Sändes ut (i en ändrad version) av TT.
Det har talats länge om att telekom skulle kunna hjälpa afrikanska länder att utvecklas, och nu börjar det hända saker. I Ghana råder en smärre dotcom-boom, Rwanda försöker ta klivet direkt in i IT-åldern – och flera bolag prospekterar fiberoptiska kablar som ska knyta ihop Afrika med Asien.
-Allt går enormt snabbt nu, säger Estelle Akofio-Sowah som är verksamhetschef på Busy Internet, mitt i Ghanas huvudstad Accra.
Företaget är Västafrikas största IT-centrum, och kontorshotell för Internetleverantörer och mjukvaruutvecklare. Busy Internet försöker utveckla entreprenörskap bland kvinnor, flyktingar och unga – delvis med stöd av Världsbanken.
I Ghana har ytterst få råd med dator hemma. Men på dygnetruntöppna Busy Internet finns hundra terminaler, att hyra per halvtimme. Framför var skärm sitter någon och jobbar - med affärsplaner, meritförteckningar eller visumansökningar.
-Det är lite grann här i Accra som med Internetboomen i väst på 90-talet, samma energi och entreprenörsanda, tror Estelle Akofio-Sowah.
Dålig infrastruktur
Men nätverket ligger ofta nere även på Busy Internet. Eviga strömavbrott är bara ett av många hinder för att utveckla telekommunikationer i Afrika, världens minst uppkopplade kontinent. Blott var tjugonde afrikan har tillgång till Internet, flest i Sydafrika och vissa nordafrikanska länder.
I flera år har IT-entusiaster och utvecklingsekonomer talat om att afrikanska länder måste satsa på Internet för att hänga med i den globala ekonomin. Såväl FN som Världsbanken har varit involverade i flera projekt, som syftat till att göra information på nätet tillgängligt även i avlägsna byar.
Vissa politiker och gräsrotsorganisationer har dock ifrågasatt satsningarna. Varför ska pengar gå till datorer, i länder som plågas av aids och svält _ och där kvinnornas dagliga problem att hitta rent vatten knappast löses genom att söka på Internet?
Datorer för barn
Men nätpionjären Nicholas Negroponte, som länge verkat för att en billig dator ska spridas till skolbarn i u-länder, brukar bemöta sådan kritik med att datorer idag hör till grundläggande utbildning som alla har rätt till, och att det inte får vara en motsättning mellan datorer och aidsmedicin eller vatten. De XO-1 datorer som hans grupp "One Laptop per Child" utvecklar testas nu i flera länder.
Rwanda har i flera år satsat på att gå direkt från jordbruks- till informationsekonomi. Med hjälp av bolaget Terracom skulle exempelvis 300 skolor ha fått Internet i fjol. Projektet har blivit dyrt och råkat ut för många bakslag, delvis på grund av brist på el och infrastruktur i byarna, men fortsätter. Och Kenya, Burundi och Madagaskar beviljades i våras stora lån av Världsbanken för att satsa på bredband.
Fiberoptik
Flera teknikföretag tävlar om att lägga fiberoptiska kablar i Indiska oceanen. Konsortiet Seacom beställde nyligen ett nätverk med 1 300 mil kablar, som 2009 ska förbinda Sydafrika, Madagaskar, Mozambique, Tanzania och Kenya med Indien, Mellanöstern och Europa.
"Systemet kommer att ge en infrastruktur för tillväxt i IT- och kommunikationsbranscherna, särskilt för underleverantörer åt affärsföretag, teletjänstcentraler, läkemedelsforskning samt utbildningsnätverk", sade Seacoms VD Brian Herlihy i ett pressmeddelande.
Sådan fiberoptik finns redan längs Afrikas västra kust, draget från Portugal, och har utmanat de dyra telefonnät som drivs av gamla korrumperade statsmonopol i de olika länderna. Men kostnaderna är fortfarande höga och näten inte tillräckliga.
-Med bättre telekommunikationer skulle vi kunna sälja tjänster för att ta inkommande samtal. Nu är kvaliteten så dålig att vi bara vågar satsa på att själva ringa, säger Kwame Bonsu på teletjänstföretaget Rising Data i Accra, vars unga anställda ringer säljsamtal till kunder i USA.
Rising Data försöker ta marknadsdelar från konkurrenter i Indien och Filippinerna, genom att ha lägre kostnader och en tidszon närmare USA. Firman föddes ur entreprenörsmiljön på Busy Internet; ett annat är Soft som utvecklar mjukvara för afrikanska företags behov:
-Ghana får aldrig ett Volvo som exporterar bilar. Men jag tror att det finns en stor potential för e-handel, säger programmeraren Hermann Chinery-Hesse som jobbar med att utveckla ett pålitligt betalsystem så att exempelvis en hantverkare i en by i Ghana kan sälja trummor till Europa.
-Handel gör människor rika, men vi i Afrika behöver tillträde till marknaderna. Det kan vi få genom Internet.
Gunilla Kinn
"En kommunikationsrevolution pågår i Afrika"
-Kommunikationsrevolutionen sveper nu över Afrika, säger Mats Karlsson, Världsbankens chef för fem västafrikanska länder.
-Här i Ghana ökade mobiltelefonpenetrationen från 4 till 24% på fem år, och det fortsätter. Flera tusentals IT-jobb har skapats i Accra, och i Sierra Leone användes IT nyligen för att rapportera valresultat snabbt. Det händer att byar ber om en telefonmast innan de ber om en skola. IT-kaféer växer upp överallt.
Mats Karlsson anser att investeringar för att de i Afrika än så länge mycket dyra bredbandsuppkopplingarna är värda sina investeringar, om det görs riktigt.
-Detta fungerar, om det är den privata sektorn som driver på, säger han.
-När jag började arbeta med utvecklingsfrågor på 80-talet fanns en enda faxapparat och en statlig tidning i Tanzania. Revolutionen som pågår nu ger makt åt människor, och så småningom mer jämlikhet i kunnande.
Billig dator för barn testas i flera länder
Den ideella Boston-organisationen One Laptop Per Child, som startades 2005 av Nicholas Negroponte, testar nu sin XO-1 dator i flera länder.
Förhoppningen är att så många regeringar ska beställa den att kostnaden blir omkring 100 dollar, cirka 700 kronor, per styck (nu omkring 175 dollar).
Datorn testas av skolelever i Nigeria, Argentina, Nepal och Mexiko. Andra stater som uttryckt intresse är Sydafrika, Brasilien, Libyen, Rwanda, Thailand och Uruguay.
Utvecklingskostnaderna hålls nere genom att gratis-operativsystemet Linux använts. Projektet har kritiserats flitigt – dels av utvecklingsorganisationer som ifrågasätter prioriteringen i fattiga länder; dels av exempelvis Bill Gates, som tycker att mobiltelefoni är en mer användbar teknik i Afrika. Negroponte hoppas dock att hans vision snart ska innebära att all världens barn får en möjlighet att uttrycka, utbilda och utveckla sig.
Sunday, September 02, 2007
Friday, August 24, 2007
Radio 32 i Norra Skåne
STOCKHOLM Om jag vore lite mer inspirerad idag skulle jag skriva något långt om hur bloggarnas sätt att förmedla rykten allt tydligare nästlar sig in i den förmodat seriösa utrikes-/nyhetsjournalistiken. Men det blir nog fler tillfällen till det!
Så kort bara: Se hur Norra Skåne – som i sin iver att förmedla ett Avslöjande visserligen anger att ryktena om Fidel Castros död är obekräftade ändå inte kan låta bli vinjetten Extra! Extra! Jag gissar att den där nättexten uppdaterades flera gånger under gårdagskvällen, så den versionen kanske innehåller aningen fler brasklappar än ursprunget. Men själva tilltaget renderade lokaltidningen riksmediernas uppmärksamhet.
Som en kommentator skrev här: Fidel brukar dö en gång per vecka. Miami Herald har en lång och intressant artikel om hur dessa rykten cirkulerar för tredje veckan i rad. Peter och vargen!
/Gunilla
P S Rubriken anspelar på ett uttryck från Haiti – där den mesta nyhetsförmedlingen sker muntligen, som skvaller. Siffran trettiotvå syftar på antalet tänder i en frisk glappkäft.
Så kort bara: Se hur Norra Skåne – som i sin iver att förmedla ett Avslöjande visserligen anger att ryktena om Fidel Castros död är obekräftade ändå inte kan låta bli vinjetten Extra! Extra! Jag gissar att den där nättexten uppdaterades flera gånger under gårdagskvällen, så den versionen kanske innehåller aningen fler brasklappar än ursprunget. Men själva tilltaget renderade lokaltidningen riksmediernas uppmärksamhet.
Som en kommentator skrev här: Fidel brukar dö en gång per vecka. Miami Herald har en lång och intressant artikel om hur dessa rykten cirkulerar för tredje veckan i rad. Peter och vargen!
/Gunilla
P S Rubriken anspelar på ett uttryck från Haiti – där den mesta nyhetsförmedlingen sker muntligen, som skvaller. Siffran trettiotvå syftar på antalet tänder i en frisk glappkäft.
Thursday, August 23, 2007
Pengar ≠ lycka
För Civilekonomen, n:r ?/2004
Ger pengar lycka?
– Nej, vår forskning har visat att man inte blir lyckligare med mer pengar, säger Peter Ubel – läkare och forskare i etik och hälsovårdsekonomi vid University of Michigan i Ann Arbor.
Hur har ni mätt “lycka”?
– Vi bearbetade statistik i ett material där över 22 000 personer över 50 år hade svarat på frågor om hälsa, hur de såg på sina liv och om de kände sig lyckliga. Eftersom det också fanns uppgifter om deras ekonomi kunde vi korsköra uppgifterna.
– Vad vi fann var att sambandet mellan pengar och upplevd lycka var svagt, bara 1 procent. Det vore alltså i stort sett omöjligt att utifrån en persons inkomst eller förmögenhet avgöra hur lycklig den personen är.
– Detta stämmer med tidigare forskning. Studier som gjorts på världens 50 allra rikaste personer har exempelvis visat att de bara var ett snäpp lyckligare än “the average Joe” (USA:s motsvarighet till “medel-Svensson”/red anm).
Fann ni något nytt?
– Vi ville undersöka var mer pengar gör mest för att öka lyckan, och kunde visa att människor som drabbats av ett handikapp har nytta av pengar till hjälpmedel som gör livet enklare. Men även då var sambandet mellan pengar och lycka ganska svagt, bara 10 procent. Viktigare för ens välbefinnande än pengar är att ha starka sociala relationer.
