Irak på amerikansk mark

Publicerad i Dagens Nyheters söndagsbilaga, den 10 september 2006 – se Chris Maluszynskis bilder här!

På Fort Polk i västra Louisiana finns USA:s största träningsområde för urban krigsföring. Frilansjournalisterna Gunilla Kinn och Chris Maluszynski följde övningarna under två dagar.

Konvojen rullar sakta genom Mosalah: bepansrade, grågröna jeepar, kulspruteförsedda tanks, en beige ambulans med illröda kors.
Fordonen bemannas av kamouflageklädda soldater med maskingevär – tredje brigaden från första kavalleridivisionen på Fort Hood i Texas.
Så snart konvojen kört in i byn stoppas den av en uppretad skara som skanderar: “USA, ut ur Irak! Bort med Bush, bort med Bush!”, på arabiska.
– Back down, back down! Hey, back down! svarar soldaterna uppe på tanksen och försöker få vägen fri.
Några kvinnor sträcker fram vattenflaskor och cigaretter mot de unga amerikanerna. Två bönder passerar i en hästdragen skrinda.
Plötsligt hörs en kraftig smäll. Byborna springer åt alla håll, tjutande av skräck. En vägbomb har exploderat; ett moln av tjock rök dröjer sig kvar.
Snart hörs en serie skarpa skott från ingenstans. Två av amerikanerna segnar ner mot marken. En liten grupp soldater ger sig iväg för att söka efter gerillan som måste ha beskjutit konvojen.
Situationen är kaotisk. Och Texas-soldaterna blir alltmer stressade – några skriker; andra viftar nervöst med sina vapen.
Så övningen är realistisk. För detta är en övning.
“Mosalah” ligger inte i Irak, som soldaterna nästan börjar tro, utan i en tallskog i södra USA. “Byborna” är i själva verket Louisiana-amerikaner som iklädda sjalar, turbaner och fotsida dräkter staterar som irakier – och skotten avfyras med ofarliga lasergevär.
– Soldaterna ska gå igenom sina tuffaste närstrider här, säger överstelöjnant Randy Martin.
– Sweat saves blood. Ju mer de får svettas här, desto enklare får de det i Irak.
Militärbasen Fort Polk är gigantisk: 770 kvadratkilometer, som halva Öland, isolerat belägen i västra Louisiana. Här finns ett av den amerikanska krigsmaktens flaggskepp: Joint Readiness Training Center (JRTC), vars syfte är att förbereda infanterister, kavallerister och specialstyrkor för vad som väntar dem i fält genom realistiska rollspel. Det finns fler liknande platser i USA, till exempel på Fort Irwin i Mojave-öknen i Kalifornien, men detta är den största.
Förutom militärförläggningarna rymmer Fort Polk familjebostäder, skolor, en golfbana, butiker, bensinmackar – och en bangård, där Texas-brigadens egen utrustning rullade in på 256 tågvagnar.
Området där JRTC opererar – större delen av basen – kallas Talatha och rymmer 18 “byar” med hundratals huskulisser. Namn som Mills Creek har på kartan ersatts med Hikadiyah, Sadiq, Suliyah och Takirah. Längs vägarna står utbrända skrotbilar; alla skyltar har både arabisk och latinsk skrift; i byarna finns grönsaksodlingar, marknadsstånd, vallmofält och getter – allt för att skapa ett trovärdigt Talatha.
De senaste tre åren har 28 brigader skickats till JRTC. Simulationerna pågår i minst tre veckor per enhet och går ut på att allt som kan hända soldaterna i Operation Enduring Freedom (kriget i Afghanistan) eller Operation Iraqi Freedom också kan hända här: Vägbomber, självmordsattacker, granatanfall, kidnappningar, skenavrättningar.
Task Force Geronimo, 455 soldater fast stationerade på Fort Polk, spelar “the bad guys”. De känner varenda grästuva i området, och som krypskyttar och jihadister sätter de gästande soldater på prov.
– Vi försöker ge en sann bild av intensiteten i fält. Men för att få till Bagdads trafikkaos skulle vi få hyra in 2 000 chaufförer med bilar! Inte heller kan vi få till den tryckvåg som uppstår vid en riktig vägbomb, säger en av de ansvariga för JRTC, Verne Randall.
– Och även om det kan bli 40 grader här är det än varmare i Irak.
Signalen ljuder. Alla på sina platser! Texas-brigaden har fått veta vilka misstag de begick och får en ny chans.
Nu kommer en lastbil körande på en tvärväg, och en av soldaterna skjuter intensivt mot fordonet. Föraren – från Task Force Geronimo – visar sig mycket riktigt vara beväpnad. Men på den andra genomgången blir det åter underkänt.
