Just som vi börjat vänja oss vid tanken på att mängder av arbetstillfällen i västerländskt ägda bolag hamnar hos underleverantörer i Asien är det dags att inse att även traditionella tjänstemannayrken berörs av globaliseringen: Inte bara industriarbetare, utan också jurister, läkare och revisorer utsätts för konkurrens och pressade löner.Den amerikanske författaren Daniel Pink menar att framtidens arbetsmarknad kommer att gynna dem som besitter kreativitet, fantasi, empati, intuition, formsinne och helhetstänkande, eftersom dessa egenskaper inte går att utlokalisera.
Pink slog igenom som uttolkare av samtidsandan i slutet av 90-talet, då han skrev texter om ”Free Agent Nation” – att alltfler människor i USA istället för att jobba som löntagare blir sina egna, och om hur gränsen mellan företagare och anställda luckras upp. Men nu handlar det om hjärnan.
Tre megatrender som börjar på A – förutom utlokaliseringen till Asien även ”automatisering” och ”abundans” – gör enligt Pink nämligen att samhällets efterfrågan förskjuts från vänster till höger hjärnhalvas områden. Hans resonemang om hur vi måste använda hela hjärnan bättre har gjort honom till en efterfrågad föreläsare på skolor, företag, mässor och idékonferenser runtom USA, Europa och Asien.
Under ett samtal på ett av sina ”kontor” i USA:s huvudstad Washington – Starbucks-kedjans kafé i Georgetown – utvecklar han sina tankar om hur hjärnhalvorna hänger ihop med morgondagens arbetsmarknad.
Vad är huvudbudskapet i din bok A Whole New Mind?
– Att framtiden inte längre tillhör människor som styrs bara av vänster hjärnhalva och som resonerar snabbt och logiskt som datorer. För sådant har vi ju datorer till! Vi håller på att lämna informationssamället, som krävde ett rationellt och linjärt tänkande, och går in i vad jag kallar konceptsamhället. Det innnebär att de klarar sig bäst som skapar konstnärliga och känslomässiga värden, som hittar mönster och ser helheter, som kan berätta historier och hitta på saker som folk inte visste att de ville ha. Allt detta är sådant som styrs av höger hjärnhalva. Egenskaper som hör ihop med vänster hjärnhalva är fortfarande nödvändiga – men de räcker inte!
Tre A:n är en röd tråd i din bok – vilka?
– Asien, automatisering och abundans, alltså överflöd. Det här är tre krafter som förändrar samhället och arbetsmarknaden på ett genomgripande sätt – och det går snabbt.
Hur menar du?
– Om vi börjar med Asien är det ju så att kvalificerade arbetsuppgifter som ändå är rutinartade utlokaliseras dit – främst till Kina och Indien, men även till exempelvis Filippinerna och Malaysia.
– ”Outsourcing” handlar inte längre bara om fabriksjobb, och dataprogrammerare i Bangalore är inte de enda indiska akademiker som anlitas av amerikanska företag. Den tekniska utvecklingen gör det så lätt att skicka information runt jordklotet att engelskspråkiga jurister i Indien tagit över en rad rutinuppdrag som tidigare skötts av amerikanska advokater. De upprättar hyreskontrakt och andra juridiska dokument, för en tiondel av vad det skulle kosta i USA. Indiska jourläkare granskar röntgenbilder åt amerikanska sjukhus, och civilekonomer gör finansiella kalkyler. Allt detta berör yrkesgrupper som varit ledande i informationssamhället – de som studerade juridik, teknik och ekonomi för att skaffa sig en framskjuten plats i den västerländska meritokratin, men som nu får konkurrens. I Asien finns miljarder människor som arbetar hårt och gärna, och hundratals miljoner av dem är välutbildade som jobbar till relativt låga löner. Det är bara att acceptera att det är så!
Det var Asien, hur är det med automatiseringen?
– Jo, när samhället industrialiserades så ersattes människans kroppsarbete av maskiner. Det som händer nu är att den vänstra hjärnhalvans specialiteter – det logiska, linjära och rationella – ersätts av datorer. Datorer klarar rutinuppgifter snabbare, bättre och säkrare än vi människor. Det finns rentav datorprogram som kan skriva datorprogram! Därför måste vi satsa på sådant som datorerna inte klarar, till exempel att hitta på helt nya saker.
