Irakkriget kan kosta USA biljoner dollar

New York (TT)

En sammanställning som två framstående amerikanska nationalekonomer gjort visar att kostnaderna för kriget i Irak blir betydligt högre än Washington uppgett — om man räknar in sjukvård, soldatpensioner och högre oljepriser.

– Det är anmärkningsvärt hur mycket regeringen undervärderat totalkostnaden för kriget, säger Joseph Stiglitz, Nobelpristagare och verksam vid Columbia-universitetet.

– Den siffra som nämndes av Bushs rådgivare före kriget, 100—200 miljarder dollar, och som Vita huset tog avstånd från som för hög, är mycket lågt beräknad. Våra beräkningar visar att Irakkriget blir jämförbart med Vietnamkriget.

Fyra gånger

Kongressens budgetkontor anger nu prislappen till 500 miljarder dollar. Stiglitz' och kollegan Linda Bilmes' rapport kommer fram till 1—2 biljoner dollar, alltså dubbelt eller fyra gånger så mycket.

Den inkluderar produktionsbortfall, som en följd av att civil arbetskraft går till armén, samt framtida vård för de 16 000 amerikanska soldater som skadats, varav en femtedel med hjärnskador.

– Vissa tycker nog att det var värt priset att bli av med Saddam Hussein, säger Joseph Stiglitz.

– Men jag menar att så mycket pengar kunde ha använts på andra sätt, om målet var att stimulera demokrati i Mellanöstern.

Politiskt krut

Stiglitz medger att gruppen inte har försökt beräkna vad det skulle ha kunnat kosta att inte anfalla Irak, men han betonar att det vid tidpunkten för anfallet inte fanns tecken på att Bagdadregimen hade kärnvapen.

Rapporten lär användas som politiskt krut för den växande USA-opinion som ifrågasätter om närvaron i Irak är värd skattebetalarnas pengar.

Stiglitz fick Riksbankens ekonomipris till minne av Alfred Nobel 2001. Bilmes är Harvard-ekonom och budgetspecialist.

Gunilla Kinn/TT

Uppsatsen/uträkningen finns tillgänglig på www.josephstiglitz.com.

Kellermans Rocky gör entré i USA

Publicerad i Göteborgsposten/Gränslöst, 29 november 2005

Efter sitt segertåg i Sverige och delar av Europa är det nu dags för hiphop-hunden Rocky att försöka slå sig in på den amerikanska serie-marknaden.
Frilansjournalisten Gunilla Kinn har träffat tecknaren Martin Kellerman i New York.

För åtta år sedan for Martin Kellerman, alias Rocky, till Manhattan för att komma undan sitt miserabla liv i Stockholm. Han hamnade i en minst lika trist tillvaro på en kompis’ soffa i Harlem – pank, dumpad och arbetslös.
Men lyckan vände. Kellerman har etablerat sig som en av Sveriges mest framgångsrika serietecknare och är nu tillbaka i New York för att lansera den första boken om Rocky på engelska. Den här gången bor han “downtown”, på tjusiga Soho Grand Hotel.
– Jag har väldigt lågt ställda förväntningar på hur det ska gå i USA, påstår han.
– Jag vet inte hur Rocky fungerar när den översätts. Men jag hoppas att boken säljer tillräckligt mycket för att den andra delen också ska ges ut.

