Sverige har numera en rad diplomatiska plattformar och kan bedriva utrikespolitik bilateralt, nordiskt, med EU-länderna eller i andra konstellationer. Men samtidigt utsätts de som ska sköta jobbet för besparingskrav och förändringstryck på hemmaplan. Gunilla Kinn tar tempen på ett UD där missnöjda diplomater oroar sig för sitt yrkes framtid i den svenska statsförvaltningen.
Publicerad i Magasinet NEO 2/2008, med illustrationer av Lotta Sjöberg. (Texten nedan är något längre och aningen annorlunda än den publicerade versionen.)
Ett långt blogginlägg som berättar om bakgrunden till texten finns här. Skriv gärna eventuella kommentarer i anslutning till det.
– Allmänheten hatar UD, medierna hatar UD, finansdepartementet hatar UD. Det finns en stark antipati överallt mot UD!
Det är ännu en sen övertidskväll i ett chefsrum i en av utrikesdepartementets kontorshus på nedre Norrmalm i Stockholm. En av UD:s hårt arbetande whiz kids anar en konspiration – mot hela den svenska diplomatkåren.
– Alla tycker att vi är snobbiga och elitistiska, ingen vet vad vi egentligen gör. Ingen tycks se poängen med diplomati när det finns e-post och telefoner. Helst skulle de säkert se att man lät en robot bemanna UD.
Det romantiska skimret kring diplomatkåren håller på att mattas av, i takt med att UD:s verksamhet naggas i kanten.
Även om UD ansvarar för Sveriges utrikespolitik sysslar så gott som samtliga departement, i synnerhet statsrådsberedningen, med internationella frågor i en eller annan form. Inte minst sedan Sverige blev EU-medlem 1995 får tjänstemän från regeringskansliets samtliga departement samt från myndigheter och verk – som Jordbruksdepartementet, Rikspolisstyrelsen och Fiskeriverket – åka skytteltrafik till Bryssel. Diplomaterna ser hur deras roll som generalister urholkas, i och med allt fler tillresta specialister får representera Sverige i multilaterala förhandlingar.
Så behövs UD överhuvudtaget? Det verkar i förstone rimligt att departementet skulle kunna skäras ner rejält, särskilt som Sveriges utrikespolitik i allt högre utsträckning bedrivs i EU-form.
– Utrikesdepartementet har inte haft monopol på utrikespolitik på länge. Internationaliseringen har pågått i decennier, säger Magnus Jerneck, professor i internationell politik vid Lunds universitet.
– Mängder av komplexa områden som vi traditionellt förknippar med inrikespolitik har ju blivit utrikespolitik, som miljöfrågor och brottsbekämpning. Dessutom pågår en institutionell utveckling, som innebär alltmer av ”toppmötesdiplomati” i världen. Ärendena avgörs av stats- och regeringschefer vid EU-kommissionens eller G8-gruppens sammankomster.
Internationaliseringen av såväl Sverige som andra EU-länder – innebär att respektive utrikesministers betydelse har minskat, till förmån för statsministern och fackministrarna, även om utrikesministrarna ansvarar för EU:s gemensamma utrikespolitik. Ett undantag är kanske den svenska regeringen, där statsminister Fredrik Reinfeldt gärna överlåter åt Carl Bildt att sköta utrikespolitiken.
– Det finns alltid inslag av vad vi forskare kallar ”byråkratisk konkurrens”, som när säkerhetspolitiken hamnar mellan UD, försvarsdepartementet och statsrådsberedningen, säger Magnus Jerneck.
– Men mitt intryck är ändå att den typen av politik fortfarande koordineras bäst av enheter inom UD. Det är omöjligt ha överblick över all information, det kräver UD:s kunskapsspecialisering.
Vad gör då UD, konkret? Med en travestering på ett känt uttryck kan utrikes- och säkerhetspolitik beskrivas som ”one damn thing after another”. Att bedöma kriser och katastrofer varhelst de blommar upp och sköta relationerna med andra stater är verksamhetens kärna.
Utrikesdepartementet följer från Stockholm och fältet – medelst ett hundratal ambassader, konsulat, missioner och delegationer – folkrätt och mänskliga rättigheter, utvecklingssamarbete och humanitära frågor, handelspolitik, handelsfrämjande och konsulära ärenden. Alltsammans sker med ett enormt maskineri av samtal och förhandlingar – en veritabel ”informationsinhämtningskarusell”, som en diplomat kallar det, där varje möte på ministernivå förbereds och följs upp i månadslånga processer.
Hjälp till svenskar i utlandet är ett annat viktigt uppdrag. Men UD skulle nog helst se att svenska folket slutade ta för givet att ambassaderna främst är till för att hjälpa nödställda medborgare i främmande land. I takt med svenskarnas flitiga resande och utlandsboende har dock UD:s konsulära, författningsreglerade verksamhet svällt rejält – med alltifrån utfärdande av pass till fängelsebesök och evakueringar från konfliktzoner.
Utöver regeringen, statsrådsberedningen och UD är utrikesutskottet och EU-nämnden i riksdagen viktiga aktörer för att sätta dagordningen för svensk utrikespolitik. Direkt under UD ligger därtill tio myndigheter, som Sida, Svenska Institutet, Kommerskollegiet, Exportkreditnämnden, Nordiska Afrikainstitutet och Invest in Sweden Agency.
Men fungerar verksamheten på fältet väl? Diplomaterna själva vittnar om att UD är i full färd att nedmontera sin egen kunskapsorganisation, och att deras möjligheter att göra ett bra arbete för Sverige blir alltmer kringskuren. Andra menar att själva idén med en diplomatkår är otidsenlig:
– Svensk diplomati är ganska ålderdomlig. UD-diplomaterna är ofta beroende av direktiv hemifrån. De vågar inte göra något för egen maskin, hävdar Jan Olov Agrell, biståndskonsult och före detta Sida-utsänd med mer än 30 års fälterfarenhet från länder som Indien, Zambia och Vietnam.
– Numera tycks gemensamma EU-ståndpunkter för mänskliga rättigheter och handelspolitik styra allt UD gör. Sida har ett mycket friare mandat inom ramen för utrikespolitiken – med större frihetskrav och risktagande. Vad är vitsen med att ha diplomater på plats, om de inte får ta några initiativ?
Staffan Heimerson, som konfronterats med ett antal UD-sändebud under sina decennier som kringflackande reporter, anser att kåren med undantag för de konsulära uppgifterna spelat ut sin roll:
– Diplomaterna går samma väg som tunnbindare och typografer – deras yrke går oundvikligen ur tiden! Visst finns det komplexa förhållanden där Sverige behöver ha en åsikt – men aldrig i samma utsträckning som förr, påstår han.
– Jag framför min djupaste beklagan att det romantiska och spännande med diplomatyrket försvinner, men så är det! En inte alltför underbegåvad journalist kan i dag hålla sig uppdaterad om vad som händer på alla möjliga platser i världen. Diplomaterna måste dessutom hålla truten tills de är i 55-årsåldern, de har väldigt lite nytta för all sin klyftighet. Det mesta de gör är mumbojumbo. Tiden har sprungit ifrån dem.
Det finns få saker diplomaterna är så utleda på som kommentarer à la Heimersons. Jo, det skulle vara myten om att de ständigt går på cocktailpartyn, internt kallat ”kristallkronesyndromet”. Ingen diplomat förnekar att mingel med ett champagneglas i handen på vissa poster kan vara en del av fältarbetet, men påminner också om att det är just jobb – på obetald arbetstid därtill. ”Så roligt är det inte att springa på fyra kvällsmottagningar i veckan”, säger en karriärdiplomat – men möjligheten till ett intressant samtal eller en viktig kontakt gör att de måste.
Att den diplomatiska verksamheten lika väl kan skötas slimmat från Arvfurstens palats håller de inte med om alls. Tvärtom:
– Så länge regeringar har relationer med varandra behöver någon företräda dem. Genom globaliseringen har stater fler frågor att lösa gemensamt än någonsin, eftersom beroendeförhållandena ökar. Därför torde det vara särskilt viktigt med generalister som förmår sätta komplexa internationella skeenden i ett sammanhang, säger en av dem.
I och med External Action Service – ett resultat av Lissabonfördraget som undertecknades i fjol ska en ny utrikesförvaltning, som ska sköta EU:s diplomatiska kontakter på den globala arenan, byggas upp de närmaste åren. Men det minskar inte i sig behovet att ”främja svenska intressen i världen”, UD:s affärsidé.
– Det behövs diplomater som kan värna Sveriges intressen inom ramen för EU:s utrikespolitik. Sakdepartementen deltar visserligen i Bryssel-diskussioner om sina frågor – men det handlar i första hand om en förlängd inrikespolitisk agenda. Det EU gör utanför Europa – som konfliktlösning, handelsrelationer, fredsfrämjande och samarbete i FN – ligger det på svenska diplomaters ansvar att påverka.
– Det talas ofta om att UD:s verksamhet kostar så mycket. Men ingen räknar ut vad det skulle kosta att inte bedriva den! Man biter sig i tummen om man tror att det inte får konsekvenser att skära ner den diplomatiska närvaron, säger en UD-tjänsteman.
Som exempel tar han stålbadet på den danska utrikesförvaltningen, som för några år sedan skar ner sin budget med en fjärdedel. Bland annat stängdes flera beskickningar i Mellanöstern.
– Jag är övertygad om att det bidrog till Muhammedkrisen häromåret. Danskarna hade inte längre fingret på pulsen i muslimska länder. Men när konflikten om rondellhundarna blossade upp i Sverige hade våra diplomater på plats intensiva kontakter med alla möjliga stormuftisar.
Andra exempel där UD-tjänstemän hävdar att deras känselspröt gjort skillnad gäller kriget i Irak 2003, där regeringens ställningstagande baserades på information som svårligen kunnat inhämtas från Stockholm – och FN:s Olja mot mat-program, där svenska diplomater kunde ge en helt annan bild än den som fanns att läsa i exempelvis Wall Street Journal.
Handlar det om länder som Sudan, Afghanistan eller Kosovo, där Sverige har en rad intressen, måste kvalificerad information snabbt fram från specifika källor som odlats på plats under lång tid i New York, Moskva, Genève, Washington eller var frågorna nu ligger. Ofta är ett stort antal beskickningar involverade i de flesta ärenden, inte minst när de bereds för EU-gemensamma hållningar.
Föreställningen att diplomaterna producerar en strid ström av promemorior som ”ingen läser” innan de hamnar i ett dammigt arkiv är stark. Men rapporterna är viktiga redskap för Stockholmsbaserade handläggare och den politiska ledningen. Och ett ärende i en aktuell fråga – som en initierad analys av Kanadas militära insatser i södra Afghanistan – sänds till en lång rad berörda ambassader och andra UD-enheter. En diplomats roll är i hög grad att samla information till och skriva promemorior – och ta del av dussintals varje dag på jobbet.
UD:s karaktär av allt-i-allo-organisation – departement och myndighet i samma byråkratiska kropp, lika stor som alla övriga enheter inom regeringskansliet tillsammans – skapar en rad institutionella problem, som i sin tur lett till att ett enormt budgetunderskott fått rulla från det ena året till det andra.
– Det är klassiskt inom varje lands förvaltning att UD inte går att styra, säger ambassadör Lars Danielsson, som tidigare var statssekreterare på Statsrådsberedningen under Göran Persson.
– Det har påståtts av frustrerade UD-tjänstemän att vi på statsrådsberedningen försökte styra UD. Jag håller inte med! Vi var ju bara 4–5 personer som arbetade med internationella frågor där, vi kunde knappast ta över det som hundratals diplomater arbetar med.
Det statusfyllda, omväxlande diplomatyrket hamnar ständigt i topp på begåvade studenters önskelistor. Varje år söker cirka 2 000 förhoppningsfulla till UD:s ettåriga diplomatprogram, och blott ett 20-tal antas – ofta personer som vill slippa det klämkäcka näringslivet, men ha mer action och politiskt drama än de skulle få genom exempelvis en akademisk karriär.
Det händer att välmeriterade unga lämnar tjänster på advokatbyråer och konsultfirmor med månadslöner i hundratusenkronorsklassen – ”för att få jobba med krig och fred”, som en av dem uttryckte det – för en blygsammare ersättning i utrikesförvaltningen. Ingångslönen för handläggare är i regel 24 000 kronor per månad.
Traditionellt innebär UD-tjänsten sedan nomadliv och en livslång räcka posteringar: Stockholm varvat med orter som Islamabad, Moskva, Mexico City, Genève, Addis Abeba, Buenos Aires, Rom, Canberra, Vilnius, Ottawa, Köpenhamn…
Länge var diplomatyrket en av få kvalificerade möjligheter att komma ut i världen – och även om dagens karriärdiplomater själva knappast älskar UD så tycks de älska sitt arbete. Sammanhållningen i kåren är stark för, som en diplomat med erfarenhet från flera hardship-platser uttrycker det: ”Det är ofta ensamt. Man behöver förståelsen från kolleger som vet hur det är att befinna sig ute i någon provins och lösa problem”.
