Publicerad i Gourmet 4/2006
Ett fat med flottiga cracklins är ett bevis så salt, fett och gott som något på att New Orleans håller på att återskapa sig som matstad.
Cracklins är friterade grissvålsbitar – och på det nyöppnade Cochon serveras de som kulinarisk knorr på en rätt med ugnsbakad spädgris. Ber man kyparen snällt kan man få ett som amuse.
Cochon är en stimmig krog, fin och folklig, med lantismat på stadsvis. Ryktet säger att de har hembränt gömt i baren. Förutom gris i olika former serveras kanin, kräftpaj, krabb- och räk-pistolette – och så korvar: andouille, boudin och link med majsgröt.
Boudin i cajun-tappning är inte blodkorv, utan görs på fläsk, ris, lök och cayennepeppar. I Acadia, träskområdet i sydvästra Louisiana där det bott ättlingar till förvisade franskkanadensare sedan 1700-talet, säljs den på bensinmackarna och äts som frukostmat – eller som del av en sjurättersmeny à la cajun: en boudin och en sex-pack öl.
Donald Link (ja, han heter som korven) har varit mest känd för sin bistro Herbsaint. Men han är uppvuxen i Acadia (Cajunland), och idén med Cochon var att ta regionens märkliga matkultur till sta’n. Visst har New Orleans’ menyer alltid varit fulla av gumbo och annat cajunkrubb – fast Link ville bredda repertoaren, berättar han, och få stadsbor och turister att upptäcka exempelvis boudin.
Men när krogöppningen planerades som bäst inträffade så Katastrofen Katrina, med allt vad det innebar av död och trauma längs med gulfkusten.
Förutom sorgen för alla drabbade hyste många matintresserade oro för vad som skulle hända med den unika kokkonst som finns i Louisianas kustområden i allmänhet, och i New Orleans i synnerhet.
Precis som musiken är maten en extrem blandning av ingredienser och influenser: det lantliga cajunköket och stadens créole; franskt, spanskt, västafrikanskt, karibiskt, kroatiskt, tyskt, italienskt och vietnamesiskt. God mat tas på stort allvar, och New Orleans har länge räknats som en av USA:s bästa restaurangstäder – ja, en riktig gastropol.
Så plötsligt var staden bitvis dränkt. Den ene stjärnkocken efter den andra svor, från sina respektive evakueringsorter, New Orleans sin trohet och att de minsann skulle vara på plats snart igen.
Men när jag var där i slutet av september i fjol, en månad efter översvämningen, var det ingen rolig stad att vara hungrig i. Knappast några av New Orleans tusentals matställen hade kunnat öppna, utom ett par som erbjöd en synnerlig begränsad meny med hamburgare på papptallrikar. Ibland gick det att hitta nå’n gatukock som grillade kött på en tunna eller serverade jambalaya för fem dollar; annars fick vi besökande reportrar faktiskt lita till matlådor från Frälsningsarmén.
Till och med de icke-särskilt-drabbade Franska kvarteren kändes som en katastrofzon, där nationalgardister och personal från Röda korset och Räddningsverket (Fema) samsades med de få die-hards som vägrat lämna staden.
Gastropolen hade blivit nästintill en nekropol, en död stad.
Vid mitt tredje besök, i maj, såg det ljusare ut, åtminstone på den kulinariska fronten.
Visserligen var de flesta bostäder ännu skadade. Tusentals restauranganställda hade inte kunnat återvända, vilket lett till svår personalbrist. Turister och kongressgäster fanns, men var få. Vissa råvaror gick inte att få tag på – inga strålande förutsättningar för en krogbransch.
Fast maten har spelat stor roll för tron på stadens framtid. Det senaste året har en hel del New Orleansbor lagat mat och ätit tillsammans hemma hos varandra, för sällskaps skull. Eftersom många saknat såväl kök som lust att laga mat – och eftersom många kokböcker dränkts – har de restauranger som hållt öppet haft ovanligt hög andel lokalbefolkning bland gästerna. Mat har också varit en viktig del i hjälparbetet, genom exempelvis Paul Prudhommes fond "Chefs Cook for Katrina” och alla insamlingar av pengar runtom i landet, med donerad gumbo och jambalya som “fund raiser”-rätter.
De flesta av de mest kända krogarna har kunnat öppna igen – med enstaka undantag, som Commander’s Palace – om än med kraftigt decimerade vinkollektioner (viner till värden av tiotals miljoner dollar gick om intet på grund av Katrina).
Även om många Louisiana-kockar gick i exil och gav halva USA en injektion av New Orleans Cooking – en av dem hamnade på Aquavit i New York, och 83-åriga Leah Chase från Dooky Chase satte igång matlagningskurser i Baton Rouge – återvände andra snart: som Paul Prudhomme, Emeril Lagasse, Susan Spicer och John Besh.
Donald Links hus i Lakeview stod länge i en decimeter vatten, fick omöjliga sättningsskador och måste rivas. En av de värsta saker han någonsin gjort var att rensa ut kylrummen på Herbsaint från månadsgammal, ruttnad mat. Men inget kunde stoppa honom från att öppna Cochon.
Det skedde i april, och även om affärerna kunde gå bättre så går de tillräckligt bra. Cracklins, gumbo och boudin i Cochons trendiga tappning blev tröstemat, och Donald Link tycks förvissad om att New Orleans matkultur har en framtid.
Men det är inte finrestaurangerna som är dess mest genuina inslag – utan de små, familjedrivna ställena som låg i de allra värst drabbade områdena, och som haft svårare att öppna. Som Willie Mae's Scotch House and Restaurant i det svarta Tremé, det område där jazzmusiken, begravningsparaderna och karnevalstågen har sitt hjärta.
Det är från legendariska kokerskor som Willie Mae Seaton som John Besh hämtar inspiration, och de framträdde tilllsammans när James Beard-stiftelsen i New York i våras hyllade New Orleans’ matkultur. När hennes restaurang åter öppnat, vilket kan ha skett när ni läser detta, är New Orleans definitivt tillbaka som gastropol.
Gunilla Kinn
Sunday, September 10, 2006
Irak på amerikansk mark
Publicerad i Dagens Nyheters söndagsbilaga, den 10 september 2006 – se Chris Maluszynskis bilder här!
På Fort Polk i västra Louisiana finns USA:s största träningsområde för urban krigsföring. Frilansjournalisterna Gunilla Kinn och Chris Maluszynski följde övningarna under två dagar.
Konvojen rullar sakta genom Mosalah: bepansrade, grågröna jeepar, kulspruteförsedda tanks, en beige ambulans med illröda kors.
Fordonen bemannas av kamouflageklädda soldater med maskingevär – tredje brigaden från första kavalleridivisionen på Fort Hood i Texas.
Så snart konvojen kört in i byn stoppas den av en uppretad skara som skanderar: “USA, ut ur Irak! Bort med Bush, bort med Bush!”, på arabiska.
– Back down, back down! Hey, back down! svarar soldaterna uppe på tanksen och försöker få vägen fri.
Några kvinnor sträcker fram vattenflaskor och cigaretter mot de unga amerikanerna. Två bönder passerar i en hästdragen skrinda.
Plötsligt hörs en kraftig smäll. Byborna springer åt alla håll, tjutande av skräck. En vägbomb har exploderat; ett moln av tjock rök dröjer sig kvar.
Snart hörs en serie skarpa skott från ingenstans. Två av amerikanerna segnar ner mot marken. En liten grupp soldater ger sig iväg för att söka efter gerillan som måste ha beskjutit konvojen.
Situationen är kaotisk. Och Texas-soldaterna blir alltmer stressade – några skriker; andra viftar nervöst med sina vapen.
Så övningen är realistisk. För detta är en övning.
“Mosalah” ligger inte i Irak, som soldaterna nästan börjar tro, utan i en tallskog i södra USA. “Byborna” är i själva verket Louisiana-amerikaner som iklädda sjalar, turbaner och fotsida dräkter staterar som irakier – och skotten avfyras med ofarliga lasergevär.
– Soldaterna ska gå igenom sina tuffaste närstrider här, säger överstelöjnant Randy Martin.
– Sweat saves blood. Ju mer de får svettas här, desto enklare får de det i Irak.
Militärbasen Fort Polk är gigantisk: 770 kvadratkilometer, som halva Öland, isolerat belägen i västra Louisiana. Här finns ett av den amerikanska krigsmaktens flaggskepp: Joint Readiness Training Center (JRTC), vars syfte är att förbereda infanterister, kavallerister och specialstyrkor för vad som väntar dem i fält genom realistiska rollspel. Det finns fler liknande platser i USA, till exempel på Fort Irwin i Mojave-öknen i Kalifornien, men detta är den största.
Förutom militärförläggningarna rymmer Fort Polk familjebostäder, skolor, en golfbana, butiker, bensinmackar – och en bangård, där Texas-brigadens egen utrustning rullade in på 256 tågvagnar.
Området där JRTC opererar – större delen av basen – kallas Talatha och rymmer 18 “byar” med hundratals huskulisser. Namn som Mills Creek har på kartan ersatts med Hikadiyah, Sadiq, Suliyah och Takirah. Längs vägarna står utbrända skrotbilar; alla skyltar har både arabisk och latinsk skrift; i byarna finns grönsaksodlingar, marknadsstånd, vallmofält och getter – allt för att skapa ett trovärdigt Talatha.
De senaste tre åren har 28 brigader skickats till JRTC. Simulationerna pågår i minst tre veckor per enhet och går ut på att allt som kan hända soldaterna i Operation Enduring Freedom (kriget i Afghanistan) eller Operation Iraqi Freedom också kan hända här: Vägbomber, självmordsattacker, granatanfall, kidnappningar, skenavrättningar.
Task Force Geronimo, 455 soldater fast stationerade på Fort Polk, spelar “the bad guys”. De känner varenda grästuva i området, och som krypskyttar och jihadister sätter de gästande soldater på prov.
– Vi försöker ge en sann bild av intensiteten i fält. Men för att få till Bagdads trafikkaos skulle vi få hyra in 2 000 chaufförer med bilar! Inte heller kan vi få till den tryckvåg som uppstår vid en riktig vägbomb, säger en av de ansvariga för JRTC, Verne Randall.
– Och även om det kan bli 40 grader här är det än varmare i Irak.
Signalen ljuder. Alla på sina platser! Texas-brigaden har fått veta vilka misstag de begick och får en ny chans.
Nu kommer en lastbil körande på en tvärväg, och en av soldaterna skjuter intensivt mot fordonet. Föraren – från Task Force Geronimo – visar sig mycket riktigt vara beväpnad. Men på den andra genomgången blir det åter underkänt.
– Först skulle de ha gett föraren tecken, kanske skjutit ett varningsskott. De måste blockera vägen. Om fordonet inte stannar då bör de skjuta sönder motorn. Det absolut sista de ska göra är att avlossa ett dödligt skott, förklarar major Irving Cross.
– Men de här killarna är bara tonåringar! De behöver erfarenhet av komplexa situationer. Det är därför de är här.
Gör om, gör rätt! De fyra fälterfarna JRTC-officerare som leder övningen bestämmer att det får bli en tredje omgång.
Nu exploderar en bomb mitt i Mosalah. Kaos utbryter bland de civila. “Yallah! Yallah!” skriker “byborna” och flyr; några samlas kring en man i 70-årsåldern som ligger på marken, vrålande. Hans ena ben är en köttig massa.
Soldaterna ser lite chockade ut – inte skulle det väl bli så realistiskt att folk fick kroppsdelar bortsprängda? Men de får upp mannen på en bår och kånkar iväg honom mot ambulansen. De har order att inte lämna civila skadade i sticket.
Mannens beslöjade fru berättar att hans ben amputerades för åratal sedan. I flera år har makarna extraknäckt på Fort Polk.
– De flesta amerikaner får aldrig en chans att hjälpa våra soldater. Men det får vi genom rollspelen, förklarar Lina Sigler.
– Så det är ett bra arbete! Min man byter av med en annan enbent. Hans läkare gillar inte att han ligger här i skogen med benstumpen i vädret, men inget skulle hålla oss härifrån!
– Alla spelar sina roller utmärkt, berömmer sergeant Joshua Sheraton som styr upp spelet.
– Precis som på riktigt gömmer sig motståndsmännen bland civilbefolkningen här. De som redan varit en vända i Irak tycker träningen är realistisk.
I första hand tränas amerikanska trupper på JRTC; ofta i samarbete med US Air Force (luftvapnet). Men de ansvariga vill gärna ha fler intressenter på plats. Storbritannien, Kanada, Australien och Singapore har deltagit i samövningar, liksom Irakiska irakiska och afghanska militärer, FBI, CIA och Röda korset.
Själva militärbasen grundades 1941. Här tränades många som på 50-talet skickades till Korea. (Eftersom många återvände med koreanska fruar finns en del koreanska restauranger och kyrkor i centralorten Leesville.)
1993 flyttades JRTC hit från Arkansas. Då, efter Kalla krigets slut, skulle soldaterna förberedas för humanitära katastrofer. De trupper som sändes till Haiti, Somalia, Kosovo och Bosnien tränades på Fort Polk – i “Republiken Cortina”, som det hette då.
Med kriget mot terrorismen blev Cortina “Talatha”. Men verkligheten i Irak har åter ändrat upplägget. Eftersom USA inte längre strider mot en traditionell armé, utan mot en lömsk irakisk motståndsrörelse – som Pentagon länge underskattade – har Fort Polk förändrats genomgripande de senaste två åren, i enlighet med att armén måste lära sig tackla gerillasoldater i stadsmiljö.
– Ju mer erfarenhet vi får från krigsskådeplatserna, desto mer lär vi känna fienden, säger officern Verne Randall.
– Vi finslipar övningarna. Allt är en del av kriget mot terrorn.
Därför finns nu fler “bad guys” och betydligt fler statister än tidigare. Rökmaskiner och hundratals dolda videokameror som spelar in allt.
Men realism är dyrt. Att träna en bridgad på JRTC i tre veckor går på cirka 9 miljoner dollar – bara i rörliga kostnader. Den fasta kostnaden är 117 miljoner dollar om året. Än finns resurserna, men häromåret ryktades det om att Pentagons besparingar skulle drabba Fort Polk.
Så blev det inte. Men osäkerheten är stor om hur det ska bli med USA:s närvaro i Irak. Brigaderna vet sällan när de ska iväg, eller om de alls ska det. Fast även med en större truppneddragning – vilket vissa politiker kräver inför kongressvalen i november – så behöver enheterna i fält bytas ut. Så länge den rotationen består lär JRTC behövas.
– JRTC är unikt, säger mediekoordinatorn Samantha Evans.
– Vi är bra på att träna soldaterna i att använda dödliga vapen. Nu försöker vi bli bättre på att möta civila.
Fort Polks motto är: “Forging the Warrior Spirit”, att forma en krigaranda. Men nu gäller det även att kunna kriga utan vapen. USA:s mål är att vinna den irakiska allmänhetens stöd – deras “hearts and minds” – och minska uppkomsten av fler terrorister. Därför sysslar såväl armén i stort som JRTC alltmer med “kulturell förståelse” – träning i språk och sociala koder.
Till varje fältövning hyr JRTC – genom underleverantören Cubic Corporation – in hundratals arab-amerikaner och irakiska kurder från olika delar av USA som “kulturkonsulter”. Vissa får spela “bybor”. Andra blir “journalister”, som gör nyhetsbrevet Talatha Times eller sänder propaganda i radio och TV. De som har viss utbildning får delta i rollspelen på Engagement University, där officerarna tränas i förhandlingsteknik.
Engagement University är en enkel barack, där fyra rum inretts för att se ut som representativa sällskapsrum i irakiska hem – med soffor, låga bord med framdukade teglas, familjefoton och kamelprydda kuddar. Ibland inreds rummen i “afghansk” stil.
– Officerarna ska få känslan av att komma hem till en schejk. Varje möte på fältet är ett tillfälle att knyta band med lokalbefolkningen, säger kapten Mike Kimball allvarligt.
– Konflikter ska förebyggas, inte trappas upp. Vi försöker skaffa en fingertoppskänsla som vi inte haft hittills. Vi måste lära oss förstå de kulturella skillnaderna. Som att vi i USA definierar oss som individer – medan de i Irak identifierar sig med sin stam, by eller storfamilj.
