New York (TT)
Några månader före vinterns primärval i USA har senator Hillary Clinton en stabil ledning i opinionsmätningarna. Nu lär de demokratiska motkandidaterna bli aggressivare.
- Let's go! ropar Barack Obama när han avslutar sitt tal på Washington Square, klassisk mark för politiska manifestationer.
- Let's go change the world!
Publiken jublar. "Barack rockar", står det på ett plakat. Den karismatiske senatorn från Illinois låter som en predikant och tas emot som en rockstjärna.
- Jag njöt av talet varje minut, säger Lameek Escort entusiastiskt efteråt.
- Baracks tal om förändring är vad vi behöver - en politiker som bryr sig om sjukvård och inte om oljebolag.
TT: Och Hillary Clinton?
- Jag kan tänka mig att rösta på henne också. För rösta ska jag.
Partibyte
De flesta i publiken är i 20- och 30-årsåldern. Men inte alla:
- Jag är udda här - en vit, medelålders kvinna som fyllt 50. Jag har varit republikan sedan jag var 18. Men nu har jag bestämt mig för att engagera mig för Barack!
Molly Sword McDonough har kört från södra New Jersey för att få se sin nye idol. Hon köper en T-tröja med hans porträtt och fyller i en blankett för att donera pengar.
- George Bush fick min röst i valen 2000 och 2004. Jag ville tro på honom, men känner mig lurad.
Inte Hillary
Det är Irakkriget som nu fått Molly Sword McDonough att ta avstånd från Bush. Men det är Obama som fått henne att byta parti.
- Han inspirerar mig! Han känns äkta.
Blir senator Clinton demokraternas kandidat tänker McDonough rösta republikanskt, trots att hon inte brinner för någon av de kandidater som kan bli aktuella. Hon avskyr nämligen såväl Bill som Hillary Clinton.
- Vi som är moderata republikaner eller oberoende och inte gillar Hillary syns inte i primärvalen. Demokraterna tar en stor risk om de nominerar henne.
Rejäl ledning
Men Hillary Clintons ledning över Barack Obama och John Edwards är stor, och mer övertygande än Rudy Giulianis på den republikanska sidan.
- Alla känner igen hennes namn. Hon har bra nätverk för att samla in pengar och skaffa medarbetare, säger statsvetaren Andrew Dowdle på University of Arkansas.
- Normalt har republikanerna tidigt en tydlig ledare, medan det brukar vara mer flytande bland demokraterna. Nu är det omvänt, det är henne alla jagar.
Professor Dowdle tror att om Clinton snubblar skulle det bero på någon bidragsskandal.
- Det är nackdelen med nätverken. Hon uppfattas som det demokratiska etablissemangets kandidat, säger han.
- Hillary Clinton har lyckats väl hittills. Det betyder inte att hon inte kan få problem - men Barack Obamas tid för att komma ikapp rinner ut.
Gunilla Kinn/TT
Fakta:
Hillary har ledartröjan
Andel sympatisörer för respektive parti som i september kunde tänka sig att stödja respektive kandidat:
DEMOKRATERNA
Hillary Clinton 47 procent
Barack Obama 25 procent
John Edwards 11 procent
REPUBLIKANERNA
Rudy Giuliani 30 procent
Fred Thompson 22 procent
John McCain 18 procent
Mitt Romney 7 procent
När opinionsinstituten matchar kandidaterna mot varandra i fiktiva presidentval vinner i regel demokraten. Hillary Clinton skulle till exempel slå Rudy Giuliani - men bara med i snitt fem procentenheter. Barack Obamas marginal gentemot Giuliani är ännu mindre. Ingen republikan förutom Giuliani slår någon demokrat.
Källor: USA Today/Gallup, RealClearPolitics.
Sunday, September 30, 2007
Tuesday, September 18, 2007
En dag med konst i Richistan/The Hamptons
Publicerat i Civilekonomen, september 2007
Redan i den chartrade bussen mot The Hamptons konverserades det om årgångschampagne – och när vi hunnit halvvägs ut på Long Island serverades lyxiga lunchlådor med cous cous-sallad, från chica snabbköpet Dean&DeLuca.
Det var en solig lördag i juli. Vi var på väg till ett exklusivt besök hemma hos två lyckade konstsamlarpar i yngre medelåldern, the Daneks och the Tighes, representerade i Guggenheim-museets inköpskommittéer, som lovat att visa sina verk för oss medlemmar i Young Collectors Council. Utflykten var ett av museets alla evenemang för att knyta upp morgondagens mecenater.
Konkurrensen om New Yorks konstintresserade, någorlunda välbärgade i 20-, 30- och 40-årsåldern – vars tid är mer av en bristvara än deras pengar – är nämligen stenhård. Inget större museum med självaktning nöjer sig med en simpel vänförening, utan har dessutom en arena för de yngre som bör framstå som The Place to Be.
Museum of Modern Art har sina Junior Associates, Metropolitan Museum of Art samlar unga medlemmar i The Apollo Circle, och på Whitney Museum of American Art heter det Whitney Contemporaries. Tillsammans med Young Collectors Council blir det väl ett par tusen personer totalt.
Mingeltillställningar med Moët&Chandon och snittar, Yves Saint Laurent-sponsrade galamiddagar, specialvisningar, ateljébesök och gemensamma resor till konstbiennalerna i Venedig och Sao Paolo är några av museernas glamourösa metoder för att stärka lojalitetsbanden med sina unga hang arounds. Guggenheim ordnar rentav klubbkvällar med disc jockeys i sin berömda spiralformade rotunda, för att flirta med det uppväxande släktet donatorer.
Syftet är att få medlemmarna att skänka pengar till inköp åt respektive museums samlingar. Vänjer man dem vid att ge små belopp nu kan det bli större i framtiden, när de hunnit bli äldre och riktigt täta. Min stolsgranne på bussen berättade om hur hon jobbar på Guggenheim med att snärja förmögna, som kan bidra till att museets drift kan hållas rullande. "Rika privatpersoner som skänker medel kontinuerligt är mycket viktigare för oss än företagssponsorer”, sade hon glatt. Sådan avdragsgill filantropi är som bekant vad som håller det amerikanska kulturlivet igång.
Själv gick jag med i Young Collectors Council mest av ren nyfikenhet på hur det kan gå till i New Yorks grädda. Hemma hos paren i South och East Hampton den där julilördagen kände jag mig som en voyeuristisk katt bland hermelinerna. Äntligen skulle jag få besöka det mytomspunna Richistan – det av dollarmångmiljonärer bebodda rike, som journalisten Robert Frank nyligen beskrivit i en initierad inifrånskildring.
The Hamptons är centrala orter i Richistan – något av Manhattan-bornas Dalarö eller Torekov på steroider – och the Daneks och the Tighes residens gick inte av för hackor:
Enorma villor för helgbruk i topplägen nära havet, pooler och tennisbana, personal inhyrd för att servera oss gäster iste på terrassen, Reuters-skärmar på rad i arbetsrummet – och väggarna fullhängda med verk av Damien Hirst, Anesh Kapoor, Richard Prince och andra samtidskonstens fixstjärnor. Genom att tjuvlyssna på en konversation och jämföra med priserna hos en fastighetsmäklare insåg jag att strandvillan vi gästade har ett marknadsvärde på sisådär 20 miljoner – dollar.
Vad konsten kan ha varit värd vågar jag inte ens tänka på. Men uppenbarligen var den inköpt med goda ögon för konst och kassaflödet från framgångsrik hedgefondsförvaltning i skön förening.
Konst och kapital har alltid gått hand i hand. Det är nog inte så mycket ärvda “old money” som friska pengar från hedgefonder, medieföretag, advokatfirmor och reklambyråer som pumpas in i samtida konstnärsskap och samlingar – de egna såväl som museernas. Som rika genom alla tider försöker New Englands finanslejon skaffa sig kulturell status. Många av Richistans invånare har lyckats med det just genom samtidskonsten.
Femhundra surt förvärvade dollar per år kostar det mig att få tillträde till svanstippen av samlarskaran – tala om att försöka köpa sig status.
Gunilla Kinn
Redan i den chartrade bussen mot The Hamptons konverserades det om årgångschampagne – och när vi hunnit halvvägs ut på Long Island serverades lyxiga lunchlådor med cous cous-sallad, från chica snabbköpet Dean&DeLuca.
Det var en solig lördag i juli. Vi var på väg till ett exklusivt besök hemma hos två lyckade konstsamlarpar i yngre medelåldern, the Daneks och the Tighes, representerade i Guggenheim-museets inköpskommittéer, som lovat att visa sina verk för oss medlemmar i Young Collectors Council. Utflykten var ett av museets alla evenemang för att knyta upp morgondagens mecenater.
