PR-byråer bildar opinion i Kosovofrågan

Innan frågan om Kosovos framtid hamnar i FN:s säkerhetsråd har den diskuterats i regeringar, parlament, tankesmedjor och mediespalter. PR- och lobbyfirmor gör vad de kan för att få rätt snurr på världspolitiska kontroverser.


"Talibanerna igår, Kosovo imorgon? Vill Amerika verkligen ha en ny skurkstat – denna gång i Europa? Säg NEJ till självständighet för Kosovo!"
Så löd rubriken i en annons i Roll Call – en nyhetstidning för kongressen i Washington – i juni 2006. Texten liknar kosovoalbanerna vid afghanska talibaner, och uppmanar USA att inte bidra till "att göra Kosovo till en självständig islamisk stat".
Som avsändare angavs "American Council for Kosovo". Men i det finstilta stod att annonsen och hemsidan www.savekosovo.org utformats av lobbyingfirman Venable och Global Strategic Communication Group.
–Jag önskar att vi haft råd att annonsera i 20 tidningar – så provocerade som USA:s albanskamerikaner blev, säger den proserbiske lobbyisten James Jatras.
–Tack vare deras arga reaktioner fick vårt budskap mer genomslag.

Capitol Hill-lobbying
Jatras har ett förflutet som utrikespolitisk strateg på konservativa tankesmedjor samt för republikanerna i senaten, jobbade tills nyligen för Venable och nu för advokatfirman Squire Sanders.
–Vår uppdragsgivare är Serbiska nationella rådet för Kosovo och Metohija. Serbiska staten anlitar en annan lobbygrupp, säger han.
Annonser, mediekontakter, e-post, debattinlägg och samtal med nyckelpersoner i Washington (kongressens utrikespolitiker), Bryssel (Europaparlamentet och EU-kommissionen) och Moskva (politiker och företrädare för ryskortodoxa kyrkan) är Jatras metoder.
Han hoppas på ett ryskt veto mot Ahtisaari-planen i säkerhetsrådet – och lobbar för att EU och USA inte ska erkänna Kosovo, om kosovoalbanerna sedan ändå utropar självständighet.
–Vi försöker få ut budskapet att Kosovo inte får bli självständigt, bara för att de hotar med våld annars, säger James Jatras.
–Vi har jobbat i uppförsbacke. Den albanska lobbyn har varit så stark i USA. Men vad det nu beror på märker vi att politiker i Bryssel och Washington börjar förstå vilka problem det blir om Kosovo får lämna Serbien.

Medelstora stater lobbar
PR- och lobbyfirmor jobbar ofta med kontroversiella, internationella politiska frågor. Saudiarabien, Israel och Turkiet hör till dem som sägs lägga mest krut på denna typ av "diplomati".
Kosovos intressen företräds i USA av Albanian American Civic League, med cirka 10 000 medlemmar.
–Att demonstrera utanför FN ger inget. Kampen om opinionen förs i medierna, säger Shirley Cloyes.
Hennes man Joe DioGuardi, före detta kongresspolitiker med italiensk-albanska rötter, startade AACL 1989. Hon anser att Ahtisaari-planen inte fungerar, och att den serbiska minoriteten får alltför stora rättigheter.
–Den proserbiska propagandan är hemsk och spelar på den rädsla för islamsk terrorism som finns i USA, säger hon och betonar hur sekulärt Kosovo är.
–Albanerna har underskattat vikten av PR. I fjol bestämde vi i AACL oss för att satsa ett tag. Men det är svårt att få in debattartiklar, intresset för frågan är begränsat.

PR som PR
–Mitt mål är att få in Kosovo i medierna, säger Juda Engelmayer, AACL:s PR-konsult på 5W i New York.
-Jag har kontakt med reportrar i USA och Europa som kan Balkan väl. De är inte så många, men 10-15 reportrar talar jag med hela tiden. Jag tipsar om vad som är på gång och hjälper dem hitta information.
Förutom AACL har 5W mobiltelefoner och mineralvatten bland "sina" varumärken.
-Vårt jobb är att göra bra PR. Vem kunden är spelar ingen roll.

Intensivare valkampanjer i USA

New York (TT)

Amerikanska förståsigpåare har döpt det till "Super Duper Tuesday". Redan tisdagen den 5 februari 2008 kan det avgöras vilka två kandidater som står mot varandra i nästa års presidentval i USA.

