Obama historisk som president - för andra gången

Barack Obama skriver nu in sig i historieböckerna för andra gången. Han hamnade där för evigt, när han som förste svarte amerikan nådde Vita huset. Genom att baxa igenom sin hjärtefråga, att låta sjukförsäkringssystemet omfatta fler, lyckas presidenten med en reform där hans företrädare gått bet i decennier.

Utskickat till Sveriges nyhetsredaktioner genom TT, den 22 mars 2010

Theodore Roosevelt, Harry Truman, John F Kennedy, Richard Nixon och Bill Clinton. Listan över de presidenter som velat införa en bred sjukförsäkringslösning i USA, men misslyckats, är lång och sträcker sig till 1900-talets början.
President Barack Obama kan nu istället sälla sig till Franklin D Roosevelt, som införde socialförsäkringssystemet 1935 och Lyndon B Johnson, som 1965 drev igenom Medicare och Medicaid (vårdgarantier för äldre och handikappade respektive fattiga).
Rimligen drog han en stor suck av lättnad när representanthuset igår till sist röstade igenom förslaget, med 219 röster mot 212. Det senaste året har varit motigt för Obama. Hans ledarskapsförmåga har ifrågasatts. Sjukvårdsfrågan har slukat all kraft, och det egna partiet har splittrats i falanger.

Washingtons förståsigpåare lär nu ägna mer tid åt att analysera vad reformen betyder för det politiska spelet, än för de minst 32 miljoner människor som får tillgång till bättre sjukvård.
För även om Obama, med god hjälp från representanthusets ledande demokrat Nancy Pelosi – som med lock, pock och kohandel fick ihop den nödvändiga majoriteten – kammat hem en viktig seger har sjukvårdsdebatten haft ett högt pris.
Presidenten har helt misslyckats med att få stöd från den republikanska sidan, som nu hoppas kunna exploatera att allmänheten är tveksam till sjukförsäkringspaketet och de osäkerheter som finns vad gäller dess framtida kostnader.
Obama har själv raljerat över hur det hela behandlas som en sporthändelse av kommentatorerna i kabel-TV. Men Vita huset väntas nu sätta snurr på en stor PR-kampanj för att förankra reformen hos vanligt folk – inte minst för att hjälpa de demokrater som är oroliga för att inte bli omvalda till kongressen i höst.
Bland annat lär Obamas stab försöka visa att det blir fler arbetstillfällen, i och med att fler småföretag vågar anställa folk när det blir lättare att ge dem sjukförsäkring. Jobben och ekonomin är nämligen de stora valfrågorna.
Demokraterna kalylerar nog också med att republikanerna gick för långt i att påstå att USA nu tar ett stort steg mot "socialism". Det paket som antagits har nämligen stora likheter med tidigare republikanska förslag.

Presidenten är övertygad om att det komplicerade paket som nu går igenom på sikt sparar pengar, genom att minska belastningen på akutsjukvården. Hur väl det stämmer kan bara framtiden utvisa.
Men även om Barack Obama får igenom sitt viktigaste vallöfte är det uppenbart att han misslyckats med en annan hjärtesak: att få breda uppgörelser över partigränserna.
Debatten om sjukförsäkringar försvinner knappast från agendan – men kan nu lämna plats åt andra minst lika viktiga frågor där USA har problem: budgetunderskottet, arbetslösheten, finanssystemet, immigrationen, utbildningen och infrastrukturen.

Gunilla Kinn


Sjukförsäkring obligatorisk för de flesta amerikaner

Detta innebär sjukförsäkringspaketet, som nu antas och fasas in till och med 2014:

• USA:s befintliga system – med sjukvård genom privata försäkringslösningar – byggs ut.
• 32 miljoner fler amerikaner än idag väntas få tillgång till sjukvård genom försäkringar.
• 23 miljoner ännu oförsäkrade (en tredjedel av dessa är illegala invandrare).
• statliga subventioner på 940 miljarder dollar under tio år ges, för att låginkomsttagare ska kunna teckna försäkringar.
• böter till den som inte tecknar försäkring.
• hårdare regleringar av försäkringsbolagen, som inte får neka sjuka att teckna försäkring till rimliga premier.
• barn ingår i föräldrarnas försäkringar till och med 26 års ålder.
• delstatliga “börser” för försäkringar.
• bättre avdragsmöjligheter till småföretag som ger anställda försäkring.
• skattehöjningar för höginkomsttagare.

Matbistånd i Haiti måste ske långsiktigt

Publicerad i nyhetsbrevet "Veckans Eko"/Ekolådan, vecka 5.

Haiti lär behöva hjälp med sin matförsörjning under många år framöver, skriver frilansjournalisten Gunilla Kinn som gjort flera reportageresor i landet.

