"In New York"– bi-monthly newsletter of the Swedish-American Chamber of Commerce – 2/2007
How The Ark made me think about Kristina from Duvemåla
By the end of the Swedish final of the Eurovision Song Contest in March, as the flamboyant glam rockers in The Ark once again went on stage and made their victory performance of “The Worrying Kind”, in front of millions of TV watchers, I felt how my eyes slowly filled with tears.
First, I thought it was because I was so happy that a great band that I care for had indeed won the usually slightly cheesy contest.
Not only do I appreciate The Ark's music, energy, and visual appearance. I've also interviewed some of the band members at various stages of their careers - most recently the infamous event when they performed outside of House of Sweden in Washington DC last year.
How could I not share the charming singer Ola Salo's total joy in the Globe arena in Stockholm – after I had seen their show live, in front of a small and enthusiastic crowd of Swedish and American fans next to the Potomac River in October?
Much of the band's success is their ability to make their audience feel it's part of it all as well. And after interviewing Mr Salo about his unfortunate joke on flying airplanes afterwards, I have had a professional reason to follow the band's endeavors as well.
Then I thought I felt so moved, because I had just seen lots of young, clever artists do what they love: sing, play, and perform.
But it's usually talented amateurs in school shows that I really have a soft spot for – not professionals, like the ones in the Eurovision Song Contest (this is the event that gave the world ABBA, in 1974).
All of a sudden, however, I realized my spontaneous tears most of all had an entirely different reason. Maybe surprisingly, the event made me think of Kristina from Duvemåla, the fictional character in Swedish writer Vilhelm Moberg's great epos The Emigrants.
See, I was watching the event not in front of a TV-set a Saturday night in Sweden, like everyone else - but sitting in the pub of the Roger Smith Hotel in Manhattan, together with other New York-based Swedes. The entire show was streamed via the Internet.
I watch Swedish TV clips and listen to direct transmissions from the Swedish radio all the time, so the benefits of modern technology are no news to me. Whether I am at home or traveling the world, I live and breath the effects of the proverbial shrunk globe daily – and so far during my six years in the United States, my parents in Stockholm have never been able to tell any Swedish news as of politics, business, or entertainment I didn't already know of.
Yet, what this means has never hit home as clearly as it did this Saturday afternoon.
I felt so strongly that by watching The Ark win the Eurovision Song Contest, sitting on a bar stool in Manhattan, I could instantly share an experience that would be the next few days' water cooler topic in most of Sweden. (Maybe Americans watching the Super Bowl in Swedish sport bars feel the same.)
So, my sentimental tears actually came when I thought about how very recent it was that Swedes who made it to New York really had to cut off most ties to The Old Country. The subconscious thought of how Kristina from Duvemåla, a woman maybe my age – who supposedly passed Manhattan on her family's passage from Småland to Minnesota in the 1850's – like so many real emigrants had to leave everything behind made me sad.
Thanks to progress in general and technology in particular, I don't have to make the choice Kristina and her peers were forced to. Now it's actually almost possible to live in two countries simultaneously. Even poor immigrants who come into the United States today can keep in touch with their loved ones back in Guatemala or Guinea-Bissau, thanks to the Internet and low telephone rates. My tears were a tribute to Kristina, who was only 150 years from all this.
The members of The Ark happen to be from the very same part of Sweden as Vilhelm Moberg and Kristina – Småland, and more precisely Rottne, Uråsa, Kosta, and Växjö.
Ola Salo was reportedly surprised when he heard that Söraby Skytteförening, the shooting club in his small home community of Rottne, had arranged a large-screen viewing party of the TV contest in their sports centre. Even though New York is like another hometown for The Ark, I guess he would be even more surprised to learn there was a similar party, albeit smaller, on Lexington Avenue in Manhattan.
And I guess we will be there again, when the final contest is transmitted from Helsinki in May – with meatballs tapas in one hand and a glass of prosecco in the other. Now we can have it all.
Gunilla Kinn
is a freelance journalist, based in New York and Stockholm
http://gunillakinn2867.sitewelder.com
gunilla@kinn.se
Thursday, May 03, 2007
Friday, April 06, 2007
Mer pengar än någonsin för USA:s valkampanjer
Texter och faktarutor för TT, utskickade 6 april 2007.
Att amerikansk politik på toppnivå kräver välfyllda kampanj-kassakistor är inget nytt. Men inför nästa års primär- och presidentval slår budgetarna alla rekord. Var och en av kandidaterna måste visa att de kan attrahera donatorer. Valet 2008 tycks bli "USA:s första miljarddollars-val".
"House Party for Hillary", "John McCain Oklahoma Fundraising Luncheon", "Obamania Party" och "Team Rudy" - hemsidorna är fulla med aktiviteter sympatisörerna kan engagera sig i, för att samla pengar till sina favoritkandidater.
Det är lättare att hitta uppgifter om hur man donerar pengar än om de olika sakfrågorna.
- Det är något fel när kandidaterna mest vänder sig till donatorerna, inte till väljarna, säger Ned Wigglesworth på Common Cause, en organisation med hundratusentals medborgare som granskar USA:s politiska system.
- Miljonärer och miljardärer får ett oproportionerligt stort inflytande.
De två som vinner demokraternas respektive republikanernas nomineringar beräknas 2008 göra av med 500 miljoner dollar vardera - och redan i år väntas de ledande kandidaterna ha samlat in omkring 100 miljoner dollar var inför prov- och primärval.
Pengarna går till kampanjorganisationen och för att nå ut till väljarna, genom dyr TV-reklam och flitiga resor. Mediebevakningen kräver dygnet runt-beredskap för att besvara attacker och utspel.
Rekordbelopp
På sistone har det i USA varit stor uppmärksamhet kring de belopp som hittills samlats in – det har nämligen blivit rekordsummor.
Mest pengar har senator Hillary Clinton, som leder de flesta opinionsundersökningar, skrapat ihop: mer än 26 miljoner dollar första kvartalet. Det kan jämföras med den tidigare rekordinnehavaren – republikanen Phil Gramm, vars kampanj dock blev en flopp – som hade 13,5 miljoner dollar vid motsvarande period 1995.
Men den stora överraskningen är att Barack Obama fått ihop nästan lika mycket pengar som Clinton, 23,5 miljoner dollar. Enligt TV-kanalen ABC News innebär det dessutom att han har mer pengar än hon till primärvalen, eftersom bara 20 av hennes insamlade miljoner dollar ska gå dit. Hillary Clinton kan visserligen också använda de 10 miljoner dollar som finns kvar sedan hennes senatvalskampanj i höstas – men att Barack Obama lyckats så bra med sin insamling ger honom medvind och mer uppmärksamhet.