– Först skulle de ha gett föraren tecken, kanske skjutit ett varningsskott. De måste blockera vägen. Om fordonet inte stannar då bör de skjuta sönder motorn. Det absolut sista de ska göra är att avlossa ett dödligt skott, förklarar major Irving Cross.
– Men de här killarna är bara tonåringar! De behöver erfarenhet av komplexa situationer. Det är därför de är här.
Gör om, gör rätt! De fyra fälterfarna JRTC-officerare som leder övningen bestämmer att det får bli en tredje omgång.
Nu exploderar en bomb mitt i Mosalah. Kaos utbryter bland de civila. “Yallah! Yallah!” skriker “byborna” och flyr; några samlas kring en man i 70-årsåldern som ligger på marken, vrålande. Hans ena ben är en köttig massa.
Soldaterna ser lite chockade ut – inte skulle det väl bli så realistiskt att folk fick kroppsdelar bortsprängda? Men de får upp mannen på en bår och kånkar iväg honom mot ambulansen. De har order att inte lämna civila skadade i sticket.
Mannens beslöjade fru berättar att hans ben amputerades för åratal sedan. I flera år har makarna extraknäckt på Fort Polk.
– De flesta amerikaner får aldrig en chans att hjälpa våra soldater. Men det får vi genom rollspelen, förklarar Lina Sigler.
– Så det är ett bra arbete! Min man byter av med en annan enbent. Hans läkare gillar inte att han ligger här i skogen med benstumpen i vädret, men inget skulle hålla oss härifrån!
– Alla spelar sina roller utmärkt, berömmer sergeant Joshua Sheraton som styr upp spelet.
– Precis som på riktigt gömmer sig motståndsmännen bland civilbefolkningen här. De som redan varit en vända i Irak tycker träningen är realistisk.
I första hand tränas amerikanska trupper på JRTC; ofta i samarbete med US Air Force (luftvapnet). Men de ansvariga vill gärna ha fler intressenter på plats. Storbritannien, Kanada, Australien och Singapore har deltagit i samövningar, liksom Irakiska irakiska och afghanska militärer, FBI, CIA och Röda korset.
Själva militärbasen grundades 1941. Här tränades många som på 50-talet skickades till Korea. (Eftersom många återvände med koreanska fruar finns en del koreanska restauranger och kyrkor i centralorten Leesville.)
1993 flyttades JRTC hit från Arkansas. Då, efter Kalla krigets slut, skulle soldaterna förberedas för humanitära katastrofer. De trupper som sändes till Haiti, Somalia, Kosovo och Bosnien tränades på Fort Polk – i “Republiken Cortina”, som det hette då.
Med kriget mot terrorismen blev Cortina “Talatha”. Men verkligheten i Irak har åter ändrat upplägget. Eftersom USA inte längre strider mot en traditionell armé, utan mot en lömsk irakisk motståndsrörelse – som Pentagon länge underskattade – har Fort Polk förändrats genomgripande de senaste två åren, i enlighet med att armén måste lära sig tackla gerillasoldater i stadsmiljö.
– Ju mer erfarenhet vi får från krigsskådeplatserna, desto mer lär vi känna fienden, säger officern Verne Randall.
– Vi finslipar övningarna. Allt är en del av kriget mot terrorn.
Därför finns nu fler “bad guys” och betydligt fler statister än tidigare. Rökmaskiner och hundratals dolda videokameror som spelar in allt.
Men realism är dyrt. Att träna en bridgad på JRTC i tre veckor går på cirka 9 miljoner dollar – bara i rörliga kostnader. Den fasta kostnaden är 117 miljoner dollar om året. Än finns resurserna, men häromåret ryktades det om att Pentagons besparingar skulle drabba Fort Polk.
Så blev det inte. Men osäkerheten är stor om hur det ska bli med USA:s närvaro i Irak. Brigaderna vet sällan när de ska iväg, eller om de alls ska det. Fast även med en större truppneddragning – vilket vissa politiker kräver inför kongressvalen i november – så behöver enheterna i fält bytas ut. Så länge den rotationen består lär JRTC behövas.
– JRTC är unikt, säger mediekoordinatorn Samantha Evans.
– Vi är bra på att träna soldaterna i att använda dödliga vapen. Nu försöker vi bli bättre på att möta civila.
Fort Polks motto är: “Forging the Warrior Spirit”, att forma en krigaranda. Men nu gäller det även att kunna kriga utan vapen. USA:s mål är att vinna den irakiska allmänhetens stöd – deras “hearts and minds” – och minska uppkomsten av fler terrorister. Därför sysslar såväl armén i stort som JRTC alltmer med “kulturell förståelse” – träning i språk och sociala koder.
