Råkost i Larkspur
Publicerad i Gourmet våren 2003
Text: Gunilla Kinn
Foto: Marcus Nilsson
• Det första intrycket när man kliver in i beredningsköket på Roxanne’s Restaurant är att det doftar så fräscht.
Sedan upptäcker man brickställningarna som är fullastade med färska frukter och grönsaker, och säckarna med pecannötter och mandel.
Därefter slås man av att det ser oerhört sensuellt ut när kökspersonalen arbetar: en ansar basilikablad, en annan formar cashewnötspuré till långa strängar; några lägger majspasta i majsblad till kvällens tamale, andra rensar och river morötter till den populäraste rätten på menyn: pad thai.
Till och med köksavfallet är vackert, där det ligger i sin svarta plastsäck i väntan på kompostering.
Sedan lägger man märke till något underligt för ett restaurangkök – det är inte särskilt varmt. Det finns inget stekos, inga kokångor, inget gammalt fastbränt klägg, inga brännmärken på kockarnas armar. Här finns ingen som luktar av fiskrens och ingrott köttspad efter jobbet.
Men vad som är ännu ovanligare är att här varken finns spis, ugn eller stekhällar. Vad som däremot finns är fruktpressar och mixrar – och massor av ytor för att skära, hacka, mala och röra ihop.
Och i tillagningsköket står Roxanne Klein och visar upp en av hemligheterna med sin kokkonst: små medicinflaskor av koboltblått glas med pipett, ur vilka hon droppar magi över de vita Bernardaud-tallrikarna. Moulin des Pénitents, hundraårig balsamvinäger, saffransolja, charmoule, ras el hanout, tomatolja står det på etiketterna.
»Jag har ett dussin blandningar som vi använder för att få fram aromer«, förklarar Roxanne Klein. »Det är det min matlagning handlar om: smaker och aromer. Smaka på det här!«
Hon räcker fram ett fat med nyskördade kryddörter i miniatyr: koriander, basilika och shisoblad, som mycket riktigt åstadkommer en harmonisk explosion av smakämnen i munnen.
»Det finns en odlare i Ohio som levererar sådana här mikrogrönsaker till restauranger i hela USA - men jag odlar dem hemma i mitt eget växthus. Folk tror inte det är sant när de får äta sallad och tomater från min trädgård. De vet inte längre hur mat smakar i sitt naturliga tillstånd!«
Roxanne Klein är anhängare av den skola som säger att mat bör ätas i rått skick. Och då handlar det definitivt inte om ostron, sashimi, råbiff eller carpaccio – utan om grönsaker, frukt och nötter som tillagats vid låga temperaturer.
Det som inte odlas i hennes egen tre tunnland trädgård eller 200 kvadratmeter stora växthus köps in på någon av de marknader med ekologiskt odlade produkter som finns i grannskapet runt Larkspur strax norr om San Francisco. Under sommarhalvåret kommer ungefär 95 procent av kökets råvaror från norra Kalifornien.
Det är vegan kost – men mer extrem, eftersom man inte bara avstår från mjölk- och äggprodukter, utan även från bönor, gryn, pasta, ris och andra vegetabiliska råvaror som kräver upphettning för att bli ätbara. Till och med tofu är tabu.
»Raw food« kallas det på engelska. På svenska ligger väl ordet ”råkost” närmast till hands.
Råkostanhängarna hävdar att det där med att hetta upp föda är en dålig vana som människan lade sig till med för några tusen år sedan, och som hon av hälsoskäl gör klokt i att sluta upp med. Det hävdar också att ingrediensernas inneboende näringsämnen bryts ner vid 48 grader. Sålunda bör mat varken kokas, stekas, brynas, grillas, bakas, halstras, sauteras, friteras, ångas, blancheras eller ens sjudas.
Men ljummen får den gärna vara, så i Roxanne Kleins tillagningskök finns värmeplattor och värmeskåp med inbyggda termostater som ser till att temperaturgränsen inte överskrids. Andra metoder är blötläggning och passering, malning och pressning.
»Det handlar om att lära sig ett nytt kulinariskt språk, för att framhäva den inneboende sensualiteten i råvarorna«, förklarar hon. »Eftersom vi inte hettar upp maten och inte använder grädde som smakbärare gäller det att hitta andra metoder för att få rätterna att smaka mycket. Vi leker med kontraster mellan olika konsistenser – som krämigt och knaprigt. Det finns mycket man kan göra, jag känner inga begränsningar.«
Det rör sig väl om selektiv varseblivning, men plötsligt tycks det talas överallt om den råa kostens välsignelser. Min serbiske granne i Harlem åker iväg på råkost-retreat i Puerto Rico och kommer hem avmagrad men lycklig och vill bara laga sallader. Meatpacking Districts dekadenta nattliv har för somliga unga New York-kockar ersatts av fickor fulla med morötter och isbergssallad och drömmar om att öppna restaurang i Kalifornien. Lufthansa erbjuder råkost på vissa internationella flygningar, och det ordnas festivaler och knytkalas med råkosttema runtom i USA.
Rörelsens sajter är fulla av tips, tricks, recept – och framgångssagor om hur människor blivit friskare, smalare och lyckligare sedan de förändrat sina liv och börjat äta levande föda.
Det stora flertalet amerikaner lever som bekant en stor del av sin vakna tid i »Fast Food Nation«. Många tycks knappt ha hört talas om grönsaker. Kanske är det just för att klara att stå emot den tjockflytande strömmen av drypande fett och tomma kolhydrater som råkostanhängarna tycks bli lätt fanatiska, något som ger tydliga avtryck inte minst på nätet.
Dissidenterna i detta flottets förlovade land har ett antal restauranger att välja mellan om de nu inte vill laga råkosten själva, som kedjan Quintessence som har tre ställen bara på Manhattan, Sprout i Atlanta och Organica i San Francisco. Redan på 1920-talet fanns det i Los Angeles en kedja råkostrestauranger, Eutropheons, som frekventerades av dåtidens kändisar.
Men inte förrän nu har denna alternativrörelse börjat bli mainstream – och råkostätarna har genom Roxanne Kleins restaurang i Larkspur fått sin egen lyxkrog.
Larkspur är ett litet välmående samhälle i Marin County, omgivet av dramatiska gröna vulkanliknande berg, en halvtimmes körning bortom Golden Gatebron.
Familjen Klein bor själv i området, i en enorm soluppvärmd villa byggd av återvinningsbart material.
Roxannes man Michael är den kaliforniska myten personifierad, med sin kombination av hästsvans och MBA-examen från Harvard. Efter att ha gjort sig en förmögenhet på att leda datorkommunikationsföretag sysslar han nu med att sälja gitarrer med sina kompisar från hippiekulturens husband Grateful Dead. Dessutom är han miljöaktivist och styrelsemedlem i Rainforest Action Network. Det är hans pengar som har finansierat såväl restaurangen som den svarta Mercedes V12 som står på parkeringen, med registreringsskylten »ROX[hjärta]RAW«. Michael och Roxanne Klein utövar båda yoga, och har varit råkostare sedan 1996. Men Roxannes matfilosofi tog form redan i morfaderns ekologiska trädgårdsodling.
