Obama historisk som president - för andra gången

Barack Obama skriver nu in sig i historieböckerna för andra gången. Han hamnade där för evigt, när han som förste svarte amerikan nådde Vita huset. Genom att baxa igenom sin hjärtefråga, att låta sjukförsäkringssystemet omfatta fler, lyckas presidenten med en reform där hans företrädare gått bet i decennier.

Utskickat till Sveriges nyhetsredaktioner genom TT, den 22 mars 2010

Theodore Roosevelt, Harry Truman, John F Kennedy, Richard Nixon och Bill Clinton. Listan över de presidenter som velat införa en bred sjukförsäkringslösning i USA, men misslyckats, är lång och sträcker sig till 1900-talets början.
President Barack Obama kan nu istället sälla sig till Franklin D Roosevelt, som införde socialförsäkringssystemet 1935 och Lyndon B Johnson, som 1965 drev igenom Medicare och Medicaid (vårdgarantier för äldre och handikappade respektive fattiga).
Rimligen drog han en stor suck av lättnad när representanthuset igår till sist röstade igenom förslaget, med 219 röster mot 212. Det senaste året har varit motigt för Obama. Hans ledarskapsförmåga har ifrågasatts. Sjukvårdsfrågan har slukat all kraft, och det egna partiet har splittrats i falanger.

Washingtons förståsigpåare lär nu ägna mer tid åt att analysera vad reformen betyder för det politiska spelet, än för de minst 32 miljoner människor som får tillgång till bättre sjukvård.
För även om Obama, med god hjälp från representanthusets ledande demokrat Nancy Pelosi – som med lock, pock och kohandel fick ihop den nödvändiga majoriteten – kammat hem en viktig seger har sjukvårdsdebatten haft ett högt pris.
Presidenten har helt misslyckats med att få stöd från den republikanska sidan, som nu hoppas kunna exploatera att allmänheten är tveksam till sjukförsäkringspaketet och de osäkerheter som finns vad gäller dess framtida kostnader.
Obama har själv raljerat över hur det hela behandlas som en sporthändelse av kommentatorerna i kabel-TV. Men Vita huset väntas nu sätta snurr på en stor PR-kampanj för att förankra reformen hos vanligt folk – inte minst för att hjälpa de demokrater som är oroliga för att inte bli omvalda till kongressen i höst.
Bland annat lär Obamas stab försöka visa att det blir fler arbetstillfällen, i och med att fler småföretag vågar anställa folk när det blir lättare att ge dem sjukförsäkring. Jobben och ekonomin är nämligen de stora valfrågorna.
Demokraterna kalylerar nog också med att republikanerna gick för långt i att påstå att USA nu tar ett stort steg mot "socialism". Det paket som antagits har nämligen stora likheter med tidigare republikanska förslag.

Presidenten är övertygad om att det komplicerade paket som nu går igenom på sikt sparar pengar, genom att minska belastningen på akutsjukvården. Hur väl det stämmer kan bara framtiden utvisa.
Men även om Barack Obama får igenom sitt viktigaste vallöfte är det uppenbart att han misslyckats med en annan hjärtesak: att få breda uppgörelser över partigränserna.
Debatten om sjukförsäkringar försvinner knappast från agendan – men kan nu lämna plats åt andra minst lika viktiga frågor där USA har problem: budgetunderskottet, arbetslösheten, finanssystemet, immigrationen, utbildningen och infrastrukturen.

Gunilla Kinn


Sjukförsäkring obligatorisk för de flesta amerikaner

Detta innebär sjukförsäkringspaketet, som nu antas och fasas in till och med 2014:

• USA:s befintliga system – med sjukvård genom privata försäkringslösningar – byggs ut.
• 32 miljoner fler amerikaner än idag väntas få tillgång till sjukvård genom försäkringar.
• 23 miljoner ännu oförsäkrade (en tredjedel av dessa är illegala invandrare).
• statliga subventioner på 940 miljarder dollar under tio år ges, för att låginkomsttagare ska kunna teckna försäkringar.
• böter till den som inte tecknar försäkring.
• hårdare regleringar av försäkringsbolagen, som inte får neka sjuka att teckna försäkring till rimliga premier.
• barn ingår i föräldrarnas försäkringar till och med 26 års ålder.
• delstatliga “börser” för försäkringar.
• bättre avdragsmöjligheter till småföretag som ger anställda försäkring.
• skattehöjningar för höginkomsttagare.

Matbistånd i Haiti måste ske långsiktigt

Publicerad i nyhetsbrevet "Veckans Eko"/Ekolådan, vecka 5.

Haiti lär behöva hjälp med sin matförsörjning under många år framöver, skriver frilansjournalisten Gunilla Kinn som gjort flera reportageresor i landet.

“När haitier tänker på mat eller matutdelning menar de: ris, bönor, matolja, torkad torsk, sillkonserver, socker... Kanske majsmjöl och mjölkpulver.”
Så skrev den haitisk-amerikanske kulturpersonligheten Richard Morse i Port-au-Prince på nätet (www.twitter.com/ramhaiti) nyligen. Han konstaterade att distributionen av mat och vatten inte varit särskilt samordnad under katastrofens två första veckor.
Nu har hjälpsändningarna kommit igång bättre. Frivilligorganisationer och FN:s World Food Programme (WFP) skickar ut allt från energikex och vattenreningstabletter till ris och bönor, med barnhem och sjukhus som prioriterade mottagare.
Men tre miljoner människor behöver hjälp. Undernäringen i Haiti kan snabbt bli svår. Och matbistånd kommer att behövas länge. WFP har arbetat i landet i 40 år – inte bara med katastrofhjälp utan också med exempelvs daglig skolbespisning av gröt, för att barnen ska orka med undervisningen.
Häromåret figurerade Haiti i nyheterna på grund av hungerkravaller. Många hade inte råd att skaffa föda, på grund av de höga priserna. Landsbygdsbor lägger 60–70 procent av sin inkomst på mat.
Nu har hundratusentals överlevande från jordbävningen tagit sig till släktingar på landsbygden och i mindre städer, där resurserna redan är begränsade.
Den typiske haitiern är faktiskt inte en sluminvånare i Port-au-Prince, utan en småbonde som försöker hanka sig fram. Men lantbruket i det bergiga Haiti är tufft – bland annat för att åkerlapparna sedan länge är magra på grund av erosion, i sin tur en följd av att människor huggit ner det mesta av skogarna för att få bränsle. Så fort det regnar sköljs mer jord bort.
Dalgångarnas risbönder kan heller inte konkurrera med importerat, amerikanskt ris. Och i början av 1980-talet tvångsslaktades hundratusentals friska kreolgrisar, sedan amerikanska myndigheter befarat att den svininfluensa som drabbat en del haitiska djur skulle spridas till USA. Ersättningsgrisarna, som de flesta fattiga i och för sig knappt hade råd att köpa, var av en ras som inte alls klarade klimatet. På så vis förlorade mängder av familjer den “spargris” de haft som buffert för mat eller skol- och sjukvårdskostnader. Sedan dess finns en inbyggd skepsis mot USA hos många.
När återuppbyggnaden till Haiti nu planeras måste det handla inte bara om Port-au-Prince och de andra skadade städerna, utan också om hur livet på landet ska bli drägligt och hur jordbruket ska fungera bättre.
Gunilla Kinn

Mer information
http://www.wfp.org/stories/haiti-10-hunger-facts
http://mercycorps.org
http://www.oxfam.org
http://www.foodforthepoor.org

Hässelby, Haight Ashbury, Highway 29 och Hinseberg

Annika Östberg Deasy satt 28 år i amerikanskt fängelse för två mord hon var delaktig i 1981. I förra veckan flyttades hon till Sverige. Den historien är tämligen välkänd numera, men få känner till svenskans livsöde och hur hon en gång hamnade i USA. SvD har kartlagt Annika Östbergs liv från Furusundsgatan på Gärdet till cellen på Hinsebergs kvinnofängelse.

(Några smärre ändringar – tillägg och förtydliganden – jämfört med den i SvD publicerade versionen. Läs mer här.)

En dimmig natt i början av maj 1981 befann sig två narkomaner på en desperat vansinnesfärd på Highway 29 norr om San Francisco. Hans namn var William “Bob” Eugene Cox, hennes Annika Maria Deasy.
De var inte gifta men levde sedan några månader tillsammans i Stockton, en industristad i norra Kalifornien. Deras förhållande var destruktivt, tillvaron handlade mest om att få tag på pengar till kokain (han) eller heroin (hon); ofta med hjälp av checkar utan täckning. Båda hade varit narkotikaberoende sedan 14 års ålder.
Ingen av dem hade körkort – men flydde i en vit Chevrolet, efter att ha besökt hennes langare. Kanske kunde de ta sig till Kanada. I vilket fall som helst måste de bort, för ett drygt dygn tidigare hade Bob Cox kallblodigt skjutit ihjäl en man i Stockton.

“Hej, det är Ann, vi har varor till dig. Vi har kött. Har du trehundra dollar så levererar vi.”
Ungefär så löd samtalet till Joe Torre, en 58-årig man som Annika Deasy kände och som ville köpa kött billigt till familjens krog. Den 30 april möttes de på uppgjord plats. Men det blev tjafs om betalningen. Torre hade bara hundra dollar. Plötsligt avlossade Bob Cox skott med sin Smith&Wesson-revolver så att mannen dog.
Hon hade aldrig tidigare sett någon bli ihjälskjuten; han hade ett förflutet som våldsbrottsling, soldat och fängelsekund i Turkiet. Chockad och med stark abstinens gick Annika Deasy med på att dra.
Torres stulna kreditkort kom till nytta när de behövde äta; sedlarna de fått räckte till en heroinfix, valium och vodka. Oron och chocken ville ändå inte släppa. Men innan de kunde sticka från Kalifornien ville Annika Deasy ta farväl av sin snart elvaårige son Sven, som då bodde med sin pappa i ett hus i Lake County.
Fast var? Paret hittade inte i mörkret. De började gräla, han körde av vägen och hon försvann in i skogen för att kissa. När Annika kom tillbaka inträffade det som skulle bli helt avgörande för resten av hennes liv.
Chevan hade fått punktering, och en 35-årig polis stannade för att hjälpa till. Han hette Richard Helbush och var på väg hem efter avslutat pass. Men Bob Cox måste ha trott att han var ute efter Torres' rånmördare, för i panik sköt han även Sergeant Helbush – med fyra skott. Nu var han en dubbelmördare – som dessutom tog till polisbilen för att fly, med Annika Deasy vid sin sida.
En vägpatrull hann upp paret, och det utbröt en eldstrid som ledde till ömsesidiga skador. Hon hjälpte honom att ladda om vapnet, även om hon inte riktigt lyckades. Det hela slutade med att Cox&Deasy fördes till häktet i Lakeport.

Och där ändade livet helt och hållet för Bob Cox, som en dag hängde sig med ett lakan i cellen. Annika Deasy fick nu ensam svara för de båda morden.
Hennes småkriminella bakgrund var knappast förmildrande. Hon hade en rad villkorliga domar i bagaget: langning, kontokortsbedrägerier och ett dråp som hon 1974 tagit på sig skulden för, enligt uppgift för att hjälpa en pojkvän.
Det värsta i omgivningens ögon var att en av de ihjälskjutna var en vänlig polis.
Annika Deasy kände en enorm moralisk skuld dels för att ha fixat mötet med Joe Torre i Stockton, dels för att hon sedan velat söka upp sin son – alltså för att hon försatt paret i den situation som ledde till morden. Men någon mördare ansåg hon sig själv inte vara, även om hon knappast försökt stoppa Cox.
– Han var kallblodig, en mördare till naturen. Han verkade veta precis vad han sysslade med. Men hon var delaktig. De flydde ju tillsammans, från mordet på Torre, säger Don Anderson – en av de poliser som kom till platsen och grep paret; idag försvarsadvokat i Lakeport.
– Hon hade kunnat sticka men det gjorde hon inte. Istället hjälpte hon till att distrahera, så att han kunde skjuta. I mina ögon gör det också henne till “cop killer”, polismördare.
Don Anderson berättar att han lång tid efter skottlossningen blev paranoid och extra orolig för sina barn. Han och hans kolleger hånades av vissa Lakeportbor, för att de inte genast skjutit ihjäl polismördarna.
– Värst var det för sheriff Bill Bloomquist. Han tog pikarna om att ha misslyckats hårt, gick ner sig i alkoholism och dog för tio år sedan.
Anderson, Bloomquist... Det finns en hel del amerikaner med svenska rötter i norra Kalifornien. Åklagaren som senare kom att förhandla om påföljden med Annika Deasy hette Steve Hedstrom. Men det svenska arvet är så pass avlägset att Don Anderson inte tänkt på sammanträffandet.