- Nu är Kalifornien viktigt igen i presidentnomineringarna — och vi kommer att få den respekt som Kalifornien förtjänar!
Delstatens guvernör Arnold Schwarzenegger jublade, när han i torsdags förklarade att nästa års primärval tidigarelagts med flera månader.
I stället för att hålla val i juni, då det redan brukar stå klart vilka som blir respektive partis kandidat, blir datumet nästa år den 5 februari. Vilka som kammar hem Kaliforniens delegatsröster blir viktigt.

Tidigare val
Men nu ska ett 20-tal delstater, motsvarande två tredjedelar av USA:s befolkning, tidigarelägga sina primärval — eller överväger det. Ju fler som ändrar datum, desto mer lär valrörelsens spelregler skrivas om.
- Mediernas roll blir mycket större, säger statsvetarprofessorn Andrew Smith, valforskare på University of New Hampshire.
- Kampanjperioden blir intensivare. Kandidaterna måste på kort tid pumpa in så mycket pengar de kan i tv-reklam i de stora delstaterna, i stället för att vare ute och träffa människor. Det är illa för både väljare och politiker.

Amerikanska val styrs av komplicerade regler. Processen sker på olika vis i olika delstater, och skiljer sig mellan partierna.
Men i flera decennier har två små delstater haft en unik roll: New Hampshire med sina primärval och Iowa med sina provval. Eftersom de är först ut i januari får den som vinner där ett försprång.
Demokraten John Edwards har därför, enligt webbplatsen www.iowapolitics.com, besökt Iowa 17 gånger sedan valet 2004, liksom republikanen Mitt Romney. Deras taktik är att försöka ta hem Iowa, för att sedan kunna slå ut mer allmänt kända kandidater som Hillary Clinton och Rudy Giuliani.

Lokala möten
New Hampshire- och Iowa-väljarna är bortskämda med flitig uppvaktning. Många tar sin roll på allvar, och går på så många valmöten och debatter de orkar för att få en egen uppfattning om politikerna.
Dessa små delstater — med en anglosaxisk befolkning, som inte är representativ för USA — har alltså haft ett oproportionerligt stort inflytande. Men även kandidater utan en enorm kassakista har fått synas, genom det småskaliga kampanjandet där.
Om andra kandidater sedan vinner de följande primärvalen uppstår viss spänning och dynamik. Men håller de stora — som Kalifornien, Florida, New York, New Jersey och Texas — sina val redan den 5 februari kan det hända att någon kandidat lyckas säkra sin nominering ovanligt tidigt. (George Bush, Al Gore och John Kerry hade säkrat sina respektive nomineringar 2000 och 2004 i mitten av mars.)
- Paradoxalt nog ökar Iowas och New Hampshires betydelse, eftersom de har val så kort tid före "superdupertisdagen". Fast folk där får inte som vanligt träffa och granska politikerna, spår Andrew Smith.
- Det blir inget demokratiskt samtal. För kandidaterna kommer att vara upptagna av att hamna i de stora delstaternas medier.

Valstrategier
Nu styr flera av kandidaterna kosan till Kalifornien och dess många mediemarknader, inte bara för att tigga donationer utan för att nå ut till väljare.
Hillary Clinton och Rudy Giuliani anses allmänt gynnas av det tidigarelagda primärvalet, eftersom de redan är väl kända av väljarna och har enorma kampanjkassor. De republikanska väljarna i delstaten är relativt moderata — vilket lär gynna Giuliani gentemot mer konservativa kandidater, som kanske skulle gå hem bättre i exempelvis Iowa.
Alla kampanjstrateger lär nu avvakta hur det blir med de andra stora delstaterna. Sedan får var och en försöka klura ut var de ska fokusera, och vilka väljargrupper som blir enklast att vinna.