Nätinsamlingar
Obama har dessutom fått en stor andel av sina bidrag via Internet, där många yngre väljare skänker småbelopp jämfört med de rika donatorer som dyker upp på "fund raising"-luncher och galamiddagar dit biljetterna brukar kosta uppemot 2 300 dollar (max tillåtet belopp).
En annan överraskning var att den republikan som fått flest donationer är den kandidat som blott ligger trea i opinionsmätningarna: förre Massachusetts-guvernören Mitt Romney, som har goda kontakter bland mormoner och i näringslivet.
– Jag tror att de 33 000 som valt att skänka pengar till Romneys kampanj ser det som en bra investering i USA:s framtid, säger talesmannen Alex Burgos trosvisst.
– Men Howard Deans och John Edwards valrörelser för tre år sedan visar att mycket pengar inte garanterar succé.
Eftersom varken John McCain och Rudy Giuliani, vars kampanj dock ännu inte startat på allvar, fått ihop så mycket pengar ser demokraterna nu starkare ut än republikanerna vad gäller krigskassor.
Redovisning
Den 15 april blir det julafton för USA:s politiknördar. Då lämnar alla kandidater in en exakt redovisning av vad de fått in – och hur mycket de redan gjort av med. Mitt Romney har exempelvis bränt en hel del i Iowa, där de första provvalen hålls tidigt 2008 och som han besökt ett stort antal gånger – utan att det gett resultat i opinionsmätningarna.
– Ingen av dem som hittills kommit fram lockar väljarna tillräckligt mycket. De republikanska väljarna vill ha en ny Ronald Reagan, en stark och konservativ ledare, säger PR-strategen David Johnson som jobbade med Bob Doles kampanj i presidentvalet 1988.
– Nu är fältet vidöppet, och därför vill många satsa.
Är det ett problem för amerikansk demokrati att pengarna har så stor betydelse?
- Tja, pengarnas roll växlar från kampanj till kampanj, säger David Johnson.
- Men visst innebär det att goda kandidater som har svårt att samla ihop pengar inte lyckas komma fram. Politiken blir lite som en popularitetstävling.
Gunilla Kinn
Sofistikerade databaser hittar donatorer
Varför har presidentvalskandidaterna samlat in så mycket pengar? Här är några svar:
• "Fund raisers", de som jobbar med att få amerikaner att skänka pengar, har blivit bättre på att kartlägga hugade donatorer. Det sker genom enorma databaser, som innehåller oerhört detaljerad information om partisympatier och demografiska mönster.
• Internet når nya grupper av yngre donatorer.
• För första gången på länge finns ingen sittande president eller vicepresident som är given kandidat. Många vill pröva lyckan.
• Tidigarelagda primärval; kapplöpningen har börjat ovanligt tidigt.
• Tillåtet maxbelopp för donationer är nu 2 300 dollar per givare, mot 1 000 dollar i valet 2000.
Clinton leder ligan – men bara lite
Så här mycket pengar har toppkandidaterna hittills samlat in i dollar.
Demokrater:
Hillary Clinton 26 miljoner (50 000 donatorer)
Barack Obama 23,5 miljoner (100 000)
John Edwards 14 miljoner (40 000)
Bill Richardson 6 miljoner
Chris Dodd 4 miljoner
Joe Biden 4 miljoner
Republikaner:
Mitt Romney 23 miljoner (34 000)
Rudy Giuliani 15 miljoner
John McCain 12,5 miljoner (45 000)
Sam Brownback 1,9 miljoner
Bidrag kan leda till bättre politik
Kampanjdonationer kan ha goda sidor, betonar en statsvetare som tycker att bara nackdelarna lyfts fram i debatten.
-Många amerikaner tänker att alla donationer till kongresspolitiker är "smutsiga pengar", att det är mutor som ska köpa röster och inflytande över lagstiftningen. Men min forskning visar att politikerna inte är så lättköpta, säger statsvetaren Kevin Esterling vid University of California i Riverside.
-De flesta i kongressen är riktigt smarta. De använder pengar de får från intresseorganisationer och företag för analys och kvalificerade utredningar, som förbättrar politiken på ett visst område. Inte nödvändigtvis på det sätt donatorena önskat.
Däremot sätter donationerna till kongresspolitiker agendan, enligt Esterling. Om en folkvald är intresserad av exempelvis både försäkringsfrågor och miljö, så blir miljöfrågorna lidande om intressegrupper i försäkringsbranschen donerat pengar. Men försäkringsfrågorna blir väl utredda.
-Kampanjbidragen har dock andra demokratiska problem – till exempel att de gynnar sittande kandidater, säger Kevin Esterling.
-Organisationer som Common Cause och Public Citizen antyder ofta att donationer är som mutor. Fast det stämmer inte med huvudfåran i statsvetenskaplig forskning.
Gunilla Kinn
Fotnot: Kevin Esterlings forskning presenteras här.
Att amerikansk politik på toppnivå kräver välfyllda kampanj-kassakistor är inget nytt. Men inför nästa års primär- och presidentval slår budgetarna alla rekord. Var och en av kandidaterna måste visa att de kan attrahera donatorer. Valet 2008 tycks bli "USA:s första miljarddollars-val".
"House Party for Hillary", "John McCain Oklahoma Fundraising Luncheon", "Obamania Party" och "Team Rudy" - hemsidorna är fulla med aktiviteter sympatisörerna kan engagera sig i, för att samla pengar till sina favoritkandidater.
Det är lättare att hitta uppgifter om hur man donerar pengar än om de olika sakfrågorna.
- Det är något fel när kandidaterna mest vänder sig till donatorerna, inte till väljarna, säger Ned Wigglesworth på Common Cause, en organisation med hundratusentals medborgare som granskar USA:s politiska system.
- Miljonärer och miljardärer får ett oproportionerligt stort inflytande.
De två som vinner demokraternas respektive republikanernas nomineringar beräknas 2008 göra av med 500 miljoner dollar vardera - och redan i år väntas de ledande kandidaterna ha samlat in omkring 100 miljoner dollar var inför prov- och primärval.
Pengarna går till kampanjorganisationen och för att nå ut till väljarna, genom dyr TV-reklam och flitiga resor. Mediebevakningen kräver dygnet runt-beredskap för att besvara attacker och utspel.
Rekordbelopp
På sistone har det i USA varit stor uppmärksamhet kring de belopp som hittills samlats in – det har nämligen blivit rekordsummor.
