kanske samlas framtidens studenter och gör uppror på sitt eget vis – kanske med hjälp av Internet.

Iran 1999: Studentrörelser leder protester mot regimen
I juli 1999 lyckades iranska studenter nästan få regeringen på fall efter sina protester, men slogs tillbaka av konservativa krafter. Gruppernas ledare fängslades eller avrättades, men studentrörelsen kan ännu verka öppet.
– Universiteten är viktiga som samlingspunkter för alla som vill demokratisera Iran, säger den iranskamerikanske journalisten Afshin Malavi som bevakade studentupproren i Teheran för Washington Post. Studenterna är missnöjda med att landets ekonomi är usel trots olja och gas, och med den höga arbetslösheten. Nyutexaminerade köar utanför ambassaderna för att få visum till väst där jobben finns. Så var det inte före revolutionen 1979.
– Studentrörelserna menar att islam och demokrati är förenliga och vill reformera det religiösa styret – sekulära grupper skulle inte tolereras. Den viktigaste, Daftar-e-Takhim-Vahdat, betonar en politisk demokratisering med fri press och mötesfrihet. Andra studenter arbetar för ökad social frihet – som kvinnliga studenter som inte vill bära slöja, berättar Afshin Malavi. Halva befolkningen är under 21 år, så värderingarna hos dagens unga kommer att dominera fullkomligt. Och de handlar om att Iran måste få ökad politisk och ekonomisk frihet och integreras med världen.

Nigeria 1999: Demokratiska val efter studentkamp
Sowore Omoyele var bara 18 när han engagerade sig i Kommittén för skydd av mänsklig värdighet vid universitetet i Lagos. Militären styrde landet och grep studenter, kyrkoledare och andra som verkade för mänskliga rättigheter. Två gånger blev han avstängd från sina studier, åtta gånger fängslades han för uppvigling.
– Vi studenter var föregångare för protesterna mot det korrupta styret i Nigeria, säger Sowore Omoyele. Det är klart att studenter reagerar när deras framtid står på spel – och de är i regel smarta och idealistiska nog att göra något vettigt av sitt engagemang. Det var absolut inte bara en liten minoritet som ville ha en politisk förändring, som regimen påstod.
1999 hölls demokratiska val, som dock ledde till fortsatt militärstyre. Enligt Amnesty har politiska fångar frigivits i Nigeria sedan dess, men det förekommer uppgifter om att enskilda studenter arresteras. Sowore Omoyele hävdar att ganska lite förändrats i landet. Själv lever han i usa, där han för flera år sedan fick politisk asyl efter att ha torterats i fängelset under den gamla regimen.
Med två års försening klarade han dessförinnan sin examen i geografi.
– Jag har många vänner som aldrig kunde ta någon universitetsexamen, för att de hamnade i fängelse. Eller så blev de skjutna till döds.

Burma 1988: Militären massakrerar demonstranter
Klockan åtta på morgonen den 8 augusti 1988 marscherade skolelever, studenter och arbetare genom Rangoons gator för att kräva ett slut på 26 års diktatur. Militären svarade med att öppna maskingevärseld mot de fredliga demonstranterna.
Tusentals människor, varav många inte ens hade gått ut högstadiet, dog. Andra sattes i fängelse. Många studenter flydde till andra länder – som Da Do Wa, som arbetar med mänskliga rättigheter och miljöfrågor i Thailand.
– Jag har aldrig kunnat återvända till mitt hemland, berättar Da Do Wa. Studentrörelser i Burma tvingas arbeta underjordiskt. Och de bästa studenterna hamnar i militärens högskolor.
Det blev nya gatuprotester 1996 och 1998. Men nu tycks regimen ha kväst studentrörelsen – dels genom att hålla universiteten stängda av och till i flera år, dels genom att sprida ut institutionerna geografiskt och stuva om i alla utbildningar. Trots vissa tecken på politisk liberalisering är Burma en av världens hårdaste militärdiktaturer.

USA 1999: Protester mot orättvis världshandel
Plötsligt fylldes tv-rutorna av gatudemonstranter i Seattle, Washington och Prag: av unga som protesterade mot vad de uppfattade som orättvisa villkor i världshandeln. Protesterna växte och ledde till kampanjer mot Världsbanken, wto, Internationella valutafonden, McDonald’s och andra aktörer.
Men rörelsen föddes inte på gatorna, utan på universitetscampus runtom i usa. Det började med demonstrationer mot barnarbete. Studenterna krävde att deras universitet skulle sluta handla med företag med oetiska tillverkningsmetoder. Tibet är en annan fråga som engagerat många.
– De senaste åren har det bildats små fickor av aktivism här och där. Det har blivit trendigt att engagera sig i sociala frågor som rättvis handel, och Internet gör det lätt för grupper över hela landet att hålla samman. Vi är få på varje campus, men de som är med är desto mer aktiva, säger Jeremy Woodrum på Free Burma Coalition i Washington.
– I Seattle var många unga fackföreningsaktiva med. Men de som fick saker att hända och tog fysiska risker var definitivt studenter.