Dyrt kampanja
Men New Hampshire är inte berett att förlora sin roll i valrörelsen, och kan enligt regelverk och rykten lägga sitt val redan i december.
I vilket fall som helst kommer varje seriös kandidat att bränna enorma summor på att försöka förverkliga drömmen om att bli USA:s nästa president. Totalt krävs 75—100 miljoner dollar bara för primärvalsrörelsen. Och minsta groda, som vevas om och om igen på tv och internet, kan fälla en kampanj.
Professor Smith beklagar att medierna blivit så viktiga i amerikansk politik.
- Tyvärr är alla politiker livrädda för att slinta med tungan framför kamerorna. Därför blir det minimal tid för pressträffar — och noga inövade tal, där de upprepar samma korta repliker.
Gunilla Kinn/TT

Fakta: De ledande kandidaterna
Många kandidater ställer upp i de amerikanska prov- och primärvalen, inklusive relativt okända politiker som vill pröva sin lycka. Valet i november 2008 blir det första på drygt ett halvt sekel utan att en sittande president eller vice-president ställer upp.
Trots att kampanjandet redan är i full gång kan det hända att fler politiker tillkännager att de ska kandidera framöver — främst beroende på om de tror att de kan samla ihop tillräckligt mycket pengar.
Dessa tre kandidater från respektive parti har klarat sig bäst i opinionsmätningarna — hittills:

Demokraterna
Hillary Clinton
Barack Obama
John Edwards

Republikanerna
Rudy Giuliani
John McCain
Mitt Romney

Kommentar (20 mars): Jag valde att inte gå in på hur stort opinionsstödet för de olika kandidaterna är. Det kräver mycket research och problematisering, och får bli en annan artikel.
Dessutom valde jag att inte nämna att Al Gore och Newt Gingrich i det här sammanhanget, trots att de hävdar sig väl jämfört med några av de nämnda kandidaterna. Detta eftersom ingen av dem annonserat någon kandidatur (ännu).

Eliasson om Sudan: "En liten öppning"

Jan Eliasson vågar som FN:s sändebud i Sudan inte vara optimistisk om en fredlig lösning av Darfur-frågan. Men efter sitt senaste besök i regionen talar han i alla fall om "en liten öppning" för en politisk lösning.

New York, TT

-Vi flögs med helikopter till en hemlig plats i norra Darfur. Från luften kunde vi se byar som övergivits, en mycket dyster och tragisk syn. Vi landade i en skogsdunge där det inte såg ut att finnas några människor _ men så snart rotorbladen slutat snurra fanns där plötsligt ett hundratal representanter för gerillan. Sedan satt vi i flera timmar och förhandlade: som man brukar i Afrika, under ett träd.
Jan Eliasson talar ofta om att han gillar att vara ute på fältet, om hur viktigt det är för att nå respekt från de inblandade.
Hans uppdrag som FN:s sändebud i Sudan är att få nytt liv i den ganska misslyckade fredsprocessen, tillsammans med Salim Ahmed Salim som representerar Afrikanska Unionen (AU).
FN-rapport
I veckan har Eliasson rapporterat om deras senaste resa inför FN:s säkerhetsråd i New York. Viktigast är att varken den sudanesiska regeringen i Khartoum eller de motståndsrörelser duon Salim/Eliasson mött på fältet ser en upptrappad militär konflikt som någon bra lösning, utan vill sätta igång nya medlingssamtal.
-Vi har med tillfredsställelse noterat att alla säger att de inte vill ha en militär lösning. Då måste rimligen fientligheten trappas ned, och de olika grupperna respektera eld-upphör, säger Jan Eliasson bestämt.
-Detta är inte bara en from förhoppning, utan vi _förväntar_ oss nu att våldsnivån sänks! Efter vårt besök har det i alla fall inte varit några flygplansbeskjutningar...
Diplomati och samtal
[OBS! Dessa stycken har korrigerats jämfört med den version som först sändes ut.]
I New York har Jan Eliasson sökt stöd för sitt upplägg med en politisk process, och tyckt sig få det från länderna i säkerhetsrådet.
Parallellt med hans uppdrag förhandlar chefen för FN:s fredbevarande styrkor, Jean-Marie Guéhenno, med Sudans regering om att AU ska få skicka ytterligare 3 000 soldater till den enorma Darfur-regionen (där nu 7 000 finns).
Humanitär katastrof
Situationen i Darfur är fortsatt kritisk, med en usel säkerhetssituation för både internflyktingar och de hjälporganisationer som finns på plats. Jan Eliasson varnar för att konflikterna mellan olika stridande klaner destabiliserar inte bara Sudan, utan även Tchad där det nu finns mer än 200 000 internflyktingar.
Om två veckor reser Eliasson till Eritrea, vars regering tidigare varit involverad i att medla i Sudan. Samtal ska även föras med regeringarna i Tchad, Libyen och Egypten.
-Problemet är att få tag i ledarna för de olika motståndsgrupperna, säger Jan Eliasson på telefon, strax innan han kliver på planet mot Stockholm.
-I konflikter som denna är det viktigt att FN:s samarbete med regionala organisationer som AU fungerar. För det är i Sudan problemen ska lösas.