Konkurrensen om New Yorks konstintresserade, någorlunda välbärgade i 20-, 30- och 40-årsåldern – vars tid är mer av en bristvara än deras pengar – är nämligen stenhård. Inget större museum med självaktning nöjer sig med en simpel vänförening, utan har dessutom en arena för de yngre som bör framstå som The Place to Be.
Museum of Modern Art har sina Junior Associates, Metropolitan Museum of Art samlar unga medlemmar i The Apollo Circle, och på Whitney Museum of American Art heter det Whitney Contemporaries. Tillsammans med Young Collectors Council blir det väl ett par tusen personer totalt.
Mingeltillställningar med Moët&Chandon och snittar, Yves Saint Laurent-sponsrade galamiddagar, specialvisningar, ateljébesök och gemensamma resor till konstbiennalerna i Venedig och Sao Paolo är några av museernas glamourösa metoder för att stärka lojalitetsbanden med sina unga hang arounds. Guggenheim ordnar rentav klubbkvällar med disc jockeys i sin berömda spiralformade rotunda, för att flirta med det uppväxande släktet donatorer.
Syftet är att få medlemmarna att skänka pengar till inköp åt respektive museums samlingar. Vänjer man dem vid att ge små belopp nu kan det bli större i framtiden, när de hunnit bli äldre och riktigt täta. Min stolsgranne på bussen berättade om hur hon jobbar på Guggenheim med att snärja förmögna, som kan bidra till att museets drift kan hållas rullande. "Rika privatpersoner som skänker medel kontinuerligt är mycket viktigare för oss än företagssponsorer”, sade hon glatt. Sådan avdragsgill filantropi är som bekant vad som håller det amerikanska kulturlivet igång.
Själv gick jag med i Young Collectors Council mest av ren nyfikenhet på hur det kan gå till i New Yorks grädda. Hemma hos paren i South och East Hampton den där julilördagen kände jag mig som en voyeuristisk katt bland hermelinerna. Äntligen skulle jag få besöka det mytomspunna Richistan – det av dollarmångmiljonärer bebodda rike, som journalisten Robert Frank nyligen beskrivit i en initierad inifrånskildring.
The Hamptons är centrala orter i Richistan – något av Manhattan-bornas Dalarö eller Torekov på steroider – och the Daneks och the Tighes residens gick inte av för hackor:
Enorma villor för helgbruk i topplägen nära havet, pooler och tennisbana, personal inhyrd för att servera oss gäster iste på terrassen, Reuters-skärmar på rad i arbetsrummet – och väggarna fullhängda med verk av Damien Hirst, Anesh Kapoor, Richard Prince och andra samtidskonstens fixstjärnor. Genom att tjuvlyssna på en konversation och jämföra med priserna hos en fastighetsmäklare insåg jag att strandvillan vi gästade har ett marknadsvärde på sisådär 20 miljoner – dollar.
Vad konsten kan ha varit värd vågar jag inte ens tänka på. Men uppenbarligen var den inköpt med goda ögon för konst och kassaflödet från framgångsrik hedgefondsförvaltning i skön förening.
Konst och kapital har alltid gått hand i hand. Det är nog inte så mycket ärvda “old money” som friska pengar från hedgefonder, medieföretag, advokatfirmor och reklambyråer som pumpas in i samtida konstnärsskap och samlingar – de egna såväl som museernas. Som rika genom alla tider försöker New Englands finanslejon skaffa sig kulturell status. Många av Richistans invånare har lyckats med det just genom samtidskonsten.
Femhundra surt förvärvade dollar per år kostar det mig att få tillträde till svanstippen av samlarskaran – tala om att försöka köpa sig status.
Gunilla Kinn
Saturday, September 15, 2007
"Framtiden tillhör historieberättarna"
Intervjun publicerad i tidningen Arbetsmarknaden 8/2007 (med porträttfotografier av Martin Adolfsson)
Just som vi börjat vänja oss vid tanken på att mängder av arbetstillfällen i västerländskt ägda bolag hamnar hos underleverantörer i Asien är det dags att inse att även traditionella tjänstemannayrken berörs av globaliseringen: Inte bara industriarbetare, utan också jurister, läkare och revisorer utsätts för konkurrens och pressade löner.
Den amerikanske författaren Daniel Pink menar att framtidens arbetsmarknad kommer att gynna dem som besitter kreativitet, fantasi, empati, intuition, formsinne och helhetstänkande, eftersom dessa egenskaper inte går att utlokalisera.
Pink slog igenom som uttolkare av samtidsandan i slutet av 90-talet, då han skrev texter om ”Free Agent Nation” – att alltfler människor i USA istället för att jobba som löntagare blir sina egna, och om hur gränsen mellan företagare och anställda luckras upp. Men nu handlar det om hjärnan.
Tre megatrender som börjar på A – förutom utlokaliseringen till Asien även ”automatisering” och ”abundans” – gör enligt Pink nämligen att samhällets efterfrågan förskjuts från vänster till höger hjärnhalvas områden. Hans resonemang om hur vi måste använda hela hjärnan bättre har gjort honom till en efterfrågad föreläsare på skolor, företag, mässor och idékonferenser runtom USA, Europa och Asien.
Under ett samtal på ett av sina ”kontor” i USA:s huvudstad Washington – Starbucks-kedjans kafé i Georgetown – utvecklar han sina tankar om hur hjärnhalvorna hänger ihop med morgondagens arbetsmarknad.
Vad är huvudbudskapet i din bok A Whole New Mind?
– Att framtiden inte längre tillhör människor som styrs bara av vänster hjärnhalva och som resonerar snabbt och logiskt som datorer. För sådant har vi ju datorer till! Vi håller på att lämna informationssamället, som krävde ett rationellt och linjärt tänkande, och går in i vad jag kallar konceptsamhället. Det innnebär att de klarar sig bäst som skapar konstnärliga och känslomässiga värden, som hittar mönster och ser helheter, som kan berätta historier och hitta på saker som folk inte visste att de ville ha. Allt detta är sådant som styrs av höger hjärnhalva. Egenskaper som hör ihop med vänster hjärnhalva är fortfarande nödvändiga – men de räcker inte!
Tre A:n är en röd tråd i din bok – vilka?
– Asien, automatisering och abundans, alltså överflöd. Det här är tre krafter som förändrar samhället och arbetsmarknaden på ett genomgripande sätt – och det går snabbt.
Hur menar du?
– Om vi börjar med Asien är det ju så att kvalificerade arbetsuppgifter som ändå är rutinartade utlokaliseras dit – främst till Kina och Indien, men även till exempelvis Filippinerna och Malaysia.
– ”Outsourcing” handlar inte längre bara om fabriksjobb, och dataprogrammerare i Bangalore är inte de enda indiska akademiker som anlitas av amerikanska företag. Den tekniska utvecklingen gör det så lätt att skicka information runt jordklotet att engelskspråkiga jurister i Indien tagit över en rad rutinuppdrag som tidigare skötts av amerikanska advokater. De upprättar hyreskontrakt och andra juridiska dokument, för en tiondel av vad det skulle kosta i USA. Indiska jourläkare granskar röntgenbilder åt amerikanska sjukhus, och civilekonomer gör finansiella kalkyler. Allt detta berör yrkesgrupper som varit ledande i informationssamhället – de som studerade juridik, teknik och ekonomi för att skaffa sig en framskjuten plats i den västerländska meritokratin, men som nu får konkurrens. I Asien finns miljarder människor som arbetar hårt och gärna, och hundratals miljoner av dem är välutbildade som jobbar till relativt låga löner. Det är bara att acceptera att det är så!
Det var Asien, hur är det med automatiseringen?
– Jo, när samhället industrialiserades så ersattes människans kroppsarbete av maskiner. Det som händer nu är att den vänstra hjärnhalvans specialiteter – det logiska, linjära och rationella – ersätts av datorer. Datorer klarar rutinuppgifter snabbare, bättre och säkrare än vi människor. Det finns rentav datorprogram som kan skriva datorprogram! Därför måste vi satsa på sådant som datorerna inte klarar, till exempel att hitta på helt nya saker.
Och abundans, överflöd?
– Jag tänker på det enorma överflöd som finns av billiga konsumtionsvaror i det västerländska samhället. En amerikansk medelklassfamilj har valmöjligheter och en levnadsstandard som mina mor- och farföräldrar inte ens skulle kunna fantisera om. Och när de flesta redan har vad de behöver så räcker det inte med att erbjuda dem produkter som enbart är funktionella. Det behövs något mer – en vacker form, något som väcker känslor eller berättar en historia.