För Deasy själv är ju tvättäkta svenska, i Sverige mest känd med sitt flicknamn Annika Östberg. Ungefär 15 år före pojkvännens avrättningar av Torre och Helbush kom hon med sin mamma till USA och behöll ständigt sitt svenska medborgarskap. Det skulle så småningom komma att rädda henne – även om det dröjde hela 27 år.

Eftersom det rörde sig om två mord, varav ett på en polis, kunde dödsstraff komma ifråga – eller livsstids fängelse utan chans till överklagande. Den advokat Annika Deasy fick rådde henne att ingå en uppgörelse (plea bargain) med åklagaren, vilket ledde till domen “25 år till livstid” för mord.

I augusti 1983 kom hon till California Institution for Women, ett kvinnofängelse i ökenlandskapet öster om Los Angeles. Hennes långa vistelse där och hennes kamp för att få flyttas till en svensk anstalt har skildrats ingående av ett stort antal svenska medier. Men hur kommer det sig att Annika Östberg alls hamnade i Stockton? Det berättas mer sällan. Vägen dit gick via några lyckliga och en lång rad olyckliga omständigheter.

Hon föddes 1954 i Stockholm, växte upp på Gärdet och i Hässelby, och tillbringade somrarna hos släktingar i Söderhamn. När hon var fyra år gammal skildes hennes föräldrar, och några år senare gifte hennes mamma om sig med en välbärgad amerikan. Mor och dotter flyttade till hans hemstad, St Louis i Missouri mitt i den amerikanska mellanvästern.
Men den tystlåtna svenska flickan kände sig udda och oönskad, både hemma hos styvpappan och i skolan. Snart blev det en klyfta mellan Annika och mamma Maj-Britt, som ville vara lojal med sin man och de två småsyskon som snart kom. Den klyftan vidgades ju mer Annika revolterade. När hon inte tilläts träffa sin tio år äldre pojkvän rymde de båda till San Francisco i Kalifornien. Annika var bara ett barn – 13 år, men såg äldre ut och drogs snabbt in i hippiekretsarna i Haight Ashbury.

Detta var 1967, då The Summer of Love bar på löften om en fri och sorglös, kosmisk tillvaro. Annika hittade äntligen en gemenskap, och gav sig hän med flower power, sit-ins, kollektivboende, konserter, rårisgrytor, psykedeliska mönster och droger som LSD och marijuana.
Men redan som 14-åring var hon heroinberoende. Som 15-åring blev hon gravid, och snart tvingades hon prostituera sig för sin försörjning. Mamma Maj-Britt hemma i Missouri fann sig i att hennes man inte lät henne leta upp sin dotter.
Vid den här tiden var Annika Östbergs liv en räcka av upplevelser, men också av mindre lämpliga pojkvänner. För att ge sin lille son en tryggare tillvaro valde hon att gifta sig med en lastbilschaufför och leva Svensson-liv i ett småhusområde i Stockton. Annikas man hette Brian Deasy, och så fick hon sitt amerikanska namn.
I flera år anpassade sig Annika Deasy till det trista hemmafrulivet för Svens skull, men längtade efter det dynamiska San Francisco. När Brian förälskade sig i hennes väninna och begärde skilsmässa rämnade den trista men trygga tillvaron – och när Annika mötte Bob Cox gick det som sagt snabbt utför.

“Någon Eleanor Roosevelt är jag inte – bara en vilsen och rörig narkoman”, säger Annika – med en skådespelerskas röst – i Tom Alandhs filmporträtt av henne.
“Hon var väldig ung, väldigt missledd och extremt intelligent”, säger Susan Jordan, den första av flera försvarsadvokater.
Åklagarna har dock målat en annan bild av Annika Deasy. I det förhör om villkorlig frigivning som hölls 2005 – avslogs – försöker en av dem att få det till att det egentligen var hon som höll i pistolen när Helbush sköts ihjäl (stämmer ej med utredningen).
Det finns helt enkelt många bilder av den idag 55-åriga svenskan. De hänger samman med hur man själv ser på brott och straff, på skuld och försoning. Om hon är ett offer för olyckliga omständigheter eller en förslagen förövare – eller både och – ligger delvis i betraktarens ögon. Men hade Bob Cox inte tagit sitt liv hade efterspelet rimligen blivit helt annorlunda för Annika Deasy.

Richard Helbushs döttrar, som var sju respektive tio år när han dog, vill inte ge intervjuer. Men i det förhör om tidsbestämning av straffet som hölls på California Institution for Women i fjol , i regi av Board of Prison Terms, läste Tara Salizzoni upp ett brev från sin yngre syster Dana McEvoy:
“På grund av dig har jag inte kunnat träffa eller tala med min pappa på 27 år. Jag har begränsade minnen av den tid vi tillbringade med varandra, för jag var så liten när du mördade honom. (– – –) Men jag kommer ihåg hur det var att vara sju år och sitta på en begravningsbyrå med min far i en öppen kista framför mig. Jag minns hur det var att stå vid graven och höra ljudet av gevär och trumpetstötar. Jag tycker inte att någon sjuårig flicka ska behöva ha det som sista minne av sin far.”

På mötet i fjol bestämdes att Annika Deasy behövde mer tid för att få insikt om sina gärningar. Det blev det fjärde avslaget. Nämnden som avgör straffens tidsbestämning ansåg att att hon minimerar sin inblandning och inte visat tillräcklig ånger, trots otaliga ursäkter. Goda vitsord för deltagande i fängelsets alla rehabiliteringsprogram vägde mindre.
Hennes försvarsadvokat – fram till förra veckan – tror att det hade tagit honom minst fem år till att få ut henne från fängelset, om inte den svenska regeringen fått fram en flytt till Sverige och Hinseberg.
– Jag vet inte varför det skedde just nu. Det var förmodligen en blandning av den juridiska processen, politiska påtryckningar och att Kalifornien behöver skära ner på sin fängelsepopulation, säger Ashok Ramani , vars advokatbyrå i San Francisco jobbat gratis med ärendet i fem år.
– Annikas fall är intressant, för det visar verkligen hur man ser på bestraffning och rehabilitering i Kalifornien numera. Det är mycket sällan man ser en fånge som lyckats förändra sitt liv och sin person så genomgripande som hon gjort. Ändå tog det 27 år innan det räckte, för att få flyttas till Sverige. Allt fokus i nämndens bedömning har varit på det förgångna. Det beror mest av allt på att det gäller ett polismord.
Inte bara svenskar utan även flera amerikaner har engagerat sig i Annika Deasys öde. En av dem är Lewis Dolinsky, mångårig journalist på San Francisco Chronicle. Han fick av en slump höra talas om fallet för tio år sedan, och har sedan dess följt och granskat det samt lärt känna Annika. Han har läst alla handlingar, besökt Lakeport och talat med många inblandade – men valt att inte skriva något för att skydda henne. Han har heller inte velat uttala sig offentligt, förrän nu:
-- Jag förringar verkligen inte hennes kriminella förflutna. Men under sin långa tid i fängelset har hon förändrats otroligt mycket. Det är faktiskt ett hjältedåd att ha klarat det.
– Som människor förväntas vi tro på att det är möjligt att sona och gottgöra sina synder. Annika har blivit en ansvarsfull människa, som numera är värd all beundran.
Gunilla Kinn

Källor:
• “Sorgfågel; Annika Östberg berättar om sitt liv” av Lena Katarina Swanberg (Bokförlaget DN 1999)
• “Annika -- ett brott, ett straff, ett liv”, dokumentärfilm av Tom Alandh (SVT 1999): del I och del II
• protokoll från förhör med Board of Parole; California Institution for Women (18 september 2008)
• intervjuer
• tidningstexter
• samtiden.com – Brott och Straff – Annika Deasy, myt och verklighet I och Brott och Straff – Annika Deasy, myt och verklighet II

Journalisterna gör inte sitt jobb med Gömda

Piratförlagets spinnande om att allt handlar om vilka ord som borde ha stått på omslaget av "Gömda" tycks ha funkat. Hittills har medierna varit usla på att följa upp alla uppslag och avslöjanden i Monica Antonssons bok "Mia; Sanningen om Gömda", skriver frilansjournalisten Gunilla Kinn.

"Jag är ingen räv", sade Liza Marklund i TV4:s intervju på söndagen. Förvisso inte – men nog har hon ett koppel rävar bakom öronen.

Svaren hon gav gled rejält på sanningen på flera punkter – och konversationen med reportern Anders Pihlblad kom till stor del att handla om hur det känns att vara drevdrabbad.
Förvisso har Liza Marklund varit hårt ansatt. Men få "drev" har dels så länge underblåsts av arrogans från de ifrågasatta (även romanernas "Mia" samt förlagen), dels varit så fokuserade på sakfrågor. Jag har tagit del av det mesta i denna soppa sedan november, och påtagligt har varit den relativa frånvaron av osakliga personpåhopp.

Problemet har snarast varit att många reportrar inte varit tillräckligt initierade för att följa upp svaren kritiskt, samt att begränsad tid och plats inte medger att alla frågetecken rätas ut. Medieutrymme har istället till icke ringa del ägnats texter om "drev" och "avundsjuka", vilket rimligen bara är stickspår – av en lika ohelig som oväntad allians av machomän och radikalfeminister. I kommentarerna märker man direkt vilka som läst böckerna, och vilka som skriver eller uttalar sig ändå.

Den som ändå vill fokusera på häxjakt och näthat bör naturligtvis ta upp att detta i flera månader även drabbat Monica Antonsson.

Dramat innehåller för många aktörer och komplicerade turer för att bli begripligt. Medierna reducerar dessutom allt till "en boxningsmatch" eller "ett bråk" mellan Marklund och Antonsson. Liza Marklund har porträtterats med bilder där hon ser pressad ut och förväntas "be om ursäkt", fastän det människor snarare hoppats på är en förklaring av hur det kunde bli som det blev. Uppenbarligen har hon aldrig räknat med att romanfiguren "Mia" skulle börja leva sitt eget liv efter Gömda och Asyl.

PR-strategin från Piratförlaget på sistone har uppenbart varit att vända sig till de många som inte haft tid och ork att följa alla turer, och att strunta i alla initierade. TV4-intervjun visar tyvärr att spinnet än så länge funkat. Jag ska ge tre exempel:

1. Reportern lät Marklund säga att "Luis" frikändes för mordförsök på Osama Awad – i grunden tycks detta handla om ett svartsjukedrama – utan att sedan nämna att han ju dömdes till ett års fängelse för grov misshandel (genom att han körde på rivalen med bil).

2. Marklund nämnde att kammarrätten slagit fast att "familjen Eriksson" var hotad. Dock nämnde hon inte att målet 1994 inte gällde detta, utan en överklagan av en socialbidragsansökan – som avslogs, och i vilket det slogs fast att skyddsbehovet, enligt den sociala myndighet som utrett saken, kunde tillgodoses i Sverige.
Bilden blir direkt lögnaktig, när det framställs som om uppemot hundra myndighetsrepresentanter ansåg att familjen var så hotad att de måste lämna landet. (Handlingarna från läns- och kammarrätt för en korrekt bild.)