– Fast vi kunde också visa att pengar har stora effekter för den som inte har så mycket. En inkomstökning har större betydelse för lyckan hos den som tjänar 10 000 dollar om året än den som tjänar 20 000 dollar. Men så snart man kommit upp till en nivå där ens basbehov är tillfredsställda så planar möjligheten att öka sin lycka genom mer pengar ut. Det tror vi gäller i alla kulturer.
Finns det något samhället borde göra för att öka lyckomaximeringen för så många som möjligt?
– Nja, egentligen inte. Fast om målet är ökad lycka i samhället vore det kanske en bra idé att omfördela pengar till arbetslösa och handikappade. Och visst, ser man på detta i ett globalt perspektiv skulle mycket av de pengar som finns här i USA göra större nytta hos hjälpbehövande i u-världen. Men så tänker vi inte riktigt här.
Har du dragit några slutsatser för egen del av din forskning?
– Absolut! Jag har blivit mycket mer medveten om de små sakerna som gör livet värt att leva – som hur lycklig jag blev när min fru hade satt in en CD-spelare i bilen åt mig, eftersom hon vet att jag älskar musik. Jag brukar påminna mig om att inte tappa den där känslan av lycka och eufori man kan känna ibland. Men alla starka känslor, både av lycka och av olycka, tenderar att återgå till det normala efter ett tag.
Skulle du själv inte bli betydligt lyckligare om du vann en miljon dollar på tipset?
– Jag måste säga att jag redan är en väldigt lycklig person. Det är svårt att se hur det skulle vara annorlunda att läsa tidningen eller äta frukost om jag hade mer pengar. Men om någon vill ge mig en miljon dollar så är jag redo för ett experiment.
GUNILLA KINN
Ger pengar lycka?
– Nej, vår forskning har visat att man inte blir lyckligare med mer pengar, säger Peter Ubel – läkare och forskare i etik och hälsovårdsekonomi vid University of Michigan i Ann Arbor.
Hur har ni mätt “lycka”?
– Vi bearbetade statistik i ett material där över 22 000 personer över 50 år hade svarat på frågor om hälsa, hur de såg på sina liv och om de kände sig lyckliga. Eftersom det också fanns uppgifter om deras ekonomi kunde vi korsköra uppgifterna.
– Vad vi fann var att sambandet mellan pengar och upplevd lycka var svagt, bara 1 procent. Det vore alltså i stort sett omöjligt att utifrån en persons inkomst eller förmögenhet avgöra hur lycklig den personen är.
– Detta stämmer med tidigare forskning. Studier som gjorts på världens 50 allra rikaste personer har exempelvis visat att de bara var ett snäpp lyckligare än “the average Joe” (USA:s motsvarighet till “medel-Svensson”/red anm).
Fann ni något nytt?
– Vi ville undersöka var mer pengar gör mest för att öka lyckan, och kunde visa att människor som drabbats av ett handikapp har nytta av pengar till hjälpmedel som gör livet enklare. Men även då var sambandet mellan pengar och lycka ganska svagt, bara 10 procent. Viktigare för ens välbefinnande än pengar är att ha starka sociala relationer.
– Fast vi kunde också visa att pengar har stora effekter för den som inte har så mycket. En inkomstökning har större betydelse för lyckan hos den som tjänar 10 000 dollar om året än den som tjänar 20 000 dollar. Men så snart man kommit upp till en nivå där ens basbehov är tillfredsställda så planar möjligheten att öka sin lycka genom mer pengar ut. Det tror vi gäller i alla kulturer.
Finns det något samhället borde göra för att öka lyckomaximeringen för så många som möjligt?
– Nja, egentligen inte. Fast om målet är ökad lycka i samhället vore det kanske en bra idé att omfördela pengar till arbetslösa och handikappade. Och visst, ser man på detta i ett globalt perspektiv skulle mycket av de pengar som finns här i USA göra större nytta hos hjälpbehövande i u-världen. Men så tänker vi inte riktigt här.
Har du dragit några slutsatser för egen del av din forskning?
– Absolut! Jag har blivit mycket mer medveten om de små sakerna som gör livet värt att leva – som hur lycklig jag blev när min fru hade satt in en CD-spelare i bilen åt mig, eftersom hon vet att jag älskar musik. Jag brukar påminna mig om att inte tappa den där känslan av lycka och eufori man kan känna ibland. Men alla starka känslor, både av lycka och av olycka, tenderar att återgå till det normala efter ett tag.
Skulle du själv inte bli betydligt lyckligare om du vann en miljon dollar på tipset?
– Jag måste säga att jag redan är en väldigt lycklig person. Det är svårt att se hur det skulle vara annorlunda att läsa tidningen eller äta frukost om jag hade mer pengar. Men om någon vill ge mig en miljon dollar så är jag redo för ett experiment.
GUNILLA KINN
Sunday, August 19, 2007
Svarta småföretag tvingas bort från Harlem
Den här texten handlar om företagen i mina kvarter i New York, ställen som jag går förbi varje dag. Utskickad av TT.
Sedan många år pågår en snabb omvandling av Harlem på norra Manhattan. Fastigheterna i den länge så nedgångna stadsdelen lockar till sig investerare - men de vill ha högre avkastning än de kan få, från de företagare som i åratal sålt soulskivor och "soul food" till harlemiterna.
-Vi fick veta att vi måste flytta först häromveckan. Bolaget som köpt upp husen i kvarteret vill riva och bygga nytt och stort. Då platsar inte vi.
Janet McLoyd och hennes familj driver House of Seafood, ett matställe där de serverar nyfriterad fisk, kyckling och pommes frites för en billig penning. Kön av hungriga Harlembor fyller den enkla lokalen.
-I elva år har vi haft stället. Vi har lagt ned massor av pengar på att göra i ordning övervåningen och har stora lån. Allt var i dåligt skick när vi tog över, säger Janet McLoyd.
-Den förre ägaren brydde sig om Harlem. Han skulle aldrig ha vräkt oss. Nu när han dött har hans döttrar sålt fastigheterna. Det nya bolaget vill väl ha hit någon kedja – men de har inte ens velat träffa oss för att diskutera saken.
House of Seafoods lokaler ligger nära ett av Harlems bästa affärslägen, vid korsningen av 125:e gatan och den 8:e avenyn, Frederick Douglass Boulevard. Egentligen har det bara varit en tidsfråga innan någon fastighetsägare kom åt tomten med de blott två våningar låga, slitna tegelhusen.
Ett stenkast därifrån ligger basketstjärnan Magic Johnsons bio- och affärslokaler, som sedan de byggdes i slutet av 90-talet ofta får symbolisera utvecklingen i Harlem. På 125:e gatan finns numera gott om kedjebutiker som H&M, Old Navy, Duane Reade och Starbucks och – till skillnad mot hur det var under de svåra åren – såväl bankkontor som snabbköp.
-När pappa kom hit 1946 var han den ende svarte företagaren i området, säger Denise Benjamin driver familjeföretaget Bobb'y Happy House, strax intill House of Seafood.
-Måste vi flytta får vi nog aldrig tag på lokaler i Harlem igen.
Ofta sitter Bobby Robinson själv, nu i 90-årsåldern, i butiken och delar med sig av gamla minnen från tiden som musikproducent med flera av de jazz- och soulstjärnor som uppträtt på Apollo Theater i grannkvarteret.
Hans butik är legendarisk, men troligen inte särskilt lönsam. Det är inte bara hyreskontrakten som spökar – utan även den piratkopierade musik som säljs på Harlems trottoarer, och de filer som laddas ner via Internet.
-Musik hör inte till livets nödtorft som folk vill betala för. Förr fanns det ett dussin skivbutiker här. Nu är det bara jag och Bobby, säger Shikhulu Shange, som drivit Harlem's Record Shack sedan han kom till New York från Sydafrika 1962.
Det är en kyrka, United House of Prayer for All People, som sagt upp hans kontrakt.
-Jag har sett hur småkillar och tjejer som hängde i gäng på gatan växa upp och hur Harlem blivit en säkrare stadsdel. Nu vill de kasta ut oss som stått ut under de tuffa åren. Mig har de i och för sig försökt vräka många gånger – men folk här i Harlem har alltid protesterat och sett till att jag får vara kvar. Nu vet jag inte hur det blir.
Lånekrisen i USA har bara slagit marginellt mot fastighetsmarknaden i New York City. I Harlem finns gott om exploateringsmöjligheter för såväl bostadshus som kommersiella lokaler. Kedjorna har inneburit att Harlemborna fått välkomna arbetstillfällen, och ett utbud av varor de inte hade tillgång till förr – men också en likriktning, och att traditionella Harlembutiker trängts ut.
Bobby's Happy House, House of Seafood, Harlem's Record Shack och några andra företag som nu sagts upp representerar alla den svarta Harlemkulturen. De litar inte på de löften de hört på omvägar i medierna, där fastighetsägarna säger att de ska hjälpa företagarna att hitta nya lokaler. Istället är de bittra över att "125th Street Business Improvement District", som ska stimulera näringslivet i Harlem, varit inblandade i vissa av försäljningarna.
-Vi är inte många harlemiter som driver företag, säger Janet Mcloyd och talar rentav om "etnisk rensning".
-Det är trist att de sparkar ut oss som gör detta till en alldeles speciell stadsdel.
Sedan många år pågår en snabb omvandling av Harlem på norra Manhattan. Fastigheterna i den länge så nedgångna stadsdelen lockar till sig investerare - men de vill ha högre avkastning än de kan få, från de företagare som i åratal sålt soulskivor och "soul food" till harlemiterna.
-Vi fick veta att vi måste flytta först häromveckan. Bolaget som köpt upp husen i kvarteret vill riva och bygga nytt och stort. Då platsar inte vi.
Janet McLoyd och hennes familj driver House of Seafood, ett matställe där de serverar nyfriterad fisk, kyckling och pommes frites för en billig penning. Kön av hungriga Harlembor fyller den enkla lokalen.
-I elva år har vi haft stället. Vi har lagt ned massor av pengar på att göra i ordning övervåningen och har stora lån. Allt var i dåligt skick när vi tog över, säger Janet McLoyd.
-Den förre ägaren brydde sig om Harlem. Han skulle aldrig ha vräkt oss. Nu när han dött har hans döttrar sålt fastigheterna. Det nya bolaget vill väl ha hit någon kedja – men de har inte ens velat träffa oss för att diskutera saken.
House of Seafoods lokaler ligger nära ett av Harlems bästa affärslägen, vid korsningen av 125:e gatan och den 8:e avenyn, Frederick Douglass Boulevard. Egentligen har det bara varit en tidsfråga innan någon fastighetsägare kom åt tomten med de blott två våningar låga, slitna tegelhusen.
