Sunday, September 17, 2006

Natur, kultur och pumpor på Öland

Publiceras på Svenska Dagbladets resesidor.

Ölands skördefest är Sveriges största evenemang i sitt slag. I år ordnas den för tionde gången och lär locka tvåhundratusen besökare med konst och kulinariskt. Men för den som söker lugn och ro har Öland mycket att erbjuda hela hösten.

“Går det på Jersey så går det på Öland”.
Så skrev P1:s Menys programledare Sven Ekberg i ett brev 1996, där han föreslog att ön han kallar “Sveriges Provence” skulle satsa på ett årligt evenemang för att lyfta fram sina kulinariska rikedomar: råvaror, restauranger och småskaliga livsmedelsproducenter.
Ekbergs förebild var Jerseys “Good Food Festival” som länge marknadsfört den brittiska kanalöns mat, medan Öland mest hade satsat på att locka med sandstränder och sommarbad.
Idén om ett “Öland Good Food” på hösten slog rot – och redan året därpå anordnades Ölands första Skördefest, som den kom att heta. En moderniserad form av den urgamla Mickelsmäss som snabbt blev rejält etablerad. Helgen 28 september – 1 oktober är det dags för dess tionde upplaga.
– Skördefesten har betytt enormt mycket för oss på Öland, säger Gunnar Kvarnbäck på familjejordbruket Solberga gård i Köpingsvik.
Gården är en av de platser där det kryllar av folk den sista septemberhelgen varje år. Besökarna kommer från stora delar av Sverige, men även från Danmark, Tyskland och Holland.
– På Öland pratar alla om att det är så synd att det mesta stänger i slutet av sommaren. Men i och med skördefesten kan man ju lika gärna hålla öppet även i augusti och september! Och när allt fler inser att ön fått en längre säsong blir det en uppåtgående spiral.
Luften är klar och krispig, höstfärgerna sprakar – och solen skiner så där värmande som bara en brittsommarsol kan. Trälårarna är fyllda av jordigt nyskördat: purjolök, vitlök, morötter, gulbetor, rödbetor, rädisor, rättika... På Solberga odlas över 150 slags grönsaker och kryddörter, varav hälften har skördetid så här års. Och i gårdsbutiken, där kön ringlar sig fram, säljs hemgjorda inläggningar, lammkorv och pesto.
Mest av allt förknippas Solberga med mat- och dekorationspumpor. Gunnar Kvarnbäck är Ölands pump-pionjär, och ordnar svenskt mästarskap i pumpaodling. Vinnarna brukar väga hundratals kilo.
De svällande frukterna symboliserar hela skördefesten. Öns kockar har utvecklat nya recept, som Karin Franssons pumpasoppa med citrongräs och kokosmjölk, och rostad pumpasallad med getost. Vid mjölkpallar, ladugårdsgallerier och butiksentréer syns grinande pumpor – ofta för att peka vägen till något av de hundratals evenemang som går av stapeln under tre intensiva dagar.
Och nätter! Ett av skördefestens stora dragplåster är Konstnatten, som pågår långt in på småtimmarna mellan fredag och lördag. Då letar sig besökarna fram till de många Ölandsboende konstnärernas utställningar i byar runtom ön, med hjälp av marschaller och lyktfyllda pumpor. Eldskulpturer och en mexikanskt inspirerat dockparad är andra evenemang som blivit nya öländska traditioner.
Sent på lördagskvällen är det dags för Night Glow, “nattbelysning” på svenska, då ett tiotal varmluftsballonger är huvudaktörer i en märklig föreställning med eldar och dova trummor. Ballongerna är fastbundna och lämnar aldrig marken, men fylls av vind och varmluft till en alldeles egen koreografi.
Det är packat av folk, och häri ligger Skördefestens tjusning och Akilleshäl. Med totalt omkring 200 000 besökare har evenemanget blivit nästan blivit lite för lyckat. Även om arrangörerna försöker sprida på evenemangen råder rent trafikkaos på sina håll, när alla samtidigt försöker hitta parkering. Det gäller att komma i god tid, ta det lugnt och vara beredd på köer.
Under skördefesten är det alltså full rulle. I varenda by händer det något, varje restaurang med självaktning serverar en rejäl skördemeny – och Borgholms slottsruin fylls av renässansklädda hantverkare, för Fårets dagar med skinnförsäljning och skördemarknad.
Men Öland har mycket att erbjuda också den som väljer en annan hösthelg än Skördefestens för ett besök – kanske för att söka lugn, ro och unika natur- och kulturupplevelser.
Som den östra landsvägen, en av Sveriges vackraste – med ålderdomliga kyrkor, väderkvarnar på rad, och ett pärlband av gammaldags radbyar som undgick att bli skiftade på 1800-talet: Bredsättra, Gärdslösa, Långlöt. På hösten känns tydligt att detta är glesbygd, med nedlagda lanthandlar och stängda hus. Men sommarvärmen har lagrats i Ölands kalkstensklippor, ljungen blommar och det finns ett alldeles särskilt, milt soldis.
– Ön är som finast i september och oktober, tycker författaren Anders Johansson, som bor i Kalmar men åker över bron så ofta han kan – framför allt till Stora Alvaret, som han nyligen skildrat i bokform. (“Ölands Stora alvar; mitt i ett världsarv” 2006)
– Jag har rest en del i Sverige, men jag vet ingen annanstans där man känner sig så långt borta från världen och civilisationen som på Stora alvaret. Den är den stora myten om Öland, men det är väldigt få som faktiskt åker dit. Man får vara alldeles ensam.
Anders Johansson talar om hur han njuter av att känna rymden, doften av timjan i vinden och åsynen av gullborst och andra vildblommor, som vid den gamla vägen mellan Resmo och Stenåsa tvärs över alvaret.
– Det krävs ingen större idrottsinsats för att ta sig dit! säger han.
– Och så har vi den östra kusten, där flyttfåglarna drar fram nu. Ja, det är ett stort skådespel.
Gunilla Kinn


Om Öland i eftersäsong – året om-ölänningarnas bästa tips
– Vida-museet, det är fantastiskt!
– Bödaskogen på norra Öland
– Att vandra på strandängarna längs med havet
– Kargheten i Stora alvaret, och öppenheten mot havet
Lill Lindfors, Bläsinge
Artist

“En vandring på Alvaret vid Möckelmossen – avslutas med lunch eller middag på Eksgården i Gårdby.”
Hans Karlsson, Dörby
Arbetsmarknadsminister