“När haitier tänker på mat eller matutdelning menar de: ris, bönor, matolja, torkad torsk, sillkonserver, socker... Kanske majsmjöl och mjölkpulver.”
Så skrev den haitisk-amerikanske kulturpersonligheten Richard Morse i Port-au-Prince på nätet (www.twitter.com/ramhaiti) nyligen. Han konstaterade att distributionen av mat och vatten inte varit särskilt samordnad under katastrofens två första veckor.
Nu har hjälpsändningarna kommit igång bättre. Frivilligorganisationer och FN:s World Food Programme (WFP) skickar ut allt från energikex och vattenreningstabletter till ris och bönor, med barnhem och sjukhus som prioriterade mottagare.
Men tre miljoner människor behöver hjälp. Undernäringen i Haiti kan snabbt bli svår. Och matbistånd kommer att behövas länge. WFP har arbetat i landet i 40 år – inte bara med katastrofhjälp utan också med exempelvs daglig skolbespisning av gröt, för att barnen ska orka med undervisningen.
Häromåret figurerade Haiti i nyheterna på grund av hungerkravaller. Många hade inte råd att skaffa föda, på grund av de höga priserna. Landsbygdsbor lägger 60–70 procent av sin inkomst på mat.
Nu har hundratusentals överlevande från jordbävningen tagit sig till släktingar på landsbygden och i mindre städer, där resurserna redan är begränsade.
Den typiske haitiern är faktiskt inte en sluminvånare i Port-au-Prince, utan en småbonde som försöker hanka sig fram. Men lantbruket i det bergiga Haiti är tufft – bland annat för att åkerlapparna sedan länge är magra på grund av erosion, i sin tur en följd av att människor huggit ner det mesta av skogarna för att få bränsle. Så fort det regnar sköljs mer jord bort.
Dalgångarnas risbönder kan heller inte konkurrera med importerat, amerikanskt ris. Och i början av 1980-talet tvångsslaktades hundratusentals friska kreolgrisar, sedan amerikanska myndigheter befarat att den svininfluensa som drabbat en del haitiska djur skulle spridas till USA. Ersättningsgrisarna, som de flesta fattiga i och för sig knappt hade råd att köpa, var av en ras som inte alls klarade klimatet. På så vis förlorade mängder av familjer den “spargris” de haft som buffert för mat eller skol- och sjukvårdskostnader. Sedan dess finns en inbyggd skepsis mot USA hos många.
När återuppbyggnaden till Haiti nu planeras måste det handla inte bara om Port-au-Prince och de andra skadade städerna, utan också om hur livet på landet ska bli drägligt och hur jordbruket ska fungera bättre.
Gunilla Kinn

Mer information
http://www.wfp.org/stories/haiti-10-hunger-facts
http://mercycorps.org
http://www.oxfam.org
http://www.foodforthepoor.org

Hässelby, Haight Ashbury, Highway 29 och Hinseberg

Annika Östberg Deasy satt 28 år i amerikanskt fängelse för två mord hon var delaktig i 1981. I förra veckan flyttades hon till Sverige. Den historien är tämligen välkänd numera, men få känner till svenskans livsöde och hur hon en gång hamnade i USA. SvD har kartlagt Annika Östbergs liv från Furusundsgatan på Gärdet till cellen på Hinsebergs kvinnofängelse.

(Några smärre ändringar – tillägg och förtydliganden – jämfört med den i SvD publicerade versionen. Läs mer här.)

En dimmig natt i början av maj 1981 befann sig två narkomaner på en desperat vansinnesfärd på Highway 29 norr om San Francisco. Hans namn var William “Bob” Eugene Cox, hennes Annika Maria Deasy.
De var inte gifta men levde sedan några månader tillsammans i Stockton, en industristad i norra Kalifornien. Deras förhållande var destruktivt, tillvaron handlade mest om att få tag på pengar till kokain (han) eller heroin (hon); ofta med hjälp av checkar utan täckning. Båda hade varit narkotikaberoende sedan 14 års ålder.
Ingen av dem hade körkort – men flydde i en vit Chevrolet, efter att ha besökt hennes langare. Kanske kunde de ta sig till Kanada. I vilket fall som helst måste de bort, för ett drygt dygn tidigare hade Bob Cox kallblodigt skjutit ihjäl en man i Stockton.

“Hej, det är Ann, vi har varor till dig. Vi har kött. Har du trehundra dollar så levererar vi.”
Ungefär så löd samtalet till Joe Torre, en 58-årig man som Annika Deasy kände och som ville köpa kött billigt till familjens krog. Den 30 april möttes de på uppgjord plats. Men det blev tjafs om betalningen. Torre hade bara hundra dollar. Plötsligt avlossade Bob Cox skott med sin Smith&Wesson-revolver så att mannen dog.
Hon hade aldrig tidigare sett någon bli ihjälskjuten; han hade ett förflutet som våldsbrottsling, soldat och fängelsekund i Turkiet. Chockad och med stark abstinens gick Annika Deasy med på att dra.
Torres stulna kreditkort kom till nytta när de behövde äta; sedlarna de fått räckte till en heroinfix, valium och vodka. Oron och chocken ville ändå inte släppa. Men innan de kunde sticka från Kalifornien ville Annika Deasy ta farväl av sin snart elvaårige son Sven, som då bodde med sin pappa i ett hus i Lake County.
Fast var? Paret hittade inte i mörkret. De började gräla, han körde av vägen och hon försvann in i skogen för att kissa. När Annika kom tillbaka inträffade det som skulle bli helt avgörande för resten av hennes liv.
Chevan hade fått punktering, och en 35-årig polis stannade för att hjälpa till. Han hette Richard Helbush och var på väg hem efter avslutat pass. Men Bob Cox måste ha trott att han var ute efter Torres' rånmördare, för i panik sköt han även Sergeant Helbush – med fyra skott. Nu var han en dubbelmördare – som dessutom tog till polisbilen för att fly, med Annika Deasy vid sin sida.
En vägpatrull hann upp paret, och det utbröt en eldstrid som ledde till ömsesidiga skador. Hon hjälpte honom att ladda om vapnet, även om hon inte riktigt lyckades. Det hela slutade med att Cox&Deasy fördes till häktet i Lakeport.