Annan kritiseras in i det sista av New York-tidning

New York (TT)

Två svenska folkpensionärer lyftes fram vid Kofi Annans sista presskonferens som generalsekreterare: Jan Eliasson presenterades som FN:s särskilda sändebud i Sudan, och Inga-Britt Ahlenius fick beröm för sitt arbete med FN:s internrevision.
- Under hennes ledarskap gör IOS verkligen sitt bästa. Jag är säker på att allt blir mycket bättre nu, sade Kofi Annan.
IOS står för Internal Oversight Services och är den avdelning som granskar FN:s verksamhet. Ahlenius tog över ledningen för drygt ett år sedan.
Kofi Annans sista år som FN:s generalsekreterare präglades av utredningen av korruptionen i Olja mot mat-programmet, som i främst amerikanska medier har lyfts fram som tecken på att FN inte fungerar som det ska. En rad inblandade länder, företag och ledare har pekats ut - men utredningen ledde till en rad reformer av FN:s rutiner, samt indirekt till att Inga-Britt Ahlenius anställdes.
Även på detta sista pressmöte ställde vissa reportrar kritiska frågor om Olja mot mat-härvan.
På tisdagen publicerade dessutom den FN-kritiska tidningen New York Sun en lång artikel med uppgifter om att Kofi Annan innan han blev generalsekreterare bodde i en lägenhet på Roosevelt Island. Det är ett bostadsområde med subventionerade hyror avsett för New Yorks låg- och medelinkomsttagare, där även många FN-anställda bor.
Skribenten, som tidigare rapporterat mycket om Olja mot mat-programmet, anklagar Annan för hyckleri. Hon har räknat ut att han och hans hustru bodde billigt i många år, jämfört med stadens marknadshyror, sedan Kofi Annan som FN-tjänsteman först flyttade dit 1978.
Tidningen skriver: "Frågan är relevant, för Kofi Annan, vars fru kommer från en av Sveriges mest välbärgade familjer, har tillbringat åratal med att tala om för amerikaner att de som lyckats i samhället har plikter mot dem som inte gjort det".
Lägenheten togs över av brodern Kobina Annan, som är Ghanas ambassadör i Marocko men tycks använda den för övernattning i New York samt låter sin son bo där, enligt New York Sun.
– Jag har inte kontrakt på lägenheten och kan inte kommentera mer än så, sade Kofi Annan på presskonferensen.
Gunilla Kinn/TT

Bakslag för hälsosam mattrend i USA

Utskickad som så kallad "helgtext" genom TT sommaren 2005.

Detta är en Monster Thickburger: Två köttskivor, fyra baconstrimlor, tre ostskivor och gott om majonnäs – på smörat bröd. 1 420 kalorier och 120 gram fett.
Hardee’s omsättning ökade markant när kedjan satsade på monsterburgare i fjol. Andra snabbmatsföretag har infört rätter som Enormous Omelet Sandwich och Ultimate Colossal Burger på menyerna.
Trots all kritik, böcker och filmer – som Super-Size Me och Fast Food Nation (Snabbmatslandet) – håller den friterade kycklingen och jättehamburgarna ställningen i USA.
Vissa kedjor har slutat informera om matens näringsinnehåll, eftersom kunderna inte efterfrågar det. De som minskade på portionerna har ökat dem igen. Nyttiga alternativ, som grillad kyckling och sallader – delvis ett svar på kritiken – säljer knappt. Populärast är fortfarande hamburgare och pommes frites.