Mest pengar har senator Hillary Clinton, som leder de flesta opinionsundersökningar, skrapat ihop: mer än 26 miljoner dollar första kvartalet. Det kan jämföras med den tidigare rekordinnehavaren – republikanen Phil Gramm, vars kampanj dock blev en flopp – som hade 13,5 miljoner dollar vid motsvarande period 1995.
Men den stora överraskningen är att Barack Obama fått ihop nästan lika mycket pengar som Clinton, 23,5 miljoner dollar. Enligt TV-kanalen ABC News innebär det dessutom att han har mer pengar än hon till primärvalen, eftersom bara 20 av hennes insamlade miljoner dollar ska gå dit. Hillary Clinton kan visserligen också använda de 10 miljoner dollar som finns kvar sedan hennes senatvalskampanj i höstas – men att Barack Obama lyckats så bra med sin insamling ger honom medvind och mer uppmärksamhet.
Nätinsamlingar
Obama har dessutom fått en stor andel av sina bidrag via Internet, där många yngre väljare skänker småbelopp jämfört med de rika donatorer som dyker upp på "fund raising"-luncher och galamiddagar dit biljetterna brukar kosta uppemot 2 300 dollar (max tillåtet belopp).
En annan överraskning var att den republikan som fått flest donationer är den kandidat som blott ligger trea i opinionsmätningarna: förre Massachusetts-guvernören Mitt Romney, som har goda kontakter bland mormoner och i näringslivet.
– Jag tror att de 33 000 som valt att skänka pengar till Romneys kampanj ser det som en bra investering i USA:s framtid, säger talesmannen Alex Burgos trosvisst.
– Men Howard Deans och John Edwards valrörelser för tre år sedan visar att mycket pengar inte garanterar succé.
Eftersom varken John McCain och Rudy Giuliani, vars kampanj dock ännu inte startat på allvar, fått ihop så mycket pengar ser demokraterna nu starkare ut än republikanerna vad gäller krigskassor.
Redovisning
Den 15 april blir det julafton för USA:s politiknördar. Då lämnar alla kandidater in en exakt redovisning av vad de fått in – och hur mycket de redan gjort av med. Mitt Romney har exempelvis bränt en hel del i Iowa, där de första provvalen hålls tidigt 2008 och som han besökt ett stort antal gånger – utan att det gett resultat i opinionsmätningarna.
– Ingen av dem som hittills kommit fram lockar väljarna tillräckligt mycket. De republikanska väljarna vill ha en ny Ronald Reagan, en stark och konservativ ledare, säger PR-strategen David Johnson som jobbade med Bob Doles kampanj i presidentvalet 1988.
– Nu är fältet vidöppet, och därför vill många satsa.
Är det ett problem för amerikansk demokrati att pengarna har så stor betydelse?
- Tja, pengarnas roll växlar från kampanj till kampanj, säger David Johnson.
- Men visst innebär det att goda kandidater som har svårt att samla ihop pengar inte lyckas komma fram. Politiken blir lite som en popularitetstävling.
Gunilla Kinn
Sofistikerade databaser hittar donatorer
Varför har presidentvalskandidaterna samlat in så mycket pengar? Här är några svar:
• "Fund raisers", de som jobbar med att få amerikaner att skänka pengar, har blivit bättre på att kartlägga hugade donatorer. Det sker genom enorma databaser, som innehåller oerhört detaljerad information om partisympatier och demografiska mönster.
• Internet når nya grupper av yngre donatorer.
• För första gången på länge finns ingen sittande president eller vicepresident som är given kandidat. Många vill pröva lyckan.
• Tidigarelagda primärval; kapplöpningen har börjat ovanligt tidigt.
• Tillåtet maxbelopp för donationer är nu 2 300 dollar per givare, mot 1 000 dollar i valet 2000.
Clinton leder ligan – men bara lite
Så här mycket pengar har toppkandidaterna hittills samlat in i dollar.
Demokrater:
Hillary Clinton 26 miljoner (50 000 donatorer)
Barack Obama 23,5 miljoner (100 000)
John Edwards 14 miljoner (40 000)
Bill Richardson 6 miljoner
Chris Dodd 4 miljoner
Joe Biden 4 miljoner
Republikaner:
Mitt Romney 23 miljoner (34 000)
Rudy Giuliani 15 miljoner
John McCain 12,5 miljoner (45 000)
Sam Brownback 1,9 miljoner
Bidrag kan leda till bättre politik
Kampanjdonationer kan ha goda sidor, betonar en statsvetare som tycker att bara nackdelarna lyfts fram i debatten.
-Många amerikaner tänker att alla donationer till kongresspolitiker är "smutsiga pengar", att det är mutor som ska köpa röster och inflytande över lagstiftningen. Men min forskning visar att politikerna inte är så lättköpta, säger statsvetaren Kevin Esterling vid University of California i Riverside.
-De flesta i kongressen är riktigt smarta. De använder pengar de får från intresseorganisationer och företag för analys och kvalificerade utredningar, som förbättrar politiken på ett visst område. Inte nödvändigtvis på det sätt donatorena önskat.
Däremot sätter donationerna till kongresspolitiker agendan, enligt Esterling. Om en folkvald är intresserad av exempelvis både försäkringsfrågor och miljö, så blir miljöfrågorna lidande om intressegrupper i försäkringsbranschen donerat pengar. Men försäkringsfrågorna blir väl utredda.
-Kampanjbidragen har dock andra demokratiska problem – till exempel att de gynnar sittande kandidater, säger Kevin Esterling.
-Organisationer som Common Cause och Public Citizen antyder ofta att donationer är som mutor. Fast det stämmer inte med huvudfåran i statsvetenskaplig forskning.
Gunilla Kinn
Fotnot: Kevin Esterlings forskning presenteras här.
Friday, March 30, 2007
Ny FN-konvention stärker handikappades rätt
-En enorm händelse för människor som jag, sade rullstolsburne Thomas Schindlmayr från FN:s avdelning för ekonomiska och sociala frågor vid en presskonferens på torsdagen.
-Konventionen innebär ett stort steg från en samhällssyn där personer med funktionshinder är några man tycker synd om och ger allmosor till. Den visar att handikappade har rätt till samma möjligheter som alla andra.
-Jag tycker att detta är bland det största som hänt i FN-sammanhang sedan barnkonventionen 1989, säger äldre- och folkhälsominister Maria Larsson (kd), som representerar Sverige vid fredagens ceremoniella undertecknande i generalförsamlingen.
