En dag med konst i Richistan/The Hamptons

Publicerat i Civilekonomen, september 2007

Redan i den chartrade bussen mot The Hamptons konverserades det om årgångschampagne – och när vi hunnit halvvägs ut på Long Island serverades lyxiga lunchlådor med cous cous-sallad, från chica snabbköpet Dean&DeLuca.
Det var en solig lördag i juli. Vi var på väg till ett exklusivt besök hemma hos två lyckade konstsamlarpar i yngre medelåldern, the Daneks och the Tighes, representerade i Guggenheim-museets inköpskommittéer, som lovat att visa sina verk för oss medlemmar i Young Collectors Council. Utflykten var ett av museets alla evenemang för att knyta upp morgondagens mecenater.

Konkurrensen om New Yorks konstintresserade, någorlunda välbärgade i 20-, 30- och 40-årsåldern – vars tid är mer av en bristvara än deras pengar – är nämligen stenhård. Inget större museum med självaktning nöjer sig med en simpel vänförening, utan har dessutom en arena för de yngre som bör framstå som The Place to Be.
Museum of Modern Art har sina Junior Associates, Metropolitan Museum of Art samlar unga medlemmar i The Apollo Circle, och på Whitney Museum of American Art heter det Whitney Contemporaries. Tillsammans med Young Collectors Council blir det väl ett par tusen personer totalt.
Mingeltillställningar med Moët&Chandon och snittar, Yves Saint Laurent-sponsrade galamiddagar, specialvisningar, ateljébesök och gemensamma resor till konstbiennalerna i Venedig och Sao Paolo är några av museernas glamourösa metoder för att stärka lojalitetsbanden med sina unga hang arounds. Guggenheim ordnar rentav klubbkvällar med disc jockeys i sin berömda spiralformade rotunda, för att flirta med det uppväxande släktet donatorer.

Syftet är att få medlemmarna att skänka pengar till inköp åt respektive museums samlingar. Vänjer man dem vid att ge små belopp nu kan det bli större i framtiden, när de hunnit bli äldre och riktigt täta. Min stolsgranne på bussen berättade om hur hon jobbar på Guggenheim med att snärja förmögna, som kan bidra till att museets drift kan hållas rullande. "Rika privatpersoner som skänker medel kontinuerligt är mycket viktigare för oss än företagssponsorer”, sade hon glatt. Sådan avdragsgill filantropi är som bekant vad som håller det amerikanska kulturlivet igång.

Själv gick jag med i Young Collectors Council mest av ren nyfikenhet på hur det kan gå till i New Yorks grädda. Hemma hos paren i South och East Hampton den där julilördagen kände jag mig som en voyeuristisk katt bland hermelinerna. Äntligen skulle jag få besöka det mytomspunna Richistan – det av dollarmångmiljonärer bebodda rike, som journalisten Robert Frank nyligen beskrivit i en initierad inifrånskildring.
The Hamptons är centrala orter i Richistan – något av Manhattan-bornas Dalarö eller Torekov på steroider – och the Daneks och the Tighes residens gick inte av för hackor:
Enorma villor för helgbruk i topplägen nära havet, pooler och tennisbana, personal inhyrd för att servera oss gäster iste på terrassen, Reuters-skärmar på rad i arbetsrummet – och väggarna fullhängda med verk av Damien Hirst, Anesh Kapoor, Richard Prince och andra samtidskonstens fixstjärnor. Genom att tjuvlyssna på en konversation och jämföra med priserna hos en fastighetsmäklare insåg jag att strandvillan vi gästade har ett marknadsvärde på sisådär 20 miljoner – dollar.

Vad konsten kan ha varit värd vågar jag inte ens tänka på. Men uppenbarligen var den inköpt med goda ögon för konst och kassaflödet från framgångsrik hedgefondsförvaltning i skön förening.
Konst och kapital har alltid gått hand i hand. Det är nog inte så mycket ärvda “old money” som friska pengar från hedgefonder, medieföretag, advokatfirmor och reklambyråer som pumpas in i samtida konstnärsskap och samlingar – de egna såväl som museernas. Som rika genom alla tider försöker New Englands finanslejon skaffa sig kulturell status. Många av Richistans invånare har lyckats med det just genom samtidskonsten.

Femhundra surt förvärvade dollar per år kostar det mig att få tillträde till svanstippen av samlarskaran – tala om att försöka köpa sig status.

Gunilla Kinn