Istället för vit hiphoppare på Södermalm, Stockholm hade Rocky i USA kunnat bli en vit hiphoppare i Cleveland, Ohio.
– Det hade varit grymt! Cleveland verkar vara lite som Stockholm: en deprimerande stad som är svinkall på vintern men OK på sommaren.
Martin Kellerman ler förtjust vid tanken på Rocky som amerikan. (För de norska läsarna är han norrman, och hänger på Oslos barer och kaféer.) Nu fick förläggaren och översättaren Kim Thompson fria händer, och valde att låta Rocky förbli stockholmare.
Men, som han antyder i efterordet till “Rocky Volume 1: the Big Payback”, är stripparna så fulla av kulturella fenomen som Seinfeld, hip hop, Rambo, Bill Clinton och Gudfadern att det mesta gått att hålla intakt. Om än i amerikansk språkdräkt.
Med några små undantag för att göra allt begripligt. Som att det är “Midwesterners”, inte Gävlebor, som blev insnöade i ovädret 1998, och att Rockys kompis Mange får heta Manny. Bara ett fåtal originalstrippar har strukits – som den som anspelade på den svenska hiphop-scenen. Men Hultsfredsfestivalen, Stockholmsförorter och lokala TV-kändisar finns kvar.
– Ja, det är konstigt att nästan allt gått att behålla. Men det har nog varit ett styvt jobb att översätta Rocky, säger Martin Kellerman eftertänksamt medan han stolt visar fram ett exemplar av det häftade albumet, rykande färskt från tryckeriet i Texas.
– Jag är fortfarande inte helt säker på att det inte hade varit bättre att göra om det helt.

Historien om hur antihjälten Rocky kom till är väl känd, men tål att upprepas: Martin Kellerman var 24 år och hade fått sparken från sitt jobb som skämttecknare på en porrtidning. I samma veva gjorde hans flickvän slut och sparkade ut honom ur lägenheten.
Som ren terapi började han teckna episoder ur sitt loser-liv: en räcka av lördagsragg, baksmällor, kaféhäng och ständig brist på pengar. Kellermans kompisar fick finna sig i att bli seriefigurer – och när Rocky hamnade i Metro blev denna storstadsfabel snart något det talades om i Stockholm. Vissa tyckte Rocky var odrägligt grabbig; andra att serien var 90-talets svar på den eviga frågan om generationsromaner.
Sedan 1998 har det blivit nio Rockyböcker i totalt 300 000 exemplar, strippar i alla möjliga tidningar (som DN, Café, Metallarbetaren och en rad landsortstidningar) och länder (förutom Norge och Sverige: Finland, Danmark, Island, Italien, Spanien, Slovenien och Schweiz), kalendrar, en teaterpjäs och ett magasin.

Och nu är det alltså dags för USA. Förlaget presenterar rentav Martin Kellerman som “the Jane Austen (or perhaps the 50 Cent) of turn-of-the-millennium twenty-something pan-European slackers”.
Själv skriver han hellre in sig i den tradition med dialogdrivna dagboks-serier som etablerats av amerikanska tecknare som Peter Bagge, Robert Crumb och Joe Matt.
– Ja, så gott som alla som ritar självbiografiskt är inspirerade av dem. Min produktion är jättestor jämfört med deras – så nu hoppas jag ta över deras fans, säger Martin Kellerman kaxigt på bästa hip hop-manér.
Peter Bagge är såväl idol som direkt inspirationskälla, så man kan ana att det känns bra att förlaget Fantagraphics fått honom att kommentera Rocky i baksidestexten (“välskriven, vältecknad, väldigt rolig och lätt att känna igen sig i”).

Egentligen är det den tyska marknaden som lockar. I USA räknas en upplaga på 3 000 seriealbum som hög. Och att få in Rocky i amerikanska dagstidningar skulle aldrig gå; enligt Martin Kellerman är det ingen idé att försöka. Orsaken är språket, med “goddammit” och “fuckin’” i var och varannan mening.
– Det är faktiskt roligare att teckna Rocky nu än det var förut. Då var det kul med framgången och all uppmärksamhet, förklarar han.
– Men nu gillar jag själva jobbet, ritandet. Jag kommer nog att hålla på med Rocky hela livet. Och ju sämre jag mår, desto roligare blir serien.
GUNILLA KINN

Konspirationsidéer om "9/11" till kaffet i Brooklyn

New York (TT)
De vill inte kallas konspirationsteoretiker, utan skeptiker. Envist driver de tesen att den amerikanska regeringen var delaktig i attackerna mot USA den 11 september 2001.