»Jag minns hur vi brukade gå runt i hans trädgård när jag var tre, fyra år. Vi pratade om hur det luktade och smakade. Han odlade persikor, jordgubbar, meloner, druvor, valnötter och mycket annat. Hemma hos mormor och morfar åt vi alltid vegetariskt, även om vi inte kallade det så. Jag visste tidigt att jag ville ha en egen restaurang.«
Efter collegestudier i konst och psykologi lärde sig Roxanne Klein laga mat professionellt, och arbetade länge som konditor på olika restauranger. Det var under en resa i Thailand som paret Klein kom i kontakt med råkostdieten, efter att ha varit vegetarianer i flera år.
»När vi märkte hur bra vi mådde av levande föda gick vi över till att bara äta så, och de recept vi använder här i restaurangen har jag finkalibrerat länge.«
Inspirationen kommer från de kaliforniska råvarorna, men också från marockansk, mexikansk, thailändsk, italiensk och balinesisk kokkonst. »Varje rätt är en vinnare«, utropade San Francisco Chronicles matkritiker Michael Bauer förra året och gav den då nyöppnade restaurangen tre och en halv stjärnor av fyra i betyg. Inte nog med det, recensionen förutspådde att Roxanne Klein skulle bli lika revolutionerande för vegetarisk matlagning som Alice Waters och hennes restaurang Chez Panisse i Berkeley var för Californian Cuisine på 1970-talet.
I the Bay Area tycks alla ha hört talas om Roxannes råkost och hur »weird« den är. Men det vore orättvist att påstå att Roxanne Klein blivit en kändiskock som inte längre behöver sköta grovjobbet utan kan koncentrera sig på att vårda sitt varumärke. Medarbetarna betygar att Roxanne Klein är i köket varje dag – och själv verkar hon genuint förvånad över sin nyvunna status som celebrity chef.
Att Roxanne Kleins kokbok (eller snarare koka-inte-bok) Raw, som hon skrivit tillsammans med sin vän Chicagokrögaren Charlie Trotter, kommer ut under försommaren lär ytterligare spä på intresset.
Och av USA:s kocketablissemang är det inte bara Charlie Trotter som fallit för Roxanne Kleins metoder. Thomas Keller på The French Laundry i närbelägna Yountville, lät sig exempelvis förra året inspireras till en råkostmeny för ett slutet sällskap gäster, där bara ingredienserna lär ha gått på 30 000 dollar.
Att maten är rå betyder nämligen inte att den serveras som Gud skapade den. Tvärtom krävs det åtskillig kreativitet och en hel del mannakraft för att förvandla rotsaker till gourmeträtter som man kan ta bra betalt för. Avsmakningsmenyn, som innehåller inte mindre än tio rätter, kostar 100 dollar. Nöjer man sig med en för- och en varmrätt kostar det 29 dollar. Med drycker, skatt och dricks inräknat landar slutnotan lätt på det dubbla.
Nötter är basvaran. Varje vecka går det åt cirka 500 baby-kokosnötter i Roxanne Kleins kök. Deras mjuka kött strimlas och blir exempelvis till ”nudlar” i pad thai. Den rätt som på menyn kallas »lasagne« består av majs, champinjoner och cashewnötspuré packat i lager, sammanhållet av en tunn remsa som visar sig vara hyvlad zucchini. Mald mandel blandas med filtrerat vatten och får rinna av så att det blir mandelmjölk, som exempelvis vispas samman med finrivna palsternackor, pinjenötter och olivolja till ett luftigt mos.
»Riset« i sushirullarna görs på ungefär samma sätt som moset, men palsternackan hackas då grövre och smaksätts med vinäger och honung. Honungen är för övrigt undantaget som bekräftar regeln om att det handlar om renodlat vegetarisk matlagning, men det är också restaurangens enda animaliska produkt.
»Pizza«-bottnarna görs av mald mandel, »kexen« av linfrön – och »rawmesan-osten« består av pinjenötter som lagts i blöt, krossats och blandats med jäst och rejuvelac-vätska till en massa som kavlas ut till en tunn platta och får en parmesanliknande konsistens när den torkats.
»Det är inte svårare att laga mat så här – bara annorlunda«, förklarar kökschefen Stephanie Valentine som tidigare jobbade hos Charlie Trotter. »Därför tycker jag det är intressantare. Vi hittar på saker tillsammans i köket.«
»Jag har alltid arbetat på ställen där jag kan lära mig nya metoder och utveckla min kreativitet. Det får jag verkligen göra här«, säger kocken Bryan Black. »Men jag är fortfarande intresserad av traditionell matlagning, för vissa smaker är svåra att få fram med den här råkosten.«
Nej, Bryan Black har inte blivit någon råkostfanatiker, och de antagligen underbetalda mexikaner som – i likhet med i de flesta amerikanska restauranger – står för mycket av produktionen i beredningsköket ringer och beställer steak fajitas när det är dags för lunch.
Stephanie Valentine har däremot övergått till att äta en strikt råkostdiet sedan hon hamnade i Larkspur.
»Jag mår helt enkelt bra av det. Jag får betydligt mer energi. Jag behöver inte alls sova lika mycket, och jag blir sällan sjuk.«
Inte nog med att vissa proteiner och vitaminer förstörs av värme. Dessutom, menar råkostivrarna, bryts enzymerna i tillagad mat ner av värmen, så att kroppens inneboende enzymer och energi tvingas tas i bruk för att klara matsmältningen.
Genom att enbart äta icke-upphettad mat hoppas de skjuta upp sina kroppars åldrande och förebygga cancer, diabetes och diverse hjärtsjukdomar. Råkostförespråkarna hävdar att västvärldens välfärdssjukdomar är en produkt av uppvärmd mat.
Näringsexperterna är tveksammare och betonar att det handlar mer om tro än om vetande. Vissa näringsämnnen, som lykopen som finns i tomater och anses motverka cancer och hjärtattacker, är lättare för kroppen att tillgodogöra sig om de tillagats genom upphettning.
Andra nutritionister säger att råkosten är bra föda, särskilt om man jämför med vad medelamerikanen sätter i sig, men att det är klokast att äta den med måtta.
»Det finns gott om proteiner i grönsaker«, säger Marion Nestle, professor i näringslära på New York University. »Så länge man får i sig tillräckligt med kalorier av råkosten bör proteinbalansen vara okej. Resonemanget om att man bör spara på kroppens enzymer förstår jag däremot inte, de ligger ju bara och väntar i magsäcken på att få mat att bryta ner.«
Men Roxanne Klein vill helst inte tala näringslära. För henne handlar råkost om smak, sensualitet och välbefinnande.
»Min filosofi med restaurangen är att visa vilken mat jag själv gillar och mår bra av”, förklarar hon. “Den som vill prova får göra det, men vi kräver inte att alla ska äta råkost jämt. Och vi är inte ortodoxa. Vi använder till exempel gärna balsamvinäger, trots att den hettats upp. Valrhonachoklad har vi också, trots att bönorna rostats, för att den tillför så mycket smak och får en att må bra.«
Det mest påtagliga njutningsmedlet på Roxanne’s är annars vinerna. Vinlistan är imponerande lång och varierad, och det mesta är givetvis ekologiskt odlat.