Men av omvärlden känner sig diplomaterna alltså missförstådda och påhoppade. Efter flera år av kritik i medierna, ständigt övertidsarbete och nedskärningar (100 tjänster ska bort i år) är deras självbild stukad – om än med inslag av självömkan.
– Jag tror att allt är en konspiration från Göran Persson, säger diplomaten som hävdar att alla hatar UD.
Han ler bistert och förklarar hur han och många av hans kolleger anser att övriga regeringskansliet sakta men säkert försöker krossa hans kår.
Trots politiseringen av UD, ofta lett av framträdande socialdemokrater, har det ju varit något av en konservativ bastion – som gärna vårdat sin egenart och aldrig riktigt ingått i det svenska folkhemsbygget.
–Det var väl ideologiskt frestande för Göran Persson att spjälka sönder diplomatkåren, precis som läkarna, lärarna och prästerskapet redan krossats, spekulerar diplomaten.
– Den politiska ledningen har strävat efter att “modernisera” UD – vilket i själva verket inneburit att lägga ner diplomatkåren. Vissa av våra chefer kommer från andra departement och har ingen insikt om fältarbetets villkor utan har placerats på UD som redskap i en genial plan för att luckra upp. Och Carl Bildt har inte gjort något för att reversera den.
Ingen av de åtta diplomater som intervjuats för denna artikel vill citeras med namn, vare sig det gäller anklagelser mot den politiska ledningen, egna bedrifter eller uppgifter som är kända internt. Möjligen är det ryggradslöst – men förmodligen mest av allt typiskt för UD. Dels är diskretion en hederssak i diplomatkulturen, dels finns en uttalad rädsla att vara så frispråkig att man ”hamnar i arkivet”. Men det är tydligt att diplomaterna talar utifrån såväl en gammaldags skråkänsla som en genuin omsorg om diplomatyrkets generalistkärna.
– I Jantelagens Sverige ses eliter som något suspekt, så de försöker göra diplomatyrket till ett alldagligt kneg, säger en av dem.
– Nu har de gjort så att vem som helst på regeringskansliet kan söka tjänster på UD. En gång ville man först sända en ickediplomat som skulle ”främja Sverigebilden” till Moskva – utan att kunna ett ord ryska! Men man kan inte jobba där utan att tala ryska, så ambassaden ifrågasatte placeringen – och fick veta att det övergripande målet inte alls varit att främja Sverigebilden, utan att öka integration av regeringskansliet inom utrikesförvaltningen.
Det finns fler exempel på kulturkrockar. Vissa ambassader befolkas med tjänstemän utan tidigare diplomatisk erfarenhet eller vana att jobba i främmande miljöer. ”Jag ser dem inte som riktiga diplomater”, säger en ambassadör som är den enda på sin beskickning med traditionell UD-bakgrund.
Sammantaget sker en utarmning av le corps diplomatique, hävdar alla dess företrädare Neo talat med. Inte minst genom det som är Utrikesdepartementets allra hetaste samtalsämne just nu: förändringarna av utlandsstationeringsvillkoren.
Internt har frågan bubblat som i en tryckkokare i flera år. Upprörda promemorior med uträkningar och namnunderskrifter skickas mellan kontinenterna.
”Det nya avtalet ger sämre utfall för de flesta personalkategorier på nästan alla orter. […] [Det] gör det oattraktivt att ägna ett yrkesliv åt att bli en skicklig diplomat och gör det därmed svårare att upprätthålla en professionell svensk diplomatkår” står det i en skrivelse från New York-delegationen.
Från den 1 januari gäller nämligen att den flora tillägg som diplomaterna får när de är utsända räknas om och beskattas. Fortfarande gäller fri bostad, fri sjukvård och en rad andra förmåner. Men ett kollektivt ramaskri har uppstått, då många tvingas konstatera att de nu får inkomstsänkningar på – i extrema fall – upp till 22 000 kronor netto. Per månad! Det är en rejäl privatekonomisk försämring, men kanske har det också konsekvenser för svensk utrikespolitik.
Diplomaterna varnar i alla fall för att Sverige nu utan eftertanke går ifrån idén att bygga upp yrkesskicklighet genom många, varierade stationeringar. De menar att det nya avtalet mest tycks utformat för tjänstemän som ska posteras i Bryssel en period eller två, inte för ett helt liv i utrikesdepartementets tjänst på fältet.
– Jag tycker att det är trivsamt att representera Sverige. FN är en diffus och inte enkom positiv organisation. EU är intressant, men det är svårare att säga vad man representerar. De flesta av oss tycker det är roligare att jobba inom den nationella utrikesförvaltningen, säger en av alla diplomater som nu befarar att de mest kvalificerade kollegerna försvinner till någon internationell organisation, vilket i regel är betydligt mer privatekonomiskt lönsamt.
Kvar i svensk tjänst blir framöver mest diplomater med privat förmögenhet och medelmåttor – tror UD-tjänstemännen själva. Ja, en av dem beskriver rentav utrikesdepartementet som "ett sjunkande skepp".
Men ingen annan verkar ta deras varningsord på allvar, utan ser missnöjet som ett uttryck för ovilja till förändring och krasst egenintresse.
Christer Hedvall, förhandlingsdirektör på Statens arbetsgivarverk, gissar att farhågorna om att diplomatkåren lär klamra sig fast i Stockholm för att de inte har råd med fler än enstaka utlandsstationeringar är överdrivna. Professor Magnus Jerneck talar om hur diplomaterna alltid utgjort ”en fattig elit” och att man ska ta missnöjet ”med en nypa salt”. Fredrik Reinfeldt har sagt att han tänker göra ”minsta möjliga” åt det nya avtalet. Medan andra, som socialdemokraternas utrikespolitiska talesman Urban Ahlin, är bekymrade över Sveriges möjlighet att behålla kompetensen i utrikesförvaltningen.
”Kristallkronesyndromet” gör att diplomaternas löner nog måste elimineras helt om någon ska tycka synd om dem. Och vill de ha omvärldens sympatier gör de det inte lätt för sig. För många påverkas bilden av UD av det gnäll över irritationsmomenten på fältet som brukar dyka upp i de årliga stationsrapporterna och sedan leta sig in i pressen: alltför sockrade frukostflingor i Honduras, för många rumäner i poolen i Bukarest, illaluktande indier i New Delhi och brist på golfbanor i Alger. Onekligen undrar man som utomstående varför somliga alls sökt sig till arbete utomlands.
– De som sålt sina själar till UD, de har gjort det av ståndshögfärd, påstår Staffan Heimerson.
– Men oh, vad de är kvicka i skallen! Verkligen the best and the brightest. Fast om det inte finns någon marknad för de där smarta 29-åringarna och 35-åringarna så får de väl ta sin Mats ur skolan och söka jobb som omvärldsanalytiker på Ericsson eller på Världsbanken.
Diplomaterna kontrar:
– Vi på UD vill vara behövda och fortsätta arbeta just för Sverige. Men det innebär inte att vi vill jobba gratis, säger en av dem och varnar för att diplomatyrket som i svunna tider blir förunnat adeln eller andra som har råd – exempelvis fyrtioåringar som kunnat pensionera sig från investeringsbankerna i London.
– Det är inte tunnbindaryrket som går ur tiden – det är bara det att Sverige inte vill ha några tunnor. EU vill ha tunnor, och bildar en ny diplomattjänst. Se där, en europeisk tillväxtbransch.
Monday, March 10, 2008
Friday, November 30, 2007
Svarta amerikaner väljer Clinton eller Obama
Kampen om USA:s svarta väljare kan bli tuff mellan två av de kandidater som slåss om demokraternas nominering till presidentvalet. Hillary Clinton har haft en betryggande ledning i opinionen – men Barack Obamas valrörelse riktar sig alltmer mot svarta.
"Må herren ge Barack Obama vishet och styrka att ingjuta nytt mod hos människor och sätta deras hjärtan i brand!"
En av Harlems många predikanter eldar upp publiken på Apolloteatern. Drygt tusen personer har betalat 50 dollar var, för att få närvara vid detta första kampanjmöte som senatorn från Illinois håller i stadsdelen. Harlems gospelkör och den kände komikern Chris Rock står på scenen, och publiken är blandad svart och vit medelklass.
Broder Barack
"Vi förväntar oss inte att han ska vara en ny Martin Luther King. Vi accepterar honom för den han är!", säger näste talare som introducerar den demokratiske kandidaten med orden: "Broder Barack Obama - USA:s näste president! Amerika, gör dig redo!"
Under starka applåder går han upp på scenen, den förste svarte amerikan som har en reell chans att nå presidentposten. Obama håller ett långt, engagerat tal, med sitt vanliga budskap om förändring, hopp och förbättringar för vanliga amerikaner. Hillary Clintons namn nämns aldrig, men hon får flera nålstick. Som när han säger att han är "trött på när demokrater beter sig som republikaner".
Senator Clinton och senator Obama
Få andra kandidater lockar USA:s svarta väljare. Hittills har Hillary Clinton haft en rejäl ledning i opinionsmätningarna, medan utmanaren Barack Obama fått mer stöd bland vita än någon svart kandidat i USA kunnat drömma om.
Hans far kom från Kenya, men han har främst vuxit upp med sin vita mor som kom från Kansas. Vissa svarta politiker, som Charles Rangel, hävdar att Barack Obama inte är "tillräckligt svart" och har valt att stödja Hillary Clinton.
–Många afro-amerikaner har ännu inte fattat att de faktiskt har chansen att rösta fram en svart man till presidentposten, suckar Bisi Akiwowo.
Hon volonterar med att registrera väljare till primärvalet, som i New York hålls den 5 februari. I Harlem når de ut bland annat genom hårsalongerna, där många unga kvinnor samlas.
–En del säger att de inte tror att Obama kan vinna mot en republikan. Andra är rädda att han skulle bli skjuten. Och så är ju Bill Clinton väldigt populär, det gynnar Hillary.
–Som svart kvinna känns det fantastiskt att ha dem båda att välja mellan, säger Yvonne Leigh som hoppas på en debatt mellan kandidaterna i Harlem i januari.
Utanför teatern på 125:e gatan säljer några ungdomar t-tröjor, som antyder att de hoppas få se Barack Obama som president. På dem står det: "Svarta huset".
Barack Obama hoppas på fler röster bland svarta
Svarta väljare klagar ofta på att det demokratiska partiet tar deras röster för "givna". Men 90 procent av dem stödjer i regel demokraterna i val.
Ingen av de nu aktuella republikanska kandidaterna anses ha någon särskild fördel gentemot afroamerikaner, medan tre demokrater går hem väl: Hillary Clinton, Barack Obama och John Edwards.
Obama, som enligt flera mätningar nu leder knappt i Iowa, hoppas kunna vinna provvalet där den 3 januari – för att visa svarta amerikaner att han faktiskt är valbar i USA. I exempelvis South Carolina, där svarta är halva väljarkåren och vars primärval hålls några veckor efter Iowas, leder annars Clinton. Han får ett formidabelt kampanjvapen: TV-stjärnan Oprah Winfrey, som för första gången engagerar sig i en valrörelse.
I november 2008 gäller det sedan att få svarta att alls rösta – av olika anledningar är deras valdeltagande lågt.
"Må herren ge Barack Obama vishet och styrka att ingjuta nytt mod hos människor och sätta deras hjärtan i brand!"
En av Harlems många predikanter eldar upp publiken på Apolloteatern. Drygt tusen personer har betalat 50 dollar var, för att få närvara vid detta första kampanjmöte som senatorn från Illinois håller i stadsdelen. Harlems gospelkör och den kände komikern Chris Rock står på scenen, och publiken är blandad svart och vit medelklass.
Broder Barack
"Vi förväntar oss inte att han ska vara en ny Martin Luther King. Vi accepterar honom för den han är!", säger näste talare som introducerar den demokratiske kandidaten med orden: "Broder Barack Obama - USA:s näste president! Amerika, gör dig redo!"
Under starka applåder går han upp på scenen, den förste svarte amerikan som har en reell chans att nå presidentposten. Obama håller ett långt, engagerat tal, med sitt vanliga budskap om förändring, hopp och förbättringar för vanliga amerikaner. Hillary Clintons namn nämns aldrig, men hon får flera nålstick. Som när han säger att han är "trött på när demokrater beter sig som republikaner".
Senator Clinton och senator Obama
Få andra kandidater lockar USA:s svarta väljare. Hittills har Hillary Clinton haft en rejäl ledning i opinionsmätningarna, medan utmanaren Barack Obama fått mer stöd bland vita än någon svart kandidat i USA kunnat drömma om.
Hans far kom från Kenya, men han har främst vuxit upp med sin vita mor som kom från Kansas. Vissa svarta politiker, som Charles Rangel, hävdar att Barack Obama inte är "tillräckligt svart" och har valt att stödja Hillary Clinton.