I en av instruktionspärmarna på Engagement University uttrycks det annorlunda: “För en amerikansk soldat kan kulturen liknas vid ett minfält – farlig mark som måste navigeras med försiktighet”.
Kapten Kimball står i en lokal där alla förhandlingar kan följas via monitorer. Han berättar om ett av fyra scenarion:
– Officern har fått veta att ett annat befäl hade lovat en massa saker: att en brunn skulle borras, att ett antal bybor skulle få jobb och att arméfordonen skulle köras långsammare. Schejken är upprörd för att inget av löftena infriats. Så nu gäller det för den här killen att mildra känslorna och få till en lösning.
I ett annat rum handlar det om att ge kompensation till en skara bröllopsgäster som skadats vid ett amerikanskt anfall, en kuslig parallell till verkligheten (eftersom USA bombade just ett bröllopsfölje i Afghanistan 2002, med mer än 20 dödade och 60 skadade). Förhandlingarna förs på engelska och arabiska med hjälp av tolk, i flera timmar.
– Jag brukar säga till officerarna att de inte får vara för trevliga. De kan bli utnyttjade i Irak, menar en av “kulturkonsulterna” som ska recensera insatserna, Ali Abdallah Ahmed.
Han är född i Irak, bosatt i USA sedan tio år, ingenjör men arbetslös och tar påhuggen vid JRTC så ofta han kan. Som välutbildad med språkkunskaper betalas han med 4 500 dollar per träningsomgång à 24 dagar, fri kost och logi. Ena dagen kan han få spela schejk, den andra inrikesminister, den tredje guvernör. Och en annan gång är han kanske imam eller redaktör på TV-kanalen Al Jazeera.
De drygt 200 män som roterar för dessa uppgifter har bott i USA i flera år och har sina rötter i exempelvis Irak, Jordanien, Sudan och Saudiarabien. Flera är irakiska kurder och tillhör alltså den grupp som var mest positiv till USA:s invasion. Vissa av dem är amerikanska medborgare.
Några gör detta för att de vill hjälpa USA i Irak, andra har nog baktanken att få medborgarskap lättare – men för de flesta verkar det helt enkelt vara ett hyfsat välbetalt arbete.
– Jo, det är ett helt OK jobb, både svårt och kul, säger Ali Abdallah Ahmed.
– Jag är glad över att göra detta!
Såväl soldater som de civila i rollspelen ges träning i arabiska. De får listor med drygt 200 ord. Målet är att alla som kommer till Irak ska kunna säga åtminstone något till lokalbefolkningen.
– Hmm ... det går så där. Det är ju inte deras språk, säger Feisal artigt om amerikanarnas försök.
Han är en av dem som hyrs in för att de där folkhoparna som kräver att “USA ska ut ur Irak” ska bli autentiska. Men själv stöder han fortsatt amerikansk närvaro.
– Jag tycker att USA ska stanna i Irak. Annars blir det kaos, säger han.
– Det känns lite fånigt att delta i dessa rollspel. Men om det funkar för soldaterna, så...
Hur stor är risken att något skulle hända dig om du vistades i Irak, om folk där visste att du samarbetat med USA:s krigsmakt?
– 100 procent!
Feisal snittar med fingrarna över halsen för att visa vad som skulle hända.
– Fast jag gör inte detta bara för pengarna – utan för att göra något för min familj i Irak och för USA.
En av Texas-soldaterna berättar hur han tänker om att kanske bli sänd till Irak. Är han rädd för vad som kan hända – dödstalet för amerikanska soldater är nu över 2 600 – röjer han det inte med en min.
– Min upppgift är att skydda människor, inte att spekulera. Jag gör bara vad jag är tillsagd, säger Christopher Gordon, 23.
Han jobbade på ett snabbköp, men skrev in sig i armén i fjol för att bli soldat som farfar.
Handlar det om att sprida fred och demokrati för dig, som Vita huset säger? undrar den brittiske Washingtonkorrespondenten Jonathan Rugman.
– Tja, vad vet jag? Jag gör bara mitt jobb.
Christopher Gordon har fått viss språkträning på JRTC, men minns inte mycket.
– Jag kan tre ord på arabiska, påstår han.
Vilka då?
– Stop! Back! No!
Kan du säga dem på arabiska?
Han tänker efter en stund, länge, men orden tryter.
– Jag minns inte. Det är svårt att minnas allt vi fått lära oss. Jag har varit upp sedan fem i morse.
Det blir långa dagar på Fort Polk. Soldaterna övar många dygn i sträck, upp till åtta, med minimal sömn. Och de civila rollspelarna kan ha pass på över 14 timmar.
– Soldaterna behöver träning. Vi hjälper dem så de kan vinna kriget, säger Lewis Johns.
Själv stred han i Korea och miste en hand. Nu får han sin armstump insmord med rödfärg i de civilas tält. Sminkning och blod bättras på, turbaner och sjalar rättas till, färgampuller och lasersikten sätts på plats.
12 dollar i timmen (cirka 85 kronor) är betalningen – skyhögt i dessa trakter, där timlönen för servicejobb är 6–7 dollar. Och det blir många timmars arbete, de veckor rollspelen varar.
En rekryteringsansvarig hävdar att hälften skulle ställa upp gratis, för grundlagens, presidentens och arméns skull.
– De flesta amerikaner får sällan en chans att hjälpa soldaterna. Men det får vi. Det är en välsignad möjlighet, säger Betty Cordero, en kvinna i 30-årsåldern.
– Soldaterna sätter ju sina liv på spel för vår skull. Det känns bra att ge något tillbaka, säger Cindy, 27 år.
– Vi tränar dem, så att de lär sig skydda sig i Irak.
Efter dagens övningar har de civila samling.
– Vad är det viktigaste? ropar deras samordnare.
– Ett: Soldaterna! svarar alla i talkör.
– Ja, att de kommer hem levande, säger ledaren. Och sedan?
– Två: Att vi spelar våra roller väl! Tre: Säkerhet! Och mer säkerhet! Fyra: Att dricka vatten! Och ännu mer vatten.
“We Support the Troops”, vi stödjer soldaterna, är ett vanligt slagord i områdena kring USA:s militärbaser – och konkret. För de flesta har någon anhörig som riskerat livet i Irak eller Afghanistan.
Men patriotismen hör ihop med utkomstmöjligheten. Tack vare Fort Polk pumpas drygt 1,5 miljarder dollar in i bygden per år och försörjer tiotusentals. Det är därför inte konstigt att stödet för kriget är betydligt starkare här än på andra håll i USA. Att det sjunkit avsevärt verkar Leesville-borna i Mosalah knappt medvetna om.
Vore det inte för militärbasen funnes här inte många arbetstillfällen. Och rollspelen har gett nya möjligheter:
– Jobbet är jättebra för oss pensionärer. Man kommer ut lite och får träffa folk! Vi är som en enda stor familj.
Mike Miesel har har ett långt pass som “Moses” bakom sig när han kör hem till sin familj i Anacoco, ett par mil norrut.
Där väntar hustrun och hennes barnbarn: 7-åriga Pagie, 11-årige Cody, 13-åriga Shawna Bosse – och ett menageri av hästar, hundar och katter. Barnens pappa är soldat på Fort Polk, hemförlovad efter en skottskada i Irak.
Familjen kommer från Michigan i nordöstra USA och konstaterar att de räknas som yankees här i Louisiana. Dottern Charlene är 31 och flyttade hit efter makens år på en militärbas i Tyskland. Nu är de skilda, båda har nya käresta och hon jobbar svart som hästskötare.
– Jag blev soldathustru när jag var 18 och har aldrig haft någon riktig anställning, säger Charlene.
– Jag skulle gärna jobba i rollspelen. Men då hinner jag knappt vara med mina barn. Sade kvinnorna att de gör det för att stödja soldaterna? Hahaha..! Äh, det är klart att det är för pengarnas skull.
– Jag tänker fortsätta så länge jag får, säger hennes styvfar Mike Miesel.
Redan klockan tre på morgonen ska han infinna sig på Fort Polk igen, för ännu ett pass som Moses.
– Ibland är det 28 dagar nonstop, 16 timmar om dagen. I fukt och stekande hetta. Fast vi får ändå åka hem varje dag. De stackars soldaterna måste stanna kvar där ute i skogen. Och sedan ska de till kriget! Att jobba som Moses är det minsta jag kan göra för att hjälpa dem.
Bildtexter
09983
– Jag är här för soldaternas skull. Det känns viktigt att de får bra träning, säger Korea-veteranen Lewis Johns, som just fått sin arm insmord med mörkröd, kladdig färg.
Över tusen Louisiana-bor – och drygt 200 arabisktalande amerikaner från olika delar av USA – hyrs in, tränas och kostymeras av Cubic Corporation. Företaget sköter infrastrukturen för Irak-krigssimuleringen på bland annat Fort Polk, på entreprenad för Pentagon.
25900
Pang! En mycket kraftig explosion ljuder över Masalah, en vägbomb har detonerat i en parkerad skrotbil. Den amerikanska konvoj som passerar tvingas ta ställning till nästa steg. Var som helst kan det dölja sig en självmordsbombare.
Syftet med de tre veckor långa övningarna är att de ska vara mycket värre och mer intensiva, än vad soldaterna kan råka ut för i fält. De komplicerade rollspelen utformas av särskilda skribenter med militär- och strategisk erfarenhet, så kallade “intelligence scenario writers”. De uppdateras kontinuerligt med information om vad armén råkar ut för “på riktigt” i Irak, så att de kan ta med det i sina manus.
61610
– Jag älskar att vara med i rollspelen, säger Mike Miesel som kallar sig “Moses” när han spelar irakisk bybo på Fort Polk, här på sin veranda hemma i Anacoco.
– Men det är riktigt hårt arbete. Ibland är det 28 dagar nonstop, 16 timmar om dagen.
Mike Miesel och hans fru flyttade till Louisiana för att kunna bo nära tre av barnbarnen, här Shawna, 13, och Cody, 11.
Tidigare bildtexter
En man ur "den irakiska motståndsrörelsen" har tagits tillfånga i “Takirah”, en stadsliknande samling kulisser – och nu väntar de amerikanska soldaterna på att en tolk ska komma så att de kan fråga ut honom. De irakiska kurder, irakier och andra arab-amerikaner som hyrs in för att delta i rollspelen på Joint Readiness Training Center får inte tala ett ord engelska under övningarna.
– Vårt mål är att skapa mesta möjliga kaos i Talatha, säger en av medlemmarna i Task Force Geronimo, intervjuad av brittiska Channel Fours Washington-korrespondent Jonathan Rugman.
Task Force Geronimo är stationerad på Fort Polk, och dess drygt 450 soldater är särskilt tränade i att agera motståndsmän och terrorister. De ligger i bakhåll, fyrar av vägbomber och kidnappar soldater från de brigader som kommer till JRTC för att få realistisk fältträning.
En grupp "irakiska bybor" – civila amerikaner bosatta i trakten kring Fort Polk och centralorten Leesville – väntar på nästa moment i rollspelen, tillsammans med arab-amerikaner som spelar medlemmar i "den irakiska armén" (i blå skjortor). Alla bär lasersikten, och kan bli "skjutna" av de amerikanska soldaterna.
På Fort Polks Engagement University får de unga officerarna öva sig i förhandlingsteknik och kulturella koder, genom att dricka te med “fejkshejker” i hemliknande miljöer. Samtalen videofilmas, och efteråt får deltagarna veta vad de gjorde för fel och hur de kan förbättras.
De senaste åren har Joint Readiness Training Center betonat språk- och kulturinslagen starkare. Målet är att de amerikanska soldaterna ska bli bättre på att få förtroende hos lokalbefolkningen i Irak.
Konvojen har drabbats av ett bakhåll i byn Mosalah, och nu gäller det för soldaterna att snabbt analysera situationen och luska ut var motståndsmännen döljer sig. Det hela är en realistisk övning under stress och konstant kulsprute-smatter. Målet är att soldaterna ska ha "sin värsta dag" här i Louisiana – inte i Irak.
– Vad är det viktigaste? ropar de civila rollspelarnas samordnare efter dagens övning i Mosalah.
– Soldaterna! svarar alla i talkör, och syftar på att de finns där för att träna de amerikanska brigaderna – så att dessa klarar sig bättre i Irak.
De förhållandevis välavlönade jobben som "irakiskor" är eftertraktade, eftersom det annars finns ont om bra arbetstillfällen i bygden.
En av "de irakiska byborna" har blivit "träffad" av ett skott från ett lasergevär, och hans timanställda gelikar klagar högljutt med några av de arabiska fraser de lärt sig. Efter övningen kan rollspels-ledarna bestämma att mannen är vid liv igen.
Vägbomber detonerar, soldater skadas, och de civila “irakierna” springer skrikande iväg från bygatan där konvojen just dragit fram. Två soldater släpar iväg sina skadade kamrater till ambulansjeepen.
I pausen mellan två moment i rollspelen bättras de civilas "skador" på.
11-årige Cody och 7-åriga Pagie Bosse (bilden) levde sina första år på en militärbas i Tyskland. Nu bor de med sin mamma Charlene i Anacoco, en bit utanför Leesville i västra Louisiana, med morföräldrarna i grannhuset. Pagie och hennes storasyster Shawna (13) tävlar i rodeo och har vunnit flera tävlingar.
Deras pappa är soldat och bor med sin nya flickvän inne på Fort Polk.
– Barnen saknar sin pappa, säger styvmorfar Mike Miesel som är en av drygt tusen statister i rollspelen på Fort Polk.
– Men det är mycket bättre nu när de kan träffa honom, än när han var stationerad i Irak.
Mike Miesels Louisiana-körkort, och hans ID-kort som "irakier". Rollspelsövningarna håller en hög grad av realism, och statisterna uppmanas att "stay in character", att spela sina roller fullt ut medan de pågår.
På Fort Polk i västra Louisiana finns USA:s största träningsområde för urban krigsföring. Frilansjournalisterna Gunilla Kinn och Chris Maluszynski följde övningarna under två dagar.
Konvojen rullar sakta genom Mosalah: bepansrade, grågröna jeepar, kulspruteförsedda tanks, en beige ambulans med illröda kors.
Fordonen bemannas av kamouflageklädda soldater med maskingevär – tredje brigaden från första kavalleridivisionen på Fort Hood i Texas.
Så snart konvojen kört in i byn stoppas den av en uppretad skara som skanderar: “USA, ut ur Irak! Bort med Bush, bort med Bush!”, på arabiska.
– Back down, back down! Hey, back down! svarar soldaterna uppe på tanksen och försöker få vägen fri.
Några kvinnor sträcker fram vattenflaskor och cigaretter mot de unga amerikanerna. Två bönder passerar i en hästdragen skrinda.
Plötsligt hörs en kraftig smäll. Byborna springer åt alla håll, tjutande av skräck. En vägbomb har exploderat; ett moln av tjock rök dröjer sig kvar.
Snart hörs en serie skarpa skott från ingenstans. Två av amerikanerna segnar ner mot marken. En liten grupp soldater ger sig iväg för att söka efter gerillan som måste ha beskjutit konvojen.
Situationen är kaotisk. Och Texas-soldaterna blir alltmer stressade – några skriker; andra viftar nervöst med sina vapen.
Så övningen är realistisk. För detta är en övning.
“Mosalah” ligger inte i Irak, som soldaterna nästan börjar tro, utan i en tallskog i södra USA. “Byborna” är i själva verket Louisiana-amerikaner som iklädda sjalar, turbaner och fotsida dräkter staterar som irakier – och skotten avfyras med ofarliga lasergevär.
– Soldaterna ska gå igenom sina tuffaste närstrider här, säger överstelöjnant Randy Martin.
– Sweat saves blood. Ju mer de får svettas här, desto enklare får de det i Irak.
Militärbasen Fort Polk är gigantisk: 770 kvadratkilometer, som halva Öland, isolerat belägen i västra Louisiana. Här finns ett av den amerikanska krigsmaktens flaggskepp: Joint Readiness Training Center (JRTC), vars syfte är att förbereda infanterister, kavallerister och specialstyrkor för vad som väntar dem i fält genom realistiska rollspel. Det finns fler liknande platser i USA, till exempel på Fort Irwin i Mojave-öknen i Kalifornien, men detta är den största.