Vad innebär dessa tre trender för arbetsmarknaden?
– Utmaningen nu är att hitta jobb som kräver kreativitet. Samhället utvecklas hela tiden. Det var inte länge sedan som de flesta jobbade i lantbruket (bondesamhället), sedan i fabrikerna (industrisamhället), därefter i kontorslandskapen (informationssamhället). Nu rör vi oss mot ett friare konceptsamhälle, där människor och företag skapar. Det finns massor av möjligheter för dem som är duktiga på annat än rutinarbete; för dem som kan skapa mening i tillvaron, se helheter och visa empati. Företagen vill anställa personer som inte bara har analysförmåga utan också kan se helheter. Sjuksköterskor och formgivare är exempel på grupper som kommer att vara efterfrågade.
Att amerikanska företag utlokaliserar arbetstillfällen till Asien är en het potatis i USA. Hur ser du på det?
– Tja, det är som det är! Eller, det är väl bra, för det är så ekonomin fungerar. Visst är det tråkigt för dem som förlorar sina arbeten, men utlokalisering innebär ju också att det frigörs kreativitet som kan satsas på annat. Sedan industrialiseringen satte fart i början av 1800-talet har människor ständigt fruktat att det inte ska bli några arbeten kvar. Men det kommer ju också nya jobb – vem hade för några decennier sedan kunnat förutspå att vi idag skulle ha ekoturism, massageterapeuter och mobiltelefonformgivare? Nä, jag köper inte att jobben håller på att ta slut. Servicesektorn har stått för en formidabel utveckling, och jag tror de flesta missbedömer människors förmåga att efterfråga nya tjänster och nya livsstilar som kan tänkas växa fram. Se på hur den japanska tillverkningsindustrin delvis flyttat till Kina – och Japans främsta exportvara har blivit populärkultur!
I Free Agent Nation talade du om en revolution…
– Ja, Karl Marx sade att revolutionen skulle komma när arbetarna tagit makten över produktionsmedlen. Och det har faktiskt hänt nu. För vad behöver man för produktionsmedel idag? Marx menade naturligtvis stora fabriker, som arbetarna skulle ta över från kapitalisterna. Men han har ändå fått rätt, sent omsider, för nu är det ”arbetarens” egen hjärna som är produktionsmedlet. Därutöver räcker det långt med en telefon och en dator med Internetuppkoppling. Och detta leder till att företag får svårt att locka kvalificerad arbetskraft – för begåvade personer behöver inte längre stora företag för att klara sig.
Hur kommer det sig att du intresserat dig för förändringar på arbetsmarknaden?
– För 20 år sedan bodde jag en tid i Indien – så sedan dess har jag lagt märke till hur jobb utlokaliseras dit, och de processer det leder till. Nu är de förändringarna mycket mer genomgripande än de var då.
– När jag gjorde intervjuerna till min bok om hur alltfler blir frilansande egenföretagare (”Free Agent Nation”) för några år sedan upptäckte jag dessutom att många av de mest intressanta personerna jag mötte hade en konstnärlig bakgrund. Jag började fundera över vad det var som fick dem att blomstra, och insåg att en examen från en konstskola verkar vara väl så användbar som från en handelshögskola. En MFA (Master of Fine Arts) är helt enkelt ”det nya MBA” (Master of Business Administration)!
Kan du ge något exempel på hur ”konceptsamhället” ser ut?
– Ja, titta på kaféet där vi sitter nu! Jag antar att Starbucks har ett mycket sofistikerat system för att distribuera kaffe, mjölk, bakverk och allting annat de säljer till alla sina tusentals filialer över hela världen. Men grejen är att alla kedjor har effektiva distributionssystem nuförtiden! Det räcker inte. Man måste ge världen något mer. Och i Starbucks fall har de uppenbarligen lyckats skapa kafémiljöer som folk vill sitta i och träffas på. Dessutom har de ju börjat sälja musik från sitt eget skivbolag. Vem hade för 15 år sedan kunnat förutse att medelklassen skulle vilja lägga fyra dollar på att köpa smaksatt caffè latte i en pappmugg? Vad gjorde alla dessa människor som sitter här på eftermiddagarna tidigare? Det måste vara människor med väl utvecklade högra hjärnhalvor som tänkt ut allt detta.
Men det kan väl inte enbart handla om höger hjärnhalva?
– Nej, det är nog så att de företag som lyckas bäst är de som kombinerar vänster och höger hjärnhalvors egenskaper i sina ledningsprocesser. Stora bolag blir alltmer medvetna om detta, exempelvis General Motors och Procter & Gamble letar allt oftare efter anställda som har ett utpräglat kreativt och intuitivt tänkande.
Hur klarar västvärldens lönetagare omställningen till en globaliserad arbetsmarknad?
– Mitt intryck är att länder som Sverige och Danmark klarat anpassningen mycket bättre än USA. Ni har en helt annan nivå av tillfredsställelse bland befolkningen, medan vi amerikaner bara vill kunna konsumera mer och mer – utan att bli mer nöjda med tillvaron. Här finns en stark nostalgi inför tillverkningsindustrin – och USA är fortfarande det land som tillverkar mest i världen. Det är bara det att vi klarar produktionen med färre människor nuförtiden.
– Om man tittar på vad folk faktiskt gör på jobbet, så handlar det inte längre om traditionellt industriarbete. Människor sköter avancerade, robotstyrda tillverkningsprocesser, och är alltså snarare en del av informationssamhället. Rutinartade fabriksjobb finns ju knappt längre.
Hur tycker du att frågan hanteras i den amerikanska samhällsdebatten?
– Det politiska systemet främjar den där nostalgin kring industrialismen, tycker jag. Men det har att göra med hur politiken fungerar i USA, och med det stora inflytande som fack och företag har på hur kandidaterna väljs och finansierar sina valrörelser. Republikanerna talar bara om skattesänkningar; demokraterna bara om att ”stoppa globaliseringen”. Det blir en smal och förvanskad diskussion om många frågor. De allra flesta amerikaner är ju till exempel inte med i facket. Men facket piskar upp en stämning av att det är hemskt att alla jobb hamnar i Kina – medan det också är en utveckling som gör att många amerikaner har råd att köpa varor som är importerade.
Men vad borde politikerna då säga till sina väljare?
– Att en lagom mängd dynamik är bra! Samtidigt tycker jag att det är viktigt att det finns trygghetssystem för människor, här i USA där 47 miljoner människor, under kortare eller längre perioder, saknar sjukförsäkring finns det knappt. I Europa tror jag generellt det är tvärtom – det finns trygghet, men kanske inte tillräckligt mycket dynamik för att folk ska våga satsa på nya idéer. Fast det verkar som om de skandinaviska länderna löst det där ganska väl, ni har såväl ett samhällsklimat som gynnar innovationer som ett rejält skyddsnät. I USA är systemet uppbyggt så att vi är beredda att lämna människor bakom oss i utvecklingen, vilket jag tycker är fel. Samtidigt är konkurslagstiftningen här utformad så att den som misslyckats med att driva företag får en ny chans att försöka.
Hur skiljer sig människors reaktioner på dina teser runtom världen?
– Jag får mycket mindre kritik än jag hade förväntat. Ofta föreläser jag för företagsfolk, och de vill mest av allt ha snabba, konkreta tips på vad de kan göra för att förbättra sin konkurrenskraft och utveckla sin högra hjärnhalva – sådana som finns i min bok. ”Tala om hur vi ska göra!” säger de. Men det komiska tycker jag är att jag fått så likartade reaktioner i olika länder! I våras vistades jag i Japan i två månader, och när jag talade om hur det moderna samhället utvecklas mot en mer högerhjärnestyrd tillvaro sade många: ”Wow, det här är goda nyheter för Japan! Vi är ju duktiga på formgivning och har en lång, andlig tradition.” När jag kom till Danmark sade de: ”Men detta är ju jättebra för oss! Vi danskar har en lång tradition av att formge produkter och skapa mening.” I Indien och Korea har de sagt samma sak: ”Det här är fantastiska nyheter! Vi som…”.
– Det är bara i USA som många uppfattar det som att utvecklingen jag beskriver kommer att missgynna dem. Och förresten tror jag att Kina är ganska styrt av vänster hjärnhalva. Det kan inte vara lätt att tänka kreativt när det inte finns någon yttrandefrihet.
Vad skiljer detta paradigmskifte från tidigare skiften, som när industrisamhället gled över i informationssamhälle?
