Ny FN-konvention stärker handikappades rätt

Sverige och ett 70-tal andra länder skriver på fredagen på den nya FN-konventionen om funktionshindrades rättigheter.

-En enorm händelse för människor som jag, sade rullstolsburne Thomas Schindlmayr från FN:s avdelning för ekonomiska och sociala frågor vid en presskonferens på torsdagen.
-Konventionen innebär ett stort steg från en samhällssyn där personer med funktionshinder är några man tycker synd om och ger allmosor till. Den visar att handikappade har rätt till samma möjligheter som alla andra.
-Jag tycker att detta är bland det största som hänt i FN-sammanhang sedan barnkonventionen 1989, säger äldre- och folkhälsominister Maria Larsson (kd), som representerar Sverige vid fredagens ceremoniella undertecknande i generalförsamlingen.

650 miljoner människor, en tiondel av jordens befolkning, räknas som funktionshindrade. Arbetet med att stärka deras rättigheter har pågått inom FN-systemet sedan 1980-talet. Då utarbetades "standardregler" för handikappade, som komplement till FN:s grundläggande konventioner om mänskliga rättigheter. Men efter hand har det vuxit fram krav på en särskild konvention, vilket ger mer tyngd åt frågorna.
Konventionstexten talar nu om hur de stater som skriver under är skyldiga att – medelst lagstiftning och praktisk politik – förverkliga mänskliga rättigheter för funktionshindrade och se till att de inte diskrimineras, samt att handikapporganisationer ska få delta i beslutsprocesserna.
-Det är ett tufft och omfattande dokument, kommenterar Maria Larsson.
-Konventionen flyttar fram positionerna för alla funktionshindrade – men betyder allra mest i länder där de inte haft rättigheter och diskriminerats i arbetsliv och utbildning.

Tillströmningen av stater som skriver på från start är oväntat stor. Ett 70-tal stater väntas underteckna konventionen, och ett 40-tal det tilläggsprotokoll som låter en internationell expertkommitté utreda missförhållanden och ta emot klagomål från individer som anser att deras rättigheter kränkts.
Bland undertecknarna finns såväl västländer som Sverige, Danmark, Finland och Storbritannien, som många utvecklingsländer – exempelvis Kina, Brasilien, Indonesien, Jemen, Algeriet, Sudan, Sri Lanka och Jordanien.
-Jag måste tolka det som att dessa stater har en uppriktig vilja att, efter egna resurser, hitta instrument för att stärka handikappades rättigheter, säger Maria Larsson.

Konventionen antogs av FN:s generalförsamling i december, efter att ha förhandlats av medlemsländerna i några år. Handikapporganisationer i hela världen har deltagit i arbetet, som gått rekordsnabbt delvis tack vare Internet. Processen visar den stora roll som ideella organisationer sedan några år spelar för att påverka FN:s arbete.
Konventionen träder i kraft så snart den även ratificerats av 20 länder, det vill säga antagits av de nationella parlamenten. Jamaica blir först redan under fredagen.
För Sveriges del måste svensk lagstiftning först anpassas till konventionstexten. Maria Larsson räknar med att en proposition kan bli klar först 2008.
Gunilla Kinn/TT

Konventionstexten finns här.
Mer information om konventionen finns här.

PR-byråer bildar opinion i Kosovofrågan

Innan frågan om Kosovos framtid hamnar i FN:s säkerhetsråd har den diskuterats i regeringar, parlament, tankesmedjor och mediespalter. PR- och lobbyfirmor gör vad de kan för att få rätt snurr på världspolitiska kontroverser.


"Talibanerna igår, Kosovo imorgon? Vill Amerika verkligen ha en ny skurkstat – denna gång i Europa? Säg NEJ till självständighet för Kosovo!"
Så löd rubriken i en annons i Roll Call – en nyhetstidning för kongressen i Washington – i juni 2006. Texten liknar kosovoalbanerna vid afghanska talibaner, och uppmanar USA att inte bidra till "att göra Kosovo till en självständig islamisk stat".
Som avsändare angavs "American Council for Kosovo". Men i det finstilta stod att annonsen och hemsidan www.savekosovo.org utformats av lobbyingfirman Venable och Global Strategic Communication Group.
–Jag önskar att vi haft råd att annonsera i 20 tidningar – så provocerade som USA:s albanskamerikaner blev, säger den proserbiske lobbyisten James Jatras.
–Tack vare deras arga reaktioner fick vårt budskap mer genomslag.