Förutom militärförläggningarna rymmer Fort Polk familjebostäder, skolor, en golfbana, butiker, bensinmackar – och en bangård, där Texas-brigadens egen utrustning rullade in på 256 tågvagnar.
Området där JRTC opererar – större delen av basen – kallas Talatha och rymmer 18 “byar” med hundratals huskulisser. Namn som Mills Creek har på kartan ersatts med Hikadiyah, Sadiq, Suliyah och Takirah. Längs vägarna står utbrända skrotbilar; alla skyltar har både arabisk och latinsk skrift; i byarna finns grönsaksodlingar, marknadsstånd, vallmofält och getter – allt för att skapa ett trovärdigt Talatha.
De senaste tre åren har 28 brigader skickats till JRTC. Simulationerna pågår i minst tre veckor per enhet och går ut på att allt som kan hända soldaterna i Operation Enduring Freedom (kriget i Afghanistan) eller Operation Iraqi Freedom också kan hända här: Vägbomber, självmordsattacker, granatanfall, kidnappningar, skenavrättningar.
Task Force Geronimo, 455 soldater fast stationerade på Fort Polk, spelar “the bad guys”. De känner varenda grästuva i området, och som krypskyttar och jihadister sätter de gästande soldater på prov.
– Vi försöker ge en sann bild av intensiteten i fält. Men för att få till Bagdads trafikkaos skulle vi få hyra in 2 000 chaufförer med bilar! Inte heller kan vi få till den tryckvåg som uppstår vid en riktig vägbomb, säger en av de ansvariga för JRTC, Verne Randall.
– Och även om det kan bli 40 grader här är det än varmare i Irak.
Signalen ljuder. Alla på sina platser! Texas-brigaden har fått veta vilka misstag de begick och får en ny chans.
Nu kommer en lastbil körande på en tvärväg, och en av soldaterna skjuter intensivt mot fordonet. Föraren – från Task Force Geronimo – visar sig mycket riktigt vara beväpnad. Men på den andra genomgången blir det åter underkänt.
– Först skulle de ha gett föraren tecken, kanske skjutit ett varningsskott. De måste blockera vägen. Om fordonet inte stannar då bör de skjuta sönder motorn. Det absolut sista de ska göra är att avlossa ett dödligt skott, förklarar major Irving Cross.
– Men de här killarna är bara tonåringar! De behöver erfarenhet av komplexa situationer. Det är därför de är här.
Gör om, gör rätt! De fyra fälterfarna JRTC-officerare som leder övningen bestämmer att det får bli en tredje omgång.
Nu exploderar en bomb mitt i Mosalah. Kaos utbryter bland de civila. “Yallah! Yallah!” skriker “byborna” och flyr; några samlas kring en man i 70-årsåldern som ligger på marken, vrålande. Hans ena ben är en köttig massa.
Soldaterna ser lite chockade ut – inte skulle det väl bli så realistiskt att folk fick kroppsdelar bortsprängda? Men de får upp mannen på en bår och kånkar iväg honom mot ambulansen. De har order att inte lämna civila skadade i sticket.
Mannens beslöjade fru berättar att hans ben amputerades för åratal sedan. I flera år har makarna extraknäckt på Fort Polk.
– De flesta amerikaner får aldrig en chans att hjälpa våra soldater. Men det får vi genom rollspelen, förklarar Lina Sigler.
– Så det är ett bra arbete! Min man byter av med en annan enbent. Hans läkare gillar inte att han ligger här i skogen med benstumpen i vädret, men inget skulle hålla oss härifrån!
– Alla spelar sina roller utmärkt, berömmer sergeant Joshua Sheraton som styr upp spelet.
– Precis som på riktigt gömmer sig motståndsmännen bland civilbefolkningen här. De som redan varit en vända i Irak tycker träningen är realistisk.
I första hand tränas amerikanska trupper på JRTC; ofta i samarbete med US Air Force (luftvapnet). Men de ansvariga vill gärna ha fler intressenter på plats. Storbritannien, Kanada, Australien och Singapore har deltagit i samövningar, liksom Irakiska irakiska och afghanska militärer, FBI, CIA och Röda korset.
Själva militärbasen grundades 1941. Här tränades många som på 50-talet skickades till Korea. (Eftersom många återvände med koreanska fruar finns en del koreanska restauranger och kyrkor i centralorten Leesville.)
1993 flyttades JRTC hit från Arkansas. Då, efter Kalla krigets slut, skulle soldaterna förberedas för humanitära katastrofer. De trupper som sändes till Haiti, Somalia, Kosovo och Bosnien tränades på Fort Polk – i “Republiken Cortina”, som det hette då.
Med kriget mot terrorismen blev Cortina “Talatha”. Men verkligheten i Irak har åter ändrat upplägget. Eftersom USA inte längre strider mot en traditionell armé, utan mot en lömsk irakisk motståndsrörelse – som Pentagon länge underskattade – har Fort Polk förändrats genomgripande de senaste två åren, i enlighet med att armén måste lära sig tackla gerillasoldater i stadsmiljö.
– Ju mer erfarenhet vi får från krigsskådeplatserna, desto mer lär vi känna fienden, säger officern Verne Randall.
– Vi finslipar övningarna. Allt är en del av kriget mot terrorn.
Därför finns nu fler “bad guys” och betydligt fler statister än tidigare. Rökmaskiner och hundratals dolda videokameror som spelar in allt.
Men realism är dyrt. Att träna en bridgad på JRTC i tre veckor går på cirka 9 miljoner dollar – bara i rörliga kostnader. Den fasta kostnaden är 117 miljoner dollar om året. Än finns resurserna, men häromåret ryktades det om att Pentagons besparingar skulle drabba Fort Polk.
Så blev det inte. Men osäkerheten är stor om hur det ska bli med USA:s närvaro i Irak. Brigaderna vet sällan när de ska iväg, eller om de alls ska det. Fast även med en större truppneddragning – vilket vissa politiker kräver inför kongressvalen i november – så behöver enheterna i fält bytas ut. Så länge den rotationen består lär JRTC behövas.
– JRTC är unikt, säger mediekoordinatorn Samantha Evans.
– Vi är bra på att träna soldaterna i att använda dödliga vapen. Nu försöker vi bli bättre på att möta civila.
Fort Polks motto är: “Forging the Warrior Spirit”, att forma en krigaranda. Men nu gäller det även att kunna kriga utan vapen. USA:s mål är att vinna den irakiska allmänhetens stöd – deras “hearts and minds” – och minska uppkomsten av fler terrorister. Därför sysslar såväl armén i stort som JRTC alltmer med “kulturell förståelse” – träning i språk och sociala koder.
Till varje fältövning hyr JRTC – genom underleverantören Cubic Corporation – in hundratals arab-amerikaner och irakiska kurder från olika delar av USA som “kulturkonsulter”. Vissa får spela “bybor”. Andra blir “journalister”, som gör nyhetsbrevet Talatha Times eller sänder propaganda i radio och TV. De som har viss utbildning får delta i rollspelen på Engagement University, där officerarna tränas i förhandlingsteknik.
Engagement University är en enkel barack, där fyra rum inretts för att se ut som representativa sällskapsrum i irakiska hem – med soffor, låga bord med framdukade teglas, familjefoton och kamelprydda kuddar. Ibland inreds rummen i “afghansk” stil.
– Officerarna ska få känslan av att komma hem till en schejk. Varje möte på fältet är ett tillfälle att knyta band med lokalbefolkningen, säger kapten Mike Kimball allvarligt.
– Konflikter ska förebyggas, inte trappas upp. Vi försöker skaffa en fingertoppskänsla som vi inte haft hittills. Vi måste lära oss förstå de kulturella skillnaderna. Som att vi i USA definierar oss som individer – medan de i Irak identifierar sig med sin stam, by eller storfamilj.
I en av instruktionspärmarna på Engagement University uttrycks det annorlunda: “För en amerikansk soldat kan kulturen liknas vid ett minfält – farlig mark som måste navigeras med försiktighet”.
Kapten Kimball står i en lokal där alla förhandlingar kan följas via monitorer. Han berättar om ett av fyra scenarion:
– Officern har fått veta att ett annat befäl hade lovat en massa saker: att en brunn skulle borras, att ett antal bybor skulle få jobb och att arméfordonen skulle köras långsammare. Schejken är upprörd för att inget av löftena infriats. Så nu gäller det för den här killen att mildra känslorna och få till en lösning.
I ett annat rum handlar det om att ge kompensation till en skara bröllopsgäster som skadats vid ett amerikanskt anfall, en kuslig parallell till verkligheten (eftersom USA bombade just ett bröllopsfölje i Afghanistan 2002, med mer än 20 dödade och 60 skadade). Förhandlingarna förs på engelska och arabiska med hjälp av tolk, i flera timmar.
– Jag brukar säga till officerarna att de inte får vara för trevliga. De kan bli utnyttjade i Irak, menar en av “kulturkonsulterna” som ska recensera insatserna, Ali Abdallah Ahmed.
Han är född i Irak, bosatt i USA sedan tio år, ingenjör men arbetslös och tar påhuggen vid JRTC så ofta han kan. Som välutbildad med språkkunskaper betalas han med 4 500 dollar per träningsomgång à 24 dagar, fri kost och logi. Ena dagen kan han få spela schejk, den andra inrikesminister, den tredje guvernör. Och en annan gång är han kanske imam eller redaktör på TV-kanalen Al Jazeera.
De drygt 200 män som roterar för dessa uppgifter har bott i USA i flera år och har sina rötter i exempelvis Irak, Jordanien, Sudan och Saudiarabien. Flera är irakiska kurder och tillhör alltså den grupp som var mest positiv till USA:s invasion. Vissa av dem är amerikanska medborgare.
Några gör detta för att de vill hjälpa USA i Irak, andra har nog baktanken att få medborgarskap lättare – men för de flesta verkar det helt enkelt vara ett hyfsat välbetalt arbete.
– Jo, det är ett helt OK jobb, både svårt och kul, säger Ali Abdallah Ahmed.
– Jag är glad över att göra detta!
Såväl soldater som de civila i rollspelen ges träning i arabiska. De får listor med drygt 200 ord. Målet är att alla som kommer till Irak ska kunna säga åtminstone något till lokalbefolkningen.
– Hmm ... det går så där. Det är ju inte deras språk, säger Feisal artigt om amerikanarnas försök.
Han är en av dem som hyrs in för att de där folkhoparna som kräver att “USA ska ut ur Irak” ska bli autentiska. Men själv stöder han fortsatt amerikansk närvaro.
– Jag tycker att USA ska stanna i Irak. Annars blir det kaos, säger han.
– Det känns lite fånigt att delta i dessa rollspel. Men om det funkar för soldaterna, så...
Hur stor är risken att något skulle hända dig om du vistades i Irak, om folk där visste att du samarbetat med USA:s krigsmakt?
– 100 procent!
Feisal snittar med fingrarna över halsen för att visa vad som skulle hända.
– Fast jag gör inte detta bara för pengarna – utan för att göra något för min familj i Irak och för USA.
En av Texas-soldaterna berättar hur han tänker om att kanske bli sänd till Irak. Är han rädd för vad som kan hända – dödstalet för amerikanska soldater är nu över 2 600 – röjer han det inte med en min.
– Min upppgift är att skydda människor, inte att spekulera. Jag gör bara vad jag är tillsagd, säger Christopher Gordon, 23.
Han jobbade på ett snabbköp, men skrev in sig i armén i fjol för att bli soldat som farfar.
Handlar det om att sprida fred och demokrati för dig, som Vita huset säger? undrar den brittiske Washingtonkorrespondenten Jonathan Rugman.
– Tja, vad vet jag? Jag gör bara mitt jobb.
Christopher Gordon har fått viss språkträning på JRTC, men minns inte mycket.
– Jag kan tre ord på arabiska, påstår han.
Vilka då?
– Stop! Back! No!
Kan du säga dem på arabiska?
Han tänker efter en stund, länge, men orden tryter.
– Jag minns inte. Det är svårt att minnas allt vi fått lära oss. Jag har varit upp sedan fem i morse.
Det blir långa dagar på Fort Polk. Soldaterna övar många dygn i sträck, upp till åtta, med minimal sömn. Och de civila rollspelarna kan ha pass på över 14 timmar.
– Soldaterna behöver träning. Vi hjälper dem så de kan vinna kriget, säger Lewis Johns.
Själv stred han i Korea och miste en hand. Nu får han sin armstump insmord med rödfärg i de civilas tält. Sminkning och blod bättras på, turbaner och sjalar rättas till, färgampuller och lasersikten sätts på plats.
12 dollar i timmen (cirka 85 kronor) är betalningen – skyhögt i dessa trakter, där timlönen för servicejobb är 6–7 dollar. Och det blir många timmars arbete, de veckor rollspelen varar.
En rekryteringsansvarig hävdar att hälften skulle ställa upp gratis, för grundlagens, presidentens och arméns skull.
– De flesta amerikaner får sällan en chans att hjälpa soldaterna. Men det får vi. Det är en välsignad möjlighet, säger Betty Cordero, en kvinna i 30-årsåldern.
– Soldaterna sätter ju sina liv på spel för vår skull. Det känns bra att ge något tillbaka, säger Cindy, 27 år.
– Vi tränar dem, så att de lär sig skydda sig i Irak.
Efter dagens övningar har de civila samling.
– Vad är det viktigaste? ropar deras samordnare.
– Ett: Soldaterna! svarar alla i talkör.
– Ja, att de kommer hem levande, säger ledaren. Och sedan?
– Två: Att vi spelar våra roller väl! Tre: Säkerhet! Och mer säkerhet! Fyra: Att dricka vatten! Och ännu mer vatten.
“We Support the Troops”, vi stödjer soldaterna, är ett vanligt slagord i områdena kring USA:s militärbaser – och konkret. För de flesta har någon anhörig som riskerat livet i Irak eller Afghanistan.
Men patriotismen hör ihop med utkomstmöjligheten. Tack vare Fort Polk pumpas drygt 1,5 miljarder dollar in i bygden per år och försörjer tiotusentals. Det är därför inte konstigt att stödet för kriget är betydligt starkare här än på andra håll i USA. Att det sjunkit avsevärt verkar Leesville-borna i Mosalah knappt medvetna om.
Vore det inte för militärbasen funnes här inte många arbetstillfällen. Och rollspelen har gett nya möjligheter:
– Jobbet är jättebra för oss pensionärer. Man kommer ut lite och får träffa folk! Vi är som en enda stor familj.
Mike Miesel har har ett långt pass som “Moses” bakom sig när han kör hem till sin familj i Anacoco, ett par mil norrut.
Där väntar hustrun och hennes barnbarn: 7-åriga Pagie, 11-årige Cody, 13-åriga Shawna Bosse – och ett menageri av hästar, hundar och katter. Barnens pappa är soldat på Fort Polk, hemförlovad efter en skottskada i Irak.
Familjen kommer från Michigan i nordöstra USA och konstaterar att de räknas som yankees här i Louisiana. Dottern Charlene är 31 och flyttade hit efter makens år på en militärbas i Tyskland. Nu är de skilda, båda har nya käresta och hon jobbar svart som hästskötare.
– Jag blev soldathustru när jag var 18 och har aldrig haft någon riktig anställning, säger Charlene.
– Jag skulle gärna jobba i rollspelen. Men då hinner jag knappt vara med mina barn. Sade kvinnorna att de gör det för att stödja soldaterna? Hahaha..! Äh, det är klart att det är för pengarnas skull.
– Jag tänker fortsätta så länge jag får, säger hennes styvfar Mike Miesel.
Redan klockan tre på morgonen ska han infinna sig på Fort Polk igen, för ännu ett pass som Moses.
– Ibland är det 28 dagar nonstop, 16 timmar om dagen. I fukt och stekande hetta. Fast vi får ändå åka hem varje dag. De stackars soldaterna måste stanna kvar där ute i skogen. Och sedan ska de till kriget! Att jobba som Moses är det minsta jag kan göra för att hjälpa dem.
Bildtexter
09983
– Jag är här för soldaternas skull. Det känns viktigt att de får bra träning, säger Korea-veteranen Lewis Johns, som just fått sin arm insmord med mörkröd, kladdig färg.