Och abundans, överflöd?
– Jag tänker på det enorma överflöd som finns av billiga konsumtionsvaror i det västerländska samhället. En amerikansk medelklassfamilj har valmöjligheter och en levnadsstandard som mina mor- och farföräldrar inte ens skulle kunna fantisera om. Och när de flesta redan har vad de behöver så räcker det inte med att erbjuda dem produkter som enbart är funktionella. Det behövs något mer – en vacker form, något som väcker känslor eller berättar en historia.
Vad innebär dessa tre trender för arbetsmarknaden?
– Utmaningen nu är att hitta jobb som kräver kreativitet. Samhället utvecklas hela tiden. Det var inte länge sedan som de flesta jobbade i lantbruket (bondesamhället), sedan i fabrikerna (industrisamhället), därefter i kontorslandskapen (informationssamhället). Nu rör vi oss mot ett friare konceptsamhälle, där människor och företag skapar. Det finns massor av möjligheter för dem som är duktiga på annat än rutinarbete; för dem som kan skapa mening i tillvaron, se helheter och visa empati. Företagen vill anställa personer som inte bara har analysförmåga utan också kan se helheter. Sjuksköterskor och formgivare är exempel på grupper som kommer att vara efterfrågade.
Att amerikanska företag utlokaliserar arbetstillfällen till Asien är en het potatis i USA. Hur ser du på det?
– Tja, det är som det är! Eller, det är väl bra, för det är så ekonomin fungerar. Visst är det tråkigt för dem som förlorar sina arbeten, men utlokalisering innebär ju också att det frigörs kreativitet som kan satsas på annat. Sedan industrialiseringen satte fart i början av 1800-talet har människor ständigt fruktat att det inte ska bli några arbeten kvar. Men det kommer ju också nya jobb – vem hade för några decennier sedan kunnat förutspå att vi idag skulle ha ekoturism, massageterapeuter och mobiltelefonformgivare? Nä, jag köper inte att jobben håller på att ta slut. Servicesektorn har stått för en formidabel utveckling, och jag tror de flesta missbedömer människors förmåga att efterfråga nya tjänster och nya livsstilar som kan tänkas växa fram. Se på hur den japanska tillverkningsindustrin delvis flyttat till Kina – och Japans främsta exportvara har blivit populärkultur!
I Free Agent Nation talade du om en revolution…
– Ja, Karl Marx sade att revolutionen skulle komma när arbetarna tagit makten över produktionsmedlen. Och det har faktiskt hänt nu. För vad behöver man för produktionsmedel idag? Marx menade naturligtvis stora fabriker, som arbetarna skulle ta över från kapitalisterna. Men han har ändå fått rätt, sent omsider, för nu är det ”arbetarens” egen hjärna som är produktionsmedlet. Därutöver räcker det långt med en telefon och en dator med Internetuppkoppling. Och detta leder till att företag får svårt att locka kvalificerad arbetskraft – för begåvade personer behöver inte längre stora företag för att klara sig.
Hur kommer det sig att du intresserat dig för förändringar på arbetsmarknaden?
– För 20 år sedan bodde jag en tid i Indien – så sedan dess har jag lagt märke till hur jobb utlokaliseras dit, och de processer det leder till. Nu är de förändringarna mycket mer genomgripande än de var då.
– När jag gjorde intervjuerna till min bok om hur alltfler blir frilansande egenföretagare (”Free Agent Nation”) för några år sedan upptäckte jag dessutom att många av de mest intressanta personerna jag mötte hade en konstnärlig bakgrund. Jag började fundera över vad det var som fick dem att blomstra, och insåg att en examen från en konstskola verkar vara väl så användbar som från en handelshögskola. En MFA (Master of Fine Arts) är helt enkelt ”det nya MBA” (Master of Business Administration)!
Kan du ge något exempel på hur ”konceptsamhället” ser ut?
– Ja, titta på kaféet där vi sitter nu! Jag antar att Starbucks har ett mycket sofistikerat system för att distribuera kaffe, mjölk, bakverk och allting annat de säljer till alla sina tusentals filialer över hela världen. Men grejen är att alla kedjor har effektiva distributionssystem nuförtiden! Det räcker inte. Man måste ge världen något mer. Och i Starbucks fall har de uppenbarligen lyckats skapa kafémiljöer som folk vill sitta i och träffas på. Dessutom har de ju börjat sälja musik från sitt eget skivbolag. Vem hade för 15 år sedan kunnat förutse att medelklassen skulle vilja lägga fyra dollar på att köpa smaksatt caffè latte i en pappmugg? Vad gjorde alla dessa människor som sitter här på eftermiddagarna tidigare? Det måste vara människor med väl utvecklade högra hjärnhalvor som tänkt ut allt detta.