Som fördrinkar serveras örtelixir med ginseng, frukter, mandel och eteriska namn som Tibetan Magic och Peaceful Spirit, i god kalifornisk new age-anda. 90 procent av restaurangens gäster är dock knappast varken hälsokostfreaks eller övervintrade hippies, utan välbärgade yuppietyper som tycker det är spännande med ett nytt krogkoncept.
Roxanne’s Restaurant, som har 65 platser, ligger i ett oansenligt lågt tegelhus vid Larkspurs huvudgata. I grannlokalen öppnar man till sommaren Roxanne’s To Go, en hämtmatsbutik tänkt att fungera som lockbete för nyfikna som vill prova på »rå mat« men inte är redo att kosta på sig en helafton i matsalen, och med juicebar och försäljning av specialverktyg för råkostberedning.
Byggnaden värms upp av solenergi, och det mesta är tillverkat av återvunnet material – som pulpeten vid entrén, av pressade solrosfrön. Textilierna är gjorda av chenillefärgad hampa och lin, lyktorna av returglas.
Efter en dag på Roxanne’s Restaurant kunde vi inte låta bli att smita iväg till ett av Larkspurs kaféer för en espresso. Kaffe är bannlyst hos Roxanne Klein, inte bara för att det är hett, utan också för att hon tycker att det förstör de övriga smakupplevelserna. Och när jag dagen därpå provsmakade getmjölksfetaost från Napa Valley och såg ostron i långa rader på Thomas Kellers bistro hade jag en smula svårt att förstå dem som avstår från sådana härligheter frivilligt.
Men att prova på Roxannes råkost framstår knappast som någon späkning, tvärtom.
De flesta rätter är verkligt sublima skapelser. När det är som mest lyckat är det rena smakfyrverkerier – först lite koriander, sedan lime, därefter chili. Ibland är det inte tillräckligt sött, ibland fattas lite salt - men man äter allt med en stor portion vällust. Inte minst glassen, som trots att den är gjord på mandelmjölk är krämig och god och inte alls framstår som någon trist dietprodukt.
Fast kanske är maten för påhittig för sitt eget bästa. Man sitter lätt och jämför ”lasagnen” med vanlig lasagne, istället för att äta den på dess egna villkor.
»Jag tänker sluta kalla sakerna för något de inte är. För här gör vi ingen fuskmat som »tofurkey« (»vegetarisk kalkon«) eller »sojafärs«, säger Roxanne Klein. »Att det står saker som ›lasagne‹, ›ost‹ och ›sushi‹ på menyn är av pedagogiska skäl – folk behöver hjälp med att förstå vad rätterna är på menyn. Det är svårt att hitta på helt egna termer.
Har råkosttrenden någon förutsättning att bli verkligt stor, eller är den bara en fluga? Matlagning à la Roxanne är kanske alltför komplicerad för att verkligen sprida sig, och kanske fungerar råkostdiet i gourmettappning bäst i det soliga Kalifornien med dess kombination av odlingsklimat, hälsomedvetenhet, goda ekonomi och fallenhet för kökslyx. Och på kallare breddgrader finns det onekligen en poäng med varm mat.
Men Roxanne Klein och Stephanie Valentine har lyckats omvända många skeptiker som provat deras avsmakningsmeny. De skrattar förtjust vid tanken på att få den ökände vegetarianhataren, New York-kocken och tillika författaren Anthony ”Kitchen Confidential” Bourdain till bords.
»Vi tror faktiskt att han skulle bli råkostare, om han bara fick provsmaka vår mat.«
Roxanne’s Restaurant, 320 Magnolia Avenue, Larkspur, CA 94939, tel. +1 415 924-5004, www.roxraw.com
Uppdatering: restaurangen stängdes cirka 18 månader efter att denna artikel publicerades. Läs mer här.
Sunday, May 14, 2006
Friday, May 05, 2006
Ghetto gourmet
Publicerad i Gourmet 3/2006.
Harlem förknippas knappast med lyxkonsumtion. Skräpiga ödetomter, luggslitna människor, plomberade tegelruiner bebodda av råttor, torftiga höghus där bling bling-gängen hänger. Welcome to my hood.
Ja, här är fortfarande ett präktigt ghetto, ett enda tunnelbanestopp från glittret i Midtown. If you take the A-train.
Jag frågade en av grannskapets pastorer vart alla crack-kids tog vägen. Sitter de i fängelse? Nej, de sköt ihjäl varandra på 80-talet. God bless‘em.
Vid 150:e gatan ser det ut nästan som i Groznyj – den definitiva antitesen till lyx. Kåkarna stacks i brand av försäkringsbedragare på 60-talet, och väntar på bättre tider sedan dess.
Detta låter allt en smula deprimerande. Men jag överdriver lite, för den dramatiska effektens skull. För mest av allt är Harlem en dynamisk stadsdel med invånare från jordens alla hörn, där folk tar sig tid att säga “G’mornin’, how are ya?” när vi möts på de trasiga trottoarerna.
Och sedan flera år är ju de bättre tiderna här, åtminstone för oss som ännu inte blivit ivägskuffade till Bronx.
Den första Harlem-renässansen, på det glada 20-talet, handlade om jazz, litteratur och speak-easies; den andra, som pågår just nu, om fastigheter. Men också om delikatessbutiker, tesalonger, cocktail-lounger och chica restauranger (som Melba’s på Frederick Douglass Boulevard/114:e). Samt en hälsokostaffär!
Jag flyttade till 127:e gatans finaste hus – vägg-i-vägg med ett av råttrucklena – i Harlems hjärta för sex år sedan, när det var nyrenoverat efter att ha stått tomt i decennier. Faktum är att ingen nu bott här längre än jag. Hyresvärdinnan Rupa, en parant indiska, muttrar när jag försöker förhandla ner den i mitt tycke höga hyran, 1 550 dollar. Tänk om hon kunde bli av med den där svenska fattiglappen, som biter sig kvar med sin reglerade hyra!
Men allt annat här tillgängligt för utbölingar vore dyrare. Och downtown skulle jag knappt ha råd ens med en klädkammare.
Poängen är möjligheten Harlem ger till lyxkonsumtion. Som ni läsare vet (Gourmet 5/2004) hemfaller jag gärna åt prisvärd kökslyx; pengarna jag trots allt sparar på att inte klämma in mig i en etta i Soho bekostar kulinariska excesser. Jag har rentav arbetsyta och diskmaskin i köket. Sådant har de inte plats med i West Village.
På Manhattan finns snabbköp som är som små saluhallar: Gourmet Garage, Dean&Deluca, Zabar’s, Garden of Eden och Balducci’s, för att inte tala om WholeFoods. Även Citarella – med färdiglagat och den färskaste fisk – har varit blott downtown förunnad, trots att kedjan en gång startade i Sugar Hill i Harlem, redan 1912.
