STOCKHOLM Om jag vore lite mer inspirerad idag skulle jag skriva något långt om hur bloggarnas sätt att förmedla rykten allt tydligare nästlar sig in i den förmodat seriösa utrikes-/nyhetsjournalistiken. Men det blir nog fler tillfällen till det!
Så kort bara: Se hur Norra Skåne – som i sin iver att förmedla ett Avslöjande visserligen anger att ryktena om Fidel Castros död är obekräftade ändå inte kan låta bli vinjetten Extra! Extra! Jag gissar att den där nättexten uppdaterades flera gånger under gårdagskvällen, så den versionen kanske innehåller aningen fler brasklappar än ursprunget. Men själva tilltaget renderade lokaltidningen riksmediernas uppmärksamhet.
Som en kommentator skrev här: Fidel brukar dö en gång per vecka. Miami Herald har en lång och intressant artikel om hur dessa rykten cirkulerar för tredje veckan i rad. Peter och vargen!
/Gunilla
P S Rubriken anspelar på ett uttryck från Haiti – där den mesta nyhetsförmedlingen sker muntligen, som skvaller. Siffran trettiotvå syftar på antalet tänder i en frisk glappkäft.
Friday, August 24, 2007
Thursday, August 23, 2007
Pengar ≠ lycka
För Civilekonomen, n:r ?/2004
Ger pengar lycka?
– Nej, vår forskning har visat att man inte blir lyckligare med mer pengar, säger Peter Ubel – läkare och forskare i etik och hälsovårdsekonomi vid University of Michigan i Ann Arbor.
Hur har ni mätt “lycka”?
– Vi bearbetade statistik i ett material där över 22 000 personer över 50 år hade svarat på frågor om hälsa, hur de såg på sina liv och om de kände sig lyckliga. Eftersom det också fanns uppgifter om deras ekonomi kunde vi korsköra uppgifterna.
– Vad vi fann var att sambandet mellan pengar och upplevd lycka var svagt, bara 1 procent. Det vore alltså i stort sett omöjligt att utifrån en persons inkomst eller förmögenhet avgöra hur lycklig den personen är.
– Detta stämmer med tidigare forskning. Studier som gjorts på världens 50 allra rikaste personer har exempelvis visat att de bara var ett snäpp lyckligare än “the average Joe” (USA:s motsvarighet till “medel-Svensson”/red anm).
Fann ni något nytt?
– Vi ville undersöka var mer pengar gör mest för att öka lyckan, och kunde visa att människor som drabbats av ett handikapp har nytta av pengar till hjälpmedel som gör livet enklare. Men även då var sambandet mellan pengar och lycka ganska svagt, bara 10 procent. Viktigare för ens välbefinnande än pengar är att ha starka sociala relationer.
– Fast vi kunde också visa att pengar har stora effekter för den som inte har så mycket. En inkomstökning har större betydelse för lyckan hos den som tjänar 10 000 dollar om året än den som tjänar 20 000 dollar. Men så snart man kommit upp till en nivå där ens basbehov är tillfredsställda så planar möjligheten att öka sin lycka genom mer pengar ut. Det tror vi gäller i alla kulturer.
Finns det något samhället borde göra för att öka lyckomaximeringen för så många som möjligt?
– Nja, egentligen inte. Fast om målet är ökad lycka i samhället vore det kanske en bra idé att omfördela pengar till arbetslösa och handikappade. Och visst, ser man på detta i ett globalt perspektiv skulle mycket av de pengar som finns här i USA göra större nytta hos hjälpbehövande i u-världen. Men så tänker vi inte riktigt här.
Har du dragit några slutsatser för egen del av din forskning?
– Absolut! Jag har blivit mycket mer medveten om de små sakerna som gör livet värt att leva – som hur lycklig jag blev när min fru hade satt in en CD-spelare i bilen åt mig, eftersom hon vet att jag älskar musik. Jag brukar påminna mig om att inte tappa den där känslan av lycka och eufori man kan känna ibland. Men alla starka känslor, både av lycka och av olycka, tenderar att återgå till det normala efter ett tag.
Skulle du själv inte bli betydligt lyckligare om du vann en miljon dollar på tipset?