Stenålders-instinkt
-Amerikaner har ledsnat på alla krångliga dieter, säger konsulten Steven Witherly som skriver en bok om varför snabbmaten lockar: “Why People Like Junk Food; Food Pleasure Explained”.
–Det är omöjligt att göra något åt vårt beroende av fett, socker och salt när sådan mat finns överallt.
-Våra kroppar är programmerade sedan stenåldern att vilja lagra socker och fett. Hjärnan fattar inte att maten numera alltid finns tillgänglig. Så länge vi inte ändrar beteende ökar problemen med fetma, menar psykiatrikern Anthony Burlay.
-Hur och vad man äter är en stor del av en människas identitet, säger bantningsrådgivaren Robert Ferguson.
-Det sociala trycket att äta är väldigt starkt i USA, som på bio där alla sitter med popcorn. Även om det finns sallad på hamburgerrestaurangerna kan mina klienter inte gå dit, för de kan inte stå emot lukten av pommes frites.

Barnen måltavlor
Nationella kampanjer ska få allmänheten att ändra vanor. Ett exempel är Vi kan! (We Can! Ways to Enhance Children’s Activity & Nutrition) som drivs av institut som forskar kring cancer, diabetes och hjärtsjukdomar. Målet är att leda in barnen på den smala vägen.
-Barnprogrammen på TV innehåller reklam för godis, snacks och sötad mat. Marknadsföringen är väldigt listig. Barnen nås av reklambudskap i datorspel och mobiltelefoner. Vissa företag betalar för att få ensamrätt på läskförsäljning i skolorna, säger dietisten Melinda Hemmelgarn.
-Fetma och fattigdom går hand i hand. Det är de som inte har råd med bra mat som drabbas mest.
-Vi kan inte begära att snabbmatsföretagen slutar sälja snabbmat. Det är regeringens politik som måste ändras, hävdar juristen Michele Simon som granskar livsmedelsregleringar.
-Så länge majs subventioneras och blir till billig föda för biffkorna uppmuntras snabbmatsindustrin.

“Individens val”
Alla som citerats hittills är vad Dan Mindus kallar “matpoliser” som “vill bestämma vad andra ska äta”. Han är analytiker på Center for Consumer Freedom – som bekostas av livsmedelsbranschen och saknar trovärdighet bland kostexperter.
-Matpoliserna vill förbjuda reklam och införa fettskatter för alla, trots att det är få som är gravt överviktiga, säger han.
–De som talar om fetma som en landsplåga överdriver, för att sälja bantningsmedel eller för att stämma snabbmatskedjor. Majoriteten som får höra att de är överviktiga oroar sig i onödan, säger Dan Mindus.
–Visst väger många för mycket. Men att lägga om vanor måste vara individens val. Regeringen kan inte få oss att äta mer grönsaker och motionera.

Parallell hälsokosttrend
–Oerhört många ifrågasätter trots allt sina matvanor. Intresset för hälsokost och ekologiskt odlad mat ökar också markant, säger skribenten Anna Lappé.
Ett exempel är de marknader där odlare säljer direkt till konsumenterna, “farmers markets”. I slutet av 70-talet fanns ett hundratal i USA; nu är det flera tusen.
Ett annat är odlingslotter, där skolelever från välbeställda och mer fattiga områden tillsammans odlar bra råvaror – även i nedslitna storstadsområden i New York och Boston.
-Tiotusentals amerikanska familjer stödjer jordbrukare genom att köpa andelar som ger dem rätt till leveranser direkt från gården, säger Anna Lappé.
–Det finns många sätt att skaffa tillgång på nyttig mat. Men det kräver kunskap som inte alla har.

Ingen Emmy till svensk-danska Kronprinsessan

New York, TT Spektra

Nej, det blev inget Emmy-pris till Kronprinsessan. En fransk dramadokumentär tog hem segern i den internationella TV-galan i New York på måndagskvällen.
-Vi var trots allt ett av bara fyra bidrag som nominerades, bland 700 förslag. Det är ändå ganska stort, sade huvudrollsinnehavaren Alexandra Rapaport efteråt.

