"Jag är ingen räv", sade Liza Marklund i TV4:s intervju på söndagen. Förvisso inte – men nog har hon ett koppel rävar bakom öronen.
Svaren hon gav gled rejält på sanningen på flera punkter – och konversationen med reportern Anders Pihlblad kom till stor del att handla om hur det känns att vara drevdrabbad.
Förvisso har Liza Marklund varit hårt ansatt. Men få "drev" har dels så länge underblåsts av arrogans från de ifrågasatta (även romanernas "Mia" samt förlagen), dels varit så fokuserade på sakfrågor. Jag har tagit del av det mesta i denna soppa sedan november, och påtagligt har varit den relativa frånvaron av osakliga personpåhopp.
Problemet har snarast varit att många reportrar inte varit tillräckligt initierade för att följa upp svaren kritiskt, samt att begränsad tid och plats inte medger att alla frågetecken rätas ut. Medieutrymme har istället till icke ringa del ägnats texter om "drev" och "avundsjuka", vilket rimligen bara är stickspår – av en lika ohelig som oväntad allians av machomän och radikalfeminister. I kommentarerna märker man direkt vilka som läst böckerna, och vilka som skriver eller uttalar sig ändå.
Den som ändå vill fokusera på häxjakt och näthat bör naturligtvis ta upp att detta i flera månader även drabbat Monica Antonsson.
Dramat innehåller för många aktörer och komplicerade turer för att bli begripligt. Medierna reducerar dessutom allt till "en boxningsmatch" eller "ett bråk" mellan Marklund och Antonsson. Liza Marklund har porträtterats med bilder där hon ser pressad ut och förväntas "be om ursäkt", fastän det människor snarare hoppats på är en förklaring av hur det kunde bli som det blev. Uppenbarligen har hon aldrig räknat med att romanfiguren "Mia" skulle börja leva sitt eget liv efter Gömda och Asyl.
PR-strategin från Piratförlaget på sistone har uppenbart varit att vända sig till de många som inte haft tid och ork att följa alla turer, och att strunta i alla initierade. TV4-intervjun visar tyvärr att spinnet än så länge funkat. Jag ska ge tre exempel:
1. Reportern lät Marklund säga att "Luis" frikändes för mordförsök på Osama Awad – i grunden tycks detta handla om ett svartsjukedrama – utan att sedan nämna att han ju dömdes till ett års fängelse för grov misshandel (genom att han körde på rivalen med bil).
2. Marklund nämnde att kammarrätten slagit fast att "familjen Eriksson" var hotad. Dock nämnde hon inte att målet 1994 inte gällde detta, utan en överklagan av en socialbidragsansökan – som avslogs, och i vilket det slogs fast att skyddsbehovet, enligt den sociala myndighet som utrett saken, kunde tillgodoses i Sverige.
Bilden blir direkt lögnaktig, när det framställs som om uppemot hundra myndighetsrepresentanter ansåg att familjen var så hotad att de måste lämna landet. (Handlingarna från läns- och kammarrätt för en korrekt bild.)
3. Elisabeth Hermon och hennes familj drev ett skyddsboende, Stiftelsen Trossen, som i början av 90-talet hjälpte en mängd hotade kvinnor i södra Stockholm. Det krossades när Liza Marklund och Mia Eriksson i ohelig allians felaktigt utmålade henne som bluff och bedragerska, i en serie stort uppslagna artiklar i Expressen 1992. Trots att Marklund redan 1993, genom ett brev från Åklagarmyndigheten i Huddinge, fick veta att det inte fanns några som helst belägg för bedrägeri bygger hon vidare på det falska temat i både fakta och fiktion – i Asyl 2004 samt i boken och filmen Paradiset.
I TV4-intervjun kom Marklund undan med att vagt utmåla Hermon som en kvinna med personliga problem, istället för att förklara varför hon själv i 16 år hävdat att bluffanklagelserna stämmer. Det hela framstår som synnerligen cyniskt.
Allt detta hade kunnat undvikas, om Anders Pihlblad bollat intervjufrågor med sin TV4-kollega Annika Widebeck – en av få journalister som genom självständig research och gediget fältarbete i Oxelösund satt sig in i vad denna soppa egentligen handlar om.
Men Widebeck fick inte ens veta att någon reporter skulle skickas till Marbella, än mindre dela med sig av sin kunskap. Det är anmärkningsvärt!
Den mediekonsument som försökte förstå det hela genom att se på SVT:s Debatt i torsdags blev knappast klokare. "Mias" förre fästman Osama Awad, i Gömda känd som "Mannen med de svarta ögonen", skulle få komma till tals. Men programmakarna hade uppenbarligen inte talat tillräckligt med honom i förväg, och i direktsändning förstod han inte alls den underliga frågan om att han skulle ha "piskat på" sin fästmö.
Dessutom förväntades han bemöta anklagelser om att han skulle ha deltagit i fruktansvärda händelser i Libanon, trots att han då inte ens varit i landet. Han har aldrig kunnat ta del av hur vidrigt han och hans vänner beskrivs av sitt ex Mia i Gömda, eftersom han knappt kan läsa svenska. SVT Debatt borde ha gjort ett mycket bättre jobb med att förbereda detta - men visade varken tittarna eller Osama Awad respekt med de handikappande språkproblemen.
Kanske var det därför tittarna inte heller fick veta att Osama Awad inte fått träffa sin äldsta dotter på 20 år. Vi som läst Monica Antonssons bok, och vi är inte särskilt många, ser att en av tragedierna i hela denna härva är att Mias andra barn "Emma", idag 22 år, först tycks ha vuxit upp i tron att hennes styvpappa var hennes far, sedan (från 15 års ålder) i vanföreställningen att hennes riktiga pappa är en våldtäktsman, psykopat, krigsförbrytare och mördare. Det vill säga, den "politiska sanning" eller "Mias sanning", som står att läsa i Gömda.