3. Elisabeth Hermon och hennes familj drev ett skyddsboende, Stiftelsen Trossen, som i början av 90-talet hjälpte en mängd hotade kvinnor i södra Stockholm. Det krossades när Liza Marklund och Mia Eriksson i ohelig allians felaktigt utmålade henne som bluff och bedragerska, i en serie stort uppslagna artiklar i Expressen 1992. Trots att Marklund redan 1993, genom ett brev från Åklagarmyndigheten i Huddinge, fick veta att det inte fanns några som helst belägg för bedrägeri bygger hon vidare på det falska temat i både fakta och fiktion – i Asyl 2004 samt i boken och filmen Paradiset.
I TV4-intervjun kom Marklund undan med att vagt utmåla Hermon som en kvinna med personliga problem, istället för att förklara varför hon själv i 16 år hävdat att bluffanklagelserna stämmer. Det hela framstår som synnerligen cyniskt.

Allt detta hade kunnat undvikas, om Anders Pihlblad bollat intervjufrågor med sin TV4-kollega Annika Widebeck – en av få journalister som genom självständig research och gediget fältarbete i Oxelösund satt sig in i vad denna soppa egentligen handlar om.
Men Widebeck fick inte ens veta att någon reporter skulle skickas till Marbella, än mindre dela med sig av sin kunskap. Det är anmärkningsvärt!

Den mediekonsument som försökte förstå det hela genom att se på SVT:s Debatt i torsdags blev knappast klokare. "Mias" förre fästman Osama Awad, i Gömda känd som "Mannen med de svarta ögonen", skulle få komma till tals. Men programmakarna hade uppenbarligen inte talat tillräckligt med honom i förväg, och i direktsändning förstod han inte alls den underliga frågan om att han skulle ha "piskat på" sin fästmö.
Dessutom förväntades han bemöta anklagelser om att han skulle ha deltagit i fruktansvärda händelser i Libanon, trots att han då inte ens varit i landet. Han har aldrig kunnat ta del av hur vidrigt han och hans vänner beskrivs av sitt ex Mia i Gömda, eftersom han knappt kan läsa svenska. SVT Debatt borde ha gjort ett mycket bättre jobb med att förbereda detta - men visade varken tittarna eller Osama Awad respekt med de handikappande språkproblemen.

Kanske var det därför tittarna inte heller fick veta att Osama Awad inte fått träffa sin äldsta dotter på 20 år. Vi som läst Monica Antonssons bok, och vi är inte särskilt många, ser att en av tragedierna i hela denna härva är att Mias andra barn "Emma", idag 22 år, först tycks ha vuxit upp i tron att hennes styvpappa var hennes far, sedan (från 15 års ålder) i vanföreställningen att hennes riktiga pappa är en våldtäktsman, psykopat, krigsförbrytare och mördare. Det vill säga, den "politiska sanning" eller "Mias sanning", som står att läsa i Gömda.
Liza Marklunds roll i skapelsen och upprätthållandet av Mias familjemyt – en del av hennes politiska projekt – är ännu oklar och kan gott belysas.

Mias äldste son Micke, som till skillnad från halvsyskonen inte vuxit upp med sin mamma och styvfar i Chile och USA utan med pappa och styvmor i Oxelösund, har tvingats leva i skuggan av sin mammas alla böcker sedan 1995.
Men när hans historia nu äntligen börjar komma fram bidrar medierna till att fortsätta förringa hans existens. I Debatt satt Micke intill Osama Awad (som hon så sent som i augusti i lanseringsintervjuer påstod fortfarande hotar hennes familj). Han syntes alltså på första parkett i TV - men Debatt-gästerna hade instruerats att inte ens nämna hans närvaro. Jag antar att det skulle ha komplicerat dramaturgin för mycket.
När Aftonbladet så skrev om Micke valde tidningen att maskera hans namn och ansikte. Men Mickes föräldrar var aldrig gifta. Eftersom han och "Mia" ju inte haft samma efternamn så kan hennes identitet rimligen inte spåras, även om medierna låter honom framträda som han vill - med både efternamn (Hjortsberg) och ansikte.
Micke ska ha fått veta att det var "för hans egen skull". Notera att detta är en man på 26 år, som knappast behöver skyddas som ett litet barn av Aftonbladet. Det är även orimligt ifall hans mors – på oklara grunder – skyddade identitet ska styra hans möjligheter att synas i medierna och ge sin bild av sanningen.
Enligt uppgift ville Micke även bemöta sin mammas familjs uppgifter i Expressen i fredags, och ringde tidningen för att få gå i svaromål. Efter övervägande nekade Expressen honom detta.
Om och om igen har Liza Marklund påstått att Monica Antonsson underlåtit att intervjua "Mias" anhöriga och mest förlitar sig på två ex-pojkvänner – men nämner aldrig att sonen Micke är en av huvdpersonerna i "Mia; Sanningen om Gömda". Medierna bör inte bidra till att fortsätta förminska honom!

Stundtals känner sig läsaren av Monica Antonssons bok som rena rama fluktaren in i röriga sociala förhållanden i det tidiga 90-talets Oxelösund. Men skildringen är tänkt som korrigering av Marklunds präktiga men falska medelklassbeskrivning i "Gömda".
Och alla som läst boken – jag har gjort det två gånger – förstår att det ännu finns många stenar att vända på. Antonsson bjuder på många spännande uppslag, och har många gånger sagt att hon gärna ställer sitt material till förfogande – för reportrar som vill fortsätta grävandet och har bättre resurser än vad hon haft.
Uppföljningsmöjligheter finns i såväl Oxelösund som i USA – samt förstås i Stockhom. Journalistskrået – som i denna fråga verkligen utmanats av nätets initierade amatörer - har anledning att jobba på sin trovärdighet, och inte enbart fastna i förvisso viktiga och intressanta diskussioner om genrer och sanning.

Medierna behöver inte jaga vare sig Liza Marklund eller "Mias" familjer. Men de bör på allvar rannsaka hur de och olika politiska aktörer i alla år köpt den bild som presenteras i Gömda - att myndigheterna inte klarar att skydda svenska kvinnor från våldsamma män från Mellanöstern - som både sann och generell.

Vad mer bör göras? Elisabeth Hermon måste få komma till tals mer. På det seminarium som magasinet Neo arrangerade i tisdags (och som jag ledde) talade hon glasklart om hur hopplöst det är för en medieskadad individ att få upprättelse. Hennes story är så bra, att jag trodde att många av de journalister som fanns på plats genast skulle boka tid för intervju om hur hennes liv förstördes av allt som följde på Expressens publiceringar 1992. Men hittills har det inte skett.
Liza Marklund bör uppfylla det löfte hon gav till P1-programmet Medierna i våras och försöka plocka fram de belägg hon påstod sig fortarande ha - på vinden - för att Hermon var en bluffmakerska. Kan hon inte det, bör hon förklara varför hon torgfört detta i 16 år.

Något annat som reportrar gott kunde undersöka ifall det verkligen stämmer är Monica Antonssons uppgifter om att "Mia Eriksson" i skydd av sin sekretess fortfarande får sjukpenning och sjukbidrag utbetalat i Sverige – trots att hon i ett decennium varit bosatt i USA, och rimligen med royalty-pengarna från böckerna på banken.
Den historia som i "Gömda" angetts som "bekräftad i hundratals dokument hos svenska och utländska myndigheter, såsom domar i tingsrätt, hovrätt, länsrätt och kammarrätt, akter hos socialtjänsten i ett flertal kommuner, polisrapporter, journaler på medicinska och kirurgiska kliniker, rättspsykiatriska undersökningar, akter hos Statens invandrarverk, flera försäkringsbolag samt en rad svenska och utländska advokater, regeringsbeslut och dödsattester" har alltså nu reducerats till att vara "Mias sanning", enligt Liza Marklunds framträdande i TV4. Att Piratförlaget ens har mage att tala om nytryck är obegripligt.
För dem som hittills drabbats av dess existens – främst Micke Hjortsberg, "Emma", Elisabeth Hermon och Osama Awad – gör det naturligtvis ingen skillnad hur den rubriceras på omslaget. För dem är Gömda "baserat på en falsk historia" som skadat många personer – och alla som läser Monica Antonssons bok inser detta.

Gunilla Kinn

Livsmedelslobbying mot Vita huset

Förväntningarna på USA:s näste president är skyhöga. Bland de grupper som nu hoppas på Barack Obama finns debattörerna för livsmedelskvalitet.

Publicerad i Veckans Eko/Ekolådan, 2/2009

– Kampen för bättre mat är en moralisk fråga! Och något som presidenten faktiskt måste ta tag i, innan det är för sent.
Alice Waters talar som en brinnande aktivist, och det är just vad hon är.
I 37 år har hon drivit Chez Panisse – en Kalifornienkrog som fått världsrykte, och där generationer av kockar och gäster lärt sig uppskatta färska, närodlade råvaror. Men nu har Waters lämnat kastrullerna, för att på heltid ägna sig åt den politiska hetluften några år. Måltavlan: det nya presidentparet.
– Det märks ju att Barack och Michelle Obama bryr sig om vad de och barnen äter! De tycks ha förstått diskussionen om matkvalitet, säger hon bestämt.
Debatten om jordbrukspolitik, livsmedelshantering och kost har, precis som i Sverige, blivit intensiv i USA.
Kockar som Dan Barber (Blue Hill) och Danny Meyer (Union Square Café), författare som Eric Schlosser ("Fast Food Nation") och Michael Pollan ("In Defense of Food") samt nutritionister som Marion Nestle (New York University) sprutar ur sig debattartiklar och böcker. Det finns en hel del lokala initiativ – som när barn får besöka bondgårdar eller odla grönsaker.
Men själva tycker debattörerna inte att de får genomslag, bortom enstaka texter i elitmedier som New York Times. Motkrafterna – snabbmatskedjor; kemi- och livsmedelsindustrin – är starka, och efter decennier av industritillverkad, näringsfattig mat har amerikanerna vant sig vid tomma kalorier.
– Medierna skriver bara när det varit något dramatiskt fall av förgiftning, fnyser Alice Waters.
– Men det är de goda exemplen som behöver lyftas fram!
Hon och andra aktivister har skrivit till herr och fru Obama för att erbjuda sina tjänster som matpolitiska rådgivare.
"Ni har en unik möjlighet att sätta tonen för de förändringar som behöver göras vad gäller de sätt på vilka USA skaffar sin mat. Det rena och hälsosamma med er valrörelse kan gott få en parallell i ren och hälsosam mat på USA:s mest synliga och symboliska adress: Vita huset", stod det i brevet.
Hillary Clinton och Laura Bush har förvisso sett till att representationsmaten varit någorlunda hälsosam, och Vita huset har redan en liten ekologisk köksträdgård. Men Alice Waters menar att matkvalitet måste bli något mer: regeringspolitik. Hittills har det mesta drivits av eldsjälar på gräsrotsnivå.
– Det vore oerhört symboliskt om Vita huset började återupprätta USA:s gastronomiska arv. Bra mat ska inte vara lyx, utan en rättighet.
Barack Obama har ännu inte gett mataktivisterna någon respons. Tyvärr gör nog finanskrisen samt andra oroshärdar att han får svårt att fokusera på amerikanarnas matvanor. Men livsmedelskvalitet skulle kunna bli en av de frågor Michelle Obama tar sig an som First Lady. Hon har en stående inbjudan till Chez Panisse.
Gunilla Kinn

Denna artikel om mat- och jordbrukspolitik, som New York Times publicerade under valrörelsen i höstas, har cirkulerat flitigt bland livsmedelsaktivister i USA:

Tiotusentals gräsrötter pratar politik i USA

Linda Prine (på pallen) är läkare men också aktiv i miljörörelsen i New York. Under Barack Obamas kampanj upplät hon sin lägenhet till volontärer som kom dit för att ringa till tveksamma väljare i andra delar av USA tillsammans.
Denna lördagseftermiddag har en grupp Obama-anhängare samlats hos henne för att diskutera vad de vill göra av kampanjtemat "Yes, we can!". Louisa Gilbert, med en bärbar dator i knäet, för protokoll och ser till att deltagarnas synpunkter vidarebefordras till Obamas stab.