– Att vandra vid Kapelludden på östra sidan – ensam med fiskebodar, hav och sand, och historiens vingslag av tidig bebyggelse och handel
– Södra Gredas blomsterängar på våren
Ann Nilsson, Sandviks Hamncafé i Sandvik

“Söker man vila, ro, tystnad och stillhet är hösten en underbar tid på Öland. Det är möjligt att uppleva klara, soliga dagar långt in på senhösten. Tranornas trumpetande när de i stora skaror under höstfyttningen söderut samlas vid Möckelmossen på Stora alvaret, prutgässen och andra arktiska fåglar som i tusental rastar på strandängarna vid Ottenby i mitten av oktober hör till höstens säregna upplevelser – vemodsfyllt, men samtidigt hoppingivande.”
Britta Lööv, Emmetorp
Permanentboende på Öland sedan 17 år

– På alvaret och i Mittlandsskogen fyller man snabbt svampkorgen.
– Från hällarna på stenkusten eller vid Neptuni åkrar kan man få “storlaxen” på kroken.
– Att en tidig och klar höstmorgon med kikare och kaffekorg följa flyttfåglarnas färd från Ottenby på södra udden till varmare länder.
Sven Ekberg, Kalmar
Programledare, Meny/Sveriges Radio

– Naturum vid Ottenby på Ölands södra udde, öppet dagligen fram till 20 oktober.
– Restaurant Fågel Blå – utsökt mat med lokal prägel, och en fantastisk utsikt över havet i alla vädersträck.
– Den nykalkade 106 meter höga Långe Jan – södra udden ur ett fågelperspektiv!
Anders Lundquist, Stenåsa
Naturbokhandeln/Sveriges Ornitologiska Förening

Sven Ekbergs höjdpunkter under Skördefesten:
– “Matvrak” i Hulterstad, där marinarkeologer bjuder på smakprov från Regalskeppet Kronans kök.
– Bläsinge hamn där man kan köpa och äta fisk – stor folkfest.
– Torget i Borgholm, där höstens alla fina öländska råvaror finns.
– Solberga gård i Köpingsvik där man i år hoppas slå Europarekord i tyngsta pumpan.
– Övra Sandby, en genuin Ölandsby där lador och visthusbodar är fyllda med konst, konsthantverk och inte minst mat.

Fakta om höst-Öland
– www.olandsturist.se – Ölands turistförening (0485-56 06 00) kan hjälpa till med bokning av boende (vandrarhem, hotell, B&B, stugor)
– www.skordefest.nu – alla programpunkter under Skördefesten
– www.konstnatten.se – Södra Ölands konstnärers egen hemsida

Öland har flera besöksmål för finsmakare under höst och delvis vinter. Vissa ordnar gourmethelger med vinprovningar, andra julbord. Några exempel:
– Karin Franssons Hotell Borgholm – http://hotellborgholm.se
– Joseph Weichls Halltorps gästgiveri – www.halltorpsgastgiveri.se
– Eksgården, Gårdby – www.eksgarden.nu
– Rosas Handel, Löttorp – korvtillverkning
– Marsjö Strutsfarm – logi året runt; www.marsjostruts.com
– Guntorps Herrgård, www.guntorpsherrgård.se
– Wannborga Vin & Lamm, www.wannborga.nu

Julmarknader
– Skäftekärrs julmässa 3-5 november
– Eksgården 25–26 november
– Borgholms slott 9-10 december

– Vida Museum – med samlingar av Ulrica Hydman-Vallien och Bertil Vallien samt flera andra utställningar av hög klass – har öppet dagligen i september samt helger okt–dec. Intill Halltorps gästgiveri.

Transport
Att köra bil från Stockholm till Öland tar 6–7 timmar. Silverlinjen har dagliga bussar från Cityterminalen hela året; 270:–/enkel vuxen (helger även från Göteborg) www.silverlinjen.se.

Tuesday, September 12, 2006

Nu är Jan Eliasson enbart utrikesminister

Texten utskickad i något redigerad version av TT den 12 september.

-Från och med nu har jag bara ett enda jobb, på söndag vet jag om jag har något jobb över huvud taget!

Jan Eliasson har haft en New York-vecka med många tack- och avskedsföreställningar. Efter sitt år som ordförande för FN:s generalförsamling hyllas han av många, men får kritik från USA för bristande ledarskap.
-Roligast det här året har varit att driva igenom rådet för mänskliga rättigheter och en strategi mot terrorism – att det gick igenom, trots alla olyckskorpar som kraxade att det aldrig skulle gå!
Jan Eliasson tar emot TT minuter innan en limousine kör honom till flyplatsen. Resterna av en tårta från avskedskalaset med medarbetarna står på bordet. Några timmar tidigare höll han sitt sista tal inför generalförsamlingen – om vikten av att alla länder arbetar tillsammans mot terror och miljöhot.
-Jag är stolt över att Sverige fått leda diplomatin i FN. Trots den turbulens som råder i världspolitiken har generalförsamlingen lyckats få igenom viktiga reformer.
Förutom MR-rådet och antiterrorplanen handlar det främst om fredsbyggnadskommissionen – och om skyldigheten att skydda människor mot folkmord och krigsförbrytelser. Den har alla länder röstat fram, även Sudan.
TT: Många läsare undrar nog varför FN då inte gör något åt folkmordet i Darfur-provinsen, trots alla gånger världssamfundet sagt "aldrig mer"?
-Jag är lika frustrerad som läsarna! Vi befinner oss i en krisartad situation, även om Darfur inte varit på min dagordning utan säkerhetsrådets. Allt faller på att Sudans regering vägrar släppa in internationella styrkor. Även Sverige måste vara berett att hjälpa till i Sudan, men då kan det handla om att utkämpa ett långvarigt krig.
Ingrepp av Gud
Eliasson menar att förväntningarna på FN är orimligt höga, och att andra organisationer som Världsbanken måste bidra mer. Detta ska ske genom fredsbyggnadskommissionen som snart börjar fungera, med Sierra Leone och Burundi som första fall.
-Men både FN och EU kan spela en mycket viktigare roll i Irak och Mellanöstern än nu.
Eliasson har haft långa arbetsdagar, periodvis upp till 14 timmar per dag.
-Jobbigt, ja, men jag klagar inte! Detta är mitt liv. Det är fantastiskt att få vara med och påverka.
-Såvitt jag kan bedöma har Eliasson skött sin uppgift extremt väl, säger FN-veteranen sir Brian Urquhart, medarbetare till Dag Hammarskjöld på 1950-talet.
-Särskilt människorättsrådet var ett framsteg. Att reformera FN:s säkerhetsråd har inte varit möjligt, men där tror jag att det enda som går vore ett ingripande av Gud.
Jan Eliasson är en favorit i FN-korridorerna. Många beklagar att han inte lär komma ifråga för posten som generalsekreterare (det anses vara en asiats tur). Alla FN-korrespondenter TT talat med prisar hans integritet, kunskap, brobyggande samt förmåga att skapa samförstånd och "goda vibrationer".
Relationen till USA har däremot ofta varit känslig under året _ och en mycket centralt placerad källa på den amerikanska FN-missionen kritiserar Eliasson rejält:
-Han var i stort sett frånvarande det sista halvåret. FN led av brist på ledarskap, i en tid då vi behöver reformer. Sverige behöver en utrikesminister som gör sitt jobb på heltid.
Jan Eliasson, som dimpt ner i den svenska valrörelsen, säger själv:
-Nu ser jag fram emot att ha ett enda jobb, och det är som utrikesminister.
/Gunilla Kinn