Liza Marklunds roll i skapelsen och upprätthållandet av Mias familjemyt – en del av hennes politiska projekt – är ännu oklar och kan gott belysas.
Mias äldste son Micke, som till skillnad från halvsyskonen inte vuxit upp med sin mamma och styvfar i Chile och USA utan med pappa och styvmor i Oxelösund, har tvingats leva i skuggan av sin mammas alla böcker sedan 1995.
Men när hans historia nu äntligen börjar komma fram bidrar medierna till att fortsätta förringa hans existens. I Debatt satt Micke intill Osama Awad (som hon så sent som i augusti i lanseringsintervjuer påstod fortfarande hotar hennes familj). Han syntes alltså på första parkett i TV - men Debatt-gästerna hade instruerats att inte ens nämna hans närvaro. Jag antar att det skulle ha komplicerat dramaturgin för mycket.
När Aftonbladet så skrev om Micke valde tidningen att maskera hans namn och ansikte. Men Mickes föräldrar var aldrig gifta. Eftersom han och "Mia" ju inte haft samma efternamn så kan hennes identitet rimligen inte spåras, även om medierna låter honom framträda som han vill - med både efternamn (Hjortsberg) och ansikte.
Micke ska ha fått veta att det var "för hans egen skull". Notera att detta är en man på 26 år, som knappast behöver skyddas som ett litet barn av Aftonbladet. Det är även orimligt ifall hans mors – på oklara grunder – skyddade identitet ska styra hans möjligheter att synas i medierna och ge sin bild av sanningen.
Enligt uppgift ville Micke även bemöta sin mammas familjs uppgifter i Expressen i fredags, och ringde tidningen för att få gå i svaromål. Efter övervägande nekade Expressen honom detta.
Om och om igen har Liza Marklund påstått att Monica Antonsson underlåtit att intervjua "Mias" anhöriga och mest förlitar sig på två ex-pojkvänner – men nämner aldrig att sonen Micke är en av huvdpersonerna i "Mia; Sanningen om Gömda". Medierna bör inte bidra till att fortsätta förminska honom!
Stundtals känner sig läsaren av Monica Antonssons bok som rena rama fluktaren in i röriga sociala förhållanden i det tidiga 90-talets Oxelösund. Men skildringen är tänkt som korrigering av Marklunds präktiga men falska medelklassbeskrivning i "Gömda".
Och alla som läst boken – jag har gjort det två gånger – förstår att det ännu finns många stenar att vända på. Antonsson bjuder på många spännande uppslag, och har många gånger sagt att hon gärna ställer sitt material till förfogande – för reportrar som vill fortsätta grävandet och har bättre resurser än vad hon haft.
Uppföljningsmöjligheter finns i såväl Oxelösund som i USA – samt förstås i Stockhom. Journalistskrået – som i denna fråga verkligen utmanats av nätets initierade amatörer - har anledning att jobba på sin trovärdighet, och inte enbart fastna i förvisso viktiga och intressanta diskussioner om genrer och sanning.
Medierna behöver inte jaga vare sig Liza Marklund eller "Mias" familjer. Men de bör på allvar rannsaka hur de och olika politiska aktörer i alla år köpt den bild som presenteras i Gömda - att myndigheterna inte klarar att skydda svenska kvinnor från våldsamma män från Mellanöstern - som både sann och generell.
Vad mer bör göras? Elisabeth Hermon måste få komma till tals mer. På det seminarium som magasinet Neo arrangerade i tisdags (och som jag ledde) talade hon glasklart om hur hopplöst det är för en medieskadad individ att få upprättelse. Hennes story är så bra, att jag trodde att många av de journalister som fanns på plats genast skulle boka tid för intervju om hur hennes liv förstördes av allt som följde på Expressens publiceringar 1992. Men hittills har det inte skett.
Liza Marklund bör uppfylla det löfte hon gav till P1-programmet Medierna i våras och försöka plocka fram de belägg hon påstod sig fortarande ha - på vinden - för att Hermon var en bluffmakerska. Kan hon inte det, bör hon förklara varför hon torgfört detta i 16 år.
Något annat som reportrar gott kunde undersöka ifall det verkligen stämmer är Monica Antonssons uppgifter om att "Mia Eriksson" i skydd av sin sekretess fortfarande får sjukpenning och sjukbidrag utbetalat i Sverige – trots att hon i ett decennium varit bosatt i USA, och rimligen med royalty-pengarna från böckerna på banken.
Den historia som i "Gömda" angetts som "bekräftad i hundratals dokument hos svenska och utländska myndigheter, såsom domar i tingsrätt, hovrätt, länsrätt och kammarrätt, akter hos socialtjänsten i ett flertal kommuner, polisrapporter, journaler på medicinska och kirurgiska kliniker, rättspsykiatriska undersökningar, akter hos Statens invandrarverk, flera försäkringsbolag samt en rad svenska och utländska advokater, regeringsbeslut och dödsattester" har alltså nu reducerats till att vara "Mias sanning", enligt Liza Marklunds framträdande i TV4. Att Piratförlaget ens har mage att tala om nytryck är obegripligt.
För dem som hittills drabbats av dess existens – främst Micke Hjortsberg, "Emma", Elisabeth Hermon och Osama Awad – gör det naturligtvis ingen skillnad hur den rubriceras på omslaget. För dem är Gömda "baserat på en falsk historia" som skadat många personer – och alla som läser Monica Antonssons bok inser detta.
Gunilla Kinn