– Redan de som är i min ålder, det vill säga drygt 40 år, och som inte känner sig särskilt gamla, tvingas dessvärre anpassa sig till en verklighet som förändras väldigt, väldigt snabbt. Förr tog det kanske en hel generation medan arbetsmarknaden förändrades i grunden. En fabriksarbetare kunde uppmana sina barn att studera vidare på college, men själv jobba vidare inom sitt yrke till pensionen. Nu måste var och en vara beredd på att ändra yrkesbana många gånger under sin karriär. Det skapar naturligtvis en stark känsla av vilsenhet hos många, även hos dem som tog sina examina och kom ut på arbetsmarknaden ganska nyligen. Många även i 30- och 40-årsåldern tvingas konstatera att: ”Wow! Spelreglerna i min bransch har ändrats i grunden på bara några år!”
Hur ska man som individ hantera detta?
– Det gäller att ställa grundläggande frågor om vad man verkligen vill göra av sitt liv och vad man är duktig på. För tycker man om det man gör vill man också utvecklas och lära sig mer, på så vis blir arbetet mindre och mindre rutinartat. Och det går förresten att öva upp sin förmåga att tänka kreativt på mängder av sätt.
Lågavlönade jobb på snabbmatsrestauranger, är det inte vad som blir kvar när andra jobb utlokaliseras?
– Det är sant, det är sådana ”McJobs” i servicesektorn som står för en stor del av de tillgängliga arbetstillfällena i USA. Och de passar såklart delvis in på mina resonemang om att service och empati blir viktigare.
– Men servicesektorn automatiseras också hårt. Tänk på incheckningen på en flygplats – i och med att passagerarna kan checka in själva med hjälp av en terminal får personalen möjlighet att ägna sig åt mer sofistikerade sysslor och att lösa problem som uppstår. Även så kallade McJobs får högre kvalitet och teknikinnehåll, och blir mer och mer avancerade.
– Men många servicejobb kan vara svåra att försörja sig på. Här tror jag det är nödvändigt med robusta skyddsnät och minimilöner man kan klara sig på.
Vilken av trenderna är starkast?
– Automatisering är ett mycket större hot än utlokaliseringen till Asien, även om det är det som får uppmärksamhet i medierna. Människor tenderar att underskatta datoriseringens effekter. Här i USA blir många vansinniga över att indier och kineser ”tar deras jobb”, men ingen säger något om att det finns bankomater överallt numera – trots att det rimligen innebär att det blir färre bankanställda.’
Har du något ytterligare exempel?
– Ja, ett tydligt exempel är TurboTax – en programvara som hjälper folk att göra sina skattedeklarationer i datorn. Det kostar bara från 40 dollar och uppåt att köpa, och miljoner amerikaner använder det. Självklart leder det programmet till färre uppdrag för alla deklarationsrådgivare och konsulter – men när det var deklarationstider senast talades det mest om hur indiska konsulter tog över en del uppdrag.
Vad ger du för råd till dina barn inför framtiden?
– Mina föräldrar uppmanade mig att studera juridik, vilket jag gjorde och inte tyckte var särskilt kul. Men jag försöker inte få mina barn att gå konst- och designskolor! Nej, det enda jag säger till dem är att de inte ska göra saker bara för att behaga andra, utan för att det känns meningsfullt för dem själva. Men om något av mina barn skulle vilja bli revisor skulle jag absolut inte försöka motverka det.
Hur tycker du att skolorna anpassat sig till hur samhället och arbetsmarknaden utvecklas?
– Här i USA går det tyvärr i fel riktning, i och med att man betonar skriftliga tester och utvärderingar mer och mer. Det är helt fel, för då uppmuntrar man lärdomar som går att mäta – och inte nyfikenhet, kreativitet och andra kvalitativa egenskaper som jag tror blir viktigare. Det är en utveckling som har mer att göra med utbildningspolitikernas regelverk än ungarnas framtid.
– Lärare och rektorer förstår vad det här handlar om, de som dagligen vistas i klassrummen. Det finns ett glapp mellan vad som händer där och vad skolpolitikerna tror är viktigt. Om jag fick bestämma skulle man låta bli att skära ner på undervisningen i bild, musik och drama i skolorna – det är ämnen som utvecklar just sådana sidor som kommer att behövas på framtidens arbetsmarknad.
Du säger ofta att en konstexamen (MFA) är ”den nya handelshögskoleexamen” (MBA). Men konstnärer har knappast en enkel arbetsmarknad?
– Nej, och jag tror att det kommer att vara svårt att klara sig för den som vill vara fri konstnär, tyvärr. Det är egentligen tillämpad konst jag menar. Ett exempel på hur arbetsmarknaden suger upp kreativa studenter är en designskola i Florida, som har utbildningsprogram i bland annat formgivning, datoranimering och digital konst. Ett företag som utvecklar spel anställde större delen av deras avgångsklass i elektronisk konst – 22 studenter på ett bräde! Även traditionella storbolag som General Motors och Procter & Gamble letar nu efter kreativa personer som kan hitta på nya produkter.
Vad har du för råd till arbetsvägledare och andra som ska ge råd om framtidens arbetsmarknad?
– Det gäller att hitta individens styrka och motivation för en skräddarsydd utbildningsväg.
Passar du själv in på din beskrivning av framtidens arbetstagare?
– Haha, nej, jag är själv väldigt styrd av min vänsterhjärna, och försöker anpassa mig till en värld i förändring så gott det går!
Hur då?
– Jag gick exempelvis en kurs i hur man tecknar med hjälp av sin högra hjärnhalva. Det var en omvälvande erfarenhet, och det förändrade mitt sätt att se på världen. Alla kan öva upp sin kreativitet, sin empati och sin förmåga att se former och helheter.
Ska man ha roligt på jobbet?
– Absolut! Lust och arbete hör ihop, det vet alla som har så kallade kreativa jobb. Se bara på hur Google låter sina anställda i Kalifornien göra vad de vill en femtedel av arbetstiden, för att de blir mer kreativa och motiverade då. Men det kräver en helt annan syn på arbetsledning än i en traditionell företagshierarki…
– Det är klart att rutinuppgifter inte alltid kan vara kul, men sådana jobb håller ändå på att försvinna österut eller till datorerna. De flesta är nog vana vid att tänka på arbetet som ett nödvändigt ont, en transportsträcka till pensioneringen – men en del av de förändringar jag talar om kommer att leda till att jobb handlar mindre om att enbart försörja sig och mer om personlig tillfredsställelse.
Gunilla Kinn
Dan Pink – fakta
Yrke: Frilansskribent, föreläsare och uttolkare av tidsandan (och vad som i USA kallas ”public intellectual”).
Bor: i ett tegelhus i ett villaområde i Washington DC.
Familj: Gift, har tre barn (4, 8 och 11 år) som går i spansk- och engelskspråkig skola.
Utbildning: Fil kand (Bachelor of Arts) i lingvistik samt juristexamen från Yale.
Bakgrund: Talskrivare åt den förre vicepresidenten Al Gore 1995–1997; redaktör på Wired och skribent för andra tidningar (New York Times, Fast Company, Harvard Business Review m fl). Har aldrig jobbat som jurist (”den stora poängen med juristutbildningen var att jag träffade min fru där”).
Fritidsintressen: ”Ehhh, jag har inga särskilda – det tror jag är typiskt för oss fria agenter, som har vårt jobb som livsstil”.
Böcker: ”Free Agent Nation: The Future of Working for Yourself” (2002; begreppet ”fri agent” myntade Pink i en artikel i magasinet Fast Company 1997)
”A Whole New Mind: Why Right-Brainers Will Rule the Future” (2006)
Nästa bok: kommer i april och är en roman tecknad i den japanska manga-traditionen, om hur man gör karriär i företagsvärlden: ”The Adventure of Johnny Bunko: the Last Career Guide You'll Ever Need''.
Hemsida/blogg: http://www.danpink.com
Just som vi börjat vänja oss vid tanken på att mängder av arbetstillfällen i västerländskt ägda bolag hamnar hos underleverantörer i Asien är det dags att inse att även traditionella tjänstemannayrken berörs av globaliseringen: Inte bara industriarbetare, utan också jurister, läkare och revisorer utsätts för konkurrens och pressade löner.Den amerikanske författaren Daniel Pink menar att framtidens arbetsmarknad kommer att gynna dem som besitter kreativitet, fantasi, empati, intuition, formsinne och helhetstänkande, eftersom dessa egenskaper inte går att utlokalisera.
Pink slog igenom som uttolkare av samtidsandan i slutet av 90-talet, då han skrev texter om ”Free Agent Nation” – att alltfler människor i USA istället för att jobba som löntagare blir sina egna, och om hur gränsen mellan företagare och anställda luckras upp. Men nu handlar det om hjärnan.