New York (TT)

Barack Obamas valkampanj växte till en folkrörelse, som fick miljoner medborgare att engagera sig. Idén är att fortsätta förankra politiken bland dem även efter valet. Tusentals vardagsrum över hela USA blev i helgen arenor för politiska samtal.

– Det här är otroligt – när träffade ni främlingar hemma hos någon och pratade politik senast?
Louisa Gilbert, som är socialarbetare, gör en paus i sina mötesanteckningar och ser ut över den grupp som samlats i Linda Prines vardagsrum, sent på lördagseftermiddagen.
De är ett 15-tal människor, i åldern 35 till dryga 60. De flesta bor på Manhattans Upper West Side, ett av de områden där Obama har extremt högt stöd – men har aldrig förut träffats. Vin, vatten, majschips och druvor skickas runt, och var och en talar om de frågor de engageras mest av.
USA:s energiberoende, kriget i Irak och New Yorks gammalmodiga lokaltrafik blir föremål för livlig debatt – men en allmän sjukvårdsförsäkring för alla amerikaner står högt på de flesta deltagarnas politiska önskelista.
– Frågan om hur sjukvården ska finansieras har varit så dominerad av försäkringsbolagens lobbyister, säger Linda Prine som själv är läkare.
– Jag tror att det måste finnas ett starkt tryck från oss gräsrötter för att det ska bli någon förändring. Människorna runt Obama kollar på bloggar och nätverk som "Läkare för Obama" för att se vad folk talar om.
Nästan alla bidrar aktivt med åsikter och idéer – och Louisa Gilbert skriver ner allt till en rapport till Vita husets tillträdande stab. Detta är bara ett av tusentals liknande möten i helgen.

Folkrörelse
USA:s blivande president framställs ofta som en kändis (av belackarna) eller en Messias-figur (av anhängarna). Medierna har fokuserat på hans unika personliga bakgrund.
Fast Barack Obama försöker utveckla det han arbetade med i 25-årsåldern; att hjälpa människor i Chicagos fattigare stadsdelar att själva organisera sig och påverka. Vilket i sin tur har sin bakgrund hos Saul Alinsky – en legendarisk gräsrotsaktivist i efterkrigstidens Chicago, som inspirerat många ideella organisationer.
"Yes, we can!"-temat i Obamas kampanj visar att det hela är tänkt som en folkrörelse. Men frågan är exakt hur det engagemang som miljoner amerikaner visat kan kanaliseras.

Lokala frågor
Svaret vet ingen än. Men hans stab har talat om att människor som känt att de kunde påverka presidentvalet nu kan gå vidare med lokala frågor.
"Det ligger i Obamas intresse att hålla igång sitt nätverk – för återvalskampanjen 2012, för att få hjälp att styra landet, och för att skapa en långsiktig, strukturell fördel för Demokratiska partiet", enligt Harvardprofessorn David Lazer.
De som samlats i Linda Prines lägenhet är oroliga för att mötet inte ska leda någonvart, men bestämmer sig för att ses igen om några veckor. De tänker kontakta inte bara Obamas stab, utan även sina lokala senatorer, kongressmän och medier.
– Jag är glad att valrörelsen liksom fortsätter, säger Anita Tierny, som befarar att Barack Obama likt så många presidenter hamnar i en bubbla utan verklighetskontakt.
– Men hittills känns det som att han faktiskt bryr sig om vad människor tycker.
Gunilla Kinn/TT


"Brainstorming" för sjukvårdsförsäkringar

"Change is Coming", "förändring på väg", var temat för de tusentals småmöten som Barack Obamas stab initierade i helgen, men som organiserades av frivilliga. Idén är att fortsätta utnyttja kampanjens databas med anhängare.
"Om jag ska försöka få igenom en reformering av sjukförsäkringar i Washington är det oerhört kraftfullt att vi på en e-postlista har tio miljoner människor, som är beredda att vara aktiva och informera sina vänner, grannar och kolleger om frågan", säger Obama i en färsk intervju i magasinet Ebony.
Den komplicerade frågan om sjukvårdsfinansiering står högt på USA:s politiska agenda. Den tillträdande hälso- och sjukvårdsministern Tom Daschle sade i fredags att han uppmuntrade folk att delta i helgens möten för att bidra med idéer, och planerar även att ordna andra former av "brainstorming" för just detta. Hittills har gensvaret varit mycket större än han hade förväntat sig.

På tur med Manhattans Mulle

Publicerad av Veckans Eko/Ekolådan, nummer 50/2008.

Inte nog med att Central Park är New Yorks gröna lunga – det är också ett skafferi fullt av godsaker. Steve Brill leder turer där deltagarna får lära sig leta ätliga rötter, bär och blad mitt på Manhattan.

– Se upp med var ni sätter fötterna så att ni inte kliver i middagen! ropar Steven Brill glatt när ett 30-tal personer sprider sig över en glänta med vild-gräslök.
Han kallar sig för Wild Man, ett varumärke för de vandringar han leder i parker och strövområden i New York med omnejd.
– Det började för mer än 25 år sedan med att jag träffade grekiska kvinnor som plockade blad i en park. De visade mig hur de använde dem i sin matlagning, berättar han, som sedan lärt sig mer och mer om vad som är ätligt i det vilda.
– Det här är kunskaper som vi amerikaner tappat. De botaniker jag träffat vet inte mycket om växternas kulinariska egenskaper. De skulle knappt känna igen ett kök om det så ramlade över dem!
Men den smått excentriske Steve Brill – som är vegan – har plockat och provlagat så mycket svamp, blommor, bär, blad, nötter och rötter att han kunnat ge ut ett riktigt praktverk, The Wild Vegetarian Cookbook (2002).
– Jag skulle tro att en tiondel av den mat min familj äter är sådant vi själva samlat, säger han medan han mumsar på några blad svinmålla.
Under vandringen drar han flera recept på hur man kan använda parkens växter till stuvningar, sallader eller te. Att odla hemma är han däremot inte alls lockad av. Nej, vilt ska det vara – och i Central Park finns så mycket av den varan att de flesta deltagare kan fylla sina medhavda plastpåsar, trots att det nästan är vinter.
Och nog känns det märkligt att vistas mitt i “vildmarken” (nåja, anlagd sådan), med skyskrapor och brusande trafik blott några stenkast bort.
Förutom svinmålla och gräslök hittar vi bland annat löktrav, hasselört, bergsyra, vildapel, nypon, gingkobär och sassafras (används som redning i New Orleans-rätten gumbo). De flesta arter har vi deltagare knappt hört talas om, än mindre ätit. Ett av de märkligaste inslagen på expeditionen är Kentucky-kaffeträdet, vars skidor innehåller stora, bruna frön som kan malas till kaffesurrogat.
– Vid 81:a gatan växer det fantastisk ostronmussling, säger Steve Brill.
– Det finns faktiskt mer att hämta i Central Park än i skogarna i Connecticut och upstate New York – för därute äter rådjuren upp det goda.
En av deltagarna, April som jobbar på en ekologisk lantgård utanför New York City, har varit med på ett dussin av “Vildmannens” vandringar.
– Jag lär mig något nytt varje gång, säger hon.
– Det är viktigt att vi tar tillvara den lilla kunskap som finns om de här växterna. Detta är sådant som egentligen alla borde känna till.
Gunilla Kinn

Recept, fakta och information om vandringarna: www.wildmanstevebrill.com

USA: ödslighet i huskrisens spår

Stockton (TT)

Döda blomrabatter, tomma hus, lappar på dörrarna. I vissa områden i Kaliforniens inland står vartannat hus obebott.
I Stockton har tusentals familjer tvingats lämna sina hem i kreditkrisens spår. Fastighetspriserna har sjunkit med över 40 procent. Vikande skatteunderlag och sociala problem är andra följder av huskrisen.

– För fem år sedan var det tomatodlingar, majs- och vetefält här, säger Dave Harmon och blickar ut över en enorm men rätt tom parkeringsplats vid en köplada där de flesta lokaler är outhyrda.
Han är mäklare och visar runt i Mossdale Landing i närheten av Stockton i Kaliforniens inland – ett av många områden som bebyggts med överkomliga hus till familjer, som inte haft råd att köpa eget närmare kusten.
– Det var inte länge sedan här var fullt av folk varje helg. De körde hit från San Francisco, Oakland och San José för att titta på de hus som växte upp, och låneinstituten hade representanter på plats.

Övergivna hus
Nu känns Mossdale Landing ödsligt. Nära hälften av de nya husen står tomma, med bruna gräsmattor och döda blomrabatter. Skyltar visar att de är till salu eller går att hyra. På många dörrar sitter lappar om att huset tagits i pant.
– En av mina klienter var en ung vietnamesisk läkare, vars familj kom till USA som båtflyktingar på 1970-talet. När han fick jobb på sjukhuset i Stockton köpte han två hus här: ett till sig och sin fru, ett till sina föräldrar. När hans kontrakt inte förnyades i fjol flyttade de åter till Los Angeles, berättar Harmon.
– Det tog ett år att få husen sålda. Under tiden halverades priserna. Han köpte 2006 för 712 000 dollar (5,5 miljoner kronor) per hus, men fick bara ut 330 000 dollar i maj. En hemsk förlust! Men han var lättad över att få lösa sina lån.
Annars händer det att människor som inte klarar räntor och amorteringar bara lämnar sina hus. Enligt mäklarna finns det knappt något stigma längre i att få uselt kreditbetyg eller ha råkat ut för en utmätning – det har blivit så vanligt.

Få grannfamiljer
- Grannarna stack för några månader sedan. Jag har ingen aning om vart. Kanske hyr de nå't i Oakland.
Tvåbarnspappan Maurice Moren är kökschef på en golfklubb och köpte ett stort hus i Mossdale Landing för bara sex månader sedan. Han tröttnade på att det var så stökigt där familjen bodde tidigare.
– För många gangstergäng, usla skolor. Jag trivs med att det står hus tomma här, det blir lugnt och tyst.
Men han har fått köpa en hundvalp åt sjuåriga dottern Paulina för att hon ska ha någon att leka med. Det finns ju knappt några barn på gatan. Och trots att familjen Moren köpt billigt funderar han redan på att flytta.
– Jag är besviken, för de lokala skatterna har blivit mycket högre än jag trodde (8 000 dollar istället för 2 000 om året). Visst lär fler flytta in och dela på kostnaderna. Men frågan är hur många år det tar.
Kaliforniens kommuner har problem med vikande skatteunderlag, vilket leder till nedskärningar i skolor och annan verksamhet.
– De som inte dragit ännu funderar nog på det, eftersom deras lån är större än vad husen är värda. Alla som riskerar arbetslöshet är sårbara, säger Dave Harmon.

Lån utan handpenning
De kreativa finansieringsmodeller som i mitten av 2000-talet kom att komplettera vanliga bolån bär stor skuld i dramat.
– Folk tiggde och bad om sådana lån som de sett i tv-reklamen, säger låneförmedlaren Stephanie Rodriguez.
– Jag förklarade upplägget med stigande räntor och avbetalningar – men det hjälpte inte. De skulle ha sina hus genast, även om de knappt kunde lägga en dollar i handpenning. Många av de låneinstitut som nu tvingats omkull ägdes av de stora bankerna, det var en hel industri!
Även under 90-talets lågkonjunktur togs många småhus i Stockton i pant av bankerna. Dave Harmon visar runt i bostadsområdet Weston Ranch, som drabbades då:
– De utmätta husen köptes av investerare, som hyrde ut dem i väntan på stigande priser. Men hyresgästerna tog sällan hand om husen. Det blev problem med klotter, gäng, droger, brottslighet ... och Weston Ranch fick ett bestående dåligt rykte.
Mäklare, röjningsfirmor och skyltmålare har bråda dagar i Stockton, som kallats "Utmätningarnas huvudstad" i USA.
– Vi har mycket att göra nu. Alla hus som tagits i pant måste säljas förr eller senare, säger Harmon. Han påpekar att bankerna inte accepterar skambud.
– Eftersom priserna fallit har provisionen gått ner, så jag måste sälja tre gånger fler hus än tidigare. Och det är inte så kul att bara ha att göra med banker och investerare. Det är mycket roligare att jobba med människor som letar hus.