Ett stenkast därifrån ligger basketstjärnan Magic Johnsons bio- och affärslokaler, som sedan de byggdes i slutet av 90-talet ofta får symbolisera utvecklingen i Harlem. På 125:e gatan finns numera gott om kedjebutiker som H&M, Old Navy, Duane Reade och Starbucks och – till skillnad mot hur det var under de svåra åren – såväl bankkontor som snabbköp.
-När pappa kom hit 1946 var han den ende svarte företagaren i området, säger Denise Benjamin driver familjeföretaget Bobb'y Happy House, strax intill House of Seafood.
-Måste vi flytta får vi nog aldrig tag på lokaler i Harlem igen.
Ofta sitter Bobby Robinson själv, nu i 90-årsåldern, i butiken och delar med sig av gamla minnen från tiden som musikproducent med flera av de jazz- och soulstjärnor som uppträtt på Apollo Theater i grannkvarteret.
Hans butik är legendarisk, men troligen inte särskilt lönsam. Det är inte bara hyreskontrakten som spökar – utan även den piratkopierade musik som säljs på Harlems trottoarer, och de filer som laddas ner via Internet.
-Musik hör inte till livets nödtorft som folk vill betala för. Förr fanns det ett dussin skivbutiker här. Nu är det bara jag och Bobby, säger Shikhulu Shange, som drivit Harlem's Record Shack sedan han kom till New York från Sydafrika 1962.
Det är en kyrka, United House of Prayer for All People, som sagt upp hans kontrakt.
-Jag har sett hur småkillar och tjejer som hängde i gäng på gatan växa upp och hur Harlem blivit en säkrare stadsdel. Nu vill de kasta ut oss som stått ut under de tuffa åren. Mig har de i och för sig försökt vräka många gånger – men folk här i Harlem har alltid protesterat och sett till att jag får vara kvar. Nu vet jag inte hur det blir.
Lånekrisen i USA har bara slagit marginellt mot fastighetsmarknaden i New York City. I Harlem finns gott om exploateringsmöjligheter för såväl bostadshus som kommersiella lokaler. Kedjorna har inneburit att Harlemborna fått välkomna arbetstillfällen, och ett utbud av varor de inte hade tillgång till förr – men också en likriktning, och att traditionella Harlembutiker trängts ut.
Bobby's Happy House, House of Seafood, Harlem's Record Shack och några andra företag som nu sagts upp representerar alla den svarta Harlemkulturen. De litar inte på de löften de hört på omvägar i medierna, där fastighetsägarna säger att de ska hjälpa företagarna att hitta nya lokaler. Istället är de bittra över att "125th Street Business Improvement District", som ska stimulera näringslivet i Harlem, varit inblandade i vissa av försäljningarna.
-Vi är inte många harlemiter som driver företag, säger Janet Mcloyd och talar rentav om "etnisk rensning".
-Det är trist att de sparkar ut oss som gör detta till en alldeles speciell stadsdel.
Sunday, July 22, 2007
Spänt läge inför festival i mexikanska Oaxaca
Läget i Oaxaca i södra Mexiko är mycket spänt inför vad som är tänkt att vara årets folkfest: Guelaguetza, en festival som äger rum den 23 och 30 juli.
Fackliga och politiska rörelser som vill se delstatsguvernören avsatt bojkottar evenemanget. De har ordnat sin egen Guelaguetza, och tänker störa den officiella. Den utdragna konflikten från i fjol är långt ifrån löst.
Zócalo, torget i hjärtat av Gamla stan, är fyllt av flanerande stadsbor och turister, med uteserveringar, lummiga träd, musikanter, marknadsstånd och ballongförsäljare. Men idyllen samsas med en annan verklighet.
"Välkommen till Guelaguetza 2007! Endast i Oaxaca finner ni: tårgas, tortyr, fängelser, försvinnanden, olagliga bortföranden och dödande", står det på upphängda flygblad. På engelska och spanska uppmanas turister att avstå från årets Guelaguetza.
I sina stånd på den öppna platsen framför katedralen visar medlemmar i organisationen Appo DVD-filmer från de brutala händelserna förra sommaren. Då attackerade polisstyrkor det tältläger som strejkande från det mexikanska lärarfacket byggt upp på torget för att demonstrera för bättre villkor.
Maktkamp i staden
Lärarstrejken utvidgades snabbt till en bred proteströrelse, ledd av Appo (La Asamblea Popular del Pueblo de Oaxaca; Oaxacas Folkförsamling). Under flera månader belägrade de staden, och krävde delstatsguvernören Ulises Ruiz Ortiz’ avgång. Han kom till makten för två år sedan, efter förmodat valfusk. Men i grunden handlar rörelsens missnöje om de djupa sociala orättvisor som råder i södra Mexiko.
-Lärare som jobbar ute i byskolorna får se skriande fattigdom. Vi måste protestera! Konflikten handlar inte bara om vår lönesättning, säger biologiläraren Javier Hernández Torres, som tillsammans med 70 000 kolleger i delstaten strejkade i flera månader i fjol.
Lärarstrejken upphörde, men inte den brutala kampen mellan Appo med flera grupper å ena sidan, och olika polisstyrkor å den andra. Demonstranterna byggde barrikader av brinnande bussar, och möttes av stridsvagnar, tårgas och batonger. Konflikten varade hela hösten.
Ett antal dödade, sårade och fängslade blev resultatet - och FN:s utsände rapporterade i oktober om allvarliga människorättsövergrepp från regeringssidan. Turismen, bygdens viktigaste inkomstkälla, upphörde helt.
#Få turister
I år har resenärerna börjat hitta tillbaka till Oaxaca - i grunden en drömdestination för alla intresserade av mexikansk-indiansk kulturhistoria, arkeologi, mat, musik och rika hantverkstraditioner.
Guelaguetzan är som midsommarfirandet i Siljansbygden och Medeltidsveckan på Gotland - en rolig sommarhändelse för invånarna, och en magnet för besöksnäringen. Staden Oaxaca började fira festivalen 1932, genom att plocka upp en gammal tradition från indianbyarna.
Men enligt Appo, som innehåller många ur ursprungsbefolkningarna, har det hela blivit ett jippo som mest gynnar kommersiella intressen. Evenemanget är just nu konfliktens stora symbolfråga.
#Politisk festival
Allt bubblade upp igen i juni, efter ettårsdagen av attacken på Zócalo. I måndags blev det en ny konfrontation, mellan kravallutrustade poliser och Appo-aktivister - båda sidor beväpnade med stenar. Polisen splittrade demonstranterna efter att ha langat ut flera tårgasbomber. Samtidigt firade större delen av rörelsen sin egen Guelaguetza som en politisk protest.
-Vårt mål är att få Ulises Ruiz Ortiz att avgå. Han representerar inte folket och har gjort Oaxaca till en auktoritär polisstat, säger advokaten Gilberto Hernández Santiago, som är aktiv i Appos juridiska utskott.
-Ulises påstår att allt är lugnt. Så är inte fallet, några av de våra sitter ännu fängslade. Därför bojkottar vi Guelaguetzan, och planerar en fredlig mobilisering.
Konflikten visar hur svaga Mexikos demokratiska institutioner är. Även om läget i Oaxaca är komplicerat är det helt klart att så gott som alla invånare drabbas ekonomiskt - inte bara rika, som Appo antyder, utan även småföretagare, gatuförsäljare, guider och anställda på hotell, restauranger och språkskolor.
- Vi hoppas att det blir en Guelaguetza på måndag. Vi har knappt några kunder nu, säger Citlalli Adelina Hernández, som lagar empanadas och tostadas i ett gatustånd.
- Situationen är trist för alla, säger Javier Hernández Torres, som tror att en bojkott är nödvändig.
- Det är synd om alla som inte kan försörja sig. Men vi måste göra vad vi kan så att regeringen inte fortsätter förtrycka oss.
Kyrkan, intellektuella och den federala regeringen har försökt medla i konflikten utan att lyckas. Ulises Ruiz Ortiz vägrar avgå, och sympatierna från vanliga Oaxacabor skiftar.
- Alla agerar efter sina intressen, säger Flavio Nuñez, en tjänsteman vars familj hoppas kunna gå på måndagens Guelaguetza.
- Appo har varit bra på sätt och vis - men vi sympatiserar inte med de provokativa metoder en del av dem använder.
Amerikafarare försörjer Oaxaca
Turism och jordbruk är de viktigaste näringarna i södra Mexiko. Här finns få industrier.
Bristen på arbetstillfällen får människor att migrera till norra Mexikos “maquiladoras” (sammansättningsfabriker som levererar kläder och hushållsapparater till den nordamerikanska marknaden) eller att - legalt eller illegalt - ta sig till USA. Var och varannan familj på landsbygden har anhöriga i USA, som skickar hem pengar - en nästan lika viktig inkomstkälla som turismen för delstaten.
Den långvariga politiska konflikten, som strypt inflödet av turistpengar, lär leda till att än fler fattiga oaxacensare tvingas söka lyckan norrut framöver.
Mexikos femte största delstat
Oaxaca som har 3,5 miljoner invånare, är den till ytan femte största av Mexikos 31 delstater och har namn efter sin huvudstad.
Före den spanska erövringen dominerades Oaxaca av indianfolken zapotekerna och miztekerna. Även om en stor del av ursprungsbefolkningen gick under lever deras traditioner och språk kvar starkare i Oaxaca än i andra delar av Mexiko.
Ulises Ruiz Ortiz (född 1958) valdes till delstatsguvernör 2004. Valet har ifrågasätts, och det hör till saken att valfusk länge varit mycket vanligt förekommande i Oaxaca. Ruiz tillhör PRI, det parti som dominerade Mexiko större delen av 1900-talet.
Den federala regeringen ville länge inte lägga sig i konflikten i Oaxaca, utan har hänvisat till att det är upp till delstaten att lösa sina problem. Sedan den amerikanske aktivisten Brad Will sköts till döds i oktober 2006 skickade dock dåvarande presidenten Vicente Fox dit federala polisstyrkor.
Fackliga och politiska rörelser som vill se delstatsguvernören avsatt bojkottar evenemanget. De har ordnat sin egen Guelaguetza, och tänker störa den officiella. Den utdragna konflikten från i fjol är långt ifrån löst.
Zócalo, torget i hjärtat av Gamla stan, är fyllt av flanerande stadsbor och turister, med uteserveringar, lummiga träd, musikanter, marknadsstånd och ballongförsäljare. Men idyllen samsas med en annan verklighet.