– Jag måste säga att jag redan är en väldigt lycklig person. Det är svårt att se hur det skulle vara annorlunda att läsa tidningen eller äta frukost om jag hade mer pengar. Men om någon vill ge mig en miljon dollar så är jag redo för ett experiment.
GUNILLA KINN
Ger pengar lycka?
– Nej, vår forskning har visat att man inte blir lyckligare med mer pengar, säger Peter Ubel – läkare och forskare i etik och hälsovårdsekonomi vid University of Michigan i Ann Arbor.
Hur har ni mätt “lycka”?
– Vi bearbetade statistik i ett material där över 22 000 personer över 50 år hade svarat på frågor om hälsa, hur de såg på sina liv och om de kände sig lyckliga. Eftersom det också fanns uppgifter om deras ekonomi kunde vi korsköra uppgifterna.
– Vad vi fann var att sambandet mellan pengar och upplevd lycka var svagt, bara 1 procent. Det vore alltså i stort sett omöjligt att utifrån en persons inkomst eller förmögenhet avgöra hur lycklig den personen är.
– Detta stämmer med tidigare forskning. Studier som gjorts på världens 50 allra rikaste personer har exempelvis visat att de bara var ett snäpp lyckligare än “the average Joe” (USA:s motsvarighet till “medel-Svensson”/red anm).
Fann ni något nytt?
– Vi ville undersöka var mer pengar gör mest för att öka lyckan, och kunde visa att människor som drabbats av ett handikapp har nytta av pengar till hjälpmedel som gör livet enklare. Men även då var sambandet mellan pengar och lycka ganska svagt, bara 10 procent. Viktigare för ens välbefinnande än pengar är att ha starka sociala relationer.
– Fast vi kunde också visa att pengar har stora effekter för den som inte har så mycket. En inkomstökning har större betydelse för lyckan hos den som tjänar 10 000 dollar om året än den som tjänar 20 000 dollar. Men så snart man kommit upp till en nivå där ens basbehov är tillfredsställda så planar möjligheten att öka sin lycka genom mer pengar ut. Det tror vi gäller i alla kulturer.
Finns det något samhället borde göra för att öka lyckomaximeringen för så många som möjligt?
– Nja, egentligen inte. Fast om målet är ökad lycka i samhället vore det kanske en bra idé att omfördela pengar till arbetslösa och handikappade. Och visst, ser man på detta i ett globalt perspektiv skulle mycket av de pengar som finns här i USA göra större nytta hos hjälpbehövande i u-världen. Men så tänker vi inte riktigt här.
Har du dragit några slutsatser för egen del av din forskning?
– Absolut! Jag har blivit mycket mer medveten om de små sakerna som gör livet värt att leva – som hur lycklig jag blev när min fru hade satt in en CD-spelare i bilen åt mig, eftersom hon vet att jag älskar musik. Jag brukar påminna mig om att inte tappa den där känslan av lycka och eufori man kan känna ibland. Men alla starka känslor, både av lycka och av olycka, tenderar att återgå till det normala efter ett tag.
Skulle du själv inte bli betydligt lyckligare om du vann en miljon dollar på tipset?
– Jag måste säga att jag redan är en väldigt lycklig person. Det är svårt att se hur det skulle vara annorlunda att läsa tidningen eller äta frukost om jag hade mer pengar. Men om någon vill ge mig en miljon dollar så är jag redo för ett experiment.
GUNILLA KINN
Sunday, August 19, 2007
Svarta småföretag tvingas bort från Harlem
Den här texten handlar om företagen i mina kvarter i New York, ställen som jag går förbi varje dag. Utskickad av TT.
Sedan många år pågår en snabb omvandling av Harlem på norra Manhattan. Fastigheterna i den länge så nedgångna stadsdelen lockar till sig investerare - men de vill ha högre avkastning än de kan få, från de företagare som i åratal sålt soulskivor och "soul food" till harlemiterna.
-Vi fick veta att vi måste flytta först häromveckan. Bolaget som köpt upp husen i kvarteret vill riva och bygga nytt och stort. Då platsar inte vi.