Gunilla Kinn/TT



Subprimelån knäckte låntagare

I USA finns flera federala låneprogram för att hjälpa låg- och medelinkomsttagare att köpa hus. Men beloppen är begränsade och räckte inte långt på den överhettade fastighetsmarknaden i delstater som Florida och Kalifornien.
Många låntagare som ville köpa hus – och som inte kunde få vanliga banklån – tog i stället vad som marknadsfördes som "enprocentslån". Dessa hade låg ränta till en början, bara en procent, och beloppen att betala var låga första året. Men en ökad ränta byggde sedan snabbt upp en allt större skuld, som för många blev svår att betala – och extra hopplös när husets marknadsvärde rasade i stället för att fortsätta uppåt.
När oljepriserna steg drastiskt drabbades många extra hårt ekonomiskt, eftersom de ofta tvingades pendla långväga med bil för att komma till sina jobb.
Banker och kreditmäklare tjänade i början stora belopp på de så kallade subprimelånen. Inga nya sådana utfärdas, och befintliga villkor omförhandlas ofta. (TT)


Sjunkande fastighetspriser möjliggör köp
I de enorma ekonomiska räddningspaket som nu förbereds i Washington (och Chicago) ingår stimulans till sunda kreditmarknader och hjälp till dem som riskerar att förlora sina hus, till exempel tillfälligt stopp för utmätningar och pantövertagande ("foreclosure").
Kraftigt sänkta fastighetspriser gör också att ett eget hus nu kan bli verklighet för allt fler, även till konventionella lånevillkor med en handpenning på 10–20 procent (till skillnad från subprimelånen, som knappt krävde någon handpenning alls). I exempelvis The Bay Area i Kalifornien är medianhuspriset nu på samma nivå som 2001: 375 000 dollar – en nedgång med 45 procent jämfört med oktober 2007. Nästan hälften av alla hus som säljs i området har genomgått "foreclosure". (Källa: San Francisco Chronicle)

Obama och miljöpolitiken

För nyhetsbrevet Veckans Eko/Ekolådan (48/2008).

Förväntningarna på USA:s blivande president är skyhöga – och det gäller inte minst miljö- och energifrågorna, där såväl miljöorganisationer som omvärlden hoppas på ett mer samarbetsinriktat USA.

“Gör USA till ledare vad gäller klimatförändringen” – det är en av flera punkter i miljödelen av Barack Obamas kommande regerings handlingsprogram (mer information här).
USA:s miljöpolitik väntas nu få en helt ny inriktning – efter åtta år med president George Bush, vars administration bromsat internationella klimatförhandlingar och vars parti ofta lierat sig med oljeindustrin. Miljörörelsen jublar i alla fall över valresultatet:
“Det här valet ställde de senaste 30 årens energipolitik mot de kommande 30 årens,” sade Anna Aurilio på Environment America i ett uttalande. “Från senator Obama och nedåt på valsedeln vann de kandidater som talade om en framtid med miljövänliga energislag, och väljarna förstod att det är nyckeln till en starkare ekonomi och en säkrare värld.”
Trots att ekonomifrågorna, utrikespolitiken samt sjukvårdsförsäkringssystemet lär få högsta prioritet har Barack Obama själv satt miljön högt på agendan under hela sin valrörelse. The League of Conservation Voters – en av de organisationer som betygsätter politiker ur miljöhänseende – sade bland annat om Obama att han “erbjöd den starkaste energi- och klimatplan som någonsin lagts fram av en presidentkandidat”.
I valrörelsen har det talats mycket om vikten av minskat oljeberoende och “gröna jobb”. Barack Obama har lovat att skapa fem miljoner nya arbetstillfällen i den sektor som i USA kallas “clean tech”, alltså miljöteknik. Detta ska ske genom offentligt stöd à 15 miljarder dollar om året i tio år till utveckling av bland annat vindkraft, solenergi och jordvärme. I många av de delstater som drabbats hårt av industrinedläggningar, främst i nordöstra USA, knyts stora förhoppningar till att “green collar jobs”, som att montera solcellspaneler, ska gå till arbetare som blivit av med sina “blue collar jobs”.
Andra Obama-vallöften är att minska luft- och vattenföroreningar, reducera växthusgasdrivande utsläpp kraftigt (med 80 procent till 2050), satsa på hybridbilar och att verka för att 10 procent av den elektricitet USA förbrukar kommer från förnyelsebara energikällor 2012; andelen ska öka till 25 procent år 2025.
Ifall Al Gore får en roll i Barack Obamas administration – och isåfall vilken – är ännu oklart. Ett hett tips dock är att miljöaktivisten Robert Kennedy får jobbet som chef för USA:s naturvårdsverk (EPA, Environmental Protection Agency). Den myndigheten har kritiserats hårt för att vara passiv under Bushtiden, så en sådan utnämning vore oerhört symbolisk för en nydanande miljöpolitik.
Gunilla Kinn

Amerikanska miljöorganisationer:
• Sierra Club
• League of Conservation Voters
• http://350.org
• Al Gores organisationer: http://www.climateprotect.org, http://www.repoweramerica.org, http://www.wecansolveit.org
• National Wildlife Federation

Tuff sista debatt mellan McCain och Obama

New York, TT

Båda presidentkandidaterna var på hugget i den sista TV-debatten i den amerikanska valrörelsen. Särskilt John McCain tog chansen att vara offensiv – men de snabba tittarmätningarna gav ändå Barack Obama segern.

Skattepolitik, skolpeng, sjukvårdsförsäkring, aborträtt, frihandel och energiförsörjning – de båda senatorerna fick redogöra för sin syn på en rad inrikesfrågor i den avslutande debatten.
Det blev en tät och tuff men relativt saklig diskussion, där de ideologiska skillnaderna mellan republikansk och demokratisk politik blev tydliga. McCain vände sig genom TV-kameran direkt till en hantverkare Obama träffade häromdagen i Ohio: "Joe Plumber".
–Senator Obama vill att regeringen ska bestämma vad dina anställda ska ha för sjukförsäkring. Jag vill att du, Joe, ska få göra jobbet.
Sarah Palin har gjort ett stort nummer av att hon som vicepresident vill representera vanligt folk, såsom Joe Sixpack. Denne nye rörmokare lär också synas i medierna framöver, vare sig det handlar om sjukförsäkringar eller lånekrisen.
–Joe, om du nu finns därute – med min politik får du och 95 procent av alla arbetande familjer skattesänkningar, fortsatte Obama.

Negativ valrörelse
Det hettade till ordentligt när debattledaren bad de båda senatorerna förklara det negativa tonläge som valrörelsen urartat i. John McCain menade att Barack Obama bränner en stor del av sin kampanjkassa på missvisande TV-reklam, och att det är relevant att ifrågasätta Obamas kontakter med 60-talsterroristen Bill Ayers och andra tvivelaktiga personer. Obama svarade än en gång att Ayers inte medverkar i hans kampanj, och nämnde istället de framstående individer som faktiskt är hans rådgivare – till exempel den folklige kapitalisten Warren Buffett.
När frihandelsfrågan kom upp betonade Obama att han är för frihandelsavtal, men inte på vilka villkor som helst. McCain talade om hur motståndaren vill höja skatter och begränsa handel som ingen president sedan 30-talet.
Times Mark Halperin gav McCain ett svagt A i betyg, och Obama fick ett B. I CNN:s väljarpanel fick Obama dock stöd av 58 procent av de tillfrågade, mot 31 för McCain.

McCain satsar allt på Pennsylvania

Trots att opinionsundersökningarna visar på en tydlig seger för Barack Obama där chansar John McCain på att vinna Pennsylvania – en stor, viktig delstat för båda kandidaterna.

"Vi blir viktigare för var dag som går", sade Pennsylvania-republikanernas Robert Gleason optimistiskt till lokaltidningen Morning Call. "Vi är den största "blå" delstaten som står på spel".
Pennsylvania i nordöstra USA har två liberala storstäder – Philadelphia i öster; Pittsburgh i väster – med en konservativ landsbygd emellan. Delstaten röstade nätt och jämnt blått – demokratiskt – i valet 2004.

Stor ledning
Men en rad opinionsundersökningar visar att läget inte alls är så jämnt som experterna länge spådde att det skulle bli.
Tvärtom leder Barack Obama nu stort i Pennsylvania, med 12_13 procentenheter över John McCain. Tydligen har Obama lyckats vinna många av de väljare som han i våras talade om som bittra, religiösa och frihandelskritiska vapenälskare.
Opinionsläget är mycket jämnare i Ohio, Virginia, Nevada, Florida, Missouri, Colorado och North Carolina än i Pennsylvania.
Satsar resurser
Ändå är båda partiernas kandidater på plats. I lördags höll Barack Obama fyra mobiliseringsmöten i centrala Philadelphia. Samma dag dök republikanernas Sarah Palin upp på Philadelphia Flyers hockeyrink för att sköta pucknedsläppet.
I söndags kampanjade Bill och Hillary Clinton med Joe Biden i hans födelsestad Scranton – och på tisdagen talar John McCain på ett kvinnocollege i Stor-Philadelphias utkant, där det brukar väga riktigt jämnt. McCains kampanj har 30 kampanjkontor i delstaten och tänker nu öppna 15 till (Obamas har 78).

Kan bli jämnt
Möjligen har båda lägren gjort egna mätningar som visar att valet trots allt blir jämnt – och demokraterna vågar tydligen inte ta en seger för given.
Men John McCain har få alternativ, om han ska ha chans att vinna presidentvalet. Som läget ser ut nu måste han få Pennsylvanias 21 elektorsröster för att kompensera Obamas framfart i andra delstater, särskilt sedan han slutat satsa på arbetslöshetsdrabbade Michigan.

Pennsylvania potential
–Republikanerna ser nog viss potential i Pennsylvania eftersom Obama förlorade primärvalet mot Hillary, säger David Chermol som volontärarbetar för Obama i Philadelphia.
–Nu måste de koncentrera sina resurser. I både Ohio och Pennsylvania finns många konservativa som är mot abort, och ett stort antal främlingsfientliga grupper.
John McCain har lovat sina anhängare att göra allt han kan för att vända opinionsläget – inte minst i den sista TV-sända debatten på onsdag.
Men blott en kandidat har lyckats med en sådan vändning: nämligen Ronald Reagan, mot Jimmy Carter i valet 1980.

Palin och Biden i respektfullt möte

New York, TT

Sarah Palin klarade sig väl igenom sin allra första debatt om nationell politik. Men Joe Biden ansågs ändå ha vunnit en majoritet av väljarnas sympatier, i TV-bolagens snabbundersökningar.
Enligt CBS News mätning ansåg 46 procent av de tillfrågade att Biden var bäst i debatten, medan 21 procent höll på Palin. En tredjedel tyckte att den blev oavgjord.
Mediebilden blir därmed troligen dels att Sarah Palin kommit tillbaka med besked i valrörelsen, dels att väljarna inför valet den 4 november ändå har störst förtroende för de båda demokratiska kandidaterna.

Unik debatt
Irakkriget, sjukvårdsförsäkringar, skatter, klimatet, enkönade äktenskap, vicepresidentrollen och inte minst vem som bär ansvaret för Wall Street- och bolåne-krisen. De båda kandidaterna till att efterträda Dick Cheney som USA:s nästa vicepresident fick ge sin syn på en rad frågor, under den enda TV-debatt som ordnas mellan dem.