Och där ändade livet helt och hållet för Bob Cox, som en dag hängde sig med ett lakan i cellen. Annika Deasy fick nu ensam svara för de båda morden.
Hennes småkriminella bakgrund var knappast förmildrande. Hon hade en rad villkorliga domar i bagaget: langning, kontokortsbedrägerier och ett dråp som hon 1974 tagit på sig skulden för, enligt uppgift för att hjälpa en pojkvän.
Det värsta i omgivningens ögon var att en av de ihjälskjutna var en vänlig polis.
Annika Deasy kände en enorm moralisk skuld dels för att ha fixat mötet med Joe Torre i Stockton, dels för att hon sedan velat söka upp sin son – alltså för att hon försatt paret i den situation som ledde till morden. Men någon mördare ansåg hon sig själv inte vara, även om hon knappast försökt stoppa Cox.
– Han var kallblodig, en mördare till naturen. Han verkade veta precis vad han sysslade med. Men hon var delaktig. De flydde ju tillsammans, från mordet på Torre, säger Don Anderson – en av de poliser som kom till platsen och grep paret; idag försvarsadvokat i Lakeport.
– Hon hade kunnat sticka men det gjorde hon inte. Istället hjälpte hon till att distrahera, så att han kunde skjuta. I mina ögon gör det också henne till “cop killer”, polismördare.
Don Anderson berättar att han lång tid efter skottlossningen blev paranoid och extra orolig för sina barn. Han och hans kolleger hånades av vissa Lakeportbor, för att de inte genast skjutit ihjäl polismördarna.
– Värst var det för sheriff Bill Bloomquist. Han tog pikarna om att ha misslyckats hårt, gick ner sig i alkoholism och dog för tio år sedan.
Anderson, Bloomquist... Det finns en hel del amerikaner med svenska rötter i norra Kalifornien. Åklagaren som senare kom att förhandla om påföljden med Annika Deasy hette Steve Hedstrom. Men det svenska arvet är så pass avlägset att Don Anderson inte tänkt på sammanträffandet.

För Deasy själv är ju tvättäkta svenska, i Sverige mest känd med sitt flicknamn Annika Östberg. Ungefär 15 år före pojkvännens avrättningar av Torre och Helbush kom hon med sin mamma till USA och behöll ständigt sitt svenska medborgarskap. Det skulle så småningom komma att rädda henne – även om det dröjde hela 27 år.

Eftersom det rörde sig om två mord, varav ett på en polis, kunde dödsstraff komma ifråga – eller livsstids fängelse utan chans till överklagande. Den advokat Annika Deasy fick rådde henne att ingå en uppgörelse (plea bargain) med åklagaren, vilket ledde till domen “25 år till livstid” för mord.

I augusti 1983 kom hon till California Institution for Women, ett kvinnofängelse i ökenlandskapet öster om Los Angeles. Hennes långa vistelse där och hennes kamp för att få flyttas till en svensk anstalt har skildrats ingående av ett stort antal svenska medier. Men hur kommer det sig att Annika Östberg alls hamnade i Stockton? Det berättas mer sällan. Vägen dit gick via några lyckliga och en lång rad olyckliga omständigheter.

Hon föddes 1954 i Stockholm, växte upp på Gärdet och i Hässelby, och tillbringade somrarna hos släktingar i Söderhamn. När hon var fyra år gammal skildes hennes föräldrar, och några år senare gifte hennes mamma om sig med en välbärgad amerikan. Mor och dotter flyttade till hans hemstad, St Louis i Missouri mitt i den amerikanska mellanvästern.
Men den tystlåtna svenska flickan kände sig udda och oönskad, både hemma hos styvpappan och i skolan. Snart blev det en klyfta mellan Annika och mamma Maj-Britt, som ville vara lojal med sin man och de två småsyskon som snart kom. Den klyftan vidgades ju mer Annika revolterade. När hon inte tilläts träffa sin tio år äldre pojkvän rymde de båda till San Francisco i Kalifornien. Annika var bara ett barn – 13 år, men såg äldre ut och drogs snabbt in i hippiekretsarna i Haight Ashbury.

Detta var 1967, då The Summer of Love bar på löften om en fri och sorglös, kosmisk tillvaro. Annika hittade äntligen en gemenskap, och gav sig hän med flower power, sit-ins, kollektivboende, konserter, rårisgrytor, psykedeliska mönster och droger som LSD och marijuana.
Men redan som 14-åring var hon heroinberoende. Som 15-åring blev hon gravid, och snart tvingades hon prostituera sig för sin försörjning. Mamma Maj-Britt hemma i Missouri fann sig i att hennes man inte lät henne leta upp sin dotter.
Vid den här tiden var Annika Östbergs liv en räcka av upplevelser, men också av mindre lämpliga pojkvänner. För att ge sin lille son en tryggare tillvaro valde hon att gifta sig med en lastbilschaufför och leva Svensson-liv i ett småhusområde i Stockton. Annikas man hette Brian Deasy, och så fick hon sitt amerikanska namn.
I flera år anpassade sig Annika Deasy till det trista hemmafrulivet för Svens skull, men längtade efter det dynamiska San Francisco. När Brian förälskade sig i hennes väninna och begärde skilsmässa rämnade den trista men trygga tillvaron – och när Annika mötte Bob Cox gick det som sagt snabbt utför.