"Välkommen till Guelaguetza 2007! Endast i Oaxaca finner ni: tårgas, tortyr, fängelser, försvinnanden, olagliga bortföranden och dödande", står det på upphängda flygblad. På engelska och spanska uppmanas turister att avstå från årets Guelaguetza.
I sina stånd på den öppna platsen framför katedralen visar medlemmar i organisationen Appo DVD-filmer från de brutala händelserna förra sommaren. Då attackerade polisstyrkor det tältläger som strejkande från det mexikanska lärarfacket byggt upp på torget för att demonstrera för bättre villkor.
Maktkamp i staden
Lärarstrejken utvidgades snabbt till en bred proteströrelse, ledd av Appo (La Asamblea Popular del Pueblo de Oaxaca; Oaxacas Folkförsamling). Under flera månader belägrade de staden, och krävde delstatsguvernören Ulises Ruiz Ortiz’ avgång. Han kom till makten för två år sedan, efter förmodat valfusk. Men i grunden handlar rörelsens missnöje om de djupa sociala orättvisor som råder i södra Mexiko.
-Lärare som jobbar ute i byskolorna får se skriande fattigdom. Vi måste protestera! Konflikten handlar inte bara om vår lönesättning, säger biologiläraren Javier Hernández Torres, som tillsammans med 70 000 kolleger i delstaten strejkade i flera månader i fjol.
Lärarstrejken upphörde, men inte den brutala kampen mellan Appo med flera grupper å ena sidan, och olika polisstyrkor å den andra. Demonstranterna byggde barrikader av brinnande bussar, och möttes av stridsvagnar, tårgas och batonger. Konflikten varade hela hösten.
Ett antal dödade, sårade och fängslade blev resultatet - och FN:s utsände rapporterade i oktober om allvarliga människorättsövergrepp från regeringssidan. Turismen, bygdens viktigaste inkomstkälla, upphörde helt.
#Få turister
I år har resenärerna börjat hitta tillbaka till Oaxaca - i grunden en drömdestination för alla intresserade av mexikansk-indiansk kulturhistoria, arkeologi, mat, musik och rika hantverkstraditioner.
Guelaguetzan är som midsommarfirandet i Siljansbygden och Medeltidsveckan på Gotland - en rolig sommarhändelse för invånarna, och en magnet för besöksnäringen. Staden Oaxaca började fira festivalen 1932, genom att plocka upp en gammal tradition från indianbyarna.
Men enligt Appo, som innehåller många ur ursprungsbefolkningarna, har det hela blivit ett jippo som mest gynnar kommersiella intressen. Evenemanget är just nu konfliktens stora symbolfråga.
#Politisk festival
Allt bubblade upp igen i juni, efter ettårsdagen av attacken på Zócalo. I måndags blev det en ny konfrontation, mellan kravallutrustade poliser och Appo-aktivister - båda sidor beväpnade med stenar. Polisen splittrade demonstranterna efter att ha langat ut flera tårgasbomber. Samtidigt firade större delen av rörelsen sin egen Guelaguetza som en politisk protest.
-Vårt mål är att få Ulises Ruiz Ortiz att avgå. Han representerar inte folket och har gjort Oaxaca till en auktoritär polisstat, säger advokaten Gilberto Hernández Santiago, som är aktiv i Appos juridiska utskott.
-Ulises påstår att allt är lugnt. Så är inte fallet, några av de våra sitter ännu fängslade. Därför bojkottar vi Guelaguetzan, och planerar en fredlig mobilisering.
Konflikten visar hur svaga Mexikos demokratiska institutioner är. Även om läget i Oaxaca är komplicerat är det helt klart att så gott som alla invånare drabbas ekonomiskt - inte bara rika, som Appo antyder, utan även småföretagare, gatuförsäljare, guider och anställda på hotell, restauranger och språkskolor.
- Vi hoppas att det blir en Guelaguetza på måndag. Vi har knappt några kunder nu, säger Citlalli Adelina Hernández, som lagar empanadas och tostadas i ett gatustånd.
- Situationen är trist för alla, säger Javier Hernández Torres, som tror att en bojkott är nödvändig.
- Det är synd om alla som inte kan försörja sig. Men vi måste göra vad vi kan så att regeringen inte fortsätter förtrycka oss.
Kyrkan, intellektuella och den federala regeringen har försökt medla i konflikten utan att lyckas. Ulises Ruiz Ortiz vägrar avgå, och sympatierna från vanliga Oaxacabor skiftar.
- Alla agerar efter sina intressen, säger Flavio Nuñez, en tjänsteman vars familj hoppas kunna gå på måndagens Guelaguetza.
- Appo har varit bra på sätt och vis - men vi sympatiserar inte med de provokativa metoder en del av dem använder.
Amerikafarare försörjer Oaxaca
Turism och jordbruk är de viktigaste näringarna i södra Mexiko. Här finns få industrier.
Bristen på arbetstillfällen får människor att migrera till norra Mexikos “maquiladoras” (sammansättningsfabriker som levererar kläder och hushållsapparater till den nordamerikanska marknaden) eller att - legalt eller illegalt - ta sig till USA. Var och varannan familj på landsbygden har anhöriga i USA, som skickar hem pengar - en nästan lika viktig inkomstkälla som turismen för delstaten.
Den långvariga politiska konflikten, som strypt inflödet av turistpengar, lär leda till att än fler fattiga oaxacensare tvingas söka lyckan norrut framöver.
Mexikos femte största delstat
Oaxaca som har 3,5 miljoner invånare, är den till ytan femte största av Mexikos 31 delstater och har namn efter sin huvudstad.
Före den spanska erövringen dominerades Oaxaca av indianfolken zapotekerna och miztekerna. Även om en stor del av ursprungsbefolkningen gick under lever deras traditioner och språk kvar starkare i Oaxaca än i andra delar av Mexiko.
Ulises Ruiz Ortiz (född 1958) valdes till delstatsguvernör 2004. Valet har ifrågasätts, och det hör till saken att valfusk länge varit mycket vanligt förekommande i Oaxaca. Ruiz tillhör PRI, det parti som dominerade Mexiko större delen av 1900-talet.
Den federala regeringen ville länge inte lägga sig i konflikten i Oaxaca, utan har hänvisat till att det är upp till delstaten att lösa sina problem. Sedan den amerikanske aktivisten Brad Will sköts till döds i oktober 2006 skickade dock dåvarande presidenten Vicente Fox dit federala polisstyrkor.
Wednesday, June 20, 2007
Stor marknad för köpta diplom i USA
För TT, utskickat den 20 maj 2007.
För tre år sedan visade det sig att hundratals tjänstemän i amerikansk, statlig förvaltning hade "examina" från falska universitet. Trots något ökad kontroll blomstrar marknaden för köpta diplom.
2003 fick Laura Callahan avgå från en chefspost på Departementet för hemlandssäkerhet, sedan det avslöjats att den doktorsexamen hon skrutit med kom från "Hamilton University" _ ett bluffinstitut, som blott krävt en femtimmars brevkurs och en uppsats på några sidor.
Callahan hade även köpt ett kandidat- och ett mastersdiplom från "skolan" (då inrymd i ett nedlagt motell i Wyoming; numera Richardson University i Bahamas).
Masters- eller doktorsexamen är i praktiken ofta krav för vissa höga befattningar i USA. Löneutvecklingen kan bli god för den som har en MBA i bakfickan.
Det finns därför skäl för mindre nogräknade i karriären att ta genvägar till examina, och genom internet hittar brevlådeföretag och oseriösa skolor enklare studenter.
Granskade meriter
USA:s riksrevision, Government Accountability Office (GOA), granskade 2004 meriterna hos anställda på några departement i Washington. Trots att de bara tog stickprov fann de 28 höga chefer och flera hundra anställda med examina från icke ackrediterade universitet.
En var Charles Abell, då biträdande statssekreterare på försvarsdepartementet, som hade en "Masters" från ökända "Columbus University" – som myndigheter i Louisiana tvingat stänga. GOA fann även personer med ansvar för räddningsinsatser vid kärnkraftsolyckor med falska betyg, samt att regeringen bekostat utbildning av tveksam kvalitet för flera anställda. Utredarnas slutsats var att deras resultat var toppen av ett isberg.
Få förlorade jobb
Trots senatsförhör och medieuppmärksamhet var det få utöver Laura Callahan som miste sina jobb. Vissa hade varit i god tro; andra hade – kanske i likhet med arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin, vars MBA-examen gjort frågan aktuell i Sverige – fått sina tjänster på andra meriter.
GOA:s förslag på en statlig databas och skärpt kontroll har heller ej genomförts. Debatten har ändå gjort att arbetsgivare blivit noga med att kräva betyg från skolor som ackrediteras av något av de regionala och nationella organ, som är godkända av Utbildningsdepartementet.
Distance Education and Training Council, som har ackrediterat ett hundratal seriösa skolor med distansundervisning, noterar att det finns gott om skolor med inga eller låga krav på sina "studenter". Marknaden för dessa uppskattas av vissa omsätta 200-500 miljoner dollar.
– Det är tyvärr inte mycket som ändrats efter GAO:s utredning, skriver DETC:s chef Michael Lambert i ett mejl.
– Vissa delstater – som Wyoming, Louisiana och Hawaii – har ändrat sina lagar och kräver ackreditering. Men annars är det "business as usual".
Gunilla Kinn
Fotnot: GOA:s utredning har titeln "Bogus Degrees and Unmet Expectations: Are Taxpayer Dollars Subsidizing Diploma Mills?"
För tre år sedan visade det sig att hundratals tjänstemän i amerikansk, statlig förvaltning hade "examina" från falska universitet. Trots något ökad kontroll blomstrar marknaden för köpta diplom.
2003 fick Laura Callahan avgå från en chefspost på Departementet för hemlandssäkerhet, sedan det avslöjats att den doktorsexamen hon skrutit med kom från "Hamilton University" _ ett bluffinstitut, som blott krävt en femtimmars brevkurs och en uppsats på några sidor.
Callahan hade även köpt ett kandidat- och ett mastersdiplom från "skolan" (då inrymd i ett nedlagt motell i Wyoming; numera Richardson University i Bahamas).
Masters- eller doktorsexamen är i praktiken ofta krav för vissa höga befattningar i USA. Löneutvecklingen kan bli god för den som har en MBA i bakfickan.
Det finns därför skäl för mindre nogräknade i karriären att ta genvägar till examina, och genom internet hittar brevlådeföretag och oseriösa skolor enklare studenter.