Till varje fältövning hyr JRTC – genom underleverantören Cubic Corporation – in hundratals arab-amerikaner och irakiska kurder från olika delar av USA som “kulturkonsulter”. Vissa får spela “bybor”. Andra blir “journalister”, som gör nyhetsbrevet Talatha Times eller sänder propaganda i radio och TV. De som har viss utbildning får delta i rollspelen på Engagement University, där officerarna tränas i förhandlingsteknik.
Engagement University är en enkel barack, där fyra rum inretts för att se ut som representativa sällskapsrum i irakiska hem – med soffor, låga bord med framdukade teglas, familjefoton och kamelprydda kuddar. Ibland inreds rummen i “afghansk” stil.
– Officerarna ska få känslan av att komma hem till en schejk. Varje möte på fältet är ett tillfälle att knyta band med lokalbefolkningen, säger kapten Mike Kimball allvarligt.
– Konflikter ska förebyggas, inte trappas upp. Vi försöker skaffa en fingertoppskänsla som vi inte haft hittills. Vi måste lära oss förstå de kulturella skillnaderna. Som att vi i USA definierar oss som individer – medan de i Irak identifierar sig med sin stam, by eller storfamilj.
I en av instruktionspärmarna på Engagement University uttrycks det annorlunda: “För en amerikansk soldat kan kulturen liknas vid ett minfält – farlig mark som måste navigeras med försiktighet”.
Kapten Kimball står i en lokal där alla förhandlingar kan följas via monitorer. Han berättar om ett av fyra scenarion:
– Officern har fått veta att ett annat befäl hade lovat en massa saker: att en brunn skulle borras, att ett antal bybor skulle få jobb och att arméfordonen skulle köras långsammare. Schejken är upprörd för att inget av löftena infriats. Så nu gäller det för den här killen att mildra känslorna och få till en lösning.
I ett annat rum handlar det om att ge kompensation till en skara bröllopsgäster som skadats vid ett amerikanskt anfall, en kuslig parallell till verkligheten (eftersom USA bombade just ett bröllopsfölje i Afghanistan 2002, med mer än 20 dödade och 60 skadade). Förhandlingarna förs på engelska och arabiska med hjälp av tolk, i flera timmar.
– Jag brukar säga till officerarna att de inte får vara för trevliga. De kan bli utnyttjade i Irak, menar en av “kulturkonsulterna” som ska recensera insatserna, Ali Abdallah Ahmed.
Han är född i Irak, bosatt i USA sedan tio år, ingenjör men arbetslös och tar påhuggen vid JRTC så ofta han kan. Som välutbildad med språkkunskaper betalas han med 4 500 dollar per träningsomgång à 24 dagar, fri kost och logi. Ena dagen kan han få spela schejk, den andra inrikesminister, den tredje guvernör. Och en annan gång är han kanske imam eller redaktör på TV-kanalen Al Jazeera.
De drygt 200 män som roterar för dessa uppgifter har bott i USA i flera år och har sina rötter i exempelvis Irak, Jordanien, Sudan och Saudiarabien. Flera är irakiska kurder och tillhör alltså den grupp som var mest positiv till USA:s invasion. Vissa av dem är amerikanska medborgare.
Några gör detta för att de vill hjälpa USA i Irak, andra har nog baktanken att få medborgarskap lättare – men för de flesta verkar det helt enkelt vara ett hyfsat välbetalt arbete.
– Jo, det är ett helt OK jobb, både svårt och kul, säger Ali Abdallah Ahmed.
– Jag är glad över att göra detta!
Såväl soldater som de civila i rollspelen ges träning i arabiska. De får listor med drygt 200 ord. Målet är att alla som kommer till Irak ska kunna säga åtminstone något till lokalbefolkningen.
– Hmm ... det går så där. Det är ju inte deras språk, säger Feisal artigt om amerikanarnas försök.
Han är en av dem som hyrs in för att de där folkhoparna som kräver att “USA ska ut ur Irak” ska bli autentiska. Men själv stöder han fortsatt amerikansk närvaro.
– Jag tycker att USA ska stanna i Irak. Annars blir det kaos, säger han.
– Det känns lite fånigt att delta i dessa rollspel. Men om det funkar för soldaterna, så...
Hur stor är risken att något skulle hända dig om du vistades i Irak, om folk där visste att du samarbetat med USA:s krigsmakt?
– 100 procent!
Feisal snittar med fingrarna över halsen för att visa vad som skulle hända.
– Fast jag gör inte detta bara för pengarna – utan för att göra något för min familj i Irak och för USA.
En av Texas-soldaterna berättar hur han tänker om att kanske bli sänd till Irak. Är han rädd för vad som kan hända – dödstalet för amerikanska soldater är nu över 2 600 – röjer han det inte med en min.