–Många afro-amerikaner har ännu inte fattat att de faktiskt har chansen att rösta fram en svart man till presidentposten, suckar Bisi Akiwowo.
Hon volonterar med att registrera väljare till primärvalet, som i New York hålls den 5 februari. I Harlem når de ut bland annat genom hårsalongerna, där många unga kvinnor samlas.
–En del säger att de inte tror att Obama kan vinna mot en republikan. Andra är rädda att han skulle bli skjuten. Och så är ju Bill Clinton väldigt populär, det gynnar Hillary.
–Som svart kvinna känns det fantastiskt att ha dem båda att välja mellan, säger Yvonne Leigh som hoppas på en debatt mellan kandidaterna i Harlem i januari.
Utanför teatern på 125:e gatan säljer några ungdomar t-tröjor, som antyder att de hoppas få se Barack Obama som president. På dem står det: "Svarta huset".
Barack Obama hoppas på fler röster bland svarta
Svarta väljare klagar ofta på att det demokratiska partiet tar deras röster för "givna". Men 90 procent av dem stödjer i regel demokraterna i val.
Ingen av de nu aktuella republikanska kandidaterna anses ha någon särskild fördel gentemot afroamerikaner, medan tre demokrater går hem väl: Hillary Clinton, Barack Obama och John Edwards.
Obama, som enligt flera mätningar nu leder knappt i Iowa, hoppas kunna vinna provvalet där den 3 januari – för att visa svarta amerikaner att han faktiskt är valbar i USA. I exempelvis South Carolina, där svarta är halva väljarkåren och vars primärval hålls några veckor efter Iowas, leder annars Clinton. Han får ett formidabelt kampanjvapen: TV-stjärnan Oprah Winfrey, som för första gången engagerar sig i en valrörelse.
I november 2008 gäller det sedan att få svarta att alls rösta – av olika anledningar är deras valdeltagande lågt.
Sunday, October 14, 2007
Nordamerikas tobaksbolag säljer "svenskt" snus
Engelska språket har fått ett nytt låneord från svenskan: "snus".
I takt med att allt färre röker cigaretter försöker tobaksbolagen skapa en ny marknad för den traditionellt svenska typen av rökfri tobak. Snus säljs nu på prov i några städer i USA och Kanada.
Publicerad som helgreportage av TT den 14 oktober 2007.
–Mike försöker alltid bjuda på sådant där snus, men vi vägrar prova. En tepåse under överläppen! Nä, det är inte vår grej.
De tre unga försäljarna i en exklusiv tobaksbutik på Manhattan kan inte sluta skratta när de talar om sin kollega Mike, som använder snus av svenskt snitt. De säljer det inte i butiken; däremot står luktsnus och smaksatt tuggtobak i små dosor i ett ställ på disken, som komplement till butikens storsäljande cigarrer.
–Det är naturligt för människor att ha någon form av tobak i munnen – vare sig det är en cigarett, en cigarr, tuggtobak eller snus, påstår James Angiola i en paus i fnissandet.
Själv har han varvat cigaretter och tuggtobak, men slutade med det senare, eftersom det kräver att man använder spottkopp.
– Ja, det är lite äckligt – och vi säljer inte mycket av det. Själv använde jag det bara när jag skulle flyga och inte fick röka, säger han.
Så muttrar han argt över 2003 års rökförbud på restauranger och andra offentliga platser i New York.
–Det är möjligt att efterfrågan på snus blir stor, större ju fler antiröklagar som stiftas i USA. Det handlar om marknadsföring – och ingen tvivlar väl på att tobaksbolagen kan sätta in stora resurser på att sälja tepåsar om de vill.
Fuktiga prillor
Bolag som Philip Morris och R J Reynolds Tobacco har sneglat på tobaksvanorna i Sverige, när de nu börjat tillverka och provsälja fuktigt, pastöriserat snus i USA och Kanada.
Eftersom miljoner amerikaner slutar röka eller skär ner på antalet cigaretter – vare sig det är för att slippa lungcancer, eller för att rökning förbjuds på alltfler platser – försöker tobaksbolagen hitta nya kunder. Ett sätt är att marknadsföra cigaretter i u-länderna; ett annat att uppmuntra amerikaner till snusande. De forskningsrapporter som säger att våtsnus reducerar hälsoriskerna med tobak är välkomna i sammanhanget.
–Våra konsumenter sade att de vill ha ett rökfritt alternativ – men de vill slippa spotta, som de måste göra med tuggtobak. Så vi började titta på de svenska erfarenheterna, säger David Sutton.
Han är talesman för tobaksjätten Philip Morris, använder själv Marlboro Snus regelbundet _ och rabblar snabbt industrins vanliga försäkringar om att de inte vill skapa nya nikotinister, bara hjälpa dem som redan röker. Det låter snudd på som välgörenhet att erbjuda konsumenterna rökfri tobak, samtidigt som det är en del av bolagets "tillväxtstrategi".
Dosor på försök
Än så länge säljs det våta snuset bara på prov, i butiker i Dallas/Fort Worth i Texas och Indianapolis i Indiana (kanadensiska Edmonton är försöksort för ett annat bolag). Där kan kunder som köper cigaretter få en snusdosa på köpet – men det är inte de runda dosorna som är vanliga i Sverige, utan en rektangulär form med portionsförpackade prillor.
–Vi har valt att använda ordet "snus", istället för "snuff", för att visa att det är en ny produkt. Än så länge verkar det som om de som provar blir nöjda.
David Sutton betonar att Philip Morris inte påstår att snus är hälsosammare än cigaretter, att det trycks varningstexter på snusdosorna – och det absolut inte handlar om att locka unga att börja använda tobak.
Sanningsvittne
– Ha, jag vet hur de tänker, säger Jeff Wigand bistert.
– Tobaksbolagen månar om sina vinster. Om det bara handlade om att skaffa rökfria alternativ kunde de väl sälja nikotinplåster! Men deras tillväxt kräver att de får in tusentals nya om dagen som kan bli nikotinberoende.
Jeff Wigand var på 90-talet huvudvittne i den rättsprocess som flera amerikanska delstater vann mot tobaksindustrin. Innan han 1993 fick sparken var han forskningschef för Brown & Williamson i Kentucky, och gjorde sensation när han gick ut och talade offentligt om hur bolagen ljög och hemlighöll fakta om nikotinets hälsovådor. Hans story blev 1999 till Hollywoodfilmen "Insider".
Nu driver Wigand organisationen Smokefree Kids, och besöker skolor för att informera om hur beroendeframkallande nikotin är. Han är konsult åt organisationer och myndigheter som vill reglera rökande, och har varit inblandad i rökförbuden i såväl New York som Italien.
–Jag har redan sett unga med snusdosor i skolorna, även barn i sjuårsåldern. Det är klart att bolagen ser snus som en inkörsport för att få unga att börja använda tobak.
Gunilla Kinn/TT
Delade åsikter om snusets farlighet
Inför EU-inträdet 1995 fick Sverige undantag från det förbud mot snus som av hälsoskäl gäller i unionen. EG/EU grundade i början av 90-talet förbudet på en rapport från Världshälsoorganisationen, WHO, som visade på ett samband mellan snusande och cancer. Denna forskning handlade dock inte om den typ av pastöriserat snus som säljs i Sverige, och senare studier har ifrågasatt sambandet.
Två läger finns i debatten: de som anser att snus trots hälsorisker – som munhålecancer – ändå är ett bättre alternativ till cigarettrökning ("skademinskningsprincipen") och de som anser att snus är farligt nog i sig för att förbjudas.
I USA och Kanada har debatten kring "svenskt" snus knappast hunnit komma igång på allvar, men en rapport från statliga Health Canada rekommenderade 2006 inbitna nikotinister att övergå till snus om de inte kunde sluta röka.
I takt med att allt färre röker cigaretter försöker tobaksbolagen skapa en ny marknad för den traditionellt svenska typen av rökfri tobak. Snus säljs nu på prov i några städer i USA och Kanada.
Publicerad som helgreportage av TT den 14 oktober 2007.
–Mike försöker alltid bjuda på sådant där snus, men vi vägrar prova. En tepåse under överläppen! Nä, det är inte vår grej.
De tre unga försäljarna i en exklusiv tobaksbutik på Manhattan kan inte sluta skratta när de talar om sin kollega Mike, som använder snus av svenskt snitt. De säljer det inte i butiken; däremot står luktsnus och smaksatt tuggtobak i små dosor i ett ställ på disken, som komplement till butikens storsäljande cigarrer.
–Det är naturligt för människor att ha någon form av tobak i munnen – vare sig det är en cigarett, en cigarr, tuggtobak eller snus, påstår James Angiola i en paus i fnissandet.
Själv har han varvat cigaretter och tuggtobak, men slutade med det senare, eftersom det kräver att man använder spottkopp.
– Ja, det är lite äckligt – och vi säljer inte mycket av det. Själv använde jag det bara när jag skulle flyga och inte fick röka, säger han.
Så muttrar han argt över 2003 års rökförbud på restauranger och andra offentliga platser i New York.
–Det är möjligt att efterfrågan på snus blir stor, större ju fler antiröklagar som stiftas i USA. Det handlar om marknadsföring – och ingen tvivlar väl på att tobaksbolagen kan sätta in stora resurser på att sälja tepåsar om de vill.
Fuktiga prillor
Bolag som Philip Morris och R J Reynolds Tobacco har sneglat på tobaksvanorna i Sverige, när de nu börjat tillverka och provsälja fuktigt, pastöriserat snus i USA och Kanada.
Eftersom miljoner amerikaner slutar röka eller skär ner på antalet cigaretter – vare sig det är för att slippa lungcancer, eller för att rökning förbjuds på alltfler platser – försöker tobaksbolagen hitta nya kunder. Ett sätt är att marknadsföra cigaretter i u-länderna; ett annat att uppmuntra amerikaner till snusande. De forskningsrapporter som säger att våtsnus reducerar hälsoriskerna med tobak är välkomna i sammanhanget.
–Våra konsumenter sade att de vill ha ett rökfritt alternativ – men de vill slippa spotta, som de måste göra med tuggtobak. Så vi började titta på de svenska erfarenheterna, säger David Sutton.
Han är talesman för tobaksjätten Philip Morris, använder själv Marlboro Snus regelbundet _ och rabblar snabbt industrins vanliga försäkringar om att de inte vill skapa nya nikotinister, bara hjälpa dem som redan röker. Det låter snudd på som välgörenhet att erbjuda konsumenterna rökfri tobak, samtidigt som det är en del av bolagets "tillväxtstrategi".
Dosor på försök
Än så länge säljs det våta snuset bara på prov, i butiker i Dallas/Fort Worth i Texas och Indianapolis i Indiana (kanadensiska Edmonton är försöksort för ett annat bolag). Där kan kunder som köper cigaretter få en snusdosa på köpet – men det är inte de runda dosorna som är vanliga i Sverige, utan en rektangulär form med portionsförpackade prillor.
–Vi har valt att använda ordet "snus", istället för "snuff", för att visa att det är en ny produkt. Än så länge verkar det som om de som provar blir nöjda.
David Sutton betonar att Philip Morris inte påstår att snus är hälsosammare än cigaretter, att det trycks varningstexter på snusdosorna – och det absolut inte handlar om att locka unga att börja använda tobak.
Sanningsvittne
– Ha, jag vet hur de tänker, säger Jeff Wigand bistert.
– Tobaksbolagen månar om sina vinster. Om det bara handlade om att skaffa rökfria alternativ kunde de väl sälja nikotinplåster! Men deras tillväxt kräver att de får in tusentals nya om dagen som kan bli nikotinberoende.
Jeff Wigand var på 90-talet huvudvittne i den rättsprocess som flera amerikanska delstater vann mot tobaksindustrin. Innan han 1993 fick sparken var han forskningschef för Brown & Williamson i Kentucky, och gjorde sensation när han gick ut och talade offentligt om hur bolagen ljög och hemlighöll fakta om nikotinets hälsovådor. Hans story blev 1999 till Hollywoodfilmen "Insider".
Nu driver Wigand organisationen Smokefree Kids, och besöker skolor för att informera om hur beroendeframkallande nikotin är. Han är konsult åt organisationer och myndigheter som vill reglera rökande, och har varit inblandad i rökförbuden i såväl New York som Italien.
–Jag har redan sett unga med snusdosor i skolorna, även barn i sjuårsåldern. Det är klart att bolagen ser snus som en inkörsport för att få unga att börja använda tobak.
Gunilla Kinn/TT
Delade åsikter om snusets farlighet
Inför EU-inträdet 1995 fick Sverige undantag från det förbud mot snus som av hälsoskäl gäller i unionen. EG/EU grundade i början av 90-talet förbudet på en rapport från Världshälsoorganisationen, WHO, som visade på ett samband mellan snusande och cancer. Denna forskning handlade dock inte om den typ av pastöriserat snus som säljs i Sverige, och senare studier har ifrågasatt sambandet.