Granskade meriter
USA:s riksrevision, Government Accountability Office (GOA), granskade 2004 meriterna hos anställda på några departement i Washington. Trots att de bara tog stickprov fann de 28 höga chefer och flera hundra anställda med examina från icke ackrediterade universitet.
En var Charles Abell, då biträdande statssekreterare på försvarsdepartementet, som hade en "Masters" från ökända "Columbus University" – som myndigheter i Louisiana tvingat stänga. GOA fann även personer med ansvar för räddningsinsatser vid kärnkraftsolyckor med falska betyg, samt att regeringen bekostat utbildning av tveksam kvalitet för flera anställda. Utredarnas slutsats var att deras resultat var toppen av ett isberg.
Få förlorade jobb
Trots senatsförhör och medieuppmärksamhet var det få utöver Laura Callahan som miste sina jobb. Vissa hade varit i god tro; andra hade – kanske i likhet med arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin, vars MBA-examen gjort frågan aktuell i Sverige – fått sina tjänster på andra meriter.
GOA:s förslag på en statlig databas och skärpt kontroll har heller ej genomförts. Debatten har ändå gjort att arbetsgivare blivit noga med att kräva betyg från skolor som ackrediteras av något av de regionala och nationella organ, som är godkända av Utbildningsdepartementet.
Distance Education and Training Council, som har ackrediterat ett hundratal seriösa skolor med distansundervisning, noterar att det finns gott om skolor med inga eller låga krav på sina "studenter". Marknaden för dessa uppskattas av vissa omsätta 200-500 miljoner dollar.
– Det är tyvärr inte mycket som ändrats efter GAO:s utredning, skriver DETC:s chef Michael Lambert i ett mejl.
– Vissa delstater – som Wyoming, Louisiana och Hawaii – har ändrat sina lagar och kräver ackreditering. Men annars är det "business as usual".
Gunilla Kinn
Fotnot: GOA:s utredning har titeln "Bogus Degrees and Unmet Expectations: Are Taxpayer Dollars Subsidizing Diploma Mills?"
Saturday, June 09, 2007
FN i Fokus
Sex sidor om FN i detta nummer av Fokus: 
En marskväll i New York står Jean-Marie Guéhenno än en gång framför de 15 brokiga flaggorna utanför FN:s säkerhetsråds sal för att tala om läget i Darfur. Men än en gång tvingas han komma med en icke-nyhet:
– Vi har en lång väg att gå, därför att det finns grundläggande missförstånd om vilka förväntningar Sudans regering har och vad den erbjuds, rabblar han matt.
Jean-Marie Guéhenno är biträdande generalsekreterare och chef för FN:s fredsbevarande styrkor (DPKO), utan tvekan en av FN-systemets mest respekterade tjänstemän. En vanlig dag på jobbet försöker han få Sudans president Omar Hassan Al Bashir att gå med på att Förenta Nationerna och Afrikanska Unionen (AU) ska få skicka fler soldater till Darfur-provinsen i västra Sudan, en styrka som ska skydda civilbefolkningen från våld.
Diskussionerna har länge gått ut på att få Sudan att acceptera att de 7 000 AU-soldater som nu finns på plats i en övervakningsmission ska bli 3 000 fler, sedan mer än dubbelt så många. Parallellt pågår det politiska förhandlingsspåret, där Jan Eliasson och AU:s Salim Ahmed Salim samtalar med såväl regeringen som med alla möjliga rebellstyrkor inom och utom Sudan.
Men Khartoum har lyckats dra förhandlingarna i långbänk och vägrar ta emot fler ljusblå hjälmar. Jean-Marie Guéhenno svarar, som så många gånger förut, de församlade journalisterna:
–Vi ser ett fortsatt lidande, vi anser att det är viktigt med både fredsbevarande trupper och en politisk process. Situationen är oacceptabel...
Frustrationen skiner igenom både hos Guéhenno och hos reportrarna, som inte längre vet hur de ska variera sina texter om Sudan.
De senaste årens händelser i Darfur visar hur svårt det är att förverkliga idealen i FN-stadgan om allas rätt till ett liv i fred, till säkerhet och mänskliga rättigheter.
Både i den diplomatiska kåren, bland politiker och den allmänhet som följer Sudan via medierna finns en stark frustration över att åratal av förhandlingar knappt lett någon vart. Tvärtom kommer förtvivlade rapporter om att hundratusentals människor dödats, att miljoner lever i flyktingläger och att kvinnor våldtas på nätterna när de går ut för att samla ved.
FN:s Råd för mänskliga rättigheter levererade i våras svidande kritik för att Sudans regering inte förmått skydda sin befolkning mot Janjaweed-milisens attacker. Och världssamfundet – som gång på gång, efter andra världskriget, Kambodja, Bosnien och Rwanda, upprepat mantrat: "Aldrig mer!" – tycks ha kollektivt dåligt samvete för att det inte agerade i Darfur redan 2003.
I USA och Kanada finns ett starkt folkligt engagemang för att världen ska lägga sig i konflikten. Samtidigt som Khartoum-regeringen kraftigt försökt tona ned antalet dödade, och framför allt sitt eget ansvar, har vem som helst med satellitbildsprogrammet Google Earth installerat i sin dator kunnat se bilder på byar som bränts ner av rebellgrupper. Såväl högerkristna som vänsterradikala fredsaktivister demonstrerar på bred front i Nordamerika – på gator, i spalterna, på nätet och gentemot sina kongressledamöter. När Jan Eliasson är i New York för att rapportera om sina Sudanresor får han vara med i tv på bästa sändningstid.
Jan Eliassons budskap är att det nu finns en liten, liten öppning för en politisk lösning, och vädjar om mer tid för förhandlingar – vilket stöds av såväl Ban Ki-moon som Carl Bildt. Men USA, som tillsammans med Storbritannien länge propagerat för FN-sanktioner och har tröttnat på allt samtalande, skärpte nyligen sina egna sanktioner – och ökade därmed trycket på FN att nå resultat.
Enligt FN-stadgan har säkerhetsrådet rätt att på egen hand besluta om insatser när den internationella säkerheten hotas – vilket den gör i fallet Darfur, eftersom även Sudans grannländer destabiliseras av flyktingströmmar. Men Kina, som hämtar en stor del av sin olja från Sudan och månar om att hålla sig väl med Khartoum, hotar med sin vetorätt.
– Darfur är en inrikesfråga, förklarar ambassadör Wang Guangya bestämt under ett samtal i den vackra delegatsloungen i FN:s högkvarter, fjärran klanstrider och de vedervärdiga förhållandena i flyktinglägren.
– ”Skyldigheten att skydda” ankommer på Sudans regering. Om det förekommit brott mot mänskligheten eller ej är en bedömningsfråga, säger han.
Just begreppet "skyldigheten att skydda" är centralt i frågan om Darfur.
Folkmordet i Rwanda 1994 ledde till att denna princip formulerades – av kanadensiska akademiker och människorättsaktivister – och sedan antogs av FN:s samtliga medlemsstater vid toppmötet 2005. Bakgrunden var just känslan av "Aldrig mer!".
Varje stat har att skydda sina medborgare. Men fungerar inte det måste det internationella samfundet ta sitt ansvar, är tanken. I en globaliserad värld blir även den moraliska skyldigheten att ingripa mot brott mot mänskligheten gränslös.
Begreppet är dock ännu inte folkrättsligt bindande, utan mest en normerande princip. En rad länder fruktar – trots att de skrivit på – att begreppet riskerar att användas av mäktiga stater, läs USA, som täckmantel för invasioner och interventioner med andra syften än rent humanitära. Bland annat därför har det inte tillämpats som det var tänkt.
Kommentar (11 juni): Skulle jag skriva texten idag skulle jag ta upp något mer om debatten om humanitär intervention under 90-talet, och hur den övergick i begreppet "skyldigheten att skydda". Det är naturligtvis inte bara händelserna i Rwanda som är bakgrunden, utan också och inte minst Kosovokrisen 1999 (med flera kriser).
Den senaste tiden har förhandlingarna om truppförstärkningar till Darfur till sist gett resultat, kanske tack vare att Kina börjat svänga i frågan. Trots allt ligger det inte i Kinas intresse att trilskas om Darfur – med ett nära förestående OS i Peking, och med mängder av kinesiska affärsmän och ingenjörer på plats i Sudan. Går Kina med på säkerhetsrådssanktionerade insatser öppnas nya möjligheter.
En kväll i april, framför de 15 flaggorna, kunde Jean-Marie Guéhenno därför äntligen förklara att Sudan till sist gått med på att ta emot fler soldater – kanske, möjligen, framåt höstkanten. Och i maj kunde Fredrik Reinfeldt och Carl Bildt erbjuda FN deltagande av en svensk ingenjörstrupp i styrkan.
Men än återstår att se vad som blir verklighet. Diplomaterna betonar att det fortfarande är “en svår förhandlingsprocess”; den sudanesiska regeringen har hittills bara gått med på fler AU-soldater, inte den föreslagna hybridstyrkan under FN-ledning.
– Det går inte att underskatta alla hinder för att något ska hända, säger den kanadensiske fredsforskaren Robert Muggah och räknar upp några, förutom de som finns i Peking och Khartoum: Att bygga politisk vilja, att få fram soldater som vill åka till Darfur – eller bara att hitta vatten.
Gunilla Kinn
Ban Ki-moon – general eller sekreterare?
Blott sex dagar in på det nya året löd New York Times ledarsidas dom över Ban Ki-moon: "A Status Quo Secretary General". FN:s nye ansikte utåt fick inte ens en smekvecka innan han dömdes ut.
En rad omständigheter bidrog till att det blev en skakig start. Ban Ki-moon sade redan första dagen på jobbet, den 1 januari, att han stödde Iraks rätt att utmäta dödsstraff för Saddam Hussein - en hållning som är förenlig med folkrätten, men knappast med FN:s linje att verka mot dödsstraff. Människorättsaktivister runtom i världen gick i taket och undrade vem mannen som efterträtt Kofi Annan egentligen var.
Ban Ki-moons pussel med utnämningar till högre tjänster väckte än mer misstro. Det verkade uppenbart att han hade lovat vissa mäktiga länder poster, om de stödde hans kandidatur - och så tycktes han kompensera detta genom att utse andra personer på tveksamma grunder. Som Tanzanias utrikes- och utvecklingsminister Asha-Rose Migiro - som sägs ha blivit lika förvånad som alla andra, när hon utan vare sig intervju eller klockren meritering fick posten som ansvarig för FN:s reformarbete.
Inte blev det bättre av att Ban Ki-moon misslyckades med att förklara hur han tänkte, och ibland dröjde flera dagar med att förtydliga vissa uttalanden.