Monday, September 11, 2006

Amerikanarna hedrade sina terroroffer

New York (TT)

Hela måndagen hölls i USA minnesstunder för dem som dog i terrorattentaten för fem år sedan. President George Bush besökte samtliga platser: nedre Manhattan i New York, Shanksville i Pennsylvania och Pentagon i Washington.

Kring Ground Zero i New York — den enorma betonggrop, omgärdad av baracker och höga stängsel, där World Trade Center-skraporna tidigare stod — vajade flera stjärnbanér, den amerikanska flaggan, på halv stång.

Hela förmiddagen läste anhöriga upp namnen på de 2 749 som dog under en finstämd ceremoni, där förre borgmästaren Rudy Giuliani och nuvarande Mike Bloomberg närvarade. Jazztrumpetaren Wynton Marsalis och flera violinister spelade, och det hölls fyra tysta minuter: för varje plan som flög in i skyskraporna, för varje skrapa som störtade.

Blommor och fotografier

Stängslen kring Ground Zero pryds nu av stora konstnärliga bilder, och många anhöriga hade satt upp blommor och fotografier på nära och kära som dog för fem år sedan. Tusentals människor rörde sig i området under minnesdagen: anhöriga, brandmän som själva jobbade med röjningsarbetet, soldatveteraner, grupper av krigsmotståndare som envist hävdar att Bush-regeringen var inblandad i attentaten, turister och vanliga New York-bor på väg till jobbet.

- Det både värmer och upprör att vara här, sade en brandsoldat vid namn Phil, som iförd sina arbetskläder tittade ut mot den plats där han under nio månader — från klockan tolv den 11 september 2001 — röjde bland byggnadsrester och förkolnade kroppsdelar.

- Jag känner mig både lycklig och sorgsen över att vara här i dag.

- De senaste månaderna har jag lärt mig massor om vad som egentligen hände, sade Betsy Metz som beskrev sig själv som "en vanlig fyrabarnsmamma från New Jersey". Hon har tagit del av alla alternativa, mer eller mindre trovärdiga, teorier som florerar på internet om vad attentaten kan ha berott på.

"Betalar ett pris"

- Jag tycker inte att medierna granskar vad regeringen egentligen visste. Det stör mig.

Andra var mindre kritiska mot regeringen, och dess koppling mellan World Trade Center-attentaten och Irakkriget.

- När man slåss för frihet betalar man ett pris, sade Koreaveteranen Ron James, som sytt upp en gul-svart flagga som minne för terrorns offer.

- De soldater som nu slåss i Irak ska inte behöva komma hem och få höra att deras insats varit förgäves.

Livet i New York har trots allt gått vidare. Befolkningen har bara ökat de senaste fem åren. Även om många små och stora företag lämnat nedre Manhattan är området kring Ground Zero sedan flera år fullt av boende.

Sunday, September 10, 2006

New Orleans snart åter som gastropol

Publicerad i Gourmet 4/2006

Ett fat med flottiga cracklins är ett bevis så salt, fett och gott som något på att New Orleans håller på att återskapa sig som matstad.
Cracklins är friterade grissvålsbitar – och på det nyöppnade Cochon serveras de som kulinarisk knorr på en rätt med ugnsbakad spädgris. Ber man kyparen snällt kan man få ett som amuse.
Cochon är en stimmig krog, fin och folklig, med lantismat på stadsvis. Ryktet säger att de har hembränt gömt i baren. Förutom gris i olika former serveras kanin, kräftpaj, krabb- och räk-pistolette – och så korvar: andouille, boudin och link med majsgröt.
Boudin i cajun-tappning är inte blodkorv, utan görs på fläsk, ris, lök och cayennepeppar. I Acadia, träskområdet i sydvästra Louisiana där det bott ättlingar till förvisade franskkanadensare sedan 1700-talet, säljs den på bensinmackarna och äts som frukostmat – eller som del av en sjurättersmeny à la cajun: en boudin och en sex-pack öl.
Donald Link (ja, han heter som korven) har varit mest känd för sin bistro Herbsaint. Men han är uppvuxen i Acadia (Cajunland), och idén med Cochon var att ta regionens märkliga matkultur till sta’n. Visst har New Orleans’ menyer alltid varit fulla av gumbo och annat cajunkrubb – fast Link ville bredda repertoaren, berättar han, och få stadsbor och turister att upptäcka exempelvis boudin.

Men när krogöppningen planerades som bäst inträffade så Katastrofen Katrina, med allt vad det innebar av död och trauma längs med gulfkusten.
Förutom sorgen för alla drabbade hyste många matintresserade oro för vad som skulle hända med den unika kokkonst som finns i Louisianas kustområden i allmänhet, och i New Orleans i synnerhet.
Precis som musiken är maten en extrem blandning av ingredienser och influenser: det lantliga cajunköket och stadens créole; franskt, spanskt, västafrikanskt, karibiskt, kroatiskt, tyskt, italienskt och vietnamesiskt. God mat tas på stort allvar, och New Orleans har länge räknats som en av USA:s bästa restaurangstäder – ja, en riktig gastropol.
Så plötsligt var staden bitvis dränkt. Den ene stjärnkocken efter den andra svor, från sina respektive evakueringsorter, New Orleans sin trohet och att de minsann skulle vara på plats snart igen.
Men när jag var där i slutet av september i fjol, en månad efter översvämningen, var det ingen rolig stad att vara hungrig i. Knappast några av New Orleans tusentals matställen hade kunnat öppna, utom ett par som erbjöd en synnerlig begränsad meny med hamburgare på papptallrikar. Ibland gick det att hitta nå’n gatukock som grillade kött på en tunna eller serverade jambalaya för fem dollar; annars fick vi besökande reportrar faktiskt lita till matlådor från Frälsningsarmén.
Till och med de icke-särskilt-drabbade Franska kvarteren kändes som en katastrofzon, där nationalgardister och personal från Röda korset och Räddningsverket (Fema) samsades med de få die-hards som vägrat lämna staden.
Gastropolen hade blivit nästintill en nekropol, en död stad.