650 miljoner människor, en tiondel av jordens befolkning, räknas som funktionshindrade. Arbetet med att stärka deras rättigheter har pågått inom FN-systemet sedan 1980-talet. Då utarbetades "standardregler" för handikappade, som komplement till FN:s grundläggande konventioner om mänskliga rättigheter. Men efter hand har det vuxit fram krav på en särskild konvention, vilket ger mer tyngd åt frågorna.
Konventionstexten talar nu om hur de stater som skriver under är skyldiga att – medelst lagstiftning och praktisk politik – förverkliga mänskliga rättigheter för funktionshindrade och se till att de inte diskrimineras, samt att handikapporganisationer ska få delta i beslutsprocesserna.
-Det är ett tufft och omfattande dokument, kommenterar Maria Larsson.
-Konventionen flyttar fram positionerna för alla funktionshindrade – men betyder allra mest i länder där de inte haft rättigheter och diskriminerats i arbetsliv och utbildning.
Tillströmningen av stater som skriver på från start är oväntat stor. Ett 70-tal stater väntas underteckna konventionen, och ett 40-tal det tilläggsprotokoll som låter en internationell expertkommitté utreda missförhållanden och ta emot klagomål från individer som anser att deras rättigheter kränkts.
Bland undertecknarna finns såväl västländer som Sverige, Danmark, Finland och Storbritannien, som många utvecklingsländer – exempelvis Kina, Brasilien, Indonesien, Jemen, Algeriet, Sudan, Sri Lanka och Jordanien.
-Jag måste tolka det som att dessa stater har en uppriktig vilja att, efter egna resurser, hitta instrument för att stärka handikappades rättigheter, säger Maria Larsson.
Konventionen antogs av FN:s generalförsamling i december, efter att ha förhandlats av medlemsländerna i några år. Handikapporganisationer i hela världen har deltagit i arbetet, som gått rekordsnabbt delvis tack vare Internet. Processen visar den stora roll som ideella organisationer sedan några år spelar för att påverka FN:s arbete.
Konventionen träder i kraft så snart den även ratificerats av 20 länder, det vill säga antagits av de nationella parlamenten. Jamaica blir först redan under fredagen.
För Sveriges del måste svensk lagstiftning först anpassas till konventionstexten. Maria Larsson räknar med att en proposition kan bli klar först 2008.
Gunilla Kinn/TT
Konventionstexten finns här.
Mer information om konventionen finns här.
Wednesday, March 28, 2007
PR-byråer bildar opinion i Kosovofrågan
Innan frågan om Kosovos framtid hamnar i FN:s säkerhetsråd har den diskuterats i regeringar, parlament, tankesmedjor och mediespalter. PR- och lobbyfirmor gör vad de kan för att få rätt snurr på världspolitiska kontroverser.
"Talibanerna igår, Kosovo imorgon? Vill Amerika verkligen ha en ny skurkstat – denna gång i Europa? Säg NEJ till självständighet för Kosovo!"
Så löd rubriken i en annons i Roll Call – en nyhetstidning för kongressen i Washington – i juni 2006. Texten liknar kosovoalbanerna vid afghanska talibaner, och uppmanar USA att inte bidra till "att göra Kosovo till en självständig islamisk stat".
Som avsändare angavs "American Council for Kosovo". Men i det finstilta stod att annonsen och hemsidan www.savekosovo.org utformats av lobbyingfirman Venable och Global Strategic Communication Group.
–Jag önskar att vi haft råd att annonsera i 20 tidningar – så provocerade som USA:s albanskamerikaner blev, säger den proserbiske lobbyisten James Jatras.
–Tack vare deras arga reaktioner fick vårt budskap mer genomslag.
Capitol Hill-lobbying
Jatras har ett förflutet som utrikespolitisk strateg på konservativa tankesmedjor samt för republikanerna i senaten, jobbade tills nyligen för Venable och nu för advokatfirman Squire Sanders.
–Vår uppdragsgivare är Serbiska nationella rådet för Kosovo och Metohija. Serbiska staten anlitar en annan lobbygrupp, säger han.
Annonser, mediekontakter, e-post, debattinlägg och samtal med nyckelpersoner i Washington (kongressens utrikespolitiker), Bryssel (Europaparlamentet och EU-kommissionen) och Moskva (politiker och företrädare för ryskortodoxa kyrkan) är Jatras metoder.
Han hoppas på ett ryskt veto mot Ahtisaari-planen i säkerhetsrådet – och lobbar för att EU och USA inte ska erkänna Kosovo, om kosovoalbanerna sedan ändå utropar självständighet.
–Vi försöker få ut budskapet att Kosovo inte får bli självständigt, bara för att de hotar med våld annars, säger James Jatras.
–Vi har jobbat i uppförsbacke. Den albanska lobbyn har varit så stark i USA. Men vad det nu beror på märker vi att politiker i Bryssel och Washington börjar förstå vilka problem det blir om Kosovo får lämna Serbien.
Medelstora stater lobbar
PR- och lobbyfirmor jobbar ofta med kontroversiella, internationella politiska frågor. Saudiarabien, Israel och Turkiet hör till dem som sägs lägga mest krut på denna typ av "diplomati".
Kosovos intressen företräds i USA av Albanian American Civic League, med cirka 10 000 medlemmar.
–Att demonstrera utanför FN ger inget. Kampen om opinionen förs i medierna, säger Shirley Cloyes.
Hennes man Joe DioGuardi, före detta kongresspolitiker med italiensk-albanska rötter, startade AACL 1989. Hon anser att Ahtisaari-planen inte fungerar, och att den serbiska minoriteten får alltför stora rättigheter.
–Den proserbiska propagandan är hemsk och spelar på den rädsla för islamsk terrorism som finns i USA, säger hon och betonar hur sekulärt Kosovo är.
–Albanerna har underskattat vikten av PR. I fjol bestämde vi i AACL oss för att satsa ett tag. Men det är svårt att få in debattartiklar, intresset för frågan är begränsat.
PR som PR
–Mitt mål är att få in Kosovo i medierna, säger Juda Engelmayer, AACL:s PR-konsult på 5W i New York.
-Jag har kontakt med reportrar i USA och Europa som kan Balkan väl. De är inte så många, men 10-15 reportrar talar jag med hela tiden. Jag tipsar om vad som är på gång och hjälper dem hitta information.
Förutom AACL har 5W mobiltelefoner och mineralvatten bland "sina" varumärken.
-Vårt jobb är att göra bra PR. Vem kunden är spelar ingen roll.
"Talibanerna igår, Kosovo imorgon? Vill Amerika verkligen ha en ny skurkstat – denna gång i Europa? Säg NEJ till självständighet för Kosovo!"