Över tusen Louisiana-bor – och drygt 200 arabisktalande amerikaner från olika delar av USA – hyrs in, tränas och kostymeras av Cubic Corporation. Företaget sköter infrastrukturen för Irak-krigssimuleringen på bland annat Fort Polk, på entreprenad för Pentagon.
25900
Pang! En mycket kraftig explosion ljuder över Masalah, en vägbomb har detonerat i en parkerad skrotbil. Den amerikanska konvoj som passerar tvingas ta ställning till nästa steg. Var som helst kan det dölja sig en självmordsbombare.
Syftet med de tre veckor långa övningarna är att de ska vara mycket värre och mer intensiva, än vad soldaterna kan råka ut för i fält. De komplicerade rollspelen utformas av särskilda skribenter med militär- och strategisk erfarenhet, så kallade “intelligence scenario writers”. De uppdateras kontinuerligt med information om vad armén råkar ut för “på riktigt” i Irak, så att de kan ta med det i sina manus.
61610
– Jag älskar att vara med i rollspelen, säger Mike Miesel som kallar sig “Moses” när han spelar irakisk bybo på Fort Polk, här på sin veranda hemma i Anacoco.
– Men det är riktigt hårt arbete. Ibland är det 28 dagar nonstop, 16 timmar om dagen.
Mike Miesel och hans fru flyttade till Louisiana för att kunna bo nära tre av barnbarnen, här Shawna, 13, och Cody, 11.
Tidigare bildtexter
En man ur "den irakiska motståndsrörelsen" har tagits tillfånga i “Takirah”, en stadsliknande samling kulisser – och nu väntar de amerikanska soldaterna på att en tolk ska komma så att de kan fråga ut honom. De irakiska kurder, irakier och andra arab-amerikaner som hyrs in för att delta i rollspelen på Joint Readiness Training Center får inte tala ett ord engelska under övningarna.
– Vårt mål är att skapa mesta möjliga kaos i Talatha, säger en av medlemmarna i Task Force Geronimo, intervjuad av brittiska Channel Fours Washington-korrespondent Jonathan Rugman.
Task Force Geronimo är stationerad på Fort Polk, och dess drygt 450 soldater är särskilt tränade i att agera motståndsmän och terrorister. De ligger i bakhåll, fyrar av vägbomber och kidnappar soldater från de brigader som kommer till JRTC för att få realistisk fältträning.
En grupp "irakiska bybor" – civila amerikaner bosatta i trakten kring Fort Polk och centralorten Leesville – väntar på nästa moment i rollspelen, tillsammans med arab-amerikaner som spelar medlemmar i "den irakiska armén" (i blå skjortor). Alla bär lasersikten, och kan bli "skjutna" av de amerikanska soldaterna.
På Fort Polks Engagement University får de unga officerarna öva sig i förhandlingsteknik och kulturella koder, genom att dricka te med “fejkshejker” i hemliknande miljöer. Samtalen videofilmas, och efteråt får deltagarna veta vad de gjorde för fel och hur de kan förbättras.
De senaste åren har Joint Readiness Training Center betonat språk- och kulturinslagen starkare. Målet är att de amerikanska soldaterna ska bli bättre på att få förtroende hos lokalbefolkningen i Irak.
Konvojen har drabbats av ett bakhåll i byn Mosalah, och nu gäller det för soldaterna att snabbt analysera situationen och luska ut var motståndsmännen döljer sig. Det hela är en realistisk övning under stress och konstant kulsprute-smatter. Målet är att soldaterna ska ha "sin värsta dag" här i Louisiana – inte i Irak.
– Vad är det viktigaste? ropar de civila rollspelarnas samordnare efter dagens övning i Mosalah.
– Soldaterna! svarar alla i talkör, och syftar på att de finns där för att träna de amerikanska brigaderna – så att dessa klarar sig bättre i Irak.
De förhållandevis välavlönade jobben som "irakiskor" är eftertraktade, eftersom det annars finns ont om bra arbetstillfällen i bygden.
En av "de irakiska byborna" har blivit "träffad" av ett skott från ett lasergevär, och hans timanställda gelikar klagar högljutt med några av de arabiska fraser de lärt sig. Efter övningen kan rollspels-ledarna bestämma att mannen är vid liv igen.
Vägbomber detonerar, soldater skadas, och de civila “irakierna” springer skrikande iväg från bygatan där konvojen just dragit fram. Två soldater släpar iväg sina skadade kamrater till ambulansjeepen.
I pausen mellan två moment i rollspelen bättras de civilas "skador" på.
11-årige Cody och 7-åriga Pagie Bosse (bilden) levde sina första år på en militärbas i Tyskland. Nu bor de med sin mamma Charlene i Anacoco, en bit utanför Leesville i västra Louisiana, med morföräldrarna i grannhuset. Pagie och hennes storasyster Shawna (13) tävlar i rodeo och har vunnit flera tävlingar.
Deras pappa är soldat och bor med sin nya flickvän inne på Fort Polk.
– Barnen saknar sin pappa, säger styvmorfar Mike Miesel som är en av drygt tusen statister i rollspelen på Fort Polk.
– Men det är mycket bättre nu när de kan träffa honom, än när han var stationerad i Irak.
Mike Miesels Louisiana-körkort, och hans ID-kort som "irakier". Rollspelsövningarna håller en hög grad av realism, och statisterna uppmanas att "stay in character", att spela sina roller fullt ut medan de pågår.
Sunday, September 03, 2006
USA:s mellanårsvalrörelse drar igång på allvar
Utskickat av TT den 3 september
Måndagen är Labor Day, USA:s första maj. Dagen markerar slutet på sommaren – men är även startskottet på valrörelsens slutskede.
Den 7 november hålls en rad viktiga val av senatorer, representanter och guvernörer. Frågan är om republikanerna ska få fortsatt majoritet i kongressens kammare.
Labor Day motsvarar första maj i USA, men avslutar en långhelg som mer förknippas med barbeque än politiska demonstrationer. Under måndagen arrangerar dock partiernas lokalavdelningar parader och picknickar, där kandidaterna passar på att hålla tal.
För nu börjar nedräkningen på allvar till de drygt 500 olika val som hålls om två månader. Det är majoriteten i såväl representanthuset som senaten under president George W Bushs två sista år vid makten som står på spel.
Republikanerna har haft båda, sedan "den republikanska revolutionen" i valen 1994 (med visst undantag i senaten). Men med sviktande opinionssiffror för Bush vädrar demokraterna morgonluft. De hoppas "ta tillbaka" åtminstone representanthuset. För att klara det krävs att de vinner 15 platser; för att nå senatsmajoriteten - mindre sannolikt - behöver de erövra sex.
Dyra kampanjer
I själva verket har valkampanjerna pågått så länge som varje kandidat samlat in pengar till dem. Bara i Pennsylvania väntas senatskandidaterna - demokraten Bob Casey och republikanen Rick Santorum - bränna 50 miljoner dollar.
I flera valkretsar har givna republikanska namn tvingats inse att de inte alls kan vara säkra på omval, som Santorum. Många av dem tvingas distansera sig från vissa partikolleger, som den pengatvättande Tom DeLay och lobbyisten Jack Abramoff.
Men demokraterna är kraftigt splittrade, främst vad gäller Irakkriget. Partiet har inte förmått utnyttja opinionens missnöje med Bush, eller vända korruptionsskandaler inom republikanska partiet till sin fördel.
Något som talar för demokraterna är att väljarna gillar maktdelning, och därför kan tänkas vilja rösta fram en motvikt till presidenten. För republikanerna talar de allmänt konservativa stämningarna, och att partiet anses bättre på att tackla terrorhotet.
Valfläsk
De flesta valstrider äger dock rum i en lokal kontext. Hus-representanterna ägnar sig gärna åt "pork barrel politics" - att utlova satsningar och projekt i det egna distriktet. Och när det är marginalväljarna striden står om kan ganska smala frågor bli viktiga.
Senatsvalet i Connecticut har nationellt intresse, sedan Irakkrigs-kritikern Ned Lamont lyckades slå ut veteranen Joe Lieberman i primärvalet. Lieberman ställer dock upp som "oberoende", och leder ännu klart i opinionsmätningarna.
Dessutom sneglar alla på Hillary Clintons kandidatur i New York, inför presidentvalet 2008. Hon anses av flera skäl inte vara "valbar" i stora delar av USA, och det spekuleras i att hon istället satsar på att bli gruppledare i senaten.
Fakta: Novembervalet i USA
Kongressen är USA:s högsta lagstiftande församling och består av två kamrar: representanthuset och senaten. De sammanträder i Capitol Hill i huvudstaden Washington.
I valet den 7 november står representanthusets samtliga 435 platser på spel, liksom 33 av de 100 sätena i senaten. Senatorerna sitter i sex år. Dessutom avgörs 36 guvernörsval.
Republikanerna har 231 platser i representanthuset och demokraterna 201. 55 senatorer är republikaner och 44 demokrater. Övriga är oberoende eller vakanta.
Varje delstat har ledamöter i proportion till sin folkmängd i representanthuset. Kalifornien har till exempel 53 representanter och New York 29, medan Vermont och Alaska bara har en. Alla delstater har oavsett folkmängd två senatorer. (TT)
Måndagen är Labor Day, USA:s första maj. Dagen markerar slutet på sommaren – men är även startskottet på valrörelsens slutskede.
Den 7 november hålls en rad viktiga val av senatorer, representanter och guvernörer. Frågan är om republikanerna ska få fortsatt majoritet i kongressens kammare.
Labor Day motsvarar första maj i USA, men avslutar en långhelg som mer förknippas med barbeque än politiska demonstrationer. Under måndagen arrangerar dock partiernas lokalavdelningar parader och picknickar, där kandidaterna passar på att hålla tal.
För nu börjar nedräkningen på allvar till de drygt 500 olika val som hålls om två månader. Det är majoriteten i såväl representanthuset som senaten under president George W Bushs två sista år vid makten som står på spel.
Republikanerna har haft båda, sedan "den republikanska revolutionen" i valen 1994 (med visst undantag i senaten). Men med sviktande opinionssiffror för Bush vädrar demokraterna morgonluft. De hoppas "ta tillbaka" åtminstone representanthuset. För att klara det krävs att de vinner 15 platser; för att nå senatsmajoriteten - mindre sannolikt - behöver de erövra sex.
Dyra kampanjer
I själva verket har valkampanjerna pågått så länge som varje kandidat samlat in pengar till dem. Bara i Pennsylvania väntas senatskandidaterna - demokraten Bob Casey och republikanen Rick Santorum - bränna 50 miljoner dollar.
I flera valkretsar har givna republikanska namn tvingats inse att de inte alls kan vara säkra på omval, som Santorum. Många av dem tvingas distansera sig från vissa partikolleger, som den pengatvättande Tom DeLay och lobbyisten Jack Abramoff.
Men demokraterna är kraftigt splittrade, främst vad gäller Irakkriget. Partiet har inte förmått utnyttja opinionens missnöje med Bush, eller vända korruptionsskandaler inom republikanska partiet till sin fördel.
Något som talar för demokraterna är att väljarna gillar maktdelning, och därför kan tänkas vilja rösta fram en motvikt till presidenten. För republikanerna talar de allmänt konservativa stämningarna, och att partiet anses bättre på att tackla terrorhotet.
Valfläsk
De flesta valstrider äger dock rum i en lokal kontext. Hus-representanterna ägnar sig gärna åt "pork barrel politics" - att utlova satsningar och projekt i det egna distriktet. Och när det är marginalväljarna striden står om kan ganska smala frågor bli viktiga.
Senatsvalet i Connecticut har nationellt intresse, sedan Irakkrigs-kritikern Ned Lamont lyckades slå ut veteranen Joe Lieberman i primärvalet. Lieberman ställer dock upp som "oberoende", och leder ännu klart i opinionsmätningarna.
Dessutom sneglar alla på Hillary Clintons kandidatur i New York, inför presidentvalet 2008. Hon anses av flera skäl inte vara "valbar" i stora delar av USA, och det spekuleras i att hon istället satsar på att bli gruppledare i senaten.
Fakta: Novembervalet i USA
Kongressen är USA:s högsta lagstiftande församling och består av två kamrar: representanthuset och senaten. De sammanträder i Capitol Hill i huvudstaden Washington.
I valet den 7 november står representanthusets samtliga 435 platser på spel, liksom 33 av de 100 sätena i senaten. Senatorerna sitter i sex år. Dessutom avgörs 36 guvernörsval.
Republikanerna har 231 platser i representanthuset och demokraterna 201. 55 senatorer är republikaner och 44 demokrater. Övriga är oberoende eller vakanta.
Varje delstat har ledamöter i proportion till sin folkmängd i representanthuset. Kalifornien har till exempel 53 representanter och New York 29, medan Vermont och Alaska bara har en. Alla delstater har oavsett folkmängd två senatorer. (TT)
Friday, August 25, 2006
Hummer och politik – dukat för strid i Connecticut
Publicerad i Fokus, veck 37?, 25 augusti 2006
Sprickan inom Demokraterna i USA har blivit extra tydlig i delstaten Connecticut, vars senator Joe Lieberman nyligen utmanades och besegrades av nykomlingen Ned Lamont. Det blir Lamont som får representera partiet i höstens kongressval. Den 7 november står hela representanthuset, en tredjedel av senaten samt 36 guvernörsposter på spel i en svårtippad kraftmätning. Nu börjar kampanjandet på allvar – och det är Irakkriget som är såväl Demokraternas som Republikanernas svaga punkt.
Text och foto: Gunilla Kinn
Darien/Connecticut och New York
– Vad får jag för de överblivna hummerpaketen? 80 dollar bjudet... 90 dollar... 100 ... 110 dollar! 110 dollar, den här finfina hummern går till damen därborta. Gott folk, jag har ett paket till. Kom igen och bjud!
En solig sommarkväll minglas det i trädgården utanför en stor villa med havsutsikt i ett av de mest välbärgade områdena i Darien, ett Connecticuts Saltsjöbaden. Här pågår The 21st Annual Darien Democratic Town Committee Lobster Bake – ett hummergille och lokalt partimöte, som illustrerar en av USA:s just nu mest uppmärksammade politiska strider.
– Jag röstade på Ned i primärvalet, Joe Lieberman har varit alldeles för bundis med Bush, säger en av de kvinnor som volonterar i partytältet.
– Nu behövs det nya ansikten i Washington! Men tro mig, det lär bli Lieberman som vinner.
Kampen mellan veteransenatorn Joseph Lieberman – som i 18 år representerat Connecticut i Capitol Hill, och som var Al Gores kandidat till vicepresident-posten 2000 – och utmanaren Ned Lamont röner nationellt intresse. De båda kandidaterna har fått symbolisera demokraternas djupa splittring i främst Irakkrigs-frågan.
Ned Lamont är en politiskt relativt oerfaren entreprenör, som byggt upp en förmögenhet i telekombranschen. Han surnade till för att Joseph Lieberman, som han tidigare donerat pengar till, inte opponerade sig mot hur Irakkriget sköts.
Den kände Lieberman borde ha kunnat räkna med ett enkelt återval. I våras var det en sensation bara att Lamont syntes i opinionsmätningarna. Men hans kampanj fick momentum, och ett massivt stöd av bloggare och krigskritiska vänsterdemokratiska organisationer. Joe Lieberman utmålades som pseudo-republikan och Bush-kramare.
I augusti vann Lamont det primärval som ordnades för att utse vilken Connecticut-demokrat som får kandidera mot den svage republikanen Alan Schlesinger i senatsvalet. Lieberman deklarerade genast att han ställer upp som “oberoende” – och har fått stöd av republikanerna, både lokalt och i Washington. Hittills leder han opinionsmätningarna, så nu är frågan hur väljarströmmarna rör sig mot valdagen den 7 november.
– Jag kandiderar till senaten för att vi förtjänar en senator som står up för Connecticut och för våra progressiva värderingar, säger Ned Lamont i sitt "stump speech" på villaverandan i Darien.
– Hellre än att spendera hundratals miljoner dollar om dagen i Irak är det dags för USA att åter fokusera på vad so
m händer härhemma: att få ordning på vårt sjukvårdssystem, att förbättra våra skolor, att bygga om vår åldrande infrastruktur. Vi kommer att börja vinna i Irak så snart irakierna tar kontroll över sitt eget öde, precis som Amerika åter börjar investera i vår egen framtid.