Vid mitt tredje besök, i maj, såg det ljusare ut, åtminstone på den kulinariska fronten.
Visserligen var de flesta bostäder ännu skadade. Tusentals restauranganställda hade inte kunnat återvända, vilket lett till svår personalbrist. Turister och kongressgäster fanns, men var få. Vissa råvaror gick inte att få tag på – inga strålande förutsättningar för en krogbransch.
Fast maten har spelat stor roll för tron på stadens framtid. Det senaste året har en hel del New Orleansbor lagat mat och ätit tillsammans hemma hos varandra, för sällskaps skull. Eftersom många saknat såväl kök som lust att laga mat – och eftersom många kokböcker dränkts – har de restauranger som hållt öppet haft ovanligt hög andel lokalbefolkning bland gästerna. Mat har också varit en viktig del i hjälparbetet, genom exempelvis Paul Prudhommes fond "Chefs Cook for Katrina” och alla insamlingar av pengar runtom i landet, med donerad gumbo och jambalya som “fund raiser”-rätter.

De flesta av de mest kända krogarna har kunnat öppna igen – med enstaka undantag, som Commander’s Palace – om än med kraftigt decimerade vinkollektioner (viner till värden av tiotals miljoner dollar gick om intet på grund av Katrina).
Även om många Louisiana-kockar gick i exil och gav halva USA en injektion av New Orleans Cooking – en av dem hamnade på Aquavit i New York, och 83-åriga Leah Chase från Dooky Chase satte igång matlagningskurser i Baton Rouge – återvände andra snart: som Paul Prudhomme, Emeril Lagasse, Susan Spicer och John Besh.
Donald Links hus i Lakeview stod länge i en decimeter vatten, fick omöjliga sättningsskador och måste rivas. En av de värsta saker han någonsin gjort var att rensa ut kylrummen på Herbsaint från månadsgammal, ruttnad mat. Men inget kunde stoppa honom från att öppna Cochon.
Det skedde i april, och även om affärerna kunde gå bättre så går de tillräckligt bra. Cracklins, gumbo och boudin i Cochons trendiga tappning blev tröstemat, och Donald Link tycks förvissad om att New Orleans matkultur har en framtid.
Men det är inte finrestaurangerna som är dess mest genuina inslag – utan de små, familjedrivna ställena som låg i de allra värst drabbade områdena, och som haft svårare att öppna. Som Willie Mae's Scotch House and Restaurant i det svarta Tremé, det område där jazzmusiken, begravningsparaderna och karnevalstågen har sitt hjärta.
Det är från legendariska kokerskor som Willie Mae Seaton som John Besh hämtar inspiration, och de framträdde tilllsammans när James Beard-stiftelsen i New York i våras hyllade New Orleans’ matkultur. När hennes restaurang åter öppnat, vilket kan ha skett när ni läser detta, är New Orleans definitivt tillbaka som gastropol.
Gunilla Kinn

Irak på amerikansk mark

Publicerad i Dagens Nyheters söndagsbilaga, den 10 september 2006 – se Chris Maluszynskis bilder här!

På Fort Polk i västra Louisiana finns USA:s största träningsområde för urban krigsföring. Frilansjournalisterna Gunilla Kinn och Chris Maluszynski följde övningarna under två dagar.