Så löd rubriken i en annons i Roll Call – en nyhetstidning för kongressen i Washington – i juni 2006. Texten liknar kosovoalbanerna vid afghanska talibaner, och uppmanar USA att inte bidra till "att göra Kosovo till en självständig islamisk stat".
Som avsändare angavs "American Council for Kosovo". Men i det finstilta stod att annonsen och hemsidan www.savekosovo.org utformats av lobbyingfirman Venable och Global Strategic Communication Group.
–Jag önskar att vi haft råd att annonsera i 20 tidningar – så provocerade som USA:s albanskamerikaner blev, säger den proserbiske lobbyisten James Jatras.
–Tack vare deras arga reaktioner fick vårt budskap mer genomslag.
Capitol Hill-lobbying
Jatras har ett förflutet som utrikespolitisk strateg på konservativa tankesmedjor samt för republikanerna i senaten, jobbade tills nyligen för Venable och nu för advokatfirman Squire Sanders.
–Vår uppdragsgivare är Serbiska nationella rådet för Kosovo och Metohija. Serbiska staten anlitar en annan lobbygrupp, säger han.
Annonser, mediekontakter, e-post, debattinlägg och samtal med nyckelpersoner i Washington (kongressens utrikespolitiker), Bryssel (Europaparlamentet och EU-kommissionen) och Moskva (politiker och företrädare för ryskortodoxa kyrkan) är Jatras metoder.
Han hoppas på ett ryskt veto mot Ahtisaari-planen i säkerhetsrådet – och lobbar för att EU och USA inte ska erkänna Kosovo, om kosovoalbanerna sedan ändå utropar självständighet.
–Vi försöker få ut budskapet att Kosovo inte får bli självständigt, bara för att de hotar med våld annars, säger James Jatras.
–Vi har jobbat i uppförsbacke. Den albanska lobbyn har varit så stark i USA. Men vad det nu beror på märker vi att politiker i Bryssel och Washington börjar förstå vilka problem det blir om Kosovo får lämna Serbien.
Medelstora stater lobbar
PR- och lobbyfirmor jobbar ofta med kontroversiella, internationella politiska frågor. Saudiarabien, Israel och Turkiet hör till dem som sägs lägga mest krut på denna typ av "diplomati".
Kosovos intressen företräds i USA av Albanian American Civic League, med cirka 10 000 medlemmar.
–Att demonstrera utanför FN ger inget. Kampen om opinionen förs i medierna, säger Shirley Cloyes.
Hennes man Joe DioGuardi, före detta kongresspolitiker med italiensk-albanska rötter, startade AACL 1989. Hon anser att Ahtisaari-planen inte fungerar, och att den serbiska minoriteten får alltför stora rättigheter.
–Den proserbiska propagandan är hemsk och spelar på den rädsla för islamsk terrorism som finns i USA, säger hon och betonar hur sekulärt Kosovo är.
–Albanerna har underskattat vikten av PR. I fjol bestämde vi i AACL oss för att satsa ett tag. Men det är svårt att få in debattartiklar, intresset för frågan är begränsat.
PR som PR
–Mitt mål är att få in Kosovo i medierna, säger Juda Engelmayer, AACL:s PR-konsult på 5W i New York.
-Jag har kontakt med reportrar i USA och Europa som kan Balkan väl. De är inte så många, men 10-15 reportrar talar jag med hela tiden. Jag tipsar om vad som är på gång och hjälper dem hitta information.
Förutom AACL har 5W mobiltelefoner och mineralvatten bland "sina" varumärken.
-Vårt jobb är att göra bra PR. Vem kunden är spelar ingen roll.
Saturday, March 17, 2007
Intensivare valkampanjer i USA
New York (TT)
Amerikanska förståsigpåare har döpt det till "Super Duper Tuesday". Redan tisdagen den 5 februari 2008 kan det avgöras vilka två kandidater som står mot varandra i nästa års presidentval i USA.
- Nu är Kalifornien viktigt igen i presidentnomineringarna — och vi kommer att få den respekt som Kalifornien förtjänar!
Delstatens guvernör Arnold Schwarzenegger jublade, när han i torsdags förklarade att nästa års primärval tidigarelagts med flera månader.
I stället för att hålla val i juni, då det redan brukar stå klart vilka som blir respektive partis kandidat, blir datumet nästa år den 5 februari. Vilka som kammar hem Kaliforniens delegatsröster blir viktigt.
Tidigare val
Men nu ska ett 20-tal delstater, motsvarande två tredjedelar av USA:s befolkning, tidigarelägga sina primärval — eller överväger det. Ju fler som ändrar datum, desto mer lär valrörelsens spelregler skrivas om.
- Mediernas roll blir mycket större, säger statsvetarprofessorn Andrew Smith, valforskare på University of New Hampshire.
- Kampanjperioden blir intensivare. Kandidaterna måste på kort tid pumpa in så mycket pengar de kan i tv-reklam i de stora delstaterna, i stället för att vare ute och träffa människor. Det är illa för både väljare och politiker.
Amerikanska val styrs av komplicerade regler. Processen sker på olika vis i olika delstater, och skiljer sig mellan partierna.
Men i flera decennier har två små delstater haft en unik roll: New Hampshire med sina primärval och Iowa med sina provval. Eftersom de är först ut i januari får den som vinner där ett försprång.
Demokraten John Edwards har därför, enligt webbplatsen www.iowapolitics.com, besökt Iowa 17 gånger sedan valet 2004, liksom republikanen Mitt Romney. Deras taktik är att försöka ta hem Iowa, för att sedan kunna slå ut mer allmänt kända kandidater som Hillary Clinton och Rudy Giuliani.
Lokala möten
New Hampshire- och Iowa-väljarna är bortskämda med flitig uppvaktning. Många tar sin roll på allvar, och går på så många valmöten och debatter de orkar för att få en egen uppfattning om politikerna.
Dessa små delstater — med en anglosaxisk befolkning, som inte är representativ för USA — har alltså haft ett oproportionerligt stort inflytande. Men även kandidater utan en enorm kassakista har fått synas, genom det småskaliga kampanjandet där.
Om andra kandidater sedan vinner de följande primärvalen uppstår viss spänning och dynamik. Men håller de stora — som Kalifornien, Florida, New York, New Jersey och Texas — sina val redan den 5 februari kan det hända att någon kandidat lyckas säkra sin nominering ovanligt tidigt. (George Bush, Al Gore och John Kerry hade säkrat sina respektive nomineringar 2000 och 2004 i mitten av mars.)
- Paradoxalt nog ökar Iowas och New Hampshires betydelse, eftersom de har val så kort tid före "superdupertisdagen". Fast folk där får inte som vanligt träffa och granska politikerna, spår Andrew Smith.
