Kulinarisk filantropi

Publicerad i Gourmet 3/2004

Ibland serveras det gåslevercrostini, tonfisktartar och champagne på de mest oväntade ställen.
En afton i fjol smaskade jag och en skara smokingklädda gentlemän på hors d’œuvres på Maitri, mitt i San Francisco, medan vi konverserade om veckans krogupplevelser.
Sedan följde en prima gourmetsupé: sparrissallad med pilgrimsmusslor och tryffelvinägrett, grillad fläskfilé med sötpotatismos och kastanjer – och till sist Napoleonbakelse med citron och jordgubbar. Allt tillagat av kocken James Ormsby från PlumpJack Café, och serverat med delikata viner.
Oväntat, hurså? Jo, Maitri är ingen restaurang, utan ett vårdhem för 15 svårt aidssjuka patienter.
Vi åt i deras lilla matsal, och James Ormsby hade för en kväll tagit Maitris rejäla kök i besittning. Måltiden var hans bidrag till vården, och värden bland oss 20 middagsgäster tackade för maten med en nätt donation om 2 500 dollar.
En lång rad av San Franciscos bästa restauranger – som Slanted Door, Aqua, AsiaSF, Jardinière, Piperade – har bidragit till “Dinner at Maitri”. Syftet är att intressera potentiella donatorer för att skänka massor av pengar – sedan de på plats fått bekanta sig med verksamheten i samband med en god middag. (Arrangemanget äger rum varannan vecka. Patienterna kan sällan delta. Många är för sjuka för att lämna sina sängar; de flesta håller särskild diet.)
“Det är lätt att få kockarna att ställa upp. Restaurangnäringen har det tufft och vissa gör nästan vad som helst för att få ut sitt namn”, säger Maitris Don Spradlin. “Men det handlar också om att krögare är generösa människor som gillar att bjuda på mat för ett gott ändamål.”
I USA är kändiskockarna inte bara krögare, kokboksförfattare, TV-stjärnor och reklampelare, utan även välgörenhetsidkare av rang. En lång rad fenomen – handikappade barn, bröstcancerforskning, byggnadsminnesvård, brandmansänkor i Brooklyn, för att inte tala om valkampanjer – stöds genom att stjärnkockar lagar mat som folk är beredda att betala bra för. Ibland dukas det upp galabanketter där varje kuvert kostar tusentals dollar (eller mer – the sky is really the limit); ibland serveras gourmetmaten som överkomligt prissatta munsbitar på en gatumarknad.
Matfilantropin kan handla om arbetsinsatser från kockarnas sida och (avdragsgilla) donationer från gästernas. Eller helt enkelt ett ömsesidigt pålägg på notan.
Den 29 april hölls det årligen återkommande “Dining Out for Life” över hela USA; 25 % av deltagande restaurangers intäkter gick till aidsforskning. Den 19 oktober är mottot “Stop Hunger by Dining Out”: ett 100-tal New York-krogar donerar avkastning till matsändningar och nutritionsprojekt till människor runtom i världen som drabbas av hunger och undernäring. Och i slutet av oktober är det dags för en klassisk kampanj, som fått en gourmetvariant:
Sedan 50-talet har amerikanska barn genom dörrknackning och Halloweenfrågan “Trick or Treat?” – som annars går ut på att få godis – samlat in 120 miljoner dollar till Unicef. Numera är massvis av restauranger med. De skänker 1 dollar per måltid de serverar med uppmaningen: “Drop the sweets and sit down to gourmet eats”.
En dollar är väl ingenting? Jo, det räcker till att vaccinera ett barn från polio.
Den kock som är affischnamn för Unicefs Gourmet-program är ingen mindre än Marcus Samuelsson, faktiskt en av de ledande restaurangfilantroperna i New York. Han gästspelar ofta på välgörenhetsevenemang av olika slag och är Unicefambassadör för tuberkulosbekämpning. Inte nog med det, Samuelsson är också en av flera kockar engagerade i “Career Through Culinary Arts” – ett projekt som startades av restaurangläraren Richard Grausman och som går ut på att hjälpa tiotusentals tonåringar från USA:s missgynnade minoriteter till en krögarkarriär.
Joan Kroc, Mc Donalds-grundaren Rays änka som dog nyligen, hade testamenterat 1,5 miljarder dollar till Frälsningsarmén – den största donationen direkt från en privatperson någonsin. I jämförelse är gourmetkockarnas insatser små, men många och goda.
I själva verket vet jag inget som illustrerar det tveeggade med USA så väl som landets välgörenhetskultur (“a culture of service”, som president Bush kallade den när han häromåret uppmanade sina undersåtar att ägna minst 4 000 timmar av sina liv åt frivilligarbete). Å ena sidan får den miljoner människor att engagera sig i bra saker; å andra sidan är den godtycklig och ersätter skattefinansierad välfärd.
Det är vidrigt att se hur många fattiga i USA tvingas leva på donerad läsk och skräpmat. Men det går heller inte att undvika att dras med av energin som finns inneboende i den amerikanska matfilantropin.
Jag drog mitt strå till stacken när jag en natt i oktober 2001 slevade ut världens godaste fiskstuvning – courtbouillon lagad och donerad av ett gäng New Orléanskockar – till de hungriga röjningsarbetarna på Ground Zero. Och jag blev så förtjust i gemenskapen på Maitri att jag kom tillbaka dit som tillfällig volontär. Då var det inte gåslevern som lockade, utan möjligheten att prata med patienterna.
GUNILLA KINN