Konvojen rullar sakta genom Mosalah: bepansrade, grågröna jeepar, kulspruteförsedda tanks, en beige ambulans med illröda kors.
Fordonen bemannas av kamouflageklädda soldater med maskingevär – tredje brigaden från första kavalleridivisionen på Fort Hood i Texas.
Så snart konvojen kört in i byn stoppas den av en uppretad skara som skanderar: “USA, ut ur Irak! Bort med Bush, bort med Bush!”, på arabiska.
– Back down, back down! Hey, back down! svarar soldaterna uppe på tanksen och försöker få vägen fri.
Några kvinnor sträcker fram vattenflaskor och cigaretter mot de unga amerikanerna. Två bönder passerar i en hästdragen skrinda.
Plötsligt hörs en kraftig smäll. Byborna springer åt alla håll, tjutande av skräck. En vägbomb har exploderat; ett moln av tjock rök dröjer sig kvar.
Snart hörs en serie skarpa skott från ingenstans. Två av amerikanerna segnar ner mot marken. En liten grupp soldater ger sig iväg för att söka efter gerillan som måste ha beskjutit konvojen.
Situationen är kaotisk. Och Texas-soldaterna blir alltmer stressade – några skriker; andra viftar nervöst med sina vapen.
Så övningen är realistisk. För detta är en övning.
“Mosalah” ligger inte i Irak, som soldaterna nästan börjar tro, utan i en tallskog i södra USA. “Byborna” är i själva verket Louisiana-amerikaner som iklädda sjalar, turbaner och fotsida dräkter staterar som irakier – och skotten avfyras med ofarliga lasergevär.
– Soldaterna ska gå igenom sina tuffaste närstrider här, säger överstelöjnant Randy Martin.
– Sweat saves blood. Ju mer de får svettas här, desto enklare får de det i Irak.
Militärbasen Fort Polk är gigantisk: 770 kvadratkilometer, som halva Öland, isolerat belägen i västra Louisiana. Här finns ett av den amerikanska krigsmaktens flaggskepp: Joint Readiness Training Center (JRTC), vars syfte är att förbereda infanterister, kavallerister och specialstyrkor för vad som väntar dem i fält genom realistiska rollspel. Det finns fler liknande platser i USA, till exempel på Fort Irwin i Mojave-öknen i Kalifornien, men detta är den största.
Förutom militärförläggningarna rymmer Fort Polk familjebostäder, skolor, en golfbana, butiker, bensinmackar – och en bangård, där Texas-brigadens egen utrustning rullade in på 256 tågvagnar.
Området där JRTC opererar – större delen av basen – kallas Talatha och rymmer 18 “byar” med hundratals huskulisser. Namn som Mills Creek har på kartan ersatts med Hikadiyah, Sadiq, Suliyah och Takirah. Längs vägarna står utbrända skrotbilar; alla skyltar har både arabisk och latinsk skrift; i byarna finns grönsaksodlingar, marknadsstånd, vallmofält och getter – allt för att skapa ett trovärdigt Talatha.
De senaste tre åren har 28 brigader skickats till JRTC. Simulationerna pågår i minst tre veckor per enhet och går ut på att allt som kan hända soldaterna i Operation Enduring Freedom (kriget i Afghanistan) eller Operation Iraqi Freedom också kan hända här: Vägbomber, självmordsattacker, granatanfall, kidnappningar, skenavrättningar.
Task Force Geronimo, 455 soldater fast stationerade på Fort Polk, spelar “the bad guys”. De känner varenda grästuva i området, och som krypskyttar och jihadister sätter de gästande soldater på prov.
– Vi försöker ge en sann bild av intensiteten i fält. Men för att få till Bagdads trafikkaos skulle vi få hyra in 2 000 chaufförer med bilar! Inte heller kan vi få till den tryckvåg som uppstår vid en riktig vägbomb, säger en av de ansvariga för JRTC, Verne Randall.
– Och även om det kan bli 40 grader här är det än varmare i Irak.
Signalen ljuder. Alla på sina platser! Texas-brigaden har fått veta vilka misstag de begick och får en ny chans.
Nu kommer en lastbil körande på en tvärväg, och en av soldaterna skjuter intensivt mot fordonet. Föraren – från Task Force Geronimo – visar sig mycket riktigt vara beväpnad. Men på den andra genomgången blir det åter underkänt.
– Först skulle de ha gett föraren tecken, kanske skjutit ett varningsskott. De måste blockera vägen. Om fordonet inte stannar då bör de skjuta sönder motorn. Det absolut sista de ska göra är att avlossa ett dödligt skott, förklarar major Irving Cross.
– Men de här killarna är bara tonåringar! De behöver erfarenhet av komplexa situationer. Det är därför de är här.
Gör om, gör rätt! De fyra fälterfarna JRTC-officerare som leder övningen bestämmer att det får bli en tredje omgång.
Nu exploderar en bomb mitt i Mosalah. Kaos utbryter bland de civila. “Yallah! Yallah!” skriker “byborna” och flyr; några samlas kring en man i 70-årsåldern som ligger på marken, vrålande. Hans ena ben är en köttig massa.
Soldaterna ser lite chockade ut – inte skulle det väl bli så realistiskt att folk fick kroppsdelar bortsprängda? Men de får upp mannen på en bår och kånkar iväg honom mot ambulansen. De har order att inte lämna civila skadade i sticket.
Mannens beslöjade fru berättar att hans ben amputerades för åratal sedan. I flera år har makarna extraknäckt på Fort Polk.
– De flesta amerikaner får aldrig en chans att hjälpa våra soldater. Men det får vi genom rollspelen, förklarar Lina Sigler.
– Så det är ett bra arbete! Min man byter av med en annan enbent. Hans läkare gillar inte att han ligger här i skogen med benstumpen i vädret, men inget skulle hålla oss härifrån!
– Alla spelar sina roller utmärkt, berömmer sergeant Joshua Sheraton som styr upp spelet.
– Precis som på riktigt gömmer sig motståndsmännen bland civilbefolkningen här. De som redan varit en vända i Irak tycker träningen är realistisk.
I första hand tränas amerikanska trupper på JRTC; ofta i samarbete med US Air Force (luftvapnet). Men de ansvariga vill gärna ha fler intressenter på plats. Storbritannien, Kanada, Australien och Singapore har deltagit i samövningar, liksom Irakiska irakiska och afghanska militärer, FBI, CIA och Röda korset.
Själva militärbasen grundades 1941. Här tränades många som på 50-talet skickades till Korea. (Eftersom många återvände med koreanska fruar finns en del koreanska restauranger och kyrkor i centralorten Leesville.)
1993 flyttades JRTC hit från Arkansas. Då, efter Kalla krigets slut, skulle soldaterna förberedas för humanitära katastrofer. De trupper som sändes till Haiti, Somalia, Kosovo och Bosnien tränades på Fort Polk – i “Republiken Cortina”, som det hette då.
Med kriget mot terrorismen blev Cortina “Talatha”. Men verkligheten i Irak har åter ändrat upplägget. Eftersom USA inte längre strider mot en traditionell armé, utan mot en lömsk irakisk motståndsrörelse – som Pentagon länge underskattade – har Fort Polk förändrats genomgripande de senaste två åren, i enlighet med att armén måste lära sig tackla gerillasoldater i stadsmiljö.
– Ju mer erfarenhet vi får från krigsskådeplatserna, desto mer lär vi känna fienden, säger officern Verne Randall.
– Vi finslipar övningarna. Allt är en del av kriget mot terrorn.
Därför finns nu fler “bad guys” och betydligt fler statister än tidigare. Rökmaskiner och hundratals dolda videokameror som spelar in allt.
Men realism är dyrt. Att träna en bridgad på JRTC i tre veckor går på cirka 9 miljoner dollar – bara i rörliga kostnader. Den fasta kostnaden är 117 miljoner dollar om året. Än finns resurserna, men häromåret ryktades det om att Pentagons besparingar skulle drabba Fort Polk.
Så blev det inte. Men osäkerheten är stor om hur det ska bli med USA:s närvaro i Irak. Brigaderna vet sällan när de ska iväg, eller om de alls ska det. Fast även med en större truppneddragning – vilket vissa politiker kräver inför kongressvalen i november – så behöver enheterna i fält bytas ut. Så länge den rotationen består lär JRTC behövas.
– JRTC är unikt, säger mediekoordinatorn Samantha Evans.
– Vi är bra på att träna soldaterna i att använda dödliga vapen. Nu försöker vi bli bättre på att möta civila.
Fort Polks motto är: “Forging the Warrior Spirit”, att forma en krigaranda. Men nu gäller det även att kunna kriga utan vapen. USA:s mål är att vinna den irakiska allmänhetens stöd – deras “hearts and minds” – och minska uppkomsten av fler terrorister. Därför sysslar såväl armén i stort som JRTC alltmer med “kulturell förståelse” – träning i språk och sociala koder.
Till varje fältövning hyr JRTC – genom underleverantören Cubic Corporation – in hundratals arab-amerikaner och irakiska kurder från olika delar av USA som “kulturkonsulter”. Vissa får spela “bybor”. Andra blir “journalister”, som gör nyhetsbrevet Talatha Times eller sänder propaganda i radio och TV. De som har viss utbildning får delta i rollspelen på Engagement University, där officerarna tränas i förhandlingsteknik.