Två läger finns i debatten: de som anser att snus trots hälsorisker – som munhålecancer – ändå är ett bättre alternativ till cigarettrökning ("skademinskningsprincipen") och de som anser att snus är farligt nog i sig för att förbjudas.
I USA och Kanada har debatten kring "svenskt" snus knappast hunnit komma igång på allvar, men en rapport från statliga Health Canada rekommenderade 2006 inbitna nikotinister att övergå till snus om de inte kunde sluta röka.
Friday, October 12, 2007
Gore tippas bli Vita husets klimatambassadör
New York (TT)
Att Nobels fredspris i år tilldelas klimataktivisten Al Gore har satt fart på spekulationerna om att den förre vicepresidenten borde ställa upp i 2008 års presidentval.
Al Gore får ständigt frågan – och varje gång förnekar han alla planer på att åter söka jobbet som USA:s president. Han brukar säga att hans mål är att få alla kandidater att tala klimatpolitik.
Och varför skulle han vilja pulsa i New Hampshires snödrivor och kampanja i Iowas bondbygder till vinterns primärval? Efter några år som osynlig förlorare efter valet 2000 tas Gore nu emot som en rockstjärna, och kan få vilken ledare som helst att lyssna till hans budskap om global uppvärmning. Som presidentkandidat skulle hans roll bli mindre fri.
Nätrötter
Men demokratiska gräsrotsgrupper runtom i USA noterar att han inte uteslutit något, och hoppas att de kan övertala honom. Grupperna är små – men många. De finns på Internet, främst sajten Draft Gore ("Värva Gore").
Häromdagen vädjade rörelsen i ett öppet brev i New York Times till Al Gore att ställa upp - för att de anser att det är hans moraliska plikt. Och de använde högstämda ord:
"Herr vicepresident, det finns tid för politiker och det finns tid för hjältar. Amerika och Jorden behöver en hjälte nu. . . Snälla, anta den här utmaningen, annars får du och miljoner människor leva i ovetskap om hur det hade kunnat bli".
Förre presidenten och fredspristagaren Jimmy Carter har ringt Al Gore och tjatat om att han ska ställa upp – så många gånger att Gore bett honom sluta, berättade Carter i en tv-intervju på fredagen.
Mot Irakkriget
Fredspriset dämpade inte anhängarnas entusiasm, tvärtom. Men det är inte Al Gores engagemang för klimatfrågorna som främst väcker förhoppningar – utan en kombination av flera saker.
Där finns en stark känsla av att Gore var den rättmätige segraren i valet 2000, och därför "borde" få chans att avlösa George W Bush i Vita huset. Dessutom handlar det om att Gore tidigt var emot Irakkriget, och där har opinionen hunnit i kapp.
Han uppfattas också som en god ledare, som skulle ha en bättre chans än andra demokratiska kandidater – som Hillary Clinton – att vinna valet. Att han på senare år fått utlopp för sitt miljöengagemang – som medarbetarna bad honom tona ner – har visat att han inte var den tråkige "Al Bore" han utmålades som i valkampanjen 2000.
Ambassadör
Såväl Hillary Clinton som John Edwards kom på fredagen med positiva uttalanden om att Al Gore fått dela Nobels fredspris. Konservativa kommentatorer påminde dock om Gores hyckleri med sitt jetflygande, utmålade honom som utvecklingspessimist och menade att Nobels fredspris nu förlorar i styrka.
Enligt sajten www.politico.com surras det i Washington om att Al Gore snarare än att kandidera till Vita huset skulle kunna bli ett slags resande ambassadör i globala klimatfrågor - i händelse av en demokratisk seger.
Gunilla Kinn/TT
Att Nobels fredspris i år tilldelas klimataktivisten Al Gore har satt fart på spekulationerna om att den förre vicepresidenten borde ställa upp i 2008 års presidentval.
Al Gore får ständigt frågan – och varje gång förnekar han alla planer på att åter söka jobbet som USA:s president. Han brukar säga att hans mål är att få alla kandidater att tala klimatpolitik.
Och varför skulle han vilja pulsa i New Hampshires snödrivor och kampanja i Iowas bondbygder till vinterns primärval? Efter några år som osynlig förlorare efter valet 2000 tas Gore nu emot som en rockstjärna, och kan få vilken ledare som helst att lyssna till hans budskap om global uppvärmning. Som presidentkandidat skulle hans roll bli mindre fri.
Nätrötter
Men demokratiska gräsrotsgrupper runtom i USA noterar att han inte uteslutit något, och hoppas att de kan övertala honom. Grupperna är små – men många. De finns på Internet, främst sajten Draft Gore ("Värva Gore").
Häromdagen vädjade rörelsen i ett öppet brev i New York Times till Al Gore att ställa upp - för att de anser att det är hans moraliska plikt. Och de använde högstämda ord:
"Herr vicepresident, det finns tid för politiker och det finns tid för hjältar. Amerika och Jorden behöver en hjälte nu. . . Snälla, anta den här utmaningen, annars får du och miljoner människor leva i ovetskap om hur det hade kunnat bli".
Förre presidenten och fredspristagaren Jimmy Carter har ringt Al Gore och tjatat om att han ska ställa upp – så många gånger att Gore bett honom sluta, berättade Carter i en tv-intervju på fredagen.
Mot Irakkriget
Fredspriset dämpade inte anhängarnas entusiasm, tvärtom. Men det är inte Al Gores engagemang för klimatfrågorna som främst väcker förhoppningar – utan en kombination av flera saker.
Där finns en stark känsla av att Gore var den rättmätige segraren i valet 2000, och därför "borde" få chans att avlösa George W Bush i Vita huset. Dessutom handlar det om att Gore tidigt var emot Irakkriget, och där har opinionen hunnit i kapp.
Han uppfattas också som en god ledare, som skulle ha en bättre chans än andra demokratiska kandidater – som Hillary Clinton – att vinna valet. Att han på senare år fått utlopp för sitt miljöengagemang – som medarbetarna bad honom tona ner – har visat att han inte var den tråkige "Al Bore" han utmålades som i valkampanjen 2000.
Ambassadör
Såväl Hillary Clinton som John Edwards kom på fredagen med positiva uttalanden om att Al Gore fått dela Nobels fredspris. Konservativa kommentatorer påminde dock om Gores hyckleri med sitt jetflygande, utmålade honom som utvecklingspessimist och menade att Nobels fredspris nu förlorar i styrka.
Enligt sajten www.politico.com surras det i Washington om att Al Gore snarare än att kandidera till Vita huset skulle kunna bli ett slags resande ambassadör i globala klimatfrågor - i händelse av en demokratisk seger.
Gunilla Kinn/TT
Sunday, September 30, 2007
Nu jagar alla Hillary
New York (TT)
Några månader före vinterns primärval i USA har senator Hillary Clinton en stabil ledning i opinionsmätningarna. Nu lär de demokratiska motkandidaterna bli aggressivare.
- Let's go! ropar Barack Obama när han avslutar sitt tal på Washington Square, klassisk mark för politiska manifestationer.
- Let's go change the world!
Publiken jublar. "Barack rockar", står det på ett plakat. Den karismatiske senatorn från Illinois låter som en predikant och tas emot som en rockstjärna.
- Jag njöt av talet varje minut, säger Lameek Escort entusiastiskt efteråt.
- Baracks tal om förändring är vad vi behöver - en politiker som bryr sig om sjukvård och inte om oljebolag.
TT: Och Hillary Clinton?
- Jag kan tänka mig att rösta på henne också. För rösta ska jag.
Partibyte
De flesta i publiken är i 20- och 30-årsåldern. Men inte alla:
- Jag är udda här - en vit, medelålders kvinna som fyllt 50. Jag har varit republikan sedan jag var 18. Men nu har jag bestämt mig för att engagera mig för Barack!
Molly Sword McDonough har kört från södra New Jersey för att få se sin nye idol. Hon köper en T-tröja med hans porträtt och fyller i en blankett för att donera pengar.
- George Bush fick min röst i valen 2000 och 2004. Jag ville tro på honom, men känner mig lurad.
Inte Hillary
Det är Irakkriget som nu fått Molly Sword McDonough att ta avstånd från Bush. Men det är Obama som fått henne att byta parti.
- Han inspirerar mig! Han känns äkta.
Blir senator Clinton demokraternas kandidat tänker McDonough rösta republikanskt, trots att hon inte brinner för någon av de kandidater som kan bli aktuella. Hon avskyr nämligen såväl Bill som Hillary Clinton.
- Vi som är moderata republikaner eller oberoende och inte gillar Hillary syns inte i primärvalen. Demokraterna tar en stor risk om de nominerar henne.
Rejäl ledning
Men Hillary Clintons ledning över Barack Obama och John Edwards är stor, och mer övertygande än Rudy Giulianis på den republikanska sidan.
- Alla känner igen hennes namn. Hon har bra nätverk för att samla in pengar och skaffa medarbetare, säger statsvetaren Andrew Dowdle på University of Arkansas.
- Normalt har republikanerna tidigt en tydlig ledare, medan det brukar vara mer flytande bland demokraterna. Nu är det omvänt, det är henne alla jagar.
Professor Dowdle tror att om Clinton snubblar skulle det bero på någon bidragsskandal.
- Det är nackdelen med nätverken. Hon uppfattas som det demokratiska etablissemangets kandidat, säger han.
- Hillary Clinton har lyckats väl hittills. Det betyder inte att hon inte kan få problem - men Barack Obamas tid för att komma ikapp rinner ut.
Gunilla Kinn/TT
Fakta:
Hillary har ledartröjan
Andel sympatisörer för respektive parti som i september kunde tänka sig att stödja respektive kandidat:
DEMOKRATERNA
Hillary Clinton 47 procent
Barack Obama 25 procent
John Edwards 11 procent
REPUBLIKANERNA
Rudy Giuliani 30 procent
Fred Thompson 22 procent
John McCain 18 procent
Mitt Romney 7 procent
När opinionsinstituten matchar kandidaterna mot varandra i fiktiva presidentval vinner i regel demokraten. Hillary Clinton skulle till exempel slå Rudy Giuliani - men bara med i snitt fem procentenheter. Barack Obamas marginal gentemot Giuliani är ännu mindre. Ingen republikan förutom Giuliani slår någon demokrat.
Källor: USA Today/Gallup, RealClearPolitics.
Några månader före vinterns primärval i USA har senator Hillary Clinton en stabil ledning i opinionsmätningarna. Nu lär de demokratiska motkandidaterna bli aggressivare.
- Let's go! ropar Barack Obama när han avslutar sitt tal på Washington Square, klassisk mark för politiska manifestationer.
- Let's go change the world!
Publiken jublar. "Barack rockar", står det på ett plakat. Den karismatiske senatorn från Illinois låter som en predikant och tas emot som en rockstjärna.
- Jag njöt av talet varje minut, säger Lameek Escort entusiastiskt efteråt.
- Baracks tal om förändring är vad vi behöver - en politiker som bryr sig om sjukvård och inte om oljebolag.
TT: Och Hillary Clinton?
- Jag kan tänka mig att rösta på henne också. För rösta ska jag.
Partibyte
De flesta i publiken är i 20- och 30-årsåldern. Men inte alla:
- Jag är udda här - en vit, medelålders kvinna som fyllt 50. Jag har varit republikan sedan jag var 18. Men nu har jag bestämt mig för att engagera mig för Barack!
Molly Sword McDonough har kört från södra New Jersey för att få se sin nye idol. Hon köper en T-tröja med hans porträtt och fyller i en blankett för att donera pengar.
- George Bush fick min röst i valen 2000 och 2004. Jag ville tro på honom, men känner mig lurad.
Inte Hillary
Det är Irakkriget som nu fått Molly Sword McDonough att ta avstånd från Bush. Men det är Obama som fått henne att byta parti.
- Han inspirerar mig! Han känns äkta.
Blir senator Clinton demokraternas kandidat tänker McDonough rösta republikanskt, trots att hon inte brinner för någon av de kandidater som kan bli aktuella. Hon avskyr nämligen såväl Bill som Hillary Clinton.
- Vi som är moderata republikaner eller oberoende och inte gillar Hillary syns inte i primärvalen. Demokraterna tar en stor risk om de nominerar henne.
Rejäl ledning
Men Hillary Clintons ledning över Barack Obama och John Edwards är stor, och mer övertygande än Rudy Giulianis på den republikanska sidan.
- Alla känner igen hennes namn. Hon har bra nätverk för att samla in pengar och skaffa medarbetare, säger statsvetaren Andrew Dowdle på University of Arkansas.
- Normalt har republikanerna tidigt en tydlig ledare, medan det brukar vara mer flytande bland demokraterna. Nu är det omvänt, det är henne alla jagar.
Professor Dowdle tror att om Clinton snubblar skulle det bero på någon bidragsskandal.
- Det är nackdelen med nätverken. Hon uppfattas som det demokratiska etablissemangets kandidat, säger han.