- Människor vågar inte ta till sig information om sanningen bakom "terroristdåden" — trots att det finns så underliga fakta, säger Sander Hicks.
Snabbt radar han upp några: som kontakter mellan CIA och pakistanska vapenhandlare, att familjerna Bush och bin Ladin gjort affärer och att Muhammad Atta var en playboy snarare än USA-hatande fundamentalist.
- Det som framstår som en konspirationsteori är den officiella versionen, att ett gäng muslimska killar skulle ha hittat på allt.
Sander Hicks, 34 år, driver Vox Pop — ett förlag med kafé i Flatbush i Brooklyn. Nyligen gav han ut boken The Big Wedding; 9/11, the Whistle-Blowers & the Cover-up, byggd på fyra års research.
- Jag har ingen teori. Jag har inte alla svar. Men jag har fakta, säger han.
- Det mesta tyder på att regeringen åtminstone medvetet lät bli att agera, fastän den visste vad som skulle hända.
Behövde hot
Hicks köper inte den officiella bilden: att underrättelseinformation om terrorplanerna, som fanns sommaren 2001, inte var nog specifik för att myndigheterna skulle handla.
Bristande koordination eller inkompetens håller inte som förklaring, tycker Hicks. Han menar att attentatsplanerna passade USA:s utrikespolitik utmärkt.
- De neokonservativa som styr talade ju redan 1998 om att USA behövde "ett hot utifrån" för att ena nationen, så att de skulle kunna gå till krig i Irak. Visst finns muslimska terrorister, men det utnyttjas av regeringen som vill kontrollera oljan och dollarflödet.
- Vi är lite besatta av politik, ler hans fru Holley Anderson, 27.
- Vi har gått på alla utfrågningar som hållits och det finns så många oklarheter. Medierna kallar oss konspirationsteoretiker, men vi är inga knäppisar. Många i New York ifrågasätter regeringens roll.

"Nytt Watergate"
Idéer om att USA låg bakom attentaten är inte ovanliga i Europa och Mellanöstern. I själva USA tas de sällan på allvar — men frodas på nätet och i kretsar långt ut på vänsterkanten. Vox Pop har fler böcker i frågan, och på internet förekommer allt från seriös granskning till virrpanneteorier.
Vanliga "konspirationspåståenden" är att en stålbyggnad inte kan kollapsa så snabbt som skyskraporna gjorde och att en serie sprängningar måste ha legat bakom. Skeptikerna undrar varför en grannbyggnad rasade trots att inget plan flög in där, varför USA:s flygvapen inte ryckte ut genast, och hur FBI så snabbt kom till flygplatserna där terroristerna utbildats. Förklaringen är enkel för de övertygade: allt var planerat i Washington.
"Det är ett nytt Watergate. Många i regeringen, industrin och underrättelsetjänsten är inblandade", skriver filmproducenten David S i ett e-brev till TT.
Han är sedan ett par år med i rörelsen NY 9/11 Truth som delar ut flygbladet Not the New York Times på möten och säljer hans film, 911 Eyewitness. Den visar hur helikoptrar flög runt de båda skyskraporna innan dessa rasade.
- Eftersom pressen inte granskar underligheterna vill vi väcka den hypnotiserade allmänheten.

Underhållningsvärde
David S väver samman flera fenomen: 11 september, flodvågen i Asien, orkanen Katrina och jordbävningen i Pakistan. Enligt hans världsbild skapar USA naturkatastrofer med mytomspunna sovjetiska så kallade Tesla-vapen för att öka oljepriserna.
- Vi måste göra allt vi kan för att exponera detta. Annars lär de fortsätta döda oskyldiga.
- Jag har hört att det finns sådana teorier, säger Richard Betts, professor i säkerhetspolitik vid Columbiauniversitetet.
Han ser inget annat än underhållningssvärde i dem:
- Det vore roligt att titta närmare på dem vid tillfälle.
Sander Hicks hoppas att rörelsen som ifrågasätter historieskrivningen ska växa.
- Det finns många underliga teorier, som den där franska att det var en robot och inte ett plan som flög in i Pentagon. Det är den minst trovärdiga idén av alla som snurrar runt, men den mest spridda. Sådana tokerier skadar vår sak.
Gunilla Kinn/TT


2005-10-15 11:01:09

Fakta: Nätet vimlar av "alternativa teorier"
Den som vill ta del av påståendena om "USA:s inblandning" i 11 september, eller 9/11 som det förkortas enligt amerikansk datumpraxis, bör söka på internet. Sök till exempel på "controlled demolition" och "World Trade Center" eller Pentagon och Meyssan.