– Min upppgift är att skydda människor, inte att spekulera. Jag gör bara vad jag är tillsagd, säger Christopher Gordon, 23.
Han jobbade på ett snabbköp, men skrev in sig i armén i fjol för att bli soldat som farfar.
Handlar det om att sprida fred och demokrati för dig, som Vita huset säger? undrar den brittiske Washingtonkorrespondenten Jonathan Rugman.
– Tja, vad vet jag? Jag gör bara mitt jobb.
Christopher Gordon har fått viss språkträning på JRTC, men minns inte mycket.
– Jag kan tre ord på arabiska, påstår han.
Vilka då?
– Stop! Back! No!
Kan du säga dem på arabiska?
Han tänker efter en stund, länge, men orden tryter.
– Jag minns inte. Det är svårt att minnas allt vi fått lära oss. Jag har varit upp sedan fem i morse.
Det blir långa dagar på Fort Polk. Soldaterna övar många dygn i sträck, upp till åtta, med minimal sömn. Och de civila rollspelarna kan ha pass på över 14 timmar.
– Soldaterna behöver träning. Vi hjälper dem så de kan vinna kriget, säger Lewis Johns.
Själv stred han i Korea och miste en hand. Nu får han sin armstump insmord med rödfärg i de civilas tält. Sminkning och blod bättras på, turbaner och sjalar rättas till, färgampuller och lasersikten sätts på plats.
12 dollar i timmen (cirka 85 kronor) är betalningen – skyhögt i dessa trakter, där timlönen för servicejobb är 6–7 dollar. Och det blir många timmars arbete, de veckor rollspelen varar.
En rekryteringsansvarig hävdar att hälften skulle ställa upp gratis, för grundlagens, presidentens och arméns skull.
– De flesta amerikaner får sällan en chans att hjälpa soldaterna. Men det får vi. Det är en välsignad möjlighet, säger Betty Cordero, en kvinna i 30-årsåldern.
– Soldaterna sätter ju sina liv på spel för vår skull. Det känns bra att ge något tillbaka, säger Cindy, 27 år.
– Vi tränar dem, så att de lär sig skydda sig i Irak.
Efter dagens övningar har de civila samling.
– Vad är det viktigaste? ropar deras samordnare.
– Ett: Soldaterna! svarar alla i talkör.
– Ja, att de kommer hem levande, säger ledaren. Och sedan?
– Två: Att vi spelar våra roller väl! Tre: Säkerhet! Och mer säkerhet! Fyra: Att dricka vatten! Och ännu mer vatten.
“We Support the Troops”, vi stödjer soldaterna, är ett vanligt slagord i områdena kring USA:s militärbaser – och konkret. För de flesta har någon anhörig som riskerat livet i Irak eller Afghanistan.
Men patriotismen hör ihop med utkomstmöjligheten. Tack vare Fort Polk pumpas drygt 1,5 miljarder dollar in i bygden per år och försörjer tiotusentals. Det är därför inte konstigt att stödet för kriget är betydligt starkare här än på andra håll i USA. Att det sjunkit avsevärt verkar Leesville-borna i Mosalah knappt medvetna om.
Vore det inte för militärbasen funnes här inte många arbetstillfällen. Och rollspelen har gett nya möjligheter:
– Jobbet är jättebra för oss pensionärer. Man kommer ut lite och får träffa folk! Vi är som en enda stor familj.
Mike Miesel har har ett långt pass som “Moses” bakom sig när han kör hem till sin familj i Anacoco, ett par mil norrut.
Där väntar hustrun och hennes barnbarn: 7-åriga Pagie, 11-årige Cody, 13-åriga Shawna Bosse – och ett menageri av hästar, hundar och katter. Barnens pappa är soldat på Fort Polk, hemförlovad efter en skottskada i Irak.
Familjen kommer från Michigan i nordöstra USA och konstaterar att de räknas som yankees här i Louisiana. Dottern Charlene är 31 och flyttade hit efter makens år på en militärbas i Tyskland. Nu är de skilda, båda har nya käresta och hon jobbar svart som hästskötare.
– Jag blev soldathustru när jag var 18 och har aldrig haft någon riktig anställning, säger Charlene.
– Jag skulle gärna jobba i rollspelen. Men då hinner jag knappt vara med mina barn. Sade kvinnorna att de gör det för att stödja soldaterna? Hahaha..! Äh, det är klart att det är för pengarnas skull.
– Jag tänker fortsätta så länge jag får, säger hennes styvfar Mike Miesel.
Redan klockan tre på morgonen ska han infinna sig på Fort Polk igen, för ännu ett pass som Moses.
– Ibland är det 28 dagar nonstop, 16 timmar om dagen. I fukt och stekande hetta. Fast vi får ändå åka hem varje dag. De stackars soldaterna måste stanna kvar där ute i skogen. Och sedan ska de till kriget! Att jobba som Moses är det minsta jag kan göra för att hjälpa dem.