- Det blir inget demokratiskt samtal. För kandidaterna kommer att vara upptagna av att hamna i de stora delstaternas medier.
Valstrategier
Nu styr flera av kandidaterna kosan till Kalifornien och dess många mediemarknader, inte bara för att tigga donationer utan för att nå ut till väljare.
Hillary Clinton och Rudy Giuliani anses allmänt gynnas av det tidigarelagda primärvalet, eftersom de redan är väl kända av väljarna och har enorma kampanjkassor. De republikanska väljarna i delstaten är relativt moderata — vilket lär gynna Giuliani gentemot mer konservativa kandidater, som kanske skulle gå hem bättre i exempelvis Iowa.
Alla kampanjstrateger lär nu avvakta hur det blir med de andra stora delstaterna. Sedan får var och en försöka klura ut var de ska fokusera, och vilka väljargrupper som blir enklast att vinna.
Dyrt kampanja
Men New Hampshire är inte berett att förlora sin roll i valrörelsen, och kan enligt regelverk och rykten lägga sitt val redan i december.
I vilket fall som helst kommer varje seriös kandidat att bränna enorma summor på att försöka förverkliga drömmen om att bli USA:s nästa president. Totalt krävs 75—100 miljoner dollar bara för primärvalsrörelsen. Och minsta groda, som vevas om och om igen på tv och internet, kan fälla en kampanj.
Professor Smith beklagar att medierna blivit så viktiga i amerikansk politik.
- Tyvärr är alla politiker livrädda för att slinta med tungan framför kamerorna. Därför blir det minimal tid för pressträffar — och noga inövade tal, där de upprepar samma korta repliker.
Gunilla Kinn/TT
Fakta: De ledande kandidaterna
Många kandidater ställer upp i de amerikanska prov- och primärvalen, inklusive relativt okända politiker som vill pröva sin lycka. Valet i november 2008 blir det första på drygt ett halvt sekel utan att en sittande president eller vice-president ställer upp.
Trots att kampanjandet redan är i full gång kan det hända att fler politiker tillkännager att de ska kandidera framöver — främst beroende på om de tror att de kan samla ihop tillräckligt mycket pengar.
Dessa tre kandidater från respektive parti har klarat sig bäst i opinionsmätningarna — hittills:
Demokraterna
Hillary Clinton
Barack Obama
John Edwards
Republikanerna
Rudy Giuliani
John McCain
Mitt Romney
Kommentar (20 mars): Jag valde att inte gå in på hur stort opinionsstödet för de olika kandidaterna är. Det kräver mycket research och problematisering, och får bli en annan artikel.
Dessutom valde jag att inte nämna att Al Gore och Newt Gingrich i det här sammanhanget, trots att de hävdar sig väl jämfört med några av de nämnda kandidaterna. Detta eftersom ingen av dem annonserat någon kandidatur (ännu).
Amerikanska förståsigpåare har döpt det till "Super Duper Tuesday". Redan tisdagen den 5 februari 2008 kan det avgöras vilka två kandidater som står mot varandra i nästa års presidentval i USA.
- Nu är Kalifornien viktigt igen i presidentnomineringarna — och vi kommer att få den respekt som Kalifornien förtjänar!
Delstatens guvernör Arnold Schwarzenegger jublade, när han i torsdags förklarade att nästa års primärval tidigarelagts med flera månader.
I stället för att hålla val i juni, då det redan brukar stå klart vilka som blir respektive partis kandidat, blir datumet nästa år den 5 februari. Vilka som kammar hem Kaliforniens delegatsröster blir viktigt.
Tidigare val
Men nu ska ett 20-tal delstater, motsvarande två tredjedelar av USA:s befolkning, tidigarelägga sina primärval — eller överväger det. Ju fler som ändrar datum, desto mer lär valrörelsens spelregler skrivas om.
- Mediernas roll blir mycket större, säger statsvetarprofessorn Andrew Smith, valforskare på University of New Hampshire.
- Kampanjperioden blir intensivare. Kandidaterna måste på kort tid pumpa in så mycket pengar de kan i tv-reklam i de stora delstaterna, i stället för att vare ute och träffa människor. Det är illa för både väljare och politiker.
Amerikanska val styrs av komplicerade regler. Processen sker på olika vis i olika delstater, och skiljer sig mellan partierna.
Men i flera decennier har två små delstater haft en unik roll: New Hampshire med sina primärval och Iowa med sina provval. Eftersom de är först ut i januari får den som vinner där ett försprång.
Demokraten John Edwards har därför, enligt webbplatsen www.iowapolitics.com, besökt Iowa 17 gånger sedan valet 2004, liksom republikanen Mitt Romney. Deras taktik är att försöka ta hem Iowa, för att sedan kunna slå ut mer allmänt kända kandidater som Hillary Clinton och Rudy Giuliani.
Lokala möten
New Hampshire- och Iowa-väljarna är bortskämda med flitig uppvaktning. Många tar sin roll på allvar, och går på så många valmöten och debatter de orkar för att få en egen uppfattning om politikerna.
Dessa små delstater — med en anglosaxisk befolkning, som inte är representativ för USA — har alltså haft ett oproportionerligt stort inflytande. Men även kandidater utan en enorm kassakista har fått synas, genom det småskaliga kampanjandet där.
Om andra kandidater sedan vinner de följande primärvalen uppstår viss spänning och dynamik. Men håller de stora — som Kalifornien, Florida, New York, New Jersey och Texas — sina val redan den 5 februari kan det hända att någon kandidat lyckas säkra sin nominering ovanligt tidigt. (George Bush, Al Gore och John Kerry hade säkrat sina respektive nomineringar 2000 och 2004 i mitten av mars.)
- Paradoxalt nog ökar Iowas och New Hampshires betydelse, eftersom de har val så kort tid före "superdupertisdagen". Fast folk där får inte som vanligt träffa och granska politikerna, spår Andrew Smith.
- Det blir inget demokratiskt samtal. För kandidaterna kommer att vara upptagna av att hamna i de stora delstaternas medier.
Valstrategier
Nu styr flera av kandidaterna kosan till Kalifornien och dess många mediemarknader, inte bara för att tigga donationer utan för att nå ut till väljare.
Hillary Clinton och Rudy Giuliani anses allmänt gynnas av det tidigarelagda primärvalet, eftersom de redan är väl kända av väljarna och har enorma kampanjkassor. De republikanska väljarna i delstaten är relativt moderata — vilket lär gynna Giuliani gentemot mer konservativa kandidater, som kanske skulle gå hem bättre i exempelvis Iowa.