“Någon Eleanor Roosevelt är jag inte – bara en vilsen och rörig narkoman”, säger Annika – med en skådespelerskas röst – i Tom Alandhs filmporträtt av henne.
“Hon var väldig ung, väldigt missledd och extremt intelligent”, säger Susan Jordan, den första av flera försvarsadvokater.
Åklagarna har dock målat en annan bild av Annika Deasy. I det förhör om villkorlig frigivning som hölls 2005 – avslogs – försöker en av dem att få det till att det egentligen var hon som höll i pistolen när Helbush sköts ihjäl (stämmer ej med utredningen).
Det finns helt enkelt många bilder av den idag 55-åriga svenskan. De hänger samman med hur man själv ser på brott och straff, på skuld och försoning. Om hon är ett offer för olyckliga omständigheter eller en förslagen förövare – eller både och – ligger delvis i betraktarens ögon. Men hade Bob Cox inte tagit sitt liv hade efterspelet rimligen blivit helt annorlunda för Annika Deasy.

Richard Helbushs döttrar, som var sju respektive tio år när han dog, vill inte ge intervjuer. Men i det förhör om tidsbestämning av straffet som hölls på California Institution for Women i fjol , i regi av Board of Prison Terms, läste Tara Salizzoni upp ett brev från sin yngre syster Dana McEvoy:
“På grund av dig har jag inte kunnat träffa eller tala med min pappa på 27 år. Jag har begränsade minnen av den tid vi tillbringade med varandra, för jag var så liten när du mördade honom. (– – –) Men jag kommer ihåg hur det var att vara sju år och sitta på en begravningsbyrå med min far i en öppen kista framför mig. Jag minns hur det var att stå vid graven och höra ljudet av gevär och trumpetstötar. Jag tycker inte att någon sjuårig flicka ska behöva ha det som sista minne av sin far.”

På mötet i fjol bestämdes att Annika Deasy behövde mer tid för att få insikt om sina gärningar. Det blev det fjärde avslaget. Nämnden som avgör straffens tidsbestämning ansåg att att hon minimerar sin inblandning och inte visat tillräcklig ånger, trots otaliga ursäkter. Goda vitsord för deltagande i fängelsets alla rehabiliteringsprogram vägde mindre.
Hennes försvarsadvokat – fram till förra veckan – tror att det hade tagit honom minst fem år till att få ut henne från fängelset, om inte den svenska regeringen fått fram en flytt till Sverige och Hinseberg.
– Jag vet inte varför det skedde just nu. Det var förmodligen en blandning av den juridiska processen, politiska påtryckningar och att Kalifornien behöver skära ner på sin fängelsepopulation, säger Ashok Ramani , vars advokatbyrå i San Francisco jobbat gratis med ärendet i fem år.
– Annikas fall är intressant, för det visar verkligen hur man ser på bestraffning och rehabilitering i Kalifornien numera. Det är mycket sällan man ser en fånge som lyckats förändra sitt liv och sin person så genomgripande som hon gjort. Ändå tog det 27 år innan det räckte, för att få flyttas till Sverige. Allt fokus i nämndens bedömning har varit på det förgångna. Det beror mest av allt på att det gäller ett polismord.
Inte bara svenskar utan även flera amerikaner har engagerat sig i Annika Deasys öde. En av dem är Lewis Dolinsky, mångårig journalist på San Francisco Chronicle. Han fick av en slump höra talas om fallet för tio år sedan, och har sedan dess följt och granskat det samt lärt känna Annika. Han har läst alla handlingar, besökt Lakeport och talat med många inblandade – men valt att inte skriva något för att skydda henne. Han har heller inte velat uttala sig offentligt, förrän nu:
-- Jag förringar verkligen inte hennes kriminella förflutna. Men under sin långa tid i fängelset har hon förändrats otroligt mycket. Det är faktiskt ett hjältedåd att ha klarat det.
– Som människor förväntas vi tro på att det är möjligt att sona och gottgöra sina synder. Annika har blivit en ansvarsfull människa, som numera är värd all beundran.
Gunilla Kinn

Källor:
• “Sorgfågel; Annika Östberg berättar om sitt liv” av Lena Katarina Swanberg (Bokförlaget DN 1999)
• “Annika -- ett brott, ett straff, ett liv”, dokumentärfilm av Tom Alandh (SVT 1999): del I och del II
• protokoll från förhör med Board of Parole; California Institution for Women (18 september 2008)
• intervjuer
• tidningstexter
• samtiden.com – Brott och Straff – Annika Deasy, myt och verklighet I och Brott och Straff – Annika Deasy, myt och verklighet II

Journalisterna gör inte sitt jobb med Gömda

Piratförlagets spinnande om att allt handlar om vilka ord som borde ha stått på omslaget av "Gömda" tycks ha funkat. Hittills har medierna varit usla på att följa upp alla uppslag och avslöjanden i Monica Antonssons bok "Mia; Sanningen om Gömda", skriver frilansjournalisten Gunilla Kinn.

"Jag är ingen räv", sade Liza Marklund i TV4:s intervju på söndagen. Förvisso inte – men nog har hon ett koppel rävar bakom öronen.

Svaren hon gav gled rejält på sanningen på flera punkter – och konversationen med reportern Anders Pihlblad kom till stor del att handla om hur det känns att vara drevdrabbad.
Förvisso har Liza Marklund varit hårt ansatt. Men få "drev" har dels så länge underblåsts av arrogans från de ifrågasatta (även romanernas "Mia" samt förlagen), dels varit så fokuserade på sakfrågor. Jag har tagit del av det mesta i denna soppa sedan november, och påtagligt har varit den relativa frånvaron av osakliga personpåhopp.