Se även:
www.911truth.org
www.911citizenswatch.org
www.justicefor911.org
www.911forthetruth.org
www.cooperativeresearch.org
www.911review.com

och The New Pearl Harbour och The 9/11 Commission Report; Omissions and Distortions, böcker av David Ray Griffin.

Omkring hälften av amerikaner tror att regeringen hade förhandskunskap om attacken, enligt en opinionsundersökning av Zogby.

Tidskriften Popular Mechanics gick igenom 16 vanliga påståenden om underligheter kring 11 september — och vederlägger dem alla. Se marsnumret 2005.

(TT)

Konspirationsidéer om "9/11" till kaffet i Brooklyn

New York (TT)

De vill inte kallas konspirationsteoretiker, utan skeptiker. Envist driver de tesen att den amerikanska regeringen var delaktig i attackerna mot USA den 11 september 2001.

- Människor vågar inte ta till sig information om sanningen bakom "terroristdåden" — trots att det finns så underliga fakta, säger Sander Hicks.

Snabbt radar han upp några: som kontakter mellan CIA och pakistanska vapenhandlare, att familjerna Bush och bin Ladin gjort affärer och att Muhammad Atta var en playboy snarare än USA-hatande fundamentalist.

- Det som framstår som en konspirationsteori är den officiella versionen, att ett gäng muslimska killar skulle ha hittat på allt.

Sander Hicks, 34 år, driver Vox Pop — ett förlag med kafé i Flatbush i Brooklyn. Nyligen gav han ut boken The Big Wedding; 9/11, the Whistle-Blowers & the Cover-up, byggd på fyra års research.

- Jag har ingen teori. Jag har inte alla svar. Men jag har fakta, säger han.

- Det mesta tyder på att regeringen åtminstone medvetet lät bli att agera, fastän den visste vad som skulle hända.

Behövde hot

Hicks köper inte den officiella bilden: att underrättelseinformation om terrorplanerna, som fanns sommaren 2001, inte var nog specifik för att myndigheterna skulle handla.

Bristande koordination eller inkompetens håller inte som förklaring, tycker Hicks. Han menar att attentatsplanerna passade USA:s utrikespolitik utmärkt.

- De neokonservativa som styr talade ju redan 1998 om att USA behövde ett hot utifrån för att ena nationen, så att de skulle kunna gå till krig i Irak. Visst finns muslimska terrorister, men det utnyttjas av regeringen som vill kontrollera oljan och dollarflödet.

- Vi är lite besatta av politik, ler hans fru Holley Anderson, 27.

- Vi har gått på alla utfrågningar som hållits och det finns så många oklarheter. Medierna kallar oss konspirationsteoretiker, men vi är inga knäppisar. Många i New York ifrågasätter regeringens roll.

"Nytt Watergate"

Idéer om att USA låg bakom attentaten är inte ovanliga i Europa och Mellanöstern. I själva USA tas de sällan på allvar — men frodas på nätet och i kretsar långt ut på vänsterkanten. Vox Pop har fler böcker i frågan, och på internet förekommer allt från seriös granskning till virrpanneteorier.

Vanliga "konspirationspåståenden" är att en stålbyggnad inte kan kollapsa så snabbt som skyskraporna gjorde och att en serie sprängningar måste ha legat bakom. Skeptikerna undrar varför en grannbyggnad rasade trots att inget plan flög in där, varför USA:s flygvapen inte ryckte ut genast, och hur FBI så snabbt kom till flygplatserna där terroristerna utbildats. Förklaringen är enkel för de övertygade: allt var planerat i Washington.

"Det är ett nytt Watergate. Många i regeringen, industrin och underrättelsetjänsten är inblandade", skriver filmproducenten David S i ett e-brev till TT.