Men det kan väl inte enbart handla om höger hjärnhalva?
– Nej, det är nog så att de företag som lyckas bäst är de som kombinerar vänster och höger hjärnhalvors egenskaper i sina ledningsprocesser. Stora bolag blir alltmer medvetna om detta, exempelvis General Motors och Procter & Gamble letar allt oftare efter anställda som har ett utpräglat kreativt och intuitivt tänkande.
Hur klarar västvärldens lönetagare omställningen till en globaliserad arbetsmarknad?
– Mitt intryck är att länder som Sverige och Danmark klarat anpassningen mycket bättre än USA. Ni har en helt annan nivå av tillfredsställelse bland befolkningen, medan vi amerikaner bara vill kunna konsumera mer och mer – utan att bli mer nöjda med tillvaron. Här finns en stark nostalgi inför tillverkningsindustrin – och USA är fortfarande det land som tillverkar mest i världen. Det är bara det att vi klarar produktionen med färre människor nuförtiden.
– Om man tittar på vad folk faktiskt gör på jobbet, så handlar det inte längre om traditionellt industriarbete. Människor sköter avancerade, robotstyrda tillverkningsprocesser, och är alltså snarare en del av informationssamhället. Rutinartade fabriksjobb finns ju knappt längre.
Hur tycker du att frågan hanteras i den amerikanska samhällsdebatten?
– Det politiska systemet främjar den där nostalgin kring industrialismen, tycker jag. Men det har att göra med hur politiken fungerar i USA, och med det stora inflytande som fack och företag har på hur kandidaterna väljs och finansierar sina valrörelser. Republikanerna talar bara om skattesänkningar; demokraterna bara om att ”stoppa globaliseringen”. Det blir en smal och förvanskad diskussion om många frågor. De allra flesta amerikaner är ju till exempel inte med i facket. Men facket piskar upp en stämning av att det är hemskt att alla jobb hamnar i Kina – medan det också är en utveckling som gör att många amerikaner har råd att köpa varor som är importerade.
Men vad borde politikerna då säga till sina väljare?
– Att en lagom mängd dynamik är bra! Samtidigt tycker jag att det är viktigt att det finns trygghetssystem för människor, här i USA där 47 miljoner människor, under kortare eller längre perioder, saknar sjukförsäkring finns det knappt. I Europa tror jag generellt det är tvärtom – det finns trygghet, men kanske inte tillräckligt mycket dynamik för att folk ska våga satsa på nya idéer. Fast det verkar som om de skandinaviska länderna löst det där ganska väl, ni har såväl ett samhällsklimat som gynnar innovationer som ett rejält skyddsnät. I USA är systemet uppbyggt så att vi är beredda att lämna människor bakom oss i utvecklingen, vilket jag tycker är fel. Samtidigt är konkurslagstiftningen här utformad så att den som misslyckats med att driva företag får en ny chans att försöka.
Hur skiljer sig människors reaktioner på dina teser runtom världen?
– Jag får mycket mindre kritik än jag hade förväntat. Ofta föreläser jag för företagsfolk, och de vill mest av allt ha snabba, konkreta tips på vad de kan göra för att förbättra sin konkurrenskraft och utveckla sin högra hjärnhalva – sådana som finns i min bok. ”Tala om hur vi ska göra!” säger de. Men det komiska tycker jag är att jag fått så likartade reaktioner i olika länder! I våras vistades jag i Japan i två månader, och när jag talade om hur det moderna samhället utvecklas mot en mer högerhjärnestyrd tillvaro sade många: ”Wow, det här är goda nyheter för Japan! Vi är ju duktiga på formgivning och har en lång, andlig tradition.” När jag kom till Danmark sade de: ”Men detta är ju jättebra för oss! Vi danskar har en lång tradition av att formge produkter och skapa mening.” I Indien och Korea har de sagt samma sak: ”Det här är fantastiska nyheter! Vi som…”.