Irak skiljefråga
"Det vore en parodi om vi skulle lämna Irak nu", sade republikanen och Alaska-guvernören Sarah Palin. Hon menade att Barack Obamas plan att börja kalla hem trupperna vore att ge upp i kriget mot terror.
Demokraten och Delaware-senatorn Joe Biden försvarade planen att USA ska dra sig ur Irak inom 16 månader, och betonade att terrorism bör bekämpas i Pakistan och Afghanistan – samt att denna fråga är en av många, där kandidaterna skiljer sig åt fundamentalt.
Biden skyllde de dåliga huskrediter som vållat finanskrisen på bristande reglering, medan Palin talade om den girighet på Wall Street som hon och John McCain vill bekämpa.

Stort intresse
Över hela USA ordnades tusentals "debate parties", sammankomster med storbildsskärmar. Intresset har varit stort inte minst eftersom Sarah Palin den senaste tiden hånats och beklagats av både demokrater och konservativa, efter svaga insater i de få intervjuer hon gett.
Men i debatten gav hon ett piggt och offensivt intryck, och de som skadeglatt hoppats på att hon skulle göra bort sig blev besvikna.
Kommentatorer i konservativa Fox News konstaterade att Sarah Palin återupprättat sitt anseende genom att ge Joe Biden en tuff match.

Artig debatt
Biden framstod som den Washington-veteran han är, men lyckades undvika att vara nedlåtande mot sin unga motståndare; Palin använde en folklig outsider-jargong.
Vicepresidentkandidaterna spelar för det mesta mycket liten roll för vem de amerikanska väljarna röstar på, utom möjligen i kandidatens egen hemstat. Sedan Palin dök upp som ett politiskt stjärnskott har experterna spekulerat om ifall denna "sanning" bör omprövas.
Barack Obamas ledning i opinionsmätningarna blir mycket svår att vända för republikanerna – men Sarah Palins debattinsats var tillräckligt bra för att John McCain ännu ska ha en chans.

/Gunilla Kinn

Debatten början på slutet av USA:s valrörelse

New York, TT

De flesta politiska bedömare i USA tycks ense om att den första TV-sända debatten mellan demokraten Barack Obama och republikanen John McCain blev jämn. Samtidigt som båda stärkte sin ställning hos de egna anhängarna återstår att se hur mittenväljarna reagerade.

"Ifall McCains uppdrag var att i den här debatten visa att han behärskar utrikespolitik och samtidigt sätta sin motståndare på defensiven så lyckades han", skrev TV-bolaget CBS News kommentator. "Och om Obamas mål var att visa att han är redo för den utmaningen, så lyckades han också med det."
Med en dryg månad kvar till presidentvalet var förväntningarna höga inför debatten. Det blev en saklig men tuff diskussion – om allt från finanskrisen till synen på diplomati mot diktaturer.

Irakfrågan skiljer
Tydligast var kontrasten mellan senatorerna i synen på Irakkriget. Barack Obama upprepade att det var feltänkt från början, medan John McCain betonade att den truppförstärkning han initierat i Irak lyckats. Med exempel visade McCain på sin utrikespolitiska gärning, och slog fast att Obama "inte fattar" och "inte har erfarenhet" – medan Obama påminde om McCains fokus på Irak, istället för Afghanistan och Pakistan.
"De löste inte frågorna i debatten, utan belyste dem snarare", skrev Wall Street Journal i en analys av kandidaternas syn på USA:s roll i världen. "Skillnaderna är reella."

Resultat: oavgjort
En hel del förståsigpåare ansåg att John McCain vann debatten på poäng – men att han borde ha fått in en knockout för att utropas till segrare. Särskilt som temat var hans säkra kort: utrikes- och säkerhetspolitik. Därmed blir resultatet oavgjort, eller kanske en halv seger för båda.
Valet anses av många bedömare handla om “för eller emot Obama” som president och överbefälhavare, och han tycks ha fått minst godkänt för presidentmässighet i debatten.
“Om McCain hade varit mer hövlig, och Obama mer stridslysten hade det varit ännu bättre”, skrev Wall Street Journal i en av många kommentarer om stil och framförande.

Obama vann väljare
Och även om McCain fick något bättre betyg av experterna i sak tycks Obama ha gått hem bland väljarna. CNN:s och CBS:s undersökningar gav tydligt, positivt utslag för Obama bland dem som sett debatten – särskilt bland kvinnliga väljare.
Sådana snabbmätningar bör tas med en nypa salt, då demokraterna är överrepresenterade – men om några dagar lär opinionsundersökningar visa effekten bland “independents”, de oberoende vars röster båda kandidaterna hoppas på.
Magasinet Time skrev att debatten var "en stor händelse i valrörelsen – början på slutet. Den behöver smältas och diskuteras i fikarummen och runt köksborden. Men loppet är ännu inte avgjort."

Åter till finanskrisen
Få bedömare blev dock imponerade av kandidaterna under den tredjedel av debatten som gällde USA:s akuta finanskris; knappast heller de tittare som drabbats av arbetslöshet och utmätning, eller inte får sina hus sålda. Båda upprepade gamla standardrepliker om skatter och egna hjärtefrågor. Men ämnet ekonomi är glödhett i USA nu och lär återkomma, inte minst i kommande TV-debatter.

/Gunilla Kinn

USA:s högsta domarkår underskattad valfråga

När USA:s näste president tar över 2009 kommer sex av nio ledamöter i Högsta domstolen att vara över 70 år. Hur John McCain eller Barack Obama vill använda sin makt att utnämna eventuella nya domare är en bubblare i valrörelsen.

"Jag vill ha en domarkår med tillräckligt mycket empati och känsla för vad vanliga människor går igenom", har Barack Obama sagt.
"Jag har min egen standard för juridisk duglighet, erfarenhet, filosofi och temperament. Chefsdomare John Roberts och Samuel Alito lever upp till den på alla sätt", sade John McCain i ett tal i våras.
Med andra ord skulle han gärna utse personer i likhet med George Bush, som 2005 nominerade dessa pålitligt konservativa domare – och isåfall skulle HD få en tydlig konservativ majoritet i framtiden.
Det synsätt som McCain hyllar är att lagen ska följas troget. Det liberala, som Obama står för, är att lagen bör tolkas enligt moderna förhållanden, även om det innebär beskyllningar om "domstolsaktivism" – som när Kaliforniens Högsta domstol nyligen tillät homoäktenskap i delstaten.

Ofta 5–4
De senaste decennierna har USA:s högsta domstol fått en alltmer konservativ profil, som ett resultat av att republikanernas dominans i politiken – men ofta väger det lika mellan de två "blocken". Flera viktiga frågor har avgjorts med en utslagsröst. Eftersom de nio domarna sitter på livstid blir varje ny utnämning viktig.
Troligen får den blivande presidenten utse minst en ny domare – kanske rentav tre. John Paul Stevens och Ruth Bader Ginsburg, två av dem som räknas som "liberala", är 88 respektive 75 år och kan mycket väl vilja dra sig tillbaka, liksom David Souter som trots sin relativa ungdom (68) sägs överväga att avgå.
Ifall McCain som president då väljer konservativa ersättare kan det påverka utslaget i en rad viktiga frågor som domstolen kan komma att hantera de närmaste åren – till exempel en ny omgång av "Roe vs Wade" (frågan om rätten till abort) och synen på religionens ställning. Obama skulle, om någon av dessa tre avgår, kunna upprätthålla nuvarande balans.

Ingen stor valfråga
Även om HD:s sammansättning tas upp i tidningsartiklar och av kandidaterna är det inte en av de stora frågorna i valrörelsen. De flesta väljare berörs mer av bensinpriser, kreditkrisen och andra plånboksfrågor. Irak och kriget mot terror diskuteras också mer än domarnomineringar. Men välorganiserade lobbygrupper lär se till att frågan bubblar upp – det kan gälla konservativa kristna som är emot homoäktenskap, eller grupper som vill se se fler kvinnor som domare.
Det spekuleras för övrigt i att en president Obama skulle låta Hillary Clinton bli en av dessa.


Domstolen högst upp i "den dömande makten"
Högsta domstolen som har sitt säte i Washington är en del av domstolsväsendet – den dömande makt, som i USA:s statsskick är tänkt att balansera den exekutiva makten (presidentämbetet) och den lagstiftande dito (kongressen, d v s senaten samt representanthuset).
Den första domstolen inrättades 1789, men det var under 1800-talets första decennier som dess mandat och arbetsmetoder tog form.
De numera nio ledamöterna utses av presidenten och godkänns av senaten. Chefsdomare är John Roberts, som utsågs 2005 av George W Bush.


Liberala och konservativa domare i HD
När man talar om Högsta domstolens medlemmar som "konservativa" eller "liberala" menar man inte främst i politiskt hänseende, utan i synen på grundlagstolkning.
De konservativa domarna framhäver vikten av att hålla sig strikt till lagtexten, medan de som räknas som mer liberala anser att aktuella förhållanden måste få spela in.
"De konservativa": chefsdomaren John Roberts, Samuel Alito, Antonin Scalia och Clarence Thomas.
"De liberala": John Paul Stevens, David Souter, Ruth Bader Ginsburg och Stephen Breyer.
Anthony Kennedy räknas ofta till de konservativa, men har flera gånger använt sin vågmästarroll så att utslaget blivit 5-4. Senast röstade han med de konservativa domarna i frågan om rätten att äga handeldvapen; tidigare i juni med de liberala om Guantánamo-fångarnas rättigheter.

Fritidsgård för datornördar

Alltmer grönt i glasen

Bara en bråkdel av allt vin på Systemet är ekomärkt. Men försäljningen ökar – och i framtiden får vi kanske även biodynamiska viner i butikshyllorna.

Publicerat i nyhetsbrevet Veckans Eko från Ekolådan, vecka 21/2008.

– När stjärnrestauranger i Frankrike och England satsar på närodlade råvaror vill de också servera ekologiskt eller biodynamiskt framställda viner.
Niklas Andersson importerar sydfranska ekoviner till privatpersoner och vissa Stockholmskrogar, som Mathias Dahlgrens, och driver vinklubben Törstig.
Han tycker att ”vi ligger lite efter i Sverige” med ekoviner – men ser en kundkrets bland yngre, köpstarka som betalar för kvalitet.
Vinintresset omfattar alltfler kvinnor, och går ner i åldrarna. Detta tror Niklas Andersson innebär ökad efterfrågan på miljövänliga viner, av druvor som inte besprutats eller drivits fram med konstgödsel.
– Kvalitetsviner har varit ett gubbintresse. Det har varit gubbar som importerar, recenserar och köper viner. Nu är det annorlunda!
”Gubbar” eller ej – faktum är att just de som köpt exklusiva viner från smågårdar ofta är de som fått prima ekologisk vara, även om de inte efterlyst det. Men producenterna av dyra viner har inte trott att en miljömärkning skulle gynna marknadsföringen, tvärtom. Niklas Andersson säger att ”hans” vinbönder (exempel här) först nyligen insett att de med ekocertifiering kan nå nya kunder.
Systembolaget har en lång rad grönmärkta viner – från Europa, Argentina, Chile, USA, Sydafrika och Australien – i basutbudet. Försäljningen är blygsam, men ökar snabbt. Marknadsandelen är 1,3 procent för vita viner och 3 procent för röda (den större volymen beror på ett populärt lådvin).
– Kunderna efterfrågar mest billiga ekologiska viner. Under 70 kronor, där ser vi det största intresset, säger Lotta Holfve som är kategorichef för viner på Systembolaget.
– Vi skulle gärna bredda sortimentet. Men problemet har hittills varit att det är svårt att få tag på stora kvantiteter.
Niklas Andersson tycker att Systembolaget kunde puffa mer för ekoviner, i sina offertförfrågningar och gentemot kunderna. Han hoppas också att de börjar märka ut biodynamiskt odlade viner.
– Det finns en organisation, Demeter, som certifierar biodynamiska produkter i hela Europa, säger han.
– Systemets billigare ekoviner är gjorda på druvor som inte besprutats. Det är ju bra, men säger inget om hur det går till under skörden och i vineriet. Det känns inte så ekologiskt att man översvavlar och filtrerar sönder vinerna.
Hans eget intresse började när bra viner från favoritdistriktet Languedoc-Roussillon visade sig vara ekologiska eller biodynamiska.
– Att odla biodynamiskt innebär ett helhetstänkande som går längre än att enbart undvika besprutning. Vad som händer efter skörden är lika viktigt, men ej reglerat av ekocertifieringen: att skörda för hand i små korgar, att använda naturjäst istället för odlade jäststammar, att inte kylstabilisera vita viner. Det är mer riskfyllt – men det blir bättre viner, när man inte pillar sönder druvorna.
Enstaka biodynamiska viner finns hos specialbutikerna. Men Niklas Andersson ger hopp, även för dem som inte vill ge 300 kronor per flaska.
– Det är möjligt att producera prisvärda, biodynamiska viner. Särskilt i Languedoc-Roussillon där klimatet är gynnsamt. Det behövs bara större efterfrågan för att vi ska få se fler av dem här hemma.