Nog var det en besviken kvartett kvinnor som mötte den svenska pressen efter festbanketten på ett hotell i Midtown på Manhattan: förutom själva Kronprisessan Rapaport även producenten Anna Croneman, manusförfattaren Sara Heldt och den danska regissören Kathrine Windfeld.
Trots tuff konkurrens hade de haft visst hopp om att ro hem Emmy-statyetten i sin klass – TV-världens Oscar – för berättelsen om hur miljöministern Charlotte Ekeblad försöker sy ihop politisk karriär och privatliv.
Men det blev istället "Nuit Noire, 17 Octobre 1961" (Svart natt) som vann i klassen "TV-filmer/miniserier", en serie om den franska Algerietkrisen.
-Steven Spielberg har i alla fall sett Kronprinsessan, sade de nöjt och visade upp sina nomineringsmedaljer.
-Den här kan man ha när man förhandlar om gage, förklarade Sara Heldt.
Och skandinaviskorna verkade inte alltför nedslagna _ snarare revanschsugna. De tänker återkomma i framtiden med den fristående uppföljaren till Kronprinsessan som spelas in nästa år: Kungamordet, även den skriven av Hanne-Vibeke Holst.
Producenten Anna Croneman lyckades rentav med två nya införsäljningar, en av vardera serien, under själva festen .
-Ja, det betyder jättemycket att vara här, sade hon.
Däremot betonade hon hur svårt det är för en svensk-dansk-finsk samproduktion att klara sig i konkurrensen med de stora elefanterna. Kronprinsessan tävlade mot ett brasilianskt, ett franskt och ett brittiskt bidrag - från bolag med rejäla budgetar och länder med mer gångbara språk.
Anna Croneman hade själv tippat Nuit Noire som segrare.
-Jag visste att den skulle vinna. Det var en väldigt välgjord kvalitetsserie om en okänd del av Frankrikes historia.
Det galaklädda Kronprinsessan-gänget fick göra stilenlig entré på röd matta och inför smattrande kamerablixtar. Evenemanget var späckat av celebra gäster och prisutdelare, såsom skådespelarna Susan Sarandon och Lorenzo Lamas, CNN:s reporter Christiane Amanpour och TV-ankaret Katie Couric. Regissören Steven Spielberg fick specialpriset Founders Award.
Annars väcker Internationella Emmygalan ingen större uppmärksamhet i USA, som sällan importerar utländska TV-produktioner – det gör däremot den amerikanska Emmy-utdelningen, som sker på våren.

Skarpt läge

Gunilla Kinn skriver om debatten kring Kanadas militära insats i Afghanistan.

Axess 8/2006

Kanada är inget krigiskt land. Kanada bevarar, liksom Sverige, hellre freden. Det var den dåvarande kanadensiske utrikesministern Lester Pearson som i samband med Suez-krisen kom på det där med FN:s blå baskrar – en idé han lyckades sälja in till generalsekreteraren Dag Hammarskjöld, och som renderade honom Nobels fredspris 1957. Fredsbevarande trupper, i så gott som all världens krishärdar, är sedan dess en lika stark del av Kanadas identitet som hockey och lönnsirap.

Så såg det även ut för några år sedan, då Kanadas dåvarande liberala regering sade tvärt nej till att delta i USA:s invasion av Irak 2003. Istället satsade den på att skicka fredsbevarande trupper till Kandahar i Afghanistan, ett beslut som hade brett stöd bland kanadensarna i gemen.
Men sedan dess har något hänt. “Kanada, ut ur Afghanistan! Nej till Kanadas militära partnerskap med USA!” står det på flygblad som delats ut av Le Collectif Échec à la Guerre i Montréal, i samband med regeringskritiska demonstrationer under hösten. Den kanadensiska allmänheten har blivit alltmer skeptisk till den kanadensiska militärens närvaro i södra Afghanistan. Opinionen har svängt i takt med att alltfler soldater stupat – drygt 30 bara i år, av totalt ett 40-tal under den tid Kanada funnits på plats. Tidningarna har skildrat hur såväl soldaternas anhöriga som tunga debattörer – som förra nedrustningsambassadören vid FN, Peggy Mason – undrar vad Kanada egentligen har där att göra. Rapporter från tankesmedjan Senlis Council (den färskaste är “Losing Hearts and Minds in Afghanistan”) som har visat att de militära operationerna misslyckats – så att talibanerna fått fäste igen, samt att ekonomin är beroende av opiumodling – har blåst under kritiken.
– Anledningen till att debatten är så intensiv är att att vi inte alls sysslar med fredsoperationer i södra Afghanistan nu. Det handlar om rena strider, med luftbombningar av byar med civila offer samt extremt många dödade och skadade kanadensiska soldater, menar Peggy Mason.
Många ser också Kanada som alltför lierat med den fortgående amerikanska militära operationen i Afghanistan, med USA:s ”War on Terror”. Tanken var från början att samarbeta med brittiska och holländska kolleger – men några sådana hade inte anlänt när de kanadensiska trupperna landade, och istället kom ”Operation Archer”, som den kallas, att samordnas med USA:s. Först i somras tog Nato över kommandot.