Engagement University är en enkel barack, där fyra rum inretts för att se ut som representativa sällskapsrum i irakiska hem – med soffor, låga bord med framdukade teglas, familjefoton och kamelprydda kuddar. Ibland inreds rummen i “afghansk” stil.
– Officerarna ska få känslan av att komma hem till en schejk. Varje möte på fältet är ett tillfälle att knyta band med lokalbefolkningen, säger kapten Mike Kimball allvarligt.
– Konflikter ska förebyggas, inte trappas upp. Vi försöker skaffa en fingertoppskänsla som vi inte haft hittills. Vi måste lära oss förstå de kulturella skillnaderna. Som att vi i USA definierar oss som individer – medan de i Irak identifierar sig med sin stam, by eller storfamilj.
I en av instruktionspärmarna på Engagement University uttrycks det annorlunda: “För en amerikansk soldat kan kulturen liknas vid ett minfält – farlig mark som måste navigeras med försiktighet”.
Kapten Kimball står i en lokal där alla förhandlingar kan följas via monitorer. Han berättar om ett av fyra scenarion:
– Officern har fått veta att ett annat befäl hade lovat en massa saker: att en brunn skulle borras, att ett antal bybor skulle få jobb och att arméfordonen skulle köras långsammare. Schejken är upprörd för att inget av löftena infriats. Så nu gäller det för den här killen att mildra känslorna och få till en lösning.
I ett annat rum handlar det om att ge kompensation till en skara bröllopsgäster som skadats vid ett amerikanskt anfall, en kuslig parallell till verkligheten (eftersom USA bombade just ett bröllopsfölje i Afghanistan 2002, med mer än 20 dödade och 60 skadade). Förhandlingarna förs på engelska och arabiska med hjälp av tolk, i flera timmar.
– Jag brukar säga till officerarna att de inte får vara för trevliga. De kan bli utnyttjade i Irak, menar en av “kulturkonsulterna” som ska recensera insatserna, Ali Abdallah Ahmed.
Han är född i Irak, bosatt i USA sedan tio år, ingenjör men arbetslös och tar påhuggen vid JRTC så ofta han kan. Som välutbildad med språkkunskaper betalas han med 4 500 dollar per träningsomgång à 24 dagar, fri kost och logi. Ena dagen kan han få spela schejk, den andra inrikesminister, den tredje guvernör. Och en annan gång är han kanske imam eller redaktör på TV-kanalen Al Jazeera.
De drygt 200 män som roterar för dessa uppgifter har bott i USA i flera år och har sina rötter i exempelvis Irak, Jordanien, Sudan och Saudiarabien. Flera är irakiska kurder och tillhör alltså den grupp som var mest positiv till USA:s invasion. Vissa av dem är amerikanska medborgare.
Några gör detta för att de vill hjälpa USA i Irak, andra har nog baktanken att få medborgarskap lättare – men för de flesta verkar det helt enkelt vara ett hyfsat välbetalt arbete.
– Jo, det är ett helt OK jobb, både svårt och kul, säger Ali Abdallah Ahmed.
– Jag är glad över att göra detta!
Såväl soldater som de civila i rollspelen ges träning i arabiska. De får listor med drygt 200 ord. Målet är att alla som kommer till Irak ska kunna säga åtminstone något till lokalbefolkningen.
– Hmm ... det går så där. Det är ju inte deras språk, säger Feisal artigt om amerikanarnas försök.
Han är en av dem som hyrs in för att de där folkhoparna som kräver att “USA ska ut ur Irak” ska bli autentiska. Men själv stöder han fortsatt amerikansk närvaro.
– Jag tycker att USA ska stanna i Irak. Annars blir det kaos, säger han.
– Det känns lite fånigt att delta i dessa rollspel. Men om det funkar för soldaterna, så...
Hur stor är risken att något skulle hända dig om du vistades i Irak, om folk där visste att du samarbetat med USA:s krigsmakt?
– 100 procent!
Feisal snittar med fingrarna över halsen för att visa vad som skulle hända.
– Fast jag gör inte detta bara för pengarna – utan för att göra något för min familj i Irak och för USA.
En av Texas-soldaterna berättar hur han tänker om att kanske bli sänd till Irak. Är han rädd för vad som kan hända – dödstalet för amerikanska soldater är nu över 2 600 – röjer han det inte med en min.
– Min upppgift är att skydda människor, inte att spekulera. Jag gör bara vad jag är tillsagd, säger Christopher Gordon, 23.
Han jobbade på ett snabbköp, men skrev in sig i armén i fjol för att bli soldat som farfar.
Handlar det om att sprida fred och demokrati för dig, som Vita huset säger? undrar den brittiske Washingtonkorrespondenten Jonathan Rugman.
– Tja, vad vet jag? Jag gör bara mitt jobb.
Christopher Gordon har fått viss språkträning på JRTC, men minns inte mycket.
– Jag kan tre ord på arabiska, påstår han.
Vilka då?
Stop! Back! No!
Kan du säga dem på arabiska?
Han tänker efter en stund, länge, men orden tryter.
– Jag minns inte. Det är svårt att minnas allt vi fått lära oss. Jag har varit upp sedan fem i morse.
Det blir långa dagar på Fort Polk. Soldaterna övar många dygn i sträck, upp till åtta, med minimal sömn. Och de civila rollspelarna kan ha pass på över 14 timmar.
– Soldaterna behöver träning. Vi hjälper dem så de kan vinna kriget, säger Lewis Johns.
Själv stred han i Korea och miste en hand. Nu får han sin armstump insmord med rödfärg i de civilas tält. Sminkning och blod bättras på, turbaner och sjalar rättas till, färgampuller och lasersikten sätts på plats.
12 dollar i timmen (cirka 85 kronor) är betalningen – skyhögt i dessa trakter, där timlönen för servicejobb är 6–7 dollar. Och det blir många timmars arbete, de veckor rollspelen varar.
En rekryteringsansvarig hävdar att hälften skulle ställa upp gratis, för grundlagens, presidentens och arméns skull.
– De flesta amerikaner får sällan en chans att hjälpa soldaterna. Men det får vi. Det är en välsignad möjlighet, säger Betty Cordero, en kvinna i 30-årsåldern.
– Soldaterna sätter ju sina liv på spel för vår skull. Det känns bra att ge något tillbaka, säger Cindy, 27 år.
– Vi tränar dem, så att de lär sig skydda sig i Irak.
Efter dagens övningar har de civila samling.
– Vad är det viktigaste? ropar deras samordnare.
– Ett: Soldaterna! svarar alla i talkör.
– Ja, att de kommer hem levande, säger ledaren. Och sedan?
– Två: Att vi spelar våra roller väl! Tre: Säkerhet! Och mer säkerhet! Fyra: Att dricka vatten! Och ännu mer vatten.
“We Support the Troops”, vi stödjer soldaterna, är ett vanligt slagord i områdena kring USA:s militärbaser – och konkret. För de flesta har någon anhörig som riskerat livet i Irak eller Afghanistan.
Men patriotismen hör ihop med utkomstmöjligheten. Tack vare Fort Polk pumpas drygt 1,5 miljarder dollar in i bygden per år och försörjer tiotusentals. Det är därför inte konstigt att stödet för kriget är betydligt starkare här än på andra håll i USA. Att det sjunkit avsevärt verkar Leesville-borna i Mosalah knappt medvetna om.
Vore det inte för militärbasen funnes här inte många arbetstillfällen. Och rollspelen har gett nya möjligheter:
– Jobbet är jättebra för oss pensionärer. Man kommer ut lite och får träffa folk! Vi är som en enda stor familj.
Mike Miesel har har ett långt pass som “Moses” bakom sig när han kör hem till sin familj i Anacoco, ett par mil norrut.
Där väntar hustrun och hennes barnbarn: 7-åriga Pagie, 11-årige Cody, 13-åriga Shawna Bosse – och ett menageri av hästar, hundar och katter. Barnens pappa är soldat på Fort Polk, hemförlovad efter en skottskada i Irak.
Familjen kommer från Michigan i nordöstra USA och konstaterar att de räknas som yankees här i Louisiana. Dottern Charlene är 31 och flyttade hit efter makens år på en militärbas i Tyskland. Nu är de skilda, båda har nya käresta och hon jobbar svart som hästskötare.
– Jag blev soldathustru när jag var 18 och har aldrig haft någon riktig anställning, säger Charlene.
– Jag skulle gärna jobba i rollspelen. Men då hinner jag knappt vara med mina barn. Sade kvinnorna att de gör det för att stödja soldaterna? Hahaha..! Äh, det är klart att det är för pengarnas skull.
– Jag tänker fortsätta så länge jag får, säger hennes styvfar Mike Miesel.
Redan klockan tre på morgonen ska han infinna sig på Fort Polk igen, för ännu ett pass som Moses.
– Ibland är det 28 dagar nonstop, 16 timmar om dagen. I fukt och stekande hetta. Fast vi får ändå åka hem varje dag. De stackars soldaterna måste stanna kvar där ute i skogen. Och sedan ska de till kriget! Att jobba som Moses är det minsta jag kan göra för att hjälpa dem.