Tre megatrender som börjar på A – förutom utlokaliseringen till Asien även ”automatisering” och ”abundans” – gör enligt Pink nämligen att samhällets efterfrågan förskjuts från vänster till höger hjärnhalvas områden. Hans resonemang om hur vi måste använda hela hjärnan bättre har gjort honom till en efterfrågad föreläsare på skolor, företag, mässor och idékonferenser runtom USA, Europa och Asien.
Under ett samtal på ett av sina ”kontor” i USA:s huvudstad Washington – Starbucks-kedjans kafé i Georgetown – utvecklar han sina tankar om hur hjärnhalvorna hänger ihop med morgondagens arbetsmarknad.
Vad är huvudbudskapet i din bok A Whole New Mind?
– Att framtiden inte längre tillhör människor som styrs bara av vänster hjärnhalva och som resonerar snabbt och logiskt som datorer. För sådant har vi ju datorer till! Vi håller på att lämna informationssamället, som krävde ett rationellt och linjärt tänkande, och går in i vad jag kallar konceptsamhället. Det innnebär att de klarar sig bäst som skapar konstnärliga och känslomässiga värden, som hittar mönster och ser helheter, som kan berätta historier och hitta på saker som folk inte visste att de ville ha. Allt detta är sådant som styrs av höger hjärnhalva. Egenskaper som hör ihop med vänster hjärnhalva är fortfarande nödvändiga – men de räcker inte!
Tre A:n är en röd tråd i din bok – vilka?
– Asien, automatisering och abundans, alltså överflöd. Det här är tre krafter som förändrar samhället och arbetsmarknaden på ett genomgripande sätt – och det går snabbt.
Hur menar du?
– Om vi börjar med Asien är det ju så att kvalificerade arbetsuppgifter som ändå är rutinartade utlokaliseras dit – främst till Kina och Indien, men även till exempelvis Filippinerna och Malaysia.
– ”Outsourcing” handlar inte längre bara om fabriksjobb, och dataprogrammerare i Bangalore är inte de enda indiska akademiker som anlitas av amerikanska företag. Den tekniska utvecklingen gör det så lätt att skicka information runt jordklotet att engelskspråkiga jurister i Indien tagit över en rad rutinuppdrag som tidigare skötts av amerikanska advokater. De upprättar hyreskontrakt och andra juridiska dokument, för en tiondel av vad det skulle kosta i USA. Indiska jourläkare granskar röntgenbilder åt amerikanska sjukhus, och civilekonomer gör finansiella kalkyler. Allt detta berör yrkesgrupper som varit ledande i informationssamhället – de som studerade juridik, teknik och ekonomi för att skaffa sig en framskjuten plats i den västerländska meritokratin, men som nu får konkurrens. I Asien finns miljarder människor som arbetar hårt och gärna, och hundratals miljoner av dem är välutbildade som jobbar till relativt låga löner. Det är bara att acceptera att det är så!
Det var Asien, hur är det med automatiseringen?
– Jo, när samhället industrialiserades så ersattes människans kroppsarbete av maskiner. Det som händer nu är att den vänstra hjärnhalvans specialiteter – det logiska, linjära och rationella – ersätts av datorer. Datorer klarar rutinuppgifter snabbare, bättre och säkrare än vi människor. Det finns rentav datorprogram som kan skriva datorprogram! Därför måste vi satsa på sådant som datorerna inte klarar, till exempel att hitta på helt nya saker.
Och abundans, överflöd?
– Jag tänker på det enorma överflöd som finns av billiga konsumtionsvaror i det västerländska samhället. En amerikansk medelklassfamilj har valmöjligheter och en levnadsstandard som mina mor- och farföräldrar inte ens skulle kunna fantisera om. Och när de flesta redan har vad de behöver så räcker det inte med att erbjuda dem produkter som enbart är funktionella. Det behövs något mer – en vacker form, något som väcker känslor eller berättar en historia.
Vad innebär dessa tre trender för arbetsmarknaden?
– Utmaningen nu är att hitta jobb som kräver kreativitet. Samhället utvecklas hela tiden. Det var inte länge sedan som de flesta jobbade i lantbruket (bondesamhället), sedan i fabrikerna (industrisamhället), därefter i kontorslandskapen (informationssamhället). Nu rör vi oss mot ett friare konceptsamhälle, där människor och företag skapar. Det finns massor av möjligheter för dem som är duktiga på annat än rutinarbete; för dem som kan skapa mening i tillvaron, se helheter och visa empati. Företagen vill anställa personer som inte bara har analysförmåga utan också kan se helheter. Sjuksköterskor och formgivare är exempel på grupper som kommer att vara efterfrågade.
Att amerikanska företag utlokaliserar arbetstillfällen till Asien är en het potatis i USA. Hur ser du på det?
– Tja, det är som det är! Eller, det är väl bra, för det är så ekonomin fungerar. Visst är det tråkigt för dem som förlorar sina arbeten, men utlokalisering innebär ju också att det frigörs kreativitet som kan satsas på annat. Sedan industrialiseringen satte fart i början av 1800-talet har människor ständigt fruktat att det inte ska bli några arbeten kvar. Men det kommer ju också nya jobb – vem hade för några decennier sedan kunnat förutspå att vi idag skulle ha ekoturism, massageterapeuter och mobiltelefonformgivare? Nä, jag köper inte att jobben håller på att ta slut. Servicesektorn har stått för en formidabel utveckling, och jag tror de flesta missbedömer människors förmåga att efterfråga nya tjänster och nya livsstilar som kan tänkas växa fram. Se på hur den japanska tillverkningsindustrin delvis flyttat till Kina – och Japans främsta exportvara har blivit populärkultur!
I Free Agent Nation talade du om en revolution…
– Ja, Karl Marx sade att revolutionen skulle komma när arbetarna tagit makten över produktionsmedlen. Och det har faktiskt hänt nu. För vad behöver man för produktionsmedel idag? Marx menade naturligtvis stora fabriker, som arbetarna skulle ta över från kapitalisterna. Men han har ändå fått rätt, sent omsider, för nu är det ”arbetarens” egen hjärna som är produktionsmedlet. Därutöver räcker det långt med en telefon och en dator med Internetuppkoppling. Och detta leder till att företag får svårt att locka kvalificerad arbetskraft – för begåvade personer behöver inte längre stora företag för att klara sig.
Hur kommer det sig att du intresserat dig för förändringar på arbetsmarknaden?
– För 20 år sedan bodde jag en tid i Indien – så sedan dess har jag lagt märke till hur jobb utlokaliseras dit, och de processer det leder till. Nu är de förändringarna mycket mer genomgripande än de var då.
– När jag gjorde intervjuerna till min bok om hur alltfler blir frilansande egenföretagare (”Free Agent Nation”) för några år sedan upptäckte jag dessutom att många av de mest intressanta personerna jag mötte hade en konstnärlig bakgrund. Jag började fundera över vad det var som fick dem att blomstra, och insåg att en examen från en konstskola verkar vara väl så användbar som från en handelshögskola. En MFA (Master of Fine Arts) är helt enkelt ”det nya MBA” (Master of Business Administration)!
Kan du ge något exempel på hur ”konceptsamhället” ser ut?
– Ja, titta på kaféet där vi sitter nu! Jag antar att Starbucks har ett mycket sofistikerat system för att distribuera kaffe, mjölk, bakverk och allting annat de säljer till alla sina tusentals filialer över hela världen. Men grejen är att alla kedjor har effektiva distributionssystem nuförtiden! Det räcker inte. Man måste ge världen något mer. Och i Starbucks fall har de uppenbarligen lyckats skapa kafémiljöer som folk vill sitta i och träffas på. Dessutom har de ju börjat sälja musik från sitt eget skivbolag. Vem hade för 15 år sedan kunnat förutse att medelklassen skulle vilja lägga fyra dollar på att köpa smaksatt caffè latte i en pappmugg? Vad gjorde alla dessa människor som sitter här på eftermiddagarna tidigare? Det måste vara människor med väl utvecklade högra hjärnhalvor som tänkt ut allt detta.
Men det kan väl inte enbart handla om höger hjärnhalva?
– Nej, det är nog så att de företag som lyckas bäst är de som kombinerar vänster och höger hjärnhalvors egenskaper i sina ledningsprocesser. Stora bolag blir alltmer medvetna om detta, exempelvis General Motors och Procter & Gamble letar allt oftare efter anställda som har ett utpräglat kreativt och intuitivt tänkande.
Hur klarar västvärldens lönetagare omställningen till en globaliserad arbetsmarknad?