Här i uptown fick folk länge nöja sig med bodegor och andra sunkiga servicebutiker – dyra och dåliga. När stora detaljister som Pathmark, Associated och Bravo på 90-talet insåg att harlemiterna faktiskt var köpstarka kom de, med sitt utbud av processad mat med höga sockerhalter – samt soul food-specialiteter som majsmjöl, sötpotatis och chitterlings.
Råvaror lämpade för mina borgerliga vanor fanns knappt. Men för tio år sedan öppnade Fairway, sta’ns bästa grossist, en enorm filial i västra Harlem. Tomthyrorna medger plats för en betydligt större lokal än den de har på Upper West Side; folk vallfärdar med bil.
Och i fjol kom Citarella “hem” till Harlem – till 125:e gatan. Äntligen har jag färskpressad apelsinjuice, espressomalet kaffe, fullkornsbröd, bouillabaisse, marockansk kikärtssoppa, färsk sparris, rosmarinkex, lax- och svärdfiskfärs, getost, schalottenlök och rosmarinchips om hörnet.
Just detta var vad jag köpte vid ett researchbesök till denna kolumn. Kundunderlaget för så’na varor finns knappt än. Etableringen ska ha gjorts för att Citarella ville åt lagerutrymme i samma kvarter; själva butiken är en förlustverksamhet. Varje gång jag kommer in är jag snudd på ensam kund och får personalens fulla uppmärksamhet, munsbitar och smakprover.
Men en bit bort, kring korsningen av 120:e gatan och Lenox Avenue, är det annorlunda. Där finns bostadsrätter i miljondollarsklassen, stiliga town houses och andra åtråvärda renoveringsobjekt, vars klientel knappast nöjer sig med Bravo och bodegas.
Där ligger Settepani, ett konditori med gott bröd och bakelser. Och där har nu Emperor's Roe Gourmet Emporium & Caviar Bar öppnat, specialiserad på bulgarisk kaviar (så länge lagret räcker) och champagne.
Vissa har ondgjort sig över detta. Inte är väl delikatessbrist Harlems problem? Och varför ett så pompöst namn?
Men ägaren David Mills är uppvuxen i området, har varit i branschen sedan tonåren och anställer bara harlemiter. Ska någon driva kaviarboutique i Harlem är det han.
Och Emperor’s Roe-gänget har gjort sin läxa. De vet att den välbärgade medelklassen – vare sig den är vit, svart, brun eller gul – gärna betalar för en guldkant på tillvaron, och att de pengarna idag spenderas på andra håll. Konceptet bygger – berättar marknadskonsulten själv, när vi ses på en av Harlems kulturella “salonger” – på konsumtionsteorier från en rad böcker, som “Trading Up: Why Consumers Want New Luxury Goods” (Silverstein/Fiske 2003).
”New Luxury” går ut på att 50 miljoner amerikanska hushåll som tjänar minst 50 000 dollar om året gärna gnetar och sparar, så länge de kan unna sig vissa utsvävningar. Plötsligt finns ett stort utbud av “up market”-konsumtionsvaror. Lyx är inte längre bara för the filthy rich.
För vissa socioekonomiska grupper som förr prompt skulle bo på Upper West Side är det plötsligt comme-il-faut att bo i Harlem – och vips kan de bo betydligt större. Man försakar närheten till bra skolor, för att ha råd med en schysst bil. Och man struntar i att bo mitt i smeten, men får pengar över till fina möbler.
Själv har jag inte råd ens med kabel-TV. Och för mig är den största lyxen med Harlem blandningen av människor, historia, samtid, kultur.
Men så länge Rupa inte vräker mig, och om väskryckarna i kvarteret håller sig undan, kan jag unna mig Emperor’s Roes laxpastrami och rökta ankbröst nå’n gång i halvåret.
Adjö crack, goddag gåslever.
GUNILLA KINN
Harlem förknippas knappast med lyxkonsumtion. Skräpiga ödetomter, luggslitna människor, plomberade tegelruiner bebodda av råttor, torftiga höghus där bling bling-gängen hänger. Welcome to my hood.
Ja, här är fortfarande ett präktigt ghetto, ett enda tunnelbanestopp från glittret i Midtown. If you take the A-train.
Jag frågade en av grannskapets pastorer vart alla crack-kids tog vägen. Sitter de i fängelse? Nej, de sköt ihjäl varandra på 80-talet. God bless‘em.
Vid 150:e gatan ser det ut nästan som i Groznyj – den definitiva antitesen till lyx. Kåkarna stacks i brand av försäkringsbedragare på 60-talet, och väntar på bättre tider sedan dess.
Detta låter allt en smula deprimerande. Men jag överdriver lite, för den dramatiska effektens skull. För mest av allt är Harlem en dynamisk stadsdel med invånare från jordens alla hörn, där folk tar sig tid att säga “G’mornin’, how are ya?” när vi möts på de trasiga trottoarerna.
Och sedan flera år är ju de bättre tiderna här, åtminstone för oss som ännu inte blivit ivägskuffade till Bronx.
Den första Harlem-renässansen, på det glada 20-talet, handlade om jazz, litteratur och speak-easies; den andra, som pågår just nu, om fastigheter. Men också om delikatessbutiker, tesalonger, cocktail-lounger och chica restauranger (som Melba’s på Frederick Douglass Boulevard/114:e). Samt en hälsokostaffär!
Jag flyttade till 127:e gatans finaste hus – vägg-i-vägg med ett av råttrucklena – i Harlems hjärta för sex år sedan, när det var nyrenoverat efter att ha stått tomt i decennier. Faktum är att ingen nu bott här längre än jag. Hyresvärdinnan Rupa, en parant indiska, muttrar när jag försöker förhandla ner den i mitt tycke höga hyran, 1 550 dollar. Tänk om hon kunde bli av med den där svenska fattiglappen, som biter sig kvar med sin reglerade hyra!
Men allt annat här tillgängligt för utbölingar vore dyrare. Och downtown skulle jag knappt ha råd ens med en klädkammare.
Poängen är möjligheten Harlem ger till lyxkonsumtion. Som ni läsare vet (Gourmet 5/2004) hemfaller jag gärna åt prisvärd kökslyx; pengarna jag trots allt sparar på att inte klämma in mig i en etta i Soho bekostar kulinariska excesser. Jag har rentav arbetsyta och diskmaskin i köket. Sådant har de inte plats med i West Village.
På Manhattan finns snabbköp som är som små saluhallar: Gourmet Garage, Dean&Deluca, Zabar’s, Garden of Eden och Balducci’s, för att inte tala om WholeFoods. Även Citarella – med färdiglagat och den färskaste fisk – har varit blott downtown förunnad, trots att kedjan en gång startade i Sugar Hill i Harlem, redan 1912.
Här i uptown fick folk länge nöja sig med bodegor och andra sunkiga servicebutiker – dyra och dåliga. När stora detaljister som Pathmark, Associated och Bravo på 90-talet insåg att harlemiterna faktiskt var köpstarka kom de, med sitt utbud av processad mat med höga sockerhalter – samt soul food-specialiteter som majsmjöl, sötpotatis och chitterlings.