Studenter – seismografer som känner av förändringar

Studenter har förändrat samhällsstrukturen på ett avgörande sätt i många länder i Östeuropa, Asien, Latinamerika och Afrika de senaste decennierna. Ibland har studenters mod fått diktatorer på fall (till exempel i Indonesien 1998), men ofta har protesterna slagits ner.
– Många utvecklingsländer stänger universiteten och skickar hem studenterna när det blir oroligheter. Framför allt försöker de se till så att studenterna inte får kontakt med massmedier. Detta är ett råd som CIA gav under de amerikanska studentupproren på 60-talet och som regimerna i tredje världen använder i dag, säger idéhistorikern Crister Skoglund på Södertörns högskola som forskar om studentrörelser.
I tredje världen är studenter ofta bättre organiserade och mer vältaliga än många andra grupper. Vanligast är att de påverkar indirekt genom att rikta strålkastarljuset mot sociala och politiska problem. Får de härskare på fall beror det oftast på att regimen redan hade dålig legitimitet.
– Studenter är som seismografer som tidigt känner av förändringar i samhällsklimatet, säger Crister Skoglund. En viktig faktor är att det inte finns gamla grupperingar i studentvärlden. Studenterna byts ju ut efter några år. Det gör att studentrörelser är med sin tid och plockar upp nya idéer snabbt.
Ibland handlar protesterna om förändringar i utbildningen, undervisningsavgifter eller dåliga bostäder, ibland om krav på demokratiska reformer i hela samhället. Rörelserna är ofta oppositionella till sin natur, och kan höra hemma både till vänster och höger.
Och även om studenter ofta kämpat för ökad demokrati finns också många exempel på studentprotester med odemokratisk eller starkt nationalistisk prägel.
Den amerikanske sociologen Philip Altbach nämner i ”Student Political Activism; An International Reference Handbook” hur tyska studenter på 1930-talet tidigt stödde Adolf Hitler.
I bland annat Nigeria och Iran finns i dag studentgrupperingar som förespråkar ökad religiös fundamentalism, även om de är i minoritet.
Men den klassiska motsättningen är kanske hur studenter anser sig tala för de breda folklagren, fastän de själva tillhör en relativt privilegierad grupp.
Många forskare anser att problemet med demokratirörelsen i Kina varit just att de intellektuella hittills knappast strävat efter att förankra sina idéer hos bönder och arbetare, den stora majoriteten av landets befolkning. Det finns en aversion mot ”obildade människor” som har djupa rötter i Kina, men Crister Skoglund tar upp en allmän motsvarighet i motsatt riktning.
– Bland ”folket”, icke-studenterna, finns ofta en aversion mot intellektuella. Man litar inte riktigt på studenterna, å andra sidan är det bra om studenterna kan tala för ”folkets sak”.
– De tillhör en elit som makthavarna har svårt att slå ner – studenterna är ju inte sällan sittande eliters egna barn, säger Crister Skoglund.
Efter examen tar många studenter plats i de nya eliterna. Många av ledarna i de länder i Afrika och Asien som blev självständiga under efterkrigstiden hade exempelvis sitt ursprung i studentrörelsen.
Kanske kan alla som varit aktiva i Otpor och de andra grupperingarna bibehålla sin anda av ansvarstagande uppkäftighet, även i ett demokratiskt Serbien – men studentrörelser som sådana blir sällan långlivade.
– Studenter är bra på att prata, men sämre på att fullfölja något. De har varken makt eller pengar, men kan lyckas skapa opinioner. Blir det något gjort beror det på att andra grupper tagit över, säger Crister Skoglund och ger ett exempel:
– Studenterna i medborgarrättsrörelsen i USA fick många med sig i sina sit-ins, men det var för att kyrkor och andra grupper kom med i rörelsen som det blev bestående förändringar i samhället.


En bok om studentaktivism
Student Political Activism; An International Reference Handbook. Red. Philip G Altbach. Greenwood Press, 1989. Innehåller texter om studentprotester i ett 30-tal länder över hela världen (Sverige, USA, Kina, Filippinerna, Zambia etc).

Sajter om studentaktivism
• www.hrw.org/advocacy/academic
Human Rights Watch’s program ”Academic Freedom”, om hur studenter, forskare och universitetsanställda i världen kontrolleras och förtrycks.
• www.amnesty.se Allmänt om samvetsfångar och personer som förföljs för sitt politiska engagemang.
• www.otpor.net Allt om de serbiska studenternas rörelse.
• wicip.org/fbc/uw.htm och www.enviroweb.org/fcg/sdb/ Konkret om hur amerikanska studenter gått till väga för att påverka företag med verksamhet i Burma.