– Mitt intryck är att länder som Sverige och Danmark klarat anpassningen mycket bättre än USA. Ni har en helt annan nivå av tillfredsställelse bland befolkningen, medan vi amerikaner bara vill kunna konsumera mer och mer – utan att bli mer nöjda med tillvaron. Här finns en stark nostalgi inför tillverkningsindustrin – och USA är fortfarande det land som tillverkar mest i världen. Det är bara det att vi klarar produktionen med färre människor nuförtiden.
– Om man tittar på vad folk faktiskt gör på jobbet, så handlar det inte längre om traditionellt industriarbete. Människor sköter avancerade, robotstyrda tillverkningsprocesser, och är alltså snarare en del av informationssamhället. Rutinartade fabriksjobb finns ju knappt längre.
Hur tycker du att frågan hanteras i den amerikanska samhällsdebatten?
– Det politiska systemet främjar den där nostalgin kring industrialismen, tycker jag. Men det har att göra med hur politiken fungerar i USA, och med det stora inflytande som fack och företag har på hur kandidaterna väljs och finansierar sina valrörelser. Republikanerna talar bara om skattesänkningar; demokraterna bara om att ”stoppa globaliseringen”. Det blir en smal och förvanskad diskussion om många frågor. De allra flesta amerikaner är ju till exempel inte med i facket. Men facket piskar upp en stämning av att det är hemskt att alla jobb hamnar i Kina – medan det också är en utveckling som gör att många amerikaner har råd att köpa varor som är importerade.
Men vad borde politikerna då säga till sina väljare?
– Att en lagom mängd dynamik är bra! Samtidigt tycker jag att det är viktigt att det finns trygghetssystem för människor, här i USA där 47 miljoner människor, under kortare eller längre perioder, saknar sjukförsäkring finns det knappt. I Europa tror jag generellt det är tvärtom – det finns trygghet, men kanske inte tillräckligt mycket dynamik för att folk ska våga satsa på nya idéer. Fast det verkar som om de skandinaviska länderna löst det där ganska väl, ni har såväl ett samhällsklimat som gynnar innovationer som ett rejält skyddsnät. I USA är systemet uppbyggt så att vi är beredda att lämna människor bakom oss i utvecklingen, vilket jag tycker är fel. Samtidigt är konkurslagstiftningen här utformad så att den som misslyckats med att driva företag får en ny chans att försöka.
Hur skiljer sig människors reaktioner på dina teser runtom världen?
– Jag får mycket mindre kritik än jag hade förväntat. Ofta föreläser jag för företagsfolk, och de vill mest av allt ha snabba, konkreta tips på vad de kan göra för att förbättra sin konkurrenskraft och utveckla sin högra hjärnhalva – sådana som finns i min bok. ”Tala om hur vi ska göra!” säger de. Men det komiska tycker jag är att jag fått så likartade reaktioner i olika länder! I våras vistades jag i Japan i två månader, och när jag talade om hur det moderna samhället utvecklas mot en mer högerhjärnestyrd tillvaro sade många: ”Wow, det här är goda nyheter för Japan! Vi är ju duktiga på formgivning och har en lång, andlig tradition.” När jag kom till Danmark sade de: ”Men detta är ju jättebra för oss! Vi danskar har en lång tradition av att formge produkter och skapa mening.” I Indien och Korea har de sagt samma sak: ”Det här är fantastiska nyheter! Vi som…”.
– Det är bara i USA som många uppfattar det som att utvecklingen jag beskriver kommer att missgynna dem. Och förresten tror jag att Kina är ganska styrt av vänster hjärnhalva. Det kan inte vara lätt att tänka kreativt när det inte finns någon yttrandefrihet.
Vad skiljer detta paradigmskifte från tidigare skiften, som när industrisamhället gled över i informationssamhälle?
– Redan de som är i min ålder, det vill säga drygt 40 år, och som inte känner sig särskilt gamla, tvingas dessvärre anpassa sig till en verklighet som förändras väldigt, väldigt snabbt. Förr tog det kanske en hel generation medan arbetsmarknaden förändrades i grunden. En fabriksarbetare kunde uppmana sina barn att studera vidare på college, men själv jobba vidare inom sitt yrke till pensionen. Nu måste var och en vara beredd på att ändra yrkesbana många gånger under sin karriär. Det skapar naturligtvis en stark känsla av vilsenhet hos många, även hos dem som tog sina examina och kom ut på arbetsmarknaden ganska nyligen. Många även i 30- och 40-årsåldern tvingas konstatera att: ”Wow! Spelreglerna i min bransch har ändrats i grunden på bara några år!”
Hur ska man som individ hantera detta?
– Det gäller att ställa grundläggande frågor om vad man verkligen vill göra av sitt liv och vad man är duktig på. För tycker man om det man gör vill man också utvecklas och lära sig mer, på så vis blir arbetet mindre och mindre rutinartat. Och det går förresten att öva upp sin förmåga att tänka kreativt på mängder av sätt.
Lågavlönade jobb på snabbmatsrestauranger, är det inte vad som blir kvar när andra jobb utlokaliseras?
– Det är sant, det är sådana ”McJobs” i servicesektorn som står för en stor del av de tillgängliga arbetstillfällena i USA. Och de passar såklart delvis in på mina resonemang om att service och empati blir viktigare.
– Men servicesektorn automatiseras också hårt. Tänk på incheckningen på en flygplats – i och med att passagerarna kan checka in själva med hjälp av en terminal får personalen möjlighet att ägna sig åt mer sofistikerade sysslor och att lösa problem som uppstår. Även så kallade McJobs får högre kvalitet och teknikinnehåll, och blir mer och mer avancerade.
– Men många servicejobb kan vara svåra att försörja sig på. Här tror jag det är nödvändigt med robusta skyddsnät och minimilöner man kan klara sig på.
Vilken av trenderna är starkast?
– Automatisering är ett mycket större hot än utlokaliseringen till Asien, även om det är det som får uppmärksamhet i medierna. Människor tenderar att underskatta datoriseringens effekter. Här i USA blir många vansinniga över att indier och kineser ”tar deras jobb”, men ingen säger något om att det finns bankomater överallt numera – trots att det rimligen innebär att det blir färre bankanställda.’
Har du något ytterligare exempel?
– Ja, ett tydligt exempel är TurboTax – en programvara som hjälper folk att göra sina skattedeklarationer i datorn. Det kostar bara från 40 dollar och uppåt att köpa, och miljoner amerikaner använder det. Självklart leder det programmet till färre uppdrag för alla deklarationsrådgivare och konsulter – men när det var deklarationstider senast talades det mest om hur indiska konsulter tog över en del uppdrag.
Vad ger du för råd till dina barn inför framtiden?
– Mina föräldrar uppmanade mig att studera juridik, vilket jag gjorde och inte tyckte var särskilt kul. Men jag försöker inte få mina barn att gå konst- och designskolor! Nej, det enda jag säger till dem är att de inte ska göra saker bara för att behaga andra, utan för att det känns meningsfullt för dem själva. Men om något av mina barn skulle vilja bli revisor skulle jag absolut inte försöka motverka det.
Hur tycker du att skolorna anpassat sig till hur samhället och arbetsmarknaden utvecklas?
– Här i USA går det tyvärr i fel riktning, i och med att man betonar skriftliga tester och utvärderingar mer och mer. Det är helt fel, för då uppmuntrar man lärdomar som går att mäta – och inte nyfikenhet, kreativitet och andra kvalitativa egenskaper som jag tror blir viktigare. Det är en utveckling som har mer att göra med utbildningspolitikernas regelverk än ungarnas framtid.
– Lärare och rektorer förstår vad det här handlar om, de som dagligen vistas i klassrummen. Det finns ett glapp mellan vad som händer där och vad skolpolitikerna tror är viktigt. Om jag fick bestämma skulle man låta bli att skära ner på undervisningen i bild, musik och drama i skolorna – det är ämnen som utvecklar just sådana sidor som kommer att behövas på framtidens arbetsmarknad.
Du säger ofta att en konstexamen (MFA) är ”den nya handelshögskoleexamen” (MBA). Men konstnärer har knappast en enkel arbetsmarknad?
– Nej, och jag tror att det kommer att vara svårt att klara sig för den som vill vara fri konstnär, tyvärr. Det är egentligen tillämpad konst jag menar. Ett exempel på hur arbetsmarknaden suger upp kreativa studenter är en designskola i Florida, som har utbildningsprogram i bland annat formgivning, datoranimering och digital konst. Ett företag som utvecklar spel anställde större delen av deras avgångsklass i elektronisk konst – 22 studenter på ett bräde! Även traditionella storbolag som General Motors och Procter & Gamble letar nu efter kreativa personer som kan hitta på nya produkter.