Råvaror lämpade för mina borgerliga vanor fanns knappt. Men för tio år sedan öppnade Fairway, sta’ns bästa grossist, en enorm filial i västra Harlem. Tomthyrorna medger plats för en betydligt större lokal än den de har på Upper West Side; folk vallfärdar med bil.
Och i fjol kom Citarella “hem” till Harlem – till 125:e gatan. Äntligen har jag färskpressad apelsinjuice, espressomalet kaffe, fullkornsbröd, bouillabaisse, marockansk kikärtssoppa, färsk sparris, rosmarinkex, lax- och svärdfiskfärs, getost, schalottenlök och rosmarinchips om hörnet.
Just detta var vad jag köpte vid ett researchbesök till denna kolumn. Kundunderlaget för så’na varor finns knappt än. Etableringen ska ha gjorts för att Citarella ville åt lagerutrymme i samma kvarter; själva butiken är en förlustverksamhet. Varje gång jag kommer in är jag snudd på ensam kund och får personalens fulla uppmärksamhet, munsbitar och smakprover.
Men en bit bort, kring korsningen av 120:e gatan och Lenox Avenue, är det annorlunda. Där finns bostadsrätter i miljondollarsklassen, stiliga town houses och andra åtråvärda renoveringsobjekt, vars klientel knappast nöjer sig med Bravo och bodegas.
Där ligger Settepani, ett konditori med gott bröd och bakelser. Och där har nu Emperor's Roe Gourmet Emporium & Caviar Bar öppnat, specialiserad på bulgarisk kaviar (så länge lagret räcker) och champagne.
Vissa har ondgjort sig över detta. Inte är väl delikatessbrist Harlems problem? Och varför ett så pompöst namn?
Men ägaren David Mills är uppvuxen i området, har varit i branschen sedan tonåren och anställer bara harlemiter. Ska någon driva kaviarboutique i Harlem är det han.
Och Emperor’s Roe-gänget har gjort sin läxa. De vet att den välbärgade medelklassen – vare sig den är vit, svart, brun eller gul – gärna betalar för en guldkant på tillvaron, och att de pengarna idag spenderas på andra håll. Konceptet bygger – berättar marknadskonsulten själv, när vi ses på en av Harlems kulturella “salonger” – på konsumtionsteorier från en rad böcker, som “Trading Up: Why Consumers Want New Luxury Goods” (Silverstein/Fiske 2003).
”New Luxury” går ut på att 50 miljoner amerikanska hushåll som tjänar minst 50 000 dollar om året gärna gnetar och sparar, så länge de kan unna sig vissa utsvävningar. Plötsligt finns ett stort utbud av “up market”-konsumtionsvaror. Lyx är inte längre bara för the filthy rich.
För vissa socioekonomiska grupper som förr prompt skulle bo på Upper West Side är det plötsligt comme-il-faut att bo i Harlem – och vips kan de bo betydligt större. Man försakar närheten till bra skolor, för att ha råd med en schysst bil. Och man struntar i att bo mitt i smeten, men får pengar över till fina möbler.
Själv har jag inte råd ens med kabel-TV. Och för mig är den största lyxen med Harlem blandningen av människor, historia, samtid, kultur.
Men så länge Rupa inte vräker mig, och om väskryckarna i kvarteret håller sig undan, kan jag unna mig Emperor’s Roes laxpastrami och rökta ankbröst nå’n gång i halvåret.
Adjö crack, goddag gåslever.
GUNILLA KINN
Wednesday, May 03, 2006
Klimatförändringarna påverkar livet på Grönland
Publicerad i Miljöaktuellt, majnumret 2006.
Livsvillkoren för Arktis fyra miljoner invånare förändras i grunden när temperaturen stiger så att isen sakta smälter.
Grönlänningar som lever av säljakt och fiske vittnar om hur vädret och isläget blivit omöjligt att förutse – och att de har fått svårare att försörja sig. Deras tusenåriga kultur riskerar att försvinna.
Miljöaktuellt har besökt Ilulissat på den grönländska västkusten.
– Förr kunde vi fråga de äldre om hur vädret skulle bli dagen därpå. De kunde ofta svara bara genom att se på molnen. Men det är omöjligt nu, säger Ole Thorleifsen.
Det är en vanlig förmiddag i småbåtshamnen i Ilulissat, Grönlands tredje största samhälle med några tusen invånare. Måsarna kretsar kraxande över bryggorna. Fiskarna lossar morgonens fångst, reder ut sina nät och sköter om dieselmotorerna. De pratar med varandra om så’nt fiskare alltid pratat om: var stimmen går till, de senaste försäljningspriserna, dagens skvaller i Ilulissat.
Men det stora samtalsämnet är väder och vind, och varför klimatet blivit så konstigt.
– Självklart diskuterar vi klimatförändringarna. Det är ju vädret som bestämmer vår existens!
Ole Thorleifsen är entreprenör och hör till den yngre generationen grönlänningar. Han både fiskar och jagar säl – men har också studerat flera år i Danmark, jobbar som lokalpolitiker, sänder radio och har planer på att starta såväl hundslädsturer för turister som en fiskförädlingsindustri.
– De senaste tio åren har förändringarna varit stora. När jag började som fiskare körde vi hundsläde över Ilulissat-fjordens isar under vinterhalvåret. Nu får vi gå ut med båtarna nästan året om, och använder hundarna mest på inlandsisen.
Fiskarna berättar att de perioder då isen vare sig bär eller brister, så att varken hundspann eller båt fungerar när de ska jaga eller fiska, blivit betydligt längre. Det är svårare att planera färderna – och vanligare att männen råkar ramla i det kalla vattnet, eftersom isen är tunnare och tinar snabbare än förr.
– Det går mycket långsammare att köra på inlandsisen, eftersom det blivit mindre snö. Färder som brukade ta två eller tre dagar tar nu fyra, suckar Nils Gundel.
Han har 19 draghundar som han ibland tvingas utfordra med dyr importerad hundmat, istället för det allmer sällsynta sälköttet.
– Nu kommer späckhuggarna in närmare land och tar sälarna, eftersom det finns så lite is i fjorden. Så det blir färre sälar för oss att fånga.
Nils Gundel kör ut ur hamnen med sin snurra, mot Ilulissat-fjorden där det ena spektakulära isberget efter det andra pumpas ut från världens snabbaste glaciär.
– Förr blåste det inte så mycket som det gör nu, men det var betydligt kallare. Havet har knappt frusit till ordentligt på vintrarna de senaste fem, sex åren.
Den väderbitne fiskaren pekar ut mot ön Qeqertarsuaq en bit ut.
– Dit brukade vi köra med hundspannen utan problem när isen låg. Men det har inte varit möjligt på tio år.
En rad larmrapporter har visat att isen i Arktis, områdena norr om polcirkeln, på många håll tycks smälta snabbare än vad klimatforskarna förväntat. Temperaturförändringarna är upp till tre gånger snabbare på Grönland än det globala medelvärdet.
– Arktis är som en barometer. Det som händer här det närmaste decenniet ger en bild av vad som kan ske på resten av planeten de kommande 30 åren, säger den amerikanske klimatforskaren Bob Corell, som besöker Ilulissat för att sprida nya rön till besökande politiker.