Bildtexter
09983
– Jag är här för soldaternas skull. Det känns viktigt att de får bra träning, säger Korea-veteranen Lewis Johns, som just fått sin arm insmord med mörkröd, kladdig färg.
Över tusen Louisiana-bor – och drygt 200 arabisktalande amerikaner från olika delar av USA – hyrs in, tränas och kostymeras av Cubic Corporation. Företaget sköter infrastrukturen för Irak-krigssimuleringen på bland annat Fort Polk, på entreprenad för Pentagon.

25900
Pang! En mycket kraftig explosion ljuder över Masalah, en vägbomb har detonerat i en parkerad skrotbil. Den amerikanska konvoj som passerar tvingas ta ställning till nästa steg. Var som helst kan det dölja sig en självmordsbombare.
Syftet med de tre veckor långa övningarna är att de ska vara mycket värre och mer intensiva, än vad soldaterna kan råka ut för i fält. De komplicerade rollspelen utformas av särskilda skribenter med militär- och strategisk erfarenhet, så kallade “intelligence scenario writers”. De uppdateras kontinuerligt med information om vad armén råkar ut för “på riktigt” i Irak, så att de kan ta med det i sina manus.

61610
– Jag älskar att vara med i rollspelen, säger Mike Miesel som kallar sig “Moses” när han spelar irakisk bybo på Fort Polk, här på sin veranda hemma i Anacoco.
– Men det är riktigt hårt arbete. Ibland är det 28 dagar nonstop, 16 timmar om dagen.
Mike Miesel och hans fru flyttade till Louisiana för att kunna bo nära tre av barnbarnen, här Shawna, 13, och Cody, 11.

