Ghetto gourmet

Publicerad i Gourmet 3/2006.

Harlem förknippas knappast med lyxkonsumtion. Skräpiga ödetomter, luggslitna människor, plomberade tegelruiner bebodda av råttor, torftiga höghus där bling bling-gängen hänger. Welcome to my hood.
Ja, här är fortfarande ett präktigt ghetto, ett enda tunnelbanestopp från glittret i Midtown. If you take the A-train.
Jag frågade en av grannskapets pastorer vart alla crack-kids tog vägen. Sitter de i fängelse? Nej, de sköt ihjäl varandra på 80-talet. God bless‘em.
Vid 150:e gatan ser det ut nästan som i Groznyj – den definitiva antitesen till lyx. Kåkarna stacks i brand av försäkringsbedragare på 60-talet, och väntar på bättre tider sedan dess.
Detta låter allt en smula deprimerande. Men jag överdriver lite, för den dramatiska effektens skull. För mest av allt är Harlem en dynamisk stadsdel med invånare från jordens alla hörn, där folk tar sig tid att säga “G’mornin’, how are ya?” när vi möts på de trasiga trottoarerna.
Och sedan flera år är ju de bättre tiderna här, åtminstone för oss som ännu inte blivit ivägskuffade till Bronx.
Den första Harlem-renässansen, på det glada 20-talet, handlade om jazz, litteratur och speak-easies; den andra, som pågår just nu, om fastigheter. Men också om delikatessbutiker, tesalonger, cocktail-lounger och chica restauranger (som Melba’s på Frederick Douglass Boulevard/114:e). Samt en hälsokostaffär!
Jag flyttade till 127:e gatans finaste hus – vägg-i-vägg med ett av råttrucklena – i Harlems hjärta för sex år sedan, när det var nyrenoverat efter att ha stått tomt i decennier. Faktum är att ingen nu bott här längre än jag. Hyresvärdinnan Rupa, en parant indiska, muttrar när jag försöker förhandla ner den i mitt tycke höga hyran, 1 550 dollar. Tänk om hon kunde bli av med den där svenska fattiglappen, som biter sig kvar med sin reglerade hyra!
Men allt annat här tillgängligt för utbölingar vore dyrare. Och downtown skulle jag knappt ha råd ens med en klädkammare.
Poängen är möjligheten Harlem ger till lyxkonsumtion. Som ni läsare vet (Gourmet 5/2004) hemfaller jag gärna åt prisvärd kökslyx; pengarna jag trots allt sparar på att inte klämma in mig i en etta i Soho bekostar kulinariska excesser. Jag har rentav arbetsyta och diskmaskin i köket. Sådant har de inte plats med i West Village.
På Manhattan finns snabbköp som är som små saluhallar: Gourmet Garage, Dean&Deluca, Zabar’s, Garden of Eden och Balducci’s, för att inte tala om WholeFoods. Även Citarella – med färdiglagat och den färskaste fisk – har varit blott downtown förunnad, trots att kedjan en gång startade i Sugar Hill i Harlem, redan 1912.
Här i uptown fick folk länge nöja sig med bodegor och andra sunkiga servicebutiker – dyra och dåliga. När stora detaljister som Pathmark, Associated och Bravo på 90-talet insåg att harlemiterna faktiskt var köpstarka kom de, med sitt utbud av processad mat med höga sockerhalter – samt soul food-specialiteter som majsmjöl, sötpotatis och chitterlings.
Råvaror lämpade för mina borgerliga vanor fanns knappt. Men för tio år sedan öppnade Fairway, sta’ns bästa grossist, en enorm filial i västra Harlem. Tomthyrorna medger plats för en betydligt större lokal än den de har på Upper West Side; folk vallfärdar med bil.
Och i fjol kom Citarella “hem” till Harlem – till 125:e gatan. Äntligen har jag färskpressad apelsinjuice, espressomalet kaffe, fullkornsbröd, bouillabaisse, marockansk kikärtssoppa, färsk sparris, rosmarinkex, lax- och svärdfiskfärs, getost, schalottenlök och rosmarinchips om hörnet.
Just detta var vad jag köpte vid ett researchbesök till denna kolumn. Kundunderlaget för så’na varor finns knappt än. Etableringen ska ha gjorts för att Citarella ville åt lagerutrymme i samma kvarter; själva butiken är en förlustverksamhet. Varje gång jag kommer in är jag snudd på ensam kund och får personalens fulla uppmärksamhet, munsbitar och smakprover.
Men en bit bort, kring korsningen av 120:e gatan och Lenox Avenue, är det annorlunda. Där finns bostadsrätter i miljondollarsklassen, stiliga town houses och andra åtråvärda renoveringsobjekt, vars klientel knappast nöjer sig med Bravo och bodegas.
Där ligger Settepani, ett konditori med gott bröd och bakelser. Och där har nu Emperor's Roe Gourmet Emporium & Caviar Bar öppnat, specialiserad på bulgarisk kaviar (så länge lagret räcker) och champagne.
Vissa har ondgjort sig över detta. Inte är väl delikatessbrist Harlems problem? Och varför ett så pompöst namn?
Men ägaren David Mills är uppvuxen i området, har varit i branschen sedan tonåren och anställer bara harlemiter. Ska någon driva kaviarboutique i Harlem är det han.
Och Emperor’s Roe-gänget har gjort sin läxa. De vet att den välbärgade medelklassen – vare sig den är vit, svart, brun eller gul – gärna betalar för en guldkant på tillvaron, och att de pengarna idag spenderas på andra håll. Konceptet bygger – berättar marknadskonsulten själv, när vi ses på en av Harlems kulturella “salonger” – på konsumtionsteorier från en rad böcker, som “Trading Up: Why Consumers Want New Luxury Goods” (Silverstein/Fiske 2003).
”New Luxury” går ut på att 50 miljoner amerikanska hushåll som tjänar minst 50 000 dollar om året gärna gnetar och sparar, så länge de kan unna sig vissa utsvävningar. Plötsligt finns ett stort utbud av “up market”-konsumtionsvaror. Lyx är inte längre bara för the filthy rich.
För vissa socioekonomiska grupper som förr prompt skulle bo på Upper West Side är det plötsligt comme-il-faut att bo i Harlem – och vips kan de bo betydligt större. Man försakar närheten till bra skolor, för att ha råd med en schysst bil. Och man struntar i att bo mitt i smeten, men får pengar över till fina möbler.
Själv har jag inte råd ens med kabel-TV. Och för mig är den största lyxen med Harlem blandningen av människor, historia, samtid, kultur.
Men så länge Rupa inte vräker mig, och om väskryckarna i kvarteret håller sig undan, kan jag unna mig Emperor’s Roes laxpastrami och rökta ankbröst nå’n gång i halvåret.
Adjö crack, goddag gåslever.
GUNILLA KINN