Vad har du för råd till arbetsvägledare och andra som ska ge råd om framtidens arbetsmarknad?
– Det gäller att hitta individens styrka och motivation för en skräddarsydd utbildningsväg.
Passar du själv in på din beskrivning av framtidens arbetstagare?
– Haha, nej, jag är själv väldigt styrd av min vänsterhjärna, och försöker anpassa mig till en värld i förändring så gott det går!
Hur då?
– Jag gick exempelvis en kurs i hur man tecknar med hjälp av sin högra hjärnhalva. Det var en omvälvande erfarenhet, och det förändrade mitt sätt att se på världen. Alla kan öva upp sin kreativitet, sin empati och sin förmåga att se former och helheter.
Ska man ha roligt på jobbet?
– Absolut! Lust och arbete hör ihop, det vet alla som har så kallade kreativa jobb. Se bara på hur Google låter sina anställda i Kalifornien göra vad de vill en femtedel av arbetstiden, för att de blir mer kreativa och motiverade då. Men det kräver en helt annan syn på arbetsledning än i en traditionell företagshierarki…
– Det är klart att rutinuppgifter inte alltid kan vara kul, men sådana jobb håller ändå på att försvinna österut eller till datorerna. De flesta är nog vana vid att tänka på arbetet som ett nödvändigt ont, en transportsträcka till pensioneringen – men en del av de förändringar jag talar om kommer att leda till att jobb handlar mindre om att enbart försörja sig och mer om personlig tillfredsställelse.
Gunilla Kinn
Fotnot: Daniel Pinks bok ”A Whole New Mind” kommer att ges ut på svenska under våren 2008 av förlaget Litteraturhuset. Bokens svenska titel blir: »Ett helt nytt sätt att se – från informationsålder till konceptålder«.
@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@Dan Pink – fakta
Yrke: Frilansskribent, föreläsare och uttolkare av tidsandan (och vad som i USA kallas ”public intellectual”).
Bor: i ett tegelhus i ett villaområde i Washington DC.
Familj: Gift, har tre barn (4, 8 och 11 år) som går i spansk- och engelskspråkig skola.
Utbildning: Fil kand (Bachelor of Arts) i lingvistik samt juristexamen från Yale.
Bakgrund: Talskrivare åt den förre vicepresidenten Al Gore 1995–1997; redaktör på Wired och skribent för andra tidningar (New York Times, Fast Company, Harvard Business Review m fl). Har aldrig jobbat som jurist (”den stora poängen med juristutbildningen var att jag träffade min fru där”).
Fritidsintressen: ”Ehhh, jag har inga särskilda – det tror jag är typiskt för oss fria agenter, som har vårt jobb som livsstil”.
Böcker: ”Free Agent Nation: The Future of Working for Yourself” (2002; begreppet ”fri agent” myntade Pink i en artikel i magasinet Fast Company 1997)
”A Whole New Mind: Why Right-Brainers Will Rule the Future” (2006)
Nästa bok: kommer i april och är en roman tecknad i den japanska manga-traditionen, om hur man gör karriär i företagsvärlden: ”The Adventure of Johnny Bunko: the Last Career Guide You'll Ever Need''.
Hemsida/blogg: http://www.danpink.com
Sunday, September 02, 2007
Afrika satsar på Internet
Sändes ut (i en ändrad version) av TT.
Det har talats länge om att telekom skulle kunna hjälpa afrikanska länder att utvecklas, och nu börjar det hända saker. I Ghana råder en smärre dotcom-boom, Rwanda försöker ta klivet direkt in i IT-åldern – och flera bolag prospekterar fiberoptiska kablar som ska knyta ihop Afrika med Asien.
-Allt går enormt snabbt nu, säger Estelle Akofio-Sowah som är verksamhetschef på Busy Internet, mitt i Ghanas huvudstad Accra.
Företaget är Västafrikas största IT-centrum, och kontorshotell för Internetleverantörer och mjukvaruutvecklare. Busy Internet försöker utveckla entreprenörskap bland kvinnor, flyktingar och unga – delvis med stöd av Världsbanken.
I Ghana har ytterst få råd med dator hemma. Men på dygnetruntöppna Busy Internet finns hundra terminaler, att hyra per halvtimme. Framför var skärm sitter någon och jobbar - med affärsplaner, meritförteckningar eller visumansökningar.
-Det är lite grann här i Accra som med Internetboomen i väst på 90-talet, samma energi och entreprenörsanda, tror Estelle Akofio-Sowah.
Dålig infrastruktur
Men nätverket ligger ofta nere även på Busy Internet. Eviga strömavbrott är bara ett av många hinder för att utveckla telekommunikationer i Afrika, världens minst uppkopplade kontinent. Blott var tjugonde afrikan har tillgång till Internet, flest i Sydafrika och vissa nordafrikanska länder.
I flera år har IT-entusiaster och utvecklingsekonomer talat om att afrikanska länder måste satsa på Internet för att hänga med i den globala ekonomin. Såväl FN som Världsbanken har varit involverade i flera projekt, som syftat till att göra information på nätet tillgängligt även i avlägsna byar.
Vissa politiker och gräsrotsorganisationer har dock ifrågasatt satsningarna. Varför ska pengar gå till datorer, i länder som plågas av aids och svält _ och där kvinnornas dagliga problem att hitta rent vatten knappast löses genom att söka på Internet?
Datorer för barn
Men nätpionjären Nicholas Negroponte, som länge verkat för att en billig dator ska spridas till skolbarn i u-länder, brukar bemöta sådan kritik med att datorer idag hör till grundläggande utbildning som alla har rätt till, och att det inte får vara en motsättning mellan datorer och aidsmedicin eller vatten. De XO-1 datorer som hans grupp "One Laptop per Child" utvecklar testas nu i flera länder.
Rwanda har i flera år satsat på att gå direkt från jordbruks- till informationsekonomi. Med hjälp av bolaget Terracom skulle exempelvis 300 skolor ha fått Internet i fjol. Projektet har blivit dyrt och råkat ut för många bakslag, delvis på grund av brist på el och infrastruktur i byarna, men fortsätter. Och Kenya, Burundi och Madagaskar beviljades i våras stora lån av Världsbanken för att satsa på bredband.
Fiberoptik
Flera teknikföretag tävlar om att lägga fiberoptiska kablar i Indiska oceanen. Konsortiet Seacom beställde nyligen ett nätverk med 1 300 mil kablar, som 2009 ska förbinda Sydafrika, Madagaskar, Mozambique, Tanzania och Kenya med Indien, Mellanöstern och Europa.
"Systemet kommer att ge en infrastruktur för tillväxt i IT- och kommunikationsbranscherna, särskilt för underleverantörer åt affärsföretag, teletjänstcentraler, läkemedelsforskning samt utbildningsnätverk", sade Seacoms VD Brian Herlihy i ett pressmeddelande.
Sådan fiberoptik finns redan längs Afrikas västra kust, draget från Portugal, och har utmanat de dyra telefonnät som drivs av gamla korrumperade statsmonopol i de olika länderna. Men kostnaderna är fortfarande höga och näten inte tillräckliga.
-Med bättre telekommunikationer skulle vi kunna sälja tjänster för att ta inkommande samtal. Nu är kvaliteten så dålig att vi bara vågar satsa på att själva ringa, säger Kwame Bonsu på teletjänstföretaget Rising Data i Accra, vars unga anställda ringer säljsamtal till kunder i USA.
Rising Data försöker ta marknadsdelar från konkurrenter i Indien och Filippinerna, genom att ha lägre kostnader och en tidszon närmare USA. Firman föddes ur entreprenörsmiljön på Busy Internet; ett annat är Soft som utvecklar mjukvara för afrikanska företags behov:
-Ghana får aldrig ett Volvo som exporterar bilar. Men jag tror att det finns en stor potential för e-handel, säger programmeraren Hermann Chinery-Hesse som jobbar med att utveckla ett pålitligt betalsystem så att exempelvis en hantverkare i en by i Ghana kan sälja trummor till Europa.
-Handel gör människor rika, men vi i Afrika behöver tillträde till marknaderna. Det kan vi få genom Internet.
Gunilla Kinn
"En kommunikationsrevolution pågår i Afrika"
-Kommunikationsrevolutionen sveper nu över Afrika, säger Mats Karlsson, Världsbankens chef för fem västafrikanska länder.
-Här i Ghana ökade mobiltelefonpenetrationen från 4 till 24% på fem år, och det fortsätter. Flera tusentals IT-jobb har skapats i Accra, och i Sierra Leone användes IT nyligen för att rapportera valresultat snabbt. Det händer att byar ber om en telefonmast innan de ber om en skola. IT-kaféer växer upp överallt.