Han var ordförande för Arktiska rådets omfattande utredning Arctic Climate Impact Assessment. Rådet är ett mellanstatligt samarbete, där alla länder med arktiska områden ingår: Sverige, Danmark, Norge, Finland, Island, Ryssland, Kanada och USA.
Rapporten kom 2004, bygger på intervjuer med tusentals människor som lever i Arktis och hundratals forskares studier. Den citeras flitigt i debatten om klimatförändringar.
– Att stora delar av Arktis värms upp är ett faktum. Här är det isfritt nu. Det var det inte för tio år sedan, säger Robert Corell och ser ut över Ilulissat-fjorden.
– Och de små sjöar av smältvatten som nu finns uppe på inlandsisen existerade inte när jag började resa hit för 25 år sedan, eller ens för tio år sedan.
Av flera anledningar angår detta även människor som inte lever i Arktis. Som att smältvattnet från glaciärerna bidrar till höjda havsvattennivåer. Låglänta öar och kusttrakter i andra delar av världen riskerar att översvämmas. Ö-stater som Tuvalu, med en snitthöjd på bara ett par meter, riskerar att helt försvinna, liksom stora delar av Bangladesh.
Skulle den grönländska inlandsisen smälta helt och hållet skulle jordens havsnivåer stiga med sex–sju meter. Men konsekvenserna är enorma även vid lägre nivåer: exempelvis lever minst 100 miljoner människor i världen på nivåer som ligger under en meter över havsytan.
För inuiter och andra folkgrupper i Arktis är utvecklingen förödande. I tusentals år har de utvecklat en livsstil anpassad till isen och snön, i ett klimat på gränsen av vad människor klarar. Med en allt snabbare uppvärmning hotas de rester som finns kvar av traditionell fångstkultur. Även om Grönland i många avseenden är ett modernt samhälle bygger grönlänningarnas nationella identitet på uråldriga traditioner kring jakt och fiske – liksom de andra inuiternas, i Alaska, Kanada och Ryssland.
Cirka 10 000 människor, en femtedel av Grönlands befolkning, bor i små självhushållande byar. De som inte längre kan leva på jakt och fiske tvingas flytta in till de större samhällena: Nuuk, Sisimut och Ilulissat. De blir “miljöflyktingar”, ofta utan möjlighet att försörja sig annat än genom socialbidrag. Decenniers erfarenhet visar att det är sådana inflyttare, som förlorat sin kultur och identitet, som blir socialt utslagna och ofta alkoholiserade.
– Vi inuiter kan inte gå till snabbköpet och handla mat bara för att vi inte kan jaga säl till middagsmat, förklarade Sheila Watt-Cloutier på FN:s klimatkonferens i Montreal i december.
– Var skulle folk få pengar till det? Där vi bor finns det inga andra försörjningsmöjligheter!
Sheila Watt-Cloutier kommer från norra Kanada och är ordförande för en samarbetsorganisation för världens inuiter. I december anmälde den USA till Mellanstatliga amerikanska kommissionen för mänskliga rättigheter, en del av OAS (Amerikanska staters organisation).
Anmälan gällde “övergrepp” (violations) på mänskliga rättigheter, som resultat av klimatförändringar. Organisationen anser att USA är ansvarig för dem, på grund av landets stora användning av växthuseffekt-drivande utsläpp som snabbar på uppvärmningen.
– Vår kultur går inte att skilja från vår fysiska omgivning. När isen smälter undermineras hela vår existens. Vi anser att USA ska ställas till ansvar för detta, för enligt en rad internationella konventioner och deklarationer som Washington skrivit under är USA skyldigt att skydda våra grundläggande rättigheter till egendom, hälsa, liv och försörjning.
OAS-kommissionen för mänskliga rättigheter utreder för närvarande ärendet, men den är tandlös och utdömer inga straff.
– Jag är medveten om att vi kanske inte får USA fällt, säger Sheila Watt-Cloutier.
– Men jag vill göra vad som står i min makt för att uppmärksamma att inuiternas uråldriga kultur håller på att försvinna.
– Mänskliga rättigheter kommer in alltmer i miljödebatten, kommenterar Bob Corell.
– Alla människor måste ha rätt att få bevara sin kultur, även om den inte är så high tech.
Bland de grönländska fiskarna och jägarna växer det fram en allt starkare medvetenhet om att de ändrade väderförhållandena de märkt av har att göra med hur människor i de industrialiserade länderna lever.
– Alla vet nog inte hur vi här uppe drabbas om snö och is smälter, funderar Ole Thorleifsen.
Fiskargubbarna på bryggan tycker det är skönt att han sköter snacket, så slipper de försöka svara på frågorna på danska. Men de nickar instämmande när han förhoppningsfullt fortsätter:
– Om tio, femton år önskar jag att vi har det gamla, riktiga vädret tillbaka igen. Vi hoppas att USA och andra länder trappar ner på sina utsläpp, om det är det som de konstiga klimatförändringarna beror på.
Text och foto: Gunilla Kinn
Fotnot: Gunilla Kinn är frilansjournalist. Hon var med på Greenpeaces fartyg Arctic Sunrise som betalande passagerare, under en del av deras Grönlandsexpedition Project Thin Ice 2005.
Några exempel på effekter av stigande temperaturer i Arktis:
• Permafrosten (tjälen) släpper, vilket gett svåra sättningsskador på byggnader i Sibirien och Alaska.
• Arktis’ isbjörnar får svårare att hitta föda – färre isflak gör det svårare att komma åt de sälar som de lever av
• Flora och fauna förändras. Sälar, valrossar och vissa fågelarter minskar i antal.
• Farleden norr om Europa och Sibirien kan bli navigeringsbar 3–6 månader om året istället för som nu 20–30 dagar. Detta får (handels)politiska konsekvenser, eftersom rutten är 45 % kortare för transporter mellan Europa och Asien än via Suez-kanalen.
– Om dessa förändringar är positiva eller negativa beror på, kommenterar klimatforskaren Bob Corell.
– Är man ryss bosatt i Murmansk tycker man nog att det är toppen att farleden dit blir isfri längre perioder. Men är man inuit beroende av isbjörnsfångst är det en katastrof.
Mer information:
Arctic Climate Impact Assessment, http://www.acia.uaf.edu
Bildtexter
Grönland 1
Både fiskare och säljägare har fått det svårare att klara sig de senaste åren. Bilden är från fiske-hamnen i Grönlands lilla “huvudstad” Nuuk (Godthåb på danska) dit alltfler grönlänningar flyttar.
Grönland 2 och 3
På Brättet, marknaden i Nuuks hamn, säljs bland annat sälkött och lax.
Grönland 4
...och i rummet intill styckas de nyfångade sälarna.
Grönland 5
En fiskebåt stävar ut i Diskobukten, utanför Ilulissat.
Grönland 6
Inloppet till Ilulissats hamn och Diskobukten, med glaciärens utlopp (Ilulissatfjorden) i bakgrunden.
Grönland 7 och 8
Fiskarna i Ilulissat hamn är eniga: De kan inte förutspå vädret längre.