Problemet har snarast varit att många reportrar inte varit tillräckligt initierade för att följa upp svaren kritiskt, samt att begränsad tid och plats inte medger att alla frågetecken rätas ut. Medieutrymme har istället till icke ringa del ägnats texter om "drev" och "avundsjuka", vilket rimligen bara är stickspår – av en lika ohelig som oväntad allians av machomän och radikalfeminister. I kommentarerna märker man direkt vilka som läst böckerna, och vilka som skriver eller uttalar sig ändå.

Den som ändå vill fokusera på häxjakt och näthat bör naturligtvis ta upp att detta i flera månader även drabbat Monica Antonsson.

Dramat innehåller för många aktörer och komplicerade turer för att bli begripligt. Medierna reducerar dessutom allt till "en boxningsmatch" eller "ett bråk" mellan Marklund och Antonsson. Liza Marklund har porträtterats med bilder där hon ser pressad ut och förväntas "be om ursäkt", fastän det människor snarare hoppats på är en förklaring av hur det kunde bli som det blev. Uppenbarligen har hon aldrig räknat med att romanfiguren "Mia" skulle börja leva sitt eget liv efter Gömda och Asyl.

PR-strategin från Piratförlaget på sistone har uppenbart varit att vända sig till de många som inte haft tid och ork att följa alla turer, och att strunta i alla initierade. TV4-intervjun visar tyvärr att spinnet än så länge funkat. Jag ska ge tre exempel:

1. Reportern lät Marklund säga att "Luis" frikändes för mordförsök på Osama Awad – i grunden tycks detta handla om ett svartsjukedrama – utan att sedan nämna att han ju dömdes till ett års fängelse för grov misshandel (genom att han körde på rivalen med bil).

2. Marklund nämnde att kammarrätten slagit fast att "familjen Eriksson" var hotad. Dock nämnde hon inte att målet 1994 inte gällde detta, utan en överklagan av en socialbidragsansökan – som avslogs, och i vilket det slogs fast att skyddsbehovet, enligt den sociala myndighet som utrett saken, kunde tillgodoses i Sverige.
Bilden blir direkt lögnaktig, när det framställs som om uppemot hundra myndighetsrepresentanter ansåg att familjen var så hotad att de måste lämna landet. (Handlingarna från läns- och kammarrätt för en korrekt bild.)

3. Elisabeth Hermon och hennes familj drev ett skyddsboende, Stiftelsen Trossen, som i början av 90-talet hjälpte en mängd hotade kvinnor i södra Stockholm. Det krossades när Liza Marklund och Mia Eriksson i ohelig allians felaktigt utmålade henne som bluff och bedragerska, i en serie stort uppslagna artiklar i Expressen 1992. Trots att Marklund redan 1993, genom ett brev från Åklagarmyndigheten i Huddinge, fick veta att det inte fanns några som helst belägg för bedrägeri bygger hon vidare på det falska temat i både fakta och fiktion – i Asyl 2004 samt i boken och filmen Paradiset.
I TV4-intervjun kom Marklund undan med att vagt utmåla Hermon som en kvinna med personliga problem, istället för att förklara varför hon själv i 16 år hävdat att bluffanklagelserna stämmer. Det hela framstår som synnerligen cyniskt.

Allt detta hade kunnat undvikas, om Anders Pihlblad bollat intervjufrågor med sin TV4-kollega Annika Widebeck – en av få journalister som genom självständig research och gediget fältarbete i Oxelösund satt sig in i vad denna soppa egentligen handlar om.
Men Widebeck fick inte ens veta att någon reporter skulle skickas till Marbella, än mindre dela med sig av sin kunskap. Det är anmärkningsvärt!

Den mediekonsument som försökte förstå det hela genom att se på SVT:s Debatt i torsdags blev knappast klokare. "Mias" förre fästman Osama Awad, i Gömda känd som "Mannen med de svarta ögonen", skulle få komma till tals. Men programmakarna hade uppenbarligen inte talat tillräckligt med honom i förväg, och i direktsändning förstod han inte alls den underliga frågan om att han skulle ha "piskat på" sin fästmö.
Dessutom förväntades han bemöta anklagelser om att han skulle ha deltagit i fruktansvärda händelser i Libanon, trots att han då inte ens varit i landet. Han har aldrig kunnat ta del av hur vidrigt han och hans vänner beskrivs av sitt ex Mia i Gömda, eftersom han knappt kan läsa svenska. SVT Debatt borde ha gjort ett mycket bättre jobb med att förbereda detta - men visade varken tittarna eller Osama Awad respekt med de handikappande språkproblemen.

Kanske var det därför tittarna inte heller fick veta att Osama Awad inte fått träffa sin äldsta dotter på 20 år. Vi som läst Monica Antonssons bok, och vi är inte särskilt många, ser att en av tragedierna i hela denna härva är att Mias andra barn "Emma", idag 22 år, först tycks ha vuxit upp i tron att hennes styvpappa var hennes far, sedan (från 15 års ålder) i vanföreställningen att hennes riktiga pappa är en våldtäktsman, psykopat, krigsförbrytare och mördare. Det vill säga, den "politiska sanning" eller "Mias sanning", som står att läsa i Gömda.
Liza Marklunds roll i skapelsen och upprätthållandet av Mias familjemyt – en del av hennes politiska projekt – är ännu oklar och kan gott belysas.