Gunilla Kinn

Resehandböcker: Ett omöjligt uppdrag

För Svensk Bokhandel, 25 april 2008.


Namn: Robert Reid
Ålder: 40
Bosatt i: Prospect Heights/Brooklyn, New York
Familj: fru
Yrke: frilansande reseboksförfattare sedan 2003

Bakgrund: journalistikstudier vid University of Oklahoma, ett år med engelskundervisning i Vietnam, inredningstidning i New York, Lonely Planets kontor i London och Oakland/Kalifornien.
Böcker: 15 Lonely Planet-guider (Vietnam, Burma, Centralamerika, Ryssland, Bulgarien och Rumänien m fl).
Vietnamguide
Blogg


Debatten om Kohnstamms bok

Robert Reids recension

Chris Maluszynskis foton på Robert Reid

När artiklar om den amerikanska reseguidesförfattaren Thomas Kohnstamms bok om hans eskapader som reseskribent började snurra runt i världsmedierna fick Lonely Planets redaktörer skrämselhicka – och resehandboksförfattare fruktade att deras yrke dragits i vanära.
Men uppståndelsen byggde åtminstone delvis på felcitat och missförstånd. Svensk Bokhandel har träffat en kollega till Kohnstamm, som välkomnar debatt kring guideboksproduktionen.

Nog låter det som om resehandboksförfattare har Drömyrket. Att ha en djungelhydda i Venezuela, en cocktailbar i Berlin eller en surfingbräda i Kalifornien som arbetsplats, att ständigt vara på resande fot och uppleva äventyr – och dessutom få betalt för det.
Fast faktainsamlandet på fältet är inte alltid så glamouröst. Enligt nyutkomna ”Do Travel Writers Go to Hell?” (Random House/Tree River Press) av Thomas Kohnstamm får skribenterna vare sig nog med tid eller pengar för att få ihop initierade beskrivningar av de områden de ska täcka. Redan före sin researchresa i Brasilien för Lonely Planet – sedan han sagt upp sig från ett trist Wall Street-jobb – konstaterar Kohnstamm att det skulle vara mer lukrativt att tjäna ihop en reskassa på Starbucks.
Att hans bok dryper av droger, sex och berättelser om hur han håller kostnaderna nere med hjälp av Lonely Planet-visitkort och ecstasytabletter har fått kolleger att betrakta honom som reseskribenten från helvetet.
Hetsiga bloggdebatter bröt ut, och Lonely Planet tvingades snabbgranska Kohnstamms texter sedan internationella nyhetsbyråer påstått att han plagierat material till sina guider.
Många reseskribenter har upprörts över att Thomas Kohnstamm verkar ge en oseriös bild av deras yrke, och har anklagat honom för att vara ute efter personlig PR. Men Robert Reid, som har flera års erfarenhet av att skriva för Lonely Planet och som läst Kohnstamms bok, menar att uppståndelsen bara är bra för branschen.
Svensk Bokhandel mötte Robert Reid på Tea Lounge i New York-stadsdelen Park Slope, ett kafé fullt av skribenter och bärbara datorer.

Ger den här debatten resehandboken dåligt rykte? Tror folk att det är så det går till?

– Jag vet inte det. En massa kompisar som såg rubrikerna om Thomas bok på CNN:s sajt hörde av sig och frågade om det handlade om mig! Det har blivit en underlig story av alltsammans, även seriösa medier har nöjt sig med att skriva av varandra. Visst är boken lite sensationalistisk. Men jag tror inte att en persons erfarenheter från en Brasilienresa kommer att färga av sig på hela branschen. Med tiden kommer folk nog att uppskatta det han skrivit, säger Robert Reid.
– Framför allt hoppas jag att fler talar med oss reseboksförfattare – och att andra förläggare, som hittills varit helt frånvarande i debatten, granskas. Allt fokus har hamnat på Lonely Planet.

Stämmer Thomas Kohnstamms grundläggande kritik? Är det möjligt att göra ett seriöst jobb på de villkor som gäller? (Kohnstamm skriver att Lonely Planet uppskattar veckolönen till 600 dollar – men att det minskar drastiskt om man räknar den verkliga arbetstiden.)
– Samlar man en grupp professionella reseboksskribenter så kommer de inom 15 sekunder att klaga högljutt på hur lite pengar de tjänar, på förlagens orealistiska förväntningar, och på att de inte får behålla upphovsrätten. Ja, det är klagomål som de flesta har. När jag började jobba som redaktionsassistent på Lonely Planets kontor i Oakland i slutet av 90-talet tjänade jag 40 000 dollar om året. Det är mer än jag gjort något år som frilansmedarbetare.


Vad tjänar man då?
– Man får olika mycket betalt för olika typer av böcker, det är omöjligt att säga generellt. Och jag vet att de flesta förlag betalar sämre än Lonely Planet. Jag har inte jobbat för några andra själv – men hör ofta från kolleger att de får skriva för löjligt låga summor. De uppmuntras att ta emot hotell och restaurangmåltider gratis för att klara resandet. Unga och oerfarna skribenter tar gärna sådana uppdrag, och i längden skadar det produkten. Ingen tvekan om det.

Tycker du att ”Do Travel Writers go to Hell?” ger en rättvisande bild av yrket?
– Nja, den är ju väldigt macho… Det finns en annan bok som kom ut i fjol och som jag tycker är mycket intressantare, nämligen ”Smile When You're Lying; Confessions of a Travel Writer” av Chuck Thompson. Den säger egentligen mer om reseskrivande och den är väldigt ärlig – fast den är inte lika dekadent, handlar inte lika mycket om sex och droger, och har alltså inte fått lika mycket uppmärksamhet. Det är inte reseskrivande, utan han skriver snarare om hur man skriver om resor – om hur förljuget det är, om hur mässande man är i många resehandböcker och hur fjantigt man skriver i många resetidningar.
– Och det stör mig lite att Thomas lagt allt krut på att beskriva en enda resa till Brasilien – hans första för Lonely Planet. Han har betydligt mer erfarenhet än vad han skriver om. Den första resan är alltid den svåraste. Man fattar inte hur man ska lägga upp det, hur man ska planera sin vistelse i en stad man kommer till. På ett ställe beskriver han hur han går till fem restauranger på raken. Vilket inte är det smartaste sättet att göra det på, för ens mage klarar inte det! Men det är ett typiskt nybörjarmisstag, jag har själv gjort det.

Hur gör du när du kollar upp restauranger och hotell på fältet?
– Det beror på vilken destination det är. I Vladivostok kanske det finns en dålig kinesisk restaurang, möjligen även en dålig italiensk och så några ryska soppkök. Det är väldigt lätt att gå till alla ställen minst två gånger där. Fast ska man täcka 20 städer i ett land på 30 dagar är det ett hårt jobb att kolla in restauranger! Jag går till alla ställen jag ska skriva om, tar kanske något litet att äta och ser vad andra gäster beställt. Man måste prata med massor av människor man litar på innan man börjar gå runt, så att man inte ödslar måltider på sådant som inte platsar.


Hur mycket kontakt har ni skribenter med era redaktörer?
– Reser man runt under sex månader har man knappast kontakt mer än då och då. Yrket är väldigt fritt, och därför är de rätt noggranna innan de anlitar en skribent. Men de förstår nog inte riktigt vad vi gör. Jag tyckte själv att jag var en skicklig redaktör när jag jobbade på Lonely Planet, men det var först när jag själv började resa som jag fattade hur det funkar på fältet.

Finns det några regler, eller är det upp till skribenten att lägga upp fältarbetet?
– Det finns inga regler. Fast det är förstås viktigt att besöka alla platser man skriver om. Jag bor aldrig på några femstjärniga hotell, det skulle spränga min budget. Men jag kanske sitter i lobbyn eller baren – och jag talar med folk som bor där. Man lär sig massor av att se 25–30 hotellrum i en stad!


Skulle det vara så komprometterande att ta emot en gratis övernattning på ett sådant hotell?
– Det går att debattera, men för egen del tar jag inte emot några freebies. Jag utnyttjar inte mina Lonely Planet-visitkort till vare sig gratisrum eller måltider eller något annat. Men det kanske är för att jag är lat?! Jag kan förstå att andra resenärer tar emot gratis förmåner, men själv vill jag inte göra det. Jag vet inte svaret. Vad tycker du?

Vissa skulle påstå att du borde ta emot hotellrummet för att kunna testa det för läsarnas räkning.
– Men om jag är i Vladivostok i tio dagar och det finns 10–15 tänkbara hotell så tänker jag ändå inte flytta runt och testa en natt på varje! Och det är inte hotellbeskrivningarna som är det mest intressanta. Jag vill visa om det alls är värt att åka de extra fem dagarna med tåg för att komma till Vladivostok. Sådant är mycket viktigare!

Hur har reseboksbranschen förändrats de senaste åren? Enligt brittiska Bookseller har arvoden på 10 000 pund sjunkit till 2 000 på bara några år. Det måste rimligen innebära att kvaliteten försämras.
– I slutet av 90-talet var jag redaktör, jag lade ut uppdrag på skribenter och planerade utgivningen. På den tiden betalade vi rätt bra. Men branschen är inte särskilt vinstgivande. Intäkterna har gått ner – och arvodena. Massor av förlag betalar sämre nu. Och det har skapat bitterhet hos de skribenter som varit med ett tag. Men om det innebär slutet för resehandböckerna återstår att se!

Ni får en klumpsumma nu?
– Ja, och den ska täcka samtliga utgifter för resan. Plus att man måste stå för sin sjukförsäkring själv, som alla frilansar i USA. Förr fick man i regel royalties. Men nu skrivs kontrakten bara för arbetet med en bok – så förlagen kan göra vad som helst med ens text när allt är klart.

Gnäller skribenterna mest med varandra?
– Ja, det är mest internt. Jag hade en period då jag var upprörd över att det är så dåligt betalt. Men till sist bestämde mig för att hitta något annat jag får ut av varje projekt – som mer erfarenhet, som jag kanske kan använda till annat. Det hjälpte. Jag slapp åtminstone känna mig så frustrerad. Men Lonely Planet har höjt arvodena lite grann det senaste året. Det känns som att de försöker.

Får man olika betalt för olika länder?
– Nja, de försöker hålla koll på kostnadsläget, men det fungerar inte i praktiken. Jag skulle inte gärna vilja åka till Sverige för att göra en uppdatering, till exempel, det vore ett rent förlustprojekt. Men man kan klara sig rätt bra i Nicaragua, där det kostar fem dollar att bo och en dollar att äta.
– Det är en utmaning när man får ett uppdrag att försöka klura ut vad det kommer att kosta och om man kan klara det. Det är vanligt att jag föreslår en utflykt att ha med i boken, men inte har tid eller råd att själv testa den – till exempel att åka helikopter för tusen dollar upp till en vulkan med bubblande lava. Det skulle ju spräcka budgeten och tidsramen helt.