Grönland 9 och 10
Nils Gundel
Grönland 11
– Vi kan inte längre räkna med vädret, säger Ole Thorleifsen.
Grönland 12
Fiskare i Ilulissat, tyvärr utan känt namn.
Grönland 13
– Kamikerna, de traditionella sälskinnsstövlarna, som vi grönländskor kan sy ser inte ut som de ska längre. Skinnet har blivit gulare de senaste åren, säger Hansigne Rasmussen, fiskarhustru i Ilulissat och visar på en docka hur kamikerna ser ut.
Grönland 14
Ilulissat har ett “miljonprograms”-område i miniatyr, där fiskeredskapen hänger på tork.
Grönland 15
Solnedgång vid Ilulissat-fjorden. Turismen till Alaska och Grönland lär ha ökat på grund av de ökande temperaturerna – folk vill se glaciärerna innan de försvinner... Dessa isberg finns sedan några år med på Unescos världsarvslista.
Grönland 16 och 17
Glaciär vid Petershavn, norr om Ilulissat. Här kalvar inlandsisen, som täcker drygt 80 procent av Grönlands yta, stora isblock.
Grönland 18
En av ett halvdussin små smältvattenssjöar uppe på inlandsisen.
Grönland 19
En av de “tunnlar” som smältvattnet tar sig fram genom. Enligt vissa forskare fungerar det som “glidmedel” för glaciärer som börjat röra sig snabbare.
Grönland 20
Bob Corell, en av världens främsta experter på klimatförändringar i Arktis.
Grönland 21
Glaciologen Jason Box från Ohio State University, här med en besättningsmedlem från Greenpeace, samlar in vattenprover till sin forskning om smältvatten, som bland annat handlar om hur glaciärerna rör sig snabbare på grund av höjda temperaturer.
Livsvillkoren för Arktis fyra miljoner invånare förändras i grunden när temperaturen stiger så att isen sakta smälter.
Grönlänningar som lever av säljakt och fiske vittnar om hur vädret och isläget blivit omöjligt att förutse – och att de har fått svårare att försörja sig. Deras tusenåriga kultur riskerar att försvinna.
Miljöaktuellt har besökt Ilulissat på den grönländska västkusten.
– Förr kunde vi fråga de äldre om hur vädret skulle bli dagen därpå. De kunde ofta svara bara genom att se på molnen. Men det är omöjligt nu, säger Ole Thorleifsen.
Det är en vanlig förmiddag i småbåtshamnen i Ilulissat, Grönlands tredje största samhälle med några tusen invånare. Måsarna kretsar kraxande över bryggorna. Fiskarna lossar morgonens fångst, reder ut sina nät och sköter om dieselmotorerna. De pratar med varandra om så’nt fiskare alltid pratat om: var stimmen går till, de senaste försäljningspriserna, dagens skvaller i Ilulissat.
Men det stora samtalsämnet är väder och vind, och varför klimatet blivit så konstigt.
– Självklart diskuterar vi klimatförändringarna. Det är ju vädret som bestämmer vår existens!
Ole Thorleifsen är entreprenör och hör till den yngre generationen grönlänningar. Han både fiskar och jagar säl – men har också studerat flera år i Danmark, jobbar som lokalpolitiker, sänder radio och har planer på att starta såväl hundslädsturer för turister som en fiskförädlingsindustri.
– De senaste tio åren har förändringarna varit stora. När jag började som fiskare körde vi hundsläde över Ilulissat-fjordens isar under vinterhalvåret. Nu får vi gå ut med båtarna nästan året om, och använder hundarna mest på inlandsisen.
Fiskarna berättar att de perioder då isen vare sig bär eller brister, så att varken hundspann eller båt fungerar när de ska jaga eller fiska, blivit betydligt längre. Det är svårare att planera färderna – och vanligare att männen råkar ramla i det kalla vattnet, eftersom isen är tunnare och tinar snabbare än förr.
– Det går mycket långsammare att köra på inlandsisen, eftersom det blivit mindre snö. Färder som brukade ta två eller tre dagar tar nu fyra, suckar Nils Gundel.
Han har 19 draghundar som han ibland tvingas utfordra med dyr importerad hundmat, istället för det allmer sällsynta sälköttet.
– Nu kommer späckhuggarna in närmare land och tar sälarna, eftersom det finns så lite is i fjorden. Så det blir färre sälar för oss att fånga.
Nils Gundel kör ut ur hamnen med sin snurra, mot Ilulissat-fjorden där det ena spektakulära isberget efter det andra pumpas ut från världens snabbaste glaciär.
– Förr blåste det inte så mycket som det gör nu, men det var betydligt kallare. Havet har knappt frusit till ordentligt på vintrarna de senaste fem, sex åren.
Den väderbitne fiskaren pekar ut mot ön Qeqertarsuaq en bit ut.
– Dit brukade vi köra med hundspannen utan problem när isen låg. Men det har inte varit möjligt på tio år.
En rad larmrapporter har visat att isen i Arktis, områdena norr om polcirkeln, på många håll tycks smälta snabbare än vad klimatforskarna förväntat. Temperaturförändringarna är upp till tre gånger snabbare på Grönland än det globala medelvärdet.
– Arktis är som en barometer. Det som händer här det närmaste decenniet ger en bild av vad som kan ske på resten av planeten de kommande 30 åren, säger den amerikanske klimatforskaren Bob Corell, som besöker Ilulissat för att sprida nya rön till besökande politiker.
Han var ordförande för Arktiska rådets omfattande utredning Arctic Climate Impact Assessment. Rådet är ett mellanstatligt samarbete, där alla länder med arktiska områden ingår: Sverige, Danmark, Norge, Finland, Island, Ryssland, Kanada och USA.
Rapporten kom 2004, bygger på intervjuer med tusentals människor som lever i Arktis och hundratals forskares studier. Den citeras flitigt i debatten om klimatförändringar.
– Att stora delar av Arktis värms upp är ett faktum. Här är det isfritt nu. Det var det inte för tio år sedan, säger Robert Corell och ser ut över Ilulissat-fjorden.
– Och de små sjöar av smältvatten som nu finns uppe på inlandsisen existerade inte när jag började resa hit för 25 år sedan, eller ens för tio år sedan.
Av flera anledningar angår detta även människor som inte lever i Arktis. Som att smältvattnet från glaciärerna bidrar till höjda havsvattennivåer. Låglänta öar och kusttrakter i andra delar av världen riskerar att översvämmas. Ö-stater som Tuvalu, med en snitthöjd på bara ett par meter, riskerar att helt försvinna, liksom stora delar av Bangladesh.
Skulle den grönländska inlandsisen smälta helt och hållet skulle jordens havsnivåer stiga med sex–sju meter. Men konsekvenserna är enorma även vid lägre nivåer: exempelvis lever minst 100 miljoner människor i världen på nivåer som ligger under en meter över havsytan.
För inuiter och andra folkgrupper i Arktis är utvecklingen förödande. I tusentals år har de utvecklat en livsstil anpassad till isen och snön, i ett klimat på gränsen av vad människor klarar. Med en allt snabbare uppvärmning hotas de rester som finns kvar av traditionell fångstkultur. Även om Grönland i många avseenden är ett modernt samhälle bygger grönlänningarnas nationella identitet på uråldriga traditioner kring jakt och fiske – liksom de andra inuiternas, i Alaska, Kanada och Ryssland.