– Det är bara i USA som många uppfattar det som att utvecklingen jag beskriver kommer att missgynna dem. Och förresten tror jag att Kina är ganska styrt av vänster hjärnhalva. Det kan inte vara lätt att tänka kreativt när det inte finns någon yttrandefrihet.
Vad skiljer detta paradigmskifte från tidigare skiften, som när industrisamhället gled över i informationssamhälle?
– Redan de som är i min ålder, det vill säga drygt 40 år, och som inte känner sig särskilt gamla, tvingas dessvärre anpassa sig till en verklighet som förändras väldigt, väldigt snabbt. Förr tog det kanske en hel generation medan arbetsmarknaden förändrades i grunden. En fabriksarbetare kunde uppmana sina barn att studera vidare på college, men själv jobba vidare inom sitt yrke till pensionen. Nu måste var och en vara beredd på att ändra yrkesbana många gånger under sin karriär. Det skapar naturligtvis en stark känsla av vilsenhet hos många, även hos dem som tog sina examina och kom ut på arbetsmarknaden ganska nyligen. Många även i 30- och 40-årsåldern tvingas konstatera att: ”Wow! Spelreglerna i min bransch har ändrats i grunden på bara några år!”
Hur ska man som individ hantera detta?
– Det gäller att ställa grundläggande frågor om vad man verkligen vill göra av sitt liv och vad man är duktig på. För tycker man om det man gör vill man också utvecklas och lära sig mer, på så vis blir arbetet mindre och mindre rutinartat. Och det går förresten att öva upp sin förmåga att tänka kreativt på mängder av sätt.
Lågavlönade jobb på snabbmatsrestauranger, är det inte vad som blir kvar när andra jobb utlokaliseras?
– Det är sant, det är sådana ”McJobs” i servicesektorn som står för en stor del av de tillgängliga arbetstillfällena i USA. Och de passar såklart delvis in på mina resonemang om att service och empati blir viktigare.
– Men servicesektorn automatiseras också hårt. Tänk på incheckningen på en flygplats – i och med att passagerarna kan checka in själva med hjälp av en terminal får personalen möjlighet att ägna sig åt mer sofistikerade sysslor och att lösa problem som uppstår. Även så kallade McJobs får högre kvalitet och teknikinnehåll, och blir mer och mer avancerade.
– Men många servicejobb kan vara svåra att försörja sig på. Här tror jag det är nödvändigt med robusta skyddsnät och minimilöner man kan klara sig på.
Vilken av trenderna är starkast?
– Automatisering är ett mycket större hot än utlokaliseringen till Asien, även om det är det som får uppmärksamhet i medierna. Människor tenderar att underskatta datoriseringens effekter. Här i USA blir många vansinniga över att indier och kineser ”tar deras jobb”, men ingen säger något om att det finns bankomater överallt numera – trots att det rimligen innebär att det blir färre bankanställda.’
Har du något ytterligare exempel?
– Ja, ett tydligt exempel är TurboTax – en programvara som hjälper folk att göra sina skattedeklarationer i datorn. Det kostar bara från 40 dollar och uppåt att köpa, och miljoner amerikaner använder det. Självklart leder det programmet till färre uppdrag för alla deklarationsrådgivare och konsulter – men när det var deklarationstider senast talades det mest om hur indiska konsulter tog över en del uppdrag.
Vad ger du för råd till dina barn inför framtiden?
– Mina föräldrar uppmanade mig att studera juridik, vilket jag gjorde och inte tyckte var särskilt kul. Men jag försöker inte få mina barn att gå konst- och designskolor! Nej, det enda jag säger till dem är att de inte ska göra saker bara för att behaga andra, utan för att det känns meningsfullt för dem själva. Men om något av mina barn skulle vilja bli revisor skulle jag absolut inte försöka motverka det.
Hur tycker du att skolorna anpassat sig till hur samhället och arbetsmarknaden utvecklas?
– Här i USA går det tyvärr i fel riktning, i och med att man betonar skriftliga tester och utvärderingar mer och mer. Det är helt fel, för då uppmuntrar man lärdomar som går att mäta – och inte nyfikenhet, kreativitet och andra kvalitativa egenskaper som jag tror blir viktigare. Det är en utveckling som har mer att göra med utbildningspolitikernas regelverk än ungarnas framtid.