Han är sedan ett par år med i rörelsen NY 9/11 Truth som delar ut flygbladet Not the New York Times på möten och säljer hans film, 911 Eyewitness. Den visar hur helikoptrar flög runt de båda skyskraporna innan dessa rasade.

- Eftersom pressen inte granskar underligheterna vill vi väcka den hypnotiserade allmänheten.

Underhållningsvärde

David S väver samman flera fenomen: 11 september, flodvågen i Asien, orkanen Katrina och jordbävningen i Pakistan. Enligt hans världsbild skapar USA naturkatastrofer med mytomspunna sovjetiska så kallade Tesla-vapen för att öka oljepriserna.

- Vi måste göra allt vi kan för att exponera detta. Annars lär de fortsätta döda oskyldiga.

- Jag har hört att det finns sådana teorier, säger Richard Betts, professor i säkerhetspolitik vid Columbiauniversitetet.

Han ser inget annat än underhållningssvärde i dem:

- Det vore roligt att titta närmare på dem vid tillfälle.

Sander Hicks hoppas att rörelsen som ifrågasätter historieskrivningen ska växa.

- Det finns många underliga teorier, som den där franska att det var en robot och inte ett plan som flög in i Pentagon. Det är den minst trovärdiga idén av alla som snurrar runt, men den mest spridda. Sådana tokerier skadar vår sak.

Gunilla Kinn/TT

Amerikansk kontroll över IT tvistefråga

New York (TT)
Vem ska ha makten över internet? Flera länder ifrågasätter USA:s roll för nätets tekniska struktur. Men USA pekar på risken för att odemokratiska regimer tar över – och att poängen med nätet är bristen på politisk kontroll.
–Vi måste ha en plattform där världens ledare kan uttrycka sina tankar om internet. Om de har intrycket att internet domineras av en nation, och att det inte tillhör alla nationer, kan resultatet bli att nätet faller isär.
Så sade EU:s IT-kommissionär Viviane Reding apropå ett färskt EU-förslag inför FN-toppmötet i Tunis i november, om hur informationstekniken påverkar samhället.
Kina, Ryssland, Saudiarabien och Brasilien är några av de länder som under förberedelserna till mötet varit kritiska mot USA:s dominerande roll för internet.

Teknikerstyrt
Av datorhistoriska skäl är det den ideella organisationen Icann som sköter nätets tekniska struktur, som standarden för IP-adresser och toppdomännamn. Icann är baserat i Kalifornien och är en amerikansk organisation med rådgivare från hela världen. USA vill fortsätta sköta detta, även sedan Icanns nuvarande avtal med regeringen går ut 2006.
EU, som först stödde USA:s linje, föreslog nyligen ett mellanstatligt kontrollorgan, som avspeglar att internet i dag är globalt.
Förslaget fick genast stöd av länder som Iran och Kina - och i USA oroar man sig nu för att odemokratiska stater, som försökt hindra sina egna medborgares nätanvändande, vill kontrollera internet.
Sverige tillhör de länder inom EU som förordar försiktiga förändringar.
–Det kan röra sig bland annat om konkurrensfrågor, frågor kring den personliga integriteten, tryck- och yttrandefrihet, immaterialrätt och frågor av principiell natur, säger infrastrukturminister Ulrica Messing.

Föga kontroll
–Det geniala med internet är att det utvecklats av individer, i företag och forskarmiljöer, säger USA:s IT-ambassadör David Gross till TT.
–Att den politiska inblandningen varit minimal är en förutsättning för att internet blivit så framgångsrikt för demokratisk och ekonomisk utveckling. När nu Kina, Kuba och länder i Mellanöstern vill öka insynen handlar det om att minska den politiska friheten. Vi är förvånade över att EU inte insåg vilka länder som skulle stödja förslaget.
Carl Bildt skrev i en debattartikel i International Herald Tribune i tisdags att skepsis mot USA:s dominans i andra frågor kanske öppnat vägen för idén om mellanstatlig internetkontroll. Han menar att hela dynamiken med internet är i fara om EU inte ändrar hållning vid Tunismötet.