Jubel och applåder. Mycket längre än så är inte talet. Samma helg har Ned Lamont sagt detsamma på en marknad i Litchfield, en grekisk festival i Danbury, en gayförsamling i New Haven... Han ser nöjd ut vid tanken på att hans kampanj bevakas av svensk press.
– Jag tyckte det var dags att någon sade ifrån om Irakkriget. Det är vansinne att det fått kosta så mycket. De pengarna kan vi gott lägga på hemmaplan, säger han.
– Jag bara säger vad jag tycker, och det är många som tycker som jag.
Så går han runt i trädgården med sin fru, skakar hand och småpratar med partivännerna innan han försvinner vidare.
Det är då själva Lobster Bake börjar. Partifolket kalasar på hummer, musslor , potatis och majs, en New England-klassiker som ångas i enorma grytor.
Detta är samhällsengagemang på gräsrotsnivå i amerikansk tappning, om än ovanligt tjusigt. Auktionen går ut på att få in pengar till alla kampanjer. När förrättaren klubbat klart hummern auktionerar han ut donerade presentkorgar, utflyktspaket, tavlor och broderade åsnor (demokraternas symbol). Lieutenant Governor Keith Sullivan har lovat att äta lunch med högstbjudande i Hartford, där delstatens senat håller hus.
Det ryktas om att Joseph Lieberman ska dyka upp under kvällen. Han har nämligen hållit kampanjmöte i närheten, så vad vore naturligare än att frottera sig med potentiella dollardonatorer i Darien? Men Lieberman kommer aldrig. Här tycks de flesta ha bestämt sig för att stödja Lamont, även om Connecticuts befolkning i stort än tycks föredra sin nuvarande senator.
– Striden mellan Lamont och Lieberman får återverkningar i hela valrör
elsen. Den har polariserat demokraterna olyckligt, säger Jesse Larner, författare till en färsk bok om USA:s vänster ("Forgive Us Our Spins; Michael Moore and the Future of the Left").
– Irakkriget är en katastrof. Det fanns flera anledningar att anfalla Irak, men inte de Bush angett. Nu vägrar han att erkänna några som helst misstag. Men blir det genomslag för Lamonts mer isolationistiska linje är det lika illa. Nu när demokraterna sett att den funkade lär fler vilja ta hem amerikanska soldater – och så kommer republikanerna att beskylla demokraterna för att vara mesiga mot terrorister.
Förtroendet för såväl president Bush som kongressens republikaner har länge varit rekordlågt – men demokraterna har knappast lyckats vända detta till sin fördel. Ingen vågar förutspå novembervalen. I fjol såg republikanerna ut att gå mot en promenadseger, i både senat och representanthus. Nu vittrar demokraterna segerchans i det sistnämnda, där omkring 55 republikaner och ett 20-tal demokrater inte kan känna sig säkra på att bli omvalda. Flera tidigare “säkra” valkretsar i exempelvis Pennsylvania följs med spänning av förståsigpåarna.
– Kriget mot terrorismen blir störst och viktigast i valrörelsen, spår Joe Lindsley, ledarskribent på konservativa Weekly Standard.
– Och så naturligtvis immigrations-frågan och gayäktenskapen, som verkligen engagerar många. Men i amerikansk politik vet man aldrig vad som kan poppa upp.
@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@
Bildtexter
Midterm Elections 1 [se ovan]
En rad lokala politiker, här guvernörskandidaten Dan Molloy, håller korta så kallade “stump speeches” på Darien-demokraternas årliga hummergille.
Midterm Elections 2
Senatvals-kandidaten Ned Lamont, med sin hustru Annie på sin vänstra sida, talar med partimedlemmar på en "fund raiser", i trädgården hos familjen Hand i det välmående Darien.
Trebarnspappan Lamont är god för 300 miljoner dollar och bor i en villa i Greenwich som lär vara värd 30 miljoner. I valkampanjen har han utmålat sig som en affärsman som "får saker gjorda" och som engagerar sig i samhället – bland annat genom att jobba gratis som lärare i problemskolor.
Midterm Elections 3 [se ovan]
Kampen om de amerikanska väljarnas gunst förs inte minst genom miljontals flaggor, skyltar och klistermärken, som under valrörelserna finns överallt i USA. Demokraten Dan Malloy satsade på att nomineras till guvernörsvalet i Connecticut i november, men blev nyligen utslagen i ett primärval mot en medtävlare – efter att ha bränt nära fyra miljoner dollar i sin kampanj.
Midterm Elections 4 [se bild högst upp]
Partimöte à la New England – Lobster Bake. Dariens demokrater kalasar på varsitt paket med hummer, musslor , potatis och majskolv med smält smör, ångade i enorma grytor och serverade med kylt, vitt vin. Var och en har betalat minst 100 dollar för att komma, och eftersom cateringfirman tar 30 per hummerpaket blir det ett litet överskott till partiet.
Sprickan inom Demokraterna i USA har blivit extra tydlig i delstaten Connecticut, vars senator Joe Lieberman nyligen utmanades och besegrades av nykomlingen Ned Lamont. Det blir Lamont som får representera partiet i höstens kongressval. Den 7 november står hela representanthuset, en tredjedel av senaten samt 36 guvernörsposter på spel i en svårtippad kraftmätning. Nu börjar kampanjandet på allvar – och det är Irakkriget som är såväl Demokraternas som Republikanernas svaga punkt.
Text och foto: Gunilla Kinn
Darien/Connecticut och New York
– Vad får jag för de överblivna hummerpaketen? 80 dollar bjudet... 90 dollar... 100 ... 110 dollar! 110 dollar, den här finfina hummern går till damen därborta. Gott folk, jag har ett paket till. Kom igen och bjud!
En solig sommarkväll minglas det i trädgården utanför en stor villa med havsutsikt i ett av de mest välbärgade områdena i Darien, ett Connecticuts Saltsjöbaden. Här pågår The 21st Annual Darien Democratic Town Committee Lobster Bake – ett hummergille och lokalt partimöte, som illustrerar en av USA:s just nu mest uppmärksammade politiska strider.
– Jag röstade på Ned i primärvalet, Joe Lieberman har varit alldeles för bundis med Bush, säger en av de kvinnor som volonterar i partytältet.
– Nu behövs det nya ansikten i Washington! Men tro mig, det lär bli Lieberman som vinner.
Kampen mellan veteransenatorn Joseph Lieberman – som i 18 år representerat Connecticut i Capitol Hill, och som var Al Gores kandidat till vicepresident-posten 2000 – och utmanaren Ned Lamont röner nationellt intresse. De båda kandidaterna har fått symbolisera demokraternas djupa splittring i främst Irakkrigs-frågan.
Ned Lamont är en politiskt relativt oerfaren entreprenör, som byggt upp en förmögenhet i telekombranschen. Han surnade till för att Joseph Lieberman, som han tidigare donerat pengar till, inte opponerade sig mot hur Irakkriget sköts.
Den kände Lieberman borde ha kunnat räkna med ett enkelt återval. I våras var det en sensation bara att Lamont syntes i opinionsmätningarna. Men hans kampanj fick momentum, och ett massivt stöd av bloggare och krigskritiska vänsterdemokratiska organisationer. Joe Lieberman utmålades som pseudo-republikan och Bush-kramare.
I augusti vann Lamont det primärval som ordnades för att utse vilken Connecticut-demokrat som får kandidera mot den svage republikanen Alan Schlesinger i senatsvalet. Lieberman deklarerade genast att han ställer upp som “oberoende” – och har fått stöd av republikanerna, både lokalt och i Washington. Hittills leder han opinionsmätningarna, så nu är frågan hur väljarströmmarna rör sig mot valdagen den 7 november.
– Jag kandiderar till senaten för att vi förtjänar en senator som står up för Connecticut och för våra progressiva värderingar, säger Ned Lamont i sitt "stump speech" på villaverandan i Darien.
– Hellre än att spendera hundratals miljoner dollar om dagen i Irak är det dags för USA att åter fokusera på vad so
m händer härhemma: att få ordning på vårt sjukvårdssystem, att förbättra våra skolor, att bygga om vår åldrande infrastruktur. Vi kommer att börja vinna i Irak så snart irakierna tar kontroll över sitt eget öde, precis som Amerika åter börjar investera i vår egen framtid.Jubel och applåder. Mycket längre än så är inte talet. Samma helg har Ned Lamont sagt detsamma på en marknad i Litchfield, en grekisk festival i Danbury, en gayförsamling i New Haven... Han ser nöjd ut vid tanken på att hans kampanj bevakas av svensk press.
– Jag tyckte det var dags att någon sade ifrån om Irakkriget. Det är vansinne att det fått kosta så mycket. De pengarna kan vi gott lägga på hemmaplan, säger han.
– Jag bara säger vad jag tycker, och det är många som tycker som jag.
Så går han runt i trädgården med sin fru, skakar hand och småpratar med partivännerna innan han försvinner vidare.
Det är då själva Lobster Bake börjar. Partifolket kalasar på hummer, musslor , potatis och majs, en New England-klassiker som ångas i enorma grytor.
Detta är samhällsengagemang på gräsrotsnivå i amerikansk tappning, om än ovanligt tjusigt. Auktionen går ut på att få in pengar till alla kampanjer. När förrättaren klubbat klart hummern auktionerar han ut donerade presentkorgar, utflyktspaket, tavlor och broderade åsnor (demokraternas symbol). Lieutenant Governor Keith Sullivan har lovat att äta lunch med högstbjudande i Hartford, där delstatens senat håller hus.
Det ryktas om att Joseph Lieberman ska dyka upp under kvällen. Han har nämligen hållit kampanjmöte i närheten, så vad vore naturligare än att frottera sig med potentiella dollardonatorer i Darien? Men Lieberman kommer aldrig. Här tycks de flesta ha bestämt sig för att stödja Lamont, även om Connecticuts befolkning i stort än tycks föredra sin nuvarande senator.
– Striden mellan Lamont och Lieberman får återverkningar i hela valrör
elsen. Den har polariserat demokraterna olyckligt, säger Jesse Larner, författare till en färsk bok om USA:s vänster ("Forgive Us Our Spins; Michael Moore and the Future of the Left").– Irakkriget är en katastrof. Det fanns flera anledningar att anfalla Irak, men inte de Bush angett. Nu vägrar han att erkänna några som helst misstag. Men blir det genomslag för Lamonts mer isolationistiska linje är det lika illa. Nu när demokraterna sett att den funkade lär fler vilja ta hem amerikanska soldater – och så kommer republikanerna att beskylla demokraterna för att vara mesiga mot terrorister.
Förtroendet för såväl president Bush som kongressens republikaner har länge varit rekordlågt – men demokraterna har knappast lyckats vända detta till sin fördel. Ingen vågar förutspå novembervalen. I fjol såg republikanerna ut att gå mot en promenadseger, i både senat och representanthus. Nu vittrar demokraterna segerchans i det sistnämnda, där omkring 55 republikaner och ett 20-tal demokrater inte kan känna sig säkra på att bli omvalda. Flera tidigare “säkra” valkretsar i exempelvis Pennsylvania följs med spänning av förståsigpåarna.
– Kriget mot terrorismen blir störst och viktigast i valrörelsen, spår Joe Lindsley, ledarskribent på konservativa Weekly Standard.
– Och så naturligtvis immigrations-frågan och gayäktenskapen, som verkligen engagerar många. Men i amerikansk politik vet man aldrig vad som kan poppa upp.
@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@
Bildtexter
Midterm Elections 1 [se ovan]
En rad lokala politiker, här guvernörskandidaten Dan Molloy, håller korta så kallade “stump speeches” på Darien-demokraternas årliga hummergille.
Midterm Elections 2Senatvals-kandidaten Ned Lamont, med sin hustru Annie på sin vänstra sida, talar med partimedlemmar på en "fund raiser", i trädgården hos familjen Hand i det välmående Darien.
Trebarnspappan Lamont är god för 300 miljoner dollar och bor i en villa i Greenwich som lär vara värd 30 miljoner. I valkampanjen har han utmålat sig som en affärsman som "får saker gjorda" och som engagerar sig i samhället – bland annat genom att jobba gratis som lärare i problemskolor.
Midterm Elections 3 [se ovan]
Kampen om de amerikanska väljarnas gunst förs inte minst genom miljontals flaggor, skyltar och klistermärken, som under valrörelserna finns överallt i USA. Demokraten Dan Malloy satsade på att nomineras till guvernörsvalet i Connecticut i november, men blev nyligen utslagen i ett primärval mot en medtävlare – efter att ha bränt nära fyra miljoner dollar i sin kampanj.
Midterm Elections 4 [se bild högst upp]
Partimöte à la New England – Lobster Bake. Dariens demokrater kalasar på varsitt paket med hummer, musslor , potatis och majskolv med smält smör, ångade i enorma grytor och serverade med kylt, vitt vin. Var och en har betalat minst 100 dollar för att komma, och eftersom cateringfirman tar 30 per hummerpaket blir det ett litet överskott till partiet.
Saturday, August 19, 2006
Amerikanska städer skaffar egna wifi-nätverk
Gratis datornätverk slår igenom i USA
Stockholm/New York (TT)
Wifi-tekniken gör att vem som helst med en dator kan koppla upp sig på internet ute på stan - utan sladd.
I USA blir så kallade stadsnätverk allt vanligare. Bredbandsbolagen kämpar emot och hävdar att wifi-näten inte bör bekostas av skattemedel – medan anhängarna ser dem som viktig infrastruktur.
- Jag jobbar ofta med min dator på olika platser. Ibland sitter jag på ett kafé, ibland i en park och surfar.
Musikern Christopher Olsson från New York dricker kaffe på ett kafé i Gamla stan i Stockholm. Samtidigt skriver han e-post till vänner i USA och kollar adresser till jazzklubbar han vill besöka under sitt Sverigebesök - på sin egen bärbara dator.
Häromdagen surfade han genom det gratisnätverk som Stockholms stad nu provar ut i Kungsträdgården.
- Vad hette det, King's Garden? Det fungerade rätt bra. På Manhattan finns många parker med trådlösa nätverk, jag går dit jämt. Och när jag bodde i Cincinnati gick jag ofta till kaféer som erbjöd gratis wifi. Så fort det kostar pengar blir det jobbigt, för det är alltid olika betalningsmodeller på olika platser.
Lockbete
Wifi är varumärket för en teknik som började utvecklas i Holland 1991. De senaste åren har hotell, butiker och flygplatser runtom i världen börjat erbjuda det till sina besökare - ofta gratis, som kommersiellt lockbete.
Men det börjar också bli vanligt att små och stora städer skapar stadsnätverk, så att de som bor i ett område eller rentav i hela staden kan ansluta sig till internet. Wifi är också vanligt på universitetscampus.
- Utvecklingen i USA drivs av politiker och engagerade medborgare, säger Esme Vos som bevakar wifi i sin blogg MuniWireless.com.
- För att vara en infrastruktursatsning behöver det inte bli så dyrt. St Cloud i Orlando, som har 28 000 invånare, lade ner tre miljoner dollar på sitt wifi (cirka 770 kronor/invånare).
Offentlig nytta
Det mest omtalade stadsnätverket är under uppbyggnad i Philadelphia. Andra storstäder som har eller håller på att skaffa wifi för sina medborgare är Boston, Chicago och San Francisco. Webbföretaget Google försåg nyligen Mountain View i Kalifornien med ett wifi-nät, finansierat av annonser.
- Det finns knappt en stad i USA som inte åtminstone funderar på att införa wifi, påstår Craig Settles som skrivit boken Fighting the Good Fight for Municipal Wireless.
Men de telekombolag som investerat miljarder dollar på att bygga upp en infrastruktur med bredband gläder sig inte åt konkurrensen. I Philadelphia har de gått till domstol för att hindra att staden finansierar ett nätverk.
- Bolagen har inte lyckats så bra. Kongressen avslog nyligen ett förslag om att förbjuda wifi, som de lobbat för, säger Craig Settles.
- Deras argument är att skattepengar inte ska gå till surfande och att deras service är mer effektiv. Men de drar inte bredband till fattiga bostadsområden, för att det inte är lönsamt. Stadsnäts-wifi kan ge alla internet.