- Hillary Clinton har lyckats väl hittills. Det betyder inte att hon inte kan få problem - men Barack Obamas tid för att komma ikapp rinner ut.
Gunilla Kinn/TT
Fakta:
Hillary har ledartröjan
Andel sympatisörer för respektive parti som i september kunde tänka sig att stödja respektive kandidat:
DEMOKRATERNA
Hillary Clinton 47 procent
Barack Obama 25 procent
John Edwards 11 procent
REPUBLIKANERNA
Rudy Giuliani 30 procent
Fred Thompson 22 procent
John McCain 18 procent
Mitt Romney 7 procent
När opinionsinstituten matchar kandidaterna mot varandra i fiktiva presidentval vinner i regel demokraten. Hillary Clinton skulle till exempel slå Rudy Giuliani - men bara med i snitt fem procentenheter. Barack Obamas marginal gentemot Giuliani är ännu mindre. Ingen republikan förutom Giuliani slår någon demokrat.
Källor: USA Today/Gallup, RealClearPolitics.
Tuesday, September 18, 2007
En dag med konst i Richistan/The Hamptons
Publicerat i Civilekonomen, september 2007
Redan i den chartrade bussen mot The Hamptons konverserades det om årgångschampagne – och när vi hunnit halvvägs ut på Long Island serverades lyxiga lunchlådor med cous cous-sallad, från chica snabbköpet Dean&DeLuca.
Det var en solig lördag i juli. Vi var på väg till ett exklusivt besök hemma hos två lyckade konstsamlarpar i yngre medelåldern, the Daneks och the Tighes, representerade i Guggenheim-museets inköpskommittéer, som lovat att visa sina verk för oss medlemmar i Young Collectors Council. Utflykten var ett av museets alla evenemang för att knyta upp morgondagens mecenater.
Konkurrensen om New Yorks konstintresserade, någorlunda välbärgade i 20-, 30- och 40-årsåldern – vars tid är mer av en bristvara än deras pengar – är nämligen stenhård. Inget större museum med självaktning nöjer sig med en simpel vänförening, utan har dessutom en arena för de yngre som bör framstå som The Place to Be.
Museum of Modern Art har sina Junior Associates, Metropolitan Museum of Art samlar unga medlemmar i The Apollo Circle, och på Whitney Museum of American Art heter det Whitney Contemporaries. Tillsammans med Young Collectors Council blir det väl ett par tusen personer totalt.
Mingeltillställningar med Moët&Chandon och snittar, Yves Saint Laurent-sponsrade galamiddagar, specialvisningar, ateljébesök och gemensamma resor till konstbiennalerna i Venedig och Sao Paolo är några av museernas glamourösa metoder för att stärka lojalitetsbanden med sina unga hang arounds. Guggenheim ordnar rentav klubbkvällar med disc jockeys i sin berömda spiralformade rotunda, för att flirta med det uppväxande släktet donatorer.
Syftet är att få medlemmarna att skänka pengar till inköp åt respektive museums samlingar. Vänjer man dem vid att ge små belopp nu kan det bli större i framtiden, när de hunnit bli äldre och riktigt täta. Min stolsgranne på bussen berättade om hur hon jobbar på Guggenheim med att snärja förmögna, som kan bidra till att museets drift kan hållas rullande. "Rika privatpersoner som skänker medel kontinuerligt är mycket viktigare för oss än företagssponsorer”, sade hon glatt. Sådan avdragsgill filantropi är som bekant vad som håller det amerikanska kulturlivet igång.
Själv gick jag med i Young Collectors Council mest av ren nyfikenhet på hur det kan gå till i New Yorks grädda. Hemma hos paren i South och East Hampton den där julilördagen kände jag mig som en voyeuristisk katt bland hermelinerna. Äntligen skulle jag få besöka det mytomspunna Richistan – det av dollarmångmiljonärer bebodda rike, som journalisten Robert Frank nyligen beskrivit i en initierad inifrånskildring.
The Hamptons är centrala orter i Richistan – något av Manhattan-bornas Dalarö eller Torekov på steroider – och the Daneks och the Tighes residens gick inte av för hackor:
Enorma villor för helgbruk i topplägen nära havet, pooler och tennisbana, personal inhyrd för att servera oss gäster iste på terrassen, Reuters-skärmar på rad i arbetsrummet – och väggarna fullhängda med verk av Damien Hirst, Anesh Kapoor, Richard Prince och andra samtidskonstens fixstjärnor. Genom att tjuvlyssna på en konversation och jämföra med priserna hos en fastighetsmäklare insåg jag att strandvillan vi gästade har ett marknadsvärde på sisådär 20 miljoner – dollar.
Vad konsten kan ha varit värd vågar jag inte ens tänka på. Men uppenbarligen var den inköpt med goda ögon för konst och kassaflödet från framgångsrik hedgefondsförvaltning i skön förening.
Konst och kapital har alltid gått hand i hand. Det är nog inte så mycket ärvda “old money” som friska pengar från hedgefonder, medieföretag, advokatfirmor och reklambyråer som pumpas in i samtida konstnärsskap och samlingar – de egna såväl som museernas. Som rika genom alla tider försöker New Englands finanslejon skaffa sig kulturell status. Många av Richistans invånare har lyckats med det just genom samtidskonsten.
Femhundra surt förvärvade dollar per år kostar det mig att få tillträde till svanstippen av samlarskaran – tala om att försöka köpa sig status.
Gunilla Kinn
Redan i den chartrade bussen mot The Hamptons konverserades det om årgångschampagne – och när vi hunnit halvvägs ut på Long Island serverades lyxiga lunchlådor med cous cous-sallad, från chica snabbköpet Dean&DeLuca.
Det var en solig lördag i juli. Vi var på väg till ett exklusivt besök hemma hos två lyckade konstsamlarpar i yngre medelåldern, the Daneks och the Tighes, representerade i Guggenheim-museets inköpskommittéer, som lovat att visa sina verk för oss medlemmar i Young Collectors Council. Utflykten var ett av museets alla evenemang för att knyta upp morgondagens mecenater.
Konkurrensen om New Yorks konstintresserade, någorlunda välbärgade i 20-, 30- och 40-årsåldern – vars tid är mer av en bristvara än deras pengar – är nämligen stenhård. Inget större museum med självaktning nöjer sig med en simpel vänförening, utan har dessutom en arena för de yngre som bör framstå som The Place to Be.
Museum of Modern Art har sina Junior Associates, Metropolitan Museum of Art samlar unga medlemmar i The Apollo Circle, och på Whitney Museum of American Art heter det Whitney Contemporaries. Tillsammans med Young Collectors Council blir det väl ett par tusen personer totalt.
Mingeltillställningar med Moët&Chandon och snittar, Yves Saint Laurent-sponsrade galamiddagar, specialvisningar, ateljébesök och gemensamma resor till konstbiennalerna i Venedig och Sao Paolo är några av museernas glamourösa metoder för att stärka lojalitetsbanden med sina unga hang arounds. Guggenheim ordnar rentav klubbkvällar med disc jockeys i sin berömda spiralformade rotunda, för att flirta med det uppväxande släktet donatorer.
Syftet är att få medlemmarna att skänka pengar till inköp åt respektive museums samlingar. Vänjer man dem vid att ge små belopp nu kan det bli större i framtiden, när de hunnit bli äldre och riktigt täta. Min stolsgranne på bussen berättade om hur hon jobbar på Guggenheim med att snärja förmögna, som kan bidra till att museets drift kan hållas rullande. "Rika privatpersoner som skänker medel kontinuerligt är mycket viktigare för oss än företagssponsorer”, sade hon glatt. Sådan avdragsgill filantropi är som bekant vad som håller det amerikanska kulturlivet igång.
Själv gick jag med i Young Collectors Council mest av ren nyfikenhet på hur det kan gå till i New Yorks grädda. Hemma hos paren i South och East Hampton den där julilördagen kände jag mig som en voyeuristisk katt bland hermelinerna. Äntligen skulle jag få besöka det mytomspunna Richistan – det av dollarmångmiljonärer bebodda rike, som journalisten Robert Frank nyligen beskrivit i en initierad inifrånskildring.
The Hamptons är centrala orter i Richistan – något av Manhattan-bornas Dalarö eller Torekov på steroider – och the Daneks och the Tighes residens gick inte av för hackor:
Enorma villor för helgbruk i topplägen nära havet, pooler och tennisbana, personal inhyrd för att servera oss gäster iste på terrassen, Reuters-skärmar på rad i arbetsrummet – och väggarna fullhängda med verk av Damien Hirst, Anesh Kapoor, Richard Prince och andra samtidskonstens fixstjärnor. Genom att tjuvlyssna på en konversation och jämföra med priserna hos en fastighetsmäklare insåg jag att strandvillan vi gästade har ett marknadsvärde på sisådär 20 miljoner – dollar.
Vad konsten kan ha varit värd vågar jag inte ens tänka på. Men uppenbarligen var den inköpt med goda ögon för konst och kassaflödet från framgångsrik hedgefondsförvaltning i skön förening.
Konst och kapital har alltid gått hand i hand. Det är nog inte så mycket ärvda “old money” som friska pengar från hedgefonder, medieföretag, advokatfirmor och reklambyråer som pumpas in i samtida konstnärsskap och samlingar – de egna såväl som museernas. Som rika genom alla tider försöker New Englands finanslejon skaffa sig kulturell status. Många av Richistans invånare har lyckats med det just genom samtidskonsten.
Femhundra surt förvärvade dollar per år kostar det mig att få tillträde till svanstippen av samlarskaran – tala om att försöka köpa sig status.
Gunilla Kinn
Saturday, September 15, 2007
"Framtiden tillhör historieberättarna"
Intervjun publicerad i tidningen Arbetsmarknaden 8/2007 (med porträttfotografier av Martin Adolfsson)
Just som vi börjat vänja oss vid tanken på att mängder av arbetstillfällen i västerländskt ägda bolag hamnar hos underleverantörer i Asien är det dags att inse att även traditionella tjänstemannayrken berörs av globaliseringen: Inte bara industriarbetare, utan också jurister, läkare och revisorer utsätts för konkurrens och pressade löner.
Den amerikanske författaren Daniel Pink menar att framtidens arbetsmarknad kommer att gynna dem som besitter kreativitet, fantasi, empati, intuition, formsinne och helhetstänkande, eftersom dessa egenskaper inte går att utlokalisera.
Pink slog igenom som uttolkare av samtidsandan i slutet av 90-talet, då han skrev texter om ”Free Agent Nation” – att alltfler människor i USA istället för att jobba som löntagare blir sina egna, och om hur gränsen mellan företagare och anställda luckras upp. Men nu handlar det om hjärnan.
Tre megatrender som börjar på A – förutom utlokaliseringen till Asien även ”automatisering” och ”abundans” – gör enligt Pink nämligen att samhällets efterfrågan förskjuts från vänster till höger hjärnhalvas områden. Hans resonemang om hur vi måste använda hela hjärnan bättre har gjort honom till en efterfrågad föreläsare på skolor, företag, mässor och idékonferenser runtom USA, Europa och Asien.
Under ett samtal på ett av sina ”kontor” i USA:s huvudstad Washington – Starbucks-kedjans kafé i Georgetown – utvecklar han sina tankar om hur hjärnhalvorna hänger ihop med morgondagens arbetsmarknad.
Vad är huvudbudskapet i din bok A Whole New Mind?
– Att framtiden inte längre tillhör människor som styrs bara av vänster hjärnhalva och som resonerar snabbt och logiskt som datorer. För sådant har vi ju datorer till! Vi håller på att lämna informationssamället, som krävde ett rationellt och linjärt tänkande, och går in i vad jag kallar konceptsamhället. Det innnebär att de klarar sig bäst som skapar konstnärliga och känslomässiga värden, som hittar mönster och ser helheter, som kan berätta historier och hitta på saker som folk inte visste att de ville ha. Allt detta är sådant som styrs av höger hjärnhalva. Egenskaper som hör ihop med vänster hjärnhalva är fortfarande nödvändiga – men de räcker inte!
Tre A:n är en röd tråd i din bok – vilka?
– Asien, automatisering och abundans, alltså överflöd. Det här är tre krafter som förändrar samhället och arbetsmarknaden på ett genomgripande sätt – och det går snabbt.
Hur menar du?
– Om vi börjar med Asien är det ju så att kvalificerade arbetsuppgifter som ändå är rutinartade utlokaliseras dit – främst till Kina och Indien, men även till exempelvis Filippinerna och Malaysia.
– ”Outsourcing” handlar inte längre bara om fabriksjobb, och dataprogrammerare i Bangalore är inte de enda indiska akademiker som anlitas av amerikanska företag. Den tekniska utvecklingen gör det så lätt att skicka information runt jordklotet att engelskspråkiga jurister i Indien tagit över en rad rutinuppdrag som tidigare skötts av amerikanska advokater. De upprättar hyreskontrakt och andra juridiska dokument, för en tiondel av vad det skulle kosta i USA. Indiska jourläkare granskar röntgenbilder åt amerikanska sjukhus, och civilekonomer gör finansiella kalkyler. Allt detta berör yrkesgrupper som varit ledande i informationssamhället – de som studerade juridik, teknik och ekonomi för att skaffa sig en framskjuten plats i den västerländska meritokratin, men som nu får konkurrens. I Asien finns miljarder människor som arbetar hårt och gärna, och hundratals miljoner av dem är välutbildade som jobbar till relativt låga löner. Det är bara att acceptera att det är så!