Afrika och IT
USA har stöd av IT-branschen, samt i stort Kanada, Japan, Argentina och länder i Afrika.
–De afrikanska länder vi har kontakt med ser denna diskussion som en återvändsväg, säger David Gross.
–De tycker, liksom vi, att toppmötet borde fokusera på hur fler kan få tillgång till IT för medicinsk behandling, utbildning, kommunikation och handel.
Byline: Gunilla Kinn/TT

Ledare talar för global flygskatt

New York (TT)

Förslag om en skatt på flygbiljetter och om slopade avgifter för fattiga som vill skicka hem pengar har fått viss genklang i biståndssammanhang.

- Våra förslag är ett konkret sätt att hjälpa de allra fattigaste, sade Luis Inacio "Lula" da Silva på en presskonferens i FN-skrapan på torsdagen.

Brasiliens president, som själv fick svälta som barn, började för några år sedan skapa opinion för att en rad globala avgifter skulle tas ut för att finansiera en fond för hungerbekämpning.

Lite oväntat fick Lula i fjol stöd från sin franske kollega Jacques Chirac. Deras arbetsgrupp "Aktion mot hunger och fattigdom" föreslog skatter på flygbiljetter, finanstransaktioner, kreditkortsköp, växthusgasdrivande utsläpp och vapenhandel för att komplettera det traditionella biståndet.

Sådana globala skatter anses dock vara ineffektiva och hämma investeringar, om de ens är möjliga att genomföra i praktiken.

Men nu har förslaget finslipats till att gälla en avgift som skulle tas ut av flygpassagerare — en extra skatt på flygbiljetter, som skulle tas ut av de länder som vill ansluta sig till systemet. Storleken på skatten skulle kunna vara olika för olika typer av flygningar och biljetter, men bestämmas av respektive land.

Förslaget förs fram av Brasilien, Frankrike, Tyskland, Spanien och Chile, men stöds enligt Lula av ett 60-tal länder. I februari håller den franska regeringen ett toppmöte med syfte att etablera systemet under 2006.

- Vi stödjer initiativet — men vi går inte i spetsen eftersom vi tycker att reguljärt bistånd är bättre, säger Lars Danielsson, statssekreterare hos Göran Persson, till TT.

- Det är nog bra om man hittar innovativa finansieringskällor, så att bistånd blir synligt för människor.

Han understryker dock att flygskatten — om den blir verklighet — vore ett sätt att komplettera det vanliga biståndet, inte att slippa undan det.

"Aktion mot hunger och fattigdom" betonar också vikten av de avgifter som migranter från fattiga länder skickar hem till sina familjer, och som ofta spelar en betydligt större ekonomisk roll än det samlade biståndet.

Transaktionskostnaderna för dessa hemsändningar är höga, och nu förbereds en resolution till FN:s generalförsamling om hur de skulle kunna minskas.

Gunilla Kinn/TT Christina Magnergård Bjers/TT

Eremit på krogen

Publicerad i Gourmet 4/2005.