Alla kampanjstrateger lär nu avvakta hur det blir med de andra stora delstaterna. Sedan får var och en försöka klura ut var de ska fokusera, och vilka väljargrupper som blir enklast att vinna.
Dyrt kampanja
Men New Hampshire är inte berett att förlora sin roll i valrörelsen, och kan enligt regelverk och rykten lägga sitt val redan i december.
I vilket fall som helst kommer varje seriös kandidat att bränna enorma summor på att försöka förverkliga drömmen om att bli USA:s nästa president. Totalt krävs 75—100 miljoner dollar bara för primärvalsrörelsen. Och minsta groda, som vevas om och om igen på tv och internet, kan fälla en kampanj.
Professor Smith beklagar att medierna blivit så viktiga i amerikansk politik.
- Tyvärr är alla politiker livrädda för att slinta med tungan framför kamerorna. Därför blir det minimal tid för pressträffar — och noga inövade tal, där de upprepar samma korta repliker.
Gunilla Kinn/TT
Fakta: De ledande kandidaterna
Många kandidater ställer upp i de amerikanska prov- och primärvalen, inklusive relativt okända politiker som vill pröva sin lycka. Valet i november 2008 blir det första på drygt ett halvt sekel utan att en sittande president eller vice-president ställer upp.
Trots att kampanjandet redan är i full gång kan det hända att fler politiker tillkännager att de ska kandidera framöver — främst beroende på om de tror att de kan samla ihop tillräckligt mycket pengar.
Dessa tre kandidater från respektive parti har klarat sig bäst i opinionsmätningarna — hittills:
Demokraterna
Hillary Clinton
Barack Obama
John Edwards
Republikanerna
Rudy Giuliani
John McCain
Mitt Romney
Kommentar (20 mars): Jag valde att inte gå in på hur stort opinionsstödet för de olika kandidaterna är. Det kräver mycket research och problematisering, och får bli en annan artikel.
Dessutom valde jag att inte nämna att Al Gore och Newt Gingrich i det här sammanhanget, trots att de hävdar sig väl jämfört med några av de nämnda kandidaterna. Detta eftersom ingen av dem annonserat någon kandidatur (ännu).
Friday, March 09, 2007
Eliasson om Sudan: "En liten öppning"
Jan Eliasson vågar som FN:s sändebud i Sudan inte vara optimistisk om en fredlig lösning av Darfur-frågan. Men efter sitt senaste besök i regionen talar han i alla fall om "en liten öppning" för en politisk lösning.
New York, TT
-Vi flögs med helikopter till en hemlig plats i norra Darfur. Från luften kunde vi se byar som övergivits, en mycket dyster och tragisk syn. Vi landade i en skogsdunge där det inte såg ut att finnas några människor _ men så snart rotorbladen slutat snurra fanns där plötsligt ett hundratal representanter för gerillan. Sedan satt vi i flera timmar och förhandlade: som man brukar i Afrika, under ett träd.
Jan Eliasson talar ofta om att han gillar att vara ute på fältet, om hur viktigt det är för att nå respekt från de inblandade.
Hans uppdrag som FN:s sändebud i Sudan är att få nytt liv i den ganska misslyckade fredsprocessen, tillsammans med Salim Ahmed Salim som representerar Afrikanska Unionen (AU).
FN-rapport
I veckan har Eliasson rapporterat om deras senaste resa inför FN:s säkerhetsråd i New York. Viktigast är att varken den sudanesiska regeringen i Khartoum eller de motståndsrörelser duon Salim/Eliasson mött på fältet ser en upptrappad militär konflikt som någon bra lösning, utan vill sätta igång nya medlingssamtal.
-Vi har med tillfredsställelse noterat att alla säger att de inte vill ha en militär lösning. Då måste rimligen fientligheten trappas ned, och de olika grupperna respektera eld-upphör, säger Jan Eliasson bestämt.
-Detta är inte bara en from förhoppning, utan vi _förväntar_ oss nu att våldsnivån sänks! Efter vårt besök har det i alla fall inte varit några flygplansbeskjutningar...
Diplomati och samtal
[OBS! Dessa stycken har korrigerats jämfört med den version som först sändes ut.]
I New York har Jan Eliasson sökt stöd för sitt upplägg med en politisk process, och tyckt sig få det från länderna i säkerhetsrådet.
Parallellt med hans uppdrag förhandlar chefen för FN:s fredbevarande styrkor, Jean-Marie Guéhenno, med Sudans regering om att AU ska få skicka ytterligare 3 000 soldater till den enorma Darfur-regionen (där nu 7 000 finns).
Humanitär katastrof
Situationen i Darfur är fortsatt kritisk, med en usel säkerhetssituation för både internflyktingar och de hjälporganisationer som finns på plats. Jan Eliasson varnar för att konflikterna mellan olika stridande klaner destabiliserar inte bara Sudan, utan även Tchad där det nu finns mer än 200 000 internflyktingar.
Om två veckor reser Eliasson till Eritrea, vars regering tidigare varit involverad i att medla i Sudan. Samtal ska även föras med regeringarna i Tchad, Libyen och Egypten.
-Problemet är att få tag i ledarna för de olika motståndsgrupperna, säger Jan Eliasson på telefon, strax innan han kliver på planet mot Stockholm.
-I konflikter som denna är det viktigt att FN:s samarbete med regionala organisationer som AU fungerar. För det är i Sudan problemen ska lösas.
New York, TT
-Vi flögs med helikopter till en hemlig plats i norra Darfur. Från luften kunde vi se byar som övergivits, en mycket dyster och tragisk syn. Vi landade i en skogsdunge där det inte såg ut att finnas några människor _ men så snart rotorbladen slutat snurra fanns där plötsligt ett hundratal representanter för gerillan. Sedan satt vi i flera timmar och förhandlade: som man brukar i Afrika, under ett träd.
Jan Eliasson talar ofta om att han gillar att vara ute på fältet, om hur viktigt det är för att nå respekt från de inblandade.
Hans uppdrag som FN:s sändebud i Sudan är att få nytt liv i den ganska misslyckade fredsprocessen, tillsammans med Salim Ahmed Salim som representerar Afrikanska Unionen (AU).
FN-rapport
I veckan har Eliasson rapporterat om deras senaste resa inför FN:s säkerhetsråd i New York. Viktigast är att varken den sudanesiska regeringen i Khartoum eller de motståndsrörelser duon Salim/Eliasson mött på fältet ser en upptrappad militär konflikt som någon bra lösning, utan vill sätta igång nya medlingssamtal.