Det var Asien, hur är det med automatiseringen?
– Jo, när samhället industrialiserades så ersattes människans kroppsarbete av maskiner. Det som händer nu är att den vänstra hjärnhalvans specialiteter – det logiska, linjära och rationella – ersätts av datorer. Datorer klarar rutinuppgifter snabbare, bättre och säkrare än vi människor. Det finns rentav datorprogram som kan skriva datorprogram! Därför måste vi satsa på sådant som datorerna inte klarar, till exempel att hitta på helt nya saker.
Och abundans, överflöd?
– Jag tänker på det enorma överflöd som finns av billiga konsumtionsvaror i det västerländska samhället. En amerikansk medelklassfamilj har valmöjligheter och en levnadsstandard som mina mor- och farföräldrar inte ens skulle kunna fantisera om. Och när de flesta redan har vad de behöver så räcker det inte med att erbjuda dem produkter som enbart är funktionella. Det behövs något mer – en vacker form, något som väcker känslor eller berättar en historia.
Vad innebär dessa tre trender för arbetsmarknaden?
– Utmaningen nu är att hitta jobb som kräver kreativitet. Samhället utvecklas hela tiden. Det var inte länge sedan som de flesta jobbade i lantbruket (bondesamhället), sedan i fabrikerna (industrisamhället), därefter i kontorslandskapen (informationssamhället). Nu rör vi oss mot ett friare konceptsamhälle, där människor och företag skapar. Det finns massor av möjligheter för dem som är duktiga på annat än rutinarbete; för dem som kan skapa mening i tillvaron, se helheter och visa empati. Företagen vill anställa personer som inte bara har analysförmåga utan också kan se helheter. Sjuksköterskor och formgivare är exempel på grupper som kommer att vara efterfrågade.
Att amerikanska företag utlokaliserar arbetstillfällen till Asien är en het potatis i USA. Hur ser du på det?
– Tja, det är som det är! Eller, det är väl bra, för det är så ekonomin fungerar. Visst är det tråkigt för dem som förlorar sina arbeten, men utlokalisering innebär ju också att det frigörs kreativitet som kan satsas på annat. Sedan industrialiseringen satte fart i början av 1800-talet har människor ständigt fruktat att det inte ska bli några arbeten kvar. Men det kommer ju också nya jobb – vem hade för några decennier sedan kunnat förutspå att vi idag skulle ha ekoturism, massageterapeuter och mobiltelefonformgivare? Nä, jag köper inte att jobben håller på att ta slut. Servicesektorn har stått för en formidabel utveckling, och jag tror de flesta missbedömer människors förmåga att efterfråga nya tjänster och nya livsstilar som kan tänkas växa fram. Se på hur den japanska tillverkningsindustrin delvis flyttat till Kina – och Japans främsta exportvara har blivit populärkultur!
I Free Agent Nation talade du om en revolution…
– Ja, Karl Marx sade att revolutionen skulle komma när arbetarna tagit makten över produktionsmedlen. Och det har faktiskt hänt nu. För vad behöver man för produktionsmedel idag? Marx menade naturligtvis stora fabriker, som arbetarna skulle ta över från kapitalisterna. Men han har ändå fått rätt, sent omsider, för nu är det ”arbetarens” egen hjärna som är produktionsmedlet. Därutöver räcker det långt med en telefon och en dator med Internetuppkoppling. Och detta leder till att företag får svårt att locka kvalificerad arbetskraft – för begåvade personer behöver inte längre stora företag för att klara sig.
Hur kommer det sig att du intresserat dig för förändringar på arbetsmarknaden?
– För 20 år sedan bodde jag en tid i Indien – så sedan dess har jag lagt märke till hur jobb utlokaliseras dit, och de processer det leder till. Nu är de förändringarna mycket mer genomgripande än de var då.
– När jag gjorde intervjuerna till min bok om hur alltfler blir frilansande egenföretagare (”Free Agent Nation”) för några år sedan upptäckte jag dessutom att många av de mest intressanta personerna jag mötte hade en konstnärlig bakgrund. Jag började fundera över vad det var som fick dem att blomstra, och insåg att en examen från en konstskola verkar vara väl så användbar som från en handelshögskola. En MFA (Master of Fine Arts) är helt enkelt ”det nya MBA” (Master of Business Administration)!
Kan du ge något exempel på hur ”konceptsamhället” ser ut?
– Ja, titta på kaféet där vi sitter nu! Jag antar att Starbucks har ett mycket sofistikerat system för att distribuera kaffe, mjölk, bakverk och allting annat de säljer till alla sina tusentals filialer över hela världen. Men grejen är att alla kedjor har effektiva distributionssystem nuförtiden! Det räcker inte. Man måste ge världen något mer. Och i Starbucks fall har de uppenbarligen lyckats skapa kafémiljöer som folk vill sitta i och träffas på. Dessutom har de ju börjat sälja musik från sitt eget skivbolag. Vem hade för 15 år sedan kunnat förutse att medelklassen skulle vilja lägga fyra dollar på att köpa smaksatt caffè latte i en pappmugg? Vad gjorde alla dessa människor som sitter här på eftermiddagarna tidigare? Det måste vara människor med väl utvecklade högra hjärnhalvor som tänkt ut allt detta.
Men det kan väl inte enbart handla om höger hjärnhalva?
– Nej, det är nog så att de företag som lyckas bäst är de som kombinerar vänster och höger hjärnhalvors egenskaper i sina ledningsprocesser. Stora bolag blir alltmer medvetna om detta, exempelvis General Motors och Procter & Gamble letar allt oftare efter anställda som har ett utpräglat kreativt och intuitivt tänkande.
Hur klarar västvärldens lönetagare omställningen till en globaliserad arbetsmarknad?
– Mitt intryck är att länder som Sverige och Danmark klarat anpassningen mycket bättre än USA. Ni har en helt annan nivå av tillfredsställelse bland befolkningen, medan vi amerikaner bara vill kunna konsumera mer och mer – utan att bli mer nöjda med tillvaron. Här finns en stark nostalgi inför tillverkningsindustrin – och USA är fortfarande det land som tillverkar mest i världen. Det är bara det att vi klarar produktionen med färre människor nuförtiden.
– Om man tittar på vad folk faktiskt gör på jobbet, så handlar det inte längre om traditionellt industriarbete. Människor sköter avancerade, robotstyrda tillverkningsprocesser, och är alltså snarare en del av informationssamhället. Rutinartade fabriksjobb finns ju knappt längre.
Hur tycker du att frågan hanteras i den amerikanska samhällsdebatten?
– Det politiska systemet främjar den där nostalgin kring industrialismen, tycker jag. Men det har att göra med hur politiken fungerar i USA, och med det stora inflytande som fack och företag har på hur kandidaterna väljs och finansierar sina valrörelser. Republikanerna talar bara om skattesänkningar; demokraterna bara om att ”stoppa globaliseringen”. Det blir en smal och förvanskad diskussion om många frågor. De allra flesta amerikaner är ju till exempel inte med i facket. Men facket piskar upp en stämning av att det är hemskt att alla jobb hamnar i Kina – medan det också är en utveckling som gör att många amerikaner har råd att köpa varor som är importerade.
Men vad borde politikerna då säga till sina väljare?
– Att en lagom mängd dynamik är bra! Samtidigt tycker jag att det är viktigt att det finns trygghetssystem för människor, här i USA där 47 miljoner människor, under kortare eller längre perioder, saknar sjukförsäkring finns det knappt. I Europa tror jag generellt det är tvärtom – det finns trygghet, men kanske inte tillräckligt mycket dynamik för att folk ska våga satsa på nya idéer. Fast det verkar som om de skandinaviska länderna löst det där ganska väl, ni har såväl ett samhällsklimat som gynnar innovationer som ett rejält skyddsnät. I USA är systemet uppbyggt så att vi är beredda att lämna människor bakom oss i utvecklingen, vilket jag tycker är fel. Samtidigt är konkurslagstiftningen här utformad så att den som misslyckats med att driva företag får en ny chans att försöka.
Hur skiljer sig människors reaktioner på dina teser runtom världen?
– Jag får mycket mindre kritik än jag hade förväntat. Ofta föreläser jag för företagsfolk, och de vill mest av allt ha snabba, konkreta tips på vad de kan göra för att förbättra sin konkurrenskraft och utveckla sin högra hjärnhalva – sådana som finns i min bok. ”Tala om hur vi ska göra!” säger de. Men det komiska tycker jag är att jag fått så likartade reaktioner i olika länder! I våras vistades jag i Japan i två månader, och när jag talade om hur det moderna samhället utvecklas mot en mer högerhjärnestyrd tillvaro sade många: ”Wow, det här är goda nyheter för Japan! Vi är ju duktiga på formgivning och har en lång, andlig tradition.” När jag kom till Danmark sade de: ”Men detta är ju jättebra för oss! Vi danskar har en lång tradition av att formge produkter och skapa mening.” I Indien och Korea har de sagt samma sak: ”Det här är fantastiska nyheter! Vi som…”.
– Det är bara i USA som många uppfattar det som att utvecklingen jag beskriver kommer att missgynna dem. Och förresten tror jag att Kina är ganska styrt av vänster hjärnhalva. Det kan inte vara lätt att tänka kreativt när det inte finns någon yttrandefrihet.
Vad skiljer detta paradigmskifte från tidigare skiften, som när industrisamhället gled över i informationssamhälle?
– Redan de som är i min ålder, det vill säga drygt 40 år, och som inte känner sig särskilt gamla, tvingas dessvärre anpassa sig till en verklighet som förändras väldigt, väldigt snabbt. Förr tog det kanske en hel generation medan arbetsmarknaden förändrades i grunden. En fabriksarbetare kunde uppmana sina barn att studera vidare på college, men själv jobba vidare inom sitt yrke till pensionen. Nu måste var och en vara beredd på att ändra yrkesbana många gånger under sin karriär. Det skapar naturligtvis en stark känsla av vilsenhet hos många, även hos dem som tog sina examina och kom ut på arbetsmarknaden ganska nyligen. Många även i 30- och 40-årsåldern tvingas konstatera att: ”Wow! Spelreglerna i min bransch har ändrats i grunden på bara några år!”
Hur ska man som individ hantera detta?
– Det gäller att ställa grundläggande frågor om vad man verkligen vill göra av sitt liv och vad man är duktig på. För tycker man om det man gör vill man också utvecklas och lära sig mer, på så vis blir arbetet mindre och mindre rutinartat. Och det går förresten att öva upp sin förmåga att tänka kreativt på mängder av sätt.
Lågavlönade jobb på snabbmatsrestauranger, är det inte vad som blir kvar när andra jobb utlokaliseras?
– Det är sant, det är sådana ”McJobs” i servicesektorn som står för en stor del av de tillgängliga arbetstillfällena i USA. Och de passar såklart delvis in på mina resonemang om att service och empati blir viktigare.
– Men servicesektorn automatiseras också hårt. Tänk på incheckningen på en flygplats – i och med att passagerarna kan checka in själva med hjälp av en terminal får personalen möjlighet att ägna sig åt mer sofistikerade sysslor och att lösa problem som uppstår. Även så kallade McJobs får högre kvalitet och teknikinnehåll, och blir mer och mer avancerade.
– Men många servicejobb kan vara svåra att försörja sig på. Här tror jag det är nödvändigt med robusta skyddsnät och minimilöner man kan klara sig på.
Vilken av trenderna är starkast?
– Automatisering är ett mycket större hot än utlokaliseringen till Asien, även om det är det som får uppmärksamhet i medierna. Människor tenderar att underskatta datoriseringens effekter. Här i USA blir många vansinniga över att indier och kineser ”tar deras jobb”, men ingen säger något om att det finns bankomater överallt numera – trots att det rimligen innebär att det blir färre bankanställda.’
Har du något ytterligare exempel?
– Ja, ett tydligt exempel är TurboTax – en programvara som hjälper folk att göra sina skattedeklarationer i datorn. Det kostar bara från 40 dollar och uppåt att köpa, och miljoner amerikaner använder det. Självklart leder det programmet till färre uppdrag för alla deklarationsrådgivare och konsulter – men när det var deklarationstider senast talades det mest om hur indiska konsulter tog över en del uppdrag.
Vad ger du för råd till dina barn inför framtiden?
– Mina föräldrar uppmanade mig att studera juridik, vilket jag gjorde och inte tyckte var särskilt kul. Men jag försöker inte få mina barn att gå konst- och designskolor! Nej, det enda jag säger till dem är att de inte ska göra saker bara för att behaga andra, utan för att det känns meningsfullt för dem själva. Men om något av mina barn skulle vilja bli revisor skulle jag absolut inte försöka motverka det.