Mias äldste son Micke, som till skillnad från halvsyskonen inte vuxit upp med sin mamma och styvfar i Chile och USA utan med pappa och styvmor i Oxelösund, har tvingats leva i skuggan av sin mammas alla böcker sedan 1995.
Men när hans historia nu äntligen börjar komma fram bidrar medierna till att fortsätta förringa hans existens. I Debatt satt Micke intill Osama Awad (som hon så sent som i augusti i lanseringsintervjuer påstod fortfarande hotar hennes familj). Han syntes alltså på första parkett i TV - men Debatt-gästerna hade instruerats att inte ens nämna hans närvaro. Jag antar att det skulle ha komplicerat dramaturgin för mycket.
När Aftonbladet så skrev om Micke valde tidningen att maskera hans namn och ansikte. Men Mickes föräldrar var aldrig gifta. Eftersom han och "Mia" ju inte haft samma efternamn så kan hennes identitet rimligen inte spåras, även om medierna låter honom framträda som han vill - med både efternamn (Hjortsberg) och ansikte.
Micke ska ha fått veta att det var "för hans egen skull". Notera att detta är en man på 26 år, som knappast behöver skyddas som ett litet barn av Aftonbladet. Det är även orimligt ifall hans mors – på oklara grunder – skyddade identitet ska styra hans möjligheter att synas i medierna och ge sin bild av sanningen.
Enligt uppgift ville Micke även bemöta sin mammas familjs uppgifter i Expressen i fredags, och ringde tidningen för att få gå i svaromål. Efter övervägande nekade Expressen honom detta.
Om och om igen har Liza Marklund påstått att Monica Antonsson underlåtit att intervjua "Mias" anhöriga och mest förlitar sig på två ex-pojkvänner – men nämner aldrig att sonen Micke är en av huvdpersonerna i "Mia; Sanningen om Gömda". Medierna bör inte bidra till att fortsätta förminska honom!

Stundtals känner sig läsaren av Monica Antonssons bok som rena rama fluktaren in i röriga sociala förhållanden i det tidiga 90-talets Oxelösund. Men skildringen är tänkt som korrigering av Marklunds präktiga men falska medelklassbeskrivning i "Gömda".
Och alla som läst boken – jag har gjort det två gånger – förstår att det ännu finns många stenar att vända på. Antonsson bjuder på många spännande uppslag, och har många gånger sagt att hon gärna ställer sitt material till förfogande – för reportrar som vill fortsätta grävandet och har bättre resurser än vad hon haft.
Uppföljningsmöjligheter finns i såväl Oxelösund som i USA – samt förstås i Stockhom. Journalistskrået – som i denna fråga verkligen utmanats av nätets initierade amatörer - har anledning att jobba på sin trovärdighet, och inte enbart fastna i förvisso viktiga och intressanta diskussioner om genrer och sanning.

Medierna behöver inte jaga vare sig Liza Marklund eller "Mias" familjer. Men de bör på allvar rannsaka hur de och olika politiska aktörer i alla år köpt den bild som presenteras i Gömda - att myndigheterna inte klarar att skydda svenska kvinnor från våldsamma män från Mellanöstern - som både sann och generell.

Vad mer bör göras? Elisabeth Hermon måste få komma till tals mer. På det seminarium som magasinet Neo arrangerade i tisdags (och som jag ledde) talade hon glasklart om hur hopplöst det är för en medieskadad individ att få upprättelse. Hennes story är så bra, att jag trodde att många av de journalister som fanns på plats genast skulle boka tid för intervju om hur hennes liv förstördes av allt som följde på Expressens publiceringar 1992. Men hittills har det inte skett.
Liza Marklund bör uppfylla det löfte hon gav till P1-programmet Medierna i våras och försöka plocka fram de belägg hon påstod sig fortarande ha - på vinden - för att Hermon var en bluffmakerska. Kan hon inte det, bör hon förklara varför hon torgfört detta i 16 år.

Något annat som reportrar gott kunde undersöka ifall det verkligen stämmer är Monica Antonssons uppgifter om att "Mia Eriksson" i skydd av sin sekretess fortfarande får sjukpenning och sjukbidrag utbetalat i Sverige – trots att hon i ett decennium varit bosatt i USA, och rimligen med royalty-pengarna från böckerna på banken.
Den historia som i "Gömda" angetts som "bekräftad i hundratals dokument hos svenska och utländska myndigheter, såsom domar i tingsrätt, hovrätt, länsrätt och kammarrätt, akter hos socialtjänsten i ett flertal kommuner, polisrapporter, journaler på medicinska och kirurgiska kliniker, rättspsykiatriska undersökningar, akter hos Statens invandrarverk, flera försäkringsbolag samt en rad svenska och utländska advokater, regeringsbeslut och dödsattester" har alltså nu reducerats till att vara "Mias sanning", enligt Liza Marklunds framträdande i TV4. Att Piratförlaget ens har mage att tala om nytryck är obegripligt.
För dem som hittills drabbats av dess existens – främst Micke Hjortsberg, "Emma", Elisabeth Hermon och Osama Awad – gör det naturligtvis ingen skillnad hur den rubriceras på omslaget. För dem är Gömda "baserat på en falsk historia" som skadat många personer – och alla som läser Monica Antonssons bok inser detta.

Gunilla Kinn

Livsmedelslobbying mot Vita huset

Förväntningarna på USA:s näste president är skyhöga. Bland de grupper som nu hoppas på Barack Obama finns debattörerna för livsmedelskvalitet.