Kan du leva på det du skriver?
– Nja, inte riktigt. Det finns inte pengar i det här. Nej, nej, nej! Det skulle inte fungera om inte min fru hade en fast anställning med hyfsad lön.
– Men: det är en lyx att få skriva. Att man alls kan få betalt för att skriva, det är ju vad alla drömmer om. Jag måste ändå klura ut ett sätt att få mer pengar. Och jag måste stanna hemma mer, jag reser för mycket nu. För att utvecklas bestämde jag mig i fjol för att skriva en alldeles egen guide till Vietnam. Den tjänar jag inga pengar på eftersom jag lagt ut den på nätet – men det kanske går att utveckla det i framtiden.

Både du och Thomas Kohnstamm har undervisat i konsten att skriva reseskildringar. Vad lär du ut då?

– Jag tror att det viktigaste är att punktera deltagarnas drömmar, att vara ärlig och förklara att jobbet inte handlar om att sitta på en sandstrand. Att vara tydlig med slitgörat med att samla in material, att berätta om "hotelldöden". Men jag vill inte heller få dem att tro att de inte kan göra det! För massor av människor kan skriva sådant här. Förlagen letar alltid efter nya skribenter.


Om villkoren lockar till sig unga, energiska resenärer som vill skriva, är inte det bra?!
– Det beror på. Jag tror att det är lite farligt att inte ha nog med erfarenhet. Ska man skriva om Nicaragua hjälper det att ha varit i Laos! Och det är bättre att ha rest 15 gånger runt världen än att ha varit en gång tidigare i Nicaragua, tror jag. Att ha unga skribenter är ju billigare för branschen, men man förlorar något också.

Är det en livsstil, mer än ett yrke? Blir man beroende?
– Ja. Själv blir jag alldeles utmattad efter varje resa, för det är hårt arbete! Då orkar jag inte ens åka in härifrån till Manhattan, jag är för sliten. Men efter några veckor framstår det som väldigt spännande att att åka till Ryssland eller Burma. Så då skriver man på ett nytt kontrakt.

Och ingen tvingar dig att behålla det här yrket?
– Det stämmer. Jag leker ofta med tanken på att söka anställning på ett riktigt företag – med månadslön och sjukvårdsförsäkring, där jag inte behöver resa så mycket. Men problemet är att jag inte vill låta någon annan uppdatera mina texter. I höst ska jag skriva om min bok om Bulgarien, så jag kan ju inte leta efter jobb just nu. Det blir lite grann av en ond cirkel. Och jag är glad att det är så, för det betyder att jag lyckats.

Vad tror du om guideboksbranschens framtid? Du har ju själv lagt ut hela din Vietnambok på nätet, gratis.
– Nätets snabbhet är oslagbar! Jag har all respekt för community-sajter som TripAdvisor. Och förlagen begriper förstås Internets möjligheter. Sedan BBC köpte Lonely Planet häromåret har online-innehållet förbättrats rejält. Men det krävs en reseboksförfattare för att göra sådana där grejer som att testa 20 museer i Bukarest. Det gör inga amatörresenärer.

Lonely Planet får ofta kritik för att styra turistströmmarna. Är det välförtjänt?
– Förlaget är mycket medvetet om vilken makt det har på lokala ekonomier. Man försöker alltmer uppmuntra läsarna att resa på egen hand på olika sätt. Mitt mål är att få folk att lägga åtminstone två dagar under en tiodagarssemester på att åka dit ingen annan åker. För det blir de två dagar de kommer att minnas mest av resan, och det kommer att hjälpa ekonomin där. Men det finns alltid resenärer som bara vill ha en lista med punkter att följa.

Varför har du valt att resa till Sibirien i juni?
– Mitt jobb är att se hur saker och ting förändras. Ryssland – det är en plats där det händer saker hela tiden. Det är vad som fascinerar mig, och att man kan resa till städer där man får se ruttnande fabriker, gamla Leninstatyer och gator som fortfarande heter Kommunistiska gatan.

Vad får dig att stanna i yrket?
– Det finns inget bättre! Man träffar så många knäppa människor. Det är en riktig lyx, det är det verkligen.
– En gång fick jag välja mellan att skriva om Karibien eller The Great Plains för Lonely Planet. Om man tar alla områden som folk gärna vill besöka i USA och skär bort dem från kartan, så är The Great Plains det som återstår. Men jag gillar så’nt. Jag åkte tiotals mil över slättlandet, och det var fullt av lantbruk och silosar. Till sist var jag tvungen att se hur de såg ut på insidan. Så jag träffade en kille som tog mig upp till toppen på en enorm silo. Jag kunde knappt förstå vad han sade, för han hade en så tjock accent – trots att jag kommer från Oklahoma! Han visade vad som händer med spannmålet – och det var otroligt fascinerande! Jag är inte alls intresserad av spannmål egentligen, men att träffa någon som är så passionerad för det han gör… Jag tyckte det var fantastiskt.

Kom det med i din bok?
– Jag nämnde det i förbifarten. Sådana där små upplevelser går knappt att förklara. Men de är vad jag får ut av att jobba med detta! 95 procent, nä, säg 80 procent av det jag är med om när jag reser hamnar aldrig i böckerna.
– Någon gång hoppas jag få användning för det. Så jag dokumenterar allting jag är med om, och tänker att en vacker dag skriver jag en annan slags böcker.
Gunilla Kinn

FN-skrapan renoveras i fem år

Utgivet av TT som s k helgtext.
Denna bild på FN:s byggnader togs av Andrea Brizzi 1993 och kommer från FN:s fotoarkiv – läs mer här.
Några av mina bilder från The Dirty Tour finns här.

När FN:s huvudkontor invigdes vid East River i New York på 1950-talet blev det snart ett av världens mest kända byggnadsverk.
Men med tiden har lokalerna blivit rejält slitna. I vår börjar de renoveras, av Skanskas amerikanska dotterbolag.

–Titta, vilka skönheter! Jag älskar de här maskinerna! säger driftsteknikern Gene Spiegle nostalgiskt när han visar runt bland de urmodiga värmepannorna, fläktarna och kontrollsystemen i FN-skrapans 28:e och 39:e våningar och de tre källarplanen.
–De bildar en vacker infrastruktur. Men den är på 1950-talsnivå! Maskineriet har fungerat mycket längre än förväntat – fast nu är det hög tid att byta ut allt.
Den som besökt Förenta Nationernas New York-lokaler vet att de är en riktig tidsmaskin, som förflyttar en fem decennier bakåt. Generalförsamlingen, säkerhetsrådets sal, delegaternas möteslokaler, Dag Hammarskjöld-biblioteket – alla är de vackra och värdiga, om än lätt bedagade rum.

The Dirty Tour
Värre är det i kontorskorridorerna och kulvertarna, som de flesta besökare aldrig ser. FN:s anställda sitter trångt och i gammalmodiga lokaler.
De senaste åren har intresserade fått gå en "Dirty Tour" i skrapan – en rundvandring bakom kulisserna, som FN-administrationen ordnat för att visa varför en renovering är angelägen. Särskilt tydligt blir det på de våningar där drift och underhåll sköts.
I källaren, under vattennivå, tränger salt in från East River. Och på en skylt på 28:e våningen står en larmanvisning som inte uppdaterats på länge: "Vid nödfall, ring Murray Hill 2-4477".
–Värmesystemet är från Johnson Controls i Milwaukee, berättar Gene Spiegle och konstaterar att det fungerar utmärkt, trots att det är nästan 60 år gammalt.
–Företaget har bett att få maskinerna när vi byter ut dem, till sitt museum.
Helt stilla har tiden inte stått. Lokalerna fick en ansiktslyftning 1976 – och 2006 installerades ett modernt övervakningssystem, med videokameror och monitorer.

Byggstart i vår
Men snart sätter en omfattande renovering fart: Capital Master Plan. På fem år ska FN:s byggnader uppgraderas till 2000-talet. Trots trångboddheten blir det inga nya ytor, bara ett tillfälligt hus i parken norr om entrén som de anställda evakueras till. Dessutom har FN hyrt lokaler "på sta'n", för att fungera som vanligt.
Sedan i fjol projekteras allt av arkitekter och ingenjörer, och i maj förvandlas området till en byggarbetsplats med uppemot 1 500 arbetare. Skanska är generalentreprenör, med hundratals underleverantörer.
Att det svenska bolaget vann upphandlingen, mot några amerikanska konkurrenter, ansågs positivt på FN som gärna vill ha en multinationell prägel. Att Skanskas dotterbolag i Argentina nyligen varit insyltat i en mutskandal gjorde dock att allt, enligt TT:s källor, granskades noga, eftersom FN vill slippa fler liknande historier för egen del. FN:s eget revisionskontor ska följa Capital Master Plan.

Komplext bygge
–Det är ett mycket komplext projekt, säger Dan Kolakowski som är Skanskas ansvarige chef.
–Vi har ju 192 uppdragsgivare, som alla har synpunkter!
–Det gäller att bli av med all asbest och bly, förklarar Ted Jadermark, projektledare för installationer och en av de ingenjörer Skanska sänt från Sverige.
–Alla system för värme, ventilation och kyla byts ut och blir toppmoderna.
Ombyggnaden finansieras av FN:s medlemsländer, i proportion till deras vanliga avgifter (22 procent av USA).
Budgeten är på cirka 12 miljarder kronor. Det kan verka vanvettigt att lägga så mycket på renovering – för FN saknar knappast viktiga ändamål. Men hur akut behovet är bevisades när brandmyndigheterna i fjol dömde ut byggnaderna på drygt 800 punkter. New Yorks borgmästare Michael Bloomberg ville rentav stoppa skolbarnens studiebesök på FN.

Amerikansk arkitekt
Sedan det 1995 stod klart att en renovering var nödvändig har allt stötts och blötts i utredningar och planer, med många förseningar. I somras utsågs en ny huvudarkitekt – amerikanske Michael Adlerstein, med titeln biträdande generalsekreterare (på bilden ovan med en modell). Han har gedigen erfarenhet, med renoveringar av Taj Mahal i Indien och Frihetsgudinnan på meritlistan. Han har även varit ansvarig för historiska platser i USA – som slagfältet i Gettysburg – och för New Yorks botaniska trädgård.
–Som student fördjupade jag mig i FN-byggnadernas arkitektur. Jag har alltid gillat den internationella modernism som de är ett så fint exempel på – och Le Corbusier är en av mina arkitekthjältar, säger Michael Adlerstein.
–Vi ska renovera lokalerna så att de blir så moderna, säkra och miljövänliga det går. Elräkningen blir 40 procent lägre! Men ingen kommer att se skillnad utifrån när allt är klart. Tanken är att bevara FN-skrapan som den arkitektoniska ikon den är.

/Gunilla Kinn


Trängsel i FN-skrapan
• Ligger på internationellt, ej amerikanskt, territorium.
• Projektets budget: 12 miljarder kronor
• Tidsram: 2007–2013.
• Sex byggnader hör till FN:s byggnadskomplex i New York. De tre viktigaste: sekretariatet i den 38 våningar höga skyskrapan; generalförsamlingens mötessal samt konferensbyggnaden. (Dessutom finns Unicef, UNDP och andra FN-organ i närheten. De hyr in sig i olika kontorsfastigheter.)
• Uppfördes 1949-52, för 70 medlemsstater och 700 möten per år. Nu är 192 länder medlemmar i FN, och det hålls fler än 8 000 möten årligen. (Staterna hyr egna lokaler på sta'n för sina FN-beskickningar.)
• FN-interiörerna hade huvudrollen i Sydney Pollacks actionfilm "Tolken" (2005), där Nicole Kidman spelade FN-anställd och Sean Penn agent.

Detta fotografi togs den 1 april 1947 och föreställer de arkitekter som ritade FN:s New York-byggnader.


















Längst till vänster står den svenske representanten i den internationella gruppen, Sven Markelius, och intill honom (med glasögon) Le Corbusier. Oscar Niemeyer står mitt i, mannen med svart slips.
Länder som var representerade förutom Sverige, Frankrike och Brasilien: Kina, Sovjetunionen, Australien, USA, Jugoslavien, Grekland och Polen. Mer information om bilden här.