Tekniksprång
Settles jämför med att järnvägsbolagen en gång lobbade mot flyget. Men massor av städer satsade ändå på den då nya tekniken och byggde egna flygplatser. Han tycker också att säkerhetsproblemen med öppna nätverk mest är barnsjukdomar, ingen anledning att stoppa utvecklingen.
- Det finns tre stora poänger med offentligt wifi, säger han.
- Dels att alla medborgare får tillgång till gratis eller billigt internet, dels att det underlättar för företagande, dels att städernas förvaltning blir mer effektiv. De sparar enorma summor om mätaravläsare, parkeringsvakter och poliser kan använda wifi, i stället för blanketter eller dyra mobiltelefoner. De pengar en stad lägger på ett nätverk sparas ofta in redan där.
Gunilla Kinn/TT
Fakta: Så fungerar wifi
Ett slags sändare, monterade på exempelvis lyktstolpar och trafikljus, sänder signaler till datorer och handdatorer. Det enda som krävs av användaren är en dator med inbyggt nätverkskort, vilket börjar bli standard.
En plats med wifi-uppkoppling kallas "hot spot". Philadelphia blir nästa år världens största hot spot, 350 kvadratkilometer.
Många lokala trådlösa nätverk har startats av eldsjälar och människor som delar med sig av sitt bredband genom att hålla sitt nätverk öppet och okodat.
Läs mer här:
http://en.wikipedia.org/wiki/Wifi
http://www.elektrosmog.nu
http://muniwireless.com.
(TT)
Fakta: Wifi - "en modern kycklinggryta"
I USA växer öppna wifi-nät fram i städerna, men också i glest befolkade områden som Tempe i Arizona.
Exempel på andra städer med trådlösa "stadsnätverk" (mer eller mindre utbyggda): Taipei, Toronto, Paris, Bologna, Amsterdam, Tallinn, Lund och Nora.
Ibland är wifi gratis, ibland betalar användarna en månadsavgift. I regel är det billigare än ett bredbandsabonnemang.
IT-konsulten Craig Settles tror att gratis wifi kan bli vår tids motsvarighet till 1928 års amerikanska presidentvalslöfte om "en kyckling i varje gryta", alltså något som politiker kommer att gå till val på.
(TT)
Stockholm/New York (TT)
Wifi-tekniken gör att vem som helst med en dator kan koppla upp sig på internet ute på stan - utan sladd.
I USA blir så kallade stadsnätverk allt vanligare. Bredbandsbolagen kämpar emot och hävdar att wifi-näten inte bör bekostas av skattemedel – medan anhängarna ser dem som viktig infrastruktur.
- Jag jobbar ofta med min dator på olika platser. Ibland sitter jag på ett kafé, ibland i en park och surfar.
Musikern Christopher Olsson från New York dricker kaffe på ett kafé i Gamla stan i Stockholm. Samtidigt skriver han e-post till vänner i USA och kollar adresser till jazzklubbar han vill besöka under sitt Sverigebesök - på sin egen bärbara dator.
Häromdagen surfade han genom det gratisnätverk som Stockholms stad nu provar ut i Kungsträdgården.
- Vad hette det, King's Garden? Det fungerade rätt bra. På Manhattan finns många parker med trådlösa nätverk, jag går dit jämt. Och när jag bodde i Cincinnati gick jag ofta till kaféer som erbjöd gratis wifi. Så fort det kostar pengar blir det jobbigt, för det är alltid olika betalningsmodeller på olika platser.
Lockbete
Wifi är varumärket för en teknik som började utvecklas i Holland 1991. De senaste åren har hotell, butiker och flygplatser runtom i världen börjat erbjuda det till sina besökare - ofta gratis, som kommersiellt lockbete.
Men det börjar också bli vanligt att små och stora städer skapar stadsnätverk, så att de som bor i ett område eller rentav i hela staden kan ansluta sig till internet. Wifi är också vanligt på universitetscampus.
- Utvecklingen i USA drivs av politiker och engagerade medborgare, säger Esme Vos som bevakar wifi i sin blogg MuniWireless.com.
- För att vara en infrastruktursatsning behöver det inte bli så dyrt. St Cloud i Orlando, som har 28 000 invånare, lade ner tre miljoner dollar på sitt wifi (cirka 770 kronor/invånare).
Offentlig nytta
Det mest omtalade stadsnätverket är under uppbyggnad i Philadelphia. Andra storstäder som har eller håller på att skaffa wifi för sina medborgare är Boston, Chicago och San Francisco. Webbföretaget Google försåg nyligen Mountain View i Kalifornien med ett wifi-nät, finansierat av annonser.
- Det finns knappt en stad i USA som inte åtminstone funderar på att införa wifi, påstår Craig Settles som skrivit boken Fighting the Good Fight for Municipal Wireless.
Men de telekombolag som investerat miljarder dollar på att bygga upp en infrastruktur med bredband gläder sig inte åt konkurrensen. I Philadelphia har de gått till domstol för att hindra att staden finansierar ett nätverk.
- Bolagen har inte lyckats så bra. Kongressen avslog nyligen ett förslag om att förbjuda wifi, som de lobbat för, säger Craig Settles.
- Deras argument är att skattepengar inte ska gå till surfande och att deras service är mer effektiv. Men de drar inte bredband till fattiga bostadsområden, för att det inte är lönsamt. Stadsnäts-wifi kan ge alla internet.
Tekniksprång
Settles jämför med att järnvägsbolagen en gång lobbade mot flyget. Men massor av städer satsade ändå på den då nya tekniken och byggde egna flygplatser. Han tycker också att säkerhetsproblemen med öppna nätverk mest är barnsjukdomar, ingen anledning att stoppa utvecklingen.
- Det finns tre stora poänger med offentligt wifi, säger han.
- Dels att alla medborgare får tillgång till gratis eller billigt internet, dels att det underlättar för företagande, dels att städernas förvaltning blir mer effektiv. De sparar enorma summor om mätaravläsare, parkeringsvakter och poliser kan använda wifi, i stället för blanketter eller dyra mobiltelefoner. De pengar en stad lägger på ett nätverk sparas ofta in redan där.
Gunilla Kinn/TT
Fakta: Så fungerar wifi
Ett slags sändare, monterade på exempelvis lyktstolpar och trafikljus, sänder signaler till datorer och handdatorer. Det enda som krävs av användaren är en dator med inbyggt nätverkskort, vilket börjar bli standard.
En plats med wifi-uppkoppling kallas "hot spot". Philadelphia blir nästa år världens största hot spot, 350 kvadratkilometer.
Många lokala trådlösa nätverk har startats av eldsjälar och människor som delar med sig av sitt bredband genom att hålla sitt nätverk öppet och okodat.
Läs mer här:
http://en.wikipedia.org/wiki/Wifi
http://www.elektrosmog.nu
http://muniwireless.com.
(TT)
Fakta: Wifi - "en modern kycklinggryta"
I USA växer öppna wifi-nät fram i städerna, men också i glest befolkade områden som Tempe i Arizona.
Exempel på andra städer med trådlösa "stadsnätverk" (mer eller mindre utbyggda): Taipei, Toronto, Paris, Bologna, Amsterdam, Tallinn, Lund och Nora.
Ibland är wifi gratis, ibland betalar användarna en månadsavgift. I regel är det billigare än ett bredbandsabonnemang.
IT-konsulten Craig Settles tror att gratis wifi kan bli vår tids motsvarighet till 1928 års amerikanska presidentvalslöfte om "en kyckling i varje gryta", alltså något som politiker kommer att gå till val på.
(TT)
Friday, August 18, 2006
MBA-utbildning i USA lyft för karriären
Publicerat i tidningen Civilekonomens MBA-nummer, augusti (?) 2006
Anders Björk flyttade till USA för att bli hockeyproffs, men satsade samtidigt på en ekonomkarriär. Nu studerar han på Wharton School of Business i Philadelphia - en av världens högst rankade MBA-utbildningar.
– Jag tyckte jag att jag hade fastnat på min senaste arbetsplats. Jag ville ha bättre fart i karriären – och istället för att kämpa motströms och samtidigt leta andra jobb bestämde jag mig för att söka en MBA-utbildning.
I höst börjar han andra och sista årskursen på Wharton School i Philadelphia. Anders Björk är 32 år och har bott hela sitt vuxna liv i USA.
Här är det om inte obligatoriskt med en Master of Business Administration-examen, så åtminstone ett konkurrensmedel i kampen om toppjobben. Och så handlar det om att bygga nätverk.
– När man går här lär man känna många som blir viktiga för ens karriär, säger Anders Björk när han visar runt på campus under en tentaläsningspaus.
– Det bästa med att gå här är de övriga studenterna! Man lär sig av varandra och växer som person. Hamnar man i en chefsroll har man nytta av att ha umgåtts med så många olika slags människor.
En push för karriären, ett sätt att få kontakter och vänner från hela världen – och nya kunskaper. Det är de tre saker Anders Björk tycker är bäst med utbildningen.
När han bestämt sig för att återvända till skolbänken sökte han enbart till elitskolorna, de som ständigt hamnar i toppen av rankningarna. Wharton School är etta på såväl Financial Times som Business Weeks listor. Och eftersom skolan liksom Anders Björk är specialiserad på finansiering var det inte så mycket att fundera över när han kom in.
– Whartons varumärke är oerhört starkt. Skolan är bra på att få hit företag som letar efter framtida anställda.
Den som lyckas komma in bör absolut tacka ja, råder han, även utan pengar på banken eller stora stipendier. Själv har han tagit amerikanska studielån till kursavgiften (inklusive levnadsomkostnader är utgiften cirka 67 000 dollar per år, uppemot en halv miljon kronor).
– Att låna pengar är inget problem. 99 procent av dem som gått ut Wharton får ju jobb. Och åtminstone inom bank- och finanssektorn är lönerna i USA så höga att man betalat av lånen på ett par år.
Wharton är en nybyggd skola med tekniskt välutrustade lokaler, i en lummig campus-miljö med en rad äldre tegelbyggnader – inte särskilt långt från Philadelphias downtown (där Anders Björk hyr en lägenhet med sin medföljande fru).
University of Pennsylvania – “UPenn”, som det kallas – startades på 1740-talet, och är alltså äldre än självaste USA. The Wharton School har fått sitt namn efter Joseph Wharton, som startade skolan 1881 för att utbilda ledare till företag och förvaltning.
Nu finns över 81 000 alumni, i 140 länder – och många av dessa företagstoppar, entreprenörer och experter kommer ofta och gästföreläser.
Andra fördelar med Wharton är det stora antalet forskare, varav många är världsledande inom sitt område, och – menar Anders Björk – blandningen av case-studier à la Harvard och traditionella föreläsningar.
Men tack vare sin bakgrund – med två examina i företagsekonomi och flera års arbetslivserfarenhet – har han inte behövt plugga så mycket. Han har läst “lagom” och haft ett liv vid sidan av – inklusive campus-aktiviteter som hockey, rugby, finansgruppen och Europaklubben.
– Det var faktiskt svårt att vara riktigt engagerad i studierna det första halvåret, säger han.
– Är man civilekonom behöver man inte studera lika mycket som de som varken läst ekonomi eller jobbat med finansiering.
Första året läser alla samma kurser – i strategi, nationalekonomi, ledarskap och marknadsföring samt tre mer produktionsorienterade kurser. Andra året är inriktat på bokföring, värderingar och förhandlingsteknik.
Anders Björk har bland andra en läkare och en ballerina bland kurskamraterna. Knappt hälften, 48 procent, av MBA-studenterna på Wharton har en grundexamen i företagsekonomi. 20 procent är ingenjörer och 11 har en allmän samhällsvetenskaplig bakgrund. (På Stanfords MBA-utbildning är det blott 18 procent som tidigare läst ekonomi.) Ungefär en sjättedel av alla som söker antas, till 800 platser.
Antagningskommittéer gillar sökanden med en annorlunda bakgrund. Och Anders Björk har ett förflutet som professionell hockeyspelare, vilket säkert gynnade hans ansökan.
I Sverige spelade han som bäst i elitserien, men flyttade till USA för att få mer speltid. Han spelade i såväl Denver – där han samtidigt fick en ekonomiutbildning – som i Cincinnati (i det Disney-ägda farmarlaget Anaheim Mighty Ducks). Efter flera hjärnskakningar lade han av i 25-årsåldern, och satsade på sin finanskarriär.
Efter sin Wharton-examen hoppas Anders Björk att han hamnar på “Wall Street”, alltså i New Yorks finansbransch, gärna på ett riskkapitalbolag där han får jobba med företagsvärderingar.
Han räknar med att tjäna 150 000 dollar om året (cirka 1,1 miljoner kronor; exklusive bonus) som ingångslön – en fördubbling, jämfört med jobbet före utbildningen.
Det går få svenskar på Wharton School, vilket förbryllar Anders Björk något.
– Att åka hit och plugga och sedan åka tillbaka till Sverige är kanske ingen idé. Man bör nog inrikta sig på att stanna kvar här tre till fem år, för att utnyttja utbildningen, säger han.
– Ju äldre man är, desto större blir karriärsteget baklänges att sätta sig på skolbänken igen. Är man å andra sidan lite yngre kan en MBA-utbildning ge en schysst karriärkurva – uppåt.
Text: Gunilla Kinn
Foto: Chris Maluszynski
Bildtext:
– Livet är generellt väldigt enkelt när man går här. Allt är så välorganiserat. Och behöver man hjälp – med studierna eller med att hitta jobb eller med det sociala – finns den att få på campus, säger Anders Björk som om det vore den lättaste sak i världen att läsa till en amerikansk MBA.
@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@
Kommer man bara in på en bra MBA-utbildning löser det sig alltid med finansieringen – i alla fall enligt Anders Björk som studerar på prestigefyllda Wharton, och som du möter i vårt reportage.
Men vad är en bra MBA-skola? Och hur kommer man in? Civilekonomen får dig att komma igång med researchen. För nu är det hög tid att börja planera terminsstarten 2007.
• De senaste 15–20 åren har utbudet av MBA-utbildningar blivit enormt inte bara i USA, utan även i Europa och i vissa städer i Asien. Det lär finnas omkring 1 500 program som kallar sig MBA, Master of Business Administration.
Poängen med att läsa till en MBA är att få en kvalificerad ledarskapsutbildning, där man lär sig inte bara genom böcker och av föreläsare, utan även genom att ta del av de andra deltagarnas erfarenheter. Utbildningarna är praktiskt inriktade och fokuserar på beslutsfattande och omvärldsanalys.
Skolorna marknadsför sina specialinriktningar och transnationella campus-samarbeten genom informationsträffar, påkostade broschyrer och annonser – och det kan vara svårt att veta vilken utbildning som håller hög kvalitet och som passar en. Eller om det alls är värt pengarna att satsa den tid och energi som krävs.
De många rankningslistor som finns, i tidningar som Financial Times och US News and World Report, och som bygger på såväl expertbedömningar som statistiska kriterier, kan vara till viss hjälp. Om man är medveten om att de innehåller ett stort mått godtycke.
– Listorna bekräftar hög status. De som sätter samman dem säger att det vore nästan omöjligt att ha några andra skolor än Harvard, Stanford och Wharton i toppen. Då ifrågasätts hela listan, säger Linda Wedlin, som är lektor vid Företagsekonomiska institutionen i Uppsala och forskar kring utvärderingar av MBA-utbildningar.
– Men skolorna lär sig spelet. De jobbar hårt på att fylla upp de kriterier som mäts i rankningarna, trots att utbildningarna egentligen är väldigt olika.
Ett amerikanskt MBA-program är i regel två år. I grunden är det en påbyggnadsutbildning, för den som har en bachelor-examen samt några års yrkeserfarenhet och som är i 25–30-årsåldern. Det är tänkt att utbilda generalister som snabbt vill uppåt i företagsvärlden och nå chefspositioner.
I Europa är MBA-utbildningen i regel ett år – eller upplagd som fortbildning på deltid för mellanchefer som jobbar parallellt. Då heter den ofta något med “executive”.
– MBA har fortfarande en mycket starkare betydelse i USA, men europeiska företag håller på att bli mer medvetna om vad utbildningen innebär, säger Linda Wedlin.