-Vi har med tillfredsställelse noterat att alla säger att de inte vill ha en militär lösning. Då måste rimligen fientligheten trappas ned, och de olika grupperna respektera eld-upphör, säger Jan Eliasson bestämt.
-Detta är inte bara en from förhoppning, utan vi _förväntar_ oss nu att våldsnivån sänks! Efter vårt besök har det i alla fall inte varit några flygplansbeskjutningar...
Diplomati och samtal
[OBS! Dessa stycken har korrigerats jämfört med den version som först sändes ut.]
I New York har Jan Eliasson sökt stöd för sitt upplägg med en politisk process, och tyckt sig få det från länderna i säkerhetsrådet.
Parallellt med hans uppdrag förhandlar chefen för FN:s fredbevarande styrkor, Jean-Marie Guéhenno, med Sudans regering om att AU ska få skicka ytterligare 3 000 soldater till den enorma Darfur-regionen (där nu 7 000 finns).
Humanitär katastrof
Situationen i Darfur är fortsatt kritisk, med en usel säkerhetssituation för både internflyktingar och de hjälporganisationer som finns på plats. Jan Eliasson varnar för att konflikterna mellan olika stridande klaner destabiliserar inte bara Sudan, utan även Tchad där det nu finns mer än 200 000 internflyktingar.
Om två veckor reser Eliasson till Eritrea, vars regering tidigare varit involverad i att medla i Sudan. Samtal ska även föras med regeringarna i Tchad, Libyen och Egypten.
-Problemet är att få tag i ledarna för de olika motståndsgrupperna, säger Jan Eliasson på telefon, strax innan han kliver på planet mot Stockholm.
-I konflikter som denna är det viktigt att FN:s samarbete med regionala organisationer som AU fungerar. För det är i Sudan problemen ska lösas.
Tuesday, December 19, 2006
Annan kritiseras in i det sista av New York-tidning
New York (TT)
Två svenska folkpensionärer lyftes fram vid Kofi Annans sista presskonferens som generalsekreterare: Jan Eliasson presenterades som FN:s särskilda sändebud i Sudan, och Inga-Britt Ahlenius fick beröm för sitt arbete med FN:s internrevision.
- Under hennes ledarskap gör IOS verkligen sitt bästa. Jag är säker på att allt blir mycket bättre nu, sade Kofi Annan.
IOS står för Internal Oversight Services och är den avdelning som granskar FN:s verksamhet. Ahlenius tog över ledningen för drygt ett år sedan.
Kofi Annans sista år som FN:s generalsekreterare präglades av utredningen av korruptionen i Olja mot mat-programmet, som i främst amerikanska medier har lyfts fram som tecken på att FN inte fungerar som det ska. En rad inblandade länder, företag och ledare har pekats ut - men utredningen ledde till en rad reformer av FN:s rutiner, samt indirekt till att Inga-Britt Ahlenius anställdes.
Även på detta sista pressmöte ställde vissa reportrar kritiska frågor om Olja mot mat-härvan.
På tisdagen publicerade dessutom den FN-kritiska tidningen New York Sun en lång artikel med uppgifter om att Kofi Annan innan han blev generalsekreterare bodde i en lägenhet på Roosevelt Island. Det är ett bostadsområde med subventionerade hyror avsett för New Yorks låg- och medelinkomsttagare, där även många FN-anställda bor.
Skribenten, som tidigare rapporterat mycket om Olja mot mat-programmet, anklagar Annan för hyckleri. Hon har räknat ut att han och hans hustru bodde billigt i många år, jämfört med stadens marknadshyror, sedan Kofi Annan som FN-tjänsteman först flyttade dit 1978.
Tidningen skriver: "Frågan är relevant, för Kofi Annan, vars fru kommer från en av Sveriges mest välbärgade familjer, har tillbringat åratal med att tala om för amerikaner att de som lyckats i samhället har plikter mot dem som inte gjort det".
Lägenheten togs över av brodern Kobina Annan, som är Ghanas ambassadör i Marocko men tycks använda den för övernattning i New York samt låter sin son bo där, enligt New York Sun.
– Jag har inte kontrakt på lägenheten och kan inte kommentera mer än så, sade Kofi Annan på presskonferensen.
Gunilla Kinn/TT
Två svenska folkpensionärer lyftes fram vid Kofi Annans sista presskonferens som generalsekreterare: Jan Eliasson presenterades som FN:s särskilda sändebud i Sudan, och Inga-Britt Ahlenius fick beröm för sitt arbete med FN:s internrevision.
- Under hennes ledarskap gör IOS verkligen sitt bästa. Jag är säker på att allt blir mycket bättre nu, sade Kofi Annan.
IOS står för Internal Oversight Services och är den avdelning som granskar FN:s verksamhet. Ahlenius tog över ledningen för drygt ett år sedan.
Kofi Annans sista år som FN:s generalsekreterare präglades av utredningen av korruptionen i Olja mot mat-programmet, som i främst amerikanska medier har lyfts fram som tecken på att FN inte fungerar som det ska. En rad inblandade länder, företag och ledare har pekats ut - men utredningen ledde till en rad reformer av FN:s rutiner, samt indirekt till att Inga-Britt Ahlenius anställdes.
Även på detta sista pressmöte ställde vissa reportrar kritiska frågor om Olja mot mat-härvan.
På tisdagen publicerade dessutom den FN-kritiska tidningen New York Sun en lång artikel med uppgifter om att Kofi Annan innan han blev generalsekreterare bodde i en lägenhet på Roosevelt Island. Det är ett bostadsområde med subventionerade hyror avsett för New Yorks låg- och medelinkomsttagare, där även många FN-anställda bor.
Skribenten, som tidigare rapporterat mycket om Olja mot mat-programmet, anklagar Annan för hyckleri. Hon har räknat ut att han och hans hustru bodde billigt i många år, jämfört med stadens marknadshyror, sedan Kofi Annan som FN-tjänsteman först flyttade dit 1978.
Tidningen skriver: "Frågan är relevant, för Kofi Annan, vars fru kommer från en av Sveriges mest välbärgade familjer, har tillbringat åratal med att tala om för amerikaner att de som lyckats i samhället har plikter mot dem som inte gjort det".
Lägenheten togs över av brodern Kobina Annan, som är Ghanas ambassadör i Marocko men tycks använda den för övernattning i New York samt låter sin son bo där, enligt New York Sun.
– Jag har inte kontrakt på lägenheten och kan inte kommentera mer än så, sade Kofi Annan på presskonferensen.
Gunilla Kinn/TT
Subscribe to:
Posts (Atom)