Janet McLoyd och hennes familj driver House of Seafood, ett matställe där de serverar nyfriterad fisk, kyckling och pommes frites för en billig penning. Kön av hungriga Harlembor fyller den enkla lokalen.
-I elva år har vi haft stället. Vi har lagt ned massor av pengar på att göra i ordning övervåningen och har stora lån. Allt var i dåligt skick när vi tog över, säger Janet McLoyd.
-Den förre ägaren brydde sig om Harlem. Han skulle aldrig ha vräkt oss. Nu när han dött har hans döttrar sålt fastigheterna. Det nya bolaget vill väl ha hit någon kedja – men de har inte ens velat träffa oss för att diskutera saken.
House of Seafoods lokaler ligger nära ett av Harlems bästa affärslägen, vid korsningen av 125:e gatan och den 8:e avenyn, Frederick Douglass Boulevard. Egentligen har det bara varit en tidsfråga innan någon fastighetsägare kom åt tomten med de blott två våningar låga, slitna tegelhusen.
Ett stenkast därifrån ligger basketstjärnan Magic Johnsons bio- och affärslokaler, som sedan de byggdes i slutet av 90-talet ofta får symbolisera utvecklingen i Harlem. På 125:e gatan finns numera gott om kedjebutiker som H&M, Old Navy, Duane Reade och Starbucks och – till skillnad mot hur det var under de svåra åren – såväl bankkontor som snabbköp.
-När pappa kom hit 1946 var han den ende svarte företagaren i området, säger Denise Benjamin driver familjeföretaget Bobb'y Happy House, strax intill House of Seafood.
-Måste vi flytta får vi nog aldrig tag på lokaler i Harlem igen.
Ofta sitter Bobby Robinson själv, nu i 90-årsåldern, i butiken och delar med sig av gamla minnen från tiden som musikproducent med flera av de jazz- och soulstjärnor som uppträtt på Apollo Theater i grannkvarteret.
Hans butik är legendarisk, men troligen inte särskilt lönsam. Det är inte bara hyreskontrakten som spökar – utan även den piratkopierade musik som säljs på Harlems trottoarer, och de filer som laddas ner via Internet.
-Musik hör inte till livets nödtorft som folk vill betala för. Förr fanns det ett dussin skivbutiker här. Nu är det bara jag och Bobby, säger Shikhulu Shange, som drivit Harlem's Record Shack sedan han kom till New York från Sydafrika 1962.
Det är en kyrka, United House of Prayer for All People, som sagt upp hans kontrakt.
-Jag har sett hur småkillar och tjejer som hängde i gäng på gatan växa upp och hur Harlem blivit en säkrare stadsdel. Nu vill de kasta ut oss som stått ut under de tuffa åren. Mig har de i och för sig försökt vräka många gånger – men folk här i Harlem har alltid protesterat och sett till att jag får vara kvar. Nu vet jag inte hur det blir.
Lånekrisen i USA har bara slagit marginellt mot fastighetsmarknaden i New York City. I Harlem finns gott om exploateringsmöjligheter för såväl bostadshus som kommersiella lokaler. Kedjorna har inneburit att Harlemborna fått välkomna arbetstillfällen, och ett utbud av varor de inte hade tillgång till förr – men också en likriktning, och att traditionella Harlembutiker trängts ut.
Bobby's Happy House, House of Seafood, Harlem's Record Shack och några andra företag som nu sagts upp representerar alla den svarta Harlemkulturen. De litar inte på de löften de hört på omvägar i medierna, där fastighetsägarna säger att de ska hjälpa företagarna att hitta nya lokaler. Istället är de bittra över att "125th Street Business Improvement District", som ska stimulera näringslivet i Harlem, varit inblandade i vissa av försäljningarna.
-Vi är inte många harlemiter som driver företag, säger Janet Mcloyd och talar rentav om "etnisk rensning".
-Det är trist att de sparkar ut oss som gör detta till en alldeles speciell stadsdel.
Sedan många år pågår en snabb omvandling av Harlem på norra Manhattan. Fastigheterna i den länge så nedgångna stadsdelen lockar till sig investerare - men de vill ha högre avkastning än de kan få, från de företagare som i åratal sålt soulskivor och "soul food" till harlemiterna.