Hur tycker du att skolorna anpassat sig till hur samhället och arbetsmarknaden utvecklas?
– Här i USA går det tyvärr i fel riktning, i och med att man betonar skriftliga tester och utvärderingar mer och mer. Det är helt fel, för då uppmuntrar man lärdomar som går att mäta – och inte nyfikenhet, kreativitet och andra kvalitativa egenskaper som jag tror blir viktigare. Det är en utveckling som har mer att göra med utbildningspolitikernas regelverk än ungarnas framtid.
– Lärare och rektorer förstår vad det här handlar om, de som dagligen vistas i klassrummen. Det finns ett glapp mellan vad som händer där och vad skolpolitikerna tror är viktigt. Om jag fick bestämma skulle man låta bli att skära ner på undervisningen i bild, musik och drama i skolorna – det är ämnen som utvecklar just sådana sidor som kommer att behövas på framtidens arbetsmarknad.
Du säger ofta att en konstexamen (MFA) är ”den nya handelshögskoleexamen” (MBA). Men konstnärer har knappast en enkel arbetsmarknad?
– Nej, och jag tror att det kommer att vara svårt att klara sig för den som vill vara fri konstnär, tyvärr. Det är egentligen tillämpad konst jag menar. Ett exempel på hur arbetsmarknaden suger upp kreativa studenter är en designskola i Florida, som har utbildningsprogram i bland annat formgivning, datoranimering och digital konst. Ett företag som utvecklar spel anställde större delen av deras avgångsklass i elektronisk konst – 22 studenter på ett bräde! Även traditionella storbolag som General Motors och Procter & Gamble letar nu efter kreativa personer som kan hitta på nya produkter.
Vad har du för råd till arbetsvägledare och andra som ska ge råd om framtidens arbetsmarknad?
– Det gäller att hitta individens styrka och motivation för en skräddarsydd utbildningsväg.
Passar du själv in på din beskrivning av framtidens arbetstagare?
– Haha, nej, jag är själv väldigt styrd av min vänsterhjärna, och försöker anpassa mig till en värld i förändring så gott det går!
Hur då?
– Jag gick exempelvis en kurs i hur man tecknar med hjälp av sin högra hjärnhalva. Det var en omvälvande erfarenhet, och det förändrade mitt sätt att se på världen. Alla kan öva upp sin kreativitet, sin empati och sin förmåga att se former och helheter.
Ska man ha roligt på jobbet?
– Absolut! Lust och arbete hör ihop, det vet alla som har så kallade kreativa jobb. Se bara på hur Google låter sina anställda i Kalifornien göra vad de vill en femtedel av arbetstiden, för att de blir mer kreativa och motiverade då. Men det kräver en helt annan syn på arbetsledning än i en traditionell företagshierarki…
– Det är klart att rutinuppgifter inte alltid kan vara kul, men sådana jobb håller ändå på att försvinna österut eller till datorerna. De flesta är nog vana vid att tänka på arbetet som ett nödvändigt ont, en transportsträcka till pensioneringen – men en del av de förändringar jag talar om kommer att leda till att jobb handlar mindre om att enbart försörja sig och mer om personlig tillfredsställelse.
Gunilla Kinn
Dan Pink – fakta
Yrke: Frilansskribent, föreläsare och uttolkare av tidsandan (och vad som i USA kallas ”public intellectual”).
Bor: i ett tegelhus i ett villaområde i Washington DC.
Familj: Gift, har tre barn (4, 8 och 11 år) som går i spansk- och engelskspråkig skola.
Utbildning: Fil kand (Bachelor of Arts) i lingvistik samt juristexamen från Yale.
Bakgrund: Talskrivare åt den förre vicepresidenten Al Gore 1995–1997; redaktör på Wired och skribent för andra tidningar (New York Times, Fast Company, Harvard Business Review m fl). Har aldrig jobbat som jurist (”den stora poängen med juristutbildningen var att jag träffade min fru där”).
Fritidsintressen: ”Ehhh, jag har inga särskilda – det tror jag är typiskt för oss fria agenter, som har vårt jobb som livsstil”.
Böcker: ”Free Agent Nation: The Future of Working for Yourself” (2002; begreppet ”fri agent” myntade Pink i en artikel i magasinet Fast Company 1997)
”A Whole New Mind: Why Right-Brainers Will Rule the Future” (2006)
Nästa bok: kommer i april och är en roman tecknad i den japanska manga-traditionen, om hur man gör karriär i företagsvärlden: ”The Adventure of Johnny Bunko: the Last Career Guide You'll Ever Need''.
Hemsida/blogg: http://www.danpink.com
Just som vi börjat vänja oss vid tanken på att mängder av arbetstillfällen i västerländskt ägda bolag hamnar hos underleverantörer i Asien är det dags att inse att även traditionella tjänstemannayrken berörs av globaliseringen: Inte bara industriarbetare, utan också jurister, läkare och revisorer utsätts för konkurrens och pressade löner.Den amerikanske författaren Daniel Pink menar att framtidens arbetsmarknad kommer att gynna dem som besitter kreativitet, fantasi, empati, intuition, formsinne och helhetstänkande, eftersom dessa egenskaper inte går att utlokalisera.
Pink slog igenom som uttolkare av samtidsandan i slutet av 90-talet, då han skrev texter om ”Free Agent Nation” – att alltfler människor i USA istället för att jobba som löntagare blir sina egna, och om hur gränsen mellan företagare och anställda luckras upp. Men nu handlar det om hjärnan.
Tre megatrender som börjar på A – förutom utlokaliseringen till Asien även ”automatisering” och ”abundans” – gör enligt Pink nämligen att samhällets efterfrågan förskjuts från vänster till höger hjärnhalvas områden. Hans resonemang om hur vi måste använda hela hjärnan bättre har gjort honom till en efterfrågad föreläsare på skolor, företag, mässor och idékonferenser runtom USA, Europa och Asien.
Under ett samtal på ett av sina ”kontor” i USA:s huvudstad Washington – Starbucks-kedjans kafé i Georgetown – utvecklar han sina tankar om hur hjärnhalvorna hänger ihop med morgondagens arbetsmarknad.
Vad är huvudbudskapet i din bok A Whole New Mind?
– Att framtiden inte längre tillhör människor som styrs bara av vänster hjärnhalva och som resonerar snabbt och logiskt som datorer. För sådant har vi ju datorer till! Vi håller på att lämna informationssamället, som krävde ett rationellt och linjärt tänkande, och går in i vad jag kallar konceptsamhället. Det innnebär att de klarar sig bäst som skapar konstnärliga och känslomässiga värden, som hittar mönster och ser helheter, som kan berätta historier och hitta på saker som folk inte visste att de ville ha. Allt detta är sådant som styrs av höger hjärnhalva. Egenskaper som hör ihop med vänster hjärnhalva är fortfarande nödvändiga – men de räcker inte!
Tre A:n är en röd tråd i din bok – vilka?
– Asien, automatisering och abundans, alltså överflöd. Det här är tre krafter som förändrar samhället och arbetsmarknaden på ett genomgripande sätt – och det går snabbt.
Hur menar du?
– Om vi börjar med Asien är det ju så att kvalificerade arbetsuppgifter som ändå är rutinartade utlokaliseras dit – främst till Kina och Indien, men även till exempelvis Filippinerna och Malaysia.
– ”Outsourcing” handlar inte längre bara om fabriksjobb, och dataprogrammerare i Bangalore är inte de enda indiska akademiker som anlitas av amerikanska företag. Den tekniska utvecklingen gör det så lätt att skicka information runt jordklotet att engelskspråkiga jurister i Indien tagit över en rad rutinuppdrag som tidigare skötts av amerikanska advokater. De upprättar hyreskontrakt och andra juridiska dokument, för en tiondel av vad det skulle kosta i USA. Indiska jourläkare granskar röntgenbilder åt amerikanska sjukhus, och civilekonomer gör finansiella kalkyler. Allt detta berör yrkesgrupper som varit ledande i informationssamhället – de som studerade juridik, teknik och ekonomi för att skaffa sig en framskjuten plats i den västerländska meritokratin, men som nu får konkurrens. I Asien finns miljarder människor som arbetar hårt och gärna, och hundratals miljoner av dem är välutbildade som jobbar till relativt låga löner. Det är bara att acceptera att det är så!
Det var Asien, hur är det med automatiseringen?
– Jo, när samhället industrialiserades så ersattes människans kroppsarbete av maskiner. Det som händer nu är att den vänstra hjärnhalvans specialiteter – det logiska, linjära och rationella – ersätts av datorer. Datorer klarar rutinuppgifter snabbare, bättre och säkrare än vi människor. Det finns rentav datorprogram som kan skriva datorprogram! Därför måste vi satsa på sådant som datorerna inte klarar, till exempel att hitta på helt nya saker.
Och abundans, överflöd?
– Jag tänker på det enorma överflöd som finns av billiga konsumtionsvaror i det västerländska samhället. En amerikansk medelklassfamilj har valmöjligheter och en levnadsstandard som mina mor- och farföräldrar inte ens skulle kunna fantisera om. Och när de flesta redan har vad de behöver så räcker det inte med att erbjuda dem produkter som enbart är funktionella. Det behövs något mer – en vacker form, något som väcker känslor eller berättar en historia.
Vad innebär dessa tre trender för arbetsmarknaden?
– Utmaningen nu är att hitta jobb som kräver kreativitet. Samhället utvecklas hela tiden. Det var inte länge sedan som de flesta jobbade i lantbruket (bondesamhället), sedan i fabrikerna (industrisamhället), därefter i kontorslandskapen (informationssamhället). Nu rör vi oss mot ett friare konceptsamhälle, där människor och företag skapar. Det finns massor av möjligheter för dem som är duktiga på annat än rutinarbete; för dem som kan skapa mening i tillvaron, se helheter och visa empati. Företagen vill anställa personer som inte bara har analysförmåga utan också kan se helheter. Sjuksköterskor och formgivare är exempel på grupper som kommer att vara efterfrågade.
Att amerikanska företag utlokaliserar arbetstillfällen till Asien är en het potatis i USA. Hur ser du på det?
– Tja, det är som det är! Eller, det är väl bra, för det är så ekonomin fungerar. Visst är det tråkigt för dem som förlorar sina arbeten, men utlokalisering innebär ju också att det frigörs kreativitet som kan satsas på annat. Sedan industrialiseringen satte fart i början av 1800-talet har människor ständigt fruktat att det inte ska bli några arbeten kvar. Men det kommer ju också nya jobb – vem hade för några decennier sedan kunnat förutspå att vi idag skulle ha ekoturism, massageterapeuter och mobiltelefonformgivare? Nä, jag köper inte att jobben håller på att ta slut. Servicesektorn har stått för en formidabel utveckling, och jag tror de flesta missbedömer människors förmåga att efterfråga nya tjänster och nya livsstilar som kan tänkas växa fram. Se på hur den japanska tillverkningsindustrin delvis flyttat till Kina – och Japans främsta exportvara har blivit populärkultur!
I Free Agent Nation talade du om en revolution…
– Ja, Karl Marx sade att revolutionen skulle komma när arbetarna tagit makten över produktionsmedlen. Och det har faktiskt hänt nu. För vad behöver man för produktionsmedel idag? Marx menade naturligtvis stora fabriker, som arbetarna skulle ta över från kapitalisterna. Men han har ändå fått rätt, sent omsider, för nu är det ”arbetarens” egen hjärna som är produktionsmedlet. Därutöver räcker det långt med en telefon och en dator med Internetuppkoppling. Och detta leder till att företag får svårt att locka kvalificerad arbetskraft – för begåvade personer behöver inte längre stora företag för att klara sig.
Hur kommer det sig att du intresserat dig för förändringar på arbetsmarknaden?
– För 20 år sedan bodde jag en tid i Indien – så sedan dess har jag lagt märke till hur jobb utlokaliseras dit, och de processer det leder till. Nu är de förändringarna mycket mer genomgripande än de var då.
– När jag gjorde intervjuerna till min bok om hur alltfler blir frilansande egenföretagare (”Free Agent Nation”) för några år sedan upptäckte jag dessutom att många av de mest intressanta personerna jag mötte hade en konstnärlig bakgrund. Jag började fundera över vad det var som fick dem att blomstra, och insåg att en examen från en konstskola verkar vara väl så användbar som från en handelshögskola. En MFA (Master of Fine Arts) är helt enkelt ”det nya MBA” (Master of Business Administration)!
Kan du ge något exempel på hur ”konceptsamhället” ser ut?