Capitol Hill-lobbying
Jatras har ett förflutet som utrikespolitisk strateg på konservativa tankesmedjor samt för republikanerna i senaten, jobbade tills nyligen för Venable och nu för advokatfirman Squire Sanders.
–Vår uppdragsgivare är Serbiska nationella rådet för Kosovo och Metohija. Serbiska staten anlitar en annan lobbygrupp, säger han.
Annonser, mediekontakter, e-post, debattinlägg och samtal med nyckelpersoner i Washington (kongressens utrikespolitiker), Bryssel (Europaparlamentet och EU-kommissionen) och Moskva (politiker och företrädare för ryskortodoxa kyrkan) är Jatras metoder.
Han hoppas på ett ryskt veto mot Ahtisaari-planen i säkerhetsrådet – och lobbar för att EU och USA inte ska erkänna Kosovo, om kosovoalbanerna sedan ändå utropar självständighet.
–Vi försöker få ut budskapet att Kosovo inte får bli självständigt, bara för att de hotar med våld annars, säger James Jatras.
–Vi har jobbat i uppförsbacke. Den albanska lobbyn har varit så stark i USA. Men vad det nu beror på märker vi att politiker i Bryssel och Washington börjar förstå vilka problem det blir om Kosovo får lämna Serbien.

Medelstora stater lobbar
PR- och lobbyfirmor jobbar ofta med kontroversiella, internationella politiska frågor. Saudiarabien, Israel och Turkiet hör till dem som sägs lägga mest krut på denna typ av "diplomati".
Kosovos intressen företräds i USA av Albanian American Civic League, med cirka 10 000 medlemmar.
–Att demonstrera utanför FN ger inget. Kampen om opinionen förs i medierna, säger Shirley Cloyes.
Hennes man Joe DioGuardi, före detta kongresspolitiker med italiensk-albanska rötter, startade AACL 1989. Hon anser att Ahtisaari-planen inte fungerar, och att den serbiska minoriteten får alltför stora rättigheter.
–Den proserbiska propagandan är hemsk och spelar på den rädsla för islamsk terrorism som finns i USA, säger hon och betonar hur sekulärt Kosovo är.
–Albanerna har underskattat vikten av PR. I fjol bestämde vi i AACL oss för att satsa ett tag. Men det är svårt att få in debattartiklar, intresset för frågan är begränsat.

PR som PR
–Mitt mål är att få in Kosovo i medierna, säger Juda Engelmayer, AACL:s PR-konsult på 5W i New York.
-Jag har kontakt med reportrar i USA och Europa som kan Balkan väl. De är inte så många, men 10-15 reportrar talar jag med hela tiden. Jag tipsar om vad som är på gång och hjälper dem hitta information.
Förutom AACL har 5W mobiltelefoner och mineralvatten bland "sina" varumärken.
-Vårt jobb är att göra bra PR. Vem kunden är spelar ingen roll.

Intensivare valkampanjer i USA

New York (TT)

Amerikanska förståsigpåare har döpt det till "Super Duper Tuesday". Redan tisdagen den 5 februari 2008 kan det avgöras vilka två kandidater som står mot varandra i nästa års presidentval i USA.

- Nu är Kalifornien viktigt igen i presidentnomineringarna — och vi kommer att få den respekt som Kalifornien förtjänar!
Delstatens guvernör Arnold Schwarzenegger jublade, när han i torsdags förklarade att nästa års primärval tidigarelagts med flera månader.
I stället för att hålla val i juni, då det redan brukar stå klart vilka som blir respektive partis kandidat, blir datumet nästa år den 5 februari. Vilka som kammar hem Kaliforniens delegatsröster blir viktigt.