– Fast arbetsmarknaden har hårdnat. Utbudet av MBA-program är så stort att de utexaminerade är en väldig massa fler än för 5–8 år sedan.
Efter några år av lågkonjunktur har företagen dock återvänt till de amerikanska campusen. MBA-studenter på statusuniversiteten kan åter få gyllene jobberbjudanden från finansierings- och konsultbolag, redan i början av sitt andra läsår. En vanlig ingångslön är 100–150 000 dollar, exklusive bonus, och med tydliga löneökningar.
Lika lukrativt är det knappast att använda en MBA-examen i Sverige. Men Catrine Larsson, ansvarig för marknadsföringen av konsultföretaget Cap Geminis rekrytering i Stockholm, säger att sökande med en MBA i bagaget får en märkbart högre lön. Hur mycket högre vill hon dock inte säga.
– Vi ser gärna att våra sökande har dubbla examina. Är det ena en MBA är det givetvis ytterst meriterande och något vi värderar lönemässigt. Vi vet att det är en bra utbildning.
Svenska företag prioriterar annars knappast explicit sökande med MBA-examina. Till skillnad från till exempel amerikanska, brittiska och franska företag sätter de sällan upp sådana i kravprofilen vid en rekrytering.
Men kanske är en förändring på gång. På grund av ett internt förändringsarbete på Sandvik, First Class Finance, förändras ekonom-rollen inom verkstadskoncernen på ett sätt som kommer att passa MBA-utbildade.
– Vi kommer att behöva ekonomer som har en annan profil än tidigare – en mycket bredare affärsförståelse, med integritet och förmåga att kommunicera vad som driver en affär, säger Emelia Olsson som är personalchef med ansvar för ekonomer i Sandviks-koncernen.
Förändringsarbetet kommer att ske genom fortbildning men också genom nyrekrytering – eventuellt av MBA-utbildade ekonomer, med goda kunskaper i ekonomistyrning.
– Fördelen med MBA-ekonomer är just att de har drivet och att de breddat sin kompetens med utbildningen.
Om MBA-kunskaperna inhämtats i USA, Sverige, övriga Europa eller någon annanstans spelar mindre roll för Sandvik, som dock har visst samarbete med Handelshögskolan i Stockholm genom ömsesidiga studiebesök.
– Vi tycker att ett globalt förhållningssätt är det viktigaste, säger Emelia Olsson.
– Det får deltagarna på många av MBA-utbildningarna, tack vare mixen av deltagare från hela världen – även på Handelshögskolan.
GUNILLA KINN
Goda råd inför ansökan
1. Var ute i god tid! Det är mycket arbete med en ansökan, eftersom man i regel ska skriva uppsatser, skaffa rekommendationsbrev etc – särskilt om man söker till flera skolor. Börja spana efter “din” utbildning minst ett år i förväg, gärna mer. Det tar tid att smälta all information.
2. Tänk noga efter vad du är ute efter, och hur skolan passar ihop med dina karriärmål! Valet av program beror helt på om du är ute efter fortbildning eller karriärbyte, heltids- eller distansstudier, storföretag eller entreprenörskap, fastighetsbranschen eller detaljhandeln etc. Fundera på varför du och skolan vore “en bra match” för varandra – det är viktigt att visa i ansökan.
3. Om möjligt – besök skolan. Tala med studenter, före detta studenter, studievägledare och lärare.
4. Lägg ner minst lika mycket tid på att söka stipendier som till skolor. Många avskriver möjligheten att läsa i USA på grund av kostnaderna, men det finns stipendier även till dyra utbildningar – och, som Anders Björk i reportaget säger: Det kan löna sig snabbt att ta banklån, om man jobbar i en bransch med högt löneläge.
5. Se en MBA-utbildning som en möjlighet att unna dig att läsa något du verkligen är intresserad av. Utveckla ett specialområde.
Finansiering
• CSN, studielån
• din arbetsgivare
• banklån
• stipendier
• besparingar
De flesta MBA-utbildningar kostar enormt mycket pengar. Men det finns också stora stipendier för ändamålet – t ex Fulbrightstiftelsen, Sverige-Amerikastiftelsen och Hans Werthénfonden. Vissa skolor erbjuder dessutom nedsatt kursavgift eller förmånliga lån.
Tester
De flesta amerikanska business-skolor kräver att den sökande gjort TOEFL (Test of English as a Foreign Language) och GMAT (Graduate Management Admission Test). GRE accepteras ibland istället för GMAT. Ofta finns inget minimikrav på poäng, utan resultatet vägs in i helhetsbilden.
–I USA finns massor av böcker och kursinstitut för att förbereda sig för GMAT. I Sverige har vi ingen sådan kultur, men man ska absolut öva inför de här testerna!
Det säger Antonietta Oppenheimer som är studievägledare på Fulbright-kommissionen i Stockholm.
– Vi har en del förberedelsematerial här, eller så kan man leta på Amazon. Att öva matematik kan också vara bra.
Det kan dock vara svårt att alls få göra själva proven. De ges bara två gånger om året i Stockholm, och enligt Antonietta Oppenheimer passar många på att göra dem i exempelvis Helsingfors, Milano eller London. Där finns särskilda datorer, vilket gör att proven kan ges flera dagar i veckan.
Testerna administreras av privata företag. Mer information:
GMAT – http://www.mba.com/mba
GRE – http://www.ets.org/gre
TOEFL – http://www.ets.org/toefl
Mer information
Internet är naturligtvis fullt av information om Masters-utbildningar. Här är några ställen att börja på:
• Civilekonomernas listning av MBA i Norden: http://193.13.74.113/ce/mba.taf
• Associations of MBA: http://www.mbaworld.com
• Fulbright-kommissionen – mängder av broschyrer från amerikanska universitet m m finns att låna på plats (Vasagatan i Stockholm): http://www.usemb.se/Fulbright
•Privat lista med europeiska Masters-utbildningar (av Mattias Lindström): http://www.masterguide.org
Rankningslistor
De flesta listor med “världens bästa MBA-skolor” finns på nätet, och går att söka i efter olika kriterier. Sammansättningen varierar. The Economist korade t ex i fjol spanska IESE Business School vid Universidad de Navarra i Barcelona till världens bästa, och på Wall Street Journals lista är hela 13 av de 20 högst placerade skolorna icke-amerikanska. Andra listor domineras av skolorna i USA, med enstaka europeiska inbrytningar.
Några av dessa webbplatser innhåller också många artiklar om olika MBA-skolor:
• US News & World Report http://www.usnews.com
• http://www.usnews.com/usnews/edu/grad/rankings/rankindex_brief.php
• Financial Times http://rankings.ft.com/rankings/mba/rankings.html
• The Economist http://mba.eiu.com
• Business Week: http://www.businessweek.com/bschools
• QS Qaucquarelli Systems http://www.topmba.com
• Wall Street Journal http://www.careerjournal.com/reports/bschool
Vissa rankningslistor bygger på information från alumni. Men Harvard Business School och Wharton School har slutat lämna ut kontaktinformation till sina före detta studenter, och saknas därför på t ex The Economists lista. Whartons Rektor Patrick Harker förklarar varför rankningslistorna är godtycklig i denna artikel.
Mer om utvärderingar:
• “Ranking Business Schools; Forming Fields, Identities And Boundaries in International Management Education” av Linda Westlin (Edward Elgar Publishing 2006)
• European Foundation for Management Development http://www.efmd.org
US News and World Reports lista
1. Harvard University, Massachusetts
2. Stanford University, Kalifornien
3. Wharton/University of Pennsylvania, Philadelphia
4. Sloan/Massachusetts Institute of Technology, Cambridge
4. Northwestern University (Kellogg), Illinois
6. University of Chicago, Illinois
7. Columbia University, New York
7. University of California–Berkeley (Haas)
9. Dartmouth College (Tuck), New Hampshire
10. University of California–Los Angeles (Anderson)
Financial Times’ lista
1. IESE Business School – University of Navarra (Spanien)
2. Northwestern University – Kellogg School of Management
3. Dartmouth College – Tuck School of Business
4. Stanford Graduate School of Business
5. IMD – International Institute for Management Development, Lausanne (Schweiz)
6. University of Chicago
7. New York University
8. University of Michigan
9. Columbia Business School, New York
10. California at Berkeley, University of; Haas School of Business
Tolv svenska institutioner som ger MBA-utbildning
(i bokstavsordning)
De MBA-program som finns i Sverige erbjuder i regel deltidsundervisning för yrkesverksamma företagsledare. Handelshögskolan i Stockholm har dock även en ettårig MBA-utbildning på heltid. All undervisning sker i regel på engelska. Avgiften varierar, från 0:– till 300 000:–.
• Blekinge Tekniska Högskola, http://www.bth.se/mam/internetmba.nsf
• Executive Management Institute/Heriot Watt University, http://www.exmi.se
• Handelshögskolan i Göteborg, http://www.handels.gu.se/emba
• Handelshögskolan i Stockholm, http://www.sse.edu/mba
• Handelshögskolan vid Umeå Universitet, http://www.usbe.umu.se/master/sustainable (avgiftsfri)
• Henley Management College, http://www.henley.se
• Högskolan i Gävle, http://www.hig.se (avgiftsfri)
• Linköpings universitet, http://www.eki.liu.se/pmex
• Uppsala universitet, http://www.fek.uu.se/executive/index.asp?page=mba
• Warwick Business School, Stockholm, http://www.fei.se
Anders Björk flyttade till USA för att bli hockeyproffs, men satsade samtidigt på en ekonomkarriär. Nu studerar han på Wharton School of Business i Philadelphia - en av världens högst rankade MBA-utbildningar.
– Jag tyckte jag att jag hade fastnat på min senaste arbetsplats. Jag ville ha bättre fart i karriären – och istället för att kämpa motströms och samtidigt leta andra jobb bestämde jag mig för att söka en MBA-utbildning.
I höst börjar han andra och sista årskursen på Wharton School i Philadelphia. Anders Björk är 32 år och har bott hela sitt vuxna liv i USA.
Här är det om inte obligatoriskt med en Master of Business Administration-examen, så åtminstone ett konkurrensmedel i kampen om toppjobben. Och så handlar det om att bygga nätverk.
– När man går här lär man känna många som blir viktiga för ens karriär, säger Anders Björk när han visar runt på campus under en tentaläsningspaus.
– Det bästa med att gå här är de övriga studenterna! Man lär sig av varandra och växer som person. Hamnar man i en chefsroll har man nytta av att ha umgåtts med så många olika slags människor.
En push för karriären, ett sätt att få kontakter och vänner från hela världen – och nya kunskaper. Det är de tre saker Anders Björk tycker är bäst med utbildningen.
När han bestämt sig för att återvända till skolbänken sökte han enbart till elitskolorna, de som ständigt hamnar i toppen av rankningarna. Wharton School är etta på såväl Financial Times som Business Weeks listor. Och eftersom skolan liksom Anders Björk är specialiserad på finansiering var det inte så mycket att fundera över när han kom in.
– Whartons varumärke är oerhört starkt. Skolan är bra på att få hit företag som letar efter framtida anställda.
Den som lyckas komma in bör absolut tacka ja, råder han, även utan pengar på banken eller stora stipendier. Själv har han tagit amerikanska studielån till kursavgiften (inklusive levnadsomkostnader är utgiften cirka 67 000 dollar per år, uppemot en halv miljon kronor).
– Att låna pengar är inget problem. 99 procent av dem som gått ut Wharton får ju jobb. Och åtminstone inom bank- och finanssektorn är lönerna i USA så höga att man betalat av lånen på ett par år.
Wharton är en nybyggd skola med tekniskt välutrustade lokaler, i en lummig campus-miljö med en rad äldre tegelbyggnader – inte särskilt långt från Philadelphias downtown (där Anders Björk hyr en lägenhet med sin medföljande fru).
University of Pennsylvania – “UPenn”, som det kallas – startades på 1740-talet, och är alltså äldre än självaste USA. The Wharton School har fått sitt namn efter Joseph Wharton, som startade skolan 1881 för att utbilda ledare till företag och förvaltning.
Nu finns över 81 000 alumni, i 140 länder – och många av dessa företagstoppar, entreprenörer och experter kommer ofta och gästföreläser.
Andra fördelar med Wharton är det stora antalet forskare, varav många är världsledande inom sitt område, och – menar Anders Björk – blandningen av case-studier à la Harvard och traditionella föreläsningar.
Men tack vare sin bakgrund – med två examina i företagsekonomi och flera års arbetslivserfarenhet – har han inte behövt plugga så mycket. Han har läst “lagom” och haft ett liv vid sidan av – inklusive campus-aktiviteter som hockey, rugby, finansgruppen och Europaklubben.
– Det var faktiskt svårt att vara riktigt engagerad i studierna det första halvåret, säger han.
– Är man civilekonom behöver man inte studera lika mycket som de som varken läst ekonomi eller jobbat med finansiering.
Första året läser alla samma kurser – i strategi, nationalekonomi, ledarskap och marknadsföring samt tre mer produktionsorienterade kurser. Andra året är inriktat på bokföring, värderingar och förhandlingsteknik.
Anders Björk har bland andra en läkare och en ballerina bland kurskamraterna. Knappt hälften, 48 procent, av MBA-studenterna på Wharton har en grundexamen i företagsekonomi. 20 procent är ingenjörer och 11 har en allmän samhällsvetenskaplig bakgrund. (På Stanfords MBA-utbildning är det blott 18 procent som tidigare läst ekonomi.) Ungefär en sjättedel av alla som söker antas, till 800 platser.
Antagningskommittéer gillar sökanden med en annorlunda bakgrund. Och Anders Björk har ett förflutet som professionell hockeyspelare, vilket säkert gynnade hans ansökan.
I Sverige spelade han som bäst i elitserien, men flyttade till USA för att få mer speltid. Han spelade i såväl Denver – där han samtidigt fick en ekonomiutbildning – som i Cincinnati (i det Disney-ägda farmarlaget Anaheim Mighty Ducks). Efter flera hjärnskakningar lade han av i 25-årsåldern, och satsade på sin finanskarriär.
Efter sin Wharton-examen hoppas Anders Björk att han hamnar på “Wall Street”, alltså i New Yorks finansbransch, gärna på ett riskkapitalbolag där han får jobba med företagsvärderingar.
Han räknar med att tjäna 150 000 dollar om året (cirka 1,1 miljoner kronor; exklusive bonus) som ingångslön – en fördubbling, jämfört med jobbet före utbildningen.
Det går få svenskar på Wharton School, vilket förbryllar Anders Björk något.
– Att åka hit och plugga och sedan åka tillbaka till Sverige är kanske ingen idé. Man bör nog inrikta sig på att stanna kvar här tre till fem år, för att utnyttja utbildningen, säger han.
– Ju äldre man är, desto större blir karriärsteget baklänges att sätta sig på skolbänken igen. Är man å andra sidan lite yngre kan en MBA-utbildning ge en schysst karriärkurva – uppåt.
Text: Gunilla Kinn
Foto: Chris Maluszynski
Bildtext:
– Livet är generellt väldigt enkelt när man går här. Allt är så välorganiserat. Och behöver man hjälp – med studierna eller med att hitta jobb eller med det sociala – finns den att få på campus, säger Anders Björk som om det vore den lättaste sak i världen att läsa till en amerikansk MBA.
@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@
Kommer man bara in på en bra MBA-utbildning löser det sig alltid med finansieringen – i alla fall enligt Anders Björk som studerar på prestigefyllda Wharton, och som du möter i vårt reportage.
Men vad är en bra MBA-skola? Och hur kommer man in? Civilekonomen får dig att komma igång med researchen. För nu är det hög tid att börja planera terminsstarten 2007.
• De senaste 15–20 åren har utbudet av MBA-utbildningar blivit enormt inte bara i USA, utan även i Europa och i vissa städer i Asien. Det lär finnas omkring 1 500 program som kallar sig MBA, Master of Business Administration.
Poängen med att läsa till en MBA är att få en kvalificerad ledarskapsutbildning, där man lär sig inte bara genom böcker och av föreläsare, utan även genom att ta del av de andra deltagarnas erfarenheter. Utbildningarna är praktiskt inriktade och fokuserar på beslutsfattande och omvärldsanalys.