– Lärare och rektorer förstår vad det här handlar om, de som dagligen vistas i klassrummen. Det finns ett glapp mellan vad som händer där och vad skolpolitikerna tror är viktigt. Om jag fick bestämma skulle man låta bli att skära ner på undervisningen i bild, musik och drama i skolorna – det är ämnen som utvecklar just sådana sidor som kommer att behövas på framtidens arbetsmarknad.
Du säger ofta att en konstexamen (MFA) är ”den nya handelshögskoleexamen” (MBA). Men konstnärer har knappast en enkel arbetsmarknad?
– Nej, och jag tror att det kommer att vara svårt att klara sig för den som vill vara fri konstnär, tyvärr. Det är egentligen tillämpad konst jag menar. Ett exempel på hur arbetsmarknaden suger upp kreativa studenter är en designskola i Florida, som har utbildningsprogram i bland annat formgivning, datoranimering och digital konst. Ett företag som utvecklar spel anställde större delen av deras avgångsklass i elektronisk konst – 22 studenter på ett bräde! Även traditionella storbolag som General Motors och Procter & Gamble letar nu efter kreativa personer som kan hitta på nya produkter.
Vad har du för råd till arbetsvägledare och andra som ska ge råd om framtidens arbetsmarknad?
– Det gäller att hitta individens styrka och motivation för en skräddarsydd utbildningsväg.
Passar du själv in på din beskrivning av framtidens arbetstagare?
– Haha, nej, jag är själv väldigt styrd av min vänsterhjärna, och försöker anpassa mig till en värld i förändring så gott det går!
Hur då?
– Jag gick exempelvis en kurs i hur man tecknar med hjälp av sin högra hjärnhalva. Det var en omvälvande erfarenhet, och det förändrade mitt sätt att se på världen. Alla kan öva upp sin kreativitet, sin empati och sin förmåga att se former och helheter.
Ska man ha roligt på jobbet?
– Absolut! Lust och arbete hör ihop, det vet alla som har så kallade kreativa jobb. Se bara på hur Google låter sina anställda i Kalifornien göra vad de vill en femtedel av arbetstiden, för att de blir mer kreativa och motiverade då. Men det kräver en helt annan syn på arbetsledning än i en traditionell företagshierarki…
– Det är klart att rutinuppgifter inte alltid kan vara kul, men sådana jobb håller ändå på att försvinna österut eller till datorerna. De flesta är nog vana vid att tänka på arbetet som ett nödvändigt ont, en transportsträcka till pensioneringen – men en del av de förändringar jag talar om kommer att leda till att jobb handlar mindre om att enbart försörja sig och mer om personlig tillfredsställelse.
Gunilla Kinn
Fotnot: Daniel Pinks bok ”A Whole New Mind” kommer att ges ut på svenska under våren 2008 av förlaget Litteraturhuset. Bokens svenska titel blir: »Ett helt nytt sätt att se – från informationsålder till konceptålder«.
@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@Dan Pink – fakta
Yrke: Frilansskribent, föreläsare och uttolkare av tidsandan (och vad som i USA kallas ”public intellectual”).
Bor: i ett tegelhus i ett villaområde i Washington DC.
Familj: Gift, har tre barn (4, 8 och 11 år) som går i spansk- och engelskspråkig skola.
Utbildning: Fil kand (Bachelor of Arts) i lingvistik samt juristexamen från Yale.
Bakgrund: Talskrivare åt den förre vicepresidenten Al Gore 1995–1997; redaktör på Wired och skribent för andra tidningar (New York Times, Fast Company, Harvard Business Review m fl). Har aldrig jobbat som jurist (”den stora poängen med juristutbildningen var att jag träffade min fru där”).
Fritidsintressen: ”Ehhh, jag har inga särskilda – det tror jag är typiskt för oss fria agenter, som har vårt jobb som livsstil”.
Böcker: ”Free Agent Nation: The Future of Working for Yourself” (2002; begreppet ”fri agent” myntade Pink i en artikel i magasinet Fast Company 1997)
”A Whole New Mind: Why Right-Brainers Will Rule the Future” (2006)
Nästa bok: kommer i april och är en roman tecknad i den japanska manga-traditionen, om hur man gör karriär i företagsvärlden: ”The Adventure of Johnny Bunko: the Last Career Guide You'll Ever Need''.
Hemsida/blogg: http://www.danpink.com
No comments:
Post a Comment