Mats Karlsson anser att investeringar för att de i Afrika än så länge mycket dyra bredbandsuppkopplingarna är värda sina investeringar, om det görs riktigt.
-Detta fungerar, om det är den privata sektorn som driver på, säger han.
-När jag började arbeta med utvecklingsfrågor på 80-talet fanns en enda faxapparat och en statlig tidning i Tanzania. Revolutionen som pågår nu ger makt åt människor, och så småningom mer jämlikhet i kunnande.
Billig dator för barn testas i flera länder
Den ideella Boston-organisationen One Laptop Per Child, som startades 2005 av Nicholas Negroponte, testar nu sin XO-1 dator i flera länder.
Förhoppningen är att så många regeringar ska beställa den att kostnaden blir omkring 100 dollar, cirka 700 kronor, per styck (nu omkring 175 dollar).
Datorn testas av skolelever i Nigeria, Argentina, Nepal och Mexiko. Andra stater som uttryckt intresse är Sydafrika, Brasilien, Libyen, Rwanda, Thailand och Uruguay.
Utvecklingskostnaderna hålls nere genom att gratis-operativsystemet Linux använts. Projektet har kritiserats flitigt – dels av utvecklingsorganisationer som ifrågasätter prioriteringen i fattiga länder; dels av exempelvis Bill Gates, som tycker att mobiltelefoni är en mer användbar teknik i Afrika. Negroponte hoppas dock att hans vision snart ska innebära att all världens barn får en möjlighet att uttrycka, utbilda och utveckla sig.
Det har talats länge om att telekom skulle kunna hjälpa afrikanska länder att utvecklas, och nu börjar det hända saker. I Ghana råder en smärre dotcom-boom, Rwanda försöker ta klivet direkt in i IT-åldern – och flera bolag prospekterar fiberoptiska kablar som ska knyta ihop Afrika med Asien.
-Allt går enormt snabbt nu, säger Estelle Akofio-Sowah som är verksamhetschef på Busy Internet, mitt i Ghanas huvudstad Accra.
Företaget är Västafrikas största IT-centrum, och kontorshotell för Internetleverantörer och mjukvaruutvecklare. Busy Internet försöker utveckla entreprenörskap bland kvinnor, flyktingar och unga – delvis med stöd av Världsbanken.
I Ghana har ytterst få råd med dator hemma. Men på dygnetruntöppna Busy Internet finns hundra terminaler, att hyra per halvtimme. Framför var skärm sitter någon och jobbar - med affärsplaner, meritförteckningar eller visumansökningar.
-Det är lite grann här i Accra som med Internetboomen i väst på 90-talet, samma energi och entreprenörsanda, tror Estelle Akofio-Sowah.
Dålig infrastruktur
Men nätverket ligger ofta nere även på Busy Internet. Eviga strömavbrott är bara ett av många hinder för att utveckla telekommunikationer i Afrika, världens minst uppkopplade kontinent. Blott var tjugonde afrikan har tillgång till Internet, flest i Sydafrika och vissa nordafrikanska länder.
I flera år har IT-entusiaster och utvecklingsekonomer talat om att afrikanska länder måste satsa på Internet för att hänga med i den globala ekonomin. Såväl FN som Världsbanken har varit involverade i flera projekt, som syftat till att göra information på nätet tillgängligt även i avlägsna byar.
Vissa politiker och gräsrotsorganisationer har dock ifrågasatt satsningarna. Varför ska pengar gå till datorer, i länder som plågas av aids och svält _ och där kvinnornas dagliga problem att hitta rent vatten knappast löses genom att söka på Internet?
Datorer för barn
Men nätpionjären Nicholas Negroponte, som länge verkat för att en billig dator ska spridas till skolbarn i u-länder, brukar bemöta sådan kritik med att datorer idag hör till grundläggande utbildning som alla har rätt till, och att det inte får vara en motsättning mellan datorer och aidsmedicin eller vatten. De XO-1 datorer som hans grupp "One Laptop per Child" utvecklar testas nu i flera länder.
Rwanda har i flera år satsat på att gå direkt från jordbruks- till informationsekonomi. Med hjälp av bolaget Terracom skulle exempelvis 300 skolor ha fått Internet i fjol. Projektet har blivit dyrt och råkat ut för många bakslag, delvis på grund av brist på el och infrastruktur i byarna, men fortsätter. Och Kenya, Burundi och Madagaskar beviljades i våras stora lån av Världsbanken för att satsa på bredband.
Fiberoptik
Flera teknikföretag tävlar om att lägga fiberoptiska kablar i Indiska oceanen. Konsortiet Seacom beställde nyligen ett nätverk med 1 300 mil kablar, som 2009 ska förbinda Sydafrika, Madagaskar, Mozambique, Tanzania och Kenya med Indien, Mellanöstern och Europa.
"Systemet kommer att ge en infrastruktur för tillväxt i IT- och kommunikationsbranscherna, särskilt för underleverantörer åt affärsföretag, teletjänstcentraler, läkemedelsforskning samt utbildningsnätverk", sade Seacoms VD Brian Herlihy i ett pressmeddelande.
Sådan fiberoptik finns redan längs Afrikas västra kust, draget från Portugal, och har utmanat de dyra telefonnät som drivs av gamla korrumperade statsmonopol i de olika länderna. Men kostnaderna är fortfarande höga och näten inte tillräckliga.
-Med bättre telekommunikationer skulle vi kunna sälja tjänster för att ta inkommande samtal. Nu är kvaliteten så dålig att vi bara vågar satsa på att själva ringa, säger Kwame Bonsu på teletjänstföretaget Rising Data i Accra, vars unga anställda ringer säljsamtal till kunder i USA.
Rising Data försöker ta marknadsdelar från konkurrenter i Indien och Filippinerna, genom att ha lägre kostnader och en tidszon närmare USA. Firman föddes ur entreprenörsmiljön på Busy Internet; ett annat är Soft som utvecklar mjukvara för afrikanska företags behov:
-Ghana får aldrig ett Volvo som exporterar bilar. Men jag tror att det finns en stor potential för e-handel, säger programmeraren Hermann Chinery-Hesse som jobbar med att utveckla ett pålitligt betalsystem så att exempelvis en hantverkare i en by i Ghana kan sälja trummor till Europa.
-Handel gör människor rika, men vi i Afrika behöver tillträde till marknaderna. Det kan vi få genom Internet.
Gunilla Kinn
"En kommunikationsrevolution pågår i Afrika"
-Kommunikationsrevolutionen sveper nu över Afrika, säger Mats Karlsson, Världsbankens chef för fem västafrikanska länder.
-Här i Ghana ökade mobiltelefonpenetrationen från 4 till 24% på fem år, och det fortsätter. Flera tusentals IT-jobb har skapats i Accra, och i Sierra Leone användes IT nyligen för att rapportera valresultat snabbt. Det händer att byar ber om en telefonmast innan de ber om en skola. IT-kaféer växer upp överallt.
Mats Karlsson anser att investeringar för att de i Afrika än så länge mycket dyra bredbandsuppkopplingarna är värda sina investeringar, om det görs riktigt.
-Detta fungerar, om det är den privata sektorn som driver på, säger han.
-När jag började arbeta med utvecklingsfrågor på 80-talet fanns en enda faxapparat och en statlig tidning i Tanzania. Revolutionen som pågår nu ger makt åt människor, och så småningom mer jämlikhet i kunnande.
Billig dator för barn testas i flera länder
Den ideella Boston-organisationen One Laptop Per Child, som startades 2005 av Nicholas Negroponte, testar nu sin XO-1 dator i flera länder.
Förhoppningen är att så många regeringar ska beställa den att kostnaden blir omkring 100 dollar, cirka 700 kronor, per styck (nu omkring 175 dollar).
Datorn testas av skolelever i Nigeria, Argentina, Nepal och Mexiko. Andra stater som uttryckt intresse är Sydafrika, Brasilien, Libyen, Rwanda, Thailand och Uruguay.
Utvecklingskostnaderna hålls nere genom att gratis-operativsystemet Linux använts. Projektet har kritiserats flitigt – dels av utvecklingsorganisationer som ifrågasätter prioriteringen i fattiga länder; dels av exempelvis Bill Gates, som tycker att mobiltelefoni är en mer användbar teknik i Afrika. Negroponte hoppas dock att hans vision snart ska innebära att all världens barn får en möjlighet att uttrycka, utbilda och utveckla sig.
Subscribe to:
Posts (Atom)