Skolorna marknadsför sina specialinriktningar och transnationella campus-samarbeten genom informationsträffar, påkostade broschyrer och annonser – och det kan vara svårt att veta vilken utbildning som håller hög kvalitet och som passar en. Eller om det alls är värt pengarna att satsa den tid och energi som krävs.
De många rankningslistor som finns, i tidningar som Financial Times och US News and World Report, och som bygger på såväl expertbedömningar som statistiska kriterier, kan vara till viss hjälp. Om man är medveten om att de innehåller ett stort mått godtycke.
– Listorna bekräftar hög status. De som sätter samman dem säger att det vore nästan omöjligt att ha några andra skolor än Harvard, Stanford och Wharton i toppen. Då ifrågasätts hela listan, säger Linda Wedlin, som är lektor vid Företagsekonomiska institutionen i Uppsala och forskar kring utvärderingar av MBA-utbildningar.
– Men skolorna lär sig spelet. De jobbar hårt på att fylla upp de kriterier som mäts i rankningarna, trots att utbildningarna egentligen är väldigt olika.
Ett amerikanskt MBA-program är i regel två år. I grunden är det en påbyggnadsutbildning, för den som har en bachelor-examen samt några års yrkeserfarenhet och som är i 25–30-årsåldern. Det är tänkt att utbilda generalister som snabbt vill uppåt i företagsvärlden och nå chefspositioner.
I Europa är MBA-utbildningen i regel ett år – eller upplagd som fortbildning på deltid för mellanchefer som jobbar parallellt. Då heter den ofta något med “executive”.
– MBA har fortfarande en mycket starkare betydelse i USA, men europeiska företag håller på att bli mer medvetna om vad utbildningen innebär, säger Linda Wedlin.
– Fast arbetsmarknaden har hårdnat. Utbudet av MBA-program är så stort att de utexaminerade är en väldig massa fler än för 5–8 år sedan.
Efter några år av lågkonjunktur har företagen dock återvänt till de amerikanska campusen. MBA-studenter på statusuniversiteten kan åter få gyllene jobberbjudanden från finansierings- och konsultbolag, redan i början av sitt andra läsår. En vanlig ingångslön är 100–150 000 dollar, exklusive bonus, och med tydliga löneökningar.
Lika lukrativt är det knappast att använda en MBA-examen i Sverige. Men Catrine Larsson, ansvarig för marknadsföringen av konsultföretaget Cap Geminis rekrytering i Stockholm, säger att sökande med en MBA i bagaget får en märkbart högre lön. Hur mycket högre vill hon dock inte säga.
– Vi ser gärna att våra sökande har dubbla examina. Är det ena en MBA är det givetvis ytterst meriterande och något vi värderar lönemässigt. Vi vet att det är en bra utbildning.
Svenska företag prioriterar annars knappast explicit sökande med MBA-examina. Till skillnad från till exempel amerikanska, brittiska och franska företag sätter de sällan upp sådana i kravprofilen vid en rekrytering.
Men kanske är en förändring på gång. På grund av ett internt förändringsarbete på Sandvik, First Class Finance, förändras ekonom-rollen inom verkstadskoncernen på ett sätt som kommer att passa MBA-utbildade.
– Vi kommer att behöva ekonomer som har en annan profil än tidigare – en mycket bredare affärsförståelse, med integritet och förmåga att kommunicera vad som driver en affär, säger Emelia Olsson som är personalchef med ansvar för ekonomer i Sandviks-koncernen.
Förändringsarbetet kommer att ske genom fortbildning men också genom nyrekrytering – eventuellt av MBA-utbildade ekonomer, med goda kunskaper i ekonomistyrning.
– Fördelen med MBA-ekonomer är just att de har drivet och att de breddat sin kompetens med utbildningen.
Om MBA-kunskaperna inhämtats i USA, Sverige, övriga Europa eller någon annanstans spelar mindre roll för Sandvik, som dock har visst samarbete med Handelshögskolan i Stockholm genom ömsesidiga studiebesök.
– Vi tycker att ett globalt förhållningssätt är det viktigaste, säger Emelia Olsson.
– Det får deltagarna på många av MBA-utbildningarna, tack vare mixen av deltagare från hela världen – även på Handelshögskolan.
GUNILLA KINN
Goda råd inför ansökan
1. Var ute i god tid! Det är mycket arbete med en ansökan, eftersom man i regel ska skriva uppsatser, skaffa rekommendationsbrev etc – särskilt om man söker till flera skolor. Börja spana efter “din” utbildning minst ett år i förväg, gärna mer. Det tar tid att smälta all information.
2. Tänk noga efter vad du är ute efter, och hur skolan passar ihop med dina karriärmål! Valet av program beror helt på om du är ute efter fortbildning eller karriärbyte, heltids- eller distansstudier, storföretag eller entreprenörskap, fastighetsbranschen eller detaljhandeln etc. Fundera på varför du och skolan vore “en bra match” för varandra – det är viktigt att visa i ansökan.
3. Om möjligt – besök skolan. Tala med studenter, före detta studenter, studievägledare och lärare.
4. Lägg ner minst lika mycket tid på att söka stipendier som till skolor. Många avskriver möjligheten att läsa i USA på grund av kostnaderna, men det finns stipendier även till dyra utbildningar – och, som Anders Björk i reportaget säger: Det kan löna sig snabbt att ta banklån, om man jobbar i en bransch med högt löneläge.
5. Se en MBA-utbildning som en möjlighet att unna dig att läsa något du verkligen är intresserad av. Utveckla ett specialområde.
Finansiering
• CSN, studielån
• din arbetsgivare
• banklån
• stipendier
• besparingar
De flesta MBA-utbildningar kostar enormt mycket pengar. Men det finns också stora stipendier för ändamålet – t ex Fulbrightstiftelsen, Sverige-Amerikastiftelsen och Hans Werthénfonden. Vissa skolor erbjuder dessutom nedsatt kursavgift eller förmånliga lån.
Tester
De flesta amerikanska business-skolor kräver att den sökande gjort TOEFL (Test of English as a Foreign Language) och GMAT (Graduate Management Admission Test). GRE accepteras ibland istället för GMAT. Ofta finns inget minimikrav på poäng, utan resultatet vägs in i helhetsbilden.
–I USA finns massor av böcker och kursinstitut för att förbereda sig för GMAT. I Sverige har vi ingen sådan kultur, men man ska absolut öva inför de här testerna!
Det säger Antonietta Oppenheimer som är studievägledare på Fulbright-kommissionen i Stockholm.
– Vi har en del förberedelsematerial här, eller så kan man leta på Amazon. Att öva matematik kan också vara bra.
Det kan dock vara svårt att alls få göra själva proven. De ges bara två gånger om året i Stockholm, och enligt Antonietta Oppenheimer passar många på att göra dem i exempelvis Helsingfors, Milano eller London. Där finns särskilda datorer, vilket gör att proven kan ges flera dagar i veckan.
Testerna administreras av privata företag. Mer information:
GMAT – http://www.mba.com/mba
GRE – http://www.ets.org/gre
TOEFL – http://www.ets.org/toefl
Mer information
Internet är naturligtvis fullt av information om Masters-utbildningar. Här är några ställen att börja på:
• Civilekonomernas listning av MBA i Norden: http://193.13.74.113/ce/mba.taf
• Associations of MBA: http://www.mbaworld.com
• Fulbright-kommissionen – mängder av broschyrer från amerikanska universitet m m finns att låna på plats (Vasagatan i Stockholm): http://www.usemb.se/Fulbright
•Privat lista med europeiska Masters-utbildningar (av Mattias Lindström): http://www.masterguide.org
Rankningslistor
De flesta listor med “världens bästa MBA-skolor” finns på nätet, och går att söka i efter olika kriterier. Sammansättningen varierar. The Economist korade t ex i fjol spanska IESE Business School vid Universidad de Navarra i Barcelona till världens bästa, och på Wall Street Journals lista är hela 13 av de 20 högst placerade skolorna icke-amerikanska. Andra listor domineras av skolorna i USA, med enstaka europeiska inbrytningar.
Några av dessa webbplatser innhåller också många artiklar om olika MBA-skolor:
• US News & World Report http://www.usnews.com
• http://www.usnews.com/usnews/edu/grad/rankings/rankindex_brief.php
• Financial Times http://rankings.ft.com/rankings/mba/rankings.html
• The Economist http://mba.eiu.com
• Business Week: http://www.businessweek.com/bschools
• QS Qaucquarelli Systems http://www.topmba.com
• Wall Street Journal http://www.careerjournal.com/reports/bschool
Vissa rankningslistor bygger på information från alumni. Men Harvard Business School och Wharton School har slutat lämna ut kontaktinformation till sina före detta studenter, och saknas därför på t ex The Economists lista. Whartons Rektor Patrick Harker förklarar varför rankningslistorna är godtycklig i denna artikel.
Mer om utvärderingar:
• “Ranking Business Schools; Forming Fields, Identities And Boundaries in International Management Education” av Linda Westlin (Edward Elgar Publishing 2006)
• European Foundation for Management Development http://www.efmd.org
US News and World Reports lista
1. Harvard University, Massachusetts
2. Stanford University, Kalifornien
3. Wharton/University of Pennsylvania, Philadelphia
4. Sloan/Massachusetts Institute of Technology, Cambridge
4. Northwestern University (Kellogg), Illinois
6. University of Chicago, Illinois
7. Columbia University, New York
7. University of California–Berkeley (Haas)
9. Dartmouth College (Tuck), New Hampshire
10. University of California–Los Angeles (Anderson)
Financial Times’ lista
1. IESE Business School – University of Navarra (Spanien)
2. Northwestern University – Kellogg School of Management
3. Dartmouth College – Tuck School of Business
4. Stanford Graduate School of Business
5. IMD – International Institute for Management Development, Lausanne (Schweiz)
6. University of Chicago
7. New York University
8. University of Michigan
9. Columbia Business School, New York
10. California at Berkeley, University of; Haas School of Business
Tolv svenska institutioner som ger MBA-utbildning
(i bokstavsordning)
De MBA-program som finns i Sverige erbjuder i regel deltidsundervisning för yrkesverksamma företagsledare. Handelshögskolan i Stockholm har dock även en ettårig MBA-utbildning på heltid. All undervisning sker i regel på engelska. Avgiften varierar, från 0:– till 300 000:–.
• Blekinge Tekniska Högskola, http://www.bth.se/mam/internetmba.nsf
• Executive Management Institute/Heriot Watt University, http://www.exmi.se
• Handelshögskolan i Göteborg, http://www.handels.gu.se/emba
• Handelshögskolan i Stockholm, http://www.sse.edu/mba
• Handelshögskolan vid Umeå Universitet, http://www.usbe.umu.se/master/sustainable (avgiftsfri)
• Henley Management College, http://www.henley.se
• Högskolan i Gävle, http://www.hig.se (avgiftsfri)
• Linköpings universitet, http://www.eki.liu.se/pmex
• Uppsala universitet, http://www.fek.uu.se/executive/index.asp?page=mba
• Warwick Business School, Stockholm, http://www.fei.se
Sunday, August 06, 2006
Rice
Publicerat i Fokus, augusti 2006
• “Dumpa Condi” löd rubriken till en nätartikel i Insight Magazine, utgiven av konservativa Washington Times i juli.
Enligt texten har inflytelserika politiker satt press på president George Bush för att förmå honom att avsätta Condoleezza Rice som utrikesminister, och låta henne återgå till en mer anonym roll som rådgivare. De antyder att hon agerat inkompetent i sommarens Mellanöstern-kriser, med sina försök till diplomatiskt finlir och vilja att diskutera med Damaskus.
De neo-konservativa hökarna i kretsen kring vicepresident Dick Cheney och försvarsminister Donald Rumsfeld vill se en än mer Israel-vänlig linje, och betydligt hårdare tag mot såväl Iran, Syrien och Hizbollah som Nordkorea. Några av dem, som Newt Gingrich och Richard Perle, har attackerat Condoleezza Rice i uttalanden och artiklar. Plötsligt kallas hon inte längre “Doktor Rice”, utan “Fröken Rice”.
Om angreppen på Condi varit allvarligt menade eller mer testballonger tvistar Washingtons “kremlologer” om. Men strålglansen kring den karismatiska utrikesministern har mattats, i takt med att hon tvingats genomgå det elddop som inte minst kriget i Libanon utgjort. Hon har sett trött och sliten ut, och pressen berättar inte längre den fantastiska storyn om den begåvade svarta flickan från Alabama som blev skridskoprinsessa, konsertpianist, rekordung professor, Bushs förtrogna i säkerhetspolitiska spörsmål, utrikesminister och stilikon. Hennes bakgrund som expert på något som inte finns, Sovjetunionen, framställs som daterad.
Till det kommer att hennes uttalande om kriget som “födslovåndor” för demokratin i Mellanöstern väckt kritik från många håll för att vara naivt eller cyniskt.
Condoleezza Rice är inte den första amerikanska utrikesminister som tvingas brottas med Mellanösterns till synes ändlösa konflikthärdar, knappast heller den sista. Men i kanske än högre grad än sina företrädare, Colin Powell och Madeleine Albright – hon har kontinuerlig kontakt med båda – har hon tvingats medla hårt även på hemmaplan, i den evinnerliga klyftan mellan UD och Pentagon.
Nu tycks hon ha investerat all sin prestige i att få igenom avtalet om vapenstillestånd i Libanon i säkerhetsrådsförhandlingarna i New York. Trots rapporter om en spricka mellan henne och Bush – och att hon blir alltmer marginaliserad i USA:s Mellanöstern-politik – tycks hon ännu ha presidentens öra. Men smekmånaden är över.
Gunilla Kinn
• “Dumpa Condi” löd rubriken till en nätartikel i Insight Magazine, utgiven av konservativa Washington Times i juli.
Enligt texten har inflytelserika politiker satt press på president George Bush för att förmå honom att avsätta Condoleezza Rice som utrikesminister, och låta henne återgå till en mer anonym roll som rådgivare. De antyder att hon agerat inkompetent i sommarens Mellanöstern-kriser, med sina försök till diplomatiskt finlir och vilja att diskutera med Damaskus.
De neo-konservativa hökarna i kretsen kring vicepresident Dick Cheney och försvarsminister Donald Rumsfeld vill se en än mer Israel-vänlig linje, och betydligt hårdare tag mot såväl Iran, Syrien och Hizbollah som Nordkorea. Några av dem, som Newt Gingrich och Richard Perle, har attackerat Condoleezza Rice i uttalanden och artiklar. Plötsligt kallas hon inte längre “Doktor Rice”, utan “Fröken Rice”.
Om angreppen på Condi varit allvarligt menade eller mer testballonger tvistar Washingtons “kremlologer” om. Men strålglansen kring den karismatiska utrikesministern har mattats, i takt med att hon tvingats genomgå det elddop som inte minst kriget i Libanon utgjort. Hon har sett trött och sliten ut, och pressen berättar inte längre den fantastiska storyn om den begåvade svarta flickan från Alabama som blev skridskoprinsessa, konsertpianist, rekordung professor, Bushs förtrogna i säkerhetspolitiska spörsmål, utrikesminister och stilikon. Hennes bakgrund som expert på något som inte finns, Sovjetunionen, framställs som daterad.
Till det kommer att hennes uttalande om kriget som “födslovåndor” för demokratin i Mellanöstern väckt kritik från många håll för att vara naivt eller cyniskt.
Condoleezza Rice är inte den första amerikanska utrikesminister som tvingas brottas med Mellanösterns till synes ändlösa konflikthärdar, knappast heller den sista. Men i kanske än högre grad än sina företrädare, Colin Powell och Madeleine Albright – hon har kontinuerlig kontakt med båda – har hon tvingats medla hårt även på hemmaplan, i den evinnerliga klyftan mellan UD och Pentagon.
Nu tycks hon ha investerat all sin prestige i att få igenom avtalet om vapenstillestånd i Libanon i säkerhetsrådsförhandlingarna i New York. Trots rapporter om en spricka mellan henne och Bush – och att hon blir alltmer marginaliserad i USA:s Mellanöstern-politik – tycks hon ännu ha presidentens öra. Men smekmånaden är över.
Gunilla Kinn
Subscribe to:
Posts (Atom)