Bildtexter
09983
– Jag är här för soldaternas skull. Det känns viktigt att de får bra träning, säger Korea-veteranen Lewis Johns, som just fått sin arm insmord med mörkröd, kladdig färg.
Över tusen Louisiana-bor – och drygt 200 arabisktalande amerikaner från olika delar av USA – hyrs in, tränas och kostymeras av Cubic Corporation. Företaget sköter infrastrukturen för Irak-krigssimuleringen på bland annat Fort Polk, på entreprenad för Pentagon.

25900
Pang! En mycket kraftig explosion ljuder över Masalah, en vägbomb har detonerat i en parkerad skrotbil. Den amerikanska konvoj som passerar tvingas ta ställning till nästa steg. Var som helst kan det dölja sig en självmordsbombare.
Syftet med de tre veckor långa övningarna är att de ska vara mycket värre och mer intensiva, än vad soldaterna kan råka ut för i fält. De komplicerade rollspelen utformas av särskilda skribenter med militär- och strategisk erfarenhet, så kallade “intelligence scenario writers”. De uppdateras kontinuerligt med information om vad armén råkar ut för “på riktigt” i Irak, så att de kan ta med det i sina manus.

61610
– Jag älskar att vara med i rollspelen, säger Mike Miesel som kallar sig “Moses” när han spelar irakisk bybo på Fort Polk, här på sin veranda hemma i Anacoco.
– Men det är riktigt hårt arbete. Ibland är det 28 dagar nonstop, 16 timmar om dagen.
Mike Miesel och hans fru flyttade till Louisiana för att kunna bo nära tre av barnbarnen, här Shawna, 13, och Cody, 11.

Tidigare bildtexter
En man ur "den irakiska motståndsrörelsen" har tagits tillfånga i “Takirah”, en stadsliknande samling kulisser – och nu väntar de amerikanska soldaterna på att en tolk ska komma så att de kan fråga ut honom. De irakiska kurder, irakier och andra arab-amerikaner som hyrs in för att delta i rollspelen på Joint Readiness Training Center får inte tala ett ord engelska under övningarna.


– Vårt mål är att skapa mesta möjliga kaos i Talatha, säger en av medlemmarna i Task Force Geronimo, intervjuad av brittiska Channel Fours Washington-korrespondent Jonathan Rugman.
Task Force Geronimo är stationerad på Fort Polk, och dess drygt 450 soldater är särskilt tränade i att agera motståndsmän och terrorister. De ligger i bakhåll, fyrar av vägbomber och kidnappar soldater från de brigader som kommer till JRTC för att få realistisk fältträning.

En grupp "irakiska bybor" – civila amerikaner bosatta i trakten kring Fort Polk och centralorten Leesville – väntar på nästa moment i rollspelen, tillsammans med arab-amerikaner som spelar medlemmar i "den irakiska armén" (i blå skjortor). Alla bär lasersikten, och kan bli "skjutna" av de amerikanska soldaterna.