Publicerad i Veckans Eko/Ekolådan, 2/2009

– Kampen för bättre mat är en moralisk fråga! Och något som presidenten faktiskt måste ta tag i, innan det är för sent.
Alice Waters talar som en brinnande aktivist, och det är just vad hon är.
I 37 år har hon drivit Chez Panisse – en Kalifornienkrog som fått världsrykte, och där generationer av kockar och gäster lärt sig uppskatta färska, närodlade råvaror. Men nu har Waters lämnat kastrullerna, för att på heltid ägna sig åt den politiska hetluften några år. Måltavlan: det nya presidentparet.
– Det märks ju att Barack och Michelle Obama bryr sig om vad de och barnen äter! De tycks ha förstått diskussionen om matkvalitet, säger hon bestämt.
Debatten om jordbrukspolitik, livsmedelshantering och kost har, precis som i Sverige, blivit intensiv i USA.
Kockar som Dan Barber (Blue Hill) och Danny Meyer (Union Square Café), författare som Eric Schlosser ("Fast Food Nation") och Michael Pollan ("In Defense of Food") samt nutritionister som Marion Nestle (New York University) sprutar ur sig debattartiklar och böcker. Det finns en hel del lokala initiativ – som när barn får besöka bondgårdar eller odla grönsaker.
Men själva tycker debattörerna inte att de får genomslag, bortom enstaka texter i elitmedier som New York Times. Motkrafterna – snabbmatskedjor; kemi- och livsmedelsindustrin – är starka, och efter decennier av industritillverkad, näringsfattig mat har amerikanerna vant sig vid tomma kalorier.
– Medierna skriver bara när det varit något dramatiskt fall av förgiftning, fnyser Alice Waters.
– Men det är de goda exemplen som behöver lyftas fram!
Hon och andra aktivister har skrivit till herr och fru Obama för att erbjuda sina tjänster som matpolitiska rådgivare.
"Ni har en unik möjlighet att sätta tonen för de förändringar som behöver göras vad gäller de sätt på vilka USA skaffar sin mat. Det rena och hälsosamma med er valrörelse kan gott få en parallell i ren och hälsosam mat på USA:s mest synliga och symboliska adress: Vita huset", stod det i brevet.
Hillary Clinton och Laura Bush har förvisso sett till att representationsmaten varit någorlunda hälsosam, och Vita huset har redan en liten ekologisk köksträdgård. Men Alice Waters menar att matkvalitet måste bli något mer: regeringspolitik. Hittills har det mesta drivits av eldsjälar på gräsrotsnivå.
– Det vore oerhört symboliskt om Vita huset började återupprätta USA:s gastronomiska arv. Bra mat ska inte vara lyx, utan en rättighet.
Barack Obama har ännu inte gett mataktivisterna någon respons. Tyvärr gör nog finanskrisen samt andra oroshärdar att han får svårt att fokusera på amerikanarnas matvanor. Men livsmedelskvalitet skulle kunna bli en av de frågor Michelle Obama tar sig an som First Lady. Hon har en stående inbjudan till Chez Panisse.
Gunilla Kinn

Denna artikel om mat- och jordbrukspolitik, som New York Times publicerade under valrörelsen i höstas, har cirkulerat flitigt bland livsmedelsaktivister i USA:

Tiotusentals gräsrötter pratar politik i USA

Linda Prine (på pallen) är läkare men också aktiv i miljörörelsen i New York. Under Barack Obamas kampanj upplät hon sin lägenhet till volontärer som kom dit för att ringa till tveksamma väljare i andra delar av USA tillsammans.
Denna lördagseftermiddag har en grupp Obama-anhängare samlats hos henne för att diskutera vad de vill göra av kampanjtemat "Yes, we can!". Louisa Gilbert, med en bärbar dator i knäet, för protokoll och ser till att deltagarnas synpunkter vidarebefordras till Obamas stab.

New York (TT)

Barack Obamas valkampanj växte till en folkrörelse, som fick miljoner medborgare att engagera sig. Idén är att fortsätta förankra politiken bland dem även efter valet. Tusentals vardagsrum över hela USA blev i helgen arenor för politiska samtal.

– Det här är otroligt – när träffade ni främlingar hemma hos någon och pratade politik senast?
Louisa Gilbert, som är socialarbetare, gör en paus i sina mötesanteckningar och ser ut över den grupp som samlats i Linda Prines vardagsrum, sent på lördagseftermiddagen.
De är ett 15-tal människor, i åldern 35 till dryga 60. De flesta bor på Manhattans Upper West Side, ett av de områden där Obama har extremt högt stöd – men har aldrig förut träffats. Vin, vatten, majschips och druvor skickas runt, och var och en talar om de frågor de engageras mest av.
USA:s energiberoende, kriget i Irak och New Yorks gammalmodiga lokaltrafik blir föremål för livlig debatt – men en allmän sjukvårdsförsäkring för alla amerikaner står högt på de flesta deltagarnas politiska önskelista.
– Frågan om hur sjukvården ska finansieras har varit så dominerad av försäkringsbolagens lobbyister, säger Linda Prine som själv är läkare.
– Jag tror att det måste finnas ett starkt tryck från oss gräsrötter för att det ska bli någon förändring. Människorna runt Obama kollar på bloggar och nätverk som "Läkare för Obama" för att se vad folk talar om.
Nästan alla bidrar aktivt med åsikter och idéer – och Louisa Gilbert skriver ner allt till en rapport till Vita husets tillträdande stab. Detta är bara ett av tusentals liknande möten i helgen.