– Ja, titta på kaféet där vi sitter nu! Jag antar att Starbucks har ett mycket sofistikerat system för att distribuera kaffe, mjölk, bakverk och allting annat de säljer till alla sina tusentals filialer över hela världen. Men grejen är att alla kedjor har effektiva distributionssystem nuförtiden! Det räcker inte. Man måste ge världen något mer. Och i Starbucks fall har de uppenbarligen lyckats skapa kafémiljöer som folk vill sitta i och träffas på. Dessutom har de ju börjat sälja musik från sitt eget skivbolag. Vem hade för 15 år sedan kunnat förutse att medelklassen skulle vilja lägga fyra dollar på att köpa smaksatt caffè latte i en pappmugg? Vad gjorde alla dessa människor som sitter här på eftermiddagarna tidigare? Det måste vara människor med väl utvecklade högra hjärnhalvor som tänkt ut allt detta.
Men det kan väl inte enbart handla om höger hjärnhalva?
– Nej, det är nog så att de företag som lyckas bäst är de som kombinerar vänster och höger hjärnhalvors egenskaper i sina ledningsprocesser. Stora bolag blir alltmer medvetna om detta, exempelvis General Motors och Procter & Gamble letar allt oftare efter anställda som har ett utpräglat kreativt och intuitivt tänkande.
Hur klarar västvärldens lönetagare omställningen till en globaliserad arbetsmarknad?
– Mitt intryck är att länder som Sverige och Danmark klarat anpassningen mycket bättre än USA. Ni har en helt annan nivå av tillfredsställelse bland befolkningen, medan vi amerikaner bara vill kunna konsumera mer och mer – utan att bli mer nöjda med tillvaron. Här finns en stark nostalgi inför tillverkningsindustrin – och USA är fortfarande det land som tillverkar mest i världen. Det är bara det att vi klarar produktionen med färre människor nuförtiden.
– Om man tittar på vad folk faktiskt gör på jobbet, så handlar det inte längre om traditionellt industriarbete. Människor sköter avancerade, robotstyrda tillverkningsprocesser, och är alltså snarare en del av informationssamhället. Rutinartade fabriksjobb finns ju knappt längre.
Hur tycker du att frågan hanteras i den amerikanska samhällsdebatten?
– Det politiska systemet främjar den där nostalgin kring industrialismen, tycker jag. Men det har att göra med hur politiken fungerar i USA, och med det stora inflytande som fack och företag har på hur kandidaterna väljs och finansierar sina valrörelser. Republikanerna talar bara om skattesänkningar; demokraterna bara om att ”stoppa globaliseringen”. Det blir en smal och förvanskad diskussion om många frågor. De allra flesta amerikaner är ju till exempel inte med i facket. Men facket piskar upp en stämning av att det är hemskt att alla jobb hamnar i Kina – medan det också är en utveckling som gör att många amerikaner har råd att köpa varor som är importerade.
Men vad borde politikerna då säga till sina väljare?
– Att en lagom mängd dynamik är bra! Samtidigt tycker jag att det är viktigt att det finns trygghetssystem för människor, här i USA där 47 miljoner människor, under kortare eller längre perioder, saknar sjukförsäkring finns det knappt. I Europa tror jag generellt det är tvärtom – det finns trygghet, men kanske inte tillräckligt mycket dynamik för att folk ska våga satsa på nya idéer. Fast det verkar som om de skandinaviska länderna löst det där ganska väl, ni har såväl ett samhällsklimat som gynnar innovationer som ett rejält skyddsnät. I USA är systemet uppbyggt så att vi är beredda att lämna människor bakom oss i utvecklingen, vilket jag tycker är fel. Samtidigt är konkurslagstiftningen här utformad så att den som misslyckats med att driva företag får en ny chans att försöka.
Hur skiljer sig människors reaktioner på dina teser runtom världen?
– Jag får mycket mindre kritik än jag hade förväntat. Ofta föreläser jag för företagsfolk, och de vill mest av allt ha snabba, konkreta tips på vad de kan göra för att förbättra sin konkurrenskraft och utveckla sin högra hjärnhalva – sådana som finns i min bok. ”Tala om hur vi ska göra!” säger de. Men det komiska tycker jag är att jag fått så likartade reaktioner i olika länder! I våras vistades jag i Japan i två månader, och när jag talade om hur det moderna samhället utvecklas mot en mer högerhjärnestyrd tillvaro sade många: ”Wow, det här är goda nyheter för Japan! Vi är ju duktiga på formgivning och har en lång, andlig tradition.” När jag kom till Danmark sade de: ”Men detta är ju jättebra för oss! Vi danskar har en lång tradition av att formge produkter och skapa mening.” I Indien och Korea har de sagt samma sak: ”Det här är fantastiska nyheter! Vi som…”.
– Det är bara i USA som många uppfattar det som att utvecklingen jag beskriver kommer att missgynna dem. Och förresten tror jag att Kina är ganska styrt av vänster hjärnhalva. Det kan inte vara lätt att tänka kreativt när det inte finns någon yttrandefrihet.
Vad skiljer detta paradigmskifte från tidigare skiften, som när industrisamhället gled över i informationssamhälle?
– Redan de som är i min ålder, det vill säga drygt 40 år, och som inte känner sig särskilt gamla, tvingas dessvärre anpassa sig till en verklighet som förändras väldigt, väldigt snabbt. Förr tog det kanske en hel generation medan arbetsmarknaden förändrades i grunden. En fabriksarbetare kunde uppmana sina barn att studera vidare på college, men själv jobba vidare inom sitt yrke till pensionen. Nu måste var och en vara beredd på att ändra yrkesbana många gånger under sin karriär. Det skapar naturligtvis en stark känsla av vilsenhet hos många, även hos dem som tog sina examina och kom ut på arbetsmarknaden ganska nyligen. Många även i 30- och 40-årsåldern tvingas konstatera att: ”Wow! Spelreglerna i min bransch har ändrats i grunden på bara några år!”
Hur ska man som individ hantera detta?
– Det gäller att ställa grundläggande frågor om vad man verkligen vill göra av sitt liv och vad man är duktig på. För tycker man om det man gör vill man också utvecklas och lära sig mer, på så vis blir arbetet mindre och mindre rutinartat. Och det går förresten att öva upp sin förmåga att tänka kreativt på mängder av sätt.
Lågavlönade jobb på snabbmatsrestauranger, är det inte vad som blir kvar när andra jobb utlokaliseras?
– Det är sant, det är sådana ”McJobs” i servicesektorn som står för en stor del av de tillgängliga arbetstillfällena i USA. Och de passar såklart delvis in på mina resonemang om att service och empati blir viktigare.
– Men servicesektorn automatiseras också hårt. Tänk på incheckningen på en flygplats – i och med att passagerarna kan checka in själva med hjälp av en terminal får personalen möjlighet att ägna sig åt mer sofistikerade sysslor och att lösa problem som uppstår. Även så kallade McJobs får högre kvalitet och teknikinnehåll, och blir mer och mer avancerade.
– Men många servicejobb kan vara svåra att försörja sig på. Här tror jag det är nödvändigt med robusta skyddsnät och minimilöner man kan klara sig på.
Vilken av trenderna är starkast?
– Automatisering är ett mycket större hot än utlokaliseringen till Asien, även om det är det som får uppmärksamhet i medierna. Människor tenderar att underskatta datoriseringens effekter. Här i USA blir många vansinniga över att indier och kineser ”tar deras jobb”, men ingen säger något om att det finns bankomater överallt numera – trots att det rimligen innebär att det blir färre bankanställda.’
Har du något ytterligare exempel?
– Ja, ett tydligt exempel är TurboTax – en programvara som hjälper folk att göra sina skattedeklarationer i datorn. Det kostar bara från 40 dollar och uppåt att köpa, och miljoner amerikaner använder det. Självklart leder det programmet till färre uppdrag för alla deklarationsrådgivare och konsulter – men när det var deklarationstider senast talades det mest om hur indiska konsulter tog över en del uppdrag.
Vad ger du för råd till dina barn inför framtiden?
– Mina föräldrar uppmanade mig att studera juridik, vilket jag gjorde och inte tyckte var särskilt kul. Men jag försöker inte få mina barn att gå konst- och designskolor! Nej, det enda jag säger till dem är att de inte ska göra saker bara för att behaga andra, utan för att det känns meningsfullt för dem själva. Men om något av mina barn skulle vilja bli revisor skulle jag absolut inte försöka motverka det.
Hur tycker du att skolorna anpassat sig till hur samhället och arbetsmarknaden utvecklas?
– Här i USA går det tyvärr i fel riktning, i och med att man betonar skriftliga tester och utvärderingar mer och mer. Det är helt fel, för då uppmuntrar man lärdomar som går att mäta – och inte nyfikenhet, kreativitet och andra kvalitativa egenskaper som jag tror blir viktigare. Det är en utveckling som har mer att göra med utbildningspolitikernas regelverk än ungarnas framtid.
– Lärare och rektorer förstår vad det här handlar om, de som dagligen vistas i klassrummen. Det finns ett glapp mellan vad som händer där och vad skolpolitikerna tror är viktigt. Om jag fick bestämma skulle man låta bli att skära ner på undervisningen i bild, musik och drama i skolorna – det är ämnen som utvecklar just sådana sidor som kommer att behövas på framtidens arbetsmarknad.
Du säger ofta att en konstexamen (MFA) är ”den nya handelshögskoleexamen” (MBA). Men konstnärer har knappast en enkel arbetsmarknad?
– Nej, och jag tror att det kommer att vara svårt att klara sig för den som vill vara fri konstnär, tyvärr. Det är egentligen tillämpad konst jag menar. Ett exempel på hur arbetsmarknaden suger upp kreativa studenter är en designskola i Florida, som har utbildningsprogram i bland annat formgivning, datoranimering och digital konst. Ett företag som utvecklar spel anställde större delen av deras avgångsklass i elektronisk konst – 22 studenter på ett bräde! Även traditionella storbolag som General Motors och Procter & Gamble letar nu efter kreativa personer som kan hitta på nya produkter.
Vad har du för råd till arbetsvägledare och andra som ska ge råd om framtidens arbetsmarknad?
– Det gäller att hitta individens styrka och motivation för en skräddarsydd utbildningsväg.
Passar du själv in på din beskrivning av framtidens arbetstagare?
– Haha, nej, jag är själv väldigt styrd av min vänsterhjärna, och försöker anpassa mig till en värld i förändring så gott det går!
Hur då?
– Jag gick exempelvis en kurs i hur man tecknar med hjälp av sin högra hjärnhalva. Det var en omvälvande erfarenhet, och det förändrade mitt sätt att se på världen. Alla kan öva upp sin kreativitet, sin empati och sin förmåga att se former och helheter.
Ska man ha roligt på jobbet?
– Absolut! Lust och arbete hör ihop, det vet alla som har så kallade kreativa jobb. Se bara på hur Google låter sina anställda i Kalifornien göra vad de vill en femtedel av arbetstiden, för att de blir mer kreativa och motiverade då. Men det kräver en helt annan syn på arbetsledning än i en traditionell företagshierarki…
– Det är klart att rutinuppgifter inte alltid kan vara kul, men sådana jobb håller ändå på att försvinna österut eller till datorerna. De flesta är nog vana vid att tänka på arbetet som ett nödvändigt ont, en transportsträcka till pensioneringen – men en del av de förändringar jag talar om kommer att leda till att jobb handlar mindre om att enbart försörja sig och mer om personlig tillfredsställelse.
Gunilla Kinn
Fotnot: Daniel Pinks bok ”A Whole New Mind” kommer att ges ut på svenska under våren 2008 av förlaget Litteraturhuset. Bokens svenska titel blir: »Ett helt nytt sätt att se – från informationsålder till konceptålder«.
@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@Dan Pink – fakta
Yrke: Frilansskribent, föreläsare och uttolkare av tidsandan (och vad som i USA kallas ”public intellectual”).
Bor: i ett tegelhus i ett villaområde i Washington DC.
Familj: Gift, har tre barn (4, 8 och 11 år) som går i spansk- och engelskspråkig skola.
Utbildning: Fil kand (Bachelor of Arts) i lingvistik samt juristexamen från Yale.
Bakgrund: Talskrivare åt den förre vicepresidenten Al Gore 1995–1997; redaktör på Wired och skribent för andra tidningar (New York Times, Fast Company, Harvard Business Review m fl). Har aldrig jobbat som jurist (”den stora poängen med juristutbildningen var att jag träffade min fru där”).
Fritidsintressen: ”Ehhh, jag har inga särskilda – det tror jag är typiskt för oss fria agenter, som har vårt jobb som livsstil”.
Böcker: ”Free Agent Nation: The Future of Working for Yourself” (2002; begreppet ”fri agent” myntade Pink i en artikel i magasinet Fast Company 1997)
”A Whole New Mind: Why Right-Brainers Will Rule the Future” (2006)
Nästa bok: kommer i april och är en roman tecknad i den japanska manga-traditionen, om hur man gör karriär i företagsvärlden: ”The Adventure of Johnny Bunko: the Last Career Guide You'll Ever Need''.
Hemsida/blogg: http://www.danpink.com
Subscribe to:
Posts (Atom)