Den klumpiga starten krävde försoningssamtal, inte minst med utvecklingsländerna i G77-gruppen. Ban Ki-moon är inte lika kommunikativ och karismatisk som Kofi Annan, men har själv sagt att han står för en "koreansk" ledarstil: lågmäld och konsensus-orienterad; dialog hellre än konfrontation.
Generalsekreteraren för Förenta Nationerna har inte mycket formell makt - däremot möjlighet att utöva vad statsvetare kallar "soft power", exempelvis genom att bilda opinion genom medierna eller medla bakom kulisserna.
Men FN-systemet är svårnavigerat, även för mycket erfarna diplomater. Maktspelet är överraskande starkt. Jan Eliasson talar om "FN:s bysantinska korridorer", i vars irrgångar den som kommer från den bilaterala världen lätt går vilse. Ban Ki-moon - som visserligen tjänstgjort på Sydkoreas FN-beskickning i New York, men som kommer från jobbet som sitt lands utrikesminister - har gissningsvis drabbats av kulturchock.
Trots att de flesta FN-delegater ännu tycks ha en ganska vag bild av den nye generalsekreteraren verkar han ändå ha ridit ut stormen från i vintras. Under våren har han rest flitigt, främst i Afrika och Mellanöstern, för att göra sig känd och själv lära känna FN-frågorna på fältet.
Ban Ki-moon har gjort klart att han vill prioritera klimatdebatten, fattigdomsbekämpning och hälsovård - typiska "soft power"-frågor. Men risken är stor att hans dagliga arbete snarare kommer att handla om nya och gamla utrikespolitiska kriser, om svåra förhandlingar med bångstyriga diktaturer och kaxiga supermakter.
Att Kofi Annan gick bet på att i grunden reformera FN:s organisation och beslutsformer (se separat artikel) avskräcker säkert efterträdaren från en alltför ambitiös agenda på det området, trots att hans valkampanj i fjol handlade just om att göra FN effektivare.
Till allt annat kommer den eviga balansgången till värdlandet USA - ofta komplicerad för Annan, som i FN-kritiska kretsar uppfattades som "anti-amerikansk". Det är ingen hemlighet att USA i Ban Ki-moon hoppas få en skicklig administratör snarare än en karismatisk superdiplomat – men det återstår att se om för att se den blide sydkoreanen mest av allt blir general eller sekreterare.
Inte bara Ban Ki-moon – här är FN:s viktigaste makthavare
1. Won Soo-Kim är generalsekreterarens högra hand och, liksom ytterligare några i det inre kabinettet, handplockad från UD i Seoul. Med en gedigen diplomatisk bakgrund ska han som biträdande generalsekreterare hjälpa Ban Ki-moon navigera den svårstyrda FN-skutan.
2. Zalmay Khalilzad är USA:s nye FN-ambassadör. Sunnimuslim, född i Afghanistan, utbildad i USA och Libanon, förankrad i det neokonservativa lägret i Washington och med färska ambassadörsposter i Kabul och Bagdad i bagaget tycks han vara en av George W Bushs mer klockrena utnämningar. För många i FN-skrapan är vem som helst bättre än företrädaren John Bolton, och hittills har Khalilzad imponerat med sin mer diplomatiska stil.
3. Kina spelar en mer aktiv roll i världspolitiken än tidigare, inte minst som handelspartner och biståndsgivare. Men just därför har ambassadör Wang Guangya varit Khartoum-regimens pålitlige bundsförvant i säkerhetsrådet, där Kina hittills blockerat alla förslag om resolutioner mot Sudan med hänvisning till den nationella suveräniteten.
Iran, Zimbabwe, Nordkorea, Burma och Eritrea är andra oroshärdar, där Kina satt sig på tvären. Rysslands Vitalij Tjurkin har motsvarande makt att hota med sitt lands veto i avgörande frågor – och gör det särskilt gärna när det gäller Iran.
4. Ban Ki-moon har strategiskt nog utsett några medarbetare från "P5", de permanenta säkerhetsrådsmedlemmarna – som den amerikanske karriärdiplomaten B Lynn Pascoe, biträdande generalsekreterare för politiska frågor. Men det är inte okomplicerat att ha en amerikan på posten, eftersom Mellanöstern ofta står på avdelningens agenda.
5. Munir Akram är Pakistans ambassadör och ordförande i G77 - den grupp av numera 130 länder som representerar vad som i internationella sammanhang etiketteras "syd". G77 var exempelvis pådrivande för FN:s millenniemål.
Gruppen – mer enad och kaxig än någonsin – lyckas ofta driva västdiplomater till vansinne genom att blockera förslag och misstänkliggöra de gamla kolonialmakterna samt, framför allt, USA.
Sverige och FN – business as usual?
I fjol hade svenska UD snudd på en filial inne i FN-skrapan i New York, tack vare Jan Eliassons dubbla roller som utrikesminister och generalförsamlingens ordförande. Regeringen var starkt involverad i hans uppgift: att försöka driva igenom ett antal reformer. Även om förhandlingarna blev tuffa framstod det hela som en triumf för traditionell svensk, socialdemokratisk, FN-vänlig politik.
Det senaste arbetsåret har varit mer av en mellanperiod för generalförsamlingen. Och först i maj syntes de i sammanhanget tyngsta svenska ministrarna till i New York. Då besökte Fredrik Reinfeldt, Carl Bildt och Gunilla Carlsson – för första gången som stats-, utrikes- respektive biståndsminister – FN. Alla bedyrade de att den svenska FN-politiken fortsätter som förut, ja, rentav mer aktivt och involverat än någonsin, lovade de, med pådrivanden för fler reformer.
Carlssons fokus på ökad kontroll av vart biståndspengarna tar vägen rimmar väl med strävandena inom FN:s organisation; Reinfeldts vurm för miljö- och klimatfrågor stämmer väl med Ban Ki-moons agenda – och Bildt, ja, han trivs naturligtvis som fisken i vattnet i en miljö där snudd på alla utrikespolitiska frågor i världen behandlas på en och samma gång.
"Diplomati som konfliktlösningsinstrument är back in business" förklarade Carl Bildt efter sina FN-möten för Fokus, med en parafras på sin amerikanska kollega Condoleezza Rice – men lade för säkerhets skull till att "Vi har en rätt aktiv utrikespolitik inte bara här".
Svenska FN-förbundets ordförande Alexander Gabelic – tillika riksdagsledamot (s) – tycker dock att det återstår att se hur den nya regeringen egentligen ser på FN.
– Det har inte utkristalliserat sig något tydligt engagemang, tycker han.
– Reformprocessen som Jan Eliasson drev var väldigt spännande - som det efter det fantastiska året känns angeläget att förvalta.
Några stora förändringar i svensk FN-politik är nog inte att vänta, med det viktiga undantag som påvisats av folkrättsjuristen Mark Klamberg – att Carl Bildts syn på Irakkriget 2003 som förenligt med folkrätten antyder en ompositionering, jämfört med den tidigare regeringen. Kontinuiteten förstärks annars av att det ju just är Jan Eliasson som med den borgerliga regeringens stöd för hans medlarroll i Sudan är den svensk som har en av de tyngsta FN-posterna just nu.
FN:s ödesfrågor
1. Maktkamper
De senaste åren har klimatet i FN-skrapan varit hätskt – med starka spänningar mellan de 130 utvecklingsländerna i G77-gruppen, där även Kina finns med, och västvärlden.
G77 har helt lyckats blockera vissa reformer av FN – som att rensa upp bland de många “mandat” som i decennier lagrats hos generalförsamlingen. Dessutom har G77-länderna reagerat över att säkerhetsrådets 15 medlemmar tar upp frågor som de tycker hör hemma i generalförsamlingen, där ju alla 192 medlemsstater finns representerade. Ett exempel var när säkerhetsrådet i fjol diskuterade de fall av korruption och sexuellt utnyttjande som förekommit i FN:s fredsbevarande trupper. Många aktörer har försökt medla och minska motsättningarna, så gott det går. Men ingenting talar egentligen för att konflikterna blir färre inom överskådlig framtid.
2. Förhållandet till USA
Relationen mellan USA och FN har varit usel de senaste åren, inte enbart på grund av Irak. Turerna i “olja för mat”-härvan gav FN – och Kofi Annan – en usel image i amerikansk press. Republikanska politiker har uppfattat sig som de enda i världen som alls sätter press på FN att reformera sig. Inte hjälpte det mycket när Vita huset skickade den kontroversielle och FN-kritiske John Bolton som sin ambassadör. Under hans tid i New York blev förhandlingsklimatet ofta fientligt, ibland helt i onödan.
Men starkt anti-amerikanska stämningar har knappast gjort saken bättre. Mindre länder har gärna gått samman och gett USA en känga när de kunnat – ibland bara för sakens skull. Amerikanska och icke-amerikanska FN-entusiaster hoppas nu på en nytändning, symboliserad av USA:s nye FN-ambassadör Zalmay Khalilzad.
3. Korruptionen
Det är ingen hemlighet att det funnits en “korruptionskultur” på sina håll i FN-systemet, främst på fältnivå där insynen, granskningen och uppföljningen varit bristfällig. Pengar har missbrukats, slösats bort eller hamnat i fel fickor. Om än inte till den höga grad en del kritiker velat få det till. Och FN:s operativa verksamhet, som fredsbevarande insatser, sker ofta under exceptionella omständigheter, i laglösa områden där det saknas fungerande infrastruktur med bankkonton och el – ett läge som öppnar för bedragare.
Det är en förklaring, men inget försvar för att systemet på sina håll är ruttet. Inga-Britt Ahlenius försöker styra upp rutinerna, som chef för OIOS (Förenta nationernas interna revisions- och utredningskontor). Hittills har hennes byrå bland annat hittat flagranta fall av korruption i Unmik, FN:s Kosovo-organisation – men OIOS har för lite resurser för att egentligen klara sitt uppdrag. Frågan är vem som ska betala för fler vakthundar – detta utreds för närvarande.
4. Reformering av organisationen
FN:s struktur bygger på maktförhållandena i världen som de såg ut 1945. Då verkade det rimligt att segrarna i andra världskriget skulle få vara permanenta medlemmar med vetorätt i säkerhetsrådet. I dag ter det sig orimligt att länder som Indien, Brasilien, Japan och Tyskland inte är det (tycker i alla fall de själva).