"Lördagsintervju" med Margareta Winberg

I snart tre månader har Margareta Winberg haft sitt nya jobb som Sveriges ambassadör i Brasilien. Hon är själv förvånad över hur bra hon trivs med livet som diplomat, och med att ha lämnat partipolitiken.
TT:s medarbetare Gunilla Kinn träffade Margareta Winberg i residenset i huvudstaden Brasilia.

Brasilia (TT)
– Det har blivit mycket bättre än jag trodde. Arbetet är spännande, klimatet perfekt och bostaden överdådig. Jag trodde inte det skulle kännas så lätt att lämna partipolitiken.
Det råder ingen tvekan om att Margareta Winberg trivs på nya jobbet. Hon tillträdde den 8 februari och har redan hunnit med många resor inom sitt väldiga bevakningsområde.
På måndagen inleder ambassadören ett tredagarsbesök i Amazonas, dit hon reser med representanter för svensk försvarsindustri och för att träffa regnskogsinvånare.
– Jag försöker hitta ut i det brasilianska samhället och inte bara träffa andra diplomater, säger hon. Men arbetet är långt ifrån så intensivt som att vara minister.
När Göran Persson inte gav Margareta Winberg fortsatt förtroende som vice statsminister fick hon välja ambassadörspost i Brasilien, Indien eller Sydafrika. Gemensamt för länderna är att Sverige ska satsa på närmare samarbete med dem.
Winberg kände väl till Brasilien efter flera besök. Och hon fascineras påtagligt av den nye presidenten, som ju gjort en än mer hisnande klassresa än hon själv: Luiz Inácio Lula da Silva.
– Det var det politiska skedet här som lockade mig, säger Margareta Winberg. Brasilien kommer starkt nu. Det ska bli spännande att se hur Lula klarar sig, och att iaktta omvälvningen av utrikespolitiken.
Sedan länge finns gott om svensk industri i framför allt Sao Paolo, och Margareta Winberg förbereder insatser för att öka handelsutbytet mellan Sverige och Brasilien. Forskning och utveckling av spetsteknik och bekämpning av slavhandel (trafficking) är andra områden där ökat samarbete kan vara aktuellt.
Men huvuduppgiften är att sälja Saabs JAS 39 Gripen. Lula har dock skjutit upp ett eventuellt inköpsbeslut.
– Den taktiken förstår jag väl. Man kan som nyvald inte börja med ett så stort investeringsbeslut, säger Margareta Winberg.
– Men jag sysslar mycket med att försöka sälja JAS. Så fort det finns tillfälle berättar vi att svenska regeringen köpt planet, och om vårt samarbete med Sydafrika. Vi har hört att vi ligger bra till.
Betraktar du din politiska karriär som avslutad?
– Mitt liv som partipolitiker är avslutat. Däremot kan jag vara opinionsbildare och ta ställning i frågor som inte är strikt partibundna. Som feminismen.
Margareta Winberg kniper diplomatiskt ihop munnen vid frågor om Göran Perssons ledarstil och vem hon vill se som hans efterträdare. Men det är knappast en överraskning att hon skulle förorda en kvinna:
– Jag uttalar mig inte om personer. Men det vore oerhört intressant att se vad som skulle hända med en kvinnlig ledning i Sverige – som har nått så långt vad gäller jämställdhet, men inte riktigt ända fram.
Den politiska gärning som Margareta Winberg kanske förknippas mest med är den feministiska analys hon använde i jämställdhetspolitiken, med kontroversiella förslag som delad föräldraförsäkring.
Vore det inte odemokratiskt att införa något som en överväldigande majoritet av svenska folket är emot?
– Jag menar att i vissa frågor måste beslutsfattarna gå före opinionen. Skulle vi ha inväntat folkopinionen vad gäller homosexuellas rättigheter hade vi fått vänta väldigt länge. Istället får man titta på vad partiprogrammet säger om vilket samhälle vi vill ha. Och min analys säger mig att delad föräldraförsäkring är en nyckel till ett jämställt samhälle.
Gunilla Kinn, TT