Att 2 300 kanadensiska soldater varit och är involverade i strider, i detta fall mot motståndsmän och terrorister, stör deras landsmäns självbild. Det är ju jänkarna som sysslar med sådant.
Tillsammans med Sverige har Kanada länge varit en av världens mest ivriga FN-kramare. Landet har varit drivande i en rad initiativ som moderniserat det multilaterala samarbetet – som kampen mot landminor, “human security”-idén om att fokusera på människors och inte staters säkerhet, och begreppet “skyldighet att skydda” som nu anammats av FN.
Men under de senaste åren har innebörden av vad “fredsbevarande” betyder ändrats. Det som en gång gick ut på att övervaka gränser, eldupphör och vapenstillestånd är idag, sedan Kalla krigets slut, snarare “fredsbyggnad” – eller rentav “fredsframtvingande”. Militära styrkor används ofta till att anlägga vägar och skolor, eller upprätthålla lag och ordning i ett land där statsmakten havererat.

Något sådant var också tanken med Afghanistan-operationen. Men de kanadensiska soldaterna tycks ha drabbats av de amerikanska kollegernas oförmåga att hantera jakten på talibaner. Dessutom har Canadian Armed Forces lobbat hos den nya konservativa regeringen för att få ta en mer aktivt stridande roll, enligt säkerhetsexperten Ernie Regehr på Project Plougshares.
– Regeringen Harper låter som Vita huset nu – att vi måste stanna och slåss tills jobbet är gjort, säger Ernie Regehr.
– Vi ska inte lämna Afghanistan i sticket. Men vi kan nog inte stanna i de talibankontrollerade områdena, utan borde koncentrera oss på att stabilisera övriga delar av landet.

Som bekant brottas även Sverige med övergången till en värld med nya, komplicerade säkerhetsrisker, och övergången till ett insatsförsvar lovar att fler svenska soldater ska ut i världen och tvinga fram fred.
Idag är den svenska närvaron i Afghanistan relativt liten jämfört med Kanadas (cirka 240 soldater i den lugnare, norra delen av landet, med två rapporterade dödsfall), men den kanadensiska erfarenheten kan ändå ses som olycksbådande för vad svenska soldater, politiker och allmänhet kan vänta sig.
Trots detta vill Sveriges utrikesminister snarare satsa på fler liknande insatser än färre.
– Kanada och Sverige har ju en likartad tradition när det gäller deltagande i FN-operationer, säger Carl Bildt på en pressträff i Washington, där han dimpt ner för möten med sina amerikanska kolleger.
Utrikesministern förklarar förvisso att han inte är så insatt i den kanadensiska debatten. Men han konstaterar att hans “bosniska erfarenhet” lärt honom att “vi måste ha förmåga till lite mer robusta operationer” – och då är Kanada ett föredöme, enligt Bildt.
– Kanadensarna har gjort ett mycket stort åtagande i södra Afghanistan. Man kan bara känna en viss beundran för den viljan och förmågan.
Regeringen ska förstärka Sveriges möjlighet att delta i stabilitetsoperationer, genom en ökning av anslagen med 30 procent.
– Var detta kommer att användas är för tidigt att ha någon mening om, säger Carl Bildt.
– Men det innebär att vi har möjlighet till ökat internationellt ansvarstagande. De senaste åren har det skett en viss nedrustning av Sveriges fredsoperationspotential – och den tänker vi återskapa i någon utsträckning.

Dilemmat är att den klassiska bilden av fredsbevarande inte längre passar verkligheten, utom kanske i Cypern. Kanada är ett av få länder som alls haft militär kapacitet att vara i Kandahar-regionen, och demonstranter som de i Montréal har i regel svårt att förklara hur blå baskrar ska hantera säkerhetshot från rebellgrupper, terrorister och opiesmugglare.
Men den kanadensiska regeringen har inte heller lyckats så bra med att visa varför uppdraget i Afghanistan är viktigt. Återstår att se om Carl Bildt klarar opinionsarbetet bättre än sina kanadensiska kolleger, och om Sverige och svenskarna är redo för fredsframtvingande operationer.