På Fort Polks Engagement University får de unga officerarna öva sig i förhandlingsteknik och kulturella koder, genom att dricka te med “fejkshejker” i hemliknande miljöer. Samtalen videofilmas, och efteråt får deltagarna veta vad de gjorde för fel och hur de kan förbättras.
De senaste åren har Joint Readiness Training Center betonat språk- och kulturinslagen starkare. Målet är att de amerikanska soldaterna ska bli bättre på att få förtroende hos lokalbefolkningen i Irak.


Konvojen har drabbats av ett bakhåll i byn Mosalah, och nu gäller det för soldaterna att snabbt analysera situationen och luska ut var motståndsmännen döljer sig. Det hela är en realistisk övning under stress och konstant kulsprute-smatter. Målet är att soldaterna ska ha "sin värsta dag" här i Louisiana – inte i Irak.


– Vad är det viktigaste? ropar de civila rollspelarnas samordnare efter dagens övning i Mosalah.
– Soldaterna! svarar alla i talkör, och syftar på att de finns där för att träna de amerikanska brigaderna – så att dessa klarar sig bättre i Irak.
De förhållandevis välavlönade jobben som "irakiskor" är eftertraktade, eftersom det annars finns ont om bra arbetstillfällen i bygden.


En av "de irakiska byborna" har blivit "träffad" av ett skott från ett lasergevär, och hans timanställda gelikar klagar högljutt med några av de arabiska fraser de lärt sig. Efter övningen kan rollspels-ledarna bestämma att mannen är vid liv igen.


Vägbomber detonerar, soldater skadas, och de civila “irakierna” springer skrikande iväg från bygatan där konvojen just dragit fram. Två soldater släpar iväg sina skadade kamrater till ambulansjeepen.

I pausen mellan två moment i rollspelen bättras de civilas "skador" på.

11-årige Cody och 7-åriga Pagie Bosse (bilden) levde sina första år på en militärbas i Tyskland. Nu bor de med sin mamma Charlene i Anacoco, en bit utanför Leesville i västra Louisiana, med morföräldrarna i grannhuset. Pagie och hennes storasyster Shawna (13) tävlar i rodeo och har vunnit flera tävlingar.
Deras pappa är soldat och bor med sin nya flickvän inne på Fort Polk.
– Barnen saknar sin pappa, säger styvmorfar Mike Miesel som är en av drygt tusen statister i rollspelen på Fort Polk.
– Men det är mycket bättre nu när de kan träffa honom, än när han var stationerad i Irak.

Mike Miesels Louisiana-körkort, och hans ID-kort som "irakier". Rollspelsövningarna håller en hög grad av realism, och statisterna uppmanas att "stay in character", att spela sina roller fullt ut medan de pågår.

Sunday, September 03, 2006

USA:s mellanårsvalrörelse drar igång på allvar

Utskickat av TT den 3 september

Måndagen är Labor Day, USA:s första maj. Dagen markerar slutet på sommaren – men är även startskottet på valrörelsens slutskede.

Den 7 november hålls en rad viktiga val av senatorer, representanter och guvernörer. Frågan är om republikanerna ska få fortsatt majoritet i kongressens kammare.
Labor Day motsvarar första maj i USA, men avslutar en långhelg som mer förknippas med barbeque än politiska demonstrationer. Under måndagen arrangerar dock partiernas lokalavdelningar parader och picknickar, där kandidaterna passar på att hålla tal.
För nu börjar nedräkningen på allvar till de drygt 500 olika val som hålls om två månader. Det är majoriteten i såväl representanthuset som senaten under president George W Bushs två sista år vid makten som står på spel.
Republikanerna har haft båda, sedan "den republikanska revolutionen" i valen 1994 (med visst undantag i senaten). Men med sviktande opinionssiffror för Bush vädrar demokraterna morgonluft. De hoppas "ta tillbaka" åtminstone representanthuset. För att klara det krävs att de vinner 15 platser; för att nå senatsmajoriteten - mindre sannolikt - behöver de erövra sex.
Dyra kampanjer
I själva verket har valkampanjerna pågått så länge som varje kandidat samlat in pengar till dem. Bara i Pennsylvania väntas senatskandidaterna - demokraten Bob Casey och republikanen Rick Santorum - bränna 50 miljoner dollar.
I flera valkretsar har givna republikanska namn tvingats inse att de inte alls kan vara säkra på omval, som Santorum. Många av dem tvingas distansera sig från vissa partikolleger, som den pengatvättande Tom DeLay och lobbyisten Jack Abramoff.
Men demokraterna är kraftigt splittrade, främst vad gäller Irakkriget. Partiet har inte förmått utnyttja opinionens missnöje med Bush, eller vända korruptionsskandaler inom republikanska partiet till sin fördel.
Något som talar för demokraterna är att väljarna gillar maktdelning, och därför kan tänkas vilja rösta fram en motvikt till presidenten. För republikanerna talar de allmänt konservativa stämningarna, och att partiet anses bättre på att tackla terrorhotet.
Valfläsk
De flesta valstrider äger dock rum i en lokal kontext. Hus-representanterna ägnar sig gärna åt "pork barrel politics" - att utlova satsningar och projekt i det egna distriktet. Och när det är marginalväljarna striden står om kan ganska smala frågor bli viktiga.
Senatsvalet i Connecticut har nationellt intresse, sedan Irakkrigs-kritikern Ned Lamont lyckades slå ut veteranen Joe Lieberman i primärvalet. Lieberman ställer dock upp som "oberoende", och leder ännu klart i opinionsmätningarna.
Dessutom sneglar alla på Hillary Clintons kandidatur i New York, inför presidentvalet 2008. Hon anses av flera skäl inte vara "valbar" i stora delar av USA, och det spekuleras i att hon istället satsar på att bli gruppledare i senaten.


Fakta: Novembervalet i USA

Kongressen är USA:s högsta lagstiftande församling och består av två kamrar: representanthuset och senaten. De sammanträder i Capitol Hill i huvudstaden Washington.
I valet den 7 november står representanthusets samtliga 435 platser på spel, liksom 33 av de 100 sätena i senaten. Senatorerna sitter i sex år. Dessutom avgörs 36 guvernörsval.
Republikanerna har 231 platser i representanthuset och demokraterna 201. 55 senatorer är republikaner och 44 demokrater. Övriga är oberoende eller vakanta.
Varje delstat har ledamöter i proportion till sin folkmängd i representanthuset. Kalifornien har till exempel 53 representanter och New York 29, medan Vermont och Alaska bara har en. Alla delstater har oavsett folkmängd två senatorer. (TT)