Tidigare val
Men nu ska ett 20-tal delstater, motsvarande två tredjedelar av USA:s befolkning, tidigarelägga sina primärval — eller överväger det. Ju fler som ändrar datum, desto mer lär valrörelsens spelregler skrivas om.
- Mediernas roll blir mycket större, säger statsvetarprofessorn Andrew Smith, valforskare på University of New Hampshire.
- Kampanjperioden blir intensivare. Kandidaterna måste på kort tid pumpa in så mycket pengar de kan i tv-reklam i de stora delstaterna, i stället för att vare ute och träffa människor. Det är illa för både väljare och politiker.

Amerikanska val styrs av komplicerade regler. Processen sker på olika vis i olika delstater, och skiljer sig mellan partierna.
Men i flera decennier har två små delstater haft en unik roll: New Hampshire med sina primärval och Iowa med sina provval. Eftersom de är först ut i januari får den som vinner där ett försprång.
Demokraten John Edwards har därför, enligt webbplatsen www.iowapolitics.com, besökt Iowa 17 gånger sedan valet 2004, liksom republikanen Mitt Romney. Deras taktik är att försöka ta hem Iowa, för att sedan kunna slå ut mer allmänt kända kandidater som Hillary Clinton och Rudy Giuliani.

Lokala möten
New Hampshire- och Iowa-väljarna är bortskämda med flitig uppvaktning. Många tar sin roll på allvar, och går på så många valmöten och debatter de orkar för att få en egen uppfattning om politikerna.
Dessa små delstater — med en anglosaxisk befolkning, som inte är representativ för USA — har alltså haft ett oproportionerligt stort inflytande. Men även kandidater utan en enorm kassakista har fått synas, genom det småskaliga kampanjandet där.
Om andra kandidater sedan vinner de följande primärvalen uppstår viss spänning och dynamik. Men håller de stora — som Kalifornien, Florida, New York, New Jersey och Texas — sina val redan den 5 februari kan det hända att någon kandidat lyckas säkra sin nominering ovanligt tidigt. (George Bush, Al Gore och John Kerry hade säkrat sina respektive nomineringar 2000 och 2004 i mitten av mars.)
- Paradoxalt nog ökar Iowas och New Hampshires betydelse, eftersom de har val så kort tid före "superdupertisdagen". Fast folk där får inte som vanligt träffa och granska politikerna, spår Andrew Smith.
- Det blir inget demokratiskt samtal. För kandidaterna kommer att vara upptagna av att hamna i de stora delstaternas medier.

Valstrategier
Nu styr flera av kandidaterna kosan till Kalifornien och dess många mediemarknader, inte bara för att tigga donationer utan för att nå ut till väljare.
Hillary Clinton och Rudy Giuliani anses allmänt gynnas av det tidigarelagda primärvalet, eftersom de redan är väl kända av väljarna och har enorma kampanjkassor. De republikanska väljarna i delstaten är relativt moderata — vilket lär gynna Giuliani gentemot mer konservativa kandidater, som kanske skulle gå hem bättre i exempelvis Iowa.
Alla kampanjstrateger lär nu avvakta hur det blir med de andra stora delstaterna. Sedan får var och en försöka klura ut var de ska fokusera, och vilka väljargrupper som blir enklast att vinna.

Dyrt kampanja
Men New Hampshire är inte berett att förlora sin roll i valrörelsen, och kan enligt regelverk och rykten lägga sitt val redan i december.
I vilket fall som helst kommer varje seriös kandidat att bränna enorma summor på att försöka förverkliga drömmen om att bli USA:s nästa president. Totalt krävs 75—100 miljoner dollar bara för primärvalsrörelsen. Och minsta groda, som vevas om och om igen på tv och internet, kan fälla en kampanj.
Professor Smith beklagar att medierna blivit så viktiga i amerikansk politik.
- Tyvärr är alla politiker livrädda för att slinta med tungan framför kamerorna. Därför blir det minimal tid för pressträffar — och noga inövade tal, där de upprepar samma korta repliker.
Gunilla Kinn/TT