Folkrörelse
USA:s blivande president framställs ofta som en kändis (av belackarna) eller en Messias-figur (av anhängarna). Medierna har fokuserat på hans unika personliga bakgrund.
Fast Barack Obama försöker utveckla det han arbetade med i 25-årsåldern; att hjälpa människor i Chicagos fattigare stadsdelar att själva organisera sig och påverka. Vilket i sin tur har sin bakgrund hos Saul Alinsky – en legendarisk gräsrotsaktivist i efterkrigstidens Chicago, som inspirerat många ideella organisationer.
"Yes, we can!"-temat i Obamas kampanj visar att det hela är tänkt som en folkrörelse. Men frågan är exakt hur det engagemang som miljoner amerikaner visat kan kanaliseras.

Lokala frågor
Svaret vet ingen än. Men hans stab har talat om att människor som känt att de kunde påverka presidentvalet nu kan gå vidare med lokala frågor.
"Det ligger i Obamas intresse att hålla igång sitt nätverk – för återvalskampanjen 2012, för att få hjälp att styra landet, och för att skapa en långsiktig, strukturell fördel för Demokratiska partiet", enligt Harvardprofessorn David Lazer.
De som samlats i Linda Prines lägenhet är oroliga för att mötet inte ska leda någonvart, men bestämmer sig för att ses igen om några veckor. De tänker kontakta inte bara Obamas stab, utan även sina lokala senatorer, kongressmän och medier.
– Jag är glad att valrörelsen liksom fortsätter, säger Anita Tierny, som befarar att Barack Obama likt så många presidenter hamnar i en bubbla utan verklighetskontakt.
– Men hittills känns det som att han faktiskt bryr sig om vad människor tycker.
Gunilla Kinn/TT


"Brainstorming" för sjukvårdsförsäkringar

"Change is Coming", "förändring på väg", var temat för de tusentals småmöten som Barack Obamas stab initierade i helgen, men som organiserades av frivilliga. Idén är att fortsätta utnyttja kampanjens databas med anhängare.
"Om jag ska försöka få igenom en reformering av sjukförsäkringar i Washington är det oerhört kraftfullt att vi på en e-postlista har tio miljoner människor, som är beredda att vara aktiva och informera sina vänner, grannar och kolleger om frågan", säger Obama i en färsk intervju i magasinet Ebony.
Den komplicerade frågan om sjukvårdsfinansiering står högt på USA:s politiska agenda. Den tillträdande hälso- och sjukvårdsministern Tom Daschle sade i fredags att han uppmuntrade folk att delta i helgens möten för att bidra med idéer, och planerar även att ordna andra former av "brainstorming" för just detta. Hittills har gensvaret varit mycket större än han hade förväntat sig.

På tur med Manhattans Mulle

Publicerad av Veckans Eko/Ekolådan, nummer 50/2008.

Inte nog med att Central Park är New Yorks gröna lunga – det är också ett skafferi fullt av godsaker. Steve Brill leder turer där deltagarna får lära sig leta ätliga rötter, bär och blad mitt på Manhattan.

– Se upp med var ni sätter fötterna så att ni inte kliver i middagen! ropar Steven Brill glatt när ett 30-tal personer sprider sig över en glänta med vild-gräslök.
Han kallar sig för Wild Man, ett varumärke för de vandringar han leder i parker och strövområden i New York med omnejd.
– Det började för mer än 25 år sedan med att jag träffade grekiska kvinnor som plockade blad i en park. De visade mig hur de använde dem i sin matlagning, berättar han, som sedan lärt sig mer och mer om vad som är ätligt i det vilda.
– Det här är kunskaper som vi amerikaner tappat. De botaniker jag träffat vet inte mycket om växternas kulinariska egenskaper. De skulle knappt känna igen ett kök om det så ramlade över dem!
Men den smått excentriske Steve Brill – som är vegan – har plockat och provlagat så mycket svamp, blommor, bär, blad, nötter och rötter att han kunnat ge ut ett riktigt praktverk, The Wild Vegetarian Cookbook (2002).
– Jag skulle tro att en tiondel av den mat min familj äter är sådant vi själva samlat, säger han medan han mumsar på några blad svinmålla.
Under vandringen drar han flera recept på hur man kan använda parkens växter till stuvningar, sallader eller te. Att odla hemma är han däremot inte alls lockad av. Nej, vilt ska det vara – och i Central Park finns så mycket av den varan att de flesta deltagare kan fylla sina medhavda plastpåsar, trots att det nästan är vinter.
Och nog känns det märkligt att vistas mitt i “vildmarken” (nåja, anlagd sådan), med skyskrapor och brusande trafik blott några stenkast bort.
Förutom svinmålla och gräslök hittar vi bland annat löktrav, hasselört, bergsyra, vildapel, nypon, gingkobär och sassafras (används som redning i New Orleans-rätten gumbo). De flesta arter har vi deltagare knappt hört talas om, än mindre ätit. Ett av de märkligaste inslagen på expeditionen är Kentucky-kaffeträdet, vars skidor innehåller stora, bruna frön som kan malas till kaffesurrogat.
– Vid 81:a gatan växer det fantastisk ostronmussling, säger Steve Brill.
– Det finns faktiskt mer att hämta i Central Park än i skogarna i Connecticut och upstate New York – för därute äter rådjuren upp det goda.
En av deltagarna, April som jobbar på en ekologisk lantgård utanför New York City, har varit med på ett dussin av “Vildmannens” vandringar.
– Jag lär mig något nytt varje gång, säger hon.
– Det är viktigt att vi tar tillvara den lilla kunskap som finns om de här växterna. Detta är sådant som egentligen alla borde känna till.
Gunilla Kinn

Recept, fakta och information om vandringarna: www.wildmanstevebrill.com