-Vi fick veta att vi måste flytta först häromveckan. Bolaget som köpt upp husen i kvarteret vill riva och bygga nytt och stort. Då platsar inte vi.
Janet McLoyd och hennes familj driver House of Seafood, ett matställe där de serverar nyfriterad fisk, kyckling och pommes frites för en billig penning. Kön av hungriga Harlembor fyller den enkla lokalen.
-I elva år har vi haft stället. Vi har lagt ned massor av pengar på att göra i ordning övervåningen och har stora lån. Allt var i dåligt skick när vi tog över, säger Janet McLoyd.
-Den förre ägaren brydde sig om Harlem. Han skulle aldrig ha vräkt oss. Nu när han dött har hans döttrar sålt fastigheterna. Det nya bolaget vill väl ha hit någon kedja – men de har inte ens velat träffa oss för att diskutera saken.
House of Seafoods lokaler ligger nära ett av Harlems bästa affärslägen, vid korsningen av 125:e gatan och den 8:e avenyn, Frederick Douglass Boulevard. Egentligen har det bara varit en tidsfråga innan någon fastighetsägare kom åt tomten med de blott två våningar låga, slitna tegelhusen.
Ett stenkast därifrån ligger basketstjärnan Magic Johnsons bio- och affärslokaler, som sedan de byggdes i slutet av 90-talet ofta får symbolisera utvecklingen i Harlem. På 125:e gatan finns numera gott om kedjebutiker som H&M, Old Navy, Duane Reade och Starbucks och – till skillnad mot hur det var under de svåra åren – såväl bankkontor som snabbköp.
-När pappa kom hit 1946 var han den ende svarte företagaren i området, säger Denise Benjamin driver familjeföretaget Bobb'y Happy House, strax intill House of Seafood.
-Måste vi flytta får vi nog aldrig tag på lokaler i Harlem igen.
Ofta sitter Bobby Robinson själv, nu i 90-årsåldern, i butiken och delar med sig av gamla minnen från tiden som musikproducent med flera av de jazz- och soulstjärnor som uppträtt på Apollo Theater i grannkvarteret.
Hans butik är legendarisk, men troligen inte särskilt lönsam. Det är inte bara hyreskontrakten som spökar – utan även den piratkopierade musik som säljs på Harlems trottoarer, och de filer som laddas ner via Internet.
-Musik hör inte till livets nödtorft som folk vill betala för. Förr fanns det ett dussin skivbutiker här. Nu är det bara jag och Bobby, säger Shikhulu Shange, som drivit Harlem's Record Shack sedan han kom till New York från Sydafrika 1962.
Det är en kyrka, United House of Prayer for All People, som sagt upp hans kontrakt.
-Jag har sett hur småkillar och tjejer som hängde i gäng på gatan växa upp och hur Harlem blivit en säkrare stadsdel. Nu vill de kasta ut oss som stått ut under de tuffa åren. Mig har de i och för sig försökt vräka många gånger – men folk här i Harlem har alltid protesterat och sett till att jag får vara kvar. Nu vet jag inte hur det blir.
Lånekrisen i USA har bara slagit marginellt mot fastighetsmarknaden i New York City. I Harlem finns gott om exploateringsmöjligheter för såväl bostadshus som kommersiella lokaler. Kedjorna har inneburit att Harlemborna fått välkomna arbetstillfällen, och ett utbud av varor de inte hade tillgång till förr – men också en likriktning, och att traditionella Harlembutiker trängts ut.
Bobby's Happy House, House of Seafood, Harlem's Record Shack och några andra företag som nu sagts upp representerar alla den svarta Harlemkulturen. De litar inte på de löften de hört på omvägar i medierna, där fastighetsägarna säger att de ska hjälpa företagarna att hitta nya lokaler. Istället är de bittra över att "125th Street Business Improvement District", som ska stimulera näringslivet i Harlem, varit inblandade i vissa av försäljningarna.
-Vi är inte många harlemiter som driver företag, säger Janet Mcloyd och talar rentav om "etnisk rensning".
-Det är trist att de sparkar ut oss som gör detta till en alldeles speciell stadsdel.
Subscribe to:
Posts (Atom)