Fakta: De ledande kandidaterna
Många kandidater ställer upp i de amerikanska prov- och primärvalen, inklusive relativt okända politiker som vill pröva sin lycka. Valet i november 2008 blir det första på drygt ett halvt sekel utan att en sittande president eller vice-president ställer upp.
Trots att kampanjandet redan är i full gång kan det hända att fler politiker tillkännager att de ska kandidera framöver — främst beroende på om de tror att de kan samla ihop tillräckligt mycket pengar.
Dessa tre kandidater från respektive parti har klarat sig bäst i opinionsmätningarna — hittills:

Demokraterna
Hillary Clinton
Barack Obama
John Edwards

Republikanerna
Rudy Giuliani
John McCain
Mitt Romney

Kommentar (20 mars): Jag valde att inte gå in på hur stort opinionsstödet för de olika kandidaterna är. Det kräver mycket research och problematisering, och får bli en annan artikel.
Dessutom valde jag att inte nämna att Al Gore och Newt Gingrich i det här sammanhanget, trots att de hävdar sig väl jämfört med några av de nämnda kandidaterna. Detta eftersom ingen av dem annonserat någon kandidatur (ännu).

Eliasson om Sudan: "En liten öppning"

Jan Eliasson vågar som FN:s sändebud i Sudan inte vara optimistisk om en fredlig lösning av Darfur-frågan. Men efter sitt senaste besök i regionen talar han i alla fall om "en liten öppning" för en politisk lösning.

New York, TT

-Vi flögs med helikopter till en hemlig plats i norra Darfur. Från luften kunde vi se byar som övergivits, en mycket dyster och tragisk syn. Vi landade i en skogsdunge där det inte såg ut att finnas några människor _ men så snart rotorbladen slutat snurra fanns där plötsligt ett hundratal representanter för gerillan. Sedan satt vi i flera timmar och förhandlade: som man brukar i Afrika, under ett träd.
Jan Eliasson talar ofta om att han gillar att vara ute på fältet, om hur viktigt det är för att nå respekt från de inblandade.
Hans uppdrag som FN:s sändebud i Sudan är att få nytt liv i den ganska misslyckade fredsprocessen, tillsammans med Salim Ahmed Salim som representerar Afrikanska Unionen (AU).
FN-rapport
I veckan har Eliasson rapporterat om deras senaste resa inför FN:s säkerhetsråd i New York. Viktigast är att varken den sudanesiska regeringen i Khartoum eller de motståndsrörelser duon Salim/Eliasson mött på fältet ser en upptrappad militär konflikt som någon bra lösning, utan vill sätta igång nya medlingssamtal.
-Vi har med tillfredsställelse noterat att alla säger att de inte vill ha en militär lösning. Då måste rimligen fientligheten trappas ned, och de olika grupperna respektera eld-upphör, säger Jan Eliasson bestämt.
-Detta är inte bara en from förhoppning, utan vi _förväntar_ oss nu att våldsnivån sänks! Efter vårt besök har det i alla fall inte varit några flygplansbeskjutningar...
Diplomati och samtal
[OBS! Dessa stycken har korrigerats jämfört med den version som först sändes ut.]
I New York har Jan Eliasson sökt stöd för sitt upplägg med en politisk process, och tyckt sig få det från länderna i säkerhetsrådet.
Parallellt med hans uppdrag förhandlar chefen för FN:s fredbevarande styrkor, Jean-Marie Guéhenno, med Sudans regering om att AU ska få skicka ytterligare 3 000 soldater till den enorma Darfur-regionen (där nu 7 000 finns).
Humanitär katastrof
Situationen i Darfur är fortsatt kritisk, med en usel säkerhetssituation för både internflyktingar och de hjälporganisationer som finns på plats. Jan Eliasson varnar för att konflikterna mellan olika stridande klaner destabiliserar inte bara Sudan, utan även Tchad där det nu finns mer än 200 000 internflyktingar.
Om två veckor reser Eliasson till Eritrea, vars regering tidigare varit involverad i att medla i Sudan. Samtal ska även föras med regeringarna i Tchad, Libyen och Egypten.
-Problemet är att få tag i ledarna för de olika motståndsgrupperna, säger Jan Eliasson på telefon, strax innan han kliver på planet mot Stockholm.
-I konflikter som denna är det viktigt att FN:s samarbete med regionala organisationer som AU fungerar. För det är i Sudan problemen ska lösas.