Tidigare bildtexter
En man ur "den irakiska motståndsrörelsen" har tagits tillfånga i “Takirah”, en stadsliknande samling kulisser – och nu väntar de amerikanska soldaterna på att en tolk ska komma så att de kan fråga ut honom. De irakiska kurder, irakier och andra arab-amerikaner som hyrs in för att delta i rollspelen på Joint Readiness Training Center får inte tala ett ord engelska under övningarna.


– Vårt mål är att skapa mesta möjliga kaos i Talatha, säger en av medlemmarna i Task Force Geronimo, intervjuad av brittiska Channel Fours Washington-korrespondent Jonathan Rugman.
Task Force Geronimo är stationerad på Fort Polk, och dess drygt 450 soldater är särskilt tränade i att agera motståndsmän och terrorister. De ligger i bakhåll, fyrar av vägbomber och kidnappar soldater från de brigader som kommer till JRTC för att få realistisk fältträning.

En grupp "irakiska bybor" – civila amerikaner bosatta i trakten kring Fort Polk och centralorten Leesville – väntar på nästa moment i rollspelen, tillsammans med arab-amerikaner som spelar medlemmar i "den irakiska armén" (i blå skjortor). Alla bär lasersikten, och kan bli "skjutna" av de amerikanska soldaterna.

På Fort Polks Engagement University får de unga officerarna öva sig i förhandlingsteknik och kulturella koder, genom att dricka te med “fejkshejker” i hemliknande miljöer. Samtalen videofilmas, och efteråt får deltagarna veta vad de gjorde för fel och hur de kan förbättras.
De senaste åren har Joint Readiness Training Center betonat språk- och kulturinslagen starkare. Målet är att de amerikanska soldaterna ska bli bättre på att få förtroende hos lokalbefolkningen i Irak.


Konvojen har drabbats av ett bakhåll i byn Mosalah, och nu gäller det för soldaterna att snabbt analysera situationen och luska ut var motståndsmännen döljer sig. Det hela är en realistisk övning under stress och konstant kulsprute-smatter. Målet är att soldaterna ska ha "sin värsta dag" här i Louisiana – inte i Irak.


– Vad är det viktigaste? ropar de civila rollspelarnas samordnare efter dagens övning i Mosalah.
– Soldaterna! svarar alla i talkör, och syftar på att de finns där för att träna de amerikanska brigaderna – så att dessa klarar sig bättre i Irak.
De förhållandevis välavlönade jobben som "irakiskor" är eftertraktade, eftersom det annars finns ont om bra arbetstillfällen i bygden.


En av "de irakiska byborna" har blivit "träffad" av ett skott från ett lasergevär, och hans timanställda gelikar klagar högljutt med några av de arabiska fraser de lärt sig. Efter övningen kan rollspels-ledarna bestämma att mannen är vid liv igen.


Vägbomber detonerar, soldater skadas, och de civila “irakierna” springer skrikande iväg från bygatan där konvojen just dragit fram. Två soldater släpar iväg sina skadade kamrater till ambulansjeepen.

I pausen mellan två moment i rollspelen bättras de civilas "skador" på.

11-årige Cody och 7-åriga Pagie Bosse (bilden) levde sina första år på en militärbas i Tyskland. Nu bor de med sin mamma Charlene i Anacoco, en bit utanför Leesville i västra Louisiana, med morföräldrarna i grannhuset. Pagie och hennes storasyster Shawna (13) tävlar i rodeo och har vunnit flera tävlingar.
Deras pappa är soldat och bor med sin nya flickvän inne på Fort Polk.
– Barnen saknar sin pappa, säger styvmorfar Mike Miesel som är en av drygt tusen statister i rollspelen på Fort Polk.
– Men det är mycket bättre nu när de kan träffa honom, än när han var stationerad i Irak.

Mike Miesels Louisiana-körkort, och hans ID-kort som "irakier". Rollspelsövningarna håller en hög grad av realism, och statisterna uppmanas att "stay in character", att spela sina roller fullt ut medan de pågår.