Hot om att ta till vetot används framför allt av Kina och Ryssland. Mängder av förslag på hur vetorätten skulle kunna begränsas och rådet reformeras har presenteras presenterats. Kofi Annan lade fram en ambitiös reformagenda 2005. Men resultatet av det som hittills genomförts är svagt. Varken Rådet för mänskliga rättigheter eller den Fredsbyggande kommissionen fungerar exempelvis ännu som det var tänkt, när Jan Eliassons stab förhandlade fram dem.
Fotonot: Artiklarna bygger på samtal och intervjuer med ett 20-tal diplomater, politiker och statsvetare, däribland: FN-ambassadör Wang Guangya (Kina), Anders Lidén (Sverige), Sichan Siv (f d Ecosoc/USA), Jan Eliasson, Gunilla Carlsson, Fredrik Reinfeldt, Carl Bildt, Suzanne DiMaggio (amerikanska FN-förbundet), Carne Ross (Independent Diplomat), Robert Muggah (Small Arms Survey, Genève) samt Norges biståndsminister Erik Solheim och ett antal svenska UD-diplomater.
Varför gör inte FN något i Sudan? Darfur-frågan visar tydligt på världssamfundets begränsningar – trots att FN:s medlemsländer åtagit sig en “skyldighet att skydda” lidande människor handlar det multilaterala samarbetet i slutändan om realpolitik.
En marskväll i New York står Jean-Marie Guéhenno än en gång framför de 15 brokiga flaggorna utanför FN:s säkerhetsråds sal för att tala om läget i Darfur. Men än en gång tvingas han komma med en icke-nyhet:
– Vi har en lång väg att gå, därför att det finns grundläggande missförstånd om vilka förväntningar Sudans regering har och vad den erbjuds, rabblar han matt.
Jean-Marie Guéhenno är biträdande generalsekreterare och chef för FN:s fredsbevarande styrkor (DPKO), utan tvekan en av FN-systemets mest respekterade tjänstemän. En vanlig dag på jobbet försöker han få Sudans president Omar Hassan Al Bashir att gå med på att Förenta Nationerna och Afrikanska Unionen (AU) ska få skicka fler soldater till Darfur-provinsen i västra Sudan, en styrka som ska skydda civilbefolkningen från våld.
Diskussionerna har länge gått ut på att få Sudan att acceptera att de 7 000 AU-soldater som nu finns på plats i en övervakningsmission ska bli 3 000 fler, sedan mer än dubbelt så många. Parallellt pågår det politiska förhandlingsspåret, där Jan Eliasson och AU:s Salim Ahmed Salim samtalar med såväl regeringen som med alla möjliga rebellstyrkor inom och utom Sudan.
Men Khartoum har lyckats dra förhandlingarna i långbänk och vägrar ta emot fler ljusblå hjälmar. Jean-Marie Guéhenno svarar, som så många gånger förut, de församlade journalisterna:
–Vi ser ett fortsatt lidande, vi anser att det är viktigt med både fredsbevarande trupper och en politisk process. Situationen är oacceptabel...
Frustrationen skiner igenom både hos Guéhenno och hos reportrarna, som inte längre vet hur de ska variera sina texter om Sudan.
De senaste årens händelser i Darfur visar hur svårt det är att förverkliga idealen i FN-stadgan om allas rätt till ett liv i fred, till säkerhet och mänskliga rättigheter.
Både i den diplomatiska kåren, bland politiker och den allmänhet som följer Sudan via medierna finns en stark frustration över att åratal av förhandlingar knappt lett någon vart. Tvärtom kommer förtvivlade rapporter om att hundratusentals människor dödats, att miljoner lever i flyktingläger och att kvinnor våldtas på nätterna när de går ut för att samla ved.
FN:s Råd för mänskliga rättigheter levererade i våras svidande kritik för att Sudans regering inte förmått skydda sin befolkning mot Janjaweed-milisens attacker. Och världssamfundet – som gång på gång, efter andra världskriget, Kambodja, Bosnien och Rwanda, upprepat mantrat: "Aldrig mer!" – tycks ha kollektivt dåligt samvete för att det inte agerade i Darfur redan 2003.
I USA och Kanada finns ett starkt folkligt engagemang för att världen ska lägga sig i konflikten. Samtidigt som Khartoum-regeringen kraftigt försökt tona ned antalet dödade, och framför allt sitt eget ansvar, har vem som helst med satellitbildsprogrammet Google Earth installerat i sin dator kunnat se bilder på byar som bränts ner av rebellgrupper. Såväl högerkristna som vänsterradikala fredsaktivister demonstrerar på bred front i Nordamerika – på gator, i spalterna, på nätet och gentemot sina kongressledamöter. När Jan Eliasson är i New York för att rapportera om sina Sudanresor får han vara med i tv på bästa sändningstid.
Jan Eliassons budskap är att det nu finns en liten, liten öppning för en politisk lösning, och vädjar om mer tid för förhandlingar – vilket stöds av såväl Ban Ki-moon som Carl Bildt. Men USA, som tillsammans med Storbritannien länge propagerat för FN-sanktioner och har tröttnat på allt samtalande, skärpte nyligen sina egna sanktioner – och ökade därmed trycket på FN att nå resultat.
Enligt FN-stadgan har säkerhetsrådet rätt att på egen hand besluta om insatser när den internationella säkerheten hotas – vilket den gör i fallet Darfur, eftersom även Sudans grannländer destabiliseras av flyktingströmmar. Men Kina, som hämtar en stor del av sin olja från Sudan och månar om att hålla sig väl med Khartoum, hotar med sin vetorätt.
– Darfur är en inrikesfråga, förklarar ambassadör Wang Guangya bestämt under ett samtal i den vackra delegatsloungen i FN:s högkvarter, fjärran klanstrider och de vedervärdiga förhållandena i flyktinglägren.
– ”Skyldigheten att skydda” ankommer på Sudans regering. Om det förekommit brott mot mänskligheten eller ej är en bedömningsfråga, säger han.
Just begreppet "skyldigheten att skydda" är centralt i frågan om Darfur.
Folkmordet i Rwanda 1994 ledde till att denna princip formulerades – av kanadensiska akademiker och människorättsaktivister – och sedan antogs av FN:s samtliga medlemsstater vid toppmötet 2005. Bakgrunden var just känslan av "Aldrig mer!".
Varje stat har att skydda sina medborgare. Men fungerar inte det måste det internationella samfundet ta sitt ansvar, är tanken. I en globaliserad värld blir även den moraliska skyldigheten att ingripa mot brott mot mänskligheten gränslös.
Begreppet är dock ännu inte folkrättsligt bindande, utan mest en normerande princip. En rad länder fruktar – trots att de skrivit på – att begreppet riskerar att användas av mäktiga stater, läs USA, som täckmantel för invasioner och interventioner med andra syften än rent humanitära. Bland annat därför har det inte tillämpats som det var tänkt.
Kommentar (11 juni): Skulle jag skriva texten idag skulle jag ta upp något mer om debatten om humanitär intervention under 90-talet, och hur den övergick i begreppet "skyldigheten att skydda". Det är naturligtvis inte bara händelserna i Rwanda som är bakgrunden, utan också och inte minst Kosovokrisen 1999 (med flera kriser).
Den senaste tiden har förhandlingarna om truppförstärkningar till Darfur till sist gett resultat, kanske tack vare att Kina börjat svänga i frågan. Trots allt ligger det inte i Kinas intresse att trilskas om Darfur – med ett nära förestående OS i Peking, och med mängder av kinesiska affärsmän och ingenjörer på plats i Sudan. Går Kina med på säkerhetsrådssanktionerade insatser öppnas nya möjligheter.
En kväll i april, framför de 15 flaggorna, kunde Jean-Marie Guéhenno därför äntligen förklara att Sudan till sist gått med på att ta emot fler soldater – kanske, möjligen, framåt höstkanten. Och i maj kunde Fredrik Reinfeldt och Carl Bildt erbjuda FN deltagande av en svensk ingenjörstrupp i styrkan.
Men än återstår att se vad som blir verklighet. Diplomaterna betonar att det fortfarande är “en svår förhandlingsprocess”; den sudanesiska regeringen har hittills bara gått med på fler AU-soldater, inte den föreslagna hybridstyrkan under FN-ledning.
– Det går inte att underskatta alla hinder för att något ska hända, säger den kanadensiske fredsforskaren Robert Muggah och räknar upp några, förutom de som finns i Peking och Khartoum: Att bygga politisk vilja, att få fram soldater som vill åka till Darfur – eller bara att hitta vatten.
Gunilla Kinn
Ban Ki-moon – general eller sekreterare?
Blott sex dagar in på det nya året löd New York Times ledarsidas dom över Ban Ki-moon: "A Status Quo Secretary General". FN:s nye ansikte utåt fick inte ens en smekvecka innan han dömdes ut.
En rad omständigheter bidrog till att det blev en skakig start. Ban Ki-moon sade redan första dagen på jobbet, den 1 januari, att han stödde Iraks rätt att utmäta dödsstraff för Saddam Hussein - en hållning som är förenlig med folkrätten, men knappast med FN:s linje att verka mot dödsstraff. Människorättsaktivister runtom i världen gick i taket och undrade vem mannen som efterträtt Kofi Annan egentligen var.
Ban Ki-moons pussel med utnämningar till högre tjänster väckte än mer misstro. Det verkade uppenbart att han hade lovat vissa mäktiga länder poster, om de stödde hans kandidatur - och så tycktes han kompensera detta genom att utse andra personer på tveksamma grunder. Som Tanzanias utrikes- och utvecklingsminister Asha-Rose Migiro - som sägs ha blivit lika förvånad som alla andra, när hon utan vare sig intervju eller klockren meritering fick posten som ansvarig för FN:s reformarbete.
Inte blev det bättre av att Ban Ki-moon misslyckades med att förklara hur han tänkte, och ibland dröjde flera dagar med att förtydliga vissa uttalanden.
Den klumpiga starten krävde försoningssamtal, inte minst med utvecklingsländerna i G77-gruppen. Ban Ki-moon är inte lika kommunikativ och karismatisk som Kofi Annan, men har själv sagt att han står för en "koreansk" ledarstil: lågmäld och konsensus-orienterad; dialog hellre än konfrontation.
Generalsekreteraren för Förenta Nationerna har inte mycket formell makt - däremot möjlighet att utöva vad statsvetare kallar "soft power", exempelvis genom att bilda opinion genom medierna eller medla bakom kulisserna.
Men FN-systemet är svårnavigerat, även för mycket erfarna diplomater. Maktspelet är överraskande starkt. Jan Eliasson talar om "FN:s bysantinska korridorer", i vars irrgångar den som kommer från den bilaterala världen lätt går vilse. Ban Ki-moon - som visserligen tjänstgjort på Sydkoreas FN-beskickning i New York, men som kommer från jobbet som sitt lands utrikesminister - har gissningsvis drabbats av kulturchock.