Gissa om man är en loser om man går ut och äter ensam på Valentindagen i USA. För att inte framstå som en sådan gick jag på lokal först kvällen därpå.
Det var en kvarterskrog av toppkvalitet, “Bouillabaisse 126” i Cobble Hill – vid nästa Brooklyn-besök måste ni testa deras fantastiska bouillabaisse – där det garanterat var fullt av Lady- och Lufsenpar den 14 februari.
Tidigt på aftonen den 15:e fanns gott om plats. Det kändes inte som att jag skulle ruinera restaurangens finanser genom att ta upp ett helt bord allena.
Men trots att jag klev in på egen hand förutsatte servitrisen att det måste lura någon karl i krokarna och frågade “Ett bord för två?” som om det vore en självklarhet. Mitt nekande svar bemöttes med höjda ögonbryn och rynkad panna.
Under våren har jag tvingats inse att det är likadant varje gång: Spice Market i New York, Ivy at the Shore i Los Angeles, Old Ebbitt Grill i Washington – det slår aldrig fel. Hungrig och förväntansfull bemöts jag av antagandet att det finns en bättre hälft (som bara parkerar bilen) eller några kompisar (som nog dyker upp när som helst).
Så när “How many people?” regelmässigt besvaras av hovmästaren själv med “Two?” inser jag att jag som ensamätare är lite fel. Och inte bara i personalens ögon – nej, omvärlden i stort utgår från att det är synd om den som tvingas äta ute ensam.
Fast i själva verket har det ju en rad fördelar att ha enbart sig själv som middagssällskap.
Man kan gå till precis vilken restaurang man känner för, hamburgersylta eller gourmetkrog, utan kompromisser med vegetarianer och snåljåpar. Man kan läsa en bra bok, studera människor, tjuvlyssna på bordsgrannarna eller reflektera över tillvaron – och koncentrera sig på att njuta av maten.
Och man kan slå sig i slang med kyparen – eller bartendern, vilket brukar bli fallet eftersom man som ensamätare tenderar att placeras i baren (vilket innebär att man genast får bord). Eller med någon annan gäst – som en gång i Berkeley när jag fick höra märkliga berättelser om oljebusiness, björnjakter och fiskkrogar i Alaska, av en man som just flugit in från Anchorage.
Ibland blir man – trots de inledande förolämpningsfrågorna om ens osynliga sällskap – lite extra ompysslad av personalen, vare sig det beror på att de ömkar oss ensamätare eller på att de gissar att vi är där som matkritiker.
Dessutom: Man kan äta i sin alldeles egna takt. (Vilket i mitt fall råkar vara väldigt långsamt. Senast jag åt lunch med en väninna – min enstörings-image till trots har jag faktiskt en del kompisar – fick jag ett fruktansvärt tryck över bröstet efteråt, antagligen för att jag försökt komma ikapp hennes tempo och fick slänga i mig maten.)
Och så blir det aldrig tveksamheter om hur man delar upp notan.
Ur restaurangens perspektiv må sologästerna te sig olönsamma – i synnerhet när stora sällskap slåss om borden. Men jag sätter en slant på att den genomsnittlige ensamätaren bestämmer sig snabbare, väljer dyrare rätter, dricker bättre vin och dricksar bättre än restauranggäster i gemen.
Kanske handlar det om att göra dygd av nödvändigheten – men jag har ingenting emot att äta ensam även på lite stiligare ställen, och där alla andra hänger med varandra.
Jag har sällan känt mig särskilt obekväm eller uttittad, när jag väl fått mitt bord – varken i USA, Sverige, Indonesien, Kina, Italien eller någon annanstans där jag varit serie-ensamätare. Jag har, faktiskt, inga erfarenheter som gör att jag förstår varför den amerikanska etikettexperten Charlotte Ford skriver: “However, a woman should think twice before dining alone in a bar, as she may quickly attract unwanted dinner companions.” (“21st Century Etiquette”, 2003).
Men det finns väl skäl till att många hellre tar upp mat på hotellrummet än äter ensamma ute.
En väninna i Stockholm talar om bristen på restauranger med “integritet och förståelse” för ensamätare, och håller sig till snabbmatshak eller enstaka krogar där hon lärt känna personalen och får stammisservice.
En annan Stockholmsbekant – en framgångsrik affärskvinna i sina bästa år, som gärna bränner pengar på mat och dryck – berättar upprörande historier om hur hon och likasinnade väninnor på etablissemang runtom i Europa placeras vid usla små bord, ofta intill toaletten, som för att understryka att de är där på nåder.
Sådant gör naturligtvis tillvaron som sologäst stigmatiserad. Som tur är finns sociala entreprenörer som försöker underlätta den – exempelvis genom kampanjen “Talking Tables”, som försökt uppmuntra brittiska restauranger att inrätta gemensamma bord för hungriga och sällskapssjuka ensamätare. Säg, vore inte det något för nästa Valentindag?!
GUNILLA KINN

Se även Eremit vid köksbordet.