Cirka 10 000 människor, en femtedel av Grönlands befolkning, bor i små självhushållande byar. De som inte längre kan leva på jakt och fiske tvingas flytta in till de större samhällena: Nuuk, Sisimut och Ilulissat. De blir “miljöflyktingar”, ofta utan möjlighet att försörja sig annat än genom socialbidrag. Decenniers erfarenhet visar att det är sådana inflyttare, som förlorat sin kultur och identitet, som blir socialt utslagna och ofta alkoholiserade.
– Vi inuiter kan inte gå till snabbköpet och handla mat bara för att vi inte kan jaga säl till middagsmat, förklarade Sheila Watt-Cloutier på FN:s klimatkonferens i Montreal i december.
– Var skulle folk få pengar till det? Där vi bor finns det inga andra försörjningsmöjligheter!
Sheila Watt-Cloutier kommer från norra Kanada och är ordförande för en samarbetsorganisation för världens inuiter. I december anmälde den USA till Mellanstatliga amerikanska kommissionen för mänskliga rättigheter, en del av OAS (Amerikanska staters organisation).
Anmälan gällde “övergrepp” (violations) på mänskliga rättigheter, som resultat av klimatförändringar. Organisationen anser att USA är ansvarig för dem, på grund av landets stora användning av växthuseffekt-drivande utsläpp som snabbar på uppvärmningen.
– Vår kultur går inte att skilja från vår fysiska omgivning. När isen smälter undermineras hela vår existens. Vi anser att USA ska ställas till ansvar för detta, för enligt en rad internationella konventioner och deklarationer som Washington skrivit under är USA skyldigt att skydda våra grundläggande rättigheter till egendom, hälsa, liv och försörjning.
OAS-kommissionen för mänskliga rättigheter utreder för närvarande ärendet, men den är tandlös och utdömer inga straff.
– Jag är medveten om att vi kanske inte får USA fällt, säger Sheila Watt-Cloutier.
– Men jag vill göra vad som står i min makt för att uppmärksamma att inuiternas uråldriga kultur håller på att försvinna.
– Mänskliga rättigheter kommer in alltmer i miljödebatten, kommenterar Bob Corell.
– Alla människor måste ha rätt att få bevara sin kultur, även om den inte är så high tech.
Bland de grönländska fiskarna och jägarna växer det fram en allt starkare medvetenhet om att de ändrade väderförhållandena de märkt av har att göra med hur människor i de industrialiserade länderna lever.
– Alla vet nog inte hur vi här uppe drabbas om snö och is smälter, funderar Ole Thorleifsen.
Fiskargubbarna på bryggan tycker det är skönt att han sköter snacket, så slipper de försöka svara på frågorna på danska. Men de nickar instämmande när han förhoppningsfullt fortsätter:
– Om tio, femton år önskar jag att vi har det gamla, riktiga vädret tillbaka igen. Vi hoppas att USA och andra länder trappar ner på sina utsläpp, om det är det som de konstiga klimatförändringarna beror på.
Text och foto: Gunilla Kinn
Fotnot: Gunilla Kinn är frilansjournalist. Hon var med på Greenpeaces fartyg Arctic Sunrise som betalande passagerare, under en del av deras Grönlandsexpedition Project Thin Ice 2005.
Några exempel på effekter av stigande temperaturer i Arktis:
• Permafrosten (tjälen) släpper, vilket gett svåra sättningsskador på byggnader i Sibirien och Alaska.
• Arktis’ isbjörnar får svårare att hitta föda – färre isflak gör det svårare att komma åt de sälar som de lever av
• Flora och fauna förändras. Sälar, valrossar och vissa fågelarter minskar i antal.
• Farleden norr om Europa och Sibirien kan bli navigeringsbar 3–6 månader om året istället för som nu 20–30 dagar. Detta får (handels)politiska konsekvenser, eftersom rutten är 45 % kortare för transporter mellan Europa och Asien än via Suez-kanalen.
– Om dessa förändringar är positiva eller negativa beror på, kommenterar klimatforskaren Bob Corell.
– Är man ryss bosatt i Murmansk tycker man nog att det är toppen att farleden dit blir isfri längre perioder. Men är man inuit beroende av isbjörnsfångst är det en katastrof.
Mer information:
Arctic Climate Impact Assessment, http://www.acia.uaf.edu
Bildtexter
Grönland 1
Både fiskare och säljägare har fått det svårare att klara sig de senaste åren. Bilden är från fiske-hamnen i Grönlands lilla “huvudstad” Nuuk (Godthåb på danska) dit alltfler grönlänningar flyttar.
Grönland 2 och 3
På Brättet, marknaden i Nuuks hamn, säljs bland annat sälkött och lax.
Grönland 4
...och i rummet intill styckas de nyfångade sälarna.
Grönland 5
En fiskebåt stävar ut i Diskobukten, utanför Ilulissat.
Grönland 6
Inloppet till Ilulissats hamn och Diskobukten, med glaciärens utlopp (Ilulissatfjorden) i bakgrunden.
Grönland 7 och 8
Fiskarna i Ilulissat hamn är eniga: De kan inte förutspå vädret längre.
Grönland 9 och 10
Nils Gundel
Grönland 11
– Vi kan inte längre räkna med vädret, säger Ole Thorleifsen.
Grönland 12
Fiskare i Ilulissat, tyvärr utan känt namn.
Grönland 13
– Kamikerna, de traditionella sälskinnsstövlarna, som vi grönländskor kan sy ser inte ut som de ska längre. Skinnet har blivit gulare de senaste åren, säger Hansigne Rasmussen, fiskarhustru i Ilulissat och visar på en docka hur kamikerna ser ut.
Grönland 14
Ilulissat har ett “miljonprograms”-område i miniatyr, där fiskeredskapen hänger på tork.
Grönland 15
Solnedgång vid Ilulissat-fjorden. Turismen till Alaska och Grönland lär ha ökat på grund av de ökande temperaturerna – folk vill se glaciärerna innan de försvinner... Dessa isberg finns sedan några år med på Unescos världsarvslista.
Grönland 16 och 17
Glaciär vid Petershavn, norr om Ilulissat. Här kalvar inlandsisen, som täcker drygt 80 procent av Grönlands yta, stora isblock.
Grönland 18
En av ett halvdussin små smältvattenssjöar uppe på inlandsisen.
Grönland 19
En av de “tunnlar” som smältvattnet tar sig fram genom. Enligt vissa forskare fungerar det som “glidmedel” för glaciärer som börjat röra sig snabbare.
Grönland 20
Bob Corell, en av världens främsta experter på klimatförändringar i Arktis.
Grönland 21
Glaciologen Jason Box från Ohio State University, här med en besättningsmedlem från Greenpeace, samlar in vattenprover till sin forskning om smältvatten, som bland annat handlar om hur glaciärerna rör sig snabbare på grund av höjda temperaturer.
Subscribe to:
Posts (Atom)