Trots att de flesta FN-delegater ännu tycks ha en ganska vag bild av den nye generalsekreteraren verkar han ändå ha ridit ut stormen från i vintras. Under våren har han rest flitigt, främst i Afrika och Mellanöstern, för att göra sig känd och själv lära känna FN-frågorna på fältet.
Ban Ki-moon har gjort klart att han vill prioritera klimatdebatten, fattigdomsbekämpning och hälsovård - typiska "soft power"-frågor. Men risken är stor att hans dagliga arbete snarare kommer att handla om nya och gamla utrikespolitiska kriser, om svåra förhandlingar med bångstyriga diktaturer och kaxiga supermakter.
Att Kofi Annan gick bet på att i grunden reformera FN:s organisation och beslutsformer (se separat artikel) avskräcker säkert efterträdaren från en alltför ambitiös agenda på det området, trots att hans valkampanj i fjol handlade just om att göra FN effektivare.
Till allt annat kommer den eviga balansgången till värdlandet USA - ofta komplicerad för Annan, som i FN-kritiska kretsar uppfattades som "anti-amerikansk". Det är ingen hemlighet att USA i Ban Ki-moon hoppas få en skicklig administratör snarare än en karismatisk superdiplomat – men det återstår att se om för att se den blide sydkoreanen mest av allt blir general eller sekreterare.
Inte bara Ban Ki-moon – här är FN:s viktigaste makthavare
1. Won Soo-Kim är generalsekreterarens högra hand och, liksom ytterligare några i det inre kabinettet, handplockad från UD i Seoul. Med en gedigen diplomatisk bakgrund ska han som biträdande generalsekreterare hjälpa Ban Ki-moon navigera den svårstyrda FN-skutan.
2. Zalmay Khalilzad är USA:s nye FN-ambassadör. Sunnimuslim, född i Afghanistan, utbildad i USA och Libanon, förankrad i det neokonservativa lägret i Washington och med färska ambassadörsposter i Kabul och Bagdad i bagaget tycks han vara en av George W Bushs mer klockrena utnämningar. För många i FN-skrapan är vem som helst bättre än företrädaren John Bolton, och hittills har Khalilzad imponerat med sin mer diplomatiska stil.
3. Kina spelar en mer aktiv roll i världspolitiken än tidigare, inte minst som handelspartner och biståndsgivare. Men just därför har ambassadör Wang Guangya varit Khartoum-regimens pålitlige bundsförvant i säkerhetsrådet, där Kina hittills blockerat alla förslag om resolutioner mot Sudan med hänvisning till den nationella suveräniteten.
Iran, Zimbabwe, Nordkorea, Burma och Eritrea är andra oroshärdar, där Kina satt sig på tvären. Rysslands Vitalij Tjurkin har motsvarande makt att hota med sitt lands veto i avgörande frågor – och gör det särskilt gärna när det gäller Iran.
4. Ban Ki-moon har strategiskt nog utsett några medarbetare från "P5", de permanenta säkerhetsrådsmedlemmarna – som den amerikanske karriärdiplomaten B Lynn Pascoe, biträdande generalsekreterare för politiska frågor. Men det är inte okomplicerat att ha en amerikan på posten, eftersom Mellanöstern ofta står på avdelningens agenda.
5. Munir Akram är Pakistans ambassadör och ordförande i G77 - den grupp av numera 130 länder som representerar vad som i internationella sammanhang etiketteras "syd". G77 var exempelvis pådrivande för FN:s millenniemål.
Gruppen – mer enad och kaxig än någonsin – lyckas ofta driva västdiplomater till vansinne genom att blockera förslag och misstänkliggöra de gamla kolonialmakterna samt, framför allt, USA.
Sverige och FN – business as usual?
I fjol hade svenska UD snudd på en filial inne i FN-skrapan i New York, tack vare Jan Eliassons dubbla roller som utrikesminister och generalförsamlingens ordförande. Regeringen var starkt involverad i hans uppgift: att försöka driva igenom ett antal reformer. Även om förhandlingarna blev tuffa framstod det hela som en triumf för traditionell svensk, socialdemokratisk, FN-vänlig politik.
Det senaste arbetsåret har varit mer av en mellanperiod för generalförsamlingen. Och först i maj syntes de i sammanhanget tyngsta svenska ministrarna till i New York. Då besökte Fredrik Reinfeldt, Carl Bildt och Gunilla Carlsson – för första gången som stats-, utrikes- respektive biståndsminister – FN. Alla bedyrade de att den svenska FN-politiken fortsätter som förut, ja, rentav mer aktivt och involverat än någonsin, lovade de, med pådrivanden för fler reformer.
Carlssons fokus på ökad kontroll av vart biståndspengarna tar vägen rimmar väl med strävandena inom FN:s organisation; Reinfeldts vurm för miljö- och klimatfrågor stämmer väl med Ban Ki-moons agenda – och Bildt, ja, han trivs naturligtvis som fisken i vattnet i en miljö där snudd på alla utrikespolitiska frågor i världen behandlas på en och samma gång.
"Diplomati som konfliktlösningsinstrument är back in business" förklarade Carl Bildt efter sina FN-möten för Fokus, med en parafras på sin amerikanska kollega Condoleezza Rice – men lade för säkerhets skull till att "Vi har en rätt aktiv utrikespolitik inte bara här".
Svenska FN-förbundets ordförande Alexander Gabelic – tillika riksdagsledamot (s) – tycker dock att det återstår att se hur den nya regeringen egentligen ser på FN.
– Det har inte utkristalliserat sig något tydligt engagemang, tycker han.
– Reformprocessen som Jan Eliasson drev var väldigt spännande - som det efter det fantastiska året känns angeläget att förvalta.
Några stora förändringar i svensk FN-politik är nog inte att vänta, med det viktiga undantag som påvisats av folkrättsjuristen Mark Klamberg – att Carl Bildts syn på Irakkriget 2003 som förenligt med folkrätten antyder en ompositionering, jämfört med den tidigare regeringen. Kontinuiteten förstärks annars av att det ju just är Jan Eliasson som med den borgerliga regeringens stöd för hans medlarroll i Sudan är den svensk som har en av de tyngsta FN-posterna just nu.
FN:s ödesfrågor
1. Maktkamper
De senaste åren har klimatet i FN-skrapan varit hätskt – med starka spänningar mellan de 130 utvecklingsländerna i G77-gruppen, där även Kina finns med, och västvärlden.
G77 har helt lyckats blockera vissa reformer av FN – som att rensa upp bland de många “mandat” som i decennier lagrats hos generalförsamlingen. Dessutom har G77-länderna reagerat över att säkerhetsrådets 15 medlemmar tar upp frågor som de tycker hör hemma i generalförsamlingen, där ju alla 192 medlemsstater finns representerade. Ett exempel var när säkerhetsrådet i fjol diskuterade de fall av korruption och sexuellt utnyttjande som förekommit i FN:s fredsbevarande trupper. Många aktörer har försökt medla och minska motsättningarna, så gott det går. Men ingenting talar egentligen för att konflikterna blir färre inom överskådlig framtid.
2. Förhållandet till USA
Relationen mellan USA och FN har varit usel de senaste åren, inte enbart på grund av Irak. Turerna i “olja för mat”-härvan gav FN – och Kofi Annan – en usel image i amerikansk press. Republikanska politiker har uppfattat sig som de enda i världen som alls sätter press på FN att reformera sig. Inte hjälpte det mycket när Vita huset skickade den kontroversielle och FN-kritiske John Bolton som sin ambassadör. Under hans tid i New York blev förhandlingsklimatet ofta fientligt, ibland helt i onödan.
Men starkt anti-amerikanska stämningar har knappast gjort saken bättre. Mindre länder har gärna gått samman och gett USA en känga när de kunnat – ibland bara för sakens skull. Amerikanska och icke-amerikanska FN-entusiaster hoppas nu på en nytändning, symboliserad av USA:s nye FN-ambassadör Zalmay Khalilzad.
3. Korruptionen
Det är ingen hemlighet att det funnits en “korruptionskultur” på sina håll i FN-systemet, främst på fältnivå där insynen, granskningen och uppföljningen varit bristfällig. Pengar har missbrukats, slösats bort eller hamnat i fel fickor. Om än inte till den höga grad en del kritiker velat få det till. Och FN:s operativa verksamhet, som fredsbevarande insatser, sker ofta under exceptionella omständigheter, i laglösa områden där det saknas fungerande infrastruktur med bankkonton och el – ett läge som öppnar för bedragare.
Det är en förklaring, men inget försvar för att systemet på sina håll är ruttet. Inga-Britt Ahlenius försöker styra upp rutinerna, som chef för OIOS (Förenta nationernas interna revisions- och utredningskontor). Hittills har hennes byrå bland annat hittat flagranta fall av korruption i Unmik, FN:s Kosovo-organisation – men OIOS har för lite resurser för att egentligen klara sitt uppdrag. Frågan är vem som ska betala för fler vakthundar – detta utreds för närvarande.
4. Reformering av organisationen
FN:s struktur bygger på maktförhållandena i världen som de såg ut 1945. Då verkade det rimligt att segrarna i andra världskriget skulle få vara permanenta medlemmar med vetorätt i säkerhetsrådet. I dag ter det sig orimligt att länder som Indien, Brasilien, Japan och Tyskland inte är det (tycker i alla fall de själva).
Hot om att ta till vetot används framför allt av Kina och Ryssland. Mängder av förslag på hur vetorätten skulle kunna begränsas och rådet reformeras har presenteras presenterats. Kofi Annan lade fram en ambitiös reformagenda 2005. Men resultatet av det som hittills genomförts är svagt. Varken Rådet för mänskliga rättigheter eller den Fredsbyggande kommissionen fungerar exempelvis ännu som det var tänkt, när Jan Eliassons stab förhandlade fram dem.
Fotonot: Artiklarna bygger på samtal och intervjuer med ett 20-tal diplomater, politiker och statsvetare, däribland: FN-ambassadör Wang Guangya (Kina), Anders Lidén (Sverige), Sichan Siv (f d Ecosoc/USA), Jan Eliasson, Gunilla Carlsson, Fredrik Reinfeldt, Carl Bildt, Suzanne DiMaggio (amerikanska FN-förbundet), Carne Ross (Independent Diplomat), Robert Muggah (Small Arms Survey, Genève) samt Norges biståndsminister Erik Solheim och ett antal svenska UD-diplomater